Anförande och avtackningar

STOCKHOLM: I går höll jag då anförande på Utrikespolitiska Institutet om utrikespolitiken under de senaste åtta åren och utmaningar som ligger framför oss.

Och på detta följde sedan en alls icke ointressant frågestund.

Den intresserade kan ta del av antingen texten eller se inspelningen på såväl anförandet som den efterföljande frågestunden.

Sedan blev det i går kväll mycket trevlig middag med dem som varit mina närmaste medarbetare under de senaste åtta åren.

Avtackandet har sedan fortsatt under dagen på UD. Och det skedde i dag eftersom Ewa Björling skulle iväg med planet till New York på ett allra sista uppdrag.

Viktigt var inte minst att avtacka kabinettssekreterare Frank Belfrage som ju nu slutar efter 50 oavbrutna år i UD:s tjänst.

Om jag under dessa år haft en del med utrikespolitiken att göra så är det samtidigt Frank som med din djupa erfarenhet också har varit den som skött utrikesförvaltningen.

Han är diplomaternas diplomat och oöverträffad i alla dessa hänseenden.

Men sedan dessa avtackningar har det blivit riksdagens högtidliga öppnande med alla dess ceremonier, ingredienser och inslag.

Först i Storkyrkan, sedan en snabb korv på Myntorget, kö framför paraden i solen på Helgeandsholmen, till statsrådsbänkarna för sista gången, musik, sång och öppning och sedan mingel, mingel och mingel.

Det är så det bruka vara – med undantaget att det inte fanns någon regeringsförklaring eftersom rn sådan inte förändras förrän på fredag förmiddag.

Åtskilliga intervjuer blev det också denna dag.

Jag underströk hos Mats Knutsson i SVT att en ny regering snabbt måste ge besked om svenska insatser för att hjälpa till med arbetet mot Ebola. Det bör ligga högst upp på dess lista.

Vi hade gärna gjort det, men det ansågs att föregripa den kommande regeringen. Men då är det extra viktigt att skiftet inte medför någon nämnvärd försening.

Nu på kvällen har så vi alla – riksdag, regering och diverse andra dela av Sverige – varit i Konserthuset och lyssnat på musik av alla de olika slag, och det är alltid en trevlig och avkopplande inramning av denna ceremoniella dag i vår parlamentariska demokrati.

I morgon blir det i allt väsentligt vad som brukar betecknas som inre arbete. Det återstår en del av detta.

Nya riksdagen samlas

STOCKHOLM: Det blev inte något inlägg här i går på det sätt som är brukligt, och det får jag väl i all ödmjukhet be om ursäkt gör. Jag brukar ju ge lite av en bild av vad min kommande vecka innebär.

Och denna kommande vecka innebär ju det formella regeringsskiftet, och kommer för min del naturligen att domineras av detta.

I dag är det upprop med den nya riksdagen, liksom val av talmän, och i morgon blir det så högtidligt öppnande, dock utan sedvanlig regeringsförklaring.

Den förväntas i stället komma på fredag i och med att en ny regering då träder till efter en formell omröstning om statsminister i riksdagen på torsdagen.

Hade det inte varit för detta hade jag i dag med stor sannolikhet varit i Afghanistan på installation av den nye presidenten Ashraf Ghani.

Betydelsen av detta det första demokratiska maktskiftet i landets historia kan knappast överskattas, även om ju vägen med överenskommelse om maktdelning mellan de två kandidaterna inte varit alldeles enkel.

Sveriges stridande bidrag i landet har ju nu avslutats, men Afghanistan kommer att förbli en viktig partner och den största mottagaren av svenskt bistånd under de kommande åren.

Och därför hade jag gärna markerat vårt stöd genom närvaro i Kabul i dag.

Till dagens viktiga händelser hör ju att Europaparlamentet startar sina utfrågningar av de föreslagna ledamöterna av kommissionen de kommande åren, och först ut är Cecilia Malmström med de allt viktigare handelsfrågorna.

Säkert kommer mycket att handla om frihandelsförhandlingarna TTIP med USA, där ju olika mer eller mindre grumliga grupperingar försöker att kasta grus i maskineriet.

Cecilia kommer säkert att tala om den mycket stora betydelsen av ett sådant avtal för de europeiska ekonomierna, men måste samtidigt manövrera för att ett avtal fullt ut har parlamentets stöd.

För min del innebär denna dag bl a att jag håller ett angörande på Utrikespolitiska Institutet med lite av en tillbakablick på mina åtta år som utrikesminister.

Det var ju i ett anförande på UI i början av december 2006 som jag skisserade linjerna i den utrikespolitik som jag ville föra, och det blir ju en naturlig utgångspunkt för mina reflektioner senare i dag.

I morgon har vi så samling på UD där Ewa Björling, Hillevi Engström och jag tackar för alla de insatser alla på UD gjort under dessa år. Och det blir redan i morgon eftersom Ewa ända in i det sista skall ut och företräda Sverige i världen.

Själv stannar jag dock hemma dessa dagar av demokratiskt maktskifte även i vårt land. Det är viktigt för alla att det sker på ett så smidigt och bra sätt som möjligt, och numera har vi ju fått en viss vana vid detta.

Den kommer vi alldeles säkert att ha användning för också framgent.

Vi måste mångdubbla insatser mot Ebola!

NEWARK: Så är jag då på väg hem från vad som rimligen var min sista resa som Sveriges utrikesminister.

Och det blev en intensiv och nyttig serie av dagar med FN här i New York, även om det självfallet blev med restriktionen att jag inte hade någon möjlighet att uttala mig om Sveriges politik bortom slutet av den kommande veckan.

Denna dag gick i de olika humanitära krisernas tecken.

På förmiddagen var det ett viktigt seminarium med Intenationella Röda Korset om vikten av att skydda sjuk- och hälsoarbetare i olika konfliktsituationer.

Inte minst i konflikten i Syrien har sjuk- och hälsovården och dess personal varit föremål för närmast systematiska attacker. Och detta strider alldeles självklart mot den internationella humanitära rätten.

Från detta möte gick jag mer eller minde direkt till mötet om Ebola-krisen allra främst i Liberia, Guinea och Sierra Leone.

Det blev skrämmande vittnesbörd från de tre ländernas presidenter – två av dem på videolänk – och en mycket stark appell av president Obama om det utomordentliga allvaret i situationen.

Insatserna för att möta sjukdomen måste nu tjugodubblas för att det skall vara möjligt att bryta den alarmerande utvecklingen. FN inrättar en speciell nödorganisation, och USA har satt in militära styrkor för att snabbt få den nödvändiga hjälpen på plats.

Världsbankens president var kanske den som var allra starkast. Han ha hållit många anföranden under senare år om Afrikas framgång – tillväxt kring 5% år efter år – men såg nu risker för att allt detta skulle komma att mer än äventyrs.

Han vädjade om att vi alla skulle göra mycket mera – och att vi målet- göra det omedelbart och nu.

Det gäller också Sverige.

Det kommer att bli en av mina mycket starka rekommendationer till vår nya regering att man ser på möjligheterna att påtagligt och snabbt öka också Sveriges insatser för att möta denna katastrofala utgivning.

Politiken var dock inte alldeles frånvarande denna dag.

På eftermiddagen satt jag ner en stund med Ukrainas premiärminister Arsenij Yatsenjuk och diskuterade landets utveckling och vad vi olika sätt kan göra för att hjälpa.

Och han kommer också att träffa Fredrik Reinfeldt innan han i kväll återvänder till Europa och till Kiev.

