Om intryck från Kiev, utmaningar i Elmau och osäkerheter inför Madrid.

STOCKHOLM: Tidigt denna morgon riktades en rysk robotattack mot ett bostadsområde i Kiev i vad som måste vara en tydlig signal om beredskap att trappa upp konflikten ytterligare.

Och det var nog ingen tillfällighet att den kom när G7-ledarna skulle inleda sitt möte i Schloss Elmau i de bajerska alperna.

Jag lämnade Kiev tidigt i torsdags morse efter ett synnerligen intressant besök.

Då var Kiev en stad som hade börjat att komma tillbaka. Det var lite mindre folk på gatorna, och en del förberedelser för stridsvagnshinder, men i övrigt var centrala Kiev lika angenämt som alltid.

Detsamma gick inte att säga om de förorter – Hostomel, Bucha, Bodoyanka – dit den ryska offensiven i slutet av februari nådde. Förstörelsen där tog mig tillbaka till mina minnen av kriget i Bosnien.

Men än värre var nog de berättelser från dagarna av ockupation här som visade de ryska planerna på utrensningar, avrättningar och brutal kontroll.

Att Kreml nu strävar efter att inkorporera delar av Ukraina direkt i Ryssland, och att med de metoder man såg i förorterna till Kiev bringa dem helt under rysk kontroll, är dessvärre alldeles klart.

Vladimir Putins mål är förvisso att på detta sätt få kontroll över hela Ukraina, men den möjligheten för nog anses begränsad.

Det blev intressanta samtal i Kiev med inte minst utrikes- och försvarsministrarna, men också med bredden av ledamöter av parlamentet, tankesmedjor och företrädare för det livaktiga civila samhället.

Mycket kom att handla om det nödvändiga långsiktiga stödet till Ukraina. Mycket handlar nu om det militära stödet, och det är avgörande, men minst lika viktigt är det finansiella stöd som måste vara både långsiktigt och omfattande för att undvika en finansiell kollaps.

Det handlar om 5-7 miljarder dollar eller euro i månaden.

Om det finns en tillräcklig medvetenhet om detta runt om i EU-kretsen är osäkert, men när vi kommer fram till hösten kommer dessa frågor att bli alldeles avgörande.

Beslutet på EU-toppmötet i Bryssel i torsdags att ge Ukraina och Moldavien statusen som kandidatländer var historiskt.

Jag minns väl mängden av möten i EU:s ministerråd under tidigare år där det fanns de som knappt vågade att sätta på papper att Ukraina låg i Europa av rädslan för att frågan om medlemskap skulle komma upp.

Men nu är vi där. Den dörr som så många ville ha stängd har nu öppnats.

Vägen till medlemskap – bortom kriget – är dock inte enkel. Avgörandet om hastigheten ligger främst i Ukrainas egna händer, och en del av vägen har man tillryggalagt genom DCFTA-avtalet, men tid kommer det med all säkerhet att ta.

Når vi fram till målet blir det ett annorlunda EU. Ukraina blir ett stort medlemsland, och balansen i hela unionen kommer att förskjutas från de ursprungliga västeuropeiska medlemmarna till de nyare i central- och Östeuropa.

Men dit är det långt. Torsdagens historiska beslut innebär dock en förpliktelse av EU till ett självständigt Ukraina som en del av den europeiska familjen, och därmed en direkt front mot de ryska ambitioner som president Putin representerar.

När G7-ledarna nu möts är det mycket av krigets konsekvenser som står på deras dagstidning.

Kommer det att vara möjligt att öppna upp hamnen i Odessa så att Ukrainas vete kan komma ut till en världsmarknad där ökade livsmedelspriser annars leder till akut kris i många länder?

Problemen är många. Det borde trots detta vara fullt möjligt, men då krävs en beredskap till direkt konfrontation med Ryssland som inte minst president Biden hitintills har varit ytterligt försiktig med.

Att förlita sig bara på de förhandlingar som FN har i frågan kommer inte att vara tillräcklig. Skall de ha någon framgång så är det bara om Kreml inser att alternativet till en överenskommelse är direkta västliga insatser.

Också de höga energipriserna och alla deras konsekvenser oroar självfallet.

Tydligt är nu att Ryssland med olika förevändningar minskar leveranserna av naturgas till EU för att förhindra att det byggs upp lager för att klara den kommande vintern. Tyskland förbereder nödåtgärder om försörjningen skulle hotas.

