Om Europas nya utmaningar, förstärkt stöd till Ukraina, energidiskussioner och fortsatt diplomati på Balkan och med Iran.

STOCKHOLM: I går var jag så på en liten ceremoni på Gripsholms slott i samband med att man mer officiellt avtäckte det s k hedersporträttet av mig som numera finns att beskåda där som en del av den nationella porträttsamlingen.

Och det gav mig också anledning att reflektera lite över den politiska och ekonomiska utvecklingen för Sverige och Europa i ett lite längre tidsperspektiv. I dessa dagar när det omedelbara verkar dominera huvuddelen av debatten inför vårt val kanske inte det skadar.

I de stora partiernas valmanifest behandlas utrikes-, Europa- och säkerhetspolitiken tämligen summariskt. Och det kan ju förefalla lite märkligt mot bakgrund av att vi befinner oss i den mest utsatta säkerhetspolitiska situationen sedan åtskilliga decennier.

De kommande fyra åren kommer med all säkerhet att erbjuda betydande utmaningar i dessa hänseenden. Har vi den politiska beredskapen för detta?

Jag hoppas det – men jag är inte säker.

I det övriga Europa ser jag hur diskussionerna intensifieras.

I dag höll Tysklands förbundskansler Olaf Scholz ett s k linjetal vid anrika Karlsuniversitetet i Prag, och sammanfattningsvis kan väl om det sägas att den s k strategiska kompass som EU efter åtskilligt arbete publicerade i mars i år redan framstår som närmast hopplöst föråldrad.

Scholz tar nu fram tankar om ett helt nytt och integrerar europeiskt luftförsvar, om bättre koordinering av de långsiktiga insatserna för att stödja Ukrainas försvarsförmåga och reformering av de utrikespolitiska processerna inom EU.

Och alldeles säkert är det förslag som mer konkret kommer att ligga på bordet under de närmaste månaderna.

I dagarna samlas också i Prag EU:s först försvars- och sedan utrikesministrar för mer informella överläggningar.

I media dominerar tankar på att stoppa alla möjligheter för alla ryska medborgare att komma till EU.

Det bör noteras att den samlade ryska oppositionen – och det finns ju en sådan även om dess röster nu kommer från olika huvudstäder i EU – är entydigt mot detta också därför att det ju skulle spela regimens tes om att det inte är Putin eller politiken, utan Ryssland och alla ryssar som omvärldens är emot, i händerna.

Och jag delar den bedömningen. Det är inte känslor som skall styra vår politik.

På bordet ligger också en tanke från den höge representanten Borell om att EU skall starta en träningsmission för den ukrainska försvarsmakten. Det är förvisso viktigt att detta sker, men på ett eller annat sätt måste detta ju koordineras med USA, Storbritannien, Canada och andra viktiga aktörer på detta område.

De informella mötena leder aldrig till beslut, men helt säkert kommer det att finnas behov av att utveckla dessa tankar under de närmaste månaderna.

Det tjeckiska EU- ordförandeskapet detta halvår kommer att prioritera frågorna, och jag kan bara hoppas att samma sak kommer att gälla det svenska ordförandeskap som följer under det kommande året.

Finns det en beredskap för detta?

Just nu pågår valrörelser i Europa inför viktiga val i Sverige 11 september, i Italien 25 september och i Lettland 1 oktober.

Energi och inflation är viktiga frågor i dem alla, kanske just nu mer i Italien än i Sverige. Och den ekonomiska politiken står förvisso inför svåra avvägningar.

Både den svenska kronan och euron har försvagats, vilket bidrar till att ytterligare fördyra importen av energi, och det kommer sannolikt att leda till att centralbankerna ser det som nödvändigt att höja räntorna mera. Signaler från USA pekar ju också entydigt i den riktningen.

Och det är förvisso viktigt att vi inte hamnar i en ny inflationsspiral.

Men medan det i de olika valrörelserna talas åtskilligt om att kompensera konsumenter för ökade energipriser talas det dessvärre mindre om behovet av att spara energi. Höga priser kommer förvisso att driva i den riktningen, och det är också en klimatpolitisk nödvändighet, men lite mer politiskt fokus på att också spara tror jag knappast skulle skada.

