För ett år sedan…

STOCKHOLM: Framför mig ligger nu, ovanligt nog, en hel vecka hemma i Stockholm. 

I torsdags hade jag möjlighet till lite olika möten i London, och inte minst med European Council on Foreign Relations för att se lite på agendan för hösten.

Och utrikespolitiskt blir den laddad med flyktingkrisen som allt tydligare och den ryska politiken mot Ukraina också i allt väsentligt oförändrad.

I Storbritannien självt pågår just nu ett val av ny partiledare i Labour, och allt tyder på att partiets medlemmar kommer att välja en gammal vänsterledare att ta hand om partiet.

Att Labours framgångsperiod var när man under Tony Blair rörde sig mot mitten, och att nederlaget i valet tidigare i år också handlade om att dåvarande ledaren Ed Milliband förde partiet för långt till vänster, tycks man alldeles ha förträngt.

Det tycks, av allt att döma, finnas en vänsternostalgisk våg ute bland medlemmarna – lite som när socialdemokraternas medlemmar här jublade över Håkan Juholts inledande retorik.

Men nästan alla som burit ansvar i Labour förr förfasar sig, skriver artiklar och förutspår katastrof. Och i det konservative lägret åser man självfallet det hela med dold och djup tillfredsställelse.

Hur detta kommer att påverka EU-frågans hantering återstår att se. Den sannolikt nye ledaren Jeremy Corbyn förefaller att ha en vacklande inställning i den frågan också.

Men nu är jag således hemma, och kommer så att förbli under nästan tio dagar.

För ett år sedan hade vår valrörelse i Sverige redan kommit en bit på väg.

Anders Borg och jag hade haft en gemensam presskonferens där vi försökte säga att läget i omvärlden i flera avseenden hade förändrats till det sämre, och att vi nu skulle ställas inför betydligt större utmaningar såväl i säkerhets- och utrikes- som i flyktingpolitiken.

Och att detta borde diskuteras i valrörelsen.

Men icke. Många media tyckte att det bara var någon typ av taktiskt tjafs utan riktig relevans. Och fortsatte som om ingenting hade hänt.

Tja. Nu är vi i alla fall där vi är, och brottas med den nya situationen.

Vår ekonomi är tillsammans med den brittiska nog de som går bäst i EU i dag, men i samtalen ute i vårt samhälle är detta inte en fråga, utan där handlar nästan allt nu om invandring och integration.

Och det är att sticka huvudet i sanden att förneka att detta kommer att ställa oss och Europa i övrigt inför betydande utmaningar.

Med en invandring på dessa nivåer ställs krav på att integrationen faktiskt fungerar betydligt mycket bättre än i dag.

Om den fungerar blir invandringen till en betydande fördel för hela vårt samhälle – men om den inte gör det finns faktiskt risken för det motsatta.

Att forma en politik för detta tror jag vare sig socialdemokraterna eller Sverugedemokraterna klarar. 

De förra är för låsta vid sin s k modells stela strukturer för att kunna accepters en mer flexibel ekonomi genuint öppen för det nya, och de senare vill uppenbarligen föra oss ur hela det EU-samarbete som med nödvändighet måste vara en viktig del av lösningen.

Så det måste ankomma på alliansens partier att forma den nya väg för Sverige som den nya situationen kräver. Och det är ju också inom och mellan dess partier som diskussionen nu också inletts.

Det handlar om en av de allra mest avgörande framtidsdebatterna för Sverige.

Vår presskonferens för ett år sedan – i valrörelsens inledning – visade sig alldeles riktig i sina bedömningar. 

 

Kontrasternas dag.

ACCRA: Detta har varit kontrasternas dag här i Ghanas huvudstad.

Tidigt på förmiddagen hanns det med en tur till stadens olika delar, inklusive de fattiga slumområdena kring stranden vid Jamestown med dess klassiska stora kanoter för fiske.

Och på eftermiddagen har vi så träffat olika nätföretag andra nätaktivister i Ghana. 

Av landets ca 25 miljoner invånare är 15 miljoner uppkopplade mot nätet, och även i slummen såg det ut som om de flesta hade mobiltelefoner om än oftast av enklare slag.

Och det illustrerade väl kontrasterna i dagens Afrika. Kvarstående fattigdom i förening med mycket snabb utveckling baserad inte minst på de nya teknologierna.

Våra diskussioner här har ju mycket handlat om hur Afrikas utveckling skall kunna accelerera med hjälp av nätet och det nya företagande det stimulerar och gör möjligt.

Och Ghana befinner sig utan tvekan till de ledande länderna i Afrika i detta avseende.