Att bygga bort beroendet av den ryska gasen går dessvärre inte över en natt. Det handlar mindre om kraftproduktion än om gasen som råvara vissa industrier.

Även om vi nu temporärt ser en ökad användning av fossila bränslen – Tyskland tvingas ta vissa kolkraftverk i drift och Biden vädjar till Saudi om ökad oljeproduktion – är den viktiga politiska slutsatsen självfallet att övergången till icke-fossila bränslen nu måste accelerera ytterligare.

När G7-mötet avslutas på tisdag morgon förskjuts uppmärksamheten till Nato- toppmötet i Madrid.

Om Turkiet då kommer att släppa sitt veto mot Sverige och Finland återstår att se. Olika informationer i media om kontakter svenska statsråd haft har sannolikt inte underlättat för de svenska förhandlarna.

Men ytterst blir det den direkta kontakten mellan Magdalena Andersson och president Erdogan som kommer att avgöra om det blir en lösning i Madrid eller inte.

På fredag skiftar ordförandeskapet i EU från Frankrike till Tjeckiska Republiken.

Men på fredagen är det också 25 år sedan britterna lämnade Hong Kong, och i samband med detta kommer Xi Jinping att infinna sig i staden. I avtalet med britterna sades ju att staden skulle bibehålla sin ställning och sitt system i 50 år, men så har det som bekant inte blivit.

Och Xi Jinping kommer nu att installera ett nytt styre i staden. Dess demokrater är redan i allt väsentligt tystade eller fängslande, men tecknen tyder dessvärre på att tumskruvarna kommer att skruvas åt ytterligare.

För min del blir detta nu den sista veckan innan sommaren tar vid. Och det blir främst olika diskussioner i Bryssel i samband med den stora konferensen Brussels Forum.

Det var några år sedan den konferensen kunde hållas – och sedan dess har ju världen och Europa förändrats.

Inför en viktig vecka för Ukraina och Europa.

BERLIN: Det är hektiska dagar innan sommar och dess relativa lugn förhoppningsvis tar över, och just nu sitter jag i ett ovanligt varmt Berlin i samband med ECFR:s årskonferens.

När jag avslutade vår stora motsvarande ECFR-konferens här i slutet av förra året sade jag att vi kanske hade gått från efterkrigs- till förkrigstid, och när vi samlades åter här i dag var det bara att konstatera att krig kommit tillbaka till Europa.

Och den alldeles avgörande frågan är om, hur och när vi kan komma tillbaka till ett tillstånd av fred i Europa igen.

Men det kommer att ta tid.

Vladimir Putin måste besegras. Brutalt som det kan låta är det en nödvändighet. Det krig han startat kommer han, på ett eller annat sätt, att fortsätta så länge maktens trådar i Ryssland slutar i hans händer.

Det finns inget scenario där Putin vinner, men det finns dessvärre scenarier där vägen till hans nederlag blir lång, blodig och brutal. Och där den kommer att ställa betydande krav på alla våra samhällen.

Det militära stödet till Ukraina är i dag avgörande, och det kommer att bli allt mer krävande. Åtgången av ammunition och annat är enorm, och arsenalerna i olika västliga länder är efter decennier av andra satsningar ofta mindre imponerande.

Vi kommer att behövs aktivera ökad produktion av försvarsmateriel i en rad länder för att klara detta. Och det kommer att ta sin tid.

Det finansiella stödet kommer successivt att bli allt viktigare. Det finns olika bedömingar, men den ukrainska staten kommer att behöva 5-7 miljarder euro/dollar i månaden för att kunna upprätthålla sina funktioner.

Alternativet är sedelpressen, hyperinflation och finansiell kollaps.

Och sedan kommer det mer långsiktiga politiska stödet.

Den kommande helgen blir utomordentligt viktig i det avseendet.

På EU-toppmötet kommer man att fatta beslut om att ge Ukraina och Moldavien statusen som kandidater till medlemskap i EU.

De som i likhet med mig genomlevt åtskilliga år av diskussioner inom EU-kretsen om utvidgningspolitiken inser hur stort och viktigt det steget är. Vladimir Putin har gjort möjligt vad som tidigare var omöjligt.

I detta ligger ett väldigt åtagande som kommer att konsumera mycket energi under åtskilliga år. Vägen till EU-medlemskap är sällan någon motorväg.

