Kväll i Istanbul

ISTANBUL: Just när det började regna lämnade jag Stockholm för art flyga hit för middag i kväll och den stora konferensen om Somalia här i morgon.

Det var ju i London i februari som vi skisserade en mer ambitiös internationell ansats för att ge detta härjade och söndrade land en möjlighet till ny start efter det att den nuvarande s k övergångsregeringens mandat löper ut i augusti.

Här är det naturligt att också utvecklingen i Syrien står i fokus.

Jag noterade att medan Turkiet gjort nummer av att man utvisat syriska diplomater förefaller detta enbart gälla Ankara men inte Istanbul och samtidigt bibehåller landet sin diplomatiska närvaro i Syriens näst största stad Aleppo.

Och förmodligen är detta klok politik. Vi har ett intresse av att kunna följa utvecklingen inte minst i Aleppo.

Men nu blir det middag med diskussioner främst om Somalia och utvecklingen i Afrika.

Ännu en arbetsdag i Stockholm

STOCKHOLM: Ännu en välbehövlig och bra arbetsdag bakom skrivbordet i Stockholm.

Och den gav mig möjlighet att ta tag i en rad olika frågor som måste avgöras.

Mitt i det hela vann jag dock också med ett samtal med vår kommissionär Cecilia Malmström mellan alla hennes olika sammanträden nere i Bryssel.

Det blir alltför sällan, och vi var ense om att vi måste ses snart för att diskutera vart vårt Europa är på väg.

De ekonomiska utmaningarna påverkar ju våra respektive politiska utmaningar på ett påtagligt sätt.

Utanför UD stod ett litet tag i dag ett tiotal syriska demonstranter som ville att vi skulle stänga den syriska ambassaden.

Vi resonerade om den saken ett tag, och jag förklarade att det ju för vår del i första rummet handlar möjligheten att ha ögon och öron i Damaskus så länge det är möjligt.

Och vikten av det underströk ju också Kofi Annan när han lämnade den syriska huvudstaden efter sina samtal där.

Under dagen tror jag dessutom vi lyckades skapa klarhet i historiken med amerikanska utrikesministrar i Stockholm under gångna år.

Det visade sig att vi haft ett tidigare bilateralt besök  och det var när Henry Kissinger var här i maj 1976. 

Han kom från Bonn och lämnade till Luxembourg under en månad när det i övrigt var mycket Damaskus i hans kalender. 

Det var nu 36 år sedan, och sedan dess har ingen amerikansk utrikesminister kommit hit på ett enbart bilateralt besök. 

Märkligt men sant.

Morgondagen torsdag inleds för min del i sedvanlig ordning med regeringssammanträde och allmän beredning.

Fredrik Reinfeldt är på toppmöte med Östersjö-staterna i gamla svenska Stralsund i norra Tyskland – i förbundskansler Angela Merkels egen valkrets.

Och det tillsammans med andra omständigheter innebär att jag på morgondagens sammanträde fungerar som statsminister, utrikesminister, försvarsminister, biståndsminister och handelsminister.

Vi får se vilka konsekvenser detta får…

Men långvarigt blir det hur som helst inte.

Senare på dagen lämnar jag Stockholm och då bär det av i riktning Istanbul och den internationella konferens där som följer upp den vi hade i London i februari om utvecklingen i Somalia.

Men det säger sig självt att det också finns mycket annat som man kan och bör diskutera i Istanbul i dessa dagar. 

 

Syrien och Afrika

STOCKHOLM: Även om temperaturen sjunkit någon grad förblir vädret försommarvackert, och i dag blev det dags att fram cykeln igen.

Möten har avlöst varandra om resor under den kommande veckan rörande olika delar av Afrika – problemen i Somalia men omså möjligheterna i Nigeria.

Jag var ju i Addis Ababa nyligen, och sade då att jag inom kort skall tillbaka till Afrika, och nästa vecka är det så dags för såväl lilla Benin för ett större möte och sedan stora Nigeria för olika bilaterala överläggningar.

Denna vecka är Anders Borg också i Afrika med besök i Sydafrika, Zambia och Tanzania. I det senare fallet handlar det om afrikanska utvecklingsbankens årsmöte i Arusha.

Och såväl hans resa denna vecka som min under nästa vecka kommer att fokusera just på Afrikas möjligheter.

