I Wittenberg för 500 år sedan…

TABIANO CASTELLO: Efter anförande på och deltagande i stora International Security Forum i Cannes i går, med den globala cybersituationen i mitt fokus, har jag nu landat här för något dygn.

Och det finns det ingen anledning att klaga över. Underbart väder här i norra Italien. I övermorgon bär det så vidare mot betydligt varmare trakter.

Det anses det på denna dag för 500 år sedan som augustinermunken Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkodörren i Wittenberg.

Om det verkligen var just så som dessa 95 teser först fördes ut betyder i det större perspektivet mindre – det var för ett halvt årtusende sedan som de inledde den stora omvandling som reformationen skulle komma att innebära.

Och den var verkligen stor.

Såväl den tidens kyrkliga som världsliga makt utmanades i grunden av det andliga, intellektuella och politiska uppror som Martin Luther inledde.

Det omedelbara måltavlan var den påvemakt som uppfattades som korrupt och vilseförd, men på den berömda riksdagen i Worms 1521 trotsade munken från Wittenberg direkt och omedelbart t o m kejsaren själv.

Följderna blev enorma.

Mer än ett århundrade av konflikter kulminerade i det Trettioåriga Kriget. Det var först i och med den westfaliska freden 1648 som en ny balans kunde upprättas, och den freden ses ju inte utan rätt dessutom som upptakten till det moderna statssystemet.

Det är svårt att se att det finns någon annan europé som under det senaste årtusendet eller så haft större direkt och indirekt betydelse än Martin Luther.

Vår mer moderna tids diktatorer, med alt det elände de ställde till med under det föregående århundradets första del, har tack och lov inte lämnat så mycket efter sig.

Vårt Sverige är på många sätt en produkt av den protestantiska reformationen.

Olaus Petri, som också hade studerat i Wittenberg, står predikande på sin staty på Slottsbacken i Stockholm. Och Gustav Vasa fick såväl anledning som möjlighet att etablera sin nationella stat och kuva både kyrkans makt och rikedom.

Klostren brändes, kyrkklockorna smältes ner och rikedomarna fördes in till kungens slott.

Och Luthers lära förde bibeln ut till människorna på deras eget språk. Tyskland fick sin bibel och sitt språk, och vi fick Gustav Vasas bibel på svenska med allt vad det betydde i skapandet av en nation.

Under seklerna som följde skulle Luthers lilla katekes bli den enstaka publikation som studerades och lästes mest av flest personer i vårt land. Och i följderna av Trettioåriga Kriget var restriktionerna på allt katolskt hårdare än i många andra länder.

Martin Luther var en stridbar polemiker och en ytterligt flitig skribent. Den då nya tryckkonsten spred hans alster med en hastighet som tidigare aldrig hade varit möjlig.

Men han var vare sig ensam eller oomstridd.

En Erasmus av Rotterdam – också en mycket stor europé – ville hoppas att kyrkan kunde reformeras, och räddes omvandlingens konfrontationer, medan en Johannes Calvin ville driva brottet med det gamla ännu längre och ännu hårdare.

För oss är det i dag inte lätt att förstå glöden i den tidens teologiska strider om olika frågor.

Än i dag kan inte den katolska och de lutheranska kyrkorna enas om innebörden av nattvarden. Och för påven Fransiskus var det detta år inte möjligt att komma till Tyskland – det blev i stället i Lund som det största eukumeniska firandet fick ske.

I Tyskland har det s k reformationsåret varit en stor begivenhet.

När jag passerade genom landet i går var det huvudledare om reformationen i landets viktigaste tidningar, långa seriösa utläggningar på deras sidor, och bokhandlarna fyllda av nya och gamla böcker i ämnet.

Europas kyrkliga skiljelinjer spelar fortfarande roll.

Jag minns från mina dagar i Bosnien väl djupet av misstron mellan främst den katolska och den ortodoxa kyrkan – den splittringen räknas ju som definitiv från 1054, vilket ju är nästan 500 år före Martin Luthers teser.

Misstron mot islam var från bägge deras sida i grunden mindre djup.

Och allt detta sätter fortfarande sina spår i våra samhällen och politiska kulturer. Gränslinjerna finns där fortfarande, och de saknar inte betydelse.

Reformationsjubileet i alla dess delar är – om inte annat – ett viktigt tillfälle att lära om och reflektera över dessa frågor.

Utan att förstå det som varit kan vi aldrig forma det som kommer. Och då går det inte att gå förbi det som tog sin början i Europa för ett halvt årtusende sedan.

Kina efter partikongressen.

KASTRUP: Efter en trevlig helg i ett soligt Halland är det för min del åter dags att styra kosan utåt.

Efter ett anförande i Cannes i morgon på International Security Forum där – med cybersäkerhet och cyberkonflikter i centrum – blir det något dygn i norra Italien innan det bär av till Abu Dhabi för några dagar där.

Konflikten på den koreanska halvön fortsätter att vara i centrum.

USA:s försvarsminister Mattis besökte den demilitariserade zonen men förklarade att de var diplomati som var instrumentet att lösa krisen, vilket i viss utsträckning kontrasterade med tongångarna från Vita Huset.

Mina egna slutsatser från diskussioner kring denna fråga sammanfattade jag i en artikel för Project Syndicate som sedan dess publicerats i ett antal tidningar runt om i världen.

Och länk till den artikeln finns i sedvanlig ordning på mitt Twitter-konto.

Annars har världens ögon varit fokuserade på Peking och det kinesiska kommunistpartiets 19:e kongress där.

Partichefen Xi Jinpings öppningsanförande på stadiga tre timmar och tjugo minuter var offentligt, men i övrigt har allt skett bakom synnerligen slutna dörrar. De sju ledamöterna av politbyråns stående kommitté – kärnan i det kommunistiska systemet – presenterades för pressen när allt var över och bekräftade Xi Jinpings allt starkare position.

Att en hänvisning till hans s k tankar nu officiellt skrivits in i partiets stadgar bekräftar bara den bilden ytterligare.

Det var ett maktmedvetet parti som trädde fram på kongressen, med den uttalade ambitionen att till 2050 göra Kina till världens ledande nation i snart sagt varje hänseende.

Om det har förutsättningar att lyckas eller ej kan man sätta en del frågetecken för, men ambitionen är tydlig, och kommer att sätta allt starkare globala avtryck under åren som kommer.

