I Wittenberg för 500 år sedan…

31 oktober 2017

TABIANO CASTELLO: Efter anförande på och deltagande i stora International Security Forum i Cannes i går, med den globala cybersituationen i mitt fokus, har jag nu landat här för något dygn.

Och det finns det ingen anledning att klaga över. Underbart väder här i norra Italien. I övermorgon bär det så vidare mot betydligt varmare trakter.

Det anses det på denna dag för 500 år sedan som augustinermunken Martin Luther spikade upp sina 95 teser på kyrkodörren i Wittenberg.

Om det verkligen var just så som dessa 95 teser först fördes ut betyder i det större perspektivet mindre – det var för ett halvt årtusende sedan som de inledde den stora omvandling som reformationen skulle komma att innebära.

Och den var verkligen stor.

Såväl den tidens kyrkliga som världsliga makt utmanades i grunden av det andliga, intellektuella och politiska uppror som Martin Luther inledde.

Det omedelbara måltavlan var den påvemakt som uppfattades som korrupt och vilseförd, men på den berömda riksdagen i Worms 1521 trotsade munken från Wittenberg direkt och omedelbart t o m kejsaren själv.

Följderna blev enorma.

Mer än ett århundrade av konflikter kulminerade i det Trettioåriga Kriget. Det var först i och med den westfaliska freden 1648 som en ny balans kunde upprättas, och den freden ses ju inte utan rätt dessutom som upptakten till det moderna statssystemet.

Det är svårt att se att det finns någon annan europé som under det senaste årtusendet eller så haft större direkt och indirekt betydelse än Martin Luther.

Vår mer moderna tids diktatorer, med alt det elände de ställde till med under det föregående århundradets första del, har tack och lov inte lämnat så mycket efter sig.

Vårt Sverige är på många sätt en produkt av den protestantiska reformationen.

Olaus Petri, som också hade studerat i Wittenberg, står predikande på sin staty på Slottsbacken i Stockholm. Och Gustav Vasa fick såväl anledning som möjlighet att etablera sin nationella stat och kuva både kyrkans makt och rikedom.

Klostren brändes, kyrkklockorna smältes ner och rikedomarna fördes in till kungens slott.

Och Luthers lära förde bibeln ut till människorna på deras eget språk. Tyskland fick sin bibel och sitt språk, och vi fick Gustav Vasas bibel på svenska med allt vad det betydde i skapandet av en nation.

Under seklerna som följde skulle Luthers lilla katekes bli den enstaka publikation som studerades och lästes mest av flest personer i vårt land. Och i följderna av Trettioåriga Kriget var restriktionerna på allt katolskt hårdare än i många andra länder.

Martin Luther var en stridbar polemiker och en ytterligt flitig skribent. Den då nya tryckkonsten spred hans alster med en hastighet som tidigare aldrig hade varit möjlig.

Men han var vare sig ensam eller oomstridd.

En Erasmus av Rotterdam – också en mycket stor europé – ville hoppas att kyrkan kunde reformeras, och räddes omvandlingens konfrontationer, medan en Johannes Calvin ville driva brottet med det gamla ännu längre och ännu hårdare.

För oss är det i dag inte lätt att förstå glöden i den tidens teologiska strider om olika frågor.

Än i dag kan inte den katolska och de lutheranska kyrkorna enas om innebörden av nattvarden. Och för påven Fransiskus var det detta år inte möjligt att komma till Tyskland – det blev i stället i Lund som det största eukumeniska firandet fick ske.

I Tyskland har det s k reformationsåret varit en stor begivenhet.

När jag passerade genom landet i går var det huvudledare om reformationen i landets viktigaste tidningar, långa seriösa utläggningar på deras sidor, och bokhandlarna fyllda av nya och gamla böcker i ämnet.

Europas kyrkliga skiljelinjer spelar fortfarande roll.

Jag minns från mina dagar i Bosnien väl djupet av misstron mellan främst den katolska och den ortodoxa kyrkan – den splittringen räknas ju som definitiv från 1054, vilket ju är nästan 500 år före Martin Luthers teser.

Misstron mot islam var från bägge deras sida i grunden mindre djup.

Och allt detta sätter fortfarande sina spår i våra samhällen och politiska kulturer. Gränslinjerna finns där fortfarande, och de saknar inte betydelse.

