Reykjavik och Abu Dhabi

STOCKHOLM: Söndagkväll med lite utblick över också den kommande veckan från min utgångspunkt.

Det blir en nordisk början på veckan med ministermöte med EU:s s k Northern Dimension i Oslo på tisdag och möte med Nordiska Rådet i Reykjavik och utrikespolitisk debatt där under onsdagen.

Förutom möte med Rysslands Sergey Lavrov i onsdag innebär det två dygn av samvaro och överläggningar med mina nordiska kollegor.

Och vi har mycket att tala om.

Den s k Stoltenberg-processen av samarbete när det gäller olika delar av säkerhetspolitiken skall föras framåt. Vår ställning i de internationella finansiella instituitionerna kommer att förändras på ett eller annat sätt. Afghanistan och Mellersta Östern är frågor som angår oss alla.

På torsdag är jag tillbaka i Stockholm och då lägger vi fram den formella propositionen om vårt bidrag till ISAF-styrkorna i Afghanistan under 2011.

Riksdagen ger ju sitt mandat för ett år i taget, men rimligt är ju att det också finns ett perspektiv som syftar till lite längre framåt.

Men redan i morgon kommer det att bli åtskilligt Afghanistan för min del.

På förmiddagen träffar jag t ex vår nya Senior Civilian Representative i Mazar-e-Sharif Krister Bringeus för att höra hans inledande erfarenheter från arbetet med att etablera en mer politisk närvaro i landets nordligare delar.

På fredagen är det dock frågorna kring Mellersta Östern som tar över för min del.

Jag beger mig till Abu Dhabi för ett informellt möte som kommer att samla ett 20-tal utrikesministrar för öppna diskussioner om hur de olika frågorna i regionen kan föras framåt.

Kärnan är en grupp som fört samtal kring detta vid mer eller mindre återkommande middagar i New York eller Luxembourg, men nu blir det i den arabiska öknen som vi försöker att föra våra tankar vidare.

Så det blir en vecka som kommer att sträcka sig mellan lite kyligare Reykjavik och definitivt varmare Abu Dhabi.

 

 

 

Den ständiga terrorn

STOCKHOLM: Söndag förmiddag och man får hoppas att det blir lite tid och möjlighet till frisk luft denna dag.

Terrorfrågorna gör sig åter påminta med de olika bombsändningarna från Yemen till USA och med en självmordsbombare på Taksim-platsen i Istanbul nu på förmiddagen.

I det förra fallet förefaller det att handla om ett sofistikerat försök av en sofistikerad terrororganisation – men som stoppades av ett sofistikerat underrättelsesamarbete.

Vårt Sverige må vara lugnare, men det är viktigt att vi håller uppe vår vaksamhet och beredskap mot det som på ett eller annat sätt skulle kunna drabba även oss. Det fanns solida skäl till att säkerhetspolisen för ett tag sedan talade om en hotbild som hade blivit allvarligare.

Och alldeles självklart har vi ett intresse av en väl fungerande nationell säkerhetstjänst och ett väl fungerande internationellt samarbete i dessa frågor.

 

Lördag med intervju

STOCKHOLM: Helg och i alla fall lite avkoppling med familjen hemmavid.

Till det som inte hanns med i veckan som gick hörde den konferens som ju hade planerats i Paris om friheten och säkerheten på nätet. Initiativet kom från de franska och holländska utrikesministrarna.

Nu ledde omständigheterna till att konferensen sköts upp, men i detta ligger ju att det kommer att bli en ny möjlighet för detta möte lite längre fram.

Och det är ju alldeles utomordentligt.

Förutom arbete med de olika nordliga perspektiven blev det en del fortsatt arbete med Afghanistan dels inför det förslag vi hoppas kunna lägga fram för riksdagen på torsdag och dels inför olika internationella möten framöver.

I dag har jag Lördagsintervju med Eko-redaktionen – återstår att se vilka frågor som de anser det är viktigt att få belysta för framtiden.

Nordliga perspektiv

STOCKHOLM: Solen lyser in på högarna av papper i mitt arbetsrum vid Gustaf Adolfs torg. Och successivt tar jag mig igenom dem också.

