Om Belarus, Nagorno Karabach och lite mera.

STOCKHOLM: Runt om i Europa ser vi nu nya restriktioner av olika slag eftersom det är alldeles uppenbart att vi kommit in i en stark andra våg av COVID-19.

Jag ser någon som säger att det inte är en andra våg – men det verkar vara samma som i det längsta försökte säga att det knappt fanns en första våg.

I slutet av veckan som gick var jag dock i Köpenhamn för olika samtal. Och kom hem strax innan man i Danmark på nytt varnade för resor till bl a Stockholm.

På Kastrup var det förvisso mer liv och rörelse än när jag passerade igenom i juni och upplevde platsen som tagen ur en dystopisk framtidsfilm. Flygplatsen är med normalt ca 25.000 anställda faktiskt Danmarks största arbetsplats, men nu var det bara en bit över hälften så många.

Och medan flygtrafik sakta börjat att öka efter sommaren är det nu tydligt att denna utveckling nu stannar av eller börjar att förbytas i sin motsats. Att det har ekonomiska konsekvenser är dessvärre uppenbart. Inte bara för de redan hårt drabbade flygbolagen.

Denna söndag finns det all anledning att uppmärksamma protesternas i Minsk och i andra delar av Belarus. Det talas om över 100.000 personer på gatorna i Minsk, och att det t o m skulle vara den största protesten sedan det förfuskade valet 9 augusti.

Men det verkligt intressanta blir i morgon.

Om inte Lukashenko avgår senast vid midnatt – vilket förefaller mindre sannolikt – vill oppositionen utlysa en generalstrejk med början i morgon. Och det blir självfallet höggradigt intressant att de i hur hög utsträckning man i olika delar av landet kommer att hörsamma detta.

Landets ekonomi är redan i en prekär situation, och en omfattande strejk ovanpå detta gör sannerligen inte saken bättre. Förr eller senare måste det komma till någon typ av lösning som innebär en normalisering och förhoppningsvis också demokratisering av landet.

Dagen var imponerande – morgondagen i Belarus kommer att bli än viktigare.

Längre bort i det post-sovjetiska området fortsätter striderna kring Nagorno-Karabach utan några tecken på att de vapenvilor som utlysts har haft någon nämnvärt dämpande effekt.

De bägge stridande ländernas utrikesministrar har efter omgångar av satsa i Moskva nu varit i Washington i samma syfte, men i huvudsak förefaller det ha varit för att få stöd för den egna positionen.

Att Armenien efterlyser en vapenvila är uppenbart.

Jag skulle tro att kriget blir svårt att klara om det fortsätter alltför länge. Det mobiliseras självfallet i Armenien självt liksom i den omfattande diasporan runt om i världen för att klara både striderna i och kring Nagorno-Karabach och den snabbt växande humanitära påfrestningen, men bördan blir självfallet allt tyngre.

Azerbadjan har satt som mål att återerövra området i dess helhet, och har för detta ett uttalat stöd från främst Turkiet. Det finns också tecken på att viktiga israeliska leveranser till landet fortsatt efter det att det azeriska anfallet inleddes.

För Ankara handlar det om att komma med i den förhandlingsprocess som förr eller senare blir en nödvändighet, och i Baku säger man att detta är en förutsättning.

Men i Moskva torde entusiasmen över detta vara mycket begränsad. Mer avlägsna USA och Frankrike som medordföranden i de s k Minsk-gruppen fungerar, men ett Turkiet som gör sig till en med Ryssland konkurrerande makt i södra Kaukasus vill man med betydande sannolikhet inte se.

Möjligen – men allt är spekulation – har Moskva inte alltför mycket mot att det nya styret i Yerevan får sig en läxa i maktpolitikens realiteter innan man är beredd att försöka rycka in på allvar för att få ett slut på stridigheterna. Om Armeniens territorium skulle hotas kommer man säkert att bidra till dess försvar, men allt tyder på att Azerbadjan nogsamt kommer att undvika det.

