Om Biden och Trump, och om Gaza och kriget.

FRANKFURT: Mellanlandning här på väg från Washington till några dagar av familj på lite varmare breddgrader.

Så mycket är det nog inte att tillägga om den amerikanska situationen.

När jag var i USA för någon månad sedan skrev jag rätt utförligt om en situation som präglades mindre av att Trump var stark än av att Biden var svag.

Och utvecklingen sedan dess har närmast förstärkt dessa tendenser.

Ingen vet riktigt hur stödet för Trump kommer att påverkas av de olika juridiska processer han är invecklad i. Hitintills har de inte haft någon negativ effekt. De viftas bort som etablissemangets politiska förföljelser.

Men vissa undersökningar tyder på att fällande domar i någon av de mer seriösa av dessa processer skulle kunna beröva honom ett antal viktiga procent av stöd.

Och i en kamp som ju fortfarande är jämn är det ju inte utan sin betydelse.

För Biden är det – förutom åldern – främst ekonomin som blåser kraftig motvind i hans ansikte.

Objektivt sett går den amerikanska ekonomin anmärkningsvärt bra. Tillväxten är bra och inflationen minskar påtagligt.

Men att inflationen minskar innebär inte att priserna sänks. De förblir höga, och ökar bara i något mindre takt. Känslan av att lönen räcker till allt mindre är stark.

När administrationen försöker att tala om de olika framgångarna för det man kallar Bidenenomics talar man för påtagligt döva öron.

Om detta kan förändras på ett år återstår att se. Priserna kommer att fortsätta att vara höga, men möjligen börjar löner att komma ikapp.

Den andra stora frågan i dessa dagar är det hårda trycket av flyktingar på den amerikanska gränsen i söder. Trump och republikanerna ropar på allt hårdare tag, Biden kommer att tvingas att vika ner sig, men frågan är om det kommer att vara tillräckligt för en högljudd men också bred opinion

Sedan tillkommer utrikespolitiken.

Balansgången kring Gaza-kriget är inte enkel.

I sak har regeringen Netanyahu ytterligt få anhängare i den amerikanska administrationen. Jag har i alla fall inte träffat någon. Men utåt håller man masken för att kunna vara skarpare inåt och direkt.

Gradvis förskjuts dock den amerikanska positionen.

För någon vecka sedan lade man in ett veto i FN:s säkerhetsråd mot en resolution om eldupphör. Nu pågår intensiva förhandlingar om en ny resolution, som dessutom i olika avseenden går längre, och att voteringen i New York skjuts upp gång på gång visar att det fortfarande finns hopp om att USA skall kunna undvika att lägga in ännu ett veto.

Av alla tecken att döma hoppas också administrationen att det skall vara möjligt att nå dit. Ytterligare ett veto vore politiskt plågsamt – globalt såväl som i den amerikanska opinionen.

Hur kriget i sak går har jag svårt att bedöma.

Jag hade väntat mig att Israel snabbare och tydligare skulle kunna få den rent militära situationen under kontroll. Fortfarande har Hamas motståndskraft kvar, och fortfarande tycks Hamas klara kontrollen och skyddet av hundratalet gisslan.

En ny omgång av förhandlingar mellan USA, Israel och via Qatar också Hamas i Warszawa i dagarna gav uppenbarligen inget genombrott. Hamas säger nu att man är beredd att släppa alla gisslan om Israel släpper alla palestinska fångar.

Men det kan Israel knappast gå med på, inte minst därför att det ju skulle vara en betydande seger för Hamas.

Så låt oss avvakta vad som händer i FN:s säkerhetsråd, hur USA lägger sin röst och hur Israel reagerar på detta.

Men oron för utvecklingen i regionen i stort är mycket påtaglig.

Och alla de politiska låsningarna i kongressen har nu också förhindrat en votering om bl a nytt stöd till Ukraina. De allra flesta jag talat med förefaller dock övertygade om att den frågan kan klaras av under januari.