Jag hann också med att på FN-högkvarteret underteckna det formella avtalet om vårt militära bidrag till FN-insatsen MINUSMA i Mali. Det blir vår första substantiella bidrag till FN:s viktiga fredsoperationer på åtskilliga år.

Svårigheterna skall inte underskattas när fokus för våra fredsbevarande operationer nu ändras från Mazar-e-Sharif i Centralasien till Timbuktu i Sahara.

I flera avseenden ser jag större utmaningar i denna nya operation i Mali än de vi hade att hantera under åren i Afghanistan. Bara under detta år har 23 FN-soldater omkommit i området.

Men nu är i alla fall avtalet på plats, och strax efter nyår skall våra ca 250 svenska soldater också finnas på plats vid Timbuktu.

Och därmed inleds ett nytt och viktigt skede i vårt FN-engagemang.

Självfallet har det under dessa dagar också blivit åtskilliga andra samtal både i högst konkreta ärenden och allmänna ämnen. Denna vecka här i New York, när en betydande del av världens ledare finns på plats, ger betydande möjligheter i dessa avseenden.

Men snart lyfter planet över Atlanten. Jag hoppas att det blir möjlighet till lite sömn. Någon gång efter lunch fredag borde jag vara tillbaka i Stockholm igen.

ISIL, Ukraina och ISIL

NEW YORK: Även om president Obama inledde sitt anförande i den allmänna debatten på FN här med starka ord om Rysslands aggression mot Ukraina har det varit frågor om terrorism och ISIL som varit de dominerande under dagen.

Och mycket kom att fokuserar på det möte på högsta nivå med FN:s säkerhetsråd som ägde rum under eftermiddagen.

Under senare år har vi ofta haft anledning att beklaga att FN har varit förlamat på grund av splittringen i säkerhetsrådet, var det i dag möjligt att anta den viktiga resolutionen 1271 med 15 röster mot noll i säkerhetsrådet.

Och det var självfallet viktigt.

Resolutionen antogs under det sjunde kapitlet i FN-stadgan, vilket gör den mycket bindande för alla medlemsstater.

Sverige tillhörde kretsen av 104 stater som var medförslagsställare till resolutionen, men den kommer att ställa krav också på oss vad gäller våra lagar.

En del av detta har redan inletts, en del diskuterades under den gångna valrörelsen och en del kommer det nu att finnas anledning att fokusera ytterligare på.

Lite paradoxalt blev det i dag när SVT med kritiskt tonfall försökte göra sensation över att också Sverige, i likhet med så gott som alla europeiska stater, förklarade att vi är en del av de samlade insatserna mot ISIL och terrorismen.

Det hade nog varit en betydligt större nyhet om vi, i kontrast mot de andra nationer vi samarbetar med, inte hade varit med. Och det hade med rätt varit en inställning som kritiserats.

Som avslutning på dagen bjöd USA:s utrikesminister John Kerry på traditionell s k transatlantisk middag med alla utrikesministrar från Europa och Nordamerika. På samma sätt som andra år blev det trevliga diskussioner.

Detta var min åttonde och sista middag i detta sällskap, vilket också noterades. Det har varit tre olika amerikanska utrikesministrar under dessa år – för att nu inte tala om hur många europeiska det har varit.

Jag fokuserades på den strategiska betydelsen av dess handelsförhandlingarna TTIP och dels Ukrainas framtid.

Lyckas vi med TTIP är det bra – om vi misslyckas är det katastrofalt. Och jag argumenterar för att också utrikesministrar måste engagera sig tydligare för att processen skall bli framgångsrik.

Lyckas vi i vårt stöd för Ukraina kommer det också att påverka Rysslands framtid och detta kommer också att vara avgörande för Europas säkerhet under kommande decennier.

Mitt i det omedelbara taktiska manövrerandet med konfliktens olika detaljer tror jag att det är avgörande att ha klarheten i dessa perspektiv.

I morgon gryr så en ny dag med nya frågor – intill dess att jag på kvällen sätter mig på ett plan tillbaka över Atlanten i riktning mot Europa och Sverige.

Jag måste ju hem och packa.

Men innan dess är det viktiga frågor som måste diskuteras.

Först på förmiddagen tillsammans med Internationella Röda Kors-kommittén om hotet mot sjuk- och hälsovård, och alla som arbetar med denna, i konfliktområden.

Att detta är viktigt behöver knappast påpekas särskilt.

Sedan på eftermiddagen Ebola och kampen mot denna farsot. Det kommer att bli ett av denna FN-veckans allra viktigare möten, och alldeles självklart kommer jag att finnas där.

Och jag kommer att återvända på både Twitter och här om de diskussionerna.

Men nu är det snart midnatt, och dags att stänga denna butiken tills vidare..

Maraton av möten

NEW YORK: Intensiva möten i ett soligt och behagligt New York, med mångfalden av delegationer kryssande fram och tillbaka genom staden och genom de olika FN-byggnaderna.

Också för min del har det, i sedvanlig ordning, varit ett maraton av möten.

Syrien, humanitära kriser, Ryssland och Ukraina, situationen i Libyen, friheten på nätet, Afghanistan – det har varit den ena överläggningen efter den andra.

Mycket av uppmärksamheten fokuserar just ju nya amerikanska och arabiska flyginsatser mot ISIL också inne i Syrien och vad detta kan komma att innebära för framtiden.

Det finns självfallet en del folkrättsliga frågeställningar kring detta som det säkert kommer att finnas anledning att återkomma till, och viktigt är ju att dessa insatser passar in i en övergripande politisk strategi vars syfte ju måste vara att beröva terroristerna deras stöd och möjligheter, och att successivt pressa tillbaka dem från de områden som de just bu kontrollerar.

När den allmänna debatten inleds här i morgon förmiddag kommer alldeles säkert denna fråga att vara i centrum.

Jag är i slla fall rätt säker på att det kommer att vara fallet i president Obamas anförande.

Annars har de varit klimatfrågan som stått i centrum här, och Fredrik Reinfeldt gjorde ett inlägg där han redogjorde för Sveriges erfarenhet av reduktion av utsläpp och de nationella åtaganden vi gjort.

Skulle hela världen klara det som Sverige klarat skulle hela världen, i alla fall i detta avseende, vara i en långt bättre situation.

På sena eftermiddagen samlades vi i kretsen av EU:s utrikesministrar och värdera på sedvanligt sätt de olika frågor som står på dagordningen. Det blev oro för delar av hanteringen av frågor kring Ukraina liksom den alarmerande utvecklingen av Ebola som kom att dominera våra samtal.

Och för min del blev väl detta det sista mötet enbart i denna krets – i morgon kväll har vi middag i lite vidare krets med också USA:s utrikesminister John Kerry.

Med ett litet undantag – ett kort extraordinärt möte – har jag varit med om alla möten i denna krets av EU:s utrikesministrar under hela den långa tiden seden hösten 2006.

Och det har ju, lindrigt sagt, hänt en del under dessa år.

På kvällen blev det så en liten mer privat middag med Catherine Ashton, vars mandat ju också kommer att upphöra, om än något senare denna höst. Vi hade en del att tala om.

I morgon börjar så den s k allmänna debatten med de stora presidenternas inledande tal. Alldeles säkert kommer det att ge anledning till kommentarer.

Från Harvard till FN-veckan

NEW YORK: Nu är det sen kväll här efter en dag som för min del huvudsakligen tillbringats på Harvard-universitetet i närheten av Boston, men som avslutats med informell middag med olika aktörer i Mellersta Östern här i New York.

På Harvard var det utvecklingen i Europa i allmänhet och i och kring Ukraina i synnerhet som var i centrum för de olika diskussioner och seminarier jag deltog i, delvis tillsammans med Italiens f d premiärminister Mario Monti.