Och att förhålla sig till denna utveckling – geostrategiskt, politiskt, militära, ekonomiskt – kommer snabbt att stiga fram som en avgörande utmaning för andra globala aktörer, USA mycket tydligt och EU förvisso inte mindre så.

Någon politisk öppning finns det inga tecken på i detta Kina.

Tvärt om stärks partiets makt över samhällslivets olika delar, och makten över partiet centraliseras dessutom än mer.

Om detta sedan kommer att fungera i det längre perspektivet är en annan fråga – överdriven centralisering brukar förr eller senare leda till problem.

Den ansats till ekonomiska reformer som fanns på det s k tredje plenarsammanträdet efter den föregående partikongressen har sedan dess till betydande delar stannat av.

Om framtiden i dessa avseenden gavs inga avgörande besked på denna kongress. Det talades om fortsatt öppenhet för utländska investeringar i Kina, och för handel över världen, men vad detta konkret kommer att betyda återstår att se.

Men det är utan tvekan ett maktmedvetet och ambitiöst Kina som nu allt tydligare träder fram.

Och som omvärlden har att förhålla sig till.

Bra start för dialog om vår framtid i Europa.

BRYSSEL: I dag är det för mig snabb utflykt till Bryssel för några möten, och sedan bär det tillbaka till Stockholm igen.

Mellan möten här nere läser jag igenom vad Stefan Löfven hade att säga i sitt linjetal om Europa i Uppsala i dag.

Han tog sitt avstamp i den imponerande och gripande minnesceremonin för Helmut Kohl i Strasbourg i början av sommaren.

Och hans ansats var positiv på ett sätt som jag har all anledning att instämma i:

”Med ett framgångsrikt Europa ökar förutsättningarna för ett framgångsrikt Sverige. Jag är övertygad om att vi har många utmaningar som bara kan lösas gemensamt. Därför kommer jag och min regering att fortsätta arbeta för ett bättre och starkare EU.”

Huvuddelen av det han hade att säga råder det bred och positiv enighet om i Sverige – även om delar av Miljöpartiet måste ha svalt hårt inför detta tal, och såväl vänsterpartiet som Sverigedemokraterna förvisso står för en annan linje.

Försikig antydde han att det vore bra om vi vore med också i bankunionen, och talade enbart positivt om eurosamarbetet och dess betydelse också för Sverige. Och trogen viktig svensk tradition var han tydlig om vikten av ett EU som står för fri handel över världen.

Han talar mycket om den s k sociala pelaren, och det må han göra, men det är till stora delar ett luftslott som må vara av inrikes betydelse i olika länder, men inte nödvändigtvis kommer att innebära så mycket konkret.

Talet är, på goda grunder, bekymrat över konsekvenserna av Brexit, och talar om vikten av att bygga nya koalitioner för att i någon utsträckning kompensera för de negativa effekter detta har för våra gemensamma möjligheter. Det är viktigt.

Överlag finns det självfallet all anledning att applådera att statsministern håller ett linjetal om EU-samarbetet.

Det ger vår stapplande debatt i dessa frågor lite bränsle, och ger dessutom en plattform för Sveriges agerande i de olika EU-organen.

Så detbär bara att hoppas att hans tal i dag blir inledningen till en mer framåtsyftande Europa-debatt.

Det finns mycket att säga.

Att förebygga och lösa konflikter.

NEW YORK: Söndag förmiddag i ett behagligt soligt New York, och styrelsemötet med International Crisis Group fortsätter till efter lunch, varefter det blir några möten – bl a med presidenten för FN:s generalförsamling – och sedan iväg till Newark för att ta mig hem till Stockholm efter en vecka på resande fot.

Efter en hel dag av sammanträde hade vi i går middag med diskussion med FN:s generalsekreterare Antonio Guterres och en del av hans medarbetare för att diskutera hans och vårt arbete.

Och det var ett befriande öppet och konstruktivt samtal.

Vid sidan av mer traditionella frågor på FN:s dagordning kom vi också in på den digitala världens nya utmaningar, och frågan vilken roll som FN och dess olika delar kan ha i dessa avseenden.

Den process mellan en grupp av medlemsstater som försökt att gå vidare med diskussioner om normer för staters uppträdande på nätet har i den senaste fasen av sitt arbete inte lyckats att uppnå enighet.

Och något omedelbart återupptagande av det arbetet tror jag knappast är vare sig lämpligt eller sannolikt.

Det kan finnas skäl att titta på frågan igen efter den stora globala cyberkonferensen i Delhi om en månad.

Vårt styrelsemöte har såväl handlat om ICG:s organisation i olika avseenden som de olika konfliktsituationer runt om i världen där vi aktivt försöker att hitta konstruktiva vägar framåt.

Sådana finns det åtskilliga.

I dag är det Myanmar, Nordkorea och Kongo som kommer att dominera våra diskussioner.

Flykting- och fördrivningskrisen med Rohingya är utomordentligt allvarlig – vi talar nu om närmare 700.000 flyktingar under mycket svåra omständigheter i Bangladesh.

I den än vi kan kommer ICG att komma med rekommendationer om möjliga vägar att hantera dessa och andra situationer.

Men någon gång i morgon är jag åter hemma i Stockhom.

Och med undantag för en utflykt till Bryssel på torsdag blir det för min del därefter en vecka hemma.

Allvarligt men inte alarmerande i Seoul.

SEOUL: Nu är det sen kväll i den sydkoreanska huvudstaden, och i morgon bitti bär det för min del vidare mot New York efter knappt två dygn här.

Men det har varit intessanta samtal, såväl med koreanska kontakter – FN:s f d generalsekreterare Ban KI-Moon bland dem – som med amerikansk vänner med djup erfarenhet av området och dess utmaningar, bland dem två som under olika perioder varit USA:s chefsförhandlare med Nordkorea.

Att läget är spänt råder det knappt någon tvekan om, men här finner man knappast någon alarmism, och de som har till uppgift att mer i detalj följa utvecklingen i norr ser inte heller några tecken på omedelbar detonation.

Men risken för att någonting bara händer finns där förvisso. En plötslig incident som leder till reaktioner. En provokation från nordkoreansk sida av det ena eller det andra slaget. Ett amerikanskt felsteg. Listan kan göras längre.

Snart ger sig president Trumps ut på en tolv dagar lång reda till Öst- och Sydostasien. Det är en lång tid för en amerikansk president, och en viktig reda.

