Tillbaka i Helsingfors.

HELSINGFORS: Så är jag då tillbaka i vårt östra grannland för tredje gången på relativt kort tid.

Den årliga Northern Light konferensen här samlar företagsledare och olika analytiker för att diskutera trender i vår allt mer osäkra värld.

Och här lyssnar vi i dag på såväl Estlands president Kersti Kaljulaid som Googles tidigare styrelseordförande Eric Schmidt.

Min traditionella roll här är att tillsammans med bl a Francois Heisbourg inleda och ange en del av de teman som måste diskuteras, och det gjorde vi i går eftermiddag när konferensen drog igång.

I dag handlar diskussionerna om hur ny teknologi omvandlar de finansiella systemen, om klimatutmaningen och vad den innebär och om olika aspekter på utvecklingen när det gäller artificiell intelligens.

Men omvärlden tränger sig på.

Presidenterna Trump och Putin kommer att träffas här i Helsingfors den 16 juli, och jag skrev i går för Washington Post om en del av de frågetecken som finns kring främst president Trump och det mötet.

Risken finns att Trump står för show och Putin står för substans. Det var ju lite av det som vi såg på mötet i Singapore. Och jag ser att den farhågan är relativt allmän runt om i Europa i dag.

Det innebär inte att ett möte inte är viktigt och nödvändigt.

Det behövs en djupare dialog mellan de två ledande kärnvapenmakterna inte minst om de olika frågeställningarna kring strategisk stabilitet. Att bibehålla existerande ramverk för rustningskontroll är mycket viktigt, och än bättre vore självfallet om man kunde gå vidare på denna väg.

Så låt oss avvakta och se vad mötet i Helsingfors kommer att medföra.

I Bryssel lyckades EU-ledarna under natten komma överens om s k slutsatser om migrationspolitiken, vilket alldeles självklart är positivt. Utan gemensamma lösningar finns det inga lösningar alls. Den nationella vägen finns i realiteten inte.

Men det innebär inte att allt är löst.

Kompromissens olika formuleringar måste fyllas med konkret innehåll i form av konkreta åtgärder, och det kommer att ta sin tid. Toppmötet i oktober kommer att ha anledning att återkomna till alla dessa frågor.

Men viktigt var att till slut också den nya italienska regeringen insåg att bara gemensamma lösningar är möjliga. Utan sådana kommer f ö just den italienska situationen att bli alldeles omöjlig, och efter alls retoriska utbrott var det väl det man insåg.

Hur detta kommer att bedömas i den interna tyska debatten återstår att se, men jag skulle tro att detta tillsammans med olika bilaterala överenskommelser är tillräckligt för Angela Merkel för att kunna hantera spänningarna med partivännerna i Bayern. Om det vet vi mer efter helgen.

Och utgången av den debatten är viktig. Min månadskrönika för Project Syndicate handler om just detta.

Det blir middag här i Helsingfors i kväll.

Men i morgon bär ett vidare till Visby inför de årliga arrangemangen på Almedalen.

Jag är där på den moderata dagen söndag – skall självklart lyssna på Ulf Kristersson – och förmiddagen måndag – då skall jag samtala om EU:s framtid med Peter Wolodarski.

Och sedan där det vidare.

Brexit betyder fortsatt kaos.

LONDON: Denna stad en sommardag som denna, fylld med turister från världens alla hörn, har förvisso sina högst attraktiva sidor.

Men annars är mina besök här tämligen deprimerande.

I går lyssnade jag på några av de mest insatta parlamentsledamöternas försök att reda ut hur Brexit-processen kan komma att utvecklas i olika avseenden.

Men så värst mycket klokare blir man dessvärre inte av det. Osäkerheten är genuin.

Det spekuleras om att premiärminister May måhända håller på att manövrera för ett mjukare utträda med bevarad tullunion eller möjligen bevarad inre marknad i alla fall för varuhandeln.

Men det spekuleras också om att allt detta kommer att misslyckas och att det slutar i en krasch utan något avtal alls.

Ingen kan ge besked. Allt flyter. Och regeringen är alldeles uppenbart djupt oenig.

Men besked efterlyses med allt större allvar av näringslivet. Skall man investera, eller skall man inte?

De senaste dagarna har såväl Airbus – vingarna till alla deras flygplan tillverkas här – som BMW – som också äger märken som Rolls-Royce och Mini – sagt att de i frånvaro av besked måste börja flytta.

Och bara i dessa två fall kan det handla om åtskilliga tusentals arbetsplatser.

Våra diskussioner i Centre for European Reform, i den angenäma miljö som det finska residenset med dess trädgård utgör, handlade självklart också om den viktiga framtida säkerhetsrelationen mellan EU och Storbritannien.

Storbritannien är ca en femtedel av EU:s samlade militära resurser, upp mot en tredjedel av dess försvarsforskning och försvarsindustri och tveklöst en mycket tung aktör när det gäller diplomat och underrättelsetjänster.

Och här är det uppenbart att EU borde visa mer flexibilitet än vad som varit fallit i förhandlingarna hitintills. Kommissionens jurister inte kända för flexibilitet, men här handlar det om frågor som rätteligen borde lyftas till en högre nivå.

Dessa frågor är mycket viktiga i dessa allt osäkrare tider, och de får inte ramla mellan stolarna på det sätt som nu riskerar att bli fallet.

Det är slående när man är i andra huvudstäder hur lite som Brexit diskuteras där, och det är slående här i London hur problemen med Brexit tränger ut så gott som allting annat.

Nåja, Trump finns självfallet.

Förfärande historien om vad som hände på toppmötet i Canada. Djup oro för hur Nato-toppmötet skall hanteras. Bekymmer för hur Trumps besök här skall hanteras – så mycket golf som möjligt och så lite London som möjligt. Och än mer av detta om vad som kan hända när Trump och Putin omfamnar varandra därefter.

Men nu bär det hemåt för en dag i Stockholm innan det bär av till Helsingfors igen.

Bekymmer i Berlin.

BERLIN: Denna morgon är det 70 år sedan den västliga luftbron till Berlin inleddes efter det att Sovjet skurit av alla landförbindelser till de tre västallierades zoner av den fortfarande ockuperade staden.

Sovjet trodde alldeles säkert att man skulle kunna tvinga de västallierade ut ur staden, men så blev det inte. Mot alla odds inleddes en imponerande luftbron som under mer än ett år försörjde staden.

Under det år som luftbron fungerade flögs ca 550.000 flygningar som tillsammans förde in ca 2,1 miljoner ton bränsle, livsmedel och andra förnödenheter i de blockerade tre västallierade zonerna av staden.