På förmiddagen hade jag en längre genomgång med Gustaf Lind om förberedelserna för vårt kommande ordförandeskap i Arktiska Rådet.

Vid ministermötet i Nuuk på Grönland i maj kommer ju Danmark att lämna över ordförandeklubben för de kommande två åren till oss, och jag är övertygad om att det kommer att bli en viktig period.

Att de arktiska frågeställningarna tillmäts allt större betydelse tror jag att de flesta som sysslar seriöst med internationell politik redan noterat. Jag har noterat att intressets stegrats väsentligt under den period jag kan överblicka efter ministermötena i Salekhard i Sibirien 2006 och Tromsö i Norge 2009.

Tilläggas bör också att det handlar om ett område där – trots de tunga intressen det handlar om – det internationella samarbetsklimatet är gott.

Inför ordförandeskiftet i maj handlar det dels om att ge starkt stöd till de danska ansträngningarna att föra ett antal komplicerade organisatoriska frågeställningar i hamn och dels att förbereda våra olika insatser under perioden fram till någon gång sent våren 2013 när vi skall lämna över.

En del av detta hade jag också möjlighet att diskutera med min norske kollega Jonas Gahr Störe per telefon. Vi kommer att träffas i Oslo på tisdag för ministermöte med den s k Northern Dimension och flyger sedan tillsammans till Reykjavik för Nordiska Rådets session där i veckan.

Och självfallet informerade jag också honom om de diskussioner vi nu för om våra bidrag i Afghanistan.

Vi har ju ett svenskt-finskt PRT i norra Afghanistan, men vårt närmaste ”grann-PRT” åt väster svarar Norge för och det är naturligt att vi ständigt diskuterar olika möjligheter att ytterligare stärka vårt samnarbete också här.

Så det har – åtminstone hitintills – varit en dag dominerad av olika mer nordliga perspektiv.

Jag tror att de kommer att bli allt viktigare också i vår utrikespolitik.

EU-utveckling och Afghanistan

STOCKHOLM: Efter regeringssammanträdet i dag på förmiddagen gav sig Fredrik Reinfeldt av till Bryssel och det EU-toppmöte där som kommer att domineras av frågor kring hur vi skall förbättra det ekonomiska samarbetet och den ekonomisk-politiska samordningen i Europa.

Att vi klarade den ekonomiska krisen bättre än vad det fanns anledning att befara berodde till betydande del på att vi hade en god europeisk samordning och fick ett bra globalt samarbete. EU och G20 var nycklarna till krishanteringen.

Men varje kris ger också lärdomar för framtiden.

Och det är därför det nu kommer att beslutas hur vi skall gå vidare.

Med största sannolikhet kommer detta också att innebära en öppning för en fördragsjustering som gör det möjligt att inrätta en mer permanent mekanism för att kunna hantera kriser som t ex den grekiska.

Själv har jag haft möjlighet att sitta ner med ÖB Sverker Göransson och lyssna på hans erfarenheter från sitt besök de senaste dagarna i Afghanistan.

Det var viktigt också som en del av arbetet inför vårt förslag till riksdagen i nästa vecka.

Han hade färska synpunkter på hur vi skall kunna genomföra övergången från en stridande till en främst stödjande insats under de kommande åren.

Takten kommer att avgöras inte minst av utvecklingen på marken, men ambitionen både från internationell och afghansk sida måste vara tydlig.

Mycket löjligt

STOCKHOLM: Innan jag återvände från Haag i går kväll hanns det med en öl med vice premiärministern Maxim Verhagen och lite av diskussion om landets nya situation.

Maxim leder nu ett nyinrättat superministerium för näringspolitik, ekonomi och innovationer. Inom en timme efter sitt tillträde hade han utrustats med en iPad för att den vägen få sina underlagsdokument.

Men i övrigt är det en skakig situation med det parlamentariska beroendet i budgetfrågor av det rabiat anti-muslimska partiet PVV.