Reformationsjubileet i alla dess delar är – om inte annat – ett viktigt tillfälle att lära om och reflektera över dessa frågor.

Utan att förstå det som varit kan vi aldrig forma det som kommer. Och då går det inte att gå förbi det som tog sin början i Europa för ett halvt årtusende sedan.


Kina efter partikongressen.

29 oktober 2017

KASTRUP: Efter en trevlig helg i ett soligt Halland är det för min del åter dags att styra kosan utåt.

Efter ett anförande i Cannes i morgon på International Security Forum där – med cybersäkerhet och cyberkonflikter i centrum – blir det något dygn i norra Italien innan det bär av till Abu Dhabi för några dagar där.

Konflikten på den koreanska halvön fortsätter att vara i centrum.

USA:s försvarsminister Mattis besökte den demilitariserade zonen men förklarade att de var diplomati som var instrumentet att lösa krisen, vilket i viss utsträckning kontrasterade med tongångarna från Vita Huset.

Mina egna slutsatser från diskussioner kring denna fråga sammanfattade jag i en artikel för Project Syndicate som sedan dess publicerats i ett antal tidningar runt om i världen.

Och länk till den artikeln finns i sedvanlig ordning på mitt Twitter-konto.

Annars har världens ögon varit fokuserade på Peking och det kinesiska kommunistpartiets 19:e kongress där.

Partichefen Xi Jinpings öppningsanförande på stadiga tre timmar och tjugo minuter var offentligt, men i övrigt har allt skett bakom synnerligen slutna dörrar. De sju ledamöterna av politbyråns stående kommitté – kärnan i det kommunistiska systemet – presenterades för pressen när allt var över och bekräftade Xi Jinpings allt starkare position.

Att en hänvisning till hans s k tankar nu officiellt skrivits in i partiets stadgar bekräftar bara den bilden ytterligare.

Det var ett maktmedvetet parti som trädde fram på kongressen, med den uttalade ambitionen att till 2050 göra Kina till världens ledande nation i snart sagt varje hänseende.

Om det har förutsättningar att lyckas eller ej kan man sätta en del frågetecken för, men ambitionen är tydlig, och kommer att sätta allt starkare globala avtryck under åren som kommer.

Och att förhålla sig till denna utveckling – geostrategiskt, politiskt, militära, ekonomiskt – kommer snabbt att stiga fram som en avgörande utmaning för andra globala aktörer, USA mycket tydligt och EU förvisso inte mindre så.

Någon politisk öppning finns det inga tecken på i detta Kina.

Tvärt om stärks partiets makt över samhällslivets olika delar, och makten över partiet centraliseras dessutom än mer.

Om detta sedan kommer att fungera i det längre perspektivet är en annan fråga – överdriven centralisering brukar förr eller senare leda till problem.

Den ansats till ekonomiska reformer som fanns på det s k tredje plenarsammanträdet efter den föregående partikongressen har sedan dess till betydande delar stannat av.

Om framtiden i dessa avseenden gavs inga avgörande besked på denna kongress. Det talades om fortsatt öppenhet för utländska investeringar i Kina, och för handel över världen, men vad detta konkret kommer att betyda återstår att se.

Men det är utan tvekan ett maktmedvetet och ambitiöst Kina som nu allt tydligare träder fram.

Och som omvärlden har att förhålla sig till.


Bra start för dialog om vår framtid i Europa.

26 oktober 2017

BRYSSEL: I dag är det för mig snabb utflykt till Bryssel för några möten, och sedan bär det tillbaka till Stockholm igen.

Mellan möten här nere läser jag igenom vad Stefan Löfven hade att säga i sitt linjetal om Europa i Uppsala i dag.

Han tog sitt avstamp i den imponerande och gripande minnesceremonin för Helmut Kohl i Strasbourg i början av sommaren.

Och hans ansats var positiv på ett sätt som jag har all anledning att instämma i:

Med ett framgångsrikt Europa ökar förutsättningarna för ett framgångsrikt Sverige. Jag är övertygad om att vi har många utmaningar som bara kan lösas gemensamt. Därför kommer jag och min regering att fortsätta arbeta för ett bättre och starkare EU.”

Huvuddelen av det han hade att säga råder det bred och positiv enighet om i Sverige – även om delar av Miljöpartiet måste ha svalt hårt inför detta tal, och såväl vänsterpartiet som Sverigedemokraterna förvisso står för en annan linje.