I den första av det kalla krigets många farliga konfrontationer tvingades Sovjet till slut att ta ett steg tillbaka.

Västberlin, inringat av sovjetiskt ockuperat område, överlevde. Och kom inte minst genom luftbron och blockaden att bli en symbol för frihet och demokrati under delningens decennier.

Själv har jag nu åter varit här ett par dagar främst i regi av Atlantic Council, men kulmen när vi på stor galamiddag i går i det historiska museet delade ut Freedom Awards till bl a f d amerikanska utrikesministern Madeleine Albright.

Annars har det varit cybervärldens frågor och konfrontationer, och inte minst den nya informationskrigföringens realiteter, som stått i centrum för våra diskussioner, också med Tysklands inrikes- och justitieministrar under de senaste dagarna.

Det blev också tid för ett längre möte med förbundsdagens talman Wolfgang Schäuble, som ju tveklöst är en av dagens Tysklands verkliga statsmän.

Mitt i kriser och pessimism hade han tillförsikt om både Tyskland och det europeiska samarbetet. Den eurokris som inte minst han som finansminister var djupt engagerad ligger nu tydligt bakom oss, och han såg ingen anledning till att man inte på ett eller annat sätt steg för steg skulle kunna lösa upp knutarna kring migrationspolitiken också.

Det är ju annars den fråga som helt dominerar här just nu.

Bajerska CSU känner djup oro inför sitt delstatsval tidigt i höst – makten i München är viktigare än makten i Berlin – och tveklöst är det detta som driver dess tydliga konfrontationskurs i regeringen i Berlin just nu.

Men där de insisterar på ensidiga nationella tyska åtgärder för att visa sina väljare att man vill allvar argumenterar Angela Merkel starkt för en mer samlad europeisk lösning.

Och det ligger alldeles entydigt i hela EU:s intresse att det är hon som gör segrande ur denna strid. Annars är risken betydande för att vi kommer att se gränshindren gå upp inom EU igen med betydande återverkningar för en lång rad av frågor. Vi riskerar snabbt en dominoeffekt.

I sak är flyktingpolitiken i dag inget stort problem vad gäller antalet ankommande.

Antalet flyktingar som söker asyl har minskat dramatiskt i Tyskland på samma sätt som i Sverige.

Också flödet över Medelhavet har minskat högst påtagligt.

I den tyska koalitionsöverenskommelsen talade man om ett tak på 180.000 – 220.000 flyktingar som inte fick överskridas under ett år. Och siffrorna hitintills tyder på att det knappast finns någon risk för att detta kommer att överskridas.

Och i Sverige är ju siffrorna nu lägre än vad de varit under åtskilliga år. Sedan 2015 har de minskat varje år.

Men här i Tyskland handlar det mindre om sakfrågan just nu än om efterskalven efter flyktingkrisen hösten 2015. Och de fortsätter att vara starka.

I dag samlas 16 av EU:s 28 regeringschefer till informellt möte i Bryssel i ärendet, men någon lösning kommer sannolikt inte ut ur detta möte, och bör knappast göra det heller.

Beslut skall rätteligen tas i EU-kretsen i dess helhet, och den träffas ju på ordinarie toppmöte i slutet av den kommande veckan.

Och det mötet kommer med all sannolikhet att bjuda på viss dramatik. Det är inte bara i Bayern man spelar inrikespolitik med denna fråga. Ungern, Österrike och Italien kan lätt läggas till den listan.

Men steg för steg, på samma sätt som med eurokrisen, tror jag att man kommer att arbeta sig fram till en lösning på dessa frågor.

Inget land klarar ensamt av att hantera dessa utmaningar – så enkelt är det i grunden.

Denna dag är det också parlaments- och presidentval i Turkiet.

Media rapporterar att oppositionen har mer vind i seglen än vad man tidigare antagit, men det återresor självfallet att se.

Två frågor blir viktiga just nu.

Om AKP kan bibehålla en majoritet i parlamentet, och om president Erdogan måste gå till en andra och avgörande omgång i presidentvalet.

Men om detta vet vi mer i morgon.

Efter ett stopp hemma i dag kommer jag då att vara på väg till London. Där fortsätter konvulsionerna kring hur man skall hantera Brexit, och någon klarhet förefaller fortfarande två år efter folkomröstningen inte att kunna skönjas.

Det inte alldeles enade Italien.

CAGLIARI: Ett dygn på Sardinien är ett dygn där man ständigt hör nya italienske inrikesministern Salvini omnämnas i radions olika nyhetssändningar.

Och det är nog ingen tillfällighet just nu.

Med sin mycket robusta politiska agenda och sin rätt brutala politiska stil finns det nog en avsevärd risk för att han kommer att dominera den nya italienska regeringen.

Att avvisa flyktingbåtar var hans första steg för att sätta den politiska agendan. Men när han gick vidare och sade att nu skulle man räkna romer var det tydligt ett steg för långt, och han tvingades relativt omgående att backa.

Så hade han inte menat, sades det.

Men det hade han alldeles säkert.

Att det finns en osäkerhet om vad denna italienska regering kommer att innebära är högst naturligt.

Hur kommer dess agenda att de ut i EU? Och hur kommer dess nationella agenda i Italien att utformas?

I det första avseendet kommer det sannolikt att handla om två saker. Dels flyktingfrågan och dels manöverutrymmet i den ekonomiska politiken.

Den första är det lättare att tala yvigt om än att faktiskt lösa. Men faktum är att flykting- och migrationsströmmarna till EU, och inte minst till Italien, minskat dramatiskt under det senaste året.

Flyktingkrisen 2015 handlade först och främst om Syrien, och den har nu delvis hanterats genom den inte okontroversiella men i huvudsak fungerande överenskommelsen med Turkiet.

När UNHCR i dagarna kom med sin redovisning av flyktingsituationen i världen visade man att Turkiet med 3,5 miljon flyktingar i dag är det land i världen som tagit emot särklassigt flest, om än Libanon med var sjätte person i landet en flykting tagit en större börda i förhållande till sin befolkning.

Bara i Istanbul torde finnas fler syriska flyktingar än i det övriga Europa tillsammans.

Men det som bekymrar Italien är främst vad som är ett migrationsflöde från främst Afrika över centrala Medelhavet.

Det försöker man nu hantera med olika insatser i Libyen och Niger, liksom räddningsinsatserna till havs i Medelhavet, men det är i flera avseenden en mer besvärlig utmaning.