Det gäller för regeringspartierna VVD och CDA att hålla rågången mot dessa förvillelser tydlig – och Maxim pekar på formuleringarna i regeringsprogrammet med det innehållet.

Men nu är det åter i Stockholm och verkligheten här.

Jag noterar att åtminstone DN i dag vill göra stor s k affär av att moderate partisekreteraren Sofia Arkelsten suttit i styrelsen för börsbolaget Sweco.

Löjligt. Mycket löjligt.

Är det något som skall kritiseras så är det att inte fler politiskt aktiva har konkret erfarenhet av eller förankring i olika delar av näringslivet.

Verksamhet i en företagsstyrelse skall inte ses som mindre meriterande än att sitta i styrelsen för t ex en facklig organisation. Bägge ger erfarenheter, insikter och förankring som självfallet är av betydelse för det politiska systemet i dess helhet.

Risken med den typ av journalistik som denna morgon DN går i spetsen för är ju att ingen med politiska aspirationer i framtiden vågar gå i närheten av företag – och att företag tar ut ett säkerhetsavstånd till alla som har ett politiskt engagemang.

Att det skulle vara till betydande skada kan det inte råda något tvivel om.

Vid Plein i Haag

HAAG: Sitter vid Plein i centrala Haag efter en dag med dels utrikespolitiska samtal och dels vittnesmål på krigsförbrytartribunalen ICTY,

Det blev en alls icke ointressant genomgång av delar av den dramatiska händelseutvecklingen under den brutala sommaren 1995 i Bosnien.

Om det var relevant för tribunalen vet jag inte, men resan gav mig ju också möjlighet till samtal med chefsåklagaren Serge Brammertz om olika aktuella utmaningar i regionen.

Tio mål pågår fortfarande vid tribunalen, men under de närmaste två- tre åren kommer de i allt väsentligt att avslutas, och det blir upp till regionens länder själva att fullfölja arbetet för rättvisa.

Undantagen är den pågående rättegången mot Karadzic – och den kommande mot Mladic.

I parlamentet här bredvid pågår fortfarande den allmänpolitiska debatten, men snart går planet tillbaka mot Stockholm.

Dag i Haag

STOCKHOLM: Det börjar bli lite väl mycket av lite  väl tidiga morgnar just nu.

I morgon lämnar jag hemmets frid strax efter fem på morgonen, och torde inte återvända förrän framåt midnatt som flygtidtabellerna ser ut.

Nu är det Haag som står på programmet.

Först och främst ICTY där jag kallats in som vittne – även om det inte är alldeles självklart varför – men självfallet också passar på möjligheten att tala med olika nyckelpersoner på tribunalen om arbetet.

Den viktiga rättegången mot Radovan Karadzic pågår – jag är nyfiken på bedömningar om vad som kan ha kommit fram under den – men den minst lika viktiga rättegången mot Radko Mladic har som bekant inte kunnat inledas ännu.

Och innan så är fallet är tribunalens viktiga uppgift knappast löst.

Men i Haag kommer jag också att möta min nye holländske kollega Uri Rosenthal, och jag hoppas också hinna komma förbi parlamentet Tweede Kamer där det är stor debatt i morgon för att byta några ord med hans företrädare och nu vice premiärministern Maxim Verhagen.

Den holländska regeringsbildningen efter det bekymmersamma holländska valet har inte varit enkel, och det är självfallet av vikt att man håller tydlig distans till den främlingsfientlighet och anti-muslimska hets som ju kommit att breda ut sig på ett djupt olyckligt sätt.

I mina samtal kommer jag att uttrycka den starka förhoppningen att man kommer att fortsätta att ge stöd till utvidgningen av Europeiska Unionen i den för framtiden så viktiga sydostliga riktningen.

Inte minst gäller detta ju Balkan.

Det är den europeiska integrationen som varaktigt och säkert kan föra dessa länder bort från de konflikter och det våld som ju ICTY sedan snart två decennier arbetar med att skipa rättvisa kring.

Fortsatta utmaningar i Gaza

STOCKHOLM: Efter de fortsatta samtalen om Afghanistan i dag uttalade sig såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin i relativt optimistiska termer om möjligheterna att komma till en uppgörelse inför det att regeringen lägger sitt förslag till riksdagen på torsdag nästa vecka.