Iran försöker upprätthålla strikt neutralitet, men en betydande del av striderna har skett omedelbart vid dess gräns, och nu förefaller man att ha flyttat militära förband till området för säkerhets skull. Azerbadjan har hävdat att man nu erövrat hela området längs gränsen till Iran, och jag skulle gissa att förtjusningen över detta i Teheran är begränsad.

Men också här finns inrikespolitik. Ca en tredjedel av den iranska befolkningen har azerisk bakgrund. Balansgången är inte lätt – strikt neutralitet förefaller rationellt.

Men för såväl Moskva som Ankara och Teheran är det mycket som står på spel.

I övrigt domineras media i dessa dagar så gott som fullständigt av det amerikanska presidentval som nu ligger bara nio dygn bort. Världen väntar.

Till Washington Post skrev jag en krönika om vem som olika ledare runt om i världen sannolikt hållet tummarna för. Den har gett en del genljud. Senast såg jag den publicerad också i Kyiv Post.

För Project Syndicate skrev jag i dagarna min månadskrönika kring frågan om samarbete eller strid i Arktis i samband med att Ryssland i maj nästa år tar över ordförandeskapet i Arktiska Rådet. Den såg jag dyka upp i bl a Korea Times.

Men nu randas en vecka i Stockholm. Det blir nog åtskilliga sådana framöver. Jag kommer att blicka tillbaka på min middag i Köpenhamn.

Uppåt i flera avseenden.

STOCKHOLM: Det har sannerligen noterats denna helg att vintern är i antågande. Bilder visar ett Kiruna vackert täckt i snö.

Runt om i Europa ser vi nu kurvorna för COVID åter peka mer eller mindre brant uppåt, och i t ex Frankrike och Storbritannien är det nu nya restriktioner som gäller.

Och gradvis ställer vi in oss på att detta nog kommer att ta betydligt längre tid än vad vi hade hoppats. Experter vill inte tala om en andra våg, men de kurvor jag ser skulle i alla fall jag nog inte tveka att beteckna som en sådan.

Kanske kan vi hoppas att det börjar att ljusna framåt våren. Men dit är det som bekant ett bra tag. Dessvärre.

Den gången veckan presenterade IMF sin uppdatering av sina bedömningar av läget i den globala ekonomin.

Bilden var aningen ljusare, men inte mycket. Världsekonomin kommer detta år att minska med mer än 4%, vilket är unikt mycket.

Men de regionala skillnaderna är viktiga.

I grova drag tror man att USA minskar med ca 4% och Europa med ca 8% medan Kina förväntas öka med ca 2%. Sedan IMF :s senaste prognos i juni handlar det framför allt om en rejäl uppvärdering av den amerikanska ekonomin, och en liten sådan av den kinesiska.

Den ekonomiska nedhänger är fortfarande djup i många avseenden, men det är påfallande hur många företag som nu efter vidtagna förändringar går bättre än väntat.

Och jag hörde i dagarna att containertrafiken mellan Asien och Europa nu är i full gång igen. Allt tal om att värdekedjor raserats eller kommer att omvärderas får man nog ta sig en ny titt på vart det lider.

Den gångna veckan passerades så änne av dessa tidpunkter då det här med Brexit skulle vara avgjort. Men då blev det inte, och i morgon kommer EU:s chefsförhandlare Barnier till London för att se om det finns några öppningar.

Efter EU-toppmötet i torsdags kväll, som inte signalerade några öppningar, blev tonen från London än hårdare. Logiken borde fortfarande tala för en uppgörelse, men det blir knappast lättare av allt det som sägs.

Svårast är sannolikt nu fiskefrågor. I mångt och mycket förefaller det från EU just nu handla om fiskarna vid den franska kusten längs den Engelska Kanalen. De vill inte förlora sina fiskevatten.

Förståeligt, även om man kan undra hur stor vikt just den frågan skall ha i det större sammanhanget.

Under veckan var dock EU påtagligt tydliga när man lade sanktioner på ett antal nyckelpersoner i president Putins omedelbara närhet för nervgasattacken mot Alexej Navalny. Att det är där ansvaret ligger hyste man tydligen ingen tvekan om.