Under dagen blev det på nytt viss diskussion med anledning av att London, Paris och Berlin utan något som helst samråd i EU-kretsen beslutade att utvisa kvarvarande syriska diplomater.

I en av dessa huvudstäder sades att beslutet föregåtts av samråd med ”våra partners”. 

Tackar. Vid tillfälle skall jag fråga dem hur de betraktar alla övriga länder inom EU. 

Nu var beslutet rätt enkelt för dessa länder eftersom de ju redan stängt sina ambassader i Damaskus. 

I efterhand kan man ju fråga sig varför de i den situationen låtit de syriska diplomaterna var kvar så länge i sina respektive huvudstäder.

Vi har ju haft ambitionen att så långt det är säkerhetsmässigt möjligt bibehålla en diplomatisk närvaro i Damaskus. 

Det entydiga besked vi hitintills fått av olika företrädare för oppositionen i landet har varit att de velat att vi skall vara kvar med våra ögon och våra öron. 

Och det har också givit oss informationer som vi annars inte skulle ha fått. 

Nu får vi värdera situationen på nytt. 

Och i motsats till vad en del andra gjort skall vi göra det i samråd med våra partners i EU. Jag har under dagen haft kontakt också med Catherine Ashton i frågan.

Nu tror jag dessvärre inte att just denna frågas hantering kommer att vara av någon avgörande betydelse. 

Viktiga – kanske t o m avgörande – är de slutsatser från sina samtal i Damaskus som jag utgår från att Kofi Annan nu omedelbart kommer att redovisa för säkerhetsrådet i New York.

Och alldeles självklart kommer dessa att ha den största betydelse för vårt fortsatta agerande. 

Avgörande dygn om Syrien

STOCKHOLM: Så avslutades denna arbetsdag med att jag intervjuades i BBC Word TV om den allt allvarligare situationen i Syrien och vad som kan göras.

Kofi Annan befinner sig i dag och i morgon i Damaskus, och han bär med sig starka och eniga budskap från världssamfundet.

De ansvariga för massakern i Houla måste identifieras  och hållas ansvariga, och våldet måste upphöra alldeles oavsett varifrån detta kommer.

Den brittiske utrikesministern William Hague var i Moskva i dag och samtalade med sin ryske kollega Sergey Lavrov. 

Och viktigt i vad de sade därefter var de starka fördömandena av vad som hänt och stödet för det som Kofi Annans samtal i Damaskus.

För BBC framhöll jag betydelsen av att så långt möjligt bibehålla enigheten i det internationella samfundet. Brister den än en gång kommer konsekvenserna att bli än mer allvarliga.

Förr eller senare – och just nu lutar det påtagligt mot förr – kommer frågan om konkreta åtgärder mot Syrien upp, och då kommer det att krävas beslut i FN:s säkerhetsråd.

Vad gäller sanktioner har vi ju nu kraftfulla sådana från EU och USA men inga alls med global kraft därutöver. Det säger sig självt att sådana skulle göra skillnad.

Och det är som ett minimum hög tid att fatta beslut om förbud för alla vapenleveranser till den syriska regimen.

De närmaste dagarnas utveckling blir mycket viktig för hur konflikten kommer att fortsätta att utvecklas. Alldeles säkert är Kofi Annan på denna punkt mycket tydlig i sina samtal i Damaskus.

Om det sedan kommer att räcka återstår att se. I ett kritiskt läge som detta gäller det att ta ett steg i taget.

Solig lunch

STOCKHOLM: Det blev en solig och trevlig lunch med utrikesminister Roncagliolo om förbindelserna mellan Sverige och Peru ute på Skeppsholmen tidigare i dag.

Och i eftermiddag öppnar Peru åter sin ambassad här.

Men det blev också en bredare diskussion om de allt viktigare relationerna mellan EU och Latinamerika.

Vi hoppas att frihandelsavtalet med Peru och Colombia skall träda i kraft så snart som möjligt med de bättre förutsättningar för våra ekonomiska relationer som detta kommer att innebära.

Och vi talade om perspektiv såväl fram till det viktiga Rio Plus Tjugo-mötet i Rio de Janeiro i juni – där ju Sverige kommer att vara tungt representerat – som toppmötet mellan EU och Latinamerika i Santiago de Chile i januari nästa år.