För min del blir detta en vecka med besök också det s k Forum Alpbach i de österrikiska Alperna där man bland annat vill att jag skall delta i diskussioner om huruvida en neutralitetspolitik fortfarande kan vara relevant i dagens Europa.

Min åsikt i den frågan är knappast någon hemlighet, men i Österrike med dess speciella historia är detta fortfarande en närmast tabubelagd frågeställning. En del vill dock öppna upp frågan, och det är därför de brett mig komma och tala.

Men åtskilligt annat står också på dagordningen för de utrikespolitiska diskussionerna där.

EU:s diplomatiska ansträngningar lyckades nu få en överenskommelse mellan Serbien och Kosovo som desarmerat den kris som annars var under uppsegling de närmaste dygnen, och som förbättrar rörelsefriheten för såväl serber som albaner i regionen.

Det är bara att gratulera.

Och i tysthet maler de diplomatiska kvarnarna på när det gäller att försöka återställa det nukleära avtalet med Iran. Just nu är det finjusteringar som pågår – de avgörande och viktiga frågeställningarna förefaller att vara klara.

Men att det kan närma sig ett avtal visas inte minst av att de israeliska ansträngningarna att stoppa ett avtal tydligt trappas upp. Hur frånvaron av ett avtal skulle gynna Israels säkerhet förstår jag inte, men de förefaller att ha låst sig i den frågan.

På fronterna i öster fortsätter ställningskriget utan några avgörande framgångar för någon sida.

Positivt är i alla fall att ett 50-tal fartyg nu har kunnat lämna Ukrainas hamnar vid Svarta Havet med livsmedel för världen, liksom att IAEA nu äntligen fått möjlighet att skicka en expertmission till det stora kärnkraftverket ZNPP mitt i stridslinjen.

Om Moskva och Kiev inför 24 augusti, fortsatt osäkerhet Iran och instabilitet på Balkan.

STOCKHOLM: Med denna helg kan det väl dessvärre sägas att sommaren är över. Det var betydande bilköer in till Stockholm denna eftermiddag – verkligheten är på väg tillbaka.

I veckan som kommer – på onsdag för att vara exakt – är det ett halvt år sedan Vladimir Putin inledde sitt krig för att erövra och i grunden bli av med Ukraina.

Och samma dag är det Ukrainas självständighetsdag, som firas på dagen för den självständighetsförklaring som det ukrainska parlamentet beslutade om denna dag för 22 år sedan.

Putins krig har förvisso inte gått som han önskat. Ca 85% av den ryska krigsmakten har varit och är insatt i försöken att underkuva Ukraina, men även om en del uppnåtts är det långt mycket mindre än vad man i Kreml hade utgått från.

De senaste fem veckorna har frontlinjerna i östra och södra Ukraina faktiskt knappt förändrats alls.

Har något förändrats under den senaste tiden är det måhända attacker och explosioner på Krim som rimligen lett till betydande osäkerhet. Rapporter talar om långa köer när ryska turister vill lämna halvön.

Vart detta kommer att leda återstår att se. För Putin är Krim detsamma som Ryssland, och jag skulle inte vilja utesluta att ett uppfattat hot mot Krim leder till att han försöker att trappa upp hotet mot i första hand Ukraina.

Det är en del av bakgrunden till att man under den kommande veckorna – där spänningen med all sannolikhet kommer att öka – sagt att alla statsanställda i Kiev skall arbeta hemifrån.

Hitintills har ju den ukrainska huvudstaden i huvudsak varit förskonad från de raket- och robotattacker som hamrat sönder andra städer. Inga attacker av denna typ har riktats mot centrala byggnader i Kiev.

Och förhoppningsvis kommer det att fortsätta att vara så. Men inför den kommande veckan med 24 augusti är det nog klokt att ta det säkra för det osäkra.

Några parader i Moskva för att fira detta krig blir det med all säkerhet inte, men inte heller i Kiev blir det traditionell militärparad på självständighetsdagen. De militära förbanden behövs vid fronten.

I stället har man nu på paradgatan Khreschatyk ställt upp en parad av sönderskjuta ryska stridsvagnar och stridsfordon.

