G20 i Rom med blandat resultat, COP26 i Glasgow med blandade utsikter – och lite annat.

STICKHOLM: Det andra betänkandet från den s k coronakommissionen kom föga förvånande till slutsatsen att Sverige under det inledande skedet av pandemin gjorde i stort sett allting fel.

Omdömet är rätt förödande.

I grunden låg att Folkhälsomyndigheten felbedömde situationen också när dess motsvarighet i andra europeiska länder hade en annan och mer allvarlig bedömning.

Inför pocketupplagan av min bok ” Den Nya Oredans Tid”, med ett nytt långt kapitel om pandemier och denna pandemis inledning, hade jag anledning att gå igenom det i detalj.

Till detta kom så att regeringen, av skäl som man kan diskutera, beslutade sig för att sätta sig i baksätet i frågan. Och därmed blev hela beslutsfattandet under ett kritiskt skede senfärdigt gränsande till halvhjärtat.

Konsekvenserna vet vi.

Förvisso fanns brister från längre tillbaks i tiden, men de framstår knappast som särskilt allvarliga. I debatten då hävdades från vänsterhåll att avmonopoliseringen av apoteken lett till stora problem, men kommissionen konstaterar i stället att mångsidigheten i kanaler ledde till god försörjning med läkemedel.

Och man konstaterar också den privata vårdsektorns viktiga bidrag – problemet var ibland den offentliga vårdsektorns förmåga att ta tillvara på denna.

Det finns mycket att lära.

I det vidare perspektivet avslutas i dag G20-ländernas toppmöte i Rom och allt förflyttas till maratonmötet COP26 om klimat i Glasgow.

G20 var viktigt dels för ökade resurser till att bekämpa pandemin, och dels som en inledande förhandling om klimatfrågorna.

I den första delen innehåller slutsatserna bra formuleringar men få konkreta åtaganden. De ca 23 miljarder dollar som krävs för att komma upp till 70% vaccinering i världen i dess helhet före nästa sommar borde man ha klarat av.

Vad gäller klimatet förefaller man inte ha kunnat enas om nya viktiga konkreta åtaganden som stopp för bidrag till fossila bränslen eller stopp för nya kolkraftverk, utan nöjer sig med mer allmänna om än viktiga uttalanden.

Men nu kommer allt att handla om Glasgow.

Värdet av dessa maratonmöten är inte alldeles uppenbar. Jag var ett kort tag på klimattoppmötet COP15 i Köpenhamn 2009. Tusen och åter tusen s k aktivister av de mest olika slag, men de reella förhandlingarna skedde i en begränsad krets av världsledare.

Köpenhamns-mötet kom att misslyckas. Kina och Indien ville då ännu inte riktigt spela boll, och president Obama visste att det fanns gränser för vad han kunde få med sig kongressen på. De europeiska ambitionerna var omfattande, men resultaten blev begränsade.

Mötet COP21 i Paris 2015 blev då bättre. Nu var för första gången Indien och Kina mer reellt med på att någonting måste göras, och det var av avgörande betydelse. En principiell överenskommelse om att begränsa temperaturhöjningen till under 2 grader – ner mot 1,5 grad – kunde undertecknas.

Det var ett viktigt genombrott.

I detta ingick också att länderna löpande skulle redovisa sina insatser för att nå detta mål, liksom att de rikare länderna skulle bistå de mindre rika med ca 100 miljarder dollar om året för att klara omställningen.

Och det är detta som nu ligger på bordet i Glasgow.

De s k nationella åtaganden som nu föreligger är i grunden otillräckliga. En redovisning i veckan som gick hävdade att vi nu är på väg mot en uppvärmning vid seklets slut på 2,7%, vilket är långt från de uppsatta målen, och med mycket stora konsekvenser för betydande delar av världen.

Och utmaningarna är betydande.

Till Glasgow kommer Joe Biden utan att ännu ha fått igenom sina avgörande insatser i den amerikanska kongressens. Hans jättelika plan på Build Back Better har fastnat i framför allt motsättningarna i det demokratiska partiet, även om det nu finns tecken på att han är på väg att få igenom en plan som är ungefär hälften så stor som den han föreslagit.

Hur klimatdelarna i ett slutgiltigt paket kommer att se ut vet vi dock ännu inte.