Den 7 november kommer han hit från Tokyo, och det finns en påtaglig nervositet för vad han kan tänkas säga och göra. Relationen med USA är avgörande för Sydkoreas säkerhet, men den militanta retoriken från Vita Huset ses som äventyrlig och potentiellt farlig.

Och härifrån Seoul fortsätter presidenten sedan till Peking för samtal medlen stats- och partiledning med sin partikongress bakom sig.

Självfallet har många av mina samtal här handlat om just den nordkoreanska krisen, och mina intryck och slutsatser skall jag sammanfatta i min månadskrönika för Project Syndicate.

Den 14 timmar långa flygningen till New York i morgon ger tid att samla ihop intrycken och slutsatserna. Jag återkommer.

I morgon blir det så över Stilla Havet, datumlinjen och den amerikanska kontinenten till New York.

Där är det i morgon kväll middag med styrelsen för International Crisis Group.

Med de tyska tidningarna. Strax mot Seoul.

FRANKFURT: Efter ett snabbt besök i Monaco för ett anförande om globala trender sitter jag nu här och väntar på att lyfta genom natten mot Seoul borta i Sydkorea.

Tidningarna här handlar inte minst om den kommande regeringsbildningen i Berlin, om valet i Niedersachsen och om den politiska utvecklingen i Österrike efter valet där.

Men också om att premiärminister Mays middag i Bryssel i går inte verkade ha fört de besvärliga Brexit-förhandlingarna nämnvärt framåt.

Och det är alltid rejäl journalistik i de stora tyska tidningarna.

Till valet i Österrike återkommer jag med en liten krönika i Washington Post som jag just sänt iväg. Jag skrev där om det österrikiska presidentvalet för tio månader sedan, och bilden nu är ju i alla fall delvis annorlunda.

Vallokalsundersökningarna innebär alltid spännande läsning.

Och jag noterar att av de som betraktar sig som arbetare röstade denna gång 59% på högernationalistiska FPÖ och vände klassiska socialdemokratiska SPÖ ryggen.

Och det är ett mönster vi känner igen från andra länder. Socialdemokratin förlorar sina klassiska kärnväljare till den nya högerpopulismen.

Borgerliga ÖVP valde i Österrike strategin att mycket tydlig åt gå en väg mycket liknande FPÖ i framför allt invandringspolitiken.

Det betalade sig i den meningen att man återerövrade väljare från dem, säkrade platsen som största parti och nu kommer att kunna bilda regering.

Ensamma om den strategin var man inte. Med svenska mått mätt förvånande är att också socialdemokraterna förklarade att de kunde tänka sig att bilda koalitionsregering med FPÖ.

Så tror jag knappast det blir, men signalen är inte utan intresse.

Efter ett val 1999 när de blev lika stora bildade ÖVP och FPÖ en då kontroversiell koalitionsregering under ledning av Wolfgang Schüssel. Övriga EU-regeringar reagerade med olika typer av bojkotter.

Så blir det säkert inte nu. Det var fel redan då.

Men den regeringen innebar att FPÖ förlorade mycket kraftigt. Man gick från kring 26% i det valet till strax över 10% i det kommande, och därefter blev det ännu värre.

Populism fungerar inte när man sitter vid makten, och Schüssel var skicklig på att manövrera dem in omöjligheter. Det är först under senare år som FPÖ hämtat sig från det regeringsdebaclet.

Hur det blir nu återstår att se.

Sannolikt kommer de att kräva poster med mer inflytande än vad som blev fallet då, och det blir intressant att se hur långt ÖVP och dess ledare Sebastian Kurz är beredd att sträcka sig.

Via media följer jag självfallet också utvecklingen i Irak, där det dessvärre visade sig att folkomröstningen om självständighet i den kurdiska regionen KRG var ungefär så illa genomtänkt som man kunde befara.

Bagdad stängde alla flygförbindelser, och nu har dess soldater också gått in och etablerat kontroll över det omstridda Kirkuk-området med dess viktiga oljeresurser.

Det en plågsam symbolisk förlust för KRG, men dessutom en ekonomiskt mycket bekymmersam sådan. Jag har svårt att se annat än att man nu måste sätta sig ner med Bagdad och förhandla fram en gemensam lösning av den ena eller andra arten.

I grunden har man ju redan det allra mesta av självständighet, men det måste till klarhet om regionens gränser och det måste till ekonomiska överenskommelser inte minst om de viktiga oljeintäkterna.

FN har erbjudit sina tjänster, och det är bara att hoppas att man i Erbil och Bagdad tar upp det erbjudandet.

Men nu är det som sagt till Seoul och den koreanska problematiken jag styr hän.

I går inleddes stora amerikanska och sydkoreanska försvarsövningar, och sådana brukar alltid leda till ökad spänning. I en situation där spänningen redan är påtaglig hög leder det självklart till viss ytterligare nervositet.

Men jag räknar med att solen lyser i sedvanlig ordning när jag landar på stora Incheon-flygplatsen i morgon mitt på dagen lokal tid.

När man flyger in mot den kan man se bort mot höjderna där den demilitariserade zonen skiljer de bägge Korea åt.

Avstånden är korta, och artilleriräckvidderna är långa.

Och från Incheon – där ju f d generalen MacArthur gjorde sin berömda invasionen i ryggen på de nordkoreanska trupperna i september 1950, och därmed kunde återerövra Seoul – bär det via de eleganta vägarna in mot centrum i den bubblande 20-miljonersstaden.

Med blicken mot Peking,

STOCKHOLM: Eftermddag och kväll här hemma efter en framgångsrik och bra moderatstämma i Örebro.

Vad framtiden kommer att innebära vet man aldrig, men Ulf Kristersson har utan tvekan fått en bra start som ny ordförande för moderaterna.

Veckan framöver blir intressant och viktig.

Då samlas i Peking det kinesiska kommunistpartiets 19:e partikongress, och förväntningarna är att Xi Jinping då ytterligare kommer att konsolidera sin redan mycket starka makt över partiet och landet.

Säkert kommer vissa antydningar om framtidens politik att ges i de stora talen på kongressen, men mest uppmärksamhet knyts till sammansättningen av det s k stående utskottet i politbyrån för kommunistpartiets centralkommitté.

Det är hos dess i dag sju ledamöter som den verkliga makten i Kina i dag ligger, och det är i dess sammansättning som nyckeln till makten under de kommande åren också ligger.