Och det vittnar om god vilja från bägge sidor – vilket självfallet är viktigt.

Men ingenting är i sedvanlig ordning klart förrän allting är klart.

På eftermiddagen hade jag besök av John Ging som är chef för FN-organet UNRWA i Gaza. Vi träffades senast när jag som första utrikesminister besökte Gaza efter kriget vintern 2009.

Nu hade jag möjlighet att direkt också med honom följa upp de diskussioner om bl a Gaza som vi hade i utrikesministerkretsen i Luxembourg i går.

Att det skett lättnader i den israeliska blockaden när det gäller olika varor är lika uppenbart som välkommet. John Ging gjorde bedömningen att den för Hamas så lönande tunneltrafiken hade minskat med kanske 80 % när saker och ting nu kunde föras in mer normalt.

Men detta innebär inte att problemen är över.

Vi diskuterade en hel del hans problem med att föra in cement för att bygga skolor så att barnen kan få undervisning av UNRWA i stället för av Hamas. Man kan tycka att detta skulle vara någonting som också Israel intresserar sig för.

Med nuvarande införseltakt skulle det ta över 70 år att klara av återuppbyggnaden efter det senaste kriget. Att detta är uppenbart orimligt är inte svårt att inse.

I Luxembourg i går diskuterade vi att ta fram någon typ av rapport som underlag för en diskussion om hur vi skall gå vidare med denna viktiga fråga. Den dominerar inte medias rubriker just nu – men kan göra det i morgon igen om vi inte tillsammans får till en bättre ordning.

Arbete med Afghanistan

STOCKHOLM: Mellan- och arbetsdag i Stockholm. Åtskilligt som måste klaras av.

Det blir bl a fortsatta samtal som ett led i ansträngningarna att även i fortsättningen ha en bred parlamentarisk förankring för vår närvaro i Afghanistan.

Att det är regeringens strävan borde alla ha insett.

Utrikespolitiken lägger vår författning entydigt i regeringens händer, men på mycket goda grunder krävs det riksdagens medgivande för att sända stridande trupp utomlands i olika typer av operationer.

Och genom decennierna har de olika beslut som fattats om detta fattats med stöd över den s k blockgränsen.  De som fattar beslutet att delta i dessa olika operationer skall veta att de har ett stöd inte bara av den sittande regeringen utan också bredare än så i riksdagen.

När den nu aktuella insatsen i Afghanistan beslutades första gången var faktiskt även vänsterpartiet med på beslutet. Sedan kom de som bekant att ändra mening.

I mitten av nästa vecka avser regeringen att lägga fram sin proposition men mandat för den svenska insatsen under 2011.

Vi fattar beslut ett år i taget bl a mot bakgrund av att det är så FN:s säkerhetsråd fattar beslut om insatsen, och säkerhetsrådets beslut är på många sätt basen för det svenska ställningstagandet.

 

Bra dag i mötesfabriken

STOCKHOLM: Det blev en rätt dryg dag puttrande fram och tillbaka till Luxembourg och med serien av sammanträden i den inte alldeles fascinerande mötesfabriken där nere.

Men en dag alls inte utan sina betydande framgångar.

Efter en icke obetydlig dragkamp fick vi nu äntligen beslutet om att sända Serbiens ansökan om medlemskap i EU vidare till kommissionen på det sätt som egentligen skulle ha skett långt tidigare.

Det var självfallet betydelsefullt för Serbien, men också för trovärdigheten i den samlade EU-processen i denna för oss alla så viktiga region.

I slutskedet blev det lite av en dragkamp mellan Nederländerna och Sverige men med en uppgörelse som vi bägge kan leva med. Och när jag talade med den serbiske presidenten Tadic omedelbart efter mötet var han också nöjd.

Därmed är allt förvisso inte sagt i denna fråga. Samarbete med ICTY-tribunalen i Haag förblir av grundläggande betydelse. På onsdag hoppas jag kunna fortsätta diskussionerna i den frågan med min nye holländske kollega Yuri Rosenthal.