USA och dess klimatförhandlare John Kerry kommer dock att vara nyckelaktörer i Glasgow. Den stora frågan är om de förmår att mitt i all annan konfrontation etablera ett konstruktivt förhållande till Kina. Det var i ett sådant som den reella nyckeln till förhandlingsframgången i Paris låg.

Kina var redan förra året ute med ett åtagande om klimatneutralitet till 2060, och har sedan dess kompletterat med åtaganden om att stoppa all hjälp till kolkraft runt om i världen, vilket betyder lika mycket som EU:s samlade åtaganden, men har hitintills motsatt sig krav på ett omedelbart stopp för nya kolkraftverk.

Indien har ännu inte redovisat någon plan, men är tydlig med att man ser en roll för kolkraften under en betydande tid framöver.

EU:s ambitioner är med rätta höga, men det skall nog i ärlighetens namn tillfogas att de långt gående ambitionerna i det s k Fit for 55- programmet ännu inte omvandlats till konkreta och bindande beslut.

Det är i dessa fyra som den absoluta huvuddelen av de globala klimatutsläppen sker. Och det enstaka viktigaste för att bryta utvecklingen mot ökande utsläpp är självfallet vad som händer med kolanvändning i Kina och Indien.

Diskussionerna i Glasgow underlättas inte av att vi just nu har energikris på lite olika håll i den globala ekonomin. Priserna stiger, och tillgången blir mer utsatt. I Kina ökar man nu kolbrytningen för att klara den omedelbara krisen.

Till händelserna i övrigt ute i världen må noteras att det varit viktigt parlamentsval i Japan i dag. Som väntat fick sedan länge regerande LDP vidkännes förluster, men ser trots detta ut att behålla en fungerande situation i parlamentet.

Noteras bör också viktiga bilaterala möten i anslutning till G20 i Rom. President Biden gjorde en med amerikanska presidenters mått tämligen unik pudel när det gällde hanteringen av ubåtar med Australien, och sannolikt gav man Paris en del ytterligare plåster på såren i olika frågor.

Inte minst är Paris angelägen om Washingtons stöd för sina lite vagt definierade ambitioner när det gäller europeiskt försvarssamarbete.

Och i morgon inleds Nordiska Rådets session i Köpenhamn. På dess dagordning står en diskussion om vilka slutsatser som skall dras av pandemin och det nordiska samarbetet.

Det borde kunna bli en både dynamisk och laddad diskussion, men säkert är det inte. Också statsministrarna träffas – sista gången för Stefan Löfven och första gången för Jonas Gahr Störe.

Laddat med möten kommande helg.

STOCKHOLM: När jag skrev för någon timma sedan glömde jag i hastigheten att notera betydande händelser som kommer mot slutet av den kommande veckan.

På fredag möts det Nordiska Rådets i Köpenhamn. Det finns all anledning att diskutera hur samarbetet skall ges my kraft.

På lördag är det G20-toppmöte i Rom. President Biden finns på plats, men inte Xi Jinping.

Och på söndag inleds det stora och viktiga klimatmötet COP26 i Glasgow.

Nya insatser mot pandemin, frågan om Polen och tumult med Turkiet.

STOCKHOLM: De senaste dagarna har det för min del varit mer än vanligt att göra med mitt uppdrag för WHO med samordning av insatser för pandemin inom ACT-A.

Nästa helg är det stort toppmöte i G20-kretsen i Rom, och inför detta kommer vi att komma ut med en strategisk plan och en budget för insatser som sträcker sig nästan ett år fram i tiden.

När G20 hade hälsotoppmöte i Rom mot slutet av våren beställde man dessutom en strategisk översyn av ACT-A. Den har nu genomförts, och till dess slutsatser hörde att mandatet för ACT-A nu förlängs till september nästa år.

Det är ett utryck dels för att pandemin är mer långvarig än vad nog många trott och dels att dessa insatser för att koordinera allt som görs är mycket viktiga.

Såväl den strategiska översynen som arbetet med budget och plan har tagit betydande tid under de senaste veckorna – dock inte främst av mig – men om det blir grönt ljus från Rom kommande helg kan fokus förskjutas lite mer mot substansfrågorna.

Och det behövs.

På andra sidan Östersjön har pandemin tagit ny fart i de baltiska länderna, och i Ryssland ser det just nu riktigt illa ut. Där handlar det inte minst om att bristande tilltro till myndigheterna gjort att vaccineringen fortfarande ligger på en alldeles för låg nivå.