Normalt vore att vi nu skulle kunna se vem som skulle ersätta Xi Jinping om fem år, men många förefaller tro att han nu är inriktad på att bibehålla makten utöver denna period.

Reformpolitiken har tydligt satts på undantag, och maktpolitiken i centrum. Den kinesiska ekonomin växer förvisso fortfarande, men jag noterar allt fler varningar för vart den betydande ökningen av skuldbördan kan komma att leda till under kommande år.

I Bryssel samlas i slutet av veckan EU:s stats- och regeringschefer till toppmöte.

En diskussion om Turkiets kommer säkert att leda till olika markeringar men knappast några formella beslut just nu. Man kommer att vilja vänta till den utvärdering av utveckling i landet som kommissionen kommer att göra mot slutet av året.

Alldeles säkert kommer man också att diskutera president Trumps beslut att inte längre intyga att Iran följer det nukleära avtalet, och det trots att alla andra med stor tydlighet säger att så är fallet. Här finns en enig och klar europeisk front mot den amerikanska politiken just nu.

Något beslut att gå vidare med nästa steg i Brexit-förhandlingarna, som man hade hoppats på, kommer det däremot knappast att bli. På viktiga punkter förefaller förhandlingarna att stå och stampa, och nu blir det toppmötet i december som får ta ställning till frågan.

Men klockan tickar, och i mars 2019 lämnar Storbritannien EU. Tills dess måste rimligen ett avtal om den kommande relationen, eller ett avtal om en övergångslösning, rimligen vara färdigt och klart.

Osäkerheten i London förblir det avgörande hindret.

Själv kommer jag denna vecka att styra kursen mot en annan region i centrum för den ökade geopolitiska spänningen i världen just nu.

Efter ett stopp i Monaco landar jag på tisdag i Seoul för några dagar där som alldeles självklart också kommer att innehålla diskussioner om den nordkoreanska utvecklingen.

Två av USA:s tidigare förhandlare med Nordkorea kommer också att finnas med i de diskussionerna.

Och med de diskussionerna i bagaget fortsätter jag sedan till New York för styrelsemöte där under den kommande helgen med International Crisis Group.

Där står raden av kriser runt om i världen på agendan för våra samtal med bl a FN:s generalsekreterare Antonio Gueterres.

Moderat nystart i Örebro.

ÖREBRO: Att stämningen är mycket god här på den moderata arbetsställen omvittnas inte minst av den mängd av journalister som tagit sig hit för att ta temperaturen på partiet efter en påtagligt besvärlig period.

Själv kom jag hit i går kväll för att vara med på middag med partiets internationella gäster, och sedan för att i dag inte minst lyssna på Ulf Kristerssons anförande.

Och det gjorde jag tillsammans med inte minst Ulf Adelsohn och Fredrik Eeinfeldt.

I sitt tal satte Ulf Kristersson tydligt de viktigaste prioriteringarna för inrikespolitiken under de kommande åren: Jobben. Bidragen. Rättstaten.

Och det tror jag ligger i huvudsak alldeles rätt.

Av dessa prioriteringar följer så steg för steg de olika sakpolitiska förslagen, och åtskilliga av dem finns alldeles säkert i det omfattande material som under Anna Kinberg Batras ledning tagits fram inför denna stämma.

Mycket handlar de facto om uppgiften att se till att alla de som inte minst i den stora vågen 2015 kom som flyktingar till Sverige.

Invandringsfrågorna är nu mindre kontroversiella än tidigare – det har skett betydande förskjutningar under de senaste åren – och det är nog inte där de största utmaningarna ligger.

Nu handlar det främst om integrationspolitiken, och här är motsättningarna fortfarande betydande. Den griper ju in i skattepolitik, arbetsmarknadspolitik och utbildningspolitik, men också i utformningen av bidragssystemen.

Och här har Sverige inte råd att misslyckas under de kommande åren. Konsekvenserna skulle bli allvarliga för stabiliteten i vårt samhälle.

Sedan behöver vi ju också en politik för att göra det möjligt för människor att komma från andra delar av världen till oss för att arbeta.

Innan jag satte mig på tåget hit till Örebro i går åt jag lunch på ett av våra under de senaste åren mest framgångsrika nya digitala företag. Och lärde mig att 80% av de programmerare de nu rekryterar kommer från andra landet eftersom de helt enkelt inte httar tillräckligt många i Sverige.

Samma sak har jag hört från andra liknande snabbväxande framgångsföretag tidigare. Låter vi inte människor flytta till Sverige finns det långsiktigt en risk för att våra framgångsrika nya företag kommer att flytta till dem.

Av utrikespolitik fanns det inte mycket i Ulf tal i dag, men han gjorde en stark markering och en tydlig utfästelse om försvarspolitiken, och det är självfallet viktigt.

Utrikes- och Europa-politiken kommer.

Jag vet att han mot slutet av den kommande veckan styr kursen mot Bryssel för såväl EPP-toppmöte som andra möten och samtal där.

De frågorna är viktiga för varje svensk regering – också en ny alliansregering nästa höst.

Är fred möjlig i Donbas?

BRYSSEL: Nu bär det strax hemåt efter två dagar med diskussioner i den europeiska EU-politikens i alla fall geografiska centra.

I Örebro har moderatstämman med Ulf Kristersson inletts, och i morgon kväll kommer även jag att ansluta mig till den.

Fredsmöjligheter i konflikten mellan Ryssland och Ukraina i Donbas, möjligheter för EU i försvarspolitiken liksom allmänna diskussioner om samarbetets framtid har stått i centrum för mina samtal här.

Och det har alltid sitt intresse att lyssna runt på vad som sägs, skvallras om och tänks på i den s k bubblan i Bryssel.

Av det var det åtskilligt på den stora middagen på Palais d’Egmondt med Friends of Europe i går. 85-åriga Etienne Davignon presiderade tillsammans med det estniska EU-ordförandeskapet.

Jag hamnade mellan EU-kommissionären Julian King och belgiska vice premiärminister Alexander De Croo.

Ämnen att tala om saknades inte.

Innan på dagen var det konflikten på Donbas som stod på schemat för min del.

Med Nato:s f d generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen och ordföranden i det ukrainska parlamentets utrikesutskott Hanna Hopko diskuterade vi kring de ryska tankarna om en FN-operation i Donbas.

Jag lade fram ett ECFR-papper med tankar på hur en möjlig sådan skulle kunna utformas – annorlunda än de ryska tankar som hitintills ventilerats.