Också EU har ju en del att ta itu med i det avseendet.

I Washington har det varit påtagligt givande dagar. Gamla och nya vänner i vitt skilda funktioner på olika nivåer.

Men nu är det dags att stänga ner för ett tag, och hoppas på att i alla fall viss julfrid infinner sig.

Om EU och Orbán, Putin och Ukraina, kommande EU debatt och nya faror i Mellersta Östern.

WASHINGTON: Så har jag landat i den amerikanska huvudstaden för några dagar här innan helgerna bryter ut riktigt på allvar.

Omedelbart är jag här för möten med den indiska tankesmedjan ORF och dess olika aktiviteter, men alldeles självklart blir det också en del annat.

Kongressen är på väg att bryta upp inför helgerna, och det ser inte ut som om den skulle orka ta sig samman för en omröstning om bl a det viktiga stödet till Ukraina.

För det stödet finns det ett starkt stöd i såväl senaten som representanthuset, men det är en hårdför grupp republikaner som dels är emot stödet till Ukraina och dels bedriver utpressning för att tvinga administrationen till andra eftergifter, främst då en dramatiskt skärpt politik mot migranter vid landets södra gränser.

Och det är självfallet illa – liksom en del annat hör.

Men till den politiska situationen här kanske jag återkommer i samband med att jag om några dagar återvänder till den europeiska kontinenten.

EU-toppmötet i slutet av förra veckan blev förvisso dramatiskt, men fick något överraskande en utgång tvärt mot vad jag tyckte låg i korten.

Mycket handlade om den motsträvige ungerske premiärministern Orbán. Jag trodde han nu skulle stoppa beslut om medlemskapsförhandlingar med Ukraina, men att man på ett eller annat sätt skulle manövrera fram ett beslut om det viktiga finansiella stödet till landet.

Det handlar om 40 miljarder euro under de kommande åren.

Men det blev tvärt om. Orbán lämnade rummet när beslutet om medlemskapsförhandlingar togs, men blockerade beslutet om det finansiella stödet.

Med detta är egentligen ingenting slutgiltigt avgjort.

Ett nytt EU-toppmöte i slutet av januari borde kunna komma fram till ett avgörande om det finansiella stödet. Alla utom Ungern är egentligen för, men sedan är det ett problem att vissa inte vill ge grönt ljus om det inte också blir beslut om andra bidrag.

Så det kommer att krävas en del fingerfärdighet för att sortera ut den saken.

Vad gäller medlemskapsförhandlingarna måste det till beslut om det konkreta förhandlingsmandatet i mars, och det är nog en tämligen säker prognos att Orbán då kommer att försöka kasta så mycket grus han kan i maskineriet.

Victor Orbán är en erfaren och skicklig politiker, men med en agenda som är farlig för Europa.

Han verkar trött på att regera Ungern, och ägnar nu både tid och betydande resurser åt en betydligt vidare politisk agenda inriktad på att skapa ett nytt politiskt block i Europa centrerad kring honom och med en strikt nationalkonservativ agenda i en anda av såväl Trump som Putin.

I detta ingår en fientlig inställning till Ukraina. Delvis har det att göra med det transkarpatiska område som en gång tillhörde Ungen men som 1900-talets krig kom att placera först i Sovjetunionen och sedan i Ukraina. Men delvis är det säkert en strävan efter en nära relation med ett Ryssland som Orbán på sikt ser som viktigare för sina strävanden.

Han söker allierade på olika håll.

Med den nya regering som tog över i Warszawa i veckan är den dörren definitivt stängd, och Slovakiens nya premiärminister följde intressant nog inte Orbán i de olika frågorna i Bryssel i förra veckan. Hur regeringsbildningen kommer att gå i Nederländerna vet vi ännu inte, men valet i Österrike nästa år ser bekymmersamt ut.