Men också andra länder ser lite oroande ut, bl a Storbritannien av skäl jag har svårt att omedelbart få grepp om. Vintern kan bli besvärlig.

Ser man på WHO:s veckosiffror så är Europa nu den enda region där pandemin just nu ökar. Den regionen inom WHO innefattar Ryssland.

Globalt ligger siffran på vaccineringar nu kring 34% av den samlade befolkningen, men i låginkomstländer i t ex Afrika handlar det om enstaka procent.

Insatserna i ACT-A kommer nu att fokuseras på att få ut vaccin, tester och läkemedel av olika slag till de länder och områden där det finns en risk för att pandemin tar rejält fart igen.

På vaccinsidan underlättas detta av att produktionen nu kommit igång ordentligt. Och det finns nu dessutom hopp om nya läkemedel, även om vi inte är där riktigt ännu.

Den gångna veckans EU-toppmöte uppmärksammades väl mest därför att det var Angela Merkels sista, liksom f ö Stefan Löfven. Merkel har varit något av ett ankare i mer än hundra EU-toppmöten under de senaste 16 åren, och betydelsen av hennes insatser har varit stor.

Som något av ett slutord sade hon att konflikten med regeringen i Warszawa nog löses bättre på politisk än på juridisk väg, och det tror jag är klokt.

Nu avvaktas först ett beslut i EU-domstolen, men därefter bör det nog bli dags för rejäla politiska samtal för att utreda vad den polska ledningen egentligen syftar till.

Ingen har något intresse av att driva Polen ut ur EU, men alla har samtidigt ett fundamentalt intresse av att grunderna för det gemensamma samarbetet och beslutsfattandet respekteras.

Än mer besvärliga är relationerna med Turkiet, där president Erdogan i går beordrade sitt utrikesministerium att utvisa ambassadörerna från inte mindre än tio länder – däribland USA, Tyskland, Frankrike och Sverige – för att dessa haft synpunkter på domstolsförhandlingarna mot Osman Kavala.

De har de inte varit ensamma om. Hela den rättegången har i grunden underkänts av den europeiska domstolen för mänskliga rättigheter, och därmed har Turkiet en skyldighet att sätta honom fri. Att ett antal ambassadörer mer formellt påtalade detta var både rimligt och riktigt.

Vad detta nu kommer att leda till återstår att se.

Åtgärden skulle – om den genomfördes – leda till en djup kris mellan Turkiet och alla ledande länder inom Nato och EU, och detta i en situation där förtroendet för hanteringen av den turkiska ekonomin dessutom dallrar högst påtagligt.

I sin samlade historia har Turkiet bara utvisat tre ambassadörer, och den senaste var den iranska någon gång får närmare fyrtio år sedan.

Alldeles säkert kommer utrikesminister Çavuşoğlu att göra allt han kan för att stoppa detta, men det är nog tveksamt om han kommer att lyckas. Tydligen skall det avgöras på ett regeringssammanträde i morgon.

Hur som helst blir fortsättningen på detta betydelsefull.

För mig inleds nu ytterligare en vecka som i allt väsentligt tillbringas i Stockholm – även om jag ser fram mot ett snabbt besök i Helsingfors också.

Inför det viktiga skiftet i Berlin.

STOCKHOLM: I veckan som gick tillbringade jag något dygn i Tyskland – dels i Berlin och dels i Heiligendamm uppe vid Östersjö-kusten – för diskussioner med olika politiska företrädare om olika främst utrikespolitiska utmaningar som en kommande tysk regering kan komma att ställas inför.

Ungefär samtidigt avslutades de inledande sonderingarna om en ny regering mellan SPD, FDP och de Gröna, ett gemensamt papper producerades och på basis av detta väntas beslut om mer formella regeringsförhandlingar inom kort.

Allmänt än förväntningen att dessa kommer att lyckas. De Gröna måste i regering, SPD har självfallet kanslersposten i sikte och FDP kan knappast hoppa av igen efter vad som hände 2017.

Och sanningen är dessutom att CDU och CSU efter det mycket dåliga valresultatet befinner sig i ett tämligen erbarmerligt tillstånd.

Så sannolikheten är högst betydande för att man får ihop det hela till slutet av november för att ha en ny kansler på plats när EU-ledarna träffas för sedvanligt toppmöte före jul.