Men nu går detta vårt möte mot sitt slut. Nästa gång träffas vi i Bangalore i Indien. 

Sent i kväll bär det hemåt. 
Det blir en del möten i London under dagen i morgon, men sedan bär det hem till Stockholm igen. 

 

Utmaningar i Ghana.

ACCRA: Mycket av Accra eller Ghana har det kanske inte blivit sedan jag kom hit i går kväll. 

Diskussionerna med internet-kommissionen har tagit varje minut, men de har i gengäld varit mycket intensiva och viktiga.

De möjligheter nätet i dess olika former innebär för utvecklingsländerna har stått i fokus. 

Och som genom en tillfällighet publicerades i dag också en internationell debattartikel av mig i just detta ämne.

Det rådde tydlighet enighet i våra diskussioner att de 17 olika mål för utvecklingen fram till 2030 som FN:s generalförsamling kommer att anta i september är lite för konventionella och inte fullt ut ser de stora möjligheter som ligger i de nya teknogierna.

Den digitala medvetenheten i de diplomatiska kretsar som förhandlat fram dessa dokument lämnar alldeles uppenbart åtskilligt övrigt att önska.

Men då är det desto viktigare att grupper som den vi företräder gör vad vi kan för att påverka dialogen i olika länder.

Att komma till Afrika är alltid spännande. Här finns problem – men också enorma möjligheter.

Planet från London jag kom med i går passerade rakt över utomordentligt besvärliga områden. Långt under oss låg Kidal i östligaste Mali med områden jag knappt tror att de FN-trupper som ju numera finns i landet har möjlighet att röra sig i.

Men Ghana har haft en stark såväl demokratisk som ekonomisk utveckling under betydande tid.

Nu ter sig dock den ekonomiska bilden lite mer besvärlig. 

Den sittande NDR-regeringen har ansvar för mycket stora offentliga underskott, och detta tillsammans med de vikande råvarupriser som ju påverkat många länder i Afrika har fört in landet i större bekymmer.

Guld, diamanter och kakao är viktiga delar av landets ekonomi. 
En gång kallades detta område för Guldkusten, och t o m Sverige gjorde under en mycket kort period ett försök att etablera handelspositioner här. Danmark kom dock att lyckas bättre
Men nu är det problem som dominerar. Valutan har t ex förlorat ca en fjärdedel av sitt värde under året.

I slutet av nästa år stundar val, och med de ekonomiska svårigheterna påtagliga kommer NDR att utmanas på ett mycket påtagligt sätt av oppositionspartiet NPP. 

I grannlandet Burkina Fasso har ekonomiska svårigheter också lett till politisk oro, men det demokratiska presidentvalet och fredliga maktskiftet i den regionala giganten Nigeria har utan tvekan stärkt den demokratiska utvecklingen i regionen och Afrika i dess helhet.

I morgon förmiddag hoppas vi få möjlighet att se lite mer av Accra innan det blir dags att träffa några av de olika företagare och innovatörer som nu driver landets utveckling framåt.
Och sent i morgon kväll blir det dags att återvända till Europa igen.

Till Afrika och Accra.

LONDON HEATHROW: Efter en helg med diskussioner i Mariehamn och Helsingfors är jag nu på väg till Accra i Ghana för ett möte där tisdag och onsdag med den globala internetkommissionen.

I fokus för vårt möte denna gång kommer nätets betydelse för utvecklingsländerna att vara. 

Och det har sin speciella inför FN:s generalförsamling i september om de nya utvecklingsmålen. 

Att vi valde Accra som plats för vårt möte denna gång har sin grund i att detta är ett av de länder i Afrika där vi nu ser en påtagligt intressant utveckling när det gäller utnyttjande av nätet och utvecklingen av olika nya nätföretag.

Jag ser fram mot våra diskussioner och inte minst de olika möten med olika entrepenörer vi planerat. 

I programmet ingår också möten med Ghanas regering och inte minst dess utrikesminister som jag ju träffat ett antal gånger tidigare.

Så det blir nu ett antal timmars flygning nere till västra Afrikas kust alldeles norr om ekvatorn.

Nyheterna förmedlar en betydande nervositet på världens finansiella marknader. Ofta är det så mot slutet av sommaren, men det som nu påverkar är osäkerheten om utvecklingen i den kinesiska ekonomin.

Och den osäkerheten har betydande effekter även i övrigt. 

Alla råvarumarknaden har nu hänt neråt – under lång tid var det ju den kinesiska ekonomins växande aptit som drev den – och speciellt bör noteras att oljepriset just nu ligger strax under 44 dollar per far. 

I Berlin träffar Ukrainas president Poroshenko i dag förbundskansler Merkel och president Hollande. 