Och det återstår att se hur långt Salvinis retorik räcker i dessa sammanhang. Att upprätta interneringsläger i Libyen, som man talar om, kommer knappast att vara en framkomlig väg.

Långsiktigt är det de ekonomiska frågorna som är de viktigaste.

Italien är förvisso ett land, men är på sitt sätt två ekonomier. En norditaliensk som gör förhållandevis bra, och en syditaliensk som går påfallande dåligt. Och det är dessvärre inte så mycket som är nytt i dessa avseenden.

Norra Italien har i dag en minst lika stark ekonomisk utveckling som södra Tyskland. Och få känner till att Italien är EU:s andra industrination efter Tyskland med rätt imponerande exportsiffror under senare år.

Men detta tyngs ner av misslyckanden i övrigt, också i den förda politiken. Och siffrorna för södra Italien fortsätter att se helt annorlunda ut, med resultat att den nationella tillväxten på 1,5% inte är alltför imponerande. Sett i snitt har Italien inte haft någon tillväxt alls per capita under påfallande lång tid.

Det är mer än ett sekel sedan Italien i formell mening enades och blev ett gemensamt land. Och man har förvisso ett gemensamt fotbollslag, även om det i tider som detta är ett ämne man helst inte skall beröra.

Men i många avseenden i övrigt är det italienska enandet en i hög grad stapplande process.

Och så har vi de offentliga finanserna.

Med en offentlig skuld på 135% av BNP är manöverutrymmet i den italienska ekonomiska politiken högst begränsat. Och börjar underskotten att öka är risken överhängande för att det åter kommer att bli mycket kostsamt att klara av denna skuldbörda.

Det har vi sett förr, och marknaderna har nu åter visat nervositet.

Den nye finansministern har dock ryckt ut och sagt alla de rätta sakerna: kvar i euron, fortsatta besparingar, underskottet skall elimineras. Och det har lugnat något.

Men hur detta skall klaras av återstår att se.

Bägge regeringspartierna har lovat att höja (!) pensionsåldern, vilket ju är påtagligt kostsamt i flera olika avseenden. Salvini har dessutom varit frikostig med löften om sänkta skatter. Och sedan talas det olika investeringar i tron att detta skulle få fart på tillväxten.

Ekvationen går knappast ihop, och avgörandets stund kommet när man senare i år måste få fram en budget som tillfredställer regeringspartierna utan att tilltron till den italienska ekonomiska politiken havererar.

Det blir till att välja.

Alldeles säkert kommer man att argumentera för att Bryssel skall lätta på stabilitetspaktens strikta krav och medge budgetunderskott över 3% framöver.

Men oavsett vad Bryssel kommer att säga – och jag tror att Rom kommer att få mycket svårt att få stöd – är det hur marknaderna reagerar som kommer att avgöra saken. Den gemensamma valutan finns, men marknaden prissätter i alla fall statsobligationer i olika länder olika.

Vänner i Rom lider och väntar.

Detta är den regering som väljarna valt, och då måste det bli så intill dess att nödvändighet eller misslyckande tvingar fram en annan regering och en annan väg.

Under tiden fortsätter den norditalienska ekonomin att växa. Städer som Milano, Turin och Modena ligger fortsatt i europeisk framkant.

Rom har alltid legat långt borta.

Och i morgon är jag hemma i Stockholm igen.

Finland vill se ett starkare EU.

GULLRANDA: Varje sommar sedan några år tillbaka samlar president Sauli Niinistö åtskilliga av Finlands tyckare, tänkare och beslutsfattare till utrikespolitiska diskussioner här på sitt sommarresidens vid Nådendal strax utanför Åbo.

Och i år är det den vidare globala bilden som är i fokus, med diskussioner om vilka slutsatser av denna dom måste dras för Europas och Finlands del.

Så här sitter alla partiledare, regering, opposition, ledande journalister, statsmaskineriets toppar, ledande i näringslivet och andra tillsammans i öppna diskussioner på ett sätt som inte är alldeles lätt att föreställa sig i Sverige.

Och det allra mest sänds dessutom direkt på TV för alla andra som kan vara intresserade. Mediaintresset är betydande.

Tonen är bekymrad, och jag fruktar dessutom att jag tillhör dem som bidragit till detta, om än med verksamma bidrag också från andra.

Vi lever i en tid av Trump, Putin och Xi Jinping.

Och till detta skall läggas Brexit och interna spänningar inom EU självt med migrationsfrågan åter i centrum.

Det finns starka krafter – internt och externt – som vill riva isär EU i en tid när vi i stället behöver ta oss samman allt mer. Och insikten om allvaret i denna situation lämnar nog dessvärre fortfarande en del övrigt att önska.

När jag lyssnade till diskussionerna här på förmiddagen var det tydligt hur Finland tydligt ser ett behov av ett mer sammanhållet och stärkt EU. Och inom detta ser man synnerligen gärna ett bättre samarbete mellan våra nordeuropeiska länder med likartade intressen.

Kring detta skulle vi nog behöva mer av en dialog också i vår svenska valrörelse.

Jag ser att Sverigedemokraterna – föga förvånande – vill ha en folkomröstning om att Sverige skall lämna EU. Man vill kasta vårt land ut i det kaos och den kris som ju så påtagligt präglat Storbritannien just nu.

Att lämna kan förefalla enkelt, men det brittiska exemplet visar ju hur komplicerad tillvaron då snabbt blir. Skilsmässan är utdragen och långt mer komplicerad än vad msn föreställt sig, och vad som skall komma därefter har man intill denna dag inte kunnat uppnå enighet om ens inom det regerande konservativa partiet.

Just nu verkar det som om man helst skulle vilka vara med om det mesta utan att formellt vara med. Den brittiska önskelistan om vad man fortfarande vill vara med i är mycket lång.

Men detta kommer dessvärre inte att gå. Och därmed kommer den brittiska EU-krisen att fördjupas under de kommande åren.

Det är detta elände Sverigedemokraterna tydligen vill kasta ut Sverige o.

Och detta förtjänar förvisso att diskuteras. Det är viktigt att de vanföreställningar de försöker att sprida inte får fotfäste.

Det vore farligt för Sverige.

Nu lämnar jag dock strax den nordiska sommaren för ett dygn på södra Sardinien.

Det är Europas olika utmaningar som står i centrum för de diskussioner jag skall delta i där också.

Inför nya toppmöten. Och kris i Berlin.

STOCKHOLM: Sommaren här uppe i Norden bara fortsätter och fortsätter, och det finns ingenting att klaga på i det avseendet.