Det Serbien som har val i dag är en långsiktig viktig allierad för Orbán, och lite längre bort anstränger han sig tydligt för relationerna med Turkiets Erdogan. Den senare borde dock ha anledning att stegra sig inför Orbáns militant anti-muslimska retorik.

Beslutet i Bryssel om att inleda medlemskapsförhandlingar med Ukraina och Moldavien var i genuin mening historiskt. Det kommer att bli åtskilliga utmaningar och problem på vägen, men gradvis kommer detta besluta att förändra inte bara dessa två länder utan också EU självt.

Kring detta kommer det alldeles säkert att talas åtskilligt under kommande månader och år.

Åtskilliga länder vill se betydande institutionella förändringar i samarbetet, och jag skulle tro att sådana förslag också kommer att komma ur den rapport om EU:s konkurrenskraft som f d ECB-chefen Draghi kommer att presentera i sommar.

Jag tror att vi också i vårt land måste förbereda oss för en ny EU-debatt. Vad vill vi med samarbetet i ett helt nytt och mycket mer utmanande geopolitiskt läge? Vilka ytterligare steg är vi intresserade av eller beredda att ta?

Euron är en del av detta – men bara en del.

Det är inte bara allt globalt fokus på Gaza-kriget som har gjort att Ukrainas situation nu allmänt ses som mer bekymmersam. Frånvaron av mer dramatiska militära framgångar i förening med problemet med fortsatt finansiellt stöd i såväl USA som EU har lett till ett påtagligt omslag i stämning.

Tidigare var stämningen överdrivet optimistiskt – Krim skulle återerövras när som helst – och nu är den enligt min mening överdrivet pessimistisk.

Det ukrainska försvaret håller trots mycket omfattande ryska försök till ny offensiv. Mer än hundra fartyg har kunnat föra ut Ukrainas export ur hamnarna vid Svarta Havet, och fortfarande håller det ukrainska luftförsvaret skölden uppe på ett imponerande sätt.

I Moskva försökte Putin på sin stora årliga presskonferens att skapa ett intryck av att allt är under kontroll och går enligt plan. Så är det dock inte. Hitintills har hans krig varit ett stort misslyckande. Och missnöjet i landet med den ekonomiska situationen växer.

Påtagligt intressant var att den fråga som enligt opinionsinstituten människor runt om i Ryssland helst ville ha svar på var när det blir fred.

Och där gav Putin besked.

Han sade att det inte blir någon fred förrän han har uppnått sina mål, och han lade för säkerhets skull till att dessa inte förändrats sedan han inledde sin invasion. Det handlar om att få kontrollen över Ukraina i dess helhet. Hans tydlighet på denna punkt lämnade ingenting övrigt att önska.

Därmed blir det ett utdraget krig, och vårt stöd förblir utomordentligt viktigt inte bara för Ukraina, utan också för vår fred och stabilitet under kommande decennier.

En Putin- regim som segrar i Ukraina kommer att vilja fortsätta att segra. Den sanningen får vi inte glömma.

När president Zelensky i förra veckan i Oslo träffade de nordiska statsministrarna talades det tydligt om vikten av ökat stöd. Den svenska regeringen hade nyss presenterat ett nytt paket med bl a stöd till energisektorn inför vinterns utmaningar, och den norska regeringen gav besked om bl a ytterligare luftförsvarssystem.

Det var mycket välkommet i bägge fallen.

I Mellersta Östern fortsätter utvecklingen att vara mycket bekymmersam.

Vid sidan av Gaza-kriget – det talas nu om över 19.000 dödade, och gapet mellan vad som sägs i Tel Aviv och i Washington om situationen ökar – ser jag nu en ökad risk för spridning, dels mot bakgrund av utvecklingen i Röda Havet och dels efter den upptrappade retoriken kring södra Libanon.

Tre av världens största containerrederier har nu sagt att de kommer att undvika Röda Havet efter den jemenitiska Houthi-regimens drönarattacker mot olika fartyg. Det har betydande ekonomiska konsekvenser inte minst för Europa.