Och det är i alla fall min bedömning att det mötet skall resultera i tryck främst på Kreml att verkligen respektera ingångna avtal om vapenvila och vara berett till i genuin mening fria val också i de enklaver man satt upp i östra Ukraina.

När jag i kväll landar i Accra kanske vi kommer att veta mer om hur det gått.

Mariehamn, Helsingfors och Accra.

MARIEHAMN: Efter några dagar hemma är det nu några dagar på mer redande fot som gäller för mig.

Och först har det burit iväg hit till Finland.

Åland är så nära och så lite utland som man kan komma från Stockholm, och det blev en vacker båtfärd genom en solig skärgård hit i går. 

Det går snabbt från det att man lämnar Söderarms fyr bakom sig till dess att man kommer in till Mariehamns angöring.

Historien här är fascinerande och lärorik. 

I Mariehamn kan den uppmärksamme fortfarande se spåren efter tiden då societén i St Petersburg kom hit för att vila upp, och i bokhandeln köpte jag en ny bok om den stora ryska fästning Bomarsund som ju britternas och fransmännens fartyg sköt sönder och samman under Krim-kriget. 

Och den flottstyrkan var också baserade i svenska Fårösund.

Efter Krim-kriget lades ju grunden till den demilitarisering som också dagens ålänningar fäster betydande vikt vid, även om det inte minst under första världskriget kom en tid av nya omfattande ryska befästningar.

Uttrycket att Åland då var som en pistol riktad mot Sveriges hjärta brukar tillskrivas bl a Hjalmar Branting, som hade ett starkt engagemang i Ålands framtid.

I går var det 150 år sedan Julius Sundblom föddes, och det firades med möten och sång i centrala Mariehamn. 

Han var gestalten som ledde ansträngningarna att göra Åland till en del av Sverige när Finland blev självständigt – att det då var det som så gott som alla här ville är det nog ingen tvekan om – men kom sedan att fortsätta som ledande personlighet när ögruppens autonomi etablerades efter det viktiga avgörandet i Nationernas Förbund om tillhörigheten till Finland.

Och den autonomi man har är närmast unik i dagens Europa. 

Den egna flaggan vajar stolt varthelst man skådar, och efter den finska flaggan får man leta noga. Egna bilskyltar, egna frimärken och egen toppdomän på internet markerar detta ytterligare. 

Och autonomin fungerar, och det talades i mycket uppskattande ordalag om besöket som Finlands president Sauli Niinistö nyligen hade avlagt.

Som andra mer eller mindre liknande regioner i Europa har man en mycket god ekonomisk utveckling. 

Företagsamheten frodas, antalet miljardärer är betydande och inte minst vårdas och utvecklas traditionen inom sjöfart. Den imponerande barken Pommern ligger som symbol och museum i hamnen där de stora färjorna till Sverige och det övriga Finland trängs.

Av den bekymmersamma ekonomiska utvecklingen i dagens Finland märks här föga.

En viss debattfnurra uppstod under sommaren kring försvaret av Åland, som ju trots demilitarisering är ett självklart åtagande för Finlands försvarsmakt. Men efter några kanske mindre briljanta inlägg, där det gavs bidrag också från svenskt håll, lade sig klokt nog den debatten.

Härifrån fortsätter jag senare i dag i riktning Helsingfors där det under de mer informella former som utmärker den nordiska sensommaren blir anledning att diskutera ekonomi, säkerhetspolitik och relationerna mellan Sverige och Finland.

Om det just nu går bra för Sveriges ekonomi kan samma sak dessvärre inte sägas om Finlands. Den nya regering som tillträdde tidigare i år har en viktig uppgift att drivs igenom de strukturella reformer som är en nödvändighet.

Inte minst den studie som Anders Borg gjorde för den tidigare finska regeringen visar det med all önskvärd tydlighet.

Och efter kvällens diskussioner i Helsingfors fortsätter jag i morgon så till Accra i Ghana för möte där under tisdag och onsdag med Global Commission on Internet Governance.

 

Om Egon Bahr.

STOCKHOLM: Det är inte utan viss sorg jag tar del av nyheten om att Egon Bahr avlidit.

Han blev 90 år, var väl, föga förvånande, lite skröplig mot slutet, men höll fast vid åtskilliga av sina övertygelser.

När jag var på en kvällsdiskussion i Berlin om Ukraina och Ryssland för mindre än ett år sedan dök han upp och presenterade med visst emfas sina teser. 

Vi var, försiktigt uttryckt, inte riktigt på samma linje. Men vi hade i alla fall ett vänligt litet samtal när vi stöte samman i ett helt annat sammanhang några månader senare.