Besök från Peru

STOCKHOLM: I morgon måndag ser jag fram mot att ta emot Perus utrikesminister Rafael Roncagliolo här i Stockholm.

Våra relationer med Peru är av gammalt datum, och själv hade jag möjlighet att besöka dess huvudstad Lima i samband med toppmötet där mellan EU och Latinamerika.

Och jag imponerades då av landets utveckling sedan jag, i annan egenskap, var där senast.

Nu stävar vi efter att ytterligare fördjupa relationerna med ett frihandelsavtal med EU. Och den saken kommer vi att diskutera.

Peru öppnar nu åter sin ambassad här i Stockholm, vilket visar den vikt de fäster vid relationen.

Till frågorna att följa under morgondagen hör alldeles självklart omröstning i ILO där ju Mona Sahlin är en stark kandidat. 

Jag har ägnat en hel del tid inte minst under de senaste dygnen åt den frågan.

Men viktig är också regeringsbildningen efter valen i Serbien.

Nu på söndagskvällen säger man mig att Boris Tadic kan acceptera att bli premiärminister under förutsättning att det finns tydlig enighet om villkoren för regeringsbildningen i övrigt.

Och det är en utveckling vi har all anledning att välkomna.

Säkerhetsrådet måste agera

STOCKHOLM: Massakern i Houla, som konfirmerats av FN:s observatörer, har åter satt situationen i Syrien i centrum för den internationella uppmärksamheten. 

När jag nu på eftermiddagen intervjuades i Al Jazzera poängterade jag vikten av att Kofi Annan nu omedelbart åker till Damaskus och att FN:s säkerhetsråd omedelbart därefter, och baserat på hans rapport, tar ställning till situationen.

Omedelbart måste vi ställa krav på att de skyldiga för massakern identifieras och ställs till svars. 

Det är fundamentalt. Och hur regimen reagerar på det kraven blir sedan av stor betydelse för fortsättningen.

Att frågan förs till FN:s säkerhetsråd är viktigt också för att söka bevara enigheten i det internationella samfundets reaktion. 

Skulle den spricka skulle vägen till det öppna och fullständiga inbördeskriget snabbt öppnas.

Ryssland och Kina har varit starka och tydliga i sina uttalande om stöd för Kofi Annan och hans sexpunktsplan. 

Och även de måste nu se hur dess möjligheter till framgång riskerar att fundamentalt undergrävas av det som FN:s egna observatörer rapporterar från bl a Houla.

Därför är det viktigt att säkerhetsrådet nu med nytt och förstärkt allvar fördömer våldet och prövar frågan om vägar framåt för att verkligen stoppa våldet och dödandet i Syrien.

Besök från USA

STOCKHOLM: Vår huvudstad visade sig verkligen på din allra bästa sida denna soliga lördag, och det är påtaglig hur språken blandas med varandra när allt fler turister verkar upptäcka Stockholm.

Om vädret står sig till kommande helg när vi får besök av USA:s utrikesminister Hillary Clinton vet jag inte, men det har vi all anledning att hoppas på.

Hon har varit intresserad av att komma sedan en tid tillbaka, men nu blev det möjligt med ett besök som då naturligt också kommer att gå till Danmark och Norge.

Och härifrån fortsätter hon sedan till först södra Kaukasus och sedan Turkiet.

När vi talades vid om det hela i Chicago förra helgen sade hon att det skulle bli hennes trettionde resa till Europa som utrikesminister. Imponerande.

Besök av amerikanska utrikesministrar i Sverige tillhör inte vanligheterna. Långt därifrån.

Condoleezza Rice var här i samband med den internationella Irak-konferensen 2008, och vi hade kvällen efter en både trevlig och intressant middag på Villa Bonnier.

Innan dess var Colin Powell här i samband med mötet mellan USA och EU i Göteborg under det tidigare svenska EU-ordförandeskapet 2001.

Men när vi gräver i pappren på UD hittar vi märkligt nog inget besök av USA:s utrikesminister i Sverige i modern tid som så att säga står på egna ben, d v s inte är med anledning av någonting annat.

Det är t o m möjligt att detta är det första enbart bilaterala besöket av en amerikansk utrikesminister i Stockholm. Vi fortsätter efterforskningarna.

Men en tydlig slutsats är i alla fall att det är i högsta grad hög tid.

