Med blicken mot Peking,

15 oktober 2017

STOCKHOLM: Eftermddag och kväll här hemma efter en framgångsrik och bra moderatstämma i Örebro.

Vad framtiden kommer att innebära vet man aldrig, men Ulf Kristersson har utan tvekan fått en bra start som ny ordförande för moderaterna.

Veckan framöver blir intressant och viktig.

Då samlas i Peking det kinesiska kommunistpartiets 19:e partikongress, och förväntningarna är att Xi Jinping då ytterligare kommer att konsolidera sin redan mycket starka makt över partiet och landet.

Säkert kommer vissa antydningar om framtidens politik att ges i de stora talen på kongressen, men mest uppmärksamhet knyts till sammansättningen av det s k stående utskottet i politbyrån för kommunistpartiets centralkommitté.

Det är hos dess i dag sju ledamöter som den verkliga makten i Kina i dag ligger, och det är i dess sammansättning som nyckeln till makten under de kommande åren också ligger.

Normalt vore att vi nu skulle kunna se vem som skulle ersätta Xi Jinping om fem år, men många förefaller tro att han nu är inriktad på att bibehålla makten utöver denna period.

Reformpolitiken har tydligt satts på undantag, och maktpolitiken i centrum. Den kinesiska ekonomin växer förvisso fortfarande, men jag noterar allt fler varningar för vart den betydande ökningen av skuldbördan kan komma att leda till under kommande år.

I Bryssel samlas i slutet av veckan EU:s stats- och regeringschefer till toppmöte.

En diskussion om Turkiets kommer säkert att leda till olika markeringar men knappast några formella beslut just nu. Man kommer att vilja vänta till den utvärdering av utveckling i landet som kommissionen kommer att göra mot slutet av året.

Alldeles säkert kommer man också att diskutera president Trumps beslut att inte längre intyga att Iran följer det nukleära avtalet, och det trots att alla andra med stor tydlighet säger att så är fallet. Här finns en enig och klar europeisk front mot den amerikanska politiken just nu.

Något beslut att gå vidare med nästa steg i Brexit-förhandlingarna, som man hade hoppats på, kommer det däremot knappast att bli. På viktiga punkter förefaller förhandlingarna att stå och stampa, och nu blir det toppmötet i december som får ta ställning till frågan.

Men klockan tickar, och i mars 2019 lämnar Storbritannien EU. Tills dess måste rimligen ett avtal om den kommande relationen, eller ett avtal om en övergångslösning, rimligen vara färdigt och klart.

Osäkerheten i London förblir det avgörande hindret.

Själv kommer jag denna vecka att styra kursen mot en annan region i centrum för den ökade geopolitiska spänningen i världen just nu.

Efter ett stopp i Monaco landar jag på tisdag i Seoul för några dagar där som alldeles självklart också kommer att innehålla diskussioner om den nordkoreanska utvecklingen.

Två av USA:s tidigare förhandlare med Nordkorea kommer också att finnas med i de diskussionerna.

Och med de diskussionerna i bagaget fortsätter jag sedan till New York för styrelsemöte där under den kommande helgen med International Crisis Group.

Där står raden av kriser runt om i världen på agendan för våra samtal med bl a FN:s generalsekreterare Antonio Gueterres.


Moderat nystart i Örebro.

14 oktober 2017

ÖREBRO: Att stämningen är mycket god här på den moderata arbetsställen omvittnas inte minst av den mängd av journalister som tagit sig hit för att ta temperaturen på partiet efter en påtagligt besvärlig period.

Själv kom jag hit i går kväll för att vara med på middag med partiets internationella gäster, och sedan för att i dag inte minst lyssna på Ulf Kristerssons anförande.

Och det gjorde jag tillsammans med inte minst Ulf Adelsohn och Fredrik Eeinfeldt.

I sitt tal satte Ulf Kristersson tydligt de viktigaste prioriteringarna för inrikespolitiken under de kommande åren: Jobben. Bidragen. Rättstaten.

Och det tror jag ligger i huvudsak alldeles rätt.