En liten sådan samling fanns på en annan plats när jag var där strax före sommaren, men nu är det betydligt mycket mer. Förtjusningen i Kreml över detta drag är sannolikt mycket måttlig.

I veckan som gick förväntades lite mer av klarläggande om de EU-förmedlade förhandlingarna mellan Iran och USA, men av detta blev det inte mycket.

Den positiva tolkningen av detta skulle kunna vara att ett visst – om en sjunkande – hopp om en överenskommelse finns. Men som vanligt i sammanhang som dessa ligger djävulen i detaljerna.

Och jag skulle dessvärre tro att man i Vita Huset är orolig för de inrikespolitiska konsekvenserna när det viktiga mellanårsvalet i november nu sakta närmar sig.

Att överläggningarna i Bryssel mellan Kosovo och Serbien inte ledde till något genombrott var däremot föga förvånande.

Och därmed förblir läget i området lite mer spänt än vanligt. Retoriken har trappats upp, men samtidigt fortsätter de diplomatiska ansträngningarna. Serbiens president Vucic har hållit ett mångtydigt tal kring frågorna i dag.

Balkan förblir instabilt. Regeringen i Montenegro kollapsade i dagarna, och i Bosnien är röran inför valet i början av oktober, och den internationella rollen kring detta, betydande även med bosniska mått mätt.

Själv är jag nu åter i Stockholm och förblir i fäderneslandet under den kommande veckan, om än med en utflykt till Halland.

Om kollapsen i Afghanistan och Kremls tolkning, slutbesked om avtalet med Iran och fortsatta samtal mellan Serbien och Kosovo.

VID MEDELHAVET: Efter en kort utflykt till Stockholm under den gångna veckan blir det nu några dagar ytterligare på dessa breddgrader innan basen flyttar norrut igen.

För ett år sedan kollapsade regimen i Afghanistan och talibanernas maktövertagande blev totalt. Veckor av kaotisk evakuering gjorde det möjligt för åtminstone några tusental att fly från det öde som annars hade väntat dem.

Grunden till kollapsen var ju att USA hade förlorat tålamodet med den utdragna konflikten. President Trump hade sagt att de skulle dra sig ur även om det inte gick att få något fredsavtal med talibanerna, och president Biden beslöt att detta skulle vara också hans politik.

Och i och med att detta var signalen från Washington var det ju tämligen klart att talibanerna inte hade något intresse av att förhandla fram något fredsavtal.

Samtidigt hade USA under åren i landet byggt upp en afghansk försvarsmakt som var synnerligen beroende av amerikanskt understöd i en lång rad olika avseenden. Det handlade inte bara om amerikanska soldater eller flygplan, utan i än högre grad amerikanska kontraktsanställda för att klara logistik och underhåll.

Och när allt detta plötsligt försvann var det inte så konstigt att den afghanska försvarsmakten kollapsade. Kollapsen gick dessutom snabbare än vad någon – inklusive talibanerna – hade kunnat föreställa sig.

Landets tillstånd sedan dess är eländigt. I dagarna har kvinnor haft modet att demonstrera på Kabuls gatorna för sina rättigheter, och skingrats av talibaner som skjutit i luften. Löften om att äldre flickor skulle kunna återgå till sin undervisning har svikits när de mer konservativa delarna av talibanerna har dikterat politiken.

Och den humanitära situationen är katastrofal. FN har hjälpprogram i landet, som också Sverige bidrar till finansieringen av, men med en i stort sett kollapsad ekonomi finns det gränser för vad som kan åstadkommas.

När president Biden fattade sitt beslut om att fullfölja president Trumps politik handlade det också om att fokusera den amerikanska politiken på den kommande kinesiska utmaningen. Den signalen var tydlig i ett antal uttalanden.

En plats där denna signal alldeles tydligt uppfattades var Kreml. Den hårdföre säkerhetsrådgivaren Patruchev noterade noggrant och sade sedan offentligt att han hoppades att man också i Ukraina uppfattade signalen.

Tolkningen i Kreml var alldeles tydligt att USA skulle bli så fokuserade på Kina att man inte var beredd att engagera sig alltför hårt på andra områden, och då inte minst Ukraina.