Och det var en stimulerande dag. Inte minst stimulerande att träffa några av de allra mest framstående personligheter som samlats kring detta universitet – ett av världens allra främsta – och diskutera med dem.

Det var länge sedan var på Harvard senast, och på den tiden var dess centrum för ryska studier ett av de allra främsta och mest inflytelserika i världen.

Nu är det annorlunda.

Fokus ligger allt mer på utvecklingen i olika delar av Asien, och studenter från Kina är den särklassigt största utländska gruppen, med antalet från Sverige bara ett par tiotal.

Men utvecklingen i och kring Ukraina förefaller att ha tänt ett nytt intresse, och det var också en av anledningarna till att jag inbjudits att komma.

Nu är jag dock i New York för ett antal olika möten i samband med den s k FN-veckan.

Några anföranden, utspel eller politiska proklamationer från min sida blir det dock inte – vi är en regering som i alla fall i politisk bemärkelse nu har ett mycket begränsat mandat.

Det hindrar inte att det finns viktiga saker att göra, och min morgondag blir en lång serie av olika möten i de mest varierande frågor.

Jag börjar med FN:s humanitäre chef Valery Amos – som jag i och för sig träffade redan i kväll – och fortsätter med en sedvanlig timma med Henry Kissinger.

Och sedan fortsätter det för att sedan avsluta dagen mer i sällskap med kollegor från EU.

Mycket här kommer alldeles säkert att domineras av frågorna kring ISIL och försöken att bygga en effektiv koalition för att bekämpa det hot som denna organisation utgör.

Och i kväll har ju USA tillsammans med ett antal arabstater genomfört flyganfall mot ISIL-mål också inne i Syrien.

Detta kan säkert ha sin betydelse, men det finns knappast någon som tror att detta i sig kan vara lösningen.

För det krävs en sammanhållen strategi med olika politiska insatser för att steg för steg bygga ett ökat stöd i olika sunni-grupperingar som den långsiktigt sannolikt avgörande komponenten.

Och detta kommer med all säkerhet att diskuteras med viss intensitet här under de närmaste dagarna.

Heldag med IISS och världen

OSLO: Här har det varit en dag helt och hållet med diskussioner om de olika utmaningar i fråga om fred och säkerhet som vi står inför i världen i dag.

IISS:s årliga Global Strategic Review, som vi stod värd för i Stockholm för ett år sedan, samlar ju ett antal hundra av världens ledande tänkare och tyckare när det gäller dessa frågor.

För min del – och jag tillhörde ju inledningstalarna i det ståtliga Rådhuset i Oslo i går kväll – har det blivit mycket om säkerheten i Europa i ljuset av den fortsatta konflikten mellan Ryssland och Ukraina.

Den fortsatta och nu än mer formaliserade vapenvilan är självfallet positiv, men det är viktigt att inte förväxla denna med en fred eller en lösning av konflikten.

En vapenvila är en vapenvila – vare sug mer eller mindre.

Och också mot den bakgrunden har det, också med tänkare från Ryssland och Ukraina, blivit åtskilliga samtal om möjliga vägar framåt.

Men konflikterna är många, och mycket här har självfallet handlat om de olika utmaningarna i Iran och Mellersta Östern.

Jag hann dock med att sitta med i en diskussion om utmaningarna i Sahel-regionen också, och jag gjorde det inte minst not bakgrund av Sveriges kommande engagemang i FN-operationen i Mali.

I början av nästa år kommer vi ju att ha svenska soldater i Timbuktu i Sahara, och då är det ju bra att vi vet vad det egentligen handlar om i denna region.

Det har varit en mycket bra konferens, och jag var hedrad över att de nu bett mig att komma tillbaka som en av de internationella ledamöterna i den Council som är IISS:s politiska styrelse.

Tack och lov blev dock också lite tid över till att besöka en av stadens bättre bokhandlar.

Och jag hittade och inköpte tre intressanta böcker.

En handlade om vikingar i österled.

Normalt här ligger ju fokus naturligt nog på vikingar i västerled, men anknytningarna till det som då kallades Gårdarike, och i dag kallas Ryssland och Ukraina, är trots detta påfallande starka.

En annan var en här nyutkommen bok om Armfeldts fälttåg mot Trondheim 1718 och dess tragiska öde i snöstormen på fjällen vid återtåget till Sverige.

Jag hade för ett antal år sedan anledning att intressera mig för detta, och det skall bli spännande att läsa denna lite modernare skildring från ett norskt perspektiv.

Och den tredje boken var en nyutkommen bok om den 9 april 1940. Det finns frågor som inte upphör att fascinera och intressera en nation – och i grunden är det nog bra att så är fallet.

I morgon lämnar jag så IISS och sätter mig på planet först till New York och därefter till Boston för att avsluta dagen med middag i Cambridge.

Där blir det så på måndagen olika arrangemang i anslutning till det välkända Harvard-universitetet innan det är dags att bege mig vidare till middag i New York.

Protest mot allvarlig kränkning

OSLO: I dag på eftermiddagen kallades således Rysslands ambassadör till UD och fick motta en protest mot den allvarliga kränkning av Sveriges luftrum som ryska flygplan utförde i onsdags.

Och omedelbart efter det att han lämnat UD gick vi ut med information om detta och samtidigt lämnade försvarsmakten mer detaljerad information om vad dom faktiskt hade inträffat.

När utrikes- och försvarsutskotten träffades i riksdagen i onsdags redogjorde jag med viss utförlighet för våra principer när det gäller offentlighet om och reaktioner på olika typer av kränkningar samtidigt som företrädare för försvarsmakten lämnade en redogörelse gör utvecklingen var gäller kränkningar i luften under de senaste två åren.

Jag sade att ofta handlar det om olika typer av misstag eller missförstånd, men om det sker någonting som vi skulle bedöma som allvarligt och/eller medvetet är det självklart att vi reagerar och att vi gör det offentligt.

Föga visste jag då att detta skulle inträffa praktiskt taget omgående.

I går förmiddag informerade försvarsminister Karin Enström mig om den preliminära rapport om en allvarlig kränkning som hon just hade fått av försvarsmakten.

I ärenden som dessa är det viktigt att vara både korrekt och konsekvent.

Normalt tar det icke oväsentlig tid innan försvarsmakten inkommer med en formell och fullständig rapport till UD, och det är först då som en diplomatisk reaktion som kan komma.

Men mot bakgrund av den preliminära rapporten kallade vi i går eftermiddag till möte på UD med också försvarsmakten för att gå igenom situationen och diskutera vårt agerande.

Till detta inbjöd jag också en representant för socialdemokraterna.

Och vi bad då om en rapport så snabbt som möjligt men med tillräcklig noggrannhet för att kunna ligga till grund för en mer formell markering.

Vi var ense om att det borde vara möjligt att få fram en sådan till tidigt på eftermiddagen i dag.

Även om media legat på har vi självfallet inte velat uttala oss innan vi fått formell rapport och tydliga fakta från försvarsmakten.

Så måste det vara i frågor som dessa.

Strax efter lunch informerade vi dock Rysslands ambassadör om att han skulle kallas till UD kl 16:00.

Han torde ha anat vad det handlade om.

Och mot bakgrund av den detaljerade rapport vi då fått från försvarsmakten fick han då ta emot vår tydliga diplomatiska protest mot vad vi betraktar som en allvarlig kränkning.

Jag kan lägga till att det handlar om den allvarligaste flygkränkning från rysk sida som ägt rum under de år jag varit utrikesminister.