För min del har det varit en behaglig vecka i Stockholm med diverse angelägenheter. Skolavslutning, sommarmottagningar och annat av motsvarande karaktär.

Ute i världen är det fortfarande efterdyningarna efter toppmötet i Singapore som dominerar.

Att det var Kim Jong-un som plockade flest poäng i första omgången, och att det råder betydande oklarhet om hur det hela kommer att utvecklas, torde det råda bred enighet om i de olika analyser som publicerats.

Men samtidigt finns det självfallet en lättnad över att den omedelbara krigsrisken påtagligt reducerats.

Hur fortsättningen kommer att bli återstår att se. Än vet vi ingenting alls om konkreta åtgärder som Nordkorea kommer att vidta.

Men det är också betydande efterdyningar efter G7-toppmötet i Canada.

Att president Trump utpekat Canada premiärminister som opålitlig och svag och samtidigt upphöjt Nordkoreas diktator till pålitlig vän finns självfallet anledning att notera.

Och de senaste dagarna har såväl Canadas försvarsminister Chrystia Freeland som Tysklands dito Heiko Maas talat tydligt och tungt om en världsordning som skakar och om vikten av att också kunna stå upp mot USA i viktiga frågor.

Sådana tal hade varit alldeles otänkbara tidigare.

Konkret ser vi nu såväl Canada som EU vidta konkreta motåtgärder mot USA på det handelspolitiska området. Bra är det förvisso inte, men nödvändigt har det förvisso blivit.

Förberedelserna i olika huvudstäder är nu intensiva för först EU:s toppmöte 28-29 juni och därefter Nato:s motsvarande övning 11-12 juli.

Det senare emotses ju nu med en betydande nervositet.

Stämningsläget mellan president Trump och de allierade är, lindrigt uttryckt, inte det bästa.

Och länderna famlar lite i diskussionen om hur det hela skall hanteras. Charmlinjen, som den praktiserades av främst president Macron, visade sig knappast ge någonting. Men finns det över huvud taget något sätt att undvika att relationen försämras ytterligare?

Tanken var att man på EU-toppmötet dessförinnan skulle kunna ta viktiga steg när det gäller den gemensamma flyktings- och migrationspolitiken, men om detta kommer att bli möjligt är långt ifrån säkert.

Den nya italienska regeringen markerar en allmänt militant hållning, men vad denna kommer att leda till mer konkret återstår nog att se. Att avvisa en och annan båt är inte detsamma som långsiktigt hållbar europeisk politik.

Och samtidigt har det brutit ut inte storm i Tyskland i ärendet mellan CDU och CSU.

Det senare partiet, med inrikesminister Seehofer, står inför viktigt val i Bayern i höst och vill visa militans. Man vill vid gränsen omedelbart avvisa alla flyktingar som redan registrerats i något annat EU-land.

Men Merkel säger stopp. Det skulle bara leda till en dominoeffekt där alla skulle göra samma sak och varje försök att få ett samlat europeiskt system skulle misslyckas. För det kan inte Tyskland med dess centrala läge i Europa ta ansvaret.

Och sannolikt skulle det leda till att mindre nogräknade länder slutade registrera flyktingarna och bara lät dem åka vidare. Det har vi sett förr.

Hur detta kommer att utvecklas återstår att se. Tysk politik lever fortfarande med efterdyningarna efter den dramatiska flyktingkrisen hösten 2015, och nu skär striden rakt genom alliansen mellan partierna CDU och CSU och rakt genom regeringskoalitionen i Berlin.

Nödvändigt för att lösa ut detta blir någon typ av bredare europeisk överenskommelse. En sådan ligger tveklöst också i alla grannländers intresse. På måndag träffar Merkel den nya italienske premiärministern Conte och på tisdags är ett dags för stora överläggningar med president Macron.

Berlin helt enkelt måste lägga in en extra växel för att få någon form av europeisk överenskommelse på plats under de närmaste två veckorna.

För min del anländer jag i morgon söndag till Åbo i Finland för att vara med om de utrikespolitiska diskussioner som Finlands president Niinistö har på sitt sommarresidens Gullranda.

På kvällen är det ordföranden i FN:s generalförsamling Lajcak, Finlands f d president Ahtisaari och jag som skall tala om utmaningar för världsordningen. Och på måndagen ansluter FN:s generalsekreterare Guterres till diskussionerna.

Därefter blir det för mig en snabb utflykt till Sardinien innan jag är tillbaka i Stockholm i mitten av den kommande veckan, och därefter bär det för min del åter av till Berlin.

Men till allt detta finns det anledning att återkomma.

Föga betryggande från Singapore.

STOCKHOLM: Det var ett i alla avseende storslaget och unikt toppmöte i Singapore, men man måste ha haft intill ytterligt små förväntningar för att bli imponerad av det konkreta resultatet.

För Kim Jong-Un kan mötet inte beskrivas som annat än en spektakulär framgång.

I den gemensamma deklarationen förpliktar han sig inte till någonting utöver vad Pyongyang tidigare förpliktat sig till, men lyftes ju upp till en nivå av prestige och erkännande som han förmodligen bara kunnat drömma om.

Det kan och bör sägas att allt detta förvisso är bättre än krig och konflikt, och att det som i alla fall kommit ut ur det hela är en diplomatisk process som även om den inte skulle producera någonting alls är ojämförligt mycket bättre än alternativet.

Men det var ju inte alls detta vare sig Trump eller Bolton talade om tidigare.

Inte minst den senare talade ju om att Pyongyang så gott som omedelbart skulle fås att ge upp sina kärnvapen och missiler, men nu talar Trump i stället om en process som han dessutom tror kommer att ta lång tid.

Och det kommer det säkert att göra.

Det var inför detta möte, med mycket hårda FN-sanktioner på plats, som det möjligen fanns en chans att pressa Pyongyang till substantiella eftergifter de tidigare inte hade varit beredda till.

Alla stod i denna strävan bakom Trump – EU, Ryssland, Kina, Japan.

Men den möjligheten utnyttjades tydligen inte – eller misslyckades man med.

Nu vidtar en process som ligger i utrikesminister Pompeos händer, vilket i och för sig sannolikt är bättre än att den ligger i Vita Huset.

Pressen på Pyongyang kommer nu sannolikt att successivt minska.

Att få fram ytterligare sanktioner blir knappast möjligt, och sannolikt kommer de existerande sanktionerna att successivt börja vittra.

Och det stora pris som toppmötet onekligen var har man redan delat ut.