Samtalsämnet kommer inte att saknas vad gäller vare sig internationella utmaningar, nätfrihet eller internationellt miljöarbete. 

Men till den saken finns det anledning att återkomma.

Men innan dess är det mycket annat som står på dagordningen.

I kväll är det finalen i Eurovisionsschlagerfestivalen, och det går självfallet inte att missa.

På måndag träffas avgörandet i ILO om ny chef för denna organisation, och samtidigt är jag här i Stockholm värd för ett besök av Perus utrikesminister Rafael Roncagliolo.

  

Att tänka längre

ELMAU: Uppe i de sydtyska alperna har jag anslutit till ett seminarium för att hedra minnet av Ronald Asmus och det arbete han gjorde för den transatlantiska idédebatten innan han alldeles för tidigt gick bort.

Han var amerikan som brann för sina idéer och förmådde att omsätta delar av dessa i handling i sitt arbete i den amerikanska administrationen men än mer genom att inspirera andra.

Hans två böcker om dels utvidgningen av Nato och dels kriget mellan Ryssland och Georgien i augusti 2008 tillhör redan den nödvändiga litteraturen om utvecklingen i vår del av världen under de senaste decennierna.

Och de visar väl vilken betydelse också hans personliga insatser hade.

Nu har det instiftats ett stipendieprogram för unga akademiker eller politiskt engagerade som följer i hans spår, och en del finns här tillsammans med nuvarande och f d presidenter, utrikesministrar och andra för ett dygn av intensiva diskussioner.

Inte minst i dessa tider är strategiskt tänkande viktigt.

Det ligger i sakens natur att dagens agenda domineras av dagens problem. Och i dagens Europa finns det som bekant åtskilligt av den varan.

Men det gör det strategiska perspektivet ändå viktigare – samtidigt som det stundtals är svårt att hålla det levande.

Så därför kommer våra diskussioner nog mindre att handla om dagens problem, och mer om var vi vill att Europa skall vara i morgon eller i övermorgon.

När vi har en uppfattning om det får vi också den riktning som måste gälla när vi tar oss an dagens alltid förekommande utmaningar.

Europa behöver tillväxt

STOCKHOLM: Torsdag och som sådan början med regeringssammanträde och allmän beredning av olika ärenden.

Och det vackra försommarvädret håller fortfarande i sig.

Gårdagens informella möte med EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel fortsatte diskussionen om hur de ekonomiska utmaningarna i vissa europeiska länder skall hanteras.

Det hade självfallet sitt värde, men mer rejäl inriktning vad gäller tillväxt genom strukturella reformer blir det knappast förrän ordinarie toppmötet i juni.

De kortsiktiga ekonomiska utmaningarna på sina håll är uppenbara, men det finns skäl att också fokusera på den mer långsiktiga utmaning som ligger i att Europa haft för låg tillväxt under en längre period.

Få skulle nog komma på idén att lösningen på detta skulle ligga i att öka på de på sina håll redan alldeles för stora underskott.

Det handlar i stället om strukturella reformer inriktade inte minst på att fördjupa och bredda den inre marknaden. Där finns en mycket påtaglig potential för ökad tillväxt i Europa i dess helhet.

Och i den debatten har vi all anledning att vara pådrivande.

I dag går det egyptiska presidentvalet in på sin andra dag, och alla rapporter tyder på ett väl genomfört val. Resultatet blir spännande att se.

Från Bagdad kommer än så länge bara sparsamma rapporter om förhandlingarna med Iran i den nukleära frågan.

Reellt handlar den just nu till stor del om vad omvärlden är beredda att ge i form av olika lättnader om och när Iran är berett att upphöra med vissa av sina nukleära aktiviteter.

Hur skall de olika stegen i denna process se ut? Om det fortsätter samtalen under dagen.

Själv beger jag mig senare i dag ner till södra Tyskland för ett seminarium i dag och i morgon om olika europeiska framtidsfrågor i regi av German Marshall Fund.

Det finns som bekant en del att diskutera i detta ämne.

I väntan på Egypten

STOCKHOLM: Detta är dagen för första omgången i det viktiga och historiska presidentvalet i Egypten, och det är inte utan intresse som jag väntar på de första siffrorna från Kairo.