Tidigare incidenter av denna art har knappast varit av allvarlig karaktär. Denna är det. Och förhör har vi nu reagerat tydligt och offentligt.

Och det är än mer självklart i den politiska situation vi har nu att det skett med företrädare för socialdemokraterna fullt i bilden. Men så hade faktiskt varit fallet även under andra omständigheter.

Att denna kränkning inträffade så gott som samtidigt som vi hade våra diskussioner i riksdagen är med all sannolikhet bara ett sammanträffande, men gör det naturligt för mig att på detta sätt med större öppenhet än vanligt redogöra för hur ärenden som dessa handläggs – och hur specifikt detta allvarliga ärende handlagts.

Snart överlämnar vi till en ny regering det politiska ansvaret för att värna vårt territorium not kränkningar – oavsett av vilken art och oavsett från vilket håll.

Men jag är övertygad om att även den kommer att sträva efter en politik med bred politisk förankring i nationella frågor som denna.

Världen står inte stilla

STOCKHOLM: Regeringsammanträde inledde denna dag, om än självfallet ett lite ovanligt sådant.

Ovanligt var det bl a därför att faktiskt alla var på plats – det är inte ofta det inträffar – men självfallet också genom att det var vårt första möte efter valen.

De formella beslut vi fattade var mot denna bakgrund mycket begränsade, men självfallet fanns det åtskilligt annat att diskutera.

Valresultatet var en naturlig utgångspunkt, men mest blickade vi trots allt framåt, och då på de olika utmaningar som Sverige och svensk politik står inför under de kommande åren.

Och sådana saknas förvisso inte.

Hur den kommande minoritetsregeringen kommer att hantera dessa återstår att se. Det finns ju viktiga breda överenskommelser – t ex med socialdemokraterna och miljöpartiet om friskolorna, med miljöpartiet om invandringspolitiken, med socialdemokraterna om pensionerna – och hur dessa nu kommer att hanteras blir självfallet av avgörande betydelse för det fortsatta samarbetsklimatet.

Försvarsfrågan – d v s försvarsberedningens rapport – tillhör ju också denna kategori.

I går hade vi stort och bra möte med sammanslagna utrikes- och försvarsutskotten i riksdagen där bl a ÖB och jag informerade dels om Rysslands agerande mot Ukraina och dels om det säkerhetspolitiska läget i Östersjö-regionen.

Det blev ett både långt och innehållsrikt möte.

Och samsynen i dessa frågor i och med de bägge utskotten var påtaglig. Det är viktigt också inför kommande år.

En del av dessa frågor har också kommit att uppta min dag i dag.

Världen står som bekant inte stilla.

I kväll bjöd så Fredrik Reinfeldt hela regeringen på middag, och det blev en påtagligt varm och uppsluppen kväll.

I mycket handlade detta ju om att tacka Fredrik för en i de flesta avseende enastående insats som statsminister under dessa år, men det blev också åtskilliga tillbakablickar på alliansens samlade historia, och för all del på tiden innan dess också.

I morgon försvinner jag så till Oslo för den stora Global Strategic Review 2014 med International Institute for Strategic Studies – det mesta står på dagordningen där – och från Oslo åker jag så på söndag till först Boston och Harvard-universitetet och sedan på måndag kväll till New York och FN.

Förbereda regeringsskifte

STOCKHOLM: Tillbaka i huvudstaden igen, och nu blir det några dagar av inre arbete här innan det är Oslo, Harvard och New York som står på programmet under några dagar.

I riksdagen inleder sittande talmannen preliminära sonderingar om regeringsbildning, även om den mer formella processen självfallet måste invänta valet av en ny talman i samband med att den nyvalda riksdagen samlas.

Och i regeringskansliet är det självklart att vi förbereder en så smidig och korrekt övergång från en regering till en annan som möjligt.

Jag har varit med om detta i olika funktioner och i olika riktningar 1976, 1978, 1979, 1981, 1991, 1994 och 2006 så det finns en del att falla tillbaka på.

1976 var det ingen vacker historia, men under de senaste decennierna har detta skett på det sätt som en mogen demokrati skall göra det på. Och så skall det självfallet vara även denna gång.

Men i övrigt fortsätter det ordinarie arbetet.

I morgon har riksdagens utrikes- och försvarsutskott i sina nuvarancde gestaltningar begärt information om bl a utvecklingen i Östersjö-området i olika avseenden, och dit kommer då bl a jag för att informera och svara på de frågor kring detta som kan finnas.

Även ÖB tillhör dem som man bett komma för att lämna information, och det är självfallet alldeles utomordentligt.

Med all säkerhet kommer också situationen vad gäller Ryssland och Ukraina att beröras.

Och i dag ratificerade ju såväl Radan i Kiev som Europaparlamentet i Strasbourg i en parallell session det viktiga associeringsavtalet mellan EU och Ukraina.

Här i Sverige blev det ju en av de sista propositioner som denna regering lämnade över till riksdagen – beslutet också om avtalen med Georgien och Moldavien fattades ju av regeringen vid sammanträdet förra veckan.

Den utmanade demokratin

ATHEN: Det blev en lång flygning i dag ner hit till den grekiska huvudstaden och kvällens diskussioner om de utmaningar demokratin står för i dagens värld.

På 1990-talet talade vi mycket om demokratins landvinningar över världen, och så var det ju faktiskt också.

Sovjetunionens sammanbrott, i förening med den starka globaliseringen, ledde till att auktoritära regimer föll och en ny demokratisk era föreföll att stå för dörren.

I dag ter sig bilden lite annorlunda.

Utan att dramatiskt ändra bilden har Freedom House i sina årliga rapporter över tillståndet för friheten i världen under senare år noterat en svagt negativ trend.

Och med det glädjande undantaget av Tunisien har ju de stora förhoppningar som knöts till den s k arabiska våren grymt krossats.

I dag är repressionen i Egypten med all sannolikhet värre än vad den var under Mubarak-eran, och regionen i övrigt bjuder ju också på en dyster blick.

I Europa är det utan tvekan den auktoritära utvecklingen i Ryssland, och den ryska maktens tydliga strävan att stävja en demokratisk utveckling i de länder man anser tillhöra sin intressesfär, som oroar.

S k färgade revolutioner har ju närmast officiellt upphöjts till det avgörande strategiska hotet mot dagens Ryssland, och därmed är landet långt från de förhoppningar många inte minst i landet självt hade på 1990-talet.

Kanske är det i Asien som de avgörande utvecklingarna kommer att ske.

President Putin besökte nyligen officiellt det demokratiska Mongoliet inklämt mellan Ryssland och Kina, men mycket tydligt i sin strävan att bevara och stärka sin demokratiska utveckling.

Och i såväl Indien som Indonesien har vi ju nyligen sett demokratiska maktskiften.

I Indien var det det 16:e parlamentsvalet sedan självständigheten, och för Indonesien det tredje demokratiska parlamentsvalet.

Att Indonesien har världens största muslimska befolkning, och att Indien ju är världens särklassigt största demokrati, finns anledning att notera särskilt.

Men samtidigt ser vi den bekymmersamma situationen i Thailand, liksom hur demokratin i Pakistan, där ju det första demokratiska skiftet i landets historia nyligen ägde rum, hotas av olika krafter.

Och vi följer självfallet mycket nära utvecklingen inte minst i dessa dagar i Afghanistan.

Den stora frågan för framtiden är självfallet Kina och dess utveckling.

Kan en allt öppnare ekonomi gå hand i hand med ett tydligt slutet och auktoritärt politiskt system?