Den andra frågan som var föremål för diskussion – denna gång mer informell – var situationen på och relationerna till Cuba.

Även här hade vi bestämda synpunkter – framför allt att den s k Common Position från 1996 som är mycket tydlig när det gäller frihet och politiska reformer inte fick rubbas.

Och så blev det inte heller.

Men på den bas som denna innebär skall Catherine Ashton nu sondera om det finns möjlighet att utveckla relationerna. Den saken står faktiskt redan i beslutet från 1996.

Viktig i dag var också diskussionen om den europeiska grannskapspolitiken.

Här är ju inte minst vi och Polen starkt pådrivande.

Någon mindre informerad journalist i Bryssel hade visserligen fått vår linje till att innebära att EU skulle stänga dörren för de olika ländernas möjligheter att bli medlemmar, men det är självfallet rappakalja.

Dörren är öppen när de olika länderna nått tillräckligt långt i de reforms- och integrationsprocesser som ju inte minst det Östliga Partnerskapet syfter till att underlätta. Att det sedan i åtskilliga fall är en bra bit förändrar ingenting i den delen.

Vår viktiga uppgift är ju att ge hjälpen på den vägen.

Det gynnar stabilitet och utveckling i Europa i dess helhet.

Luxembourg, Haag och kanske Paris

STOCKHOLM: Nu har hösten med regn och rusk gjort sin entré med besked. Inomhusaktiviteter att föredra.

I morgon bitti börjar veckan med synnerligen arla avfärd till utrikesministermötet i Luxembourg. EU:s gamla vana att sammanträda stundtals här och stundtals där finns det sannerligen anledning att ha synpunkter på.

Men jag hoppas i alla fall ha möjlighet att komma hem igen sent på kvällen.

På det s k allmänna rådet – där det huvudsakligen är Birgitta Ohlsson som för de svenska färgerna – kommer förberedelserna för EU-toppmötet på torsdag och fredag att stå i centrum.

Även om man där också skall förbereda t ex toppmötet med USA i mitten av november blir det de ekonomiska frågorna som kommer att dominera helt. Det handlar om förbättrade och förstärkta mekanismer för att bättre kunna möta och hantera framtida ekonomiska kriser.

Ett omfattande arbete har gjorts av finansministrarna, och i det allra mesta råder bred enighet. Det kommer inte att hindra att återstående knäckfrågor kan komma att bli besvärliga. Mötet i morgon ger indikationer inför toppmötet självt.

På det utrikesministermöte som följer omedelbart därefter får vi alldeles säkert en diskussion om vår inställningen till diktaturen på Cuba, men också relationerna till Ukraina och Georgien kommer att diskuteras.

På tisdag blir det så arbetsdag för mig här i Stockholm igen. Jag skulle tro att jag får ägna viss tid åt Afghanistan-frågan igen.

På onsdag tvingas jag så ge mig iväg till FN:s krigsförbrytartribunal i Haag för att vittna om slutskedet i det bosniska kriget för 15 år sedan.

Om detta verkligen är nödvändigt eller inte kan man diskutera, men nu anser tydligen domstolen det.

I det aktuella målet har jag ingen konkret kunskap alls, utan är inkallad för att ge mer allmän information mot bakgrund av den skildring jag en gång gav i min bok Uppdrag Fred och dess engelska version Peace Journey.

Det handlar om målet mot den dåvarande jugoslaviske överbefälhavaren Perisic som jag aldrig träffade under kriget, inte hade någon kontakt med och vars göranden och låtanden jag inte har någon direkt kunskap om alls.

Men det har alltid sitt värde att besöka ICTY och uppdateras om dess viktiga arbete, och besöket i Haag ger mig förhoppningsvis dessutom möjlighet till att närmare kunna tala också med min nye utrikesministerkollega – och måhända också min f d kollega i hans nya position i den nya regeringen.

Hur det blir under fortsättningen av veckan är lite oklart.