I grunden handlar det om en internationell operation för att säkerställa att fria och rättvisa val kan hållas i det område som de Rysslands-stödda separatisterna i dag kontrollerar.

Det är i så fall en stor operation det handlar om.

Snart kommer också den svenska regeringen att drabbas av informella sonderingar om man skulle kunna tänkas bidra ned styrkor till en sådan operation.

Men dit är det forfarande påtagligt långt.

Ingenting tyder ännu på att det nödvändiga omtänkandet i Kreml efter den misslyckade politiken gentemot Ukraina kommit tillräckligt långt. Själv skulle jag gissa att presidentvalet i mars nästa år först måste passera.

Men nu bär det hem till Stockhom.

Och i morgon till Örebro och moderatstämma.

Spanien behöver dialog!

STOCKHOLM: Efter att ha tillbringat dagen i ett regnigt Helsingfors är jag nu i alla fall tillbaka i Stockholm.

Och här blir det i morgon bl a diskussion med Google’s – eller rättare sagt holdingbolaget Alphabet’s – styrelseordförande Eric Schmidt om hur digitalisering och automatisering kommer att påverka våra framtida ekonomier.

Sverige tillhör ju en av ekonomierna i framkanten på denna utveckling, även om vi bara är i början, så det är en höggradigt intressant och viktig diskussion.

Men mycket av den europeiska uppmärksamheten kommer att vara riktad mot Barcelona och vad som där kommer att ske.

Situationen är, enligt min mening, tilltagande farlig, och vi har all anledning att hoppas att de som argumenterar för dialog och kompromiss kommer att bli de som anger tonen framöver.

Huruvida det finns en majoritet i Katalonien för sjölvständighet eller inte är högst oklart. Inga val eller omröstningar hitintills har gett det resultatet, och det förefaller nu att vara en mycket militant minoritet som är drivande i utvecklingen.

Katalonien har förvisso sin egen identitet och stolthet. Jag minns hur när jag kom till Barcelona för första gången under slutet av Franco-diktaturen och man mycket försiktigt vågade att visa den katalanska egna flagon. Madrid var långt sorta.

Sedan dess har mycket hunt. Katalonien har tillhört de ledande regionerna i den imponerande modernisering som Spanien kommit att uppleva sedan diktaturen vittrade bort och man kunde ta steget in i det som blev EU. Nu går de moderna snabbtågen mellan Madrid och Barcelona – och i Spanien i övrigt.

Att bryta sig ur en stat mot dennas uttalade vilja är en process som dessvärre oftast slutar i kaos, tragedi och ofta dessutom blod. På den punkten är den historiska erfarenheten dessvärre entydig.

De mer militanta som nu driver denna process vill att Katalonien skall lämna Spanien, EU och Nato, och det är ingen som helst tvekan om att detta även i de fredligaste scenarier skulle få omfattande och negativa konsekvenser för regionens utveckling.

Redan finns tydligen tendenser till att företag flyttar sina juriska säten till andra delar av Spanien. Skulle man förlora tillgången till EU:s inre marknad och den fria rörlighet som betyder så mycket för en stad som Barcelona skulle skadeverkningarna tveklöst vara betydande.

Lämnar man Spanien så lämnar man också EU, och skulle man vilja att komma tillbaka igen är det en inte alldeles okomplicerad process som dessutom kräver Madrids gillande och medverkan.

Ett försök att riva sig loss i konfrontation med Madrid kan mycket snabbt leda till farliga konfrontationer. Den ena polisstyrkan ställs mot den andra. Och det är staten Spanien som kontrollerar flygplatser, skattesystem och andra grundläggande statliga funktioner. Ett Katalonien i konfrontation med Madrid kommer snabbt att hotas av kaos och kollaps.

Finns det då inte en möjlighet till dialog? Jo, inom den spanska författningens ramar finns det förvisso, men då är det också viktigt att dessa respekeras.

Ett katalanskt klagomål är att man betalar in mer till Madrid än vad man får tillbaka, och så är det. För någon vecka sedan hörde jag samma sak i München om vad Bayern betalar till Berlin.

Och skattebetalare i Stockholm kan säga samma sak. Också i vårt land sker en transfereing av pengar från mer till mindre rika delar av landet.

Om beloppen och mekanismerna sedan är rimliga – i Spanien, Tyskland eller Sverige – har jag svårt att bedöma. Men principen som sådan är naturlig i våra europeiska länder.

Finns det andra synpunkter som en dialog skulle kunna fånga upp? Säkert, även om olika regioner i Spanien redan har en tämligen långt gående autonomi i olika frågor.

Det avgörande är att man undviker konfrontation och strid – de risker som ligger i förlängningen är betydligt större än vad tror att de flesta inser.

Jag har sett stater falla samman i strid.

Dialog i Bodrum.

BODRUM: Lite muligt men fortfarande angenämt varma dygn här nere vid östra Medelhavet, där ett antal tankesmedjor traditionellt vid denna tid på året brukar försöka slå sina mer eller mindre kloka huvuden samman.

I fokus har varit utvecklingen i den vidare Mellersta Östern liksom alldeles självklart utvecklingen i Turkiet och landets relationer till EU på kort och på lång sikt.

I dessa dagar har turkiska styrkor gått in i Idlib-provinsen i nordvästra Syrirn som ett led i försöken att bekämpa de mer extremistiska element som samlats där. Och lite längre österut ökar spänningarna kring KRG-provinsen i Irak efter den folkomröstning om självständighet som jag skrivit om tidigare.

Steg för steg håller Daesh på att förlora sina sista territoriella bastioner, men det innebär förvisso inte att utmaningarna vare sig vad gäller Daesh eller i den regionen är över. Vi går in i en post-kalifat period som förvisso inte kommet att bli enklare.

EU:s relationer med Turkiet står på agendan för informell diskussion när EU:s stats- och regionchefen samlas till ordinarie toppmöte not slutet av den kommande veckan, men jag ser inga mer dramatiska formella förändringar i frågan vid det mötet.

Den kritiska punkten kommer i vår nästa år, efter det att kommissionen publicerat sin utvärdering av utvecklingen i landet. Det finns röster som då vill helt stoppa varje form av anslutningsförhandlingarna med Turkiet.

Till stor del är detta nu en tämligen akademisk debatt.

Kollapsen för Cypern-förhandlingarna har hur som helst stoppat varje form av formella steg i den förhandlingen, och någon ändring i det avseendet är det svårt att se under de närmaste åren.