Men det kommer som alltid att ta veckor. Traditionellt förhandlar man fram dokument långt mer omfattande och detaljerade än vad som är fallet i t ex Sverige med både nack- och fördelar i detta.

Mitt dygn i Berlin sammanföll med den stora också militärt präglade ceremoni man höll för att avtacka alla de som deltagit i den tyska insatsen i Afghanistan med allt vad landet har i form av ledning självklart närvarande.

Insatsen i Afghanistan var stor för Tyskland, och efterdebatten efter det brådstörtade slutet har varit mer intensiv och bitter än kanske i något annat land.

Möjligen har det sin förklaring i att detta var landets första verkligt stora internationella insats av detta slag, och som sådan innebar en betydande förändring.

Och det var också slående i de mer informella diskussioner jag deltog i hur allt detta satt mycket djupt – och att det omedelbart ledde till frågor om den pågående insatsen i Mali. Det kommer att ställas många och svåra frågor kring den.

Relationen med Frankrike är och förblir central, men i snart sagt varje fråga som kom upp i den diskussion jag deltog i framställdes den som mycket besvärlig med påtagligt skilda perspektiv när det gällde möjliga vägar framåt.

I sig är detta knappast någon nyhet, men trots detta var det tämligen slående, och sträckte sig tvärs över partigränserna.

Också relationen med USA är inte utan sina utmaningar. Det brådstörtade uttåget ur Afghanistan har gett den sina törnar, och även här fanns en påtagligt stigande oro för vart den amerikanska utvecklingen på lite sikt kan vara på väg.

Är det Trump eller Biden som i det längre perspektivet kommer att vara parentesen? Och vilka är de slutsatser som EU måste dra av detta? Ingen hade något alldeles tydligt svar, men frågan växer alldeles uppenbart i tyngd.

Relationen österut har förändrats. Den generation för vilken tacksamheten till Ryssland för Tysklands återförening naturligt nog var mycket stark lämnar gradvis scenen, och det är nu betydligt mer kritiska tongångar som börjar att dominera.

Alldeles entydigt är det inte. I delar av det som förr var DDR märks en delvis annan inställning, och jag var del i en spännande kvällsdiskussion med en ledande företrädare för den riktningen. B

Såväl FDP som de Gröna har en påtagligt mer kritisk inställning, men Berlin kommer alltid att hålla samtalsrelationen med Moskva öppen. Det grundläggande tonläget håller dock tydligt på att förändras.

Viktig blir relationen till Ukraina, och det finns av allt att döma en ökad medvetenhet om de risker som långsiktigt ligger i den ryska politiken mot landet som den kommit till uttryck genom Putins essä under sommaren och Medvedev inte mindre anmärkningsvärda artikel den senaste veckan.

Någon med betydande insikt i ärendet fällde uttrycket att vi befinner oss i en ”förkrigstid” i den relationen, och det har självfallet implikationer.

Och självfallet handlade åtskilligt om Kina med en stark kritisk ton om än med en viss distans till alltför uppskruvad amerikansk retorik och en medvetenhet om att den ekonomiska relationen inte saknar betydelse.

EU måste formulera sin egen politik – därom var alla eniga – om än självfallet i en nära dialog över Atlanten.

Själv betonade jag det komplicerade i en global situation där vi å den ena sidan har tydligt växande spänningar – främst mellan USA och Kina – och å den andra ett minst lika starkt växande behov av samarbete med alla för att klara de globala utmaningar som såväl pandemin som klimatet utför.

Kommer vi att klara den balansgången? Kanske har EU faktiskt större möjligheter att göra det, och i det ligger ju också en skyldighet att försöka.

Tysklands roll blir viktig i det avseendet under de närmaste åren

De informella diskussioner jag deltog i med olika partiföreträdare handlade om dessa ämnen, men i media kunde jag följa också hur de olika ekonomiska utmaningarna tränger sig på.

På Volkswagens styrelsesammanträde hade förekommit ett scenario där man skulle tvingas att reducera antalet anställda med ca 30.000 personer – vart fjärde jobb – om man inte kraftfullt accepterade sin egen omställning. Och fordonsindustrin förblir motorn i den tyska industrin och mycket av den tyska ekonomin.

Strax söder om Berlin bygger nu Tesla i rekordfart en ny jättefabriker som när den om några år är uppe i full produktion skall producera en halv miljon elbilar om året. Investeringen välkomnas, men det handlar också om en förstklassig utmaning mot den tidigare världsledande tyska bilindustrin.