Men för EU är det ett historiskt åtagande vars långsiktiga betydelse är svår att överskatta.

Efter EU- toppmötet kommer G7-toppmötet i Elmau i södra Tyskland med all sannolikhet också att domineras av kriget.

Hit kommer inte bara G7- ländernas ledare, utan också företrädare för en rad andra länder och samarbetsform runt om i världen, och här kommer fokus med all sannolikhet att ligga på hur krigets olika konsekvenser för världen i dess helhet skall kunna mildras.

Vi är på väg in i inte bara en energi- utan delvis också en livsmedelskris som påverkar inte minst de fattigare av världens länder.

Och det blir viktigt att motverka Kremls ansträngningar att skylla detta på USA och EU. Delar av detta hade vi redan tidigare, men kriget gjorde allt värre, och alldeles entydigt ligget ansvaret för kriget på Ryssland.

Men det skall bli spännande att se hur man formulerar slutsatserna från G7-mötet. Indien sitter med runt bordet, och även om de rört sig lite bort från sin tidigare position har de hitintills haft svårt att säga som det är.

Efter detta följer så Nato-mötet i Madrid.

Där skall det antas ett nytt s k strategiskt koncept att ersätta det som lades fast 2010, och en del har ju hänt sedan dess. Det blir ett viktigt dokument.

Hur det sedan kommer att gå med Finlands och Sveriges ambitioner återstår att se. Jag ser i media att det blir ett möte med Turkiet i Bryssel i morgon.

Aktionen av en kurdisk organisation i Sverige i går kväll har i alla fall delvis skapat en ny situation. Organisationen i fråga gjorde nu tydligt att den stöder terrororganisationen PKK, och det är självklart att det måste få följder.

I den meningen har Turkiets trots allt i övrigt rätt – organisationer som stöder terrororganisationer skall inte tolereras.

Exakt vad det skall leda till får de laglärda reda ut – polisanmälan är tydligen gjord – men varje form av officiell kontakt eller officiellt stöd är självfallet otänkbar.

Och det är väl viktigt att man från olika håll nu är mycket tydlig på den punkten.

I dag på morgonen kom budet om att Danmarks tidigare utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen gått bort.

Tyvärr var beskedet inte överraskande. Hans situation hade successivt förvärrats. Men jag kunde i alla fall glädjas åt att vi hade kontakt för bara några veckor sedan med anledning av främst resultatet av den danska folkomröstningen men också Sveriges och Finlands beslut om Nato.

Att säga att han var nöjd med dessa steg vore en underskattning. Han hade kampanjat för detta i decennier.

Uffe – ingen i Danmark kallade honom något annat – var en frihetskämpe av rang och dignitet, och en av de nordiska profiler som sken också utöver sitt lands och Nordens gränser.

Han kommer att bli saknad – men hans insatser kommer att bestå.

Hit till Berlin kom jag efter något dygn i alltid charmerande Vilnius där jag inte minst ägnade tid åt att lyssna på olika ryska aktivister och journalister som tvingats lämna sitt land och nu finns i den litauiska huvudstaden.

Det var påtagligt informativt. Och jag har ju haft en serie av ryska konversationer runt om i Europa under den senaste tiden för att försöka att få en lite djupare bild av olika delar av skeendet i Ryssland självt.

Hur de närmaste dagarna kommer att se ut för min del är i skrivande stund lite oklart.

Men snart kommer sommaren.

Det börjar se riktigt besvärligt ut med tillväxt och inflation. Och kriget blir allt mer brutalt.

WASHINGTON: I torsdags kväll inleddes här kongressförhören om vad som hände i samband med stormningen av Capitolium den 6 januari förra året och om var ansvaret för det som inträffade ligger.

Att president Trumps dotter Ivanka i ett förhör som spelades upp sade att hon accepterade att hennes far hade förlorat valet har självklart lett till ett utbrott från fadern, och att denne dessutom antytt att ockupanternas krav på att hänga vicepresidenten Pence inte var utan fog, har förvisso gett stora rubriker, men om förhören i övrigt kommer att ändra så mycket återstår att se.

Detta är ett politiskt starkt polariserat land, och det förblir märklig att betydande delar av de republikanska väljarna fortfarande förefaller att acceptera lögnen om att valet i november 2020 på ett eller annat sätt förfalskades.