Utvecklingen i Egypten kommer – det har jag konstaterat åtskilliga gånger tidigare – att bli av största betydelse för utvecklingen i arabvärlden i dess helhet.

De utmaningar man står inför är formidabla. Inte minst gäller det på det ekonomiska området, och hur man klarar dem kommer självfallet att få betydande politiska konsekvenser längre fram.

Avgörande är att landet får en politisk ledning med klar demokratisk legitimitet, och att denna därefter har kraften att ta sig an de ekonomiska problemen.

Och presidentvalet är självfallet av avgörande betydelse för den processen.

För min del har det varit en nyttig arbetsdag i Stockholm med flitiga kontakter såväl med andra delar av regeringen som med riksdagen i olika utrikespolitiska frågor.

På eftermiddagen hade vi så mottagning på UD för Mona Sahlin och ett antal ambassadörer inför den viktiga omröstningen i ILO på måndag.

Presidentvalet i Egypten fortsätter även i morgon, och därefter blir der synnerligen pännande att se hur siffrorna ser ut.

Hemma igen

STOCKHOLM: Hemma igen, och arbetsdagar här under onsdagen och torsdagen.

Bland mycket annat kommer jag att träffa ett antal ambassadörer i samband med vårt arbete för att stödja Mona Sahlins kandidatur till ILO.

Hon är en utomordentlig kandidat, och har självfallet regeringens fulla stöd.

Men det finns också mycket att göra efter det att jag ju varit i Canada och USA under en vecka.

I Strasbourg är det ministermöte med Europarådet, och där kommer vi denna gång att vara företrädda av Frank Belfrage.

Hem från Chicago

CHICAGO: Strax är det dags även för mig att lämna denna stad efter de intensiva dygnen av möten här.

Fredrik Reinfeldt lämnade för några timmar sedan med ett regeringsplan för att vara säker på att komma hem till dopet i morgon.

Som statsminister måste han självfallet vara där.

Jag stannade kvar tills de olika mötena var slut, och tar mig nu hem på lite långsammare vägar. Men det var viktigt att Sverige var mer hela tiden.

Lite av uppsummering av mötena har jag ju gett på den lilla videosnutt som jag lite på prov lagt ut nedan.

Och bilden ovan visar Sverige och Schweiz på eftermiddagens möte med Nato:s viktigaste samarbetsländer.

Men möten som dessa handlar också om olika bilaterala möten.

Viktigt var att Fredrik Reinfeldt fick möjligheten av en första överläggning med Frankrikes nya president François Hollande.

De kommer ju att träffas igen på middag i Bryssel på onsdag.

Och i de ärenden som kommer upp där blev det också överläggningar med såväl Angela Merkel som David Cameron.

Jag hoppas nu på några lite lugnare dagar hemma eller i alla fall i Europa.

Det har ju varit ett rätt betydande resande mellan Addis Ababa och Arktis under den senaste tiden.

Catherine Ashton lämnade lite tidigare Chicago för att bege sig direkt till Bagdad och de viktiga samtal med Iran som kommer att äga rum där under onsdagen.

Jag tror inte vi skall förvänta oss att alla problem kommer att sorteras ut där, men jag hoppas att vissa seg framåt skall vara möjliga.

Även president Obama har nu lämnat sin hemstad, och det lät som om det var lite mer kampanj som nu stod på hans omedelbara agenda. Höstens val märks redan mycket tydligt.

Som vanligt hade vi både trevliga och bra samtal med såväl utrikesminister Hillary Clinton som med president Obama, som inte utan rätt var nöjd med hur hans hemstad visade upp sig för världen.

Bra möten i Chicago

Oro för Serbien

CHICAGO: Resultatet från den avgörande omgången i det viktiga presidentvalet i Serbien kom att dominera många diskussioner här under kvällen.

Själv satt jag mer Chicagos borgmästare Rahm Emanuel på den stora middagen på Field Museum för alla dem från olika delar av världen – FN:s Ban Ki-moon bland dem – som kommit hit utan att vara medlemmen av Nato.

Och det var förvisso både trevligt och intressant.

Men samtidigt var textmeddelandena och samtalen om Serbien många.

Boris Tadic har nu förlorat, och Tomislav Nikolic blir landets nya president.

Det är det demokratiska val vi självklart måste respektera.

Men det hindrar inte att det finns en betydande oro för vad detta kan komma att innebära.