Och omedelbart anslöt sig Storbritannien till dessa sanktioner. Men från Washington hörs fortfarande ingenting i frågan, vilket är vare sig mer eller mindre än skamligt.

Där har man uppenbarligen hoppats på en uppgörelse med Moskva om förlängningen av avtalet om strategiska rustningsbegränsningar. Efter att under något år ha tjatat om att det bara möjligt om också Kina var med har man nu klokt nog släppt det, men dock lagt till några andra krav som Moskva nu inte kan acceptera.

Det rimliga är att rakt av förlänga det nu gällande avtalet i fem år, och sedan använda den tiden för nya förhandlingar om nya frågeställningar.

Men det är Joe Bidens linje, och det gör det möjligen lite svårare för Donald Trump. Dumt nog.

På närmare håll har nu två vapenvilor brutits i striderna mellan Azerbajdzjan och Armenien, och allt talar nu för att Azerbaijan kommer att försöka nå så stora vinster som möjligt innan vintern kommer.

Och då kommer Armenien att bli allt mer trängt. Formellt berör ju inte kriget dess territorium, men inflödet av flyktingar och den hjälp man ger till Nagorno Karabach medför ju dramatiskt ökade bördor på en redan svag ekonomi.

Till saken hör också att Turkiet mycket tydligt ger Azerbaijan sitt stöd. länderna har stått varandra mycket nära sedan länge, och därtill kommer ju de sedan lång tid av främst historiska skäl dåliga relationerna mellan Turkiet och Armenien.

Hitintills har ansträngningarna från Ryssland, Frankrike och USA att få till stånd en mer varaktig vapenvila misslyckats, och någon politisk process ser vi inte heller. Utsikterna är just nu tämligen mörka.

Turkiet spelar ett allt högre spel i en rad frågor just nu. Delvis kan det handla om att president Erdogan vet att hans ställning inför kommande val är svag, och försöker att kompensera detta genom att spela på nationalistiska känslor.

Alldeles utan framgång är det dessvärre inte, men samtidigt borde det finnas gränser för hur högt man kan spela ett sådant spel.

Situationen i östra Medelhavet är ju också allt mer spänd.

Turkiet och Grekland har bägge maximalistiska positioner om avgränsning av kontinentalsockel och ekonomisk zon, och tillslut måste det avgöras med förhandling.

Men Cypern kommer nog att bli ett tilltagande problem.

Presidentvalet på öns norra del i dag ledde till seger för en mer naturalistisk kandidat, och det kommer med all sannolikhet att försvåra de tankar som FN:s generalsekreterare har om att försöka att åter få igång samtal för att övervinna öns delning.

Och detta kan i sin tur leda till ytterligare upptrappad spänning.

Nu nalkas en ny vecka, och i allt högre grad riktas världens uppmärksamhet självfallet på det amerikanska valet.

På torsdag skall Donald Trump och Joe Biden mötas för den sista debatten emellan dem, men om den verkligen kommer att bli av är i skrivande stund inte klart.

Och även om opinionsundersökningarna pekat allt tydligare till Bidens favör under den senaste veckan är valet förvisso inte avgjort. Ett komplicerat sätt att välja president kan dessutom öppna för mycket svåröverskådliga förlopp även efter valdagen.

Men till det för vi återkomma.

För min del blir det ännu en vecka med Zoom hemma i Stockholm – nej, mot slutet av veckan kan det möjligen bli en utflykt till Köpenhamn.

Det är ju utomlands det också.

Kurvorna vänder uppåt igen.

STOCKHOLM: Trots kyla och regn var det ännu en söndag åtskilliga tiotusentals människor som manifesterade för demokrati i Minsk i dag, och det verkade som om de repressiva styrkorna nu började att ta till hårdare metoder för att stoppa protesterna.

Men mycket av uppmärksamheten ligger nu på andra instabila delar av det post-sovjetiska området.