Försikig antydde han att det vore bra om vi vore med också i bankunionen, och talade enbart positivt om eurosamarbetet och dess betydelse också för Sverige. Och trogen viktig svensk tradition var han tydlig om vikten av ett EU som står för fri handel över världen.

Han talar mycket om den s k sociala pelaren, och det må han göra, men det är till stora delar ett luftslott som må vara av inrikes betydelse i olika länder, men inte nödvändigtvis kommer att innebära så mycket konkret.

Talet är, på goda grunder, bekymrat över konsekvenserna av Brexit, och talar om vikten av att bygga nya koalitioner för att i någon utsträckning kompensera för de negativa effekter detta har för våra gemensamma möjligheter. Det är viktigt.

Överlag finns det självfallet all anledning att applådera att statsministern håller ett linjetal om EU-samarbetet.

Det ger vår stapplande debatt i dessa frågor lite bränsle, och ger dessutom en plattform för Sveriges agerande i de olika EU-organen.

Så detbär bara att hoppas att hans tal i dag blir inledningen till en mer framåtsyftande Europa-debatt.

Det finns mycket att säga.


Att förebygga och lösa konflikter.

22 oktober 2017

NEW YORK: Söndag förmiddag i ett behagligt soligt New York, och styrelsemötet med International Crisis Group fortsätter till efter lunch, varefter det blir några möten – bl a med presidenten för FN:s generalförsamling – och sedan iväg till Newark för att ta mig hem till Stockholm efter en vecka på resande fot.

Efter en hel dag av sammanträde hade vi i går middag med diskussion med FN:s generalsekreterare Antonio Guterres och en del av hans medarbetare för att diskutera hans och vårt arbete.

Och det var ett befriande öppet och konstruktivt samtal.

Vid sidan av mer traditionella frågor på FN:s dagordning kom vi också in på den digitala världens nya utmaningar, och frågan vilken roll som FN och dess olika delar kan ha i dessa avseenden.

Den process mellan en grupp av medlemsstater som försökt att gå vidare med diskussioner om normer för staters uppträdande på nätet har i den senaste fasen av sitt arbete inte lyckats att uppnå enighet.

Och något omedelbart återupptagande av det arbetet tror jag knappast är vare sig lämpligt eller sannolikt.

Det kan finnas skäl att titta på frågan igen efter den stora globala cyberkonferensen i Delhi om en månad.

Vårt styrelsemöte har såväl handlat om ICG:s organisation i olika avseenden som de olika konfliktsituationer runt om i världen där vi aktivt försöker att hitta konstruktiva vägar framåt.

Sådana finns det åtskilliga.

I dag är det Myanmar, Nordkorea och Kongo som kommer att dominera våra diskussioner.

Flykting- och fördrivningskrisen med Rohingya är utomordentligt allvarlig – vi talar nu om närmare 700.000 flyktingar under mycket svåra omständigheter i Bangladesh.

I den än vi kan kommer ICG att komma med rekommendationer om möjliga vägar att hantera dessa och andra situationer.

Men någon gång i morgon är jag åter hemma i Stockhom.

Och med undantag för en utflykt till Bryssel på torsdag blir det för min del därefter en vecka hemma.


Allvarligt men inte alarmerande i Seoul.

19 oktober 2017

SEOUL: Nu är det sen kväll i den sydkoreanska huvudstaden, och i morgon bitti bär det för min del vidare mot New York efter knappt två dygn här.

Men det har varit intessanta samtal, såväl med koreanska kontakter – FN:s f d generalsekreterare Ban KI-Moon bland dem – som med amerikansk vänner med djup erfarenhet av området och dess utmaningar, bland dem två som under olika perioder varit USA:s chefsförhandlare med Nordkorea.

Att läget är spänt råder det knappt någon tvekan om, men här finner man knappast någon alarmism, och de som har till uppgift att mer i detalj följa utvecklingen i norr ser inte heller några tecken på omedelbar detonation.

Men risken för att någonting bara händer finns där förvisso. En plötslig incident som leder till reaktioner. En provokation från nordkoreansk sida av det ena eller det andra slaget. Ett amerikanskt felsteg. Listan kan göras längre.

Snart ger sig president Trumps ut på en tolv dagar lång reda till Öst- och Sydostasien. Det är en lång tid för en amerikansk president, och en viktig reda.