Risken för att krafter med en annan agenda än de europeiska reformernas och försoningen i regionens kommer att vinna inflytande är högst påtaglig.

Hur Serbiens kommande regering kommer att se ut blir självklart av stor betydelse, och det kan fortfarande bli en regering baserad på en annan majoritet än den som nu gav Nikolic segern.

Och sedan blir det viktigt att se om Nikolic själv förmår att skapa förtroende för de europeiska ambitioner han i ord säger sig företräda.

Alldeles säkert kommer vi att fortsätta att diskutera om dessa frågor i morgon söndag.

Tidigt landar Fredrik Reinfeldt för att vara med på Afghanistan- och partnerskapsmötena. Det är viktigt för Sverige.

Och för min del blir det fortsatta informella samtal i de mest skiftande frågor.

Minnet av Sverige

CHICAGO: Innan de mer formella mötena börjar här hanns det faktiskt med lite annat också.

Och det är ju faktiskt söndag.

I Andersonville i norra Chicago besökte jag det fina svensk-amerikanska museum som byggts upp där. Och det var verkligen väl värt ett besök.

Chicago var ju den stad de allra flesta svenskar som emigrerade på ett eller annat sätt kom till. Många stannade, och många passerade igenom.

Till det som kom att heta Andersonville flyttade man efter den stora branden i Chicago.

Och här finns i dag inte bara ett museum utan också några restauranger och butiker med Sveriges flagga stolt vajande.

Efter Irland och Norge var Sverige det land från vilket flest människor proportionellt sett emigrerade till Amerika för att söka sig en bättre framtid.

Och i dag uppger närmare en kvarts miljon människor i denna stad svenskt ursprung, och finner det värt att vårda minnet av emigrationen och det land de en gång kom ifrån.

Viktigt samarbete med Nato

CHICAGO: Jag vaknar till en vacker morgon vid randen av den stora Michigan-sjön.

I dag har Nato-länderna sitt toppmöte här i staden, medan de olika mer formella möten som vi är en del är rum i morgon måndag.

Dels gäller det Afghanistan, och dels ett nytt möte mellan Nato och de länder man anser att man har ett nära samarbete med.

Vi har ju ett påtagligt starkt intresse av närmar samarbete med Nato inte minst för att öka inflytande i de olika operationer som vi väljer att delta i.

Därför är den nya ordning vi kommer att se i Chicago i morgon med bättre möjligheter till inflytande också för länder som Sverige, Finland, Australien och Japan mycket bra för oss.

Vi har ju i fredsoperationer i Bosnien och Libyen, och gör det fortfarande i Kosovo och Afghanistan, där FN:s säkerhetsråd gett ansvaret för genomförandet till Nato. I andra fall – Tchad, Atalanta – har det ju handlat om EU.

Men självfallet är det ett problem i dessa operationer att vi inte riktigt är med i de beslutande organen.

Genom det nya arrangemang som inleds i Chicago hoppas vi att det i framtiden skall bli bättre. Därför är Chicago viktigt för Sverige.

Det finns starka historiska skäl till att vi inte beslutade att gå med i Nato.

Hänsynen till Finland under det kalla krigets kallaste decennier var en viktig del. En annan var ju att vi under dessa decennier tyckte att vi hade ett starkt eget nationellt försvar.

Men Nato spelar fortfarande en viktig roll för stabilitet och säkerhet i Europa.

Dess betydelse för de baltiska länderna skall inte underskattas, och det är viktigt också för vår säkerhet. Det säger vi också tydligt.

Ett medlemskap i Nato skulle självfallet ge oss ökat inflytande, men samtidigt är det ju uppenbart att det inte finns något brett stöd för ett sådant, och då är det ju rimligt att vi inriktar politiken på att minska de nackdelar som i vissa delar i vissa situationer kan ligga i utanförskapet.

Det är en avgörande skillnad mellan nära samarbete och medlemskap.

Ett medlemskap innebär ju ett formaliserat ömsesidigt försvarsåtagande som måste godkännas av vår riksdag liksom två tredjedelar av USA:s senat liksom alla andra Nato-länders parlament.

Det är ju inte aktuellt, och jag ser knappast någon som i dag pressar för det. Ett så nära praktiskt samarbete som möjligt har vi däremot ett starkt intresse av.