Ett besök i Vita Huset vore förmodligen välkommet, men efter den storstilade behandling man fick i Singapore knappast särskilt nödvändigt.

Man undrar var incitamenten för att nu verkligen förverkliga de allmänna orden finns. Det finns ju en del erfarenhet av hur de brukar behandla deklarationer som denna.

Det kommer säkert att diskuteras åtskilligt över att Trump plötsligt sade att gemensamma amerikansk-koreanska militärövningar var ”provocerande” och antydde att han gärna skulle vilja reducera den amerikanska militära närvaron i regionen.

Som signal var det näppeligen betryggande. I Seoul och Tokyo hade man svårt att dölja sin fasa. Och sannolikheten för att försvarsminister Mattis var informerad är nog ganska liten.

Tanken på att det vid något tillfälle blir ett toppmöte mellan Donald Trump och Vladimir Putin känns efter uppvisningen i Singapore inte alldeles betryggande.

Och nu dramat i Singapore.

STOCKHOLM: Efter tumultet kring G7 i Canada fokuseras nu världens uppmärksamhet på Singapore.

Såväl Donald Trump som Kim Jong-Un anlände redan i går, och på tisdag morgon lokal tid sätter de sig ner med varandra i ett möte som alldeles oavsett vad som händer kommer att gå till historien.

Bägge har ett mycket starkt intresse av att mötet blir en framgång, men om någon av dem är beredd till omedelbara och signifikanta kompromisser vet vi än så länge ingenting om.

Att skriva på ett papper är relativt enkelt.

Nordkorea har skrivit på långt gående dokument om avnuklearisering flera gånger tidigare. Och också ett fredsavtal att ersätta vapenvilan från 1953 har diskuterats vid ett betydande antal tillfällen. USA har också tidigare lovat Nordkorea olika former av ekonomisk hjälp om dessa andra frågor kunde lösas.

Därmed är det i och för sig inte svårt att i morgon i Singapore åstadkomma en vacker kommuniké enbart genom att klippa och klistra från äldre överenskomna dokument.

Möjligen är det detta som också blir resultatet i Singapore, och till det läggs så en överenskommelse om en serie av olika möten för att mer konkret gå in i frågorna och nå framsteg om hur de olika principerna skall förverkligas.

Och det vore alls inget dåligt, om än inte alldeles sensationellt, resultat av toppmötet.

Problemet är bara att Trump i sin retorik skapat förväntningar om någonting som går avsevärt mycket längre.

Om Pyongyang verkligen skall ge upp sina kärnvapen handlar det ju om att först och främst med säkerhet fastställa hur många de faktiskt har. Att bara lita på vad de säger kommer knappast att räcka – risken för att ett antal göms undan är betydande. Och det handlar då inte bara om slutmonterade laddningar, utan också om olika kritiska komponenter.

Lyckas detta handlar det ju sedan om att under övervakning demontera dessa och sedan också förstöra det klyvbara materialet. Det förra kan kanske ske i Nordkorea självt, det senare knappast.

Men det räcker inte med delta. USA kommer att insistera på att identifiera och demontera hela den infrastruktur för att producera kärnvapen som Nordkorea under decennier byggt upp.

Det handlar såväl om en infrastruktur för att upparbeta för produktion av vapenplutonium, som en annan för anrikning för att åstadkomma höganrikat uran. Nordkorea antas ha bägge.

Också detta är ett omfattande arbete,

USA kommer dessutom med all säkerhet att inrikta sig mot Nordkoreas interkontinentala robotar, medan inte minst Japan ju har ett påtagligt intresse av också dem med kortare räckvidd. Här ligger en möjlig spänning mellan Tokyo och Washington.

Det är detta som ligger på den amerikanska krav- eller önskelistan.

På den nordkoreanska ligger självklart att få alla ekonomiska sanktioner lyfta, liksom att få regimens legitimitet och stabilitet säkrad inte minst genom ett fredsavtal.

Redan toppmötet betyder självfallet åtskilligt för regimens legitimitet. Ett sådant har stått högt på önskelistan under decennier.

Men Trump kan knappast släppa några sanktioner innan han är alldeles övertygad om att allt han krävt kommer att levereras, och detta kommer med all sannolikhet att ta ett antal år.

Från sydkoreansk sida kommer man med all säkerhet att i ett sådant läge vilja gå betydligt snabbare fram med ekonomiskt samarbete. Och det är inte heller sannolikt att Kina i ett sådant läge skulle se sanktionerna som speciellt sakrosanta.

På den nordkoreanska listan kan också finnas med olika typer av begränsningar i den amerikanska militära närvaron i Sydkorea, och olika media rapporterar att det är någonsin som Trump hur som helst kan tänka sig. Den amerikanska åttonde armén är det enda förband av denna storlek som USA numera har utanför den egna kontinenten.

Men skulle en överenskommelse antyda någonting i den stilen skulle debatten i USA sannolikt bli hård.

Till allt detta kommer självfallet den alldeles avgörande frågan om regimen i Pyongyang politiskt kan överleva en nukleär avrustning och en ekonomisk öppning mot omvärlden.

Den har byggt sin inre legitimitet på sin isolering och på sin väpnade kraft – och vad händer om man så byter kurs i bägge dessa avseenden? Ingen, inte ens de själva, vet svaret på den frågan.

Och den är viktig också mot bakgrund av att genomförandet av ett avtal, och att få de ekonomiska fördelar man på ett eller annat sätt räknar med, kommer att sträcka sig över ett antal år.

Under tiden kan mycket hända i Pyongyang som också förändrar förutsättningarna för genomförandet av avtalet.

Jag tror knappast det går att leta upp ett toppmöte i modern tid inför vilket osäkerheten har varit så stor.

Men grundtipset är att de kommer överens om en kommuniké – det har gjorts förr – och att det är därefter som det verkliga dramat börjar.

Vilket elände…

STOCKHOLM: Efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades man på G7-ländernas toppmöte i Charlevoix i Canada i alla fall till slut komma överens om en gemensam kommunike. Det var inte alldeles självklart när mötet började.

Att det bara kompromissens karaktär var alldeles ofrånkomligt.

Från Trump-teamets sida motsatte man sig enligt uppgift bestämt formuleringar om ”rules-based international order” som varit standard under decennier i kommunikeer som dessa.

Men till slut kom det in en formulering om ”a rules-based international trading system” som visserligen kunde tolkas lite olika men som i alla fall förhindrade ett totalt sammanbrott. President Macron hade tidigare sagt att man i värsta fall kunde tänka sig att ha ett uttalande som bara sex av de sju länderna stod baked.