Amerikanska, brittiska och franska örlogsfartyg har redan aktivt skjutit ner drönare för att skydda sjöfarten, men detta räcker inte. Det måste sannolikt på ett eller annat sätt till skarpare åtgärder. Jag utgår från att det pågår mycket aktiva diskussioner om detta. EU har ju sin flottstyrka Atalanta i området.

Kring södra Libanon trappas såväl ömsesidiga beskjutningar som israelisk retorik nu upp. Jag skrev om detta redan förra veckan efter mina diskussioner i regionen, men det har utvecklats ytterligare sedan dess.

Jag skulle tro att USA arbetar frenetiskt för att dämpa den israeliska ivern. Säkerhetsrådgivaren Jake Sullivan var nyss i Tel Aviv. Frankrikes utrikesminister har dessutom dykt upp i Libanon, och jag skulle tro det är i samma ärende.

Men nu ligger några dagar av samtal här i Washington framför mig.

Mot slutet av veckan har jag dock åter europeisk mark under fötterna.

Om Kinas utveckling, kriget kring Gaza och kommande EU-utmaningar.

DUBAI: Snart bär åter mot Europa efter en vecka med först diskussioner med Kina i centrum i Singapore och därefter nu några dygn här i UAE med situationen i denna region i centrum.

I Singapore hade vi det 28:e mötet med det s k Stockholm China Forum som hade sitt allra första möte när jag just hade börjat som utrikesminister.

Då såg vi behovet av en informell trans-atlantisk dialog om Kina som kunde förena det främst strategiska perspektivet i USA men det då främst kommersiella perspektivet i Europa.

Och SCF har sedan blivit ett fora som regelbundet för samman olika bedömare av den kinesiska utveckling från diplomati, affärsliv, tankesmedjor och institut. Nu också med deltagare från Kina.

Efter toppmötet mellan Biden och Xi Jinping har samtalsklimatet mellan USA och Kina förändrats till det bättre, och ett antal nya fönster för samarbete öppnats, men den grundläggande rivaliteten har knappast förändrats.

Men viktigt är att den spända relationen hålls inom gränser, och att de möjligheter till samarbete som finns också utnyttjas.

Just nu spekuleras det åtskilligt om tillståndet i den kinesiska ekonomin. Hur mycket handlar den dalande tillväxten om strukturella faktorer, om en mer stats- och säkerhetsorienterad politik eller om effekterna av Covid och en påtaglig fastighets- och skuldkris?

Olika ekonomiska bedömare lägger tyngdpunkten i sina bedömningar olika, men det finns tveklöst inslag av alla dessa inslag i det vi nu ser.

Politikens betydelse är tydlig. Det är säkerhetsbyråkraterna snarare än reformekonomerna som under de senaste åren angett tonen i Peking, och så förefaller fortfarande att vara fallet.

Men frågan som ställs är hur mycket sämre siffrorna måste bli innan man i Peking börjar att diskutera en justering av den politiska kursen.

Tecken på att diskussion pågår saknas inte.

Det sker en charmoffensiv sedan i alla fall Davos-mötet i vintras mot internationella företag, även om dessa i sina kontakter ännu knappast ser mycket av substans.

Och att det s k tredje plenum som i den kinesiska politiska kalendern alltid skall fokusera på den ekonomiska politiken nu skjutits upp tyder på att det pågår en diskussion bakom murarna.

De som reser runt i landet vittnar om ett gryende missnöje, och en förhoppning att allt skall återgå till det normala, d v s den något öppnare politik som rådde före Xi Jinping.

Men någon revolutionär situation handlar det knappast om. Efter tre decennier av spektakulära ekonomiska och sociala framsteg har regimen fortfarande betydande reserver av förtroende att dra på.

Kinesiska samtalspartner lägger – också på diskussioner här i Dubai – ut texten om vikten av en lugn omvärld för att skapa förutsättningar för fortsatta ekonomiska framsteg under kommande decennier, och om hur den rådande internationella ordningen i sina grunddrag tjänar Kinas intresse.