Den 7 november kommer han hit från Tokyo, och det finns en påtaglig nervositet för vad han kan tänkas säga och göra. Relationen med USA är avgörande för Sydkoreas säkerhet, men den militanta retoriken från Vita Huset ses som äventyrlig och potentiellt farlig.

Och härifrån Seoul fortsätter presidenten sedan till Peking för samtal medlen stats- och partiledning med sin partikongress bakom sig.

Självfallet har många av mina samtal här handlat om just den nordkoreanska krisen, och mina intryck och slutsatser skall jag sammanfatta i min månadskrönika för Project Syndicate.

Den 14 timmar långa flygningen till New York i morgon ger tid att samla ihop intrycken och slutsatserna. Jag återkommer.

I morgon blir det så över Stilla Havet, datumlinjen och den amerikanska kontinenten till New York.

Där är det i morgon kväll middag med styrelsen för International Crisis Group.


Med de tyska tidningarna. Strax mot Seoul.

17 oktober 2017

FRANKFURT: Efter ett snabbt besök i Monaco för ett anförande om globala trender sitter jag nu här och väntar på att lyfta genom natten mot Seoul borta i Sydkorea.

Tidningarna här handlar inte minst om den kommande regeringsbildningen i Berlin, om valet i Niedersachsen och om den politiska utvecklingen i Österrike efter valet där.

Men också om att premiärminister Mays middag i Bryssel i går inte verkade ha fört de besvärliga Brexit-förhandlingarna nämnvärt framåt.

Och det är alltid rejäl journalistik i de stora tyska tidningarna.

Till valet i Österrike återkommer jag med en liten krönika i Washington Post som jag just sänt iväg. Jag skrev där om det österrikiska presidentvalet för tio månader sedan, och bilden nu är ju i alla fall delvis annorlunda.

Vallokalsundersökningarna innebär alltid spännande läsning.

Och jag noterar att av de som betraktar sig som arbetare röstade denna gång 59% på högernationalistiska FPÖ och vände klassiska socialdemokratiska SPÖ ryggen.

Och det är ett mönster vi känner igen från andra länder. Socialdemokratin förlorar sina klassiska kärnväljare till den nya högerpopulismen.

Borgerliga ÖVP valde i Österrike strategin att mycket tydlig åt gå en väg mycket liknande FPÖ i framför allt invandringspolitiken.

Det betalade sig i den meningen att man återerövrade väljare från dem, säkrade platsen som största parti och nu kommer att kunna bilda regering.

Ensamma om den strategin var man inte. Med svenska mått mätt förvånande är att också socialdemokraterna förklarade att de kunde tänka sig att bilda koalitionsregering med FPÖ.

Så tror jag knappast det blir, men signalen är inte utan intresse.

Efter ett val 1999 när de blev lika stora bildade ÖVP och FPÖ en då kontroversiell koalitionsregering under ledning av Wolfgang Schüssel. Övriga EU-regeringar reagerade med olika typer av bojkotter.

Så blir det säkert inte nu. Det var fel redan då.

Men den regeringen innebar att FPÖ förlorade mycket kraftigt. Man gick från kring 26% i det valet till strax över 10% i det kommande, och därefter blev det ännu värre.

Populism fungerar inte när man sitter vid makten, och Schüssel var skicklig på att manövrera dem in omöjligheter. Det är först under senare år som FPÖ hämtat sig från det regeringsdebaclet.

Hur det blir nu återstår att se.

Sannolikt kommer de att kräva poster med mer inflytande än vad som blev fallet då, och det blir intressant att se hur långt ÖVP och dess ledare Sebastian Kurz är beredd att sträcka sig.

Via media följer jag självfallet också utvecklingen i Irak, där det dessvärre visade sig att folkomröstningen om självständighet i den kurdiska regionen KRG var ungefär så illa genomtänkt som man kunde befara.

Bagdad stängde alla flygförbindelser, och nu har dess soldater också gått in och etablerat kontroll över det omstridda Kirkuk-området med dess viktiga oljeresurser.

Det en plågsam symbolisk förlust för KRG, men dessutom en ekonomiskt mycket bekymmersam sådan. Jag har svårt att se annat än att man nu måste sätta sig ner med Bagdad och förhandla fram en gemensam lösning av den ena eller andra arten.

I grunden har man ju redan det allra mesta av självständighet, men det måste till klarhet om regionens gränser och det måste till ekonomiska överenskommelser inte minst om de viktiga oljeintäkterna.