Han var, i genuin mening, en strategisk tänkare. 
Och han var, i genuin mening, en tysk nationalist.

Han hade en genuin skepsis mot att den dåvarande västtyska republiken lierade sig för hårt med USA, och även om han kom att bli den som i teori och praktik verkade tydligast för dialog både med dåvarande DDR och Sovjet fanns det “gesamtdeutsche” perspektivet alltid där.
I grunden skulle jag nog säga att det alltid var det som var det drivande.

Avspänning med Sovjet, och distansen till USA, handlade i grunden om att bevara möjligheten av någon form av tysk återförening, om än knappast i den version som Helmuth Kohl senare så framgångsrikt kom att förverkliga den.

Senare blev han en tydlig motståndare till Nato:s utvidgning inte minst med de baltiska staterna, och när Moskva inledde sin aggression mot Ukraina var han en av de ledande s k Putin-versteher i den tyska debatten.

Hans strategiska vision var ett Europa där ett starkt Tyskland och ett starkt Ryssland dominerade i alla fall alla de delar av Europa som låg däremellan. 

Som strategisk tanke var den knappast ny, snarare tvärt om, och i grunden skall vi alla känna en tacksamhet över att utvecklingen kom att gå en annan väg.

Men han stod upp för sin vision och sina tankar. Och var också i dessa avseende en intressant person.

Vart syntar nya ryska anfall?

STOCKHOLM: Tillbaka i en solig och angenäm huvudstad. Skolstart, och landet börjar så småningom komma igång efter sommaren. 

Min början var med sedvanlig middag i regi av det svensk-amerikanska handelskammaren i New York. Före 2006 tillhörde jag dess rätt omfattande styrelse, och sedan dess har de haft vänligheten att bjuda också mig på dessa middagar.

Och självfallet blev det diskussioner såväl om svensk och amerikansk ekonomi som om vad som utspelar sig i den amerikanska politiken inför 2016.

I dag har OSCE haft möte med sitt s k permanenta råd i Wien och fått en rapport om hur de Kreml-stödda separatisterna i östra Ukraina i tilltagande grad saboterar och begränsar OSCE-observatörernas arbete där.

Och det kommer samtidigt som vi ser en betydande upptrappning av olika stridsaktiviteter från den ryska sidan. 

Det är alldeles uppenbart att man inte respekterar den vapenvila som det ju finns flera överenskommelser om.

Vad som är syftet med detta kan man bara spekulera om. 

Min tes är att man vill sträva efter att tvinga Kiev in i en ny politisk överenskommelse än mindre förmånlig än den som ju fick beteckningen Minsk2, och som den ryska sidan inte heller respekterar.

Jag ser att utrikesminister Lavrov nu i olika uttalanden säger att Kiev nu måste sätta sig ner med separatisterna och komma överens.

Jo, det är förvisso dit man strävar. 

De väpnade marionetterna skall accepteras i det ukrainska politiska systemet, och genom konstitutionella förändringar sedan ges en vetoposition i detta. Därmed skall varje västligt steg av Ukraina kunna blockeras de facto av Moskva.

Och till bilden hör ju att Moskva strävar efter att säga att de minsann inte har någonting med konflikten att göra, utan att det är en konflikt inom Ukraina som bara kan lösas genom den typ av arrangemang man anger.

Sanningen är, som bekant, att dessa två s k folkrepubliker inte skulle överleva länge om Rysslands aktiva militära, ekonomiska och politiska stöd upphörde. 

De skulle kollapsa. Och det vet man i Moskva bättre än kanske någon annanstans.

Det var ju för snart exakt ett år sedan som president Putin tvingades skicka in reguljära ryska bataljonsstridsgrupper i Ukraina för att förhindra den kollaps som då hotade.

På måndag nästa vecka åker president Poroshenko till Berlin för att där träffa förbundskansler Merkel och president Hollande, och några dagar senare är han i Bryssel för diskussioner med EU-ledningen där.

Då är det viktigt att man fokuserar på tydliga och raka krav på Moskva att se till att det som överenskommits också respekteras. 
Och på det stöd EU och andra kan ge Ukraina i denna situation.

Hemåt igen – mycket på agendan.

PÅ VÄG HEM: Så är det nu slut på denna sommar, som för min del faktiskt inneburit sol så gott som varje dag, och jag hoppar hemåt mot Stockholm och de kommande månadernas olika uppgifter.

Och sakta börjar jag titta framåt på dem.

I våras hade jag hoppats att hösten måhända skulle bjuda på ett lite lugnare tempo än våren, men som det nu ser ut ser det knappast ut att bli fallet.