Några veckor tidigare hade president Putin publicerat sin remarkabla essä om Ryssland och Ukraina, och några veckor efter det amerikanska uttåget ur Afghanistan började den ryska militära uppladdningen mot Ukraina.

Jag har svårt att se att det inte finns ett samband. Och mer om också detta kommer i en ny bok av mig som kommer att finnas på bokhandelsdiskarna i början av hösten.

I morgon förväntas så svar från Teheran och Washington om man är beredda att acceptera det slutförslag om återgång till det nukleära avtalet som EU:s förhandlare lagt på bordet, eller om nedräkningen till en ny väpnad konflikt i den regionen kommer att inledas.

Det som länge var det återseende hindret – den amerikanska terrorlistningen av det iranska revolutionsgardet – förefaller nu undanröjt, och nu handlar det om iransk irritation över IAEA:s försök att kartlägga vad landet haft för sig förr.

Att Iran hade ett program för kärnvapen fram till 2003 är ovedersägligt, men detta är någonting som man absolut inte vill vidgå.

Men allt detta handlar mer om historia än om framtid. Är allt annat möjligt att lösa borde inte detta stå i vägen för ett nytt avtal – men oskrivet är bäst.

Mer besvärlig blir det nog senare i veckan när Serbians president Vucic och Kosovos premiärminister Kurti träffas i Bryssel på torsdag för att se om man kan lösa ut de svårigheter som ledde till en hastigt uppflammade gränskris för några veckor sedan.

I grunden handlar det självfallet om Serbiens ihållande vägran att erkänna Kosovo som en självständig stat, men vägen till att få dem att göra det underlättas inte av Kosovos vägran att respektera överenskommelser man tidigare gjort om serberna i Kosovo och deras möjligheter.

Så vi får se om det på torsdag blir möjligt att ta några små steg fram mot lösningar i bägge dessa hänseenden. Jag tror att det är klokt att inte ställa förväntningarna alltför högt.

Från östfronten är det föga nytt av större betydelse.

Ukraina fortsätter att försöka skära av de ryska trupperna väster om Dnjepr från deras underhåll, och Ryssland fortsätter att föra trupper till denna sydvästra front för att kunna möta en möjlig ukrainsk offensiv.

Och jag skulle tro att det kommer att förbli mönstret också under den kommande veckan.

Om vår Nato-process, fronten i öster, krisen kring Taiwan och samtalen i Wien.

VID MEDELHAVET: Från svensk och nordisk utgångspunkt var den gångna veckans viktigaste händelser tveklöst att den amerikanska senaten med röstsiffrorna 95-1 ratificerade fördraget om Finlands och Sveriges anslutning till Nato.

Att röstsiffrorna var så solida var viktigt. Trots en stark polarisering i den amerikanska inrikespolitiken är detta en fråga där enigheten är så gott som totalt.

Majoriteten av Nato:s medlemsstater har nu ratificerat avtalen, och av dem som återstår är det bara Turkiet som nog dessvärre kommer att innebära ett problem.

Men det ligger ett antal månader fram, och det kommer att finnas anledning att återkomma till frågan.

På den östra krigsfronten kan positivt konstaterats att fyra tidigare inspärrade fartyg med vete och majs nu lämnat hamnarna kring Odessa och att ett första nytt fartyg i går kunde anlöpa för att hämta sin last.

Det förefaller som om det ingångna avtalet åtminstone hitintills fungerar. Inte minst är detta viktigt för den lindrigt uttryckt hårt ansatta ukrainska ekonomin.

Den ryska offensiven i Donbas lyckades under juli erövra ytterligare ca 0,02% av Ukrainas territorium, vilket mot bakgrund av den ryska insatsen inte är mycket att skryta med.

Nu förefaller det som om man omdisponerar betydande styrkor till södra Ukraina. Delvis är detta alldeles säkert för att kunna möta en väntad ukrainsk offensiv kring Kherson, men möjligen också för att förbereda en egen offensiv i området.

Trots detta torde den ryska anfallskraften väster om Dnjepr vara påtagligt begränsad. Här förlitar man sig på ständiga raket- och robotattack.