Av dessa prioriteringar följer så steg för steg de olika sakpolitiska förslagen, och åtskilliga av dem finns alldeles säkert i det omfattande material som under Anna Kinberg Batras ledning tagits fram inför denna stämma.

Mycket handlar de facto om uppgiften att se till att alla de som inte minst i den stora vågen 2015 kom som flyktingar till Sverige.

Invandringsfrågorna är nu mindre kontroversiella än tidigare – det har skett betydande förskjutningar under de senaste åren – och det är nog inte där de största utmaningarna ligger.

Nu handlar det främst om integrationspolitiken, och här är motsättningarna fortfarande betydande. Den griper ju in i skattepolitik, arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik, men också i utformningen av bidragssystemen.

Och här har Sverige inte råd att misslyckas under de kommande åren. Konsekvenserna skulle bli allvarliga för stabiliteten i vårt samhälle.

Sedan behöver vi ju också en politik för att göra det möjligt för människor att komma från andra delar av världen till oss för att arbeta.

Innan jag satte mig på tåget hit till Örebro i går åt jag lunch på ett av våra under de senaste åren mest framgångsrika nya digitala företag. Och lärde mig att 80% av de programmerare de nu rekryterar kommer från andra landet eftersom de helt enkelt inte httar tillräckligt många i Sverige.

Samma sak har jag hört från andra liknande snabbväxande framgångsföretag tidigare. Låter vi inte människor flytta till Sverige finns det långsiktigt en risk för att våra framgångsrika nya företag kommer att flytta till dem.

Av utrikespolitik fanns det inte mycket i Ulf tal i dag, men han gjorde en stark markering och en tydlig utfästelse om försvarspolitiken, och det är självfallet viktigt.

Utrikes- och Europa-politiken kommer.

Jag vet att han mot slutet av den kommande veckan styr kursen mot Bryssel för såväl EPP-toppmöte som andra möten och samtal där.

De frågorna är viktiga för varje svensk regering – också en ny alliansregering nästa höst.


Är fred möjlig i Donbas?

12 oktober 2017

BRYSSEL: Nu bär det strax hemåt efter två dagar med diskussioner i den europeiska EU-politikens i alla fall geografiska centra.

I Örebro har moderatstämman med Ulf Kristersson inletts, och i morgon kväll kommer även jag att ansluta mig till den.

Fredsmöjligheter i konflikten mellan Ryssland och Ukraina i Donbas, möjligheter för EU i försvarspolitiken liksom allmänna diskussioner om samarbetets framtid har stått i centrum för mina samtal här.

Och det har alltid sitt intresse att lyssna runt på vad som sägs, skvallras om och tänks på i den s k bubblan i Bryssel.

Av det var det åtskilligt på den stora middagen på Palais d’Egmondt med Friends of Europe i går. 85-åriga Etienne Davignon presiderade tillsammans med det estniska EU-ordförandeskapet.

Jag hamnade mellan EU-kommissionären Julian King och belgiska vice premiärminister Alexander De Croo.

Ämnen att tala om saknades inte.

Innan på dagen var det konflikten på Donbas som stod på schemat för min del.

Med Nato:s f d generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen och ordföranden i det ukrainska parlamentets utrikesutskott Hanna Hopko diskuterade vi kring de ryska tankarna om en FN-operation i Donbas.

Jag lade fram ett ECFR-papper med tankar på hur en möjlig sådan skulle kunna utformas – annorlunda än de ryska tankar som hitintills ventilerats.

I grunden handlar det om en internationell operation för att säkerställa att fria och rättvisa val kan hållas i det område som de Rysslands-stödda separatisterna i dag kontrollerar.

Det är i så fall en stor operation det handlar om.

Snart kommer också den svenska regeringen att drabbas av informella sonderingar om man skulle kunna tänkas bidra ned styrkor till en sådan operation.

Men dit är det forfarande påtagligt långt.

Ingenting tyder ännu på att det nödvändiga omtänkandet i Kreml efter den misslyckade politiken gentemot Ukraina kommit tillräckligt långt. Själv skulle jag gissa att presidentvalet i mars nästa år först måste passera.