Jag ser nu att mina olika uppdrag under de närmaste månaderna kommer att ta mig till Accra, Seoul, Abu Dhabi, Guangzhou, Peking, Dubai, New Delhi, Los Angeles, New York, Bangalore och Washington – om jag nu håller mig utanför den europeiska kontinenten.

Det gäller alldeles uppenbart att värna dagarna hemma i Stockholm. Och i Europa.

En hel del kommer att handla om de internationella nätfrågorna. 

Nästa vecka har t ex den internationella kommission jag leder möte i Accra i Ghana för att fokusera också på de olika utvecklingsperspektiven. Dessa frågor blir viktiga under hösten också mot bakgrund av diskussionerna i FN om de nya s k utvecklingsmålen.

Och internet-frågor kommer senare under hösten att ta mig till såväl Indien som Kina. 

Hur dessa länder ställer sig när olika frågor rörande internet kommer att diskuteras i olika internationella fora under de kommande månaderna blir mycket viktigt.

Och det skall heller inte glömmas att dynamiken k utvecklingen när det gäller nätet är mycket stark i dessa jättar.

Den som är intresserad av dessa frågor kan ju via länkar på Twitter här till höger ta del av vad jag skrivit i olika internationella fora under sommaren. 

Men åtskilligt kommer också att handla om bedömningar av hur den europeiska och globala politiken kommer att utvecklas.

Det blir oundvikligen en del Bryssel, självklart Kiev och möjligen också Ryssland, även om det är tveksamt om också det senare hinns med.

Kommer det att vara möjligt att genomföra Minsk-avtalet? 

Avtalet har sina mycket tydliga brister. Frågetecknen fanns redan från början, och de har sannerligen inte blivit vare sig färre eller mindre av den senaste utvecklingen.

Och att Kreml försöker att vrida och förvrida förvånat knappast.

Den ryska utvecklingen oroar alldeles självklart. Ett Ryssland som sluter sig inne i en allt mer aggressiv och överrustad nationalism bådar inte väl för Europas säkerhet.

Det måste vi självfallet värna oss mot – och mer långsiktigt också försöka att bidra till att vända utvecklingen till något mer positivt också för Ryssland självt.

Och här blir utvecklingen av konflikten med Ukraina av alldeles avgörande betydelse. 

Att EU och USA håller kursen och inte litar på sirensånger om att det hela inte är så mycket att bry sig om är alldeles avgörande.

Och ofrånkomligt är också att besöka USA.

Här blir ju den närmaste tiden mycket viktig med diskussioner om Iran-avtalet, och vi ser ju också hur kampen intensifieras inom olika läger när det gäller nomineringar inför nästa års presidentval.

De första primärvalen är visserligen inte förrän i februari, men redan nu sätter den kommande kraftmätningen sin prägel på hela den amerikanska debatten.

Den asiatiska utvecklingens betydelse skall inte underskattas, och just nu handlar detta mycket om Kina. Även här finns betydande – och tilltagande! -frågetecken av såväl politik som ekonomisk art.

Så det blir två eller möjligen t o m tre besök i Mittens Rike för att om möjligt få en klarare bild av utvecklingen där.

Och det blir besök också i den viktiga Gulf-regionen för kontakter med olika ledare och tänkare när det gäller utvecklingen i den vidare Mellersta Östern. Utmaningen från Daesh kommer inte att mildras.

Här hemma i Europa stundar viktiga val.

I Turkiet blir det så gott som säkert nyval. I Grekland talar mycket för att det blir samma sak. I Portugal och Spanien kommer man att gå till val efter ekonomiskt prövande tider. I Polen stundar av allt att döma ett politiskt skifte.

Och i Bryssel kommer EU:s ledare att samlas för att försöka att få en bättre koordinering av flyktingpolitiken. 

Arbetet med att finna en överenskommelse med London inför den brittiska folkomröstning som kan komma redan nästa år kommer att intensifieras. Såväl handelsförhandlingarna TTIP med USA som arbetet med den digitala inre marknaden har betydelse också i detta sammanhang.

Så det kommer inte att saknas frågor att försöka att hålla ögonen på. 

Ingen Euro-kris – en grekisk kris.

VID MEDELHAVET: Sakta men säkert går semestern mot sitt slut, men än återstår några dagar här.

I nyheterna talas det åter om Grekland och den mer detaljerade uppgörelse om Euro-ländernas nya stödpaket. 

Efter visst tumult har det grekiska parlamentet gett sitt godkännande, och på onsdag är det dags för även förbundsdagen i Tyskland att ge sitt.

Jag har tidigare avstått från att kommentera detaljerna kring detta drama, och tänker fortsätta med den linjen.