Den verkliga debatten handlar om de möjligheter vi har – eller inte har – att försöka påverka Turkiet i demokratisk, modern och europeisk riktning. Kanske mer på lång än på kort sikt i ljuset av den faktiska utvecklingen just nu.

Och här behövs det nytt tänkande. Möjligen har våra diskussioner bidragit lite till detta.

Runt vårt bord har funnits såväl ledande företrädare för den turkiska regeringen som för den turkiska oppositionen, och andra oberoende kritiska företrädare, och för EU:s olika institutioner.

Härifrån bär det för min del senare i dag vidare till Helsingfors, och därifrån senare i morgon hem.

I den kommande veckan blir det för min del också några dagar i Bryssel.

På onsdag har vi där ett ECFR-arrangemang där bland annat jag deltar i en diskussion om Ukraina.

I går träffades USA:s och Rysslands förhandlare i Belgrad för att diskutera förutsättningarna för en fredsoperation i Donbas, och det kommer att finnas åtskilligt att säga i den saken.

På torsdag är det så dags för den årliga konferensen i Bryssel med Friends of Europe, och där kommer med all sannolikhet åtskilliga av president Macrons nya tankar om samarbetets utveckling att stå i centrum för diskussionen.

Om dem har hitintills mycket lite sagts i vår svenska debatt, men det kommer att bli viktigt för också vårt land att på ett eller annat sätt förhålla sig till dem.

Ja, fredspriset…

BODRUM: Nobelpris – och då i synnerhet i fred och litteratur – ger ofta upphov till diskussion, och det är nog både naturligt och bra.

Få saker här i världen är alldeles självklara.

Årets fredspris har den norska Nobel-kommittén beslutat att tilldela kampanjen mot kärnvapen.

Och det kan man ju självfallet tycka är bra. Det är nog utomordentligt få som inte önskar sig en värld utan kärnvapen.

Men jag hade faktiskt hoppats att man skulle ha belönat det viktiga avtalet mellan omvärlden och Iran om de nukleära frågorna.

Det handlar, vad gäller priset, om lite olika filosofier, och jag har all förståelse för den norska Nobel-kommitténs dilemma.

Antingen utser man helt enkelt årets änglakör.

Kandidater saknas aldrig. Det finns tack och lov många som vill utomordentligt väl, och lägger ner hela sin själ på detta. Också de förtjänar att hedras.

Eller så belönar man dem som faktiskt uträttat någonting som faktiskt betyder något.

Det är inte alltid de är änglar, och det är inte alltid det som de gör leder till enbart applåder.

Så är det förvisso med avtalet med Iran.

Regimen där är ingen änglasamling. Och president Trump applåder sannerligen inte.

Man avtalet har faktiskt förhindrat vad som annars mycket väl hade kunnat bli ett nytt förödande krig, lett till högst konkreta framsteg vad gäller internationella mekanismer för inspektioner och kontroll och påtagligt stärkt regimen mot spridning av kärnvapen.

Det tycker jag hade förtjänt ett pris.

Men så blev det inte.

Nobel-kommittén valde en enklare väg. De har säkert sina skäl till det.

I morgon toppmöte mellan EU och Indien.

NEW DELHI: Alldeles strax hoppas jag lyfta härifrån för att via Helsingfors ta mig hem till Stockholm igen.

Tidningarna i dag domineras av ett anförande av premiärminister Modi i går där han bemöter dem som läst in för mycket i den lätta försvagning av siffrorna för tillväxyrn som noterats efter de stora omläggningar jag skrev om i går.

I morgon är det här i New Delhi dags för toppmöte mellan EU och Indien, med den samlade EU-ledningen på plats för en dag av samtal. Och det handlar om en viktig relation som kanske inte alltid fått den uppmärksamhet som den förtjänar.

Också för Sverige är relationen viktig, och det var bra att notera att statsministerns statssekreterare Hans Dahlgren nu var här för överläggningar också med sin indiska motpart i utrikes- och säkerhetsfrågor.

Det är en viktig dialog som det är alldeles utomordentligt att vi upprätthåller.

Vi behöver bredd och djup i vår relation med vad som inom ett decennium blir världens befolkningsmässigt största land och sedan länge är världens största demokrati.

Svenskt näringsliv har en stark närvaro i Indien sedan mycket lång tid tillbaka, men det finns alltid nya intressanta möjligheter.

Ericsson är stark inom den snabbt växande telekommunikationssektorn, även om konkurrensen är stark. Och Saab och Gripen är nu ett av de två alternativ som man väljer mellan när det gäller ett nytt enmotorigt stridsflygplan till det indiska flygvapnet.

Det är ett mycket stort åtagande det handlar om, eftersom man vill att flygplanen skall tillverkas här i Indien, men inte i den klassiska statliga flygindustri som man hitintills försökt att hålla under armarna.

En nu flygindustri skall bygga upp för att leverera ett flygsystem som ju kommer att vara i tjänst i åtskilliga decennier. Det är en betydande uppgift.

Tekniskt och taktiskt talar det allra mesta till Gripens fördel inför det avgörande som kommer, men politiskt kommer sannolikt president Trump att sätta betydande kraft bakom amerikanska F16-alternativet.

Och relationen med USA har blivit allt viktigare för Indien. Försvarsminister Mattis för här för bara någon vecka sedan, och inte minst vad gäller Afghanistan har synsätten i Washington och New Delhi kommit varandra påtagligt mycket närmare.

Annars är det Kinas skugga som noteras tydligast i den utrikespolitiska diskussionen här. Motsättningen i det avlägsna Doklam-området högt uppe i Himalaya har visserligen för stunden avvecklats, men det finns en ständig farhåga för kinesiska ambitioner i dessa områden med gränser som inte alltid är accepterade.

Och därtill kommer Kinas ambitioner att bygga ut olika former av infrastruktur ner genom Pakistan, i Indiska Oceanen och genom Centralasien. Att premiärminister Modi bygger ut relationen med Japan och premiärminister Abe – japanska snabbtåg skall nu byggas – har självfallet också detta som viktig bakgrund.

Cyberdialoger i New Delhi.

NEW DELHI: Den årliga monsunen fick sitt slut i lördags, och nu är det soliga, klara och angenämt varma dagar här i norra Indien.

Mycket av det blir det dessvärre inte för min del dessa dagar.