Förutom deltagande i stora freds- och stabilitetsoperationer har vi ju en lång rad andra viktiga gemensamma insatser.

Jag har ju skrivit här tidigare om de fem av svenska flottans fartyg som just nu ingår i en gemensam operation med Nato-länder för att röja minor från världskrigen utanför Estland.

Det finns ca 50.000 dom som fortfarande ligger kvar i olika delar av Östersjön.

Alla borde inse att detta är viktiga insatser, och det visar Nato-samarbetets betydelse i vardagen.

Vi arbetar ju också för ett närmare samarbete i försvarsfrågor inte minst med de nordiska länderna. Vi har ju alla samma utmaning med behovet av omställning, och mycket att vinna på samverkan.

Den s k Stoltenberg-rapporten för några år sedan visade vägen framåt.

Vi se ju t ex hur våra flygflottiljer i Bodö, Luleå och Rovaniemi nu ofta övar tillsammans. Det är viktigt också för framtiden.

Och vi knyter ihop våra system för övervakning av hav och luft mer och mer.

Min dag här blir olika informella samtal, bl a med Catherine Ashton, innan det efter ett anförande inför s k unga ledare på Atlantic Council blir middag för oss ”övriga” med Chicagos borgmästare.

Såväl försvarsminister Karin Enström som ÖB Sverker Göransson lär finnas på plats, medan statsminister Fredrik Reinfeldt kommer först tidigt i morgon bitti.

Kontrasternas dag

CHICAGO: Det är svårt att tänka sig större kontraster än mellan den karga arktiska verkligheten tidigare i dag uppe på Baffin Island och den ekonomiska metropol som vi efter många timmars flygningar nu anlänt till.

Att flyga de tre timmarna från Iqaluit till Ottawa är att byta värld i ett och samma land.

De karga, närmast oändliga snöklädda vidderna. Sedan Hudson-sundets ismassor. En bit därefter ser man att det börjar komma träd. Många sådana. Sakta efter några timmar ger snön vika, och sedan glider man in i det sommarlandskap som väntade i Ottawa.

På förmiddagen gjorde i dag gjorde vi en kort utflykt på den meterdjupa isen på Frobisher Bay.

Och stötte på personer med lite annan inriktning på din verksamhet.

En pigg kvinna som friskt meddelade att till Nordpolen och tillbaka skulle vi räkna med ca 55 dagar. Hon hade självklart varit där på skidor, liksom för övrigt på Sydpolen.

Och hon kunde dessutom ge en del praktiska råd om hur man klarar av den fara som isbjörnar inte sällan utgör i trakter som dessa.

Innan dess hade vi suttit ner någon timma mer olika företrädare för olika inuit-organisationer och lyssnat på deras berättelser.

Det handlar i grunden om kulturer som möts.

En kultur av fiskare och jägare som levt och lever i ett av världens klimatmässigt mest krävande område. Där jakt på fisk, säl och val är förutsättningen för allt.

Och en modern kultur som långsamt tränger sig på med andra värderingar, med rättsväsende, utbildningskrav, hälsovård och helt annorlunda matvanor.

Och i det mötet uppstår många frågor som sällan har alldeles självklara svar.

Gång på gång får jag frågor om förbud mot sälprodukter i Europa, och gång på gång försöker jag förklara att handel mer inuiternas sälprodukter är tillåten.

För dem finns inte deras samhälle utan det som jakten på säl ger. Och att det finns gott om säl råder det knappast någon tvekan om.

Men nu har jag via långa flygningar via Ottawa och Washington äntligen kommit fram till Chicago, och börjat ställa om till en ny verklighet mer nya problemställningar.

Här känns verkligheten uppe i Arktis lika avlägsen som denna verklighet gjorde ute på isen i Frobisher Bay tidigare i dag.

Inte mycket till mörker

IQALUIT: Mycket till mörker blir det knappast på kvällen på dessa nordliga breddgrader även om vi faktiskt fortfarande befinner oss söder om Polcirkeln.

Dagen har inneburit genomgångar av ekonomiska utvecklingsmöjligheter här uppe, genomgång hos Canada Rangers som patrullerar dessa enorma områden, besök i Nunavuts smakfullt inredda parlament och sedan middag med premiärminister Eva Aariak och hennes närmaste medarbetare.