Men en sak bör dock sägas också mot bakgrund av olika rubriker i media: detta är ingen eurokris – detta är en grekisk kris.

För några år sedan gick det möjligen att tala om en eurokris, men det vi ser nu är en grekiska kris och knappast någonting annat. Jag vet ingen som på allvar tror att den på något sätt hotar den gemensamma valutan.

Opinionsundersökningar i alla de länder där den gemensamma valutan används visar att den har ett starkt stöd från dessa länders medborgare. Och det är självfallet viktigt.

Att ha en fast eller gemensam valuta innebär självfallet betydande fördelar, men ställer självfallet tydligare krav på den ekonomiska politiken eftersom det till synes bekväma instrumentet att försöka devalvera sig ur olika problem inte längre står till förfogande.

Jag tillhör dem som i grunden ser detta som en fördel. 

Sveriges period av medvetna devalveringar på 1970- och 1980-talen var ingen framgång. Och om detta rådde det en betydande konsensus bland landets ekonomiska bedömare.

I Grekland förefaller man att ha trott att den gemensamma valutan medförde att man kunde låta den ekonomiska politiken segla vind för våg och blåsa på med utgifter, lån och underskott som om de sista dagarna var nära.

Sådant går aldrig – euro eller inte euro.

På ett eller annat sätt kommer en kris, och på ett eller annat sätt måste man försöka att ta sig ur denna.

Ofta plågsamt. Alltid besvärligt. Men oundvikligt. Och blir aldrig bättre av att man drar ut på det hela, tvekar och mest försöker att skylla på andra.

Och det är i grunden detta som den grekiska krisen handlar om. 
Euron klarar sig bra. På sikt förhoppningsvis Grekland också.

En kärnvapenfri värld?

VID MEDELHAVET: I går var det 70 år sedan den första atombomben – så brukade de kallas förr – fälldes över Hiroshima. Och några dagar skulle en andra följa över Nagasaki.

Effekterna var förödande, och sedan dess har debatten rasat om huruvida det var rätt eller fel.

Moralen i denna typ av krigföring är minst sagt diskutabel. 

Det handlar ju om urskiljningslöst dödande av oskyldiga människor. 

Men i detta grundläggande avseende var Hiroshima dessvärre inte annorlunda än eldstormarna över Hamburg och Dresden, eller för den delen Hitlers bomber över London.

Försvaret ligger självfallet i att slutet av kriget påskyndades.

Hiroshima och Nagasaki besparade både Japan och USA alla de offer som en fullskalig invasion av de japanska öarna skulle ha lett till. Kapitulationen kom snabbt.

Samma sak kan inte sägas om bombningarna av Hamburg och Dresden, för att nu ta dessa som exempel. 

Hitler-regimens motståndsvilja bröts inte – studier efter kriget visade att bombningarna i detta mycket grundläggande avseende snarast var kontraproduktiva.

Sedan bomberna över Hiroshima och Nagasaki har världen upplevt 70 år utan att kärnvapen någonsin använts. 

Det var ytterligt nära inte minst under Cuba-krisen 1962, men tack och lov har de återhållande faktorerna främst i form av insikten om den ömsesidigt förgörande kraften i dessa vapens användning förhindrat att knapparna tryckts in.

Om det kommer att förbli så eller inte är självfallet en av vår tids fortsatt avgörande frågor.

De senaste decennierna har medfört att de tidigare enorma först amerikanska och sedan än större sovjetiska arsenalerna mycket kraftigt skurits ned. Och denna utveckling födde förhoppningar om en fortsättning.

Men nu förefaller vi att vara i en situation där läget vad gäller fortsatta avgörande neddragningar är påfallande låst.

President Obama i sitt tal i Prag i april 2009 lade fram ett ambitiöst program för ytterligare ömsesidiga reduktioner med det uttalade målet av en värld utan kärnvapen. 

Men av detta har det dessvärre inte blivit mycket. Moskva var inte villig att gå vidare på denna väg, också på grund av skepsis not USA:s olika tankar på robotförsvar.

Och under senare år är det ju tydligt att man på rysk sida ser kärnvapen som en nyckelfaktor i landets påstådda styrka. Vi ser det i retoriken, och vi ser det också i de konkreta programmen.

Själv har jag svårt att rationellt förstå de mycket stora satsningar som sker på dessa system. 

Om man bortser från det politiska symbolvärde som olika länder tydligt ser i innehavet av dessa vapen handlar det ju om system som bara är användbara i de yttersta och minst sannolika av konfliktscenarier.

I USA har det ju kommit att bli något av ett problem att dessas system inte längre ses som så relevanta och viktiga. Tidigare ytterligt höga krav vid handhavandet har vid ett antal tillfällen negligerats.