Och tydligen hade Tesla-chefen Elon Musk kopplats in per telefon till en senare del av Volkswagens styrelsesammanträde för att ge sin vision av den stora omvandling som nu kommer.

Den kommer att skaka om Tyskland. Tesla är en gigantisk utmaning, men också Kina ligger långt före när det gäller produktionen av elbilar just nu, och har ju fortfarande ett försprång också när det gäller de viktiga batterierna.

Kommer en ny koalition att klara detta? Också landets digitalisering kräver en betydande acceleration för att man inte skall hamna på efterkälken. Energipolitiken brottas med konsekvenserna av beslutet att avveckla kärnkraften, och energipriserna är också därför höga med de ekonomiska konsekvenser detta får.

Det var spännande diskussioner i Berlin och vid Östersjön-kusten, och det blir ett par ytterligare resor i den riktningen under de närmaste månaderna.

Men den kommande veckan stannar jag hemma i Sverige – dock med en snabb utflykt till Göteborg. .

Från Centraleuropas horisont. Och mer därtill.

WIEN: På flygplatsen här inväntar jag mitt plan tillbaka till Stockholm efter några dygn i Tatra-bergen i Slovakien och diskussioner mitt uppe i den politiska dynamiken i Centraleuropa.

När jag landade här mitt på dagen i fredags höll det på att blåsa upp till storm i den österrikiska politiken, men nu är den politiska krisen över i och med att Sebastian Kurz lämnat över förbundskanslersämbetet till utrikesminister Alexander Schallenberg och koalitionen mellan miljöpartister och kristdemokrater därmed kan fortsätta att regera landet.

Alldeles säkert kommer det att ta betydande tid innan olika rättsvårdande instanser lyckas att sortera ut vad som i lagens mening är oacceptabelt i den skandal som ledde till att de gröna förklarade att Sebastian Kurz inte längre var acceptabel som kansler.

Den österrikiska rättvisans kvarnar är kända för att mala långsamt, och därtill kommer att åtskilligt av det som nu grävs upp förvisso borde vara oacceptabelt, men dessvärre inte förefaller att vara märkbart avvikande i förhållande till vad andra i landets politiska kultur ägnat sig åt.

Den alltid ambitiöse Sebastian Kurz stiger nu åt sidan, men understryker att det inte är för evigt. Och Österrikes politik går vidare med budget och annat som står på den omedelbara agendan.

Större skifte blir det då i Prag, där den kontroversiella kombinationen av presidenten Zaman och premiärminister Babis nu ser ut att gå mot sitt slut.

Den förra har en påtagligt vacklande hälsa, in och ut ur sjukhus de senaste veckorna, och den förre förlorade sina möjligheter i parlamentsvalet i fredags och lördags.

Det kommer säkert att ta sin tid att hamra ihop en koalition mellan de två tämligen disparata oppositionskoalitioner som står som vinnare, och snart kommer sannolikt också ett presidentval.

Men skiftet i Prag förändrar ytterligare den politiska dynamiken i Centraleuropa.

Ungerns premiärminister, som står inför val i april, kan nu inte längre räkna med sympati i Prag, har ju redan tidigare förlorat det i Bratislava och kommer säkert att känna mer kyliga vindar från också en kansler Schallenberg i Wien.

Valet i april i Ungern förblir en öppen affär. En bred oppositionskoalition försöker nu med primärval att ta fram en gemensam kandidat att ställa mot premiärminister Orban.

Som det ju ser ut finns det dock en risk för att vinnare i den processen blir hustrun till den tidigare tämligen diskrediterade socialistiske premiärministern Gyurcsany, och det skulle Victor Orban med all sannolikt välkomna.

Hans möjligheter att vinna skulle sannolikt öka.

Norr om de vackra Tatra-bergen blåser regimen i Warszawa upp hotet om en flyktinginvasion vid gränsen mot Belarus för att stärka sin ställning. Problemet är förvisso reellt, men ges från regimens sida proportioner som är våldsamt överdrivna, men uppenbart avsedda att mobilisera stöd.

Samtidigt har landets högsta domstol i ett tveksamt förfarande beslutat att ifrågasätta EU-rättens primat. I områden som omfattas av EU-fördraget har avgörande i EU:s domstolar som bekant kraft över den nationella rätten, och det är någonting som de nationalkonservativa krafterna i Warszawa inte vill acceptera.