Jag tillhör de som är tveksamma på den punkten, även om man skall vara medveten om att frågor som dessa nog avgörs i ett ganska långt tidsperspektiv.

Och inom den stora frågan om Kina i dess helhet ryms just nu den mindre men alls icke oväsentliga frågan om ett mer demokratiskt styre för Hong Kong i enlighet med vad som faktiskt utlovades.

Även om de talas mer sällan om den saken har vi ju anledning att notera den fortsatt demokratiska utvecklingen i Taiwan, som ju på sitt sätt också är en del av Kina, och där den ekonomiska utvecklingen dessutom varit imponerande.

Kring dessa frågor har vi resonerat under kvällen under ledning av New York Times skicklige kolumnist Roger Cohen.

I dag är ju den internationella dagen för demokrati, och det är därför detta symposium och denna diskussion anordnad i det som ju är vår demokratis vagga.

Men i morgon eftermiddag är jag tillbaka i Stockholm igen.

Där dominerar ju frågorna kring vår egen demokratis mer omedelbara parlamentariska konsekvenser.

Tyvärr bara en riktig vinnare i kväll…

STOCKHOLM: Så har då väljarna gjort sitt val, och vi får en riksdag med en sammansättning som förvisso reflekterar just väljarnas val, men som sannerligen inte kommer att göra uppgiften att ge Sverige den ledning som behövs under de kommande åren särskilt enkel.

Det är i själva verket den mest besvärliga parlamentariska situation som vi haft i vår moderna historia.

Efter åtta år av en med alla rimliga mått mätt framgångsrik alliansregering kommer vi nu sannolikt att lämna över till någon form av röd eller rödgrön regering.

Vår omedelbara uppgift fram tills dess att den nya riksdagen samlas den 30 september blir dels att ha fortsatt ansvar för regerande av landet och dels göra vad vi kan för att underlätta det demokratiska regeringsskifte som kommer att följa dagarna därefter.

Det enda som regeringen enligt regeringsformen inte kan göra under denna period är att utlysa nyval, även om det väl i och för sig skulle kunna vara frestande.

Men det ligger i sakens natur att politiskt präglade beslut som inte nödvändigtvis behöver fattas just nu skjuts fram och överlämnas för avgörande till den regering som tillträder efter oss. Så brukar det vara, och så blir det även nu.

Om valresultatet kan och kommer åtskilligt att sägas.

Antalet förlorare är många.

Alliansen vann valrörelsen, men förlorade valet. Så är det.

Men rödgröna är mycket långt från den riksdagsmajoritet som de för bara några veckor sedan föreföll vara övertygade om att de skulle nå.

Och ett land regeras ju genom att bygga majoriteter i riksdagen. Det kommer sannerligen inte att bli enkelt.

Två förändringar vi nu ser förefaller att vara av mer strukturell natur.

Den ena är självfallet, och det har jag skrivit om tidigare, att Sverigedemokraterna rejält biter sig fast i vårt politiska system.

Vi har ju dessvärre en situation där de är detta vals egentligen enda vinnare.

De kan inte längre ses som ett möjligt övergående fenomen, utan som ett nytt och påtagligt främmande inslag i det politiska systemet.

Kanske kan det, utan alla jämförelser i övrigt, jämföras med när miljöpartiet steg för steg tog sig in och etablerade sin plats på den politiska kartan.

Och det har ju haft påtagliga långsiktiga konsekvenser. På ett eller annat sätt kommer samma sak att gälla nu.

Den andra är att det nu är uppenbart att socialdemokraterna sjunkit ner till en nivå som måhända är mer normal nordisk för dem, men långt under vad de brukade ha under åtskilliga decennier. Resultatet 2010 var ingen anomali utan inledningen till ett nytt skede.

En viktig förklaring till detta är med all sannolikhet de två mer eller mindre nya partiernas inträde på agendan.

Såväl miljöpartiet som Sverigedemokraterna har, från olika håll, ätit sig in i den väljarbas som mer traditionellt socialdemokraterna på ett eller annat sätt fångade upp.

Ett resultat av dessa förändringar är ju att socialdemokraterna nu för första gången på mycket länge tvingas att gå i koalition för att regera.

Det var visserligen samlingsregering under andra världskriget, och koalition med dåvarande bondeförbundet under delar av 1950-talet, men det förändrar inte att socialdemokratins självbild under långa decennier var bilden av ett parti som styrde och ställde själv.

När man hade en reell möjlighet att bryta den s k blockpolitiken och ingå en koalition med ett borgerligt parti var det ytterst denna självbild som satte stopp för det steget. Det var omedelbart efter valet 1994.

Men då hade man ett stöd en bra bit över 40%, och nu har man etablerat sig på nivåer som ju är signifikant mycket lägre än så.

Det moderata valresultatet innebär förvisso en betydande nedgång, men innebär att vi nu – efter det unikt starka valet 2010 och det i och för sig också mycket bra valet 2006 – är tillbaka på nivåer som vi var mycket nöjda med att vi lyckades att etablera under de senaste decennierna.

Fredrik Reinfeldt valde på valnatten att meddela att han kommer att avgå som partiordförande nästa vår. Det kommer att rinna mycket vatten under broarna innan dess, men han valde att ge beskedet redan i kväll.

Han kommer då att avsluta en utomordentligt framgångsrik period både som statsminister och partiordförande.

Och om man ser till de mer strategiska förhållandena är det alldeles uppenbart att den allians som etablerades inför valet 2006 cementerats under dessa regeringsår och inte minst under denna valrörelse.

I detta ligger en mycket betydelsefull kraft för framtiden.

Om allt detta kommer det att skrivas mycket under de kommande veckorna, även om skulle tro att media mest kommer att fascineras av spekulationer kring den kommande regeringsbildningen.

Och det är naturligt så.

För min del fortsätter nu arbetet fram till dess att det blir möjligt att lämna över till en ny regering dagarna efter det att den nya riksdagen samlas.

Jag flyger tidigt i morgon bitti till Athen för att medverka i ett stort symposium som New York Times anordnar där om framtiden för demokratin som styrelseform i världen.

Jag medverkade vid motsvarande symposium förra året, och de var mycket bestämda på att de ville att jag – alldeles oavsett valresultat – skulle komma tillbaka.

Så det blir några timmar av spännande diskussion i hjärtat av antikens Athen, och bokstavligen i demokratins vagga, innan jag är tillbaka här i Stockholm mitt på dagen på tisdag.

Sedan blir det en del att stå i här på hemmaplan, men kring nästa helg kommer jag på ett eller annat sätt att bege mig till New York för att lite nedskalat vara där i samband med det sedvanliga öppnandet av FN:s generalförsamling.

Jag säger på ett eller annat sätt eftersom det finns en del oklara punkter.

Egentligen skall jag vara med på den stora årskonferensen med International Institute for Strategic Studies i Oslo under helgen, men det finns samtidigt ett visst tryck när det gäller viktiga möten om Irak i FN under samma tid.

Men när vi kommit så långt kommer vi också att veta hur det gått i det avgörande dessa dagar som måhända är ännu större än vårt val här i Sverige, nämligen folkomröstningen i Skottland om huruvida man skall bryta upp Storbritannien eller inte.

Valrörelsens sista skälvande timmar…

STOCKHOLM: Så blir det en sista dag med olika kampanjinsatser innan det i morgon är dags för valdagens lugn och avgörande.

För min del blir det några timmar i Stockholms innerstad tillsammans med finansminister Anders Borg innan vi strålar samman med allianspartiernas ledare på Norrmalmstorg för vårt sista möte i valrörelsen 2014.