Jag skulle mycket gärna bege mig till ett möte i Paris på fredag om frihetsfrågorna på Internet, men om detta låter sig göras eller inte är i skrivande stund något oklart.

Detta är ju frågor som vi arbetar mycket med, och jag skulle gärna med personlig närvaro ge mitt stöd till detta möte som min franske kollega Bernard Kouchner kallat till.

Men vi får se – veckan är lång.

Att känna viss stolthet över

STOCKHOLM: Jag var i TV4 i dag på morgonen för att främst tala om vår medverkan i de internationella fredsinsatserna i Afghanistan.

På sina håll i media ser man nu hela denna fråga främst som någon form av inrikespolitiskt sällskapsspel.

Men så är det inte. Jag pekade på att det också handlar om trovärdigheten för Sveriges långa traditioner att medverka också i komplicerade och krävande fredsoperationer.

Det är nu ett halvt sekel sedan internationella fredsoperationer av mer krävande karaktär inleddes på allvar genom FN-interventionen i Kongo för att förhindra att landet omedelbart efter sin självständighet skulle rasa samman.

Dag Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare, och det var naturligt att Sverige ställde upp.

I FN-operationen mellan 1960 och 1964 kom mer än 6 000 svenskar – inklusiva ett förband med attackflygplan – att ingå.

Striderna var tidvis hårda, och 19 svenskar tillhörde dem som stupade.

Till dem som förlorade livet i anslutning till fredsförsöken i Kongo hörde ju Dag Hammarskjöld själv. Nästa år kommer vi att minnas att 50 år gått sedan hans tragiska död i flygkraschen vid Ndola.

FN-operationen då förhindrade att Kongo föll alldeles sönder och samman under dessa dess första ytterligt stapplande år, och det var av alldeles avgörande betydelse.

Den löste förvisso inte landets alla problem. Långt därifrån. FN brottas fortfarande med utmaningarna i Kongo, om än nu med ett något annat geografiskt fokus än vad som då var fallet.

Jag vet att Sverige som nation, med det anseende vi fick, under lång tid hade stor nytta av den alls inte enkla insats vi gjorde i Kongo.

Och jag är övertygad om att utvecklingen i landet hade blivit än värre om FN-interventionen inte skett. Att den på sin tid var ytterligt kontroversiell behöver jag knappast påpeka.

Allt detta var länge sedan, och mycket av detta har kanske redan försvunnit ur vårt kollektiva nationella medvetande.

Men i dessa dagar – mot bakgrund av en annan krävande internationell operation; också den beslutad av FN:s säkerhetsråd – kan det nog finnas anledning att erinra om denna del av vår moderna historia.

Och att känna viss stolthet över den.

Utmaningar inför Astana

STOCKHOLM: Till dagens olika aktiviteter hörde också ett möte med Kazakhstans ambassadör till Sverige som annars normalt finns i London men som kommit hit för att överlämna den mer formella inbjudan till OSCE:s toppmöte i Astana senare i höst.

Jag tillhörde dem som var skeptiska till att tiden var mogen för ett toppmöte, men på ett ministermöter i somras gav USA till slut grönt ljus i ärendet och därmed kom det att bli ett beslut i denna riktning.

Att det gröna ljuset från Washington förenades med beskedet att president Obama inte avsåg att komma gav förvisso det hela en lätt underlig karaktär. Alldeles elegant var det inte.

Men nu är vi där vi är och får försöka göra det bästa möjliga av det hela.

På samma sätt som i Moskva tidigare i veckan sade jag att framsteg med säkerheten i Europa först och främst handlar om framsteg när det gäller de olika olösta konflikter som annars kan flamma upp. Allmänna resonemang som s k säkerhetsarkitektur betyder mindre än konkreta framsteg i konkreta frågor.

Viktigt är också att säkra framsteg som är balanserade mellan de olika delarna av våra strävanden.

Konkret innebär detta att vi inte accepterar att principer, politik och instrument när det gäller medborgerliga fri- och rättigheter urvattnas eller sopas under mattan. På sina håll finns det ju tydliga sådana tendenser.

Det är inte regimernas säkerhet, utan individernas, som måste stå i centrum.