Men säg den glädje som varar beständigt i dessa tider av Trump.

Det tog bara någon timma innan president Trump retade upp sig på vad den kanadensiske premiärministern Trudeau sade på den avslutande presskonferensen, och med ett tweet som sändes ut från Air Force One på väg till först mellanlandnig på Kreta och sedan Singapore förkunnade han att USA inte längre stod bakom det tdigare gemensamma uttalandet.

Det var med all säkerhet inte bara i de övriga G7-ländernas delegationer som man tog sig för pannan över detta tämligen spektakulära uttryck för president Trumps still.

Och vilka är konsekvenserna?

Vad är numera ett papper med den amerikanske presidentens namnteckning värt? Vad tjänar det för syfte att förhandla och kompromissa om president Trump i ett plötsligt anfall av irritation sedan kan säga att han inte längre står för vad hans och hans medarbetare sagt?

Att motsättningarna går djupt i handelsfrågorna är knappast nytt.

Här företräder presidenten personligen en linje som också i hans egen administration framstår som extrem. Media är fyllda av berättelser om hur såväl finans- som handelsministern, som förvisso inte är några frihandlare heller, regelbundet körs över av presidenten själv.

Den nya frontlinje som nu avtecknar sig är bilar, och president Trump återkommer ju gång på gång till att han sett alldeles för många Mercedes på Fifth Avenue i New York. Han förefaller närmast besatt av denna fråga.

Det som mer än någonting annat retat upp Canada i den pågående konflikten om stål och aluminium är ju att Trump vidtagit sina åtgärder med stöd av en hänvisning till att denna import hotar USA:s nationella säkerhet.

Och samma sak har förvisso framhållits från europeisk sida.

Det är ett argument som Canada, som slagits och blött på USA:s sida under alla det senaste seklets krig, finner direkt förolämpande.

Och det alldeles bortsett från att det i sak saknar varje grund.

I sitt arga tweet återkommer nu Trump till bilimporten. Och här har han ju beordrat handelsminister Ross att göra en studie av om inte denna också hotar USA:s nationella säkerhet.

Detta kan förefalla helt snurrigt, och är det också, men uppenbart är att Trump är fast besluten för att göra vad han kan för att utnyttja bestämmelsen om nationell säkerhet för att slå till mot importen av fordon till USA.

Om det sedan blir så är en annan sak. Många kommer att försöka att kasta våta filtar över honom i frågan, men det finns ingen garanti för att det till slut kommer att stoppa honom.

Och det är ju att notera att detta i så fall mycket riktar sig mot USA:s närmaste allierade – inte minst Europa och Japan – och inte alls mot det Kina som ju är den verkliga långsiktiga utmaningen.

Relationerna på handelsområdet är dåliga som de är – men skulle han gå den vägen kommer de att bli betydligt mycket värre.

Och det går inte att bortse från att detta riskerar att få effekter på relationerna i övrigt. Jag ser framför mig sömnlösa nätter hos dem som efter spektaklet vid G7 har att förbereda Nato:s toppmöte i början av juli.

Tydligt är att det är relationerna med Tyskland som Trump alldeles speciellt hakat upp sig på.

Mercedes är som bekant ett tyskt bilmärke, och därtill kommer att han inte tycker att landet satsar tillräckligt mycket på sitt försvar. Den frågan kommer dessutom tydligt att stå i centrum på Nato-toppmötet.

Alla europeiska regeringar är dock inte lika tveksamma i Trumps ögon.

I anslutning till G7-mötet träffade Trump också den nya italienske premiärministern Conte och förkunnade att Italien med den nya regeringen med dess koalition mellan allmänpopulister och högerpopulister hade gjort ett riktigt val. Och det förkunnades att han mycket snart kommer att välkomnas i Vita Huset.

För att fullborda bilden bör det också noteras att Trump ville att Putin skulle bjudas in till G7, och ansåg att det vara Obamas fel att Ukraina förlorat Krim.

Förståss.

Den kämpande liberalen Per Ahlmark.

STOCKHOLM: När Per Ahlmark nu gått ur tiden har vi förlorat en av våra mest stridbara och engagerade politiska gestalter under de senaste decennierna.

Det är ett tag sedan han fanns med i den mer aktiva samhällsdebatten, men under de år då han var folkpartiets i många avseenden klart ledande gestalt gick var han desto mer närvarande.

Per var en glödande och stridande liberal med det ideologiska arvet från Herbert Tingsten som den ständiga inspirationen. Men där den senare förklarat ideologiernas död var Per alldeles övertygad om att de levde och att striden för de egna liberala idealen krävde ett ständigt engagemang.

Själv kom jag att ha åtskilligt med honom att göra i mitten och slutet av 1970-talet. Min roll som medarbetare till Gösta Bohman handlade inte sällan om att minska de spänningar som stundtals fanns mellan dessa två mycket olika personligheter.

Det innebar inte nödvändigtvis att de, när dammet lagt sig, intog olika positioner. De var bägge, var och en på sitt sätt, stridbara liberaler.

Men vägarna dit var ofta mycket olika. Det var personligheternas, snarare än idéernas, konfrontation det handlade om.

Inför slutskedet av valrörelsen 1976 sågs det vara av avgörande betydelse att de tre borgerliga partiledarna Torbjörn Fälldin, Gösta Bohman och Per Ahlmark kunde visa upp någon typ av enighet.

Och efter sju sorger och åtta bedrövelser lyckades vi förhandla fram att en fotograf skulle stå vid ingången till ledamotshuset i dåvarande provisoriska riksdagshuset vid Sergels Torg i samband med att de gav sig iväg till TV:s avslutande debatt och då fånga dem när de bytte några ord tillsammans.

Så blev det, och den bilden kom sedan att dominera åtskilliga både förstasidor och löpsedlar på lördagsmorgonen – dagen före det val som ledde till det historiska regeringsskiftet.

Om regeringsförhandlingarna 1976 har det skrivits åtskilligt.

Alldeles bra för stämningen var det väl inte när Expressen med mycket braskande rubriker krävde PENSIONERA BOHMAN och det dessutom var tydligt att Per Ahlmark inte var alldeles ovetande om den kampanjen.

Så blev det dock inte, och den första regeringen Fälldin kom att bildas efter mer än en generation av socialdemokratiskt dominerade regeringar. Det var ett maktskifte som gav syre åt vår demokrati.