I går var det så slutdebatt i SVT, även om ju kvällen bjuder på vad som kallas en statsministerduell i TV4.

Jag måste säga att jag har lite svårt för den hårda mediastyrning av debatternas uppläggning och agenda som nu kommit att bli praxis. Den har måhända sina fördelar – men också mycket bestämda nackdelar.

Förr i världen – nåja, så länge sedan var det inte – var det debattörerna själva som fritt valde vilka ämnen och frågor de ville ta upp.

Journalisternas roll inskränktes till att hålla reda på talarordning och tid.

Då gick man en mycket tydligare bild av de olika partiernas agendor och prioriteringar inför valet och de kommande åren.

Och det fanns ju dessutom ett överraskningsmoment som inte skall underskattas. Skulle någon oväntat plocka upp en okänd kanin ur någon hatt?

Sådant hände faktiskt – och hade sin betydelse.

Nu blir det i stället relativt hårt hållna multidueller enligt en agenda som i detta fall SVT själv beslutat.

I går var det faktiskt så att säkerhets- och försvarspolitiken passerade nålsögat och fick komma med – om än som det allra sista av de olika ämnen som ju började med föräldraförsäkringen och sedan hann med att passera en rad olika stationer.

Vad jag saknade i går var mer av diskussion om den ekonomiska utvecklingen och politiken. Det flimrade förbi, men mest upphackat i traineejobb och andra föga relevanta saker.

Hur tror vi att Sveriges konkurrenskraft kan komma att utvecklas? Klarar vi av att få den tillväxt som ger oss jobben och välfärden?

Att försvarspolitiken kom med var självfallet bra.

Den rödgröna splittringen var åter uppenbar – och den är farlig.

Men vikten av en stark och tydlig utrikespolitik i de frågor som har relevans och tyngd för Europas och vår fred och frihet kom inte riktigt fram på det sätt jag skulle ha önskat.

Men för mig var det uppenbart att det var alliansens kväll i går kväll.

Fredrik Reinfeldt var statsminister med tyngd och skärpa på det sätt vi sett så många gånger denna valrörelse.

Annie Lööf blixtrar i övertygelse, klarhet och fart.

Göran Hägglund lyfte fram det sociala engagemang för utsatta som genuint är hans.

Och Jan Björklund får alltid in de vassaste replikerna mot den förvirrade och förfelade vänstern.

De rödgrönas ledare avstår jag från att recensera. Det är sakpolitiken som skall vara avgörande.

Valet avgörs i morgon, och osäkerheten är fortfarande betydande. Mer är öppet denna lördag än någon annan lördag omedelbart före ett val som jag varit med om – och jag har vid det här laget varit med ett tag.

De senaste opinionsundersökningarna tyder på ett mycket besvärligt läge för Sverige och för möjligheterna till en stark och handlingskraftig regering under de närmaste åren. Och det har sin betydelse såväl vad gäller ekonomi som säkerhet.

En allvarlig del av denna bild är alldeles självklart den överhängande risken för att Sverigedemokraterna biter sig fast i vårt politiska system.

I början av 1999-talet lyckades vi bli av med det elände som fenomenet Ny Demokrati då representerade. Så blir det dessvärre inte nu, och de långsiktiga konsekvenserna av detta skall dessvärre inte underskattas.

Om detta skriver jag på DN Debatt i dag, och länk finns via min svenska Twitter här till höger.

Nu kastar jag mig ut i valrörelsens sista skälvande och viktiga timmar!

Snabbt ToR Tallinn

TALLINN: Även om det är mitt i slutskedet av vår valrörelse var det viktigt att komma över hit i går kväll för den informella middagen med mina nordiska och baltiska kollegor.

Vi är ju ett väl sammansvetsat team som ömsesidigt drar nytta av varandras vishet, perspektiv och informationer. Och inte minst i dessa dagar är det betydelsefullt.

Så vi letade oss i en buss och dimma ut till en restaurang vid stranden av Finska Viken en bra bit öster om Tallinn för några timmar av mycket informell diskussion i går kväll.

Viktigt var inte minst att få en klarare bild av vad som hände när ryska FSB kidnappade en estnisk polis alldeles på den estniska sidan av gränsen förra fredagen.

Nu står polisen åtalad i Moskva för spioneri.

Vi enades snabbt om att göra ett formellt uttalande från vårt mer formella möte i dag på förmiddagen till stöd för Estland och med krav på att polisen omedelbart friges.

Det handlar, alldeles självklart, om en allvarlig situation.

Och i går kväll gjordes också ett uttalande av en talesman för EU i samma ärende.

Självfallet ägnade vi tid åt att gå igenom läget när det gäller den ryska politiken gentemot Ukraina och de kommande stegen i detta avseende.

Nu träder ju nya förstärkta sanktioner mot Ryssland från såväl EU som USA i kraft.

De ryska motsanktionerna inte minst när det gäller livsmedel har ju sina märkliga drag – bortsett från att det generellt sett är ett märkligt drag från Kremls sida.

Medan import av fisk från Norge stoppas är det fritt fram för såväl Island som Färöarna, och inte minst från den senare noteras nu en markant ökning av exporten av lax till Ryssland.

Om sedan all denna lax verkligen kommer från Färöarna är en annan sak. Det sägs att det redan börjat säljas räkor från Vitryssland i Moskva.

Men nu är det morgon, och jag hinner inte med mera än att vara med i det sedvanliga s k familjefotot innan det är dags att återvända till Stockholm.

Mina duktiga medarbetare från UD lämnat jag kvar på det fortsatta mötet under dagen.

Nu är det närmast torgmöte i Stockholm med finansminister Anders Borg och infrastrukturminister Catharina Elmsäter-Svärd som står på programmet.

I det nummer av ansedda The Economist som utkommit i dag finns en analys av Sverige och den svenska valrörelsen som alldeles säkert kommer att läsas världen över – och som måhända dessa dagar borde läsas på sina håll också i vårt land.

Bra stöd för vår politik

VÄSTERÅS: Snabbt och bra kampanjmöte här denna dag i slutspurten av den valrörelse som ju börjat få ordentligt med vind i seglen under den senaste veckan.

Och i går var jag i Norrköping, Linköping och Åtvidaberg i samma ärende.

I dag på morgonen kom så nya och viktiga sysselsättningssiffror som inte saknar relevans för valrörelsen.

Med nästan 100.000 nya jobb under det senaste året visar det sig nu att det tillkommit ca 340.000 nya jobb sedan regeringsskiftet 2006.

Och det visar att jobbpolitiken som denna regering drivit faktiskt fungerar – och fungerar bra.

Denna dag inleddes dock med sedvanligt regeringssammanträde där vi fattade beslut om att lägga propositioner till riksdagen om ratificering av de viktiga EU-avtalen med Ukraina, Georgien och Moldavien.

Arbetet med dessa avtal har ju varit viktigt för oss under de senaste åren som ett led i arbetet med EU:s Östliga Partnerskap.

Och inte minst mot den bakgrunden var det tillfredsställande att regeringen i dag kunde fatta dessa beslut.

Jag utgår från att det kommer att finns ett mycket brett stöd i riksdagen för dessa avtal, och att riksdagens beslut kommer att kunna fattas under hösten.

Nu återvänder jag till Stockholm för några snabba sammanträden på UD i olika ärenden, och därefter lyfter jag mot Tallinn.

Där är det nu det årliga mötet med alla de nordiska och baltiska utrikesministrarna, men med anledning av vår valrörelse blir det för min del bara kvällens middag som jag har möjlighet att delta i.