Här sker i stället satsningarna på olika typer av mycket träffsäkra och effektiva konventionella vapensystem, och det är nog en rädsla för att inte fullt ut kunna hänga med i denna utveckling som driver i alla fall delar av den ryska tydliga satsningen på kärnvapen.

Om det för något år sedan fanns förhoppningar om att det skulle vara möjligt att få till stånd en avgörande reduktion av s k taktiska kärnvapen i Europa ter detta sig nu dessvärre som betydligt svårare.

Tanken var att man inom Nato ensidigt skulle besluta att dra tillbaka det relativt begränsade antalet sådana vapen man har i fem europeiska länder i förhoppningen att detta skulle kunna leda till någon form av motsvarande rysk utveckling.

När jag i olika sammanhang talades med olika amerikanska militära befälhavare i Europa var deras entydiga uppfattning att dessa vapen saknade militärt värde. De sågs snarare, från denna utgångspunkt, som en belastning.

Men det var före Krim och Donbass och ny rysk kärnvapenretorik.

I dag ses det nog i åtskilliga Nato-länder som politiskt nödvändigt att bibehålla dessa vapen. 

Att de nu dessutom kommer att moderniseras som en del av den övergripande amerikanska moderniseringen av just denna bomb – den enda flygplanfällda bomb som finns kvar i den amerikanska kärnvapenarsenaler – kommer nog att leda till en del komplicerade frågeställningar längre fram.

I Europa skall vi inte glömma att vi dessutom har såväl franska som brittiska kärnvapenarsenaler. 

I bägge fallen har de reducerats både i antal och i typen av vapensystem, men konsumerar fortfarande betydande resurser.

I Storbritannien kommer man nu till mycket dryga kostnader att besluta att utveckla och bygga nya atomubåtar för dessa system. 

Jag har ännu inte träffat någon som kunna ge mig ett sammanhängande och trovärdigt svar på frågan om det inte vore långt bättre att satsa dessa pengar på moderna konventionella system.

Och samma sak gäller alldeles självklart de franska styrkorna. Här är den nationella prestigefaktorn än starkare än i diskussionen om de brittiska systemen.

Varje diskussion kring dessa frågor brukar sluta med att dessa vapen kanske är vad som är kvar av en tidigare stormaktsstatus – och att de måhända är den yttersta garantin för att man fortfarande sitter som permanenta medlemmar i FN:s säkerhetsråd.

Lite bisarrt, men så ser världen stundtals ut.

Den nation i världen som i dag har det aktivaste kärnvapenprogrammet är Pakistan. 

Från mer strategiska system utvecklar man nu sådana med också mer taktisk inriktning. Det handlar, från deras utgångspunkt, om att balansera vad man ser som ett övermäktigt Indien.

Trots alla de uppenbara faror som ligger i att såväl Indien som Pakistan har kärnvapen, och den eskalation vi ser i det pakistanska programmet, måste dock konstateras att de sannolikt spelat en viss roll när det gällt att begränsa de konventionella konflikterna mellan länderna.

I Mellersta Östern är Israel den enda och därmed tydligt dominerande kärnvapenmakten. 

Allmänna bedömningar talar om att man inte bara har robotar med betydande räckvidd och precision, utan dessutom möjlighet att leverera insatser från flygplan och med robotar som skjuts från ubåt.

Även här finns det starka skäl att ifrågasätta om dessa vapen verkligen behövs. Israels konventionella överlägsenhet gentemot varje rimlig arabisk motståndare är betydande, och i bakgrund finns ju dessutom en icke formell men nog reell amerikansk säkerhetsgaranti.

Men vapnen skall nog snarast ses mot bakgrunden av Israels speciella historia.

Dock skulle en israelisk beredskap att diskutera att göra hela regionen fördragsmässigt fri från kärnvapen utan tvekan vara ett viktigt steg framåt. Där är vi dock inte i dag.

Faran för att kärnvapen skulle komma till användning inom den tid som i dag kan överskådas är nog störst vad gäller den regim som har de minsta arsenalerna. 

Jag tänker på den i Pyongyang.

I ett läge där den ser sin existens hotad – kanske av en intern kollaps som med nödvändighet drar in andra aktörer – är det långt ifrån uteslutet att man tar till sitt yttersta vapen. 

Att detta bara skulle göra katastrofen än större är då sannolikt ingenting man tar hänsyn till.

Tydligt är att försök att ytterligare begränsa dagens kärnvapenarsenaler, och minska sannolikheten för att dessa vapen kommer till användning, är intimt sammankopplade med ansträngningarna att lösa existerande politiska problem. 