När mellanårsvalet i november närmar sig är det dock med all sannolikhet andra frågor som kommer att dominera, och då inte minst den ekonomiska situationen.

Siffran för inflationen i maj var 8,6% och det är högre än vad man upplevt under de senaste 40 åren. Det är inte bara bensinpriset – alltid känsligt i detta land – som fördubblats under de senaste åren, utan så gott som allting annat, inte minst livsmedel, stiger nu i pris.

Och allt mer är det denna fråga som dominerar.

Från Vita Huset försöker man säga att detta i allt väsentligt är Putin’s fel och talar om hans priser, men verkligheten är lite mer komplicerad än så.

De som varnade Biden för att stimulera ekonomin alltför mycket och därmed driva fram inflation förefaller att ha fått rätt, och därtill kom ju att internationella priser var på väg upp redan före Putin gick till krig.

I den snabba uppgången efter pandemin var trycket på många globala värdekedjor mycket högt.

Men tveklöst har så Putin’s krig lagt lök på laxen och driver upp priser, inte minst på olja, ytterligare.

Kan man dämpa detta?

På område efter område är man beredd att justera politiken för att försöka åstadkomma något. Nu släpps ny oljeproduktion fram, och president Biden överväger t o m att åka till Saudiarabien, buga för kronprinsen och be att han skruvar på kranarna.

Att lätta på Trumps tullar mot Kina skulle hjälpa och har sina förespråkare, men om detta är möjligt i den lätt förgiftade politiska atmosfären här vad gäller Kina är väl tveksamt.

Den globala ekonomiska bilden håller i och med allt detta på att bli påtagligt komplicerad. I de diskussioner jag deltagit i här talar man om den första riktigt stora globala energikrisen – inte bara olja – med en rad komplicerade konsekvenser.

Och i förening med de räntehöjningar som ju nu aviserats också i Europa ökar riskerna för en nedgång i såväl USA som bredare under det kommande året påtagligt. Världsbanken halverade i veckan sin prognos för den globala tillväxten redan detta år.

Är vi på väg in i ett skede av stagflation som påminner om det besvärliga 1970-tal som vi trodde att vi i detta hänseende definitivt hade lagt bakom oss?

Allt fler diskuterar allt mer bekymrat i just de termerna.

Konsekvenserna för valet här i november blir med all sannolikhet att demokraterna förlorar sin majoritet i representanthuset, och möjligen också i senaten, och att förutsättningarna inför presidentvalet 2024 därmed förändras på ett påtagligt sätt.

Fortfarande är Donald Trump den dominerande gestalten i det republikanska partiet, men det är inte svårt att se tecknen på att hans position långsamt börjar att erodera.

Om Biden kommer att vara en trovärdig kandidat än en gång är en fråga som svävar över det demokratiska partiet. Jag hör de som säger att han nog skulle kunna vinna över Trump en gång till, men sannolikt skulle han förlora mot varje annan kandidat eftersom frågan om hans ålder skulle bli en allt mer besvärlig fråga.

Men till 2024 är det fortfarande lång tid.

Över alla diskussioner hänger självfallet den stora frågan om kriget, och det har blivit många diskussioner här om vart det är på väg och hur situationen kan komma att utvecklas.

I östra Ukraina är det nu ett brutalt utmattningskrig med stora förluster på bägge sidor. Med massivt övertag i artilleri – det talas om en faktor 20 – äter sig de ryska styrkorna långsamt framåt men utan förmågan till något genombrott.

Och från ukrainsk sida inleds nu olika motanfall för att inte minst förhindra att den ryska positionen kring Kherson vid Svarta Havet konsolideras.

Förlusterna på bägge sidor är mycket höga.

I veckan som gick var det i Ryssland också firandet av att det var 350 år sedan Peter den Store föddes, och i det sammanhanget passade president Putin på att göra ett antal avslöjande kommentarer.

Peter den Store, sade han, tog egentligen bara tillbaka territorier som tidigare varit ryska, och det han menar att han gör nu är bara samma sak.

Om vi bortser från att påståendet om Peter den Stores bedrifter är historiskt tveksamt är uttalandet avslöjande om Putins avsikter.

Nu handlar det inte om säkerhet för Donbas eller hotet om en utvidgning av Nato, utan nu handlar det om att återerövra för Ryssland vad som en gång har legat under de ryska tsarernas välde.

Vladimir Putin ser sig själv som bärare av en historisk mission, och den avser han inte att vika från.