En skör vapenvila råder nu mellan Azerbajdzjan och Armenien efter en tio timmars maratonförhandling i Moskva, men allt tyder på att den är ytterligt skör.

Snart kommer vintern i bergen, och det skulle inte förvåna mig om Azerbajdzjan tycker att man måste militärt förbättra sina positioner ytterligare innan strider blir än svårare, och det i synnerhet om ingen trovärdig politisk process snabbt kommer igång.

Armenien befinner sig sannolikt under hårt tryck inte minst humanitärt med betydande mängder flyktingar, och har därmed ett tydligt intresse av att vapenvilan består.

Hur det kommer att utvecklas i den synnerligen osäkra situationen i Kirgizistan återstår att se. Däremot är det väl i alla fall just nu mindre sannolikt att dagens s k val i sköra Tadzjikistan kommer att leda till ett motsvarande tumult.

I dag har det också varit val i Litauen med en som ofta tämligen splittrad bild som resultat, och presidentval i den turkiska delen av Cypern utan omedelbart avgörande. Det blir en omgång till.

Just nu är det påtagligt att större delen av Europa kommit in i ett nytt skede av COVID-pandemin. Kurvorna pekar tydligt uppåt i så gott som samtliga länder, och vi går mot ökade snarare än minskade restriktioner.

I början på veckan är det virtuella möten med IMF där hur detta påverkar den globala ekonomin står i centrum.

På tisdag publicerar man sin uppdatering av sina globala ekonomiska prognoser, och det kommer att följas med intresse. Pandemin verkar gå sämre än vad man antog förra gången prognoser publicerades, men ekonomin måhända inte fullt så dåligt. Men på tisdag får vi se.

På torsdag är det så dags för nytt EU- toppmöte och där kommer förhandlingarna med Storbritannien om den framtida relationen att stå i centrum.

Just torsdagen var det slutdatum som sattes tidigare för försöken att komma överens, men trots pågående samtal just nu finns det nog ingen som tror att detta går i mål tills dess. Kanske är det just nu fiskefrågorna som är de mest laddade och svåra.

Men möjligen kommer man på torsdag fram till att det är värt att trots allt fortsätta försöken att nå någon typ av uppgörelse. Det skulle i alla fall vara mitt tips.

För min del blir det en fortsatt vecka hemma i Zoomland.

I morgon har jag bl a styrelsesammanträde med ECFR, och mot slutet av veckan blir det åtskilliga viktiga möten. Då har vi bl a den informella s k Aurora-dialogen mellan de nordiska och baltiska länderna och Storbritannien, men också ett antal rådgivande organ på andra sidan Atlanten som jag är medlem i.

Och mycket kommer ofrånkomligen att handla om konsekvenserna av den pågående valrörelsen i USA.

EU-toppmötet och fortsatta strider om N-K.

OBROV: Konflikten i södra Kaukasus om Nagorno-Kharabach har sedan jag skrev om den senast bara fortsatt och förvärrats. Risken för att den trappas upp ytterligare är nu påtaglig.

Min bedömning, grundad inte minst på offentliga uttalanden av president Aliyev i Azerbajdzjan, var ju att striderna inleddes av dem i förhoppningen att snabba militära framgångar skulle leda till att de armenska positionerna pressades tillbaka och möjliggjorde att man kunde återvinna större delen av sina territorier.

Att många långa år av förhandlingar inte lett till någonting alls hade tydligen gjort att frustrationen tog över.

För några år sedan såg det dock ut som om det fanns bättre möjligheter.

Då var det president Putin som i Kazan i juni 2011 samlade Armeniens och Azerbajdzjans ledare, och man kom mycket nära någonting som kunde ha lett till en överenskommelse.

Några år dessförinnan var det i Zürich i oktober 2009 som efter delvis hemliga förhandlingar under schweizisk ledning med medverkan också av EU och USA man var utomordentligt nära en överenskommelse mellan Armenien och Turkiet.

Men i bägge dessa fall stupade ansträngningarna på målsnöret. Hade man lyckats fullt ut i först Zürich och sedan Kazan hade mycket i denna volatila region i dag sett mycket bättre ut.