Men konsekvenserna av detta är omfattande. Det handlar om en grundsten i hela det komplicerade EU- bygget. Det kommer med all säkerhet att finnas anledning att återkomma till detta längre fram.

Diskussionerna de senaste dagarna var intressanta inte minst när det gällde alla de krav som den gröna och den digitala omvandlingen kommer att ställa på regionens ekonomier.

I Slovakien svarar bilindustrin för 55% av landets industriproduktion, vilket är en unikt hög siffra.

Bara Volkswagen har närmare 15.000 anställda i sin produktion i landet, och därtill kommer också tre andra större tillverkare och nätverk av tusentals av olika underleverantörer.

Förbränningsmotorn var ursprungligen europeisk, och bilindustrin har varit och är en ryggrad i mycket av den europeiska industrin. Men trots Tesla och annat är det i dag Kina som är dominerande när det gäller elbilar – hälften av alla världens elbilar rullar där – och produktionen av de batterier som svarar för hälften eller mer av bilens värde domineras av företag med bas i östra Asien.

Kring detta och dess konsekvenser diskuterades det åtskilligt.

Klarar vi av att bygga en infrastruktur av laddstationer runt om i Europa tillräckligt snabbt? För att klara målet om en miljon stationer i EU 2025 måste det byggas ca 3.000 nya stationer varje vecka, och där är vi förvisso inte än.

Och går det – trots satsningar inte minst i Sverige – att bryta den asiatiska dominansen vad gäller den viktiga batteriproduktionen?

Klarar Europa av att bibehålla sin position när det gäller fordon i det stora skifte som blir en nödvändighet under de kommande decennierna? För ett land som Slovakien är det en påtagligt brännande fråga.

Påfallande i diskussionerna var inte bara hur långt borta Bryssel låg, utan också hur fjärran Ryssland och Ukraina kändes. Centraleuropa har sin alldeles egna politiska dynamik.

På måndag är det dock toppmöte mellan EU och Ukraina i Kiev, med både kommissionspresidenten van der Leyen och rådspresidenten Michel på plats. Protokollstalibaner har säkert förhandlat i timmar om stolarnas placering.

Det europeiska stödet till Ukraina är viktigt. Det handlar om frågor av fundamental betydelse för hela Europas säkerhet.

Själv återvänder jag nu hem, men om några dagar bär det vidare till Berlin för diskussioner med partiernas olika utrikes- och säkerhetspolitiska företrädare om utmaningar för den nya regering man nu försöker förhandla fram mellan socialdemokratiska SPD, liberala FDP och De Gröna.

Jag skall tala om WHO och pandemibekämpning, men också om utvecklingen i Europas mer östliga delarna. Men det blir säkert åtskilligt annat också.

Världen står ju inte still.

Och nästa vecka får vi också en ny bedömning av tillståndet i den globala ekonomin från IMF i samband med dess olika möten i Washington.

Det hackar lite i den globala återhämtningen. Flaskhalsar vad gäller komponenter och logistik slår till, och de senaste siffrorna från USA var inte uppmuntrande.

Pandemin är inte över.

Vi är en bra bit från målet att 70% av alla skall vara vaccinerade – den senaste uppskattningen som nådde mig var att vi nu ligger på ca 32%.

Dialog i Visby, växande spänningar på Balkan och regeringsbildning i Berlin.

VISBY: Efter en paus av uppenbara skäl kunde Jarl Hjalmarson-stiftelsen denna helg återuppta sitt traditionella seminarium här i Visby, som sedan 25 år samlat ledande tänkare för diskussioner kring främst de olika politiska utmaningarna i de mer östliga delarna av vårt Europa.

Under de första åren handlade det främst om stärkande av de tre baltiska staterna och att försöka bereda vägen för deras integration med EU och Nato, men med den uppgiften fullbordad har det under senare år varit det Östliga Partnerskapets länder och Ryssland som varit diskussionernas fokus.

Och så var det även i år.

Till deltagarna denna gång hörde såväl Ukrainas f d president Porosjenko som nyckelpersoner i Alekej Navalnys organisation i Ryssland, även om åtskilliga av dem på grund av den tilltagande repressionen tvingats omlokalisera till andra länder.

Valet till duman i Ryssland var förvisso vare sig fritt eller rättvist, men tittar man i detalj på resultatet är det ju tydligt att maktpartiet förlorat sin majoritet. Landet har långsamt börjat övergången till den tid som kommer efter regimen Putin, och naturligt nog ägnade vi en del tid till att diskutera detta.