Det innebär förvisso inte att man inte vill se förändringar. Åtskilliga av dagens internationella institutioner är produkten av ett 1945 då världen såg mycket annorlunda ut. Och Kina har producerat tre mångordiga s k globala initiativ som lägger ut texten om detta.

Brännpunkter saknas inte. De olika reven och öarna i Sydkinesiska Sjön tillhör dessa, och under de senaste veckorna handlar det mest om öar och bränningar där också Filippinerna har starka intressen och anspråk.

Och Filippinerna är ett land med starka försvarsband till USA.

Men många av blickarna riktas ju nu kanske främst mot Taiwan.

Valen den 13 januari blir mycket viktiga, och utgången är inte given. Dominerande DPP-partiets kandidat till presidentposten möts med viss misstro i såväl Peking som Washington, men att han vid en vinst fundamentalt skulle rubba båten är trots allt mindre sannolikt.

Och i våra diskussioner tonade de experter som följer dessa frågor noga ner de mer alarmistiska bedömningar av Pekings ambitioner som även hos oss ibland importeras från delar av den amerikanska debatten.

Klok politik från alla bör nogsamt inriktas på att bevara ett väl fungerande status quo. Att också militärt avskräcka från varje tanke på att den vägen förändra situationen, men att också politiskt och diplomatiskt skapa förtroende, är viktigt.

Även i Singapore var kriget i Gaza högst påtagligt närvarande.

Jag slogs av vad som på ett sätt kan ses som ett lokalt krig nu fått så stort globalt genomslag. Det fanns en föga dold oro hos åtskilliga för dess konsekvenserna också i Sydostasien i form av radikalisering eller t o m rekrytering till terrorism.

Det säger sig självt att den oron inte var mindre när jag sedan kom hit till UAE.

Här handlade det om ett annat fora med UAE:s utrikesministerium som värd och med en tradition på nästan ett och ett halvt decennium. Det är en både namn- och kunskapstung skara som årligen brukar samlas för öppna diskussioner och dialoger.

Sedan Hamas terrorattack 7 oktober har jag på två internationella konferenser upplevt att de starka känslor som då utlöstes på bägge håll gjorde dialog närmast omöjlig.

Men mötet i Dubai var – som åtskilliga påpekade – första gången som israeler och palestinier i mer eller mindre framskjutna positioner kunde engageras i en mer framtidsinriktad dialog.

Åtskilligt handlade självfallet om vad som skulle hända med Gaza, och gapet mellan vad som växer fram som politik på amerikansk sida och vad som fortfarande uttalas i Tel Aviv är påtagligt stort. Med kanske ytterligare någon månad av fortsatt krig måste dock en mer konkret politik snart mejslas ut.

Men sedan handlar det om möjligheten att snabbt och starkt ta stegen mot den tvåstatslösning utan vilken nya katastrofer är närmast ofrånkomliga.

I våra diskussioner fanns många decennier av djup erfarenhet av alla de stora misslyckandena när det gäller att förhandla fram en lösning som de senaste decennierna sett, men också en stark övertygelse hos alla om att det nu krävs ett mycket stort omtag.

Men hur och när?

Först krävs sannolikt nyval och förändring i Israel. En omstrukturering av palestinskt styre måste också till, och kring detta diskuterades åtskilligt. Hur långt också Saudiarabien vill ta sig an frågan är oklart. Och över allt hängde frågan om nästa års amerikanska val och vad det kan komma att resultera i.

Än så länge har spridningen till ett regionalt storkrig kunnat undvikas. Från Teheran signaleras i ord såväl som handling att man inte har något intresse av ett sådant, och det trots olika angrepp från Jemen och i Irak.

Men risker finns.