Men vi är där vi är.

Det är inte lätt att via media få en klar bild av vad som händer, men det ser knappast ut som om de azeriska stridskrafterna fått det stora genombrott i det inledande skedet som de rimligen måste ha planerat. Kartor man publicerat hävdar dock att man gjort vissa framsteg i de mindre kuperade områden som omger kärnan i den omstridda regionen.

Men nu hårdnar med all sannolikhet motståndet, och vill man undvika antingen ett utdraget ställningskriget eller en internationellt påtvingad vapenvila finns det nog en risk för att man eskalerar striderna ytterligare.

Då kan det handla om angrepp på betydelsefullare städer eller kritisk infrastruktur. Redan talas ömsesidigt om angrepp på städer.

Från Armeniens huvudstad Yerevan säger man nu att man är beredd att diskutera en vapenvila och en återgång till de arrangemang i området som rått tidigare, men i Azerbajdzjans huvudstad Baku är intresset för detta mycket begränsat, och man har uttalat stöd från Turkiet för den inställningen.

Moskva, Washington och Paris – som ju har ett gemensamt ordförandeskap i den s k Minsk-gruppen inom OSCE – har gemensamt vädjat om vapenvila, men hitintills har det diplomatiska engagemanget för att sätta press på framför allt Baku varit påtagligt begränsat.

Mot slutet av detta år övertar Sverige efter Albanien ordförandeskapet i OSCE, och det såg redan före detta utbrott ut att bli ett tämligen krävande uppdrag.

Nu kommer även denna konflikt i åtminstone delar att hamna på OSCE:s bord, och frågan kommer att bli om det kommer att vara möjligt att ange ramar som gör en mer realistisk politisk process för att i alla fall hantera konflikten möjlig.

Viktigt – kanske t o m avgörande – blir hur Moskva kommer att agera.

Men de senaste dagarnas ledande begivenhet har dock varit EU-toppmötet i torsdags kväll och fredags.

Cypern hade ju under veckor blockerat alla sanktioner mot Belarus om det inte blev sanktioner också mot Turkiet.

Men efter vad som måste ha varit rätt kylslagna diskussioner fick man inse att den vägen inte var framkomlig. Det blev äntligen beslut om sanktioner mot Belarus, men vad gäller Turkiet var det snarast ansträngningarna till dialog som sattes i centrum.

Och i detta läge tror jag det var klokt.

Nu ligger bollen i Ankara.

EU har ställt i utsikt också att modernisera tullunionen med Turkiet, vilket länge varit blockerat, liksom att gå vidare med hjälp också vad gäller flyktingar. Men allt förutsätter att man inte återupptar de provborrningar som man försökt att göra i Cyperns ekonomiska zon.

Så vi får se. Det är ett påtagligt omfattande erbjudande till Turkiet, men om situationen återgår till konfrontation är det ofrånkomligt att frågan om någon form av sanktioner åter kommer på bordet.

Sakfrågorna om avgränsning av kontinentalsockeln och de ekonomisk zonerna är långt ifrån enkla, men de måste lösas antingen vid förhandlingsbordet eller i en internationell juridisk process.

Och EU-toppmötet uttalade också en förhoppning om en ny FN-process för att försöka att lösa frågan om Cyperns delning. Sedan 1964 har ju FN-trupper varit stationerade på ön för att hantera motsättningarna. Men först skall det hållas presidentval i den turkkontrollerade delen av Cypern.

Toppmötet handlade också om annat, men till dess tankar om den digitala utvecklingen tänkte jag återkomma. Det finns åtskilligt att säga.

Dagarna framöver kommer säkert blickarna att vara riktade mot militärsjukhuset Walter Reed i Washington och den nya dramatiken när det är mindre än en månad kvar till presidentvalet.

På onsdag i den kommande veckan blir det i alla fall TV-debatt mellan de två vicepresidentskandidaterna.

Kanske kan man hoppas på en mer civiliserad tillställning än vad Donald Trump levererade i TV-debatten med Joe Biden i Cleveland.