Med all sannolikhet kommer diskussionen på middagen att domineras av våra bedömningar av hur den ryska politiken utvecklas, liksom av hur vi på olika sätt kan hjälpa Ukraina i dess svåra situation.

Viktigt är att den vapenvila som ingåtts i de östligaste delarna av Ukraina verkligen håller, och att det därmed kan skapas bättre förutsättningar för en mer politisk process mellan främst Ryssland och Ukraina.

De ytterligare sanktioner som EU nu fattat beslut om kommer att träda i kraft, men samtidigt är det ju självklart att det alltid måste finnas en beredskap att modifiera eller häva dessa om Ryssland är berett av upphöra med sin aggression och destabiliseringspolitik.

Där tror jag dock knappast att vi ännu är.

I går publicerades i Bryssel och Washington den årliga stora opinionsundersökningen Transatlantic Trends som ju också jämför opinionen i Sverige med den i ett antal andra länder.

Det finns åtskilligt i denna rapport som är av intresse, men jag noterade med speciell tillfredsställelse att 74% i Sverige förklarade att de stöder det sätt regeringen sköter vår utrikespolitik på.

Och den siffran skall då jämföras med ett europeiskt genomsnitt på 52% och en motsvarande siffra i USA på 35%.

I går offentliggjordes förslaget till fördelning av ärenden i den nya EU-kommissionen, och som bekant fick Cecilia Malmström den politiskt mycket tunga och viktiga handelsportföljen.

Det var den position som stod högst upp på vår önskelista, men vi visste ju också att bl a Tyskland hade gjort exakt samma prioritering.

Men att det nu blir Cecilia är ju ett viktigt erkännande såväl till henne som till den tyngd som Sveriges regering i dag har i EU-politiken.

På olika andra poster blev det också från vår utgångspunkt tillfredsställande och lovande nomineringar, med försöken att spela ner den viktiga utvidgningspolitiken som möjligt smolk i glädjebägaren.

Man satte nu ”utvidningsförhandlingar” snarare än ”utvidgning” i arbetsbeskrivningen för en av kommissionärerna för att därmed ligga i linje med Jean-Claude Junckers strategisk okloka uttalanden i denna fråga.

Nå, det är en viss förbättring i förhållande till vad som tydligen planerades för någon vecka sedan, men fortfarande oklokt mot bakgrund av EU:s uppenbara strategiska intresse av reformpolitik, samarbete och integration i vårt omedelbara närområde.

Värna EU:s trovärdighet

UPPSALA: Mitt på dagen i dagen i dag blev det så utflykt hit till Uppsala för klassiskt politiskt torgmöte tillsammans med EU-minister Birgitta Ohlsson.

Opinionsundersökningarna denna valrörelse är spretigare än vanligt, men är dock entydiga på två utomordentligt viktiga punkter.

Den ena är att gapet mellan alliansen och de rödgröna partierna har minskat tämligen rejält under den allra senaste tiden.

Och den andra är att det fortfarande är ovanligt många väljare som säger att de ännu inte har bestämt sig för vilket parti de skall lägga sin röst på.

De rödgröna partierna sammantaget har fortfarande ett övertag, men i dag finns det nog ingen politisk bedömare som inte säger att valrörelsen hitintills påtagligt har ändrat situationen och att det har alla förutsättningar att bli mycket jämnt och mycket spännande.

De många TV-debatterna har säkert haft sin betydelse, och inte minst duellen mellan Fredrik Reinfeldt och Stefan Löfven i TV i söndags. Att en favör gett alliansen en skjuts framåt är uppenbart.

Vid sidan av sakfrågorna är det nu allt mer regeringsfrågan som rycker fram. De flesta väljare vill ha någon typ av besked om vilken regering som kan komma efter valet.

Och den önskan är ju mycket rimlig.

Alliansen har ett klart, tydligt och trovärdigt regeringsalternativ.

Men på den rödgröna sidan slås jag av hur osäkerheten snarast är i tilltagande.

Stefan Löfven närmast ropar på hjälp för att undvika att miljöpartiet och vänstern skall få för stort inflytande över honom om det nu skulle gå den vägen, och det inger knappast så stor förtroende.

Men som siffrorna nu ser ut skulle han riskera att hamna i ett mycket påtagligt beroende av dem – långt större än vad jag är övertygad om att de trodde skulle bli fallet innan valrörelsen inleddes.

Och detta skulle alldeles självklart öka den politiska osäkerheten inte minst men inte enbart när det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken.

Att detta är någonting som vi inte behöver i denna osäkra tid borde vara tämligen uppenbart.

När Birgitta Ohlsson och jag talade och svarade på frågor på Stora Torget här var det också dessa frågor som helt och hållet stod i centrum.

Utvecklingen i Ukraina fortsätter självfallet att kräva uppmärksamhet.

Sent i går blev vi i Bryssel klara med det senaste paketet av sanktioner mot Ryssland.

Detta beställdes ju av stats- och regeringscheferna vid deras möte som en reaktion mot att Ryssland nu fört in reguljära förband i striderna i Ukraina. Det handlar om en ny invasion.

Några medlemsstater svävar nu på målet i denna fråga, vilket knappast är särskilt lyckligt.

Sanktioner är självfallet inget självändamål, utan bara ett av flera medel i en samlad politik. Och att lyfta sanktioner kan stundtals vara ett än tydligare instrument än att införa dem.

Skulle Ryssland vara berett att ta bort sina trupper från Ukraina skulle självklart grunden för detta senaste sanktionspaket bortfalla. Men om det bromsas utan att så sker så är det ju dessvärre uppenbart att det påverkar EU:s trovärdighet i denna viktiga fråga.

Och EU:s trovärdighet är viktig.

I går var Frank Belfrage i Bryssel som Sveriges representant i styrelsen för nyinrättade European Institute of Peace, och han rapporterade att EIP nu verkligen kommit igång med stark styrelse och kompetent ledning.

Direkt från Bryssel åkte styrelsens ordförande Staffan de Mistura till Beirut och Damaskus i sin egenskap av FN-representant med uppgift att försöka få ett slut på kriget i Syrien. Men Staffan kombinerar väl sina bägge hattar för FN och för EIP.

Morgondagen blir för min del också fortsatta diskussioner med valrörelsen.

Det blir möten i Norrköping, Linköping och Åtvidaberg och – fruktar jag – påtagligt sen återkomst till Stockholm.

Valrörelse i strålande väder!

STOCKHOLM: I dag har för min del varit en dag med kampanj runt om i Stockholms-området. I strålande varmt och vackert väder!

Det var Vällingby, Tensta, Sundbyberg, Vasaparken och Medborgarplatsen. Samtal och diskussioner. Intryck och kontakter.

Och trevligt att också hälsa på valarbetare från andra partier. I vår demokrati är respekten för varandra alltid viktig.

Roligast var utan tvekan Tensta marknad, som ju numera blivit tradition.

Här möts världen mitt uppe i den svenska verkligheten, och det blev många diskussioner som ibland handlade om Sverige men ofta om olika utmaningar i andra delar av världen.

Vad vi kan och måste göra åt den terrorism som ISIL står för blev en fråga på flera av dessa möten.

De representerar ett tydligt hot också mot vårt eget samhälle, och det är alldeles utomordentligt att det finns en medvetenhet om detta.

Här måste vi, alldeles uppenbart, nationellt och internationellt vara beredda att göra mera.

Min kommande vecka blir, av lätt insedda skäl, en vecka dominerad av slutskedet i vår egen valrörelse.

Och någon roll borde ju rimligen utrikes- och säkerhetspolitiken spela även i denna. Jag skrev om saken i Expressen i dag, med länk via min svenska Twitter här till höger.