Den årliga CyFy-konferensen är en av de allra bästa globala mötena när det gäller diskussioner om olika aspekter av den galopperande cyber-utvecklingen. Den spänner över breda fält, och engagerar deltagare från hela världen, även om det indiska inslaget som sig bör är betydande.

Och New Delhi är en viktig plats i dessa frågor detta år.

Hör samlas i slutet av november stora Global Conference on Cyberspace GCCS. Formellt kallas det London-processen eftersom det första mötet hölls just där.

Och jag har varit på mötena i London, Budapest, Seoul och Haag sedan dess. Och nu – ett och halvt år efter Haag – är det dags för intresserade länder att mötas här i New Delhi.

Diskussionerna här på CyFy har kanske varit något av förberedelse för den konferensen.

Åtskilligt om cybersäkerhet, konflikter och instabilitet på nätet.

Självfallet betydelsen av nya teknologier – Blockchain, artificiell intelligens, kvantumteknologier.

Och formella och informella diskussioner om hur de olika globala processerna på dessa olika områden utvecklas.

Swimmingpoolen i den vackra trädgården runt hotellet ligger alldeles övergiven. Diskussionerna är lika intressanta som intensiva.

På de olika nyhetskanalerna på TV – det finns åtskilliga sådana – försöker jag få en bild av läget i landets politik just nu.

Narendra Modis regering sitter fast i sadeln efter seger i ett antal av de avgörande valen i landets 29 olika delstater, viktigast sv dem jättelika Uttar Pradesh.

Men det nationella valet 2019 närmar sig dock. Kongresspartiet skall utse en ledare – en Gandhi, alldeles självklart – och försöka formulera en trovärdig cyberpolitik.

Modi-regeringen satsar framför allt på att ge ny energi till den indiska ekonomin. Och mycket handlar om att öka produkten i Indien.

Och landet har haft år med tillväxt en bra bit över 7%. Sydasien har varit den viktigaste tillväxten i den globala ekonomin.

De senaste siffrorna tyder nu på en tillväxt strax under 7%, vilket utlöst en livlig debatt om huruvida kraften i ekonomi håller på att försvagas, och regeringens politik måste omprövas.

Framtiden kommer att ge facit, men jag har svårt att se annat än att de två mycket stora omläggningar som gjorts senaste året lett till tillfälligt tumult, samtidigt som de borde öka ekonomins långsiktiga tillväxtkraft.

I november förra året meddelades utan någon som helst förvarning att sedlar på 500 och 1.000 rupees – motsvarande ca 60 respektive 120 kronor – var värdelösa och omedelbart måste lösas in i banker. Och dessa sedlar svarade för kring 80% av det totala antalet sedlar i omlopp.

Att detta utlöste ett visst tumult är knappast förvånande.

Avsikten var att få in den mycket stora informella delen av den indiska ekonomin i de mer formella strukturerna, också för att på det sättet långsiktigt bredda den påfallande smala skattebasen i ekonomin.

Och det ser också ut att lyckas. Digitala transaktioner har ökat explosionsartat. Och sakta lägger sig det kortsiktiga tumult som den dramatiska omläggningen innebar.

Den andra stora förändringen var att införa ett enhetligt system av omsättningsskatt i landet i dess helhet. Förvånande som det är hade Indien helt olika indirekta skatter i var och en av de olika delstaterna. Landet var ingen gemensam marknad i detta viktiga hänseende.

I somras infördes så ett enhetligt system med fyra olika skattesatser i landet i dess helhet – man kan säga att den indiska marknaden i detta hänseende blev vad EU-marknaden varit sedan lång tid tillbaka.

Stöket i denna stora omläggning har uppenbarligen varit betydande. Det räcker med att bläddra i tidningarna för att se klagomålen, och det talas nu om att förenkla systemet så fort inkomstsidan fullt ut kommit tillbaka.

Detta är mycket stora strukturella förändringar i den indiska ekonomin – i storleksordning jämförbara med liberaliseringen av den indiska ekonomin 1991.

Och allt tyder på att de efter kortsiktiga omställningsproblem kommer att öka tillväxtkraften i den indiska ekonomin.

Det innebär inte att allt är frid och följd. Investeringarna är lägre än vad de borde vara. Och vad gäller byråkrati och krångel finns det fortfarande utrymme för mycket av förbättringar.

Och – detta är Indien – till detta skall läggas att monsunen detta år medförde mindre nederbörd än vanligt. Här i Delhi-området talas det om en tredjedel.

Jordbruk är fortfarande mycket viktigt i detta land med 1,3 miljarder människor – inom ett decennium världens befolkningsmässigt största land,

Men hur ekonomin kommer att utvecklas under den närmaste tiden blir självfallet av stor betydelse inför valet 2019.

I dag och i kväll fortsätter diskussionerna här på CyFy. Förhoppningsvis hinner jag också med en utflykt till några av mins favoritbokhandlar här i närheten.

I morgon bär det hem till Stockholm igen.

Från moderatstämma till New Delhi.

STOCKHOLM: Dagens begivenhet nummer ett var alldeles självklart den moderata extrastämman i Stockholm och valet av Ulf Kristersson som ny partiordförande.

Och som jag redan konstaterat var jag självfallet där. Gamla partiordföranden står på den ständiga inbjudningslistan till partistämmor.

Ulf visade i sitt imponerande tal på viktiga idépolitiska och principiella utgångspunkt för partiets och sin politik. Utmärkt så.

Till de mer konkreta frågorna finns det anledning att återkomna vid den ordinarie partistämman i Örebro om två veckor.

Efter denna helg hemma stundar nu en lite mer hektisk vecka för min del.

I omvärlden finns det förvisso åtskilligt att hålla ögonen på.

Försöket till folkomröstning om självständighet i Katalonien i dag hade jag hoppats skulle utfalla lugnare, men vi kan bara hoppas att känslorna inte svallar gör högt. Jag hade önskat mig en bättre dag för Spanien och för Katalonien.

Då är efterbörden av folkomröstningen i samma fråga i den kurdiska KRG-regionen i Irak betydligt mer oroande.

Man undrar om ledningen i Erbil verkligen hade tänkt igenom vad de gav sig in i.

All internationell flygtrafik till regionen har nu ställts in, och konsekvenserna av det blir över tiden betydande.

Än viktigare blir ju vad som sker med områdets oljeexport. Turkiet har sagt att man vill bara ha med Baghdad att göra i den frågan, så frågetecknen är många.