En annan fråga är om de ukrainska stridskrafterna verkligen har möjlighet att bryta igenom med en offensiv i området. De närmste månaderna kommer strategiskt fokus i kriget med all sannolikhet ligga i detta område.

Långsiktigt vill Ryssland alldeles säkert bryta igenom mot Odessa – kortsiktigt vill man till varje pris hålla Kherson.

Annars är det självfallet den nya krisen kring Taiwan som dominerar. Nancy Pelosi:s snabba besök utlöste omfattande kinesiska både militära och diplomatiska motåtgärder. Att Vita Husets entusiasm för besöket var högst begränsad förändrade ingenting i den saken.

Taiwan-frågan är ytterligt både komplex och känslig. Ytterst är den ju en konsekvens av den oavslutade kinesiska inbördeskriget mellan kommunister och nationalister.

Kommunisterna tog över i Peking 1949, och nationalisterna retirerade till Taiwan. Sverige tillhörde de länder – alla i Europa gjorde samma sak – som omedelbart erkände kommunisterna som Kinas legitima regering.

För USA kom det att dröja till 1979, och sedan dess är det en serie av gemensamma uttalanden, med ett påtagligt element av s k konstruktiv oklarhet, som har reglerar förhållandet mellan USA och Taiwan och den s k Ett Kina-politiken.

Att Taiwan är en del av Kina är grundbulten i denna politik. Men om det förr funnits en möjlighet till en fredlig återförening har ju denna successivt minskat i och med att Kina blivit mer auktoritärt och Taiwan stärkt sin demokrati.

Och utvecklingen under det senaste året i Hong Kong har självfallet stärkt misstron på Taiwan mot Peking-regeringens politik.

Så den amerikanska politiken gör en balansgång mellan att stödja Taiwan som en demokrati och en principiell Ett Kina-politik som gör att man inte stöder Taiwan som en självständig stat.

I sak förändrade Nancy Pelosi besök ingenting i den amerikanska politiken, men från Pekings utgångspunkt fruktar man sannolikt en smygande förändring som ju dessutom har att göra med utvecklingen i Taiwan självt.

De militära övningar runt hela Taiwan som Peking nu inletts är vida mer långtgående än någonting som skett tidigare. I mönstret är det inte svårt att se att man vill demonstrera möjligheten att gradvis skära av Taiwans förbindelser med omvärlden.

En regelrätt invasion förefaller knappast sannolik under de närmaste åren – en sådan skulle få mycket allvarliga följder för den globala ekonomin – men Peking har dock åtskilliga möjligheter väl under den tröskeln att ställa till problem. Under de senaste dygnen har trafiken i Taiwans viktiga exporthamnar gått ned med en tredjedel.

Taiwan har framför allt genom sin produktion av halvledare en mycket stor betydelse för den globala ekonomin. Mindre uppmärksammat är kanske att även Kina än så länge är påtagligt beroende av denna. Kina är Taiwans största handelspartner, och 60% av exporten dit utgörs just av halvledare.

Allvarligt är att Peking nu avbrutit samtal och kanaler med USA på en rad områden, bl a när det gäller klimatpolitiken. Hur länge detta kommer att pågå vet ingen, men det torde hur som helst göra det viktigt för EU att upprätthålla den dialogen.

Tidigare talades om ett möjligt möte mellan Joe Biden och Xi Jinping i samband med toppmötet med G20-länderna i Indonesien mot slutet av året. Det mötet har sina utmaningar redan innan, men mycket viktigt blir nu om ett sådant möte kan komma till stånd eller inte.

Från europeisk utgångspunkt är detta självklart en mindre välkommen kris. I Kreml gnuggar man säkert händerna över att USA:s uppmärksamhet nu riktas mot Kina i stället för mot Ryssland, och ger mer än gärna stöd till Peking i dess reaktion.

På närmare håll pågår i dessa dagar i Wien ytterligare ett försök att lösa upp de sista knutarna kring en möjlig återgång till den nukleära avtalet med Iran. EU:s förhandlare har lagt kompromisstexter på bordet, men ju längre tiden går desto tydligare är att det ständigt återkommer nya frågeställningar som måste hanteras.

För min del innebär den kommande veckan ett snabbt besök i Stockholm innan det bär iväg igen.