Men nu bär det hem till Stockhom.

Och i morgon till Örebro och moderatstämma.


Spanien behöver dialog!

09 oktober 2017

STOCKHOLM: Efter att ha tillbringat dagen i ett regnigt Helsingfors är jag nu i alla fall tillbaka i Stockholm.

Och här blir det i morgon bl a diskussion med Google’s – eller rättare sagt holdingbolaget Alphabet’s – styrelseordförande Eric Schmidt om hur digitalisering och automatisering kommer att påverka våra framtida ekonomier.

Sverige tillhör ju en av ekonomierna i framkanten på denna utveckling, även om vi bara är i början, så det är en höggradigt intressant och viktig diskussion.

Men mycket av den europeiska uppmärksamheten kommer att vara riktad mot Barcelona och vad som där kommer att ske.

Situationen är, enligt min mening, tilltagande farlig, och vi har all anledning att hoppas att de som argumenterar för dialog och kompromiss kommer att bli de som anger tonen framöver.

Huruvida det finns en majoritet i Katalonien för sjölvständighet eller inte är högst oklart. Inga val eller omröstningar hitintills har gett det resultatet, och det förefaller nu att vara en mycket militant minoritet som är drivande i utvecklingen.

Katalonien har förvisso sin egen identitet och stolthet. Jag minns hur när jag kom till Barcelona för första gången under slutet av Franco-diktaturen och man mycket försiktigt vågade att visa den katalanska egna flagon. Madrid var långt sorta.

Sedan dess har mycket hunt. Katalonien har tillhört de ledande regionerna i den imponerande modernisering som Spanien kommit att uppleva sedan diktaturen vittrade bort och man kunde ta steget in i det som blev EU. Nu går de moderna snabbtågen mellan Madrid och Barcelona – och i Spanien i övrigt.

Att bryta sig ur en stat mot dennas uttalade vilja är en process som dessvärre oftast slutar i kaos, tragedi och ofta dessutom blod. På den punkten är den historiska erfarenheten dessvärre entydig.

De mer militanta som nu driver denna process vill att Katalonien skall lämna Spanien, EU och Nato, och det är ingen som helst tvekan om att detta även i de fredligaste scenarier skulle få omfattande och negativa konsekvenser för regionens utveckling.

Redan finns tydligen tendenser till att företag flyttar sina juriska säten till andra delar av Spanien. Skulle man förlora tillgången till EU:s inre marknad och den fria rörlighet som betyder så mycket för en stad som Barcelona skulle skadeverkningarna tveklöst vara betydande.

Lämnar man Spanien så lämnar man också EU, och skulle man vilja att komma tillbaka igen är det en inte alldeles okomplicerad process som dessutom kräver Madrids gillande och medverkan.

Ett försök att riva sig loss i konfrontation med Madrid kan mycket snabbt leda till farliga konfrontationer. Den ena polisstyrkan ställs mot den andra. Och det är staten Spanien som kontrollerar flygplatser, skattesystem och andra grundläggande statliga funktioner. Ett Katalonien i konfrontation med Madrid kommer snabbt att hotas av kaos och kollaps.

Finns det då inte en möjlighet till dialog? Jo, inom den spanska författningens ramar finns det förvisso, men då är det också viktigt att dessa respekeras.

Ett katalanskt klagomål är att man betalar in mer till Madrid än vad man får tillbaka, och så är det. För någon vecka sedan hörde jag samma sak i München om vad Bayern betalar till Berlin.

Och skattebetalare i Stockholm kan säga samma sak. Också i vårt land sker en transfereing av pengar från mer till mindre rika delar av landet.

Om beloppen och mekanismerna sedan är rimliga – i Spanien, Tyskland eller Sverige – har jag svårt att bedöma. Men principen som sådan är naturlig i våra europeiska länder.

Finns det andra synpunkter som en dialog skulle kunna fånga upp? Säkert, även om olika regioner i Spanien redan har en tämligen långt gående autonomi i olika frågor.