KRG hade redan en status som till stora delar var självständig men som formellt inte var det. Och det var möjligt därför att detta accepterades av Irak i övrigt och av de olika grannländerna, inte minst Turkiet.

Nu riskerar man att faktiskt förlora mycket av det man hade i fördelar.

Förr eller senare måste det komma till samtal och en ny uppgörelse med Baghdad, men om den kommer att kunna ge så mycket mer än vad man redan hade är högst osäkert.

Någon typ av konfederal lösning är kanske möjlig – men även en sådan kräver att hittills olösta frågor om gränser och naturtillgångar sorteras ut.

Risken för att det hela urartar också till väpnade sammanstötningar i känsliga områden kan dessvärre inte alldeles uteslutas.

En intressant fråga är vad som i ett sådant läge kommer att ske med de olika utländska militära rådgivare – också svenska – som ju finns i området. De är ju hitintills där efter godkännande av Baghdad.

På den europeiska sidan fortsätter säkert diskussionen om president Macrons olika förslag, men det kommer också att finnas anledning att följa den konservativa partikongressen i Manchester i Storbritannien.

Knivarna vässas på olika håll inom det konservativa partiet, och vad som händer efter kongressen är högst osäkert.

Utrikesminister Boris Johnson fortsätter, förutom olika fadäser under sina resor, att på ett mycket tydligt sätt försöka underminera premiärministern.

Förr eller senare måste en av dem vika. Det handlar nog nu om vem som öppet drar kniven först.

För min del beger jag mig nu alldeles strax iväg till New Delhi i Indien för den intressanta CyFy-konferensen om globala cyberfrågor där.

Jag var inbjuden också förra året och fann denna vara en av de allra bästa globala mötesplatserna i dessa allt viktigare frågor.

Så det blir några dagar i ett soligt och mycket varmt New Delhi, och lite annat förutom cyberfrågorna hoppas jag också kunna hinna med där borta.

Efter kort stopp här hemma fortsätter jag sedan till Bodrum i Turkiet för en konferens där med fokus på utvecklingen inte bara i Turkiet men också i den vidare regionen.

Och därefter blir det ett kort stopp i Helsingfors innan jag är hemma i Stockholm igen.

Ny start för nya moderater.

STOCKHOLM: Ulf Kristersson inledde i dag som ny moderat partiordförande med ett imponerande linjetal om både sina och partiets vägledande principer och lite av sitt eget förhållningssätt till politiken.

Vad som kommer att återspeglas av detta i media vet jag inte, men i sedvanlig ordning inte speciellt mycket.

Så är det dessvärre i dessa dagar.

Men därför rekommenderar jag de som är intresserade av svensk politik och samhällsdebatt i dag att läsa igenom talet.

Politik mår oftast väl av att avnjutas i helfigur.

Och jag utgår från att moderaterna lägger ut texten på sin hemsida. Än så länge finns bara videon från stämman – bra, men mer behövs.

Ny vind i seglen?

STOCKHOLM: Som man kunde förvänta sig handlade mycket kring EU:s digital toppmöte i Tallinn om den tsunami av nya idéer som president Macron lanserade i sitt val tidigare i veckan.

Och jag förstår att man kom överens om att dessa och andra framtidsidéer fortsatt skall diskuteras i anslutning till det kommande s k sociala toppmötet i Göteborg.

Från svensk utgångspunkt kan det nog bli lite av ett problem.

Det är på svenskt initiativ som det blir ett toppmöte med social rubrik, men så gott som alla de förslag med social rubrik som president Macron nu lagt på bordet är utomordentligt svårsmälta inte minst från svensk socialdemokratisk utgångspunkt.

Men det gäller inte bara Sverige, och därmed är sannolikheten för snabba framsteg i den riktningen sannolikt mycket begränsade.

Inledningsvis kommer fokus nog att ligga på förslagen kring den ekonomiska politiken och försvarspolitiken, och på bägge dessa områden finns det anledning att utgå från att nya steg kommer att tas i samarbetet.

Lite slår nog president Macron i alla fall delvis in öppna dörrar.

Han förslår en europeisk interventionsstyrka, men sakläget är att vi faktiskt redan har åtskilliga sådana. Det finns ett gemensamt franskt-tyskt förband med stab i Strasbourg, och EU har sina s k stridsgrupper.

Säkert kan dessa utvecklas vidare, men problemet ligger snarast i den bristande viljan att faktiskt använda dessa resurser som ett led i den gemensamma politiken. Det är i den bristande strategiska viljan som det enligt min mening avgörande problemet ligger.

Sedan finns det förvisso åtskilligt som kan behöva göras när det gäller de konkreta resurserna och kapaciteterna också, och här kommer vi alldeles säkert att se en betydande rörelse framåt.

När president Macron talar om en gemensam europeisk försvarsbudget handlar det knappast om att ersätta dagens nationella budgetar, utan om att komplettera dessa med gemensam finansiering av gemensamma insatser, och det är självfallet en förnuftig tanke.

På det ekonomisk-politiska området handlar nu mycket om vad som kan göras inom €-området. Och när Storbritannien lämnar är faktiskt 85% av ekonomin i EU-länderna ekonomier som använder Euron.

Macron säger att Eurozonen skall vara ”hjärtat i Europas globala ekonomiska kraft”.

Att det här ligger ett problem för Sverige på sikt borde vara uppenbart.

Men det handlar om konkurrenskraften i våra ekonomier, och här finns det anledning att sätta frågetecken för en del av hans tankar.

Den gemensamma inre marknaden skall bli ”enklare och mer skyddande”, och detta i kombination med lite svävande formuleringar mot handelspolitiken leder till misstanken att han vill föra en lite mindre liberal politik på dessa områden med de negativa effekter detta ofrånkomligen får.

De digitala utmaningarna finns med, men dessvärre mest i form av vad som behöver regleras och beskattas, och som enda ingång till dessa avgörande framtidsutmaninhar riskerar det dessvärre att leda fel.

Åtskilligt mer finns med i president Macrons tal, och jag ser att man i Bryssel gör lött desperata försök att hävda att allt egentligen är samma sak som Jean-Claude Juncker sa i sitt anförande inför Europaparlamentet.

Men oavsett om man tror att detta kommet att leda till snabba och avgörande steg framåt i samarbetet eller ej är det alldeles uppenbart att debatten om Europa har fått nytt, viktigt och stimulerande bränsle.