Framför allt oroas jag av en upptrappad israelisk retorik om situationen i södra Libanon och Hezbollas närvaro där. Jag tror att vi kommer att se starkt ökat politisk tryck kring detta, och risken för att det detonerar också militärt skulle jag i dag bedöma som högre än för bara ett par veckor sedan.

Och då kan det bli riktigt illa också där.

Nu lämnar jag UAE och landar tidigt i morgon bitti i Berlin för styrelsemöte med European Council on Foreign Relations och i det sammanhanget också samtal med olika tyska företrädare.

Den tyska inrikespolitiken bjuder på viss dramatik, men mycket av samtalen kommer alldeles säkert att handla om EU-toppmötet mot slutet av veckan med en tung dagordning men också betydande utmaningar.

Ungern hotar att lägga spärr mot det strategiskt så viktiga beslutet att öppna förhandlingar om medlemskap med Ukraina och Moldavien, och också när det gäller EU-budgeten med dess stöd till Ukraina är motsättningarna djupa.

Det kommer nog att bli ett långt möte.

Vid motsvarande krismöten förr har det oftast funnits en stark tysk ledning som till slut i något hörn kunnat hamra fram en lösning, men om det nu finns en sådan är nog lite skrivet i stjärnorna.

Det blir nog dramatik i Bryssel.

Innan dess hoppas jag dock att man i morgon i Warszawa kommer till avgörande i regeringsfrågan.

Fristen för regerande PiS att klamra sig fast vid makten efter det att man förlorade valet har löpt ut, och vinnande koalitionen under Donald Tusk har redan producerat en ministerlista redo att sätta i sjön på torsdag – varefter han skulle kunna ta planet direkt till EU-mötet i Bryssel.

Vi får hoppas att detta går i lås – i dessa tider behöver vi lite goda nyheter.

Innan dess skall på tisdag COP28 här i Dubai enligt plan avslutas, och vi får möjlighet att summera hur långt det globala arbetet i klimatfrågan kommit.

Så det stundar en intressant vecka.

Och för min del blir det efter morgondagen i Berlin en arbetsvecka hemma. Det behövs.

Nästa söndag kväll landar jag fick i Washington.

Sann

Om dialoger kring Kina, Henry Kissinger, åter bomber i Gaza och en del annat.

SINGAPORE: Så har jag då landat här i den strategiskt placerade lilla östaten så gott som direkt vid ekvatorn.

Landet har gjort en imponerande resa under decennierna sedan den upphörde att vara mest en brittisk bas. I dag har dess lite mer än fem miljoner invånare – till övervägande del kineser – en BNP per capita som är nästan dubbelt så stor som den vi lyckats att åstadkomma i Sverige.

Man manövrerar sin politik med försiktighet. Det gäller inrikespolitiskt för att bibehålla balans och harmoni mellan landets olika nationaliteter, och det gäller utrikespolitiskt i en region som inte saknar sina spänningar. Man har en försvarsmakt som bokstavligen inte ryms på stadsstatens lilla yta utan som i viktiga avseenden baseras och övas i andra länder.

Men självfallet är det handel som bär upp Singapore. Jag har tappat bort hur stor del av världens handel det är som passerar förbi här, men när man landar här imponeras i alla fall alltid jag av myllret av stora och små fartyg som ligger för ankar här utanför.

Mitt ärende här är ett möte med det informella forum för främst europeisk och amerikansk dialog om Kina och dess utveckling som jag var med om att sätta upp för lite mindre än två decennier sedan, men som faktiskt har blivit allt viktigare och allt bättre.

Här i Singapore blir det 28:e mötet i detta forum.

Det kommer att finnas åtskilligt att tala om.

För någon vecka sedan hade vi toppmötet mellan Kina och USA utanför San Fransisco, och under denna vecka är det toppmöte i Peking mellan EU och Kina. Under mellantiden har det hunnits med också ett viktigt trilateralt möte mellan Sydkorea, Japan och Kina.