I det sammanhanget diskuterade vi också situationen i Kazakhstan, och jag sade att med toppmötet kommer nu strålkatarljuset att riktas också mot de brister i dessa viktiga hänseenden som finns i landet. De finns.

Men Centralasien blir allt viktigare, och därför är det ju naturligt att vi också bilateralt utvecklar våra relationer.

En svensk ambassad etableras nu i form av en svensk – och dessutom finsk – diplomatisk närvaro på den mer fullfjädrade ambassad som Norge har i landet.

EU-nämnden under ny ledning

STOCKHOLM: Denna dag börjar jag med möte med EU-nämnden för information och samråd inför mötet med mina EU-kollegor i Luxembourg på måndag.

Nu är det Carl B Hamilton från folkpartiet som övertagit ordförandeskapet i nämnden.

Han är en person som kan dessa frågor mycket väl. Och dessutom i största allmänhet har en bred politisk bakgrund och erfarenhet.

Någon större dramatik förväntar jag mig knappast.

Vi har en tämligen bred samsyn om EU-politiken på de områden som jag har ansvar för – i alla fall mellan de partier som är för att Sverige är med i EU.

De som vill att vi skall gå ur är ju lite per definition utanför den mer seriösa hanteringen i dessa ärenden.

Men mötena i nämnden är en bra möjlighet att informera om och ytterligare förankra den politik vi för i arbetet inom EU.

Nordiska kontakter

STOCKHOLM: Efter samtalen med Mona Sahlin om Afghanistan i dag informerade jag Finlands Alexander Stubb om hur vi nu tänker ta frågan vidare i fortsatta samtal under den kommande veckan.

Jag betonar detta eftersom frågan ju också handlar om Sveriges trovärdighet som partner i krävande internationella opertationer.

Den trovärdigheten är mycket viktig. Och det förband vi har i Sverige är faktiskt ett gemensamt svensk-finskt förband.

Säkert kommer jag också att ha kontakt med Norges Jonas Gahr Störe i ärendet. Jag tror att vi alla eftersträvar en än starkare nordisk samordning.

Jonas och jag var ju bägge i Kabul för den viktiga konferensen i somras där den nya internationella politik vi bidrager till lades fast och kodifierades.

Också med Danmark har vi anledning att diskutera ett än närmare samarbete också i Afghanistan.

Danmark inriktar ju sina militära insatser allt mer på att utbilda och understödja de afghanska säkerhetsstyrkorna,. och det är den inriktning som jag tror också kommer att bli vår framöver.

‘

Bra samtal

STOCKHOLM: Fredrik Reinfeldt och jag hade en bra överläggning med Mona Sahlin i dag på eftermiddagen som en del av arbetet med den proposition om förlängt mandat för det svenska bidraget till ISAF-styrkorna i Afghanistan som vi avser att lägga fram den 4 november.

Det bör finnas förutsättningarna för en sakligt bra överenskommelse.

Och ju bredare stöd den får i riksdagen desto bättre är det självfallet.

Vi kommer att fortsätta samtalen i början av nästa vecka.

Förändringar i Europa

STOCKHOLM: I sedvanlig ordning är det regeringssammanträde som inleder denna dag. Och det brukar efteråt finnas en hel del att prata om.

Jag hoppas Anders Borg är där för det finns en hel del att säga om uppspelet till EU-toppmötet i slutet av nästa vecka.

Den fransk-tyska uppgörelsen i vissa ekonomiska frågor vid mötet i Deauville har lett till starka reaktioner på många håll. Och det gäller inte minst i Tyskland.

På ett eller annat sätt skall jag försöka att få tag på Miguel Moratinos som lämnade sin post som utrikesminister i samband med regeringsombildningen i Madrid i går.

Miguel och jag har på olika sätt arbetat samman sedan den avlägsna tidå vi bägge var de första s k Special Representatives som EU hade – jag i f d Jugoslavien och han i Mellersta Östern.

Och han tillhörde utan tvekan profilerna i kretsen av EU:s utrikesministrar med ett fortsatt starkt engagemang inte minst i Mellersta Östern och fredssträvandena där.