I morgon är jag kvar här i Stockholm med en del som måste göras i anslutning till Rysslands aggression mot Ukraina och det nya EU-beslut om nya sanktioner som kommer.

Till spännande och viktiga utvecklar i omvärlden hör ju också den folkomröstning om möjlig självständighet för Skottland som kommer i veckan efter vårt eget val.

I dag visade en opinionsundersökning för första gången att alternativet självständighet hade störst stöd. Gapet har successivt krympt, men detta var en dramatisk förändring.

Ett sådant resultat skulle få dramatiska konsekvenser först och främst för Storbritannien, men skulle också få mycket betydande både direkta och indirekta effekter för Europa i övrigt.

Valet är ett val som skall och som kommer att träffas av de som deltar i folkomröstningen i Skottland, men det vore dumt att dölja att jag känner en betydande oro för vad som kan komma om dagens opinionsundersökning har rätt.

Min vecka i övrigt blir – av lätt insedda skäl – i allt väsentligt en vecka i Sverige, men jag hoppas i alla fall att torsdag kväll hinna hoppa över till Tallinn för att delta i middag där med de nordiska och baltiska utrikesministrarna.

Fart och god stämning

KASTRUP – ARLANDA: Det blev en dag av valrörelse med möten, diskussioner, frågor och icke så få ”selfies” runt om i västra Skåne i dag.

Och även om mitt budskap är långt ifrån glättigt och löftesrikt märks det att det finns ett påtagligt intresse för de utrikes- och säkerhetspolitiska frågeställningarna i valrörelsen.

Ärlighet varar längst också i politiken, och då är det viktigt att också i en valrörelse tala om den mer bekymmersamma omvärld som Sverige har att manövrera i under de kommande åren.

Och det var fulla hus och fulla torg i Helsingborg. Lund och Malmö. Strålande sol bidrog självfallet även den till att göra dagen lyckad.

Att avgöra stämningar i en valrörelse är inte alltid det lättaste, och jag har egentligen inte varit ute tillräckligt mycket för att uttala mig med alltför stor säkerhet.

Men den stämning jag möter är en stämning av optimism och tillförsikt. Det finns en känsla av att alliansen och inte minst dess partiledare hitintills har gjort en stark valrörelse.

Och av att det inledningsvis stora gapet mellan blocket nu borde börja att minska.

I morgon blir det så fortsatt kampanj, men nu mer på hemmaplan i Stockholm.

Under tiden skall ju också utrikespolitiken skötas.

Uppgifterna om en överenskommelse om vapenvila i de samtal som hållits i Minsk är självfallet glädjande, även om jag inte haft möjlighet att värdera dess detaljer ännu.

Viktigt är, som jag skrivit tidigare, att ryska trupper och ryska vapen dras bort från Ukraina, och att landet kan kontrollera sin egen gräns.

Sedan kan man ju hoppas att det blir möjlighet att genomföra det val till det ukrainska parlamentet Radan som skall ske i oktober också i dessa delar av landet.

Med demokratiskt valda företrädare finns ju helt andra förutsättningar för samtal och överenskommelser.

Men sannolikt är det att hoppas på för mycket. Den ryska agendan ser nog lite annorlunda ut.

Förhoppningsvis får vi lite närmare informationer under det kommande dygnet för att kunna värdera detta bättre.

Gårdagen i Newport

KÖPENHAMN: Efter tidig start från London har jag nu landat här och tar tåget över Öresund för min dag i Helsingborg, Lund och Malmö.

Och jag måste säga att jag tillhör dem som njuter varje gång jag var möjligt att fara över denna vackra bro som förenar Skåne och Själland och skapar så mycket av nya möjligheter.

Borta i Newport i Wales går Nato:s stora toppmöte nu in på sin andra dag. Försvarsminister Karin Enström deltar i ett ministermöte med de länder som nu får möjlighet till ett lite mer utvecklat partnerskap med Nato.

Och mycket uppmärksamhet kommer alldeles säkert att ägnas möjligheterna till någon typ av vapenstillestånd mellan Ryssland och Ukraina.

Jag hade ett flertal samtal med president Poroshenko kring detta under gårdagen. Han gör förvisso sitt bästa men om det kommer att finnas ett konstruktivt gensvar på andra sidan är långt ifrån säkert.

Under tiden fortsätter arbetet i Bryssel med EU:s förstärkta sanktioner, och det är självfallet viktigt att så sker.

De beslutades mot bakgrund av att Ryssland fört in reguljära förband i striderna i östra Ukraina, och så länge dessa finns kvar bör också dessa sanktioner verka.

Gårdagens viktigaste möte var det stora mötet med alla länder som deltagit i ISAF-operationen i Afghanistan under de gångna åren. Och det blev till stor del en summering av det som uppnåtts med denna Nato:s särklassigt största operation genom åren.

Afghanistan är fortfarande ett av världens fattigaste länder, men det till det som kan noteras hör förvisso att förbättringar inte minst i grundläggande hälso- och sjukvård lett till att medellivslängden i landet under dessa år ökat med inte mindre än 20 år.

Nu står man mitt uppe i det första demokratiska maktskiftet någonsin i landets långa historia, och det är kanske inte överraskande att det sker lite trevande.

Men det finns goda förhoppningar om att de två huvudkandidaterna Ashraf Ghani och Abdullah Abdullah när alla röster kontrollerats skall kunna komma överens om någon form av samregerande i landets intresse.

Förutsättningen för att detta skall lyckad är dock det internationella samfundets fortsatta engagemang och stöd – politiskt såväl som ekonomiskt.

Inte minst det senare är viktigt. Fram till i alla fall 2022 kommer det att krävas en betydande internationell finansiering av de afghanska säkerhetsstyrkorna. Skulle denna fallera finns en betydande risk för att allt annat fallerar också.

Från svensk sida kommer vi ju att koncentrera våra insatser främst på utvecklingsbistånd i övrigt. Under det kommande decenniet räknar vi med att kunna bidrag med ett belopp kring 1,2 miljarder dollar, och det är ju en i sammanhanget högst betydande siffra.

Men vid sidan av ISAF-mötet – som var den egentliga anledningen till att jag kom till Newport – gavs det självfallet möjlighet till många andra samtal och möten. Inte minst var samtalen och samverkan med Finlands representanter på plats viktiga.

Vid sidan av Ukraina diskuterades åtskilligt om det hot som ISIL utgör och vad som kan göras.

Jordaniens kung Abdullah höll ett passionerat anförande om det hot som nu finns, och företrädare för bl a Bahrain och Förenade Arabemiraten bidrog med sina inte mindre bekymrade bedömingar.

Och i brittiska media också i dag på morgonen är denna fråga större än t o m utvecklingen i Ukraina. Premiärminister Cameron har i starka ordalag varnat för hotet, och det förs en debatt om möjligheten av att också Storbritannien skall bidra med flygattacker för att bekämpa ISIL-hotet.

Men alldeles självklart kan detta bara bli relevant och verkningsfullt som ett led i en betydligt mycket bredare strategi.

Blivit sent

NEWPORT: Timmen har blivit sen och jag lämnar nu Nato-toppmötet här, beger mig till Londons flygplats Heathrow och överlämnar ledarskapet för den svenska delegationen till Karin Enström.

Mycket tidigt i morgon bitti bär det så vidare till Köpenhamn för en dag av valrörelse i Helsingborg, Lund och Skåne innan jag sent på kvällen kommer hem till Stockholm.

Om mötena här under dagen finns självfallet åtskilligt att säga, men jag tror faktiskt att det får vänta tills i morgon.