FN har erbjudit sina tjänster, och det är bara att hoppas att man i Erbil och Bagdad tar upp det erbjudandet.

Men nu är det som sagt till Seoul och den koreanska problematiken jag styr hän.

I går inleddes stora amerikanska och sydkoreanska försvarsövningar, och sådana brukar alltid leda till ökad spänning. I en situation där spänningen redan är påtaglig hög leder det självklart till viss ytterligare nervositet.

Men jag räknar med att solen lyser i sedvanlig ordning när jag landar på stora Incheon-flygplatsen i morgon mitt på dagen lokal tid.

När man flyger in mot den kan man se bort mot höjderna där den demilitariserade zonen skiljer de bägge Korea åt.

Avstånden är korta, och artilleriräckvidderna är långa.

Och från Incheon – där ju f d generalen MacArthur gjorde sin berömda invasionen i ryggen på de nordkoreanska trupperna i september 1950, och därmed kunde återerövra Seoul – bär det via de eleganta vägarna in mot centrum i den bubblande 20-miljonersstaden.


Med blicken mot Peking,

15 oktober 2017

STOCKHOLM: Eftermddag och kväll här hemma efter en framgångsrik och bra moderatstämma i Örebro.

Vad framtiden kommer att innebära vet man aldrig, men Ulf Kristersson har utan tvekan fått en bra start som ny ordförande för moderaterna.

Veckan framöver blir intressant och viktig.

Då samlas i Peking det kinesiska kommunistpartiets 19:e partikongress, och förväntningarna är att Xi Jinping då ytterligare kommer att konsolidera sin redan mycket starka makt över partiet och landet.

Säkert kommer vissa antydningar om framtidens politik att ges i de stora talen på kongressen, men mest uppmärksamhet knyts till sammansättningen av det s k stående utskottet i politbyrån för kommunistpartiets centralkommitté.

Det är hos dess i dag sju ledamöter som den verkliga makten i Kina i dag ligger, och det är i dess sammansättning som nyckeln till makten under de kommande åren också ligger.

Normalt vore att vi nu skulle kunna se vem som skulle ersätta Xi Jinping om fem år, men många förefaller tro att han nu är inriktad på att bibehålla makten utöver denna period.

Reformpolitiken har tydligt satts på undantag, och maktpolitiken i centrum. Den kinesiska ekonomin växer förvisso fortfarande, men jag noterar allt fler varningar för vart den betydande ökningen av skuldbördan kan komma att leda till under kommande år.

I Bryssel samlas i slutet av veckan EU:s stats- och regeringschefer till toppmöte.

En diskussion om Turkiets kommer säkert att leda till olika markeringar men knappast några formella beslut just nu. Man kommer att vilja vänta till den utvärdering av utveckling i landet som kommissionen kommer att göra mot slutet av året.

Alldeles säkert kommer man också att diskutera president Trumps beslut att inte längre intyga att Iran följer det nukleära avtalet, och det trots att alla andra med stor tydlighet säger att så är fallet. Här finns en enig och klar europeisk front mot den amerikanska politiken just nu.

Något beslut att gå vidare med nästa steg i Brexit-förhandlingarna, som man hade hoppats på, kommer det däremot knappast att bli. På viktiga punkter förefaller förhandlingarna att stå och stampa, och nu blir det toppmötet i december som får ta ställning till frågan.

Men klockan tickar, och i mars 2019 lämnar Storbritannien EU. Tills dess måste rimligen ett avtal om den kommande relationen, eller ett avtal om en övergångslösning, rimligen vara färdigt och klart.

Osäkerheten i London förblir det avgörande hindret.

Själv kommer jag denna vecka att styra kursen mot en annan region i centrum för den ökade geopolitiska spänningen i världen just nu.

Efter ett stopp i Monaco landar jag på tisdag i Seoul för några dagar där som alldeles självklart också kommer att innehålla diskussioner om den nordkoreanska utvecklingen.

Två av USA:s tidigare förhandlare med Nordkorea kommer också att finnas med i de diskussionerna.

Och med de diskussionerna i bagaget fortsätter jag sedan till New York för styrelsemöte där under den kommande helgen med International Crisis Group.

Där står raden av kriser runt om i världen på agendan för våra samtal med bl a FN:s generalsekreterare Antonio Gueterres.