Intresset för det arbete vi gör i Arktiska Rådet är stort, och man är också påfallande välinformerade i ärendet. Det svenska ordförandeskapet har noterats.

Området här uppe är enormt. På en yta som är mer än fyra gånger Sveriges bor ca 30.000 människor, och av dessa är ca 85% inuiter. 

Avstånden är enorma. Flygningen norrut från Ottawa hit motsvarade i tid en flygning som i andra riktningen skulle fört oss ner till Florida.

Och tar man sig upp till det kanadensiska försvarets allra nordligaste bas Alert så ligger den – hör och häpna! – faktiskt närmare Stockholm än Ottawa.

Att utvecklingsförutsättningarna här är annorlunda säger sig självt. 

Mycket måste fraktas hit under de korta månader då havet är öppet. Beroendet av flyg är avgörande. Kraft- och elförsörjningen är t ex ett betydande problem.

Landskapet är lika vackert som det är vidsträckt och öde. Närmaste träd lär finnas ca 800 km längre söderut härifrån.

I den övriga världen inleds nu de olika toppmötena.

Nu i kväll sitter G8-ländernas ledare i Camp David nere i USA och diskuterar. Och mot kvällen i morgon antar jag att de kommer att bege sig i riktning av Chicago för toppmötet med Nato där under söndagen.

Efter några förmiddagstimmar här med nya diskussioner men också med utflykt lite utanför det lilla samhället skall jag försöka göra samma sak.

Men det är inte gjort i en handvändning. Restiden härifrån till Chicago – om allt fungerar som det skall – ligger på ca tolv timmar. 

Men förhoppningsvis landar jag i USA:s tredje största stad vid midnattstid i morgon kväll.

Landat i Arktis

IQALUIT: Efter en tre timmars flygning från Ottawa har vi nu anlänt till denna lilla huvudstad i den kanadensiska delstaten Nunavut högt upp i Arktis.

Området är enormt – Nunavut omfattar ett område mer än fyra gånger större än Sverige – men mycket glest befolkat.

Här i Iqaluit bor ca 6.000 personer och i hela området inte mer än ca 30.000 personer. På närbelägna Grönland, som har ungefär samma storlek, är befolkningen ca dubbelt så stor.

En gång hette denna ort Frobisher Bay och har sitt ursprung i en amerikansk flygplats som inrättades under andra världskriget och som kom att bli betydelsefull när man under 1950-talet byggde de stora radarkedjor genom Arktis som skulle skydda USA mot befarade sovjetiska anfall.

I början av 1969-talet stängdes dock basen i samband med att de militära aktiviteterna flyttades till den fortfarande operativa Thule-basen på norra Grönland.

Nunavut tillkom som en ny delstat 1999, och i en folkomröstning valdes Iqaluit som ort för dess styrelse. Och här finns nu Nunavuts valda parlament.

Baffin Island låg mycket länge bortom alla allfartsvägar.

I de gamla isländska sagorna berättas dock om hur vikingar på väg från Grönland till Vinland längre ner längs den amerikanska ostkusten passerade Helluland, vilket allmänt anses ha varit just Baffin Island.

Långt senare kom olika europeiska upptäcktsresande som försökte finna en nordvästpassage till Asien. 

Men egentligen var det inte förrän med det kalla krigets installationer som den moderna världen på ett eller annat sätt började att tränga sig på.

Mina diskussioner här kommer att handla om framtidsperspektiven för denna del av Arktis.

Man är fast besluten att hålla fast också vid traditionella näringar. 

Att jaga och äta säl är här lika självklart som det för oss är att slakta och äta ko eller gris, och förståelsen för grupper i avlägsna länder som vill stoppa detta är mycket begränsad.

Men mycket av diskussionerna här uppe handlar just nu om de möjligheter som ligger i mineraler och nya gruvor. 

Jag kommer att få mer information om det under besöket här. Det handlar om stora projekt.

Just nu diskuteras projektet för en jättelik järngruva vid Mary River på öns ödsliga norra delar.

Utmaningarna skall inte underskattas. Det handlar om att skydda den känsliga miljön, och det handlar om sysselsättning och inkomster för de som bor här.

De överenskommelser som bäddade vägen för tillkomsten av  Nunavut gav dock de inuiter som bor här ett betydande inflytande över allt detta.