Det avgörande är att man undviker konfrontation och strid – de risker som ligger i förlängningen är betydligt större än vad tror att de flesta inser.

Jag har sett stater falla samman i strid.


Dialog i Bodrum.

08 oktober 2017

BODRUM: Lite muligt men fortfarande angenämt varma dygn här nere vid östra Medelhavet, där ett antal tankesmedjor traditionellt vid denna tid på året brukar försöka slå sina mer eller mindre kloka huvuden samman.

I fokus har varit utvecklingen i den vidare Mellersta Östern liksom alldeles självklart utvecklingen i Turkiet och landets relationer till EU på kort och på lång sikt.

I dessa dagar har turkiska styrkor gått in i Idlib-provinsen i nordvästra Syrirn som ett led i försöken att bekämpa de mer extremistiska element som samlats där. Och lite längre österut ökar spänningarna kring KRG-provinsen i Irak efter den folkomröstning om självständighet som jag skrivit om tidigare.

Steg för steg håller Daesh på att förlora sina sista territoriella bastioner, men det innebär förvisso inte att utmaningarna vare sig vad gäller Daesh eller i den regionen är över. Vi går in i en post-kalifat period som förvisso inte kommet att bli enklare.

EU:s relationer med Turkiet står på agendan för informell diskussion när EU:s stats- och regionchefen samlas till ordinarie toppmöte not slutet av den kommande veckan, men jag ser inga mer dramatiska formella förändringar i frågan vid det mötet.

Den kritiska punkten kommer i vår nästa år, efter det att kommissionen publicerat sin utvärdering av utvecklingen i landet. Det finns röster som då vill helt stoppa varje form av anslutningsförhandlingarna med Turkiet.

Till stor del är detta nu en tämligen akademisk debatt.

Kollapsen för Cypern-förhandlingarna har hur som helst stoppat varje form av formella steg i den förhandlingen, och någon ändring i det avseendet är det svårt att se under de närmaste åren.

Den verkliga debatten handlar om de möjligheter vi har – eller inte har – att försöka påverka Turkiet i demokratisk, modern och europeisk riktning. Kanske mer på lång än på kort sikt i ljuset av den faktiska utvecklingen just nu.

Och här behövs det nytt tänkande. Möjligen har våra diskussioner bidragit lite till detta.

Runt vårt bord har funnits såväl ledande företrädare för den turkiska regeringen som för den turkiska oppositionen, och andra oberoende kritiska företrädare, och för EU:s olika institutioner.

Härifrån bär det för min del senare i dag vidare till Helsingfors, och därifrån senare i morgon hem.

I den kommande veckan blir det för min del också några dagar i Bryssel.

På onsdag har vi där ett ECFR-arrangemang där bland annat jag deltar i en diskussion om Ukraina.

I går träffades USA:s och Rysslands förhandlare i Belgrad för att diskutera förutsättningarna för en fredsoperation i Donbas, och det kommer att finnas åtskilligt att säga i den saken.

På torsdag är det så dags för den årliga konferensen i Bryssel med Friends of Europe, och där kommer med all sannolikhet åtskilliga av president Macrons nya tankar om samarbetets utveckling att stå i centrum för diskussionen.

Om dem har hitintills mycket lite sagts i vår svenska debatt, men det kommer att bli viktigt för också vårt land att på ett eller annat sätt förhålla sig till dem.


Ja, fredspriset…

06 oktober 2017

BODRUM: Nobelpris – och då i synnerhet i fred och litteratur – ger ofta upphov till diskussion, och det är nog både naturligt och bra.

Få saker här i världen är alldeles självklara.

Årets fredspris har den norska Nobel-kommittén beslutat att tilldela kampanjen mot kärnvapen.

Och det kan man ju självfallet tycka är bra. Det är nog utomordentligt få som inte önskar sig en värld utan kärnvapen.

Men jag hade faktiskt hoppats att man skulle ha belönat det viktiga avtalet mellan omvärlden och Iran om de nukleära frågorna.

Det handlar, vad gäller priset, om lite olika filosofier, och jag har all förståelse för den norska Nobel-kommitténs dilemma.