Och i den kinesiska inrikespolitiken bör noteras att kommunistpartiets centralkommittés s k tredje plenum, som enligt fastlagd rutin skulle ha ägt rum nu i höst, har skjutits upp till någon gång in på det nya året.

Detta är ett möte som alltid ägnas den ekonomiska politiken, och att det nu skjutits upp kan måhända ses som ett tecken på att man inte har alldeles lätt att forma en politik för att klara de olika utmaningarna på det området.

Vi närmar oss också med raskt takt det viktiga presidentvalet på Taiwan i januari.

Så jag kommer att lyssna noggrant på de olika bedömare och experter som samlats här för diskussioner under de kommande två dagarna. Kina-politiken blir allt viktigare.

Då låter jag som Henry Kissinger som ju gick bort för några dagar sedan bara några månader efter det att han firat sin hundraårsdag.

Då träffades vi, och naturligt nog tillhörde Kina det vi diskuterade, även om det blev åtskilligt Ryssland och Ukraina också. Och strax efter det reste hundraåringen till Peking och togs naturligt nog emot på högsta nivå.

Åtskilligt har skrivits om honom runt om i världen dessa dagar. Själv har jag bidragit med en lite kortare betraktelse som kom i Expressen, och därtill en lite längre i Timbros alldeles utmärkta nättidning Smedjan.

Länkar finns från mitt svenska Twitter-konto för den som skulle vara intresserad.

Finns det en röd tråd genom allt det han skrivit och gjort så handlar det om fredens förutsättningar, från Wien-kongressens försök att bygga en ny europeisk fredsordning , över strävan att undgå ett förödande kärnvapenkrig under det kalla krigets decennier till att förhindra en kommande krigisk konfrontation mellan att den hitintills dominerande amerikanska och den växande kinesiska makten.

Men det kunde också handla om andra konflikter, även om just han nog oftast såg dem i perspektivet av de stora makternas konkurrens. Hans diplomati i Mellersta Östern var omvittnat mästerlig – en ny bok av Martin Indyk beskriver den i detalj – men det handlade då också om att manövrera ut Sovjet från den position den ditintills hade i regionen.

Nu råder dock åter krig.

Den israeliska militära operationen i Gaza har återupptagits, och Hamas skjuter åter raketer.

Från Washington har Tel Aviv fått det tydliga beskedet att de civila offrens antal måste minskas dramatiskt. Hitintills beräknas kring 15.000 civila ha förlorat livet, och Israel säger att man inte ens kommit halvvägs mot de mål man satt upp.

Och hur de målen ser ut förblir mindre klart. Att totalt röka ut Hamas från Gaza, visst, men vad som kommer sedan för dess mer än två miljoner ofta desperat utsatta människor förblir oklart.

USA:s utrikesminister Blinken var nyss i Tel Aviv och Ramallah på sitt tredje besök under kriget utan att så mycket mer klarhet kunde skönjas.

I öster fortsätter Ryssland sina försök att med blodiga insatser gå till offensiv i anslutning till Donetsk i östligaste Ukraina, och attacker med drönare har också intensifierats. Men någon större framgång har man knappast.

Det var en intressant nyhet att järnvägsförbindelser genom Sibirien till också Kina sprängts på två ställen och att det sades att Ukraina hade ansvaret.

Säkert går förbindelsen att reparera, men när detta dessutom kommer efter ukrainska drönarattacker som nyligen nådde långt in i Ryssland visar det på en ny fas i kriget.

Annars handlar mycket just nu om diskussionerna på COP28 där rader av globala ledare stått i talarstolen sedan i går, men där det fortfarande är för tidigt att bedöma resultat.

För min del blir det en resande vecka. Från Singapore bär det efter ett kort stopp i Zürich av till Abu Dhabi för några dagar på en högnivåkonferens om utmaningar i Mellersta Östern, och sådana saknas förvisso inte.

Och om en vecka har jag därifrån landat i Berlin för styrelsemöte med ECFR och möten med olika tyska företrädare.