Det är inte i arsenalernas storlek i sig som den avgörande risken för användning ligger – det är i de avgörande spänningarna mellan olika nationer. 

Men självfallet är en minskning av arsenalerna av stor betydelse inte minst som symbol för att dessa vapen får allt mindre betydelse. Och kan därmed möjligen minska incitamenten för andra länder att anskaffa kärnvapen. 

På sina håll tror man att det vore en framkomlig väg att söka ett internationellt förbud mot kärnvapen. Men det blir ju bara möjligt om de stater som har kärnvapen går med på att nationellt avskaffa den.

Så den debatten måste först vinnas i Paris och Pyongyang. 

För dagen – låt oss vara realistiska – ter sig dock utsikterna inte speciellt ljusa vare sig för detta eller för fortsatta större överenskommelser om minskning av de olika arsenalerna.

Den senaste översynskonferensen om icke-spridningsfördraget slutade för några månader sedan i ingeting alls. 

Inte ens ett slutdokument kunde man enas kring.
Den enda ljuspunkten på horisonten – och den är betydande – är avtalet med Iran.

Europas opinion förändras.

VID MEDELHAVET: Här nere fortsätter värmen att hålla i sig, och moln tillhör de sällsamheter som nog skulle väcka viss uppmärksamhet om de noterades.

Och Europa har nu tagit semester på allvar. 

Just dessa veckor i början på augusti är ju de då alla de olika semestertraditionerna i Europas olika delar förenas.

Så mycket av politiken ligger nere.

Men sakta förändras saker och ting.

Nyligen publicerades resultaten av den stora opinionsundersökning Eurobarometer som EU-kommissionen gör två gånger om året.

Och de förändringar man ser i den saknar förvisso inte intresse.

Medan arbetslöshet och ekonomin under ett antal år, och av lätt insedda skäl, varit den fråga som oroat Europas medborgare mest, och det i så gott som alla länder, är det nu inte längre fallet.

Delvis beror detta på att det finns en försiktigt gryende optimism om den ekonomiska utvecklingen.

Men framför allt är det en kraftig uppgång för oron förknippad med inströmningen av flyktingar till Europa. 

Flyktingfrågan är i dag den dominerande politiska frågan i så gott som alla av EU:s medlemsländer.

Medan flykingfrågan gått upp från 24% förra hösten till 38% nu, har oron för den ekonomiska situationen gått ner från 33% till 27%.

Och det är en betydande förändring – därtill en med betydande och delvis bekymmersamma politiska implikationer.

Det är bara i Spanien, Portugal, Irland, Finland, Grekland, Kroatien och Cypern som ekonomin fortfarande ligger i topp – även om trenderna är desamma i dessa länder.

I Sverige är det inte mindre än 48% som sätter flyktingfrågan som den viktigaste frågan för EU just nu.

Noterbart i undersökningen är också att tilltron till EU och dess institutioner fortsätter att successivt öka. 

Den minskade påtagligt under euro-krisens mer akuta år, men nu finns det en känsla av att dessa klarades av, och den grekiska krisen ses nog som grekisk snarare än europeisk. 

De övriga f d krisekonomierna – Spanien, Portugal, Irland – beginner sig ju nu mycket tydligt i ett uppåtgående skede. 

När nu tilltron till EU:s institutioner försiktigt ökar, samtidigt som oron för flyktingsituationen påtagligt ökar, innebär ju detta att det finns en förväntan på gemensamt europeiskt agerande för att klara den kris vi upplever.

Hur det gått med detta kan man ha olika meningar om, men att frågan står i centrum kan det ju inte råda någon tvekan om.

Den maritima operation i Medelhavet som lanserats har förvisso räddat många individer, men samtidigt har trenderna ändrats, och nu kommer 2/3-delar av flyktingströmmen till EU via Grekland och länderna på Balkan. 

Bördan på länder som Serbien och Ungern är i dag betydande.

Och vid Calais utspelas ny dramatik när flyktingar försöker att ta sig från Schengen-området till Storbritannien på det ena eller det andra sättet. 

De brittiska och franska regeringarna efterlyser gemensamt starkare insatser från EU och övriga länder.

Samtidigt som vi ser dessa siffror och denna utveckling skall situationen inte göras mer dramatisk än vad den är. 

Med en halv miljard medborgare och nu en bättre ekonomi har EU-länderna förvisso möjligheter att ta emot flyktingar i den omfattning vi ser, även om det är rimligt och nödvändigt med en jämnare fördelning mellan de olika länderna.
Men siffrorna från Eurobarometern ger förvisso en tydlig indikation på vad som kommer att dominera politiken runt om i Europa när dessa veckor av djup semester gått till ända för denna gång.