Antingen utser man helt enkelt årets änglakör.

Kandidater saknas aldrig. Det finns tack och lov många som vill utomordentligt väl, och lägger ner hela sin själ på detta. Också de förtjänar att hedras.

Eller så belönar man dem som faktiskt uträttat någonting som faktiskt betyder något.

Det är inte alltid de är änglar, och det är inte alltid det som de gör leder till enbart applåder.

Så är det förvisso med avtalet med Iran.

Regimen där är ingen änglasamling. Och president Trump applåder sannerligen inte.

Man avtalet har faktiskt förhindrat vad som annars mycket väl hade kunnat bli ett nytt förödande krig, lett till högst konkreta framsteg vad gäller internationella mekanismer för inspektioner och kontroll och påtagligt stärkt regimen mot spridning av kärnvapen.

Det tycker jag hade förtjänt ett pris.

Men så blev det inte.

Nobel-kommittén valde en enklare väg. De har säkert sina skäl till det.


I morgon toppmöte mellan EU och Indien.

05 oktober 2017

NEW DELHI: Alldeles strax hoppas jag lyfta härifrån för att via Helsingfors ta mig hem till Stockholm igen.

Tidningarna i dag domineras av ett anförande av premiärminister Modi i går där han bemöter dem som läst in för mycket i den lätta försvagning av siffrorna för tillväxyrn som noterats efter de stora omläggningar jag skrev om i går.

I morgon är det här i New Delhi dags för toppmöte mellan EU och Indien, med den samlade EU-ledningen på plats för en dag av samtal. Och det handlar om en viktig relation som kanske inte alltid fått den uppmärksamhet som den förtjänar.

Också för Sverige är relationen viktig, och det var bra att notera att statsministerns statssekreterare Hans Dahlgren nu var här för överläggningar också med sin indiska motpart i utrikes- och säkerhetsfrågor.

Det är en viktig dialog som det är alldeles utomordentligt att vi upprätthåller.

Vi behöver bredd och djup i vår relation med vad som inom ett decennium blir världens befolkningsmässigt största land och sedan länge är världens största demokrati.

Svenskt näringsliv har en stark närvaro i Indien sedan mycket lång tid tillbaka, men det finns alltid nya intressanta möjligheter.

Ericsson är stark inom den snabbt växande telekommunikationssektorn, även om konkurrensen är stark. Och Saab och Gripen är nu ett av de två alternativ som man väljer mellan när det gäller ett nytt enmotorigt stridsflygplan till det indiska flygvapnet.

Det är ett mycket stort åtagande det handlar om, eftersom man vill att flygplanen skall tillverkas här i Indien, men inte i den klassiska statliga flygindustri som man hitintills försökt att hålla under armarna.

En nu flygindustri skall bygga upp för att leverera ett flygsystem som ju kommer att vara i tjänst i åtskilliga decennier. Det är en betydande uppgift.

Tekniskt och taktiskt talar det allra mesta till Gripens fördel inför det avgörande som kommer, men politiskt kommer sannolikt president Trump att sätta betydande kraft bakom amerikanska F16-alternativet.

Och relationen med USA har blivit allt viktigare för Indien. Försvarsminister Mattis för här för bara någon vecka sedan, och inte minst vad gäller Afghanistan har synsätten i Washington och New Delhi kommit varandra påtagligt mycket närmare.

Annars är det Kinas skugga som noteras tydligast i den utrikespolitiska diskussionen här. Motsättningen i det avlägsna Doklam-området högt uppe i Himalaya har visserligen för stunden avvecklats, men det finns en ständig farhåga för kinesiska ambitioner i dessa områden med gränser som inte alltid är accepterade.

Och därtill kommer Kinas ambitioner att bygga ut olika former av infrastruktur ner genom Pakistan, i Indiska Oceanen och genom Centralasien. Att premiärminister Modi bygger ut relationen med Japan och premiärminister Abe – japanska snabbtåg skall nu byggas – har självfallet också detta som viktig bakgrund.