Vi hade dessutom en del tankar om kommande samarbete som jag måste kontrollera om han för vidare till sin efterträdare.

Så när vi träffas i utrikesministerkretsen i EU i Luxembourg på måndag kommer jag att ha nya kollegor från såväl Nederländerna – där Maxim Verhagen i den nya regeringen avancerat till ekonomiminister och vice premiärminister – och Spanien.

Ett tydligt glädjeämne är att Europaparlamentet i Strasbourg i går äntligen fattade det sista och därmed avgörande beslutet om att sätta upp den europeiska utrikestjänsten EAS.

Jag hoppas att Catherine Ashton med detta snabbt kan göra utnämningarna av topptjänsterna så att maskineriet – efterlängtat och nödvändigt – kan börja att dra igång.

Den europeiska rösten i världen behövs.

 

Hem igen

STOCKHOLM: Jodå, SAS-planet lyckades väl med uppgiften att bekvämt och bra föra hem även mig till Stockholm denna kväll.

Då hade jag avslutat en dag instängd i fortsatta diskussioner om Ryssland och dess förhållande till omvärlden.

President Medvedevs rådgivare Arkady Dvorkovich diskuterade de ryska moderniseringsambitionerna. På sina håll efterfrågades mer konkret innehåll, men den ryska utvecklingen har alldeles uppenbart sin egen takt.

Och president Obamas Rysslandsrådgivare Mike McFaul ägnade sig inte bara åt den viktiga WTO-frågan utan också åt den inte mindre komplicerade frågan om samverkan med Ryssland om missilförsvar.

Även den senare frågan kommer vi med all säkerhet att få höra mer om framöver. Dess dimensioner är många.

I morgon blir det regeringssammanträde och efter lunch början på mer politiska Afghanistan-diskussioner.

Viktigt är att vi vet att vi har ett gemensamt svenskt-finskt militärt bidrag i Afghanistan.

Jag har försäkrat Finlands utrikesminister Alexander Stubb att vi självfallet kommer att sträva efter fortsatt nära samarbete med dem.

I detta ligger en styrka för oss bägge.

Modernisering eller marginalisering

MOSKVA: En lite murrigare morgon vid Moskva-floden. Gråa moln över Kremls kupoler.

Men diskussionerna fortsätter.

En del av mina vänner säger att vi nu kommer att få se den s k moderniseringen av Ryssland gå från retorik till realitet. Andra ser det mest som illusioner, talar om en ny stagnationsperiod och fruktar en successiv marginalisering av landet.

Gårdagskvällens diskussion med min utrikesministerkollega kom mest att handla om möjligt samarbete mellan Ryssland och Nato.

Frågan om att på ett eller annat sätt förena ansträngningarna om ett system för robotförsvar tillhör de som står i centrum. Ofta glöms ju att Ryssland har ett sådant system operativt kring Moskva sedan lång tid tillbaka.

I går diskuterade jag också Afghanistan här.

Här finns en tydlig oro för att vi och andra skall lämna landet med arbetet bara halvgjort. Och då fruktar man för konsekvenserna i olika avseenden.

Inte minst gäller det narkotikan.

Afghanistan producerar ju mer än 90 % av allt opium i världen, och betydande delar av den produktionen smugglas för konsumtion i Ryssland och det övriga Europa. Problemet växer mycket snabbt. Smugglingsvägarna påverkar också den sköra situationen i delar av Centralasien.

Vi förhandlar nu om ett avtal för att kunna flyga också militära förnödenheter över Ryssland till våra soldater i norra Afghanistan. Det återstår en del juridiska knutar, men jag hoppas vi skall kunna lösa upp dem.

Redan nu går kring hälften av försörjningen av ISAF-styrkorna från hamnen i Riga via järnväg genom bl a Lettland, Ryssland och Uzbekhistan ner till norra Afghanistan och sedan vidare ut i landet.

Så det blir fortsatta diskussioner om detta och annat här under dagen. Och sedan åter till Stockholm för regeringssammanträde och Afghanistan-samtal under morgondagen.