Nu blir det avgörande hur å de ena sidan Ryssland och å den andra sidan Ukraina kan mobilisera resurser och stöd för vad som lovar att bli en utdragen, brutal och dödlig kamp.

På den västliga sidan intensifieras nu förberedelserna för avgörande politiska toppmöten mot slutet av månaden. EU-toppmötet i Bryssel följd av G7-toppmötet i Elmau i Tyskland som följs av Nato-toppmötet i Madrid.

Och kriget kommer alldeles självklart att dominera dem alla.

På EU-toppmötet kommer det att handla om huruvida Ukraina skall ges status som kandidatland för medlemskap eller inte. Kommissionen kommer i veckan som kommer med all sannolikhet att föreslå detta, men en rad medlemsländer, däribland av någon underlig anledning Sverige, tvekar.

I slutändan har jag dock mycket svårt att se att detta inte kommer att bli beslutet. Till stor del är det främst symboliskt, men i tider som detta skall betydelsen av det inte underskattas.

Än viktigare blir självfallet det materiella och militära stödet till Ukraina. Stora mängder artilleriammunition tillhör det som nu ör nödvändigt, men också stöd med runt 50 miljarder kr i månaden för att hålla den ukrainska statens funktioner fungerande.

Det är stora pengar, men det är också Europas fred och säkerhet som står på spel.

Men dominerande som kriget är finns också annat på den internationella agendan.

I Singapore möttes härom dagen USA:s och Kinas försvarsministrar i en dialog som efteråt beskrevs från bägge sidor i mindre negativa termer. Positioner står förvisso mot varandra i en rad frågor, men tydlig var en ömsesidig strävan att undvika att man hamnar i direkt konflikt.

Och betydelsen av det skall inte underskattas.

Mer bekymmersamt ser det ut när det gäller situationen med Iran.

Den blockering i en enda fråga som förhindrat att man återgår till det nukleära avtalet har nu lett till en situation där spänningen åter ökar.

USA och andra drev igenom en resolution i IAEA som lett till att Iran kopplat bort övervakningskameror och det samtidigt som deras anrikning av uran gör påtagliga framsteg.

En ny öppen konflikt är väl det minsta världen behöver just nu, men tendenserna i utvecklingen är påtagligt oroande. Om europeisk diplomati kan bryta dödläget återstår att se.

I veckan inleds också ministermötet MC12 med världshandelsorganisationen WTO, och i dessa tider saknas inte viktiga frågor. Handeln med livsmedel som blockerats av kriget och regelverket kring patent för vacciner tillhör de frågor som är upp till diskussion.

Jag återvänder nu till Stockholm för några dagar där informell dialog med först Indien och sedan om Kina kommer att dominera för min del.

Men sedan bär det av till Vilnius i Litauen och därifrån fram mot helgen vidare till Berlin där vi har vår viktiga årskonferens med European Council on Foreign Relations.

Storm i Sverige, sakta med Turkiet, corona i Nordkorea och det fortsatta kriget.

STOCKHOLM: Det är lite av den perfekta stormen som drabbat svensk både inrikes- och utrikespolitik under de senaste dygnen.

Att inrikes- och justitieministern är starkt omstridd är obestridligt, och hans egen stil bidrar ju dessutom märkbart till den situationen.

Men den perfekta stormen utlöstes ju när statsministern mycket plötsligt hotade med full regeringskris i ärendet. Om det snabba beskedet föregåtts av så mycket av överväganden är svårt att veta. Alltför kort stubin är sällan klokt i politik.

Hennes företrädare hanterade motsvarande situationer lite lugnare. Och när hon själv förlorade hela sin budget bemöttes det ju snarast med en axelryckning.

Men nu var det annorlunda.

Den viktiga frågan är självfallet om detta plötsliga vågspel påverkar den känsliga förhandling som Sverige och Finland har med Turkiet om att få detta land att släppa sin spärr mot oss i Nato.

Ett möte har ägt rum, men mer har det inte blivit trots ansträngningar av inte minst Jens Stoltenberg i Bryssel. I Ankara verkar man inte ha bråttom. Säkert tror man sig kunna ta några inrikespolitiska poäng på hela frågan, och sådana är man i desperat behov av.

I det längre perspektivet spelar det med ingen större roll om Sverige blir medlem i Nato den ena eller den andra månaden. Beslutet om ansökan är fattat, välkomnandet inte minst från USA är mycket starkt, den ryska reaktionen än så länge påfallande återhållsam och den turkiska reaktionen förr eller senare hanterbar.