Per Ahlmark var lika entusiastisk som han var famlande inför själva regeringsuppdraget. Jag minns när vi hade en sista genomgång inför det faktiska skiftet att han frågade mig var arbetsmarknadsdepartementet egentligen låg. Han skulle just tillträda som dess chef.

Och det var i sig ett märkligt val som passade honom föga.

Men det valet var hans eget, och utgick från den taktiska tanken att vi nu skulle visa socialdemokraterna att vi kunde bedriva mycket mer av det som då kallades AMS-politik än vad de hade gjort.

I valrörelser på 1960-talet och senare hade det varit en ständig socialdemokratisk refräng att borgerlig regeringsmakt skulle medföra att 1930-talets massarbetslöshet kom tillbaka, och att det var den undermedicin som socialdemokratiska AMS innebar som höll detta borta.

Denna taktiska tanke av Per ledde till en hel del interna slitningar. Den s k sysselsättningsutredning som socialdemokraterna tillsatt, och som arbetade med premisser vi i dag tveklöst skulle betrakta som direkt stolliga, ville han inte i någon del förändra, medan Gösta Bohman, mannen från näringslivet, helst hade velat skrota allt från första sekund.

Per var förvisso en glödande icke-socialist, men medan Gösta Bohman var det inte minst med utgångspunkt i ekonomi och företagande, hade Per mindre tydlig förankring i just dessa frågeställningar.

Då var han desto tydligare, skarpare och viktigare i de idémässiga konfrontationerna med totalitära frestelser till höger och vänster.

Vad han skrev efter det att han lämnat den aktiva politiken om vänstern och tyranniet var briljant i ordets allra klaraste bemärkelse, och förtjänar att läsas igen och igen och igen. Ingen har gjort det bättre.

Engagemanget för Israel ärvde han måhända från Herbert Tingsten, men var då knappast särskilt onaturligt. Den unga staten Israel hade ett starkt och brett stöd i vårt land, också i en socialdemokrati som tyckte sig se en del av sina socialistiska ideal förverkligade där.

Men successivt kom ju den bilden att förändras, och medan svensk och europeisk opinion under kommande decennier blev tilltagande kritisk mot inte minst den israeliska ockupations- och bosättningspolitiken kom Per Ahlmarks solidaritet med staten Israel att fördjupas i takt med att än mer kom att engageras i arbetet mot varje form av anti-semitism.

Förintelsen och dess lärdom blev för honom successivt allt viktigare, och den roll han kom att spela i den debatten var viktig.

Från goda både personliga och politiska relationer under den tid han var politiskt aktiv kom våra relationer att förändras. Jag kom att i olika positioner, senare också som utrikesminister, inta en ställning när det gällde främst den palestinska frågan som Per djupt och innerligt tog avstånd från.

Och det kom för honom att prägla allt annat mellan oss.

Sådan var Per Ahlmark i sitt engagemang. Gråskalan var ingenting för honom. Engagemang skulle helst vara till 1000%. Den politiska vardagens kompromisser och den globala verklighetens nyanser var inte för honom.

Och för allt detta skall vi vara honom djupt tacksamma.

Vår samhällsdebatt behöver inspirerande röster och engagerade individer som Per Ahlmark. Och inte minst behöver de liberala idéerna i tider som våra röster med den klarhet som Per Ahlmarks hade.

Mina minnen är många. Jag minns honom med stor tacksamhet.

Viktiga initiativ från Berlin.

BERLIN: Snabb utflykt fram och tillbaka till Berlin i dag. Tillbaka återstår visserligen att utreda.

SAS-planet är rejält försenat, och fungerar det trots allt blir det den särklassigt sista maskinen som lyfter från Tegel denna kväll. Vi håller tummarna.

Berlin är för nig alltid fyllt av historia.

När vi landade här i dag på morgonen blickade jag bort mot den kulla som byggdes upp av resterna av ruinerna av det bombade Berlin efter kriget, och som USA sedan byggde en massiv station för signalspaning mot de sovjetiska stridskrafter som omringade Västberlin under det kalla kriget.

Elektroniken är borta, men de stora domer som skyddade de känsliga antennerna finns kvar och syns över hela landskapet.

Och vi svepte ner förbi det gamla kastellet i Spandau. Här hölls Hitlers arkitekt och åtskilligt annat Albert Speer fängslad av de allierade under åtskilliga decennier efter det att han dömts i Nürnberg.

Samarbetet mellan de forna allierade hade brutit samman, men här i Spandau liksom vid den gemensamma flygkontrollen vid Tempelhof fanns också Sovjet tillsammans med de västallierade under hela det kalla kriget.

Men nu är vi ett annorlunda Europa.

Angela Merkel lyfte tidigt i dag på morgonen i riktning G7-toppmötet i Canada. En icke alldeles lätt affär.

Men under de senaste dagarna har hon, visserligen huvudsakligen i rubrikform, lanserat en rad förslag om hur EU-samarbetet kan utvecklas på viktiga områden.

Till viss del är det ett svar på olika initiativ från president Macron i Paris, men på andra områden både breddar och fördjupar hon förslagen.

För Sveriges del handlar det om en rad förslag som vi måste förhålla oss till. Och när Storbritannien lämnar EU blir den redan viktiga relationen med Berlin ännu mycket viktigare.

Att förslagen än så länge mest är rubriker skall ses som en möjlighet. Det finns en öppning för att påverka med olika initiativ och inspel. Om ett Sverige på väg in i en valrörelse klarar det är väl tveksamt, men därefter kommer det inte att finnas mycket utrymme för att vänta.

Så nu lämnar jag Berlin för denna gång.

Det blev samtal i förbundskanslerns kansli, avslutningstal på Herti School of Governance och middag och samtal med Svensk-Tyska Handelskammaren på dess årsmöte.

Men snart är jag tillbaka i Berlin igen.

Perspektiv från Finland.

HELSINGFORS: I går var det försvarsmaktens s k flaggdag i Finland, tillika Marskalk Mannerheims födelsedag, och dessutom firandet av hundra år sedan Finlands försvarsmakt grundades.

Försvarsmaktens kommendör Jarmo Lindberg gav stor mottagning för det finska samhällslivets alla toppar och förtjänta i anrika ständerhuset. Alla var där.

Och när president Sauli Niinistö gjorde entré började orkestern omedelbart, som sig bör, spela Björneborgarnas Marsch.

En gammal vän sade att försvarsmaktens insatser för Finland förvisso var någonting att fira. Hade de inte gjort vad de gjort hade jag nog fått tillbringa mitt liv i Sibirien, noterade han utan minsta antydan till dramatik i formuleringen.