Men också utvecklingen i Belarus stod på dagordningen. Här är repressionen nu markant hårdare än i Ryssland, med fängelserna fyllda med unga människor som inte ville annat än ett fritt och rättvist val.

Hur länge den regimen kommer att vara vet ingen, men ju hårdare den ser ut att vara desto skörare är den med betydande sannolikhet.

I veckan som kommer samlas EU-ledarna först till middag på tisdag kväll och därefter till ett toppmöte med ledarna för de olika länderna på Västra Balkan. Slovenien står värd.

Anmärkningsvärt är att EU-rådets ordförande Michel i sitt sedvanliga inbjudningsbrev när det gäller Balkan-politiken inte nämner vare sig utvidgningsförhandlingarna eller det s k europeiska perspektivet för dessa länder.

Vi får se hur det kommer att se ut när toppmötet avslutas, men risk finns att detta kommer att spä på misstankarna om att EU under trycket från några skeptiska medlemsstater kommer att backa i dessa viktiga avseenden.

EU har redan förlorat åtskilligt av kraften i sin politik i regionen genom att denna process blivit långt mer utdragen än vad man inledningsvis föreställt sig, och jag har ju i andra sammanhang förordat att det är dags att aktualisera någon typ av mellanliggande arrangemang för att ge politiken större kraft.

Där är vi dock ännu inte, och i ett sådant läge vore en urvattning av utvidgningsperspektivet mycket skadligt för EU:s trovärdighet i regionen.

Realiteten är att spänningarna stiger på flera olika punkter i regionen.

En kris mellan Kosovo och Serbien har just i alla fall tillfälligt hanteras genom brådskande medling i Bryssel, i Montenegro är det inrikespolitiska läget spänt, i Serbien har förhandlingar om att minska den inrikespolitiska spänningen just havererat igen och i Bosnien har jag dessvärre inte svårt att se risken för en mycket allvarlig kris under det kommande året.

Till detta kommer den bulgariska blockeringen av att öppna medlemskapsförhandlingar med både Norra Makedonien och Albanien, vilket självfallet bidrar till att ytterligare försvaga EU-perspektivets trovärdighet.

Om EU-ledarna kommer att ta tag i dessa frågor eller ej under toppmötet återstår att se, men dessvärre tror jag att det är klokt att ha förväntningarna relativt lågt ställda.

Politiken i regionen Västra Balkan har fått något tilltagande rituellt över sig, och genuin politisk vilja att ta itu med de utmaningar som finns är inte alltid lätt att se.

Middagen på tisdagskvällen skall tydligen ägnas främst åt EU:s roll på den globala scenen efter utvecklingen i Afghanistan och i ljuset såväl av utvecklingen med Kina som det omtalade ubåtsavtalet med Australien.

Att Frankrike är upprört över det sätt på vilket Australien har brutit det kontrakt med franska ubåtar man hade är högst förståeligt, men att detta skulle vara en fråga för EU är inte alldeles lätt att se. Och direkt anmärkningsvärt tycker jag det är när EU med hänvisning till detta skjuter upp en förhandlingsomgång med Australien om det viktiga frihandelsavtalet.

Från olika håll talar man nu om att stärka EU:s förmåga på försvarsområdet, men vad som kan komma ut ur detta återstår att se. Det är i så fall inte första gången EU beslutar om att sätta upp militära styrkor för olika mer eller mindre begränsade insatser, men den brutala realiteten är ju att ingen av dessa någonsin har använts.

Det är enligt min mening mer i den politiska viljan än i dem faktiska förmågan som de avgörande bristerna ligger, vilket i och för sig inte hindrar att det kan finnas skäl till förstärkningar också i det senare hänseendet.

I Berlin har sonderingar om en ny regering så sakteliga tagit sin början.

Som det nu ser ut avser De Gröna och liberala FDP att se om den lösa ut de olika frågor som skiljer dem åt, och lyckas de med detta kommer de i avgörande hänseende att bestämma den politiska agendan för den regering de sedan kommer att bilda med sannolikt SPD, även om optionen med CDU/CSU i alla fall teoretiskt fortfarande finns kvar.

Där är ett milt sagt originellt sätt att bilda regering, och det skall bli spännande att se hur samtalen kommer att utvecklas.