Så lite is i magen, och lite mindre omedelbar upphetsning, tror jag inte skulle skada i detta läge. Annars finns det en risk för att det skapas problem. Det är långt lättare att riva än att bygga broar.

Själva är jag nu tillbaka från några dagar i Bratislava som i likhet med mina dagar i Davos veckan innan dominerades av diskussioner med olika delegationen från Ukraina. Dels direkt, och dels per video från olika delar av landet.

Konkret handlade åtskilligt av detta om ramarna för en kommande återuppbyggnad. I Bratislava fanns också Ursula von der Leyen och gav i sitt anförande en del av de tankar man nu börjar att göra sig i Bryssel kring detta.

Samtidigt fortsätter de mycket intensiva striderna kring främst staden Severodonetsk i östligaste Ukraina. Mot mångas antaganden hålls betydande delar av denna fortfarande av ukrainska styrkor, med uppgifter t ex om motanfall från deras sida, och detta trots att det är tydligt att det är just hit som de ryska militära ansträngningarna koncentrerats.

Att man inte lyckats att göra större framsteg under de snart två månader då det varit just detta område som varit i fokus är anmärkningsvärt. De som följer olika ryska sociala media noterar också en stigande irritation från mer militanta kretsar över att allt går så långsamt och är så svårt.

Några diplomatiska initiativ av värde är än så länge svårt att se att det finns några förutsättningar för.

Jag skrev för en vecka sedan om den tilltagande globala oron kring effekterna på den globala livsmedelsförsörjningen av det ryska kriget, och åtskilliga samtal har förts i veckan i syfte att få Kreml att gå med på att röja minorna utanför Odessa, reparera hamnen och få exporten av vete till den väntande världen att fungera igen.

Den Afrikanska Unionens ordförande besökte Putin i Sochi i veckan som gick i detta syfte, men den ryska linjen är fortfarande att de bara kan gå med på detta om alla sanktioner mot dem lyfts, och det saknar självfallet varje aktualitet.

Andra möjligheter att frigöra Odessa skulle kräva mer av robust också militärt risktagande från t ex Nato eller EU och för det förefaller det för dagen knappast att finnas någon aptit. Inte minst i Vita Huset förefaller man angelägen om en klar gränsdragning mot allt som skulle kunna leda till en direkt konfrontation med Ryssland.

I en artikel i New York Times i veckan var president Biden tydlig på den punkten, samtidigt som stödet till Ukraina självfallet var starkt.

Viktigt i den var att också han skrev att USA inte kommer att vare sig offentligt eller privat försöka få Ukraina att gå med på territoriella eftergifter av något slag. Därmed lämnade han klokt nog den ibland diskuterade frågan om krigets mål i detta hänseende helt i Ukrainas händer.

Dagarna i Bratislava gav också möjligheter till lite mer utförliga samtal såväl med WHO:s generaldirektör Dr Tedros Adhanom Ghebreyesus som med den alltid kloke indiske utrikesministern Subrahmanyam Jaishankar som hade valt att komma till Centraleuropa för att lära mer om inte minst kriget och dess konsekvenser.

Mitt uppdrag för WHO innebär ju videomöte för koordinering varje vecka, och just denna vecka var det den oroväckande situationen i Nordkorea som vi diskuterade om det finns någon möjlighet att påverka.

Det vi vet är inte särskilt mycket. Nordkoreanska företrädare vägrar varje samtal, och man har avvisar hjälp med vacciner utom begränsade kvantiteter som med all sannolikhet gått till landets ledning.

Men omikron har alldeles tydligt kommit in i landet, och utan något skydd alls av vacciner, och dessutom med en befolkning som till betydande delar är undernärd, är det tyvärr sannolikt att dödstalen är påfallande höga.

Ansträngningarna att etablera kontakt och erbjuda hjälp kommer dock att fortsätta.

För min del blir det nu några välbehövliga dagar i Stockholm innan det i mitten av veckan åter bär av till Washington för några dagar där. Det var ju nu ett par månader sedan jag var där senast.

Till veckans begivenheter hörs annars hur Rysslands utrikesminister Lavrov skall ta sig till Belgrad i morgon, och kommande helg sedan den första omgången i valet till den franska nationalförsamlingen.