Nere på Senatstorget blickade Tsar Alexander II ut över utställningen av försvarsmaktens olika vapensystem. Tyska stridsvagnar, svenska och ryska pansarfordon, imponerande artilleripjäser och mycket annat blandades med strömmen av förvånade japanska turister.

För mig var det ett kort besök. Mottagningen, med möjligheter att träffa de flesta, andra samtal, ett angörande och ett besök på svenska ambassaden innan det nu är dags att styra hem igen.

Men jag är snart tillbaka här.

President Niinistö har tagit ett tydligt kommando över utrikespolitiken inte minst genom de s k Gullranda-samtal som han ordnar varje försommar för att summera världen och dra upp de stora linjerna i utrikespolitiken.

Och jag tillhör dem från omvärlden som inbjudits detta år för att ge min syn. Så det blir en snar återkomst till Finland.

På den vidare scenen förbereds nu G7-toppmötet i Canada, men hur det kommer att utvecklas återstår att se.

Det var värt att notera att man i Canada var både tydlig och skarp i förra veckan i sin reaktion på Trumps tullar. Tydligt sade man att det blir mottullar ”dollar för dollar” och att det inte kunde komma ifråga att acceptera avgörande krav som Trump har i de fortfarande pågående förhandlingarna om NAFTA.

EU genom Cecilia Malmström har också varit tydliga, men jag noterar en viss nervositet i både Berlin och London i frågan. Och visst finns det risker med att trappa upp – men enligt min mening är de långsiktigt mindre än om man i stället skulle lägga sig platt.

Säkert kommer man på G7-mötet också att ha anledning att diskutera hur den iranska fortsatt skall hanteras. Israels premiärminister Netanyahu åker just nu runt i Europa med budskap som åtminstone delvis saknar så gott som varje verklighetsförankring i sin fientlighet mot Iran.

Och i Teheran är det tydligt att de mer militanta krafterna uppfattar signalerna från omvärlden och börjar att agera därefter. Vi var i en långsamt positiv cirkel, men nu är vi tydligt på väg in i en ond cirkel i regionen.

Från europeisk utgångspunkt påtagligt bekymmersamt, men från viss amerikansk och viss israelisk kanske någonting man i själva verket strävar efter.

Om en vecka är det nu åter sannolikt att toppmötet mellan Trump och Kim kommer att äga rum i Singapore.

Och frågan är om det leder till vad som med en av dessa förkortningar som den internationella debatten ofta drabbas av kallas CVID – Complete Verifiable Irreversible Denuclearisation. Det är ju detta som Trump själv har varit tydlig med att han eftersträvar.

På den stora säkerhetskonferensen i Singapore under helgen – jag var dock i Tallinn – var det Japan som talade alla tydligast om CVID, medan det var uppenbart att Sydkorea ser utvecklingen i ett betydligt längre tidsperspektiv. Här finns en uppenbar spänning.

Men om hur detta kommer att utveckla sig vet vi i dag föga. Och sannolikheten för att man i Washington eller Pyongyang vet så värst mycket mer är nog inte hög. Osäkerheten är genuin.

Nu lyfter planet strax tillbaka till Stockholm.

TALLINN: Solen har lyst klar och varm över Finska Viken dessa dagar, men huvuddelen av tiden har jag spenderar inomhus i olika diskussioner.

I fredags samlade på svenska ambassaden en del av oss som på olika sätt var aktiva under den s k midsommarkrisen om Narva 1993 för att med ett visst historiskt perspektiv gå igenom vad som hände då.

Ofta diskuterar vi det som i internationellt agerande misslyckats, och tenderar att glömma bort det som faktiskt kom att lyckas. Och Narva-krisen 1993 tillhör alldeles tydligt den senare kategorin.

Det blev en fascinerande resa genom en tid som nu känns mycket avlägsen. Ett Estland som kämpade med sina egna motsättningar, och ett Ryssland där utgången av striden mellan demokrater i Kreml och rödbrun delvis väpnad revanchism inte alls var given.

Det var i denna situation som krafter i den totalt ryskdominerade nordöstra delen av Estland plötsligt krävde autonomi och utlyste en s k folkomröstning i frågan, och fick kraftigt stöd från krafter i Ryssland självt som hade ett tydligt intresse av att riva isär det nyligen självständiga och stapplande Estland.

Vi hade sett utvecklingen i Moldavien året innan, där en motiverande utveckling året innan lett till etablerandet av en enklav Transnistrien som ju fortfarande är där och på en lång rad olika sätt blockerar landet.

Hade vi fått en motsvarande utveckling i Estland är det nog inte säkert att landet hade kunnat bli medlem i vare sig EU eller Nato, och säkerhetsläget i vår del av Europa kunde ha varit betydligt osäkrare.

Men så blev det inte. Ett inte okomplicerat politiskt spel där också vi i Stockholm kom att spela en viss roll medförde att krisen kunde avvecklas.

Vi hade goda relationer med Kreml – jag hade varit på besök hos president Jeltsin några månader tidigare – liksom alldeles självklart med den estniska ledningen. Men också europeiska institutioner kom att bli betydelsefulla.

Trevlig och intressant var inte minst att träffa dåvarande premiärministern Mart Laar, som tillsammans med president Lennart Meri, som ju tyvärr gick bort för ett antal år sedan, var avgörande för frågans lösning.

I dag är Narva fortfarande en ryskdominerade stad, men med en klar majoritet som är fulla medborgare i Estland, och de frågor som hotade att driva fram en allvarlig kris 1993 finns knappt längre.

Och vad som inträffade med Krim och Donbas 2014 förefaller snarare att ha förstärkt den utvecklingen. Ryssland är förvisso fortfarande nära, och St Petersburg är den stora och glittrande staden, men Estlands rättsordning, demokrati och europeiska öppenhet förefaller att vara alldeles avgörande för de av rysk nationalitet som ju fortfarande dominerar nordöstra Estland.

Diskussionerna på Lennart Meri-konferensen har dock dominerats av helt andra frågor.

Själv deltog jag i panelen om utvecklingen i och relationerna med Ryssland, men trots allt de problem som ligger i detta är nog slutsatsen av de olika diskussionerna att relationerna med USA just nu är ett kanske ännu större problem.

Men nu bär det hem till Stockholm igen.

Lite tur och retur blir det, för redan i morgon eftermiddag landar jag ett stenkast rör så härifrån, nämligen i Helsingfors på andra sidan Finska Viken.