Inte bara frid

ROM: I dag är det närmast vårväder här i den eviga staden. Håller man sig i solen kan man nästan inbilla sig att sommaren mycket snart är här.

Men så är det ju dessvärre inte.

Alldeles lugn och fridsam har denna helg dock inte varit.

På själva julafton lyckades man röra till det riktigt ordentligt i parlamentet i Skopje, och arbetet att föra Makedonien närmare förhandlingar om medlemskap i EU fick sig därmed en riktigt rejäl törn.

En oansvarig opposition blockerade direkt och fysiskt parlamentets möjligheter att anta budgeten, och en oansvarig regeringssida använde därefter säkerhetsstyrkor för att kasta ut först journalister och sedan oppositionens ledamöter från parlamentet.

Det var, milt uttryckt, inte så man uppför sig i en mogen europeisk demokrati.

Vi reagerade givetvis omedelbart genom olika kanaler, och sedan har det blivit åtskilliga kontakter under de senaste dygnen med främst Bryssel och Skopje om hur den uppkomna situationen kan hanteras.

I dag hade jag ett längre samtal med min kollega Nikolay Poposki för att ytterligare understryka vikten av att man gemensamt och snabbt finner en väg tillbaka till den parlamentariska ordningen.

Och självfallet manar vi också oppositionen till lugn inför de demonstrationer man planerar i Skopje i morgon.

Det handlar i vissa avseenden om ett skört samhälle, och det är viktigt att man är fullt medveten om detta.

Men situationen i Syrien har självfallet också stått på min dagordning dessa dagar.

På själva julafton var FN-förhandlaren Lakhdar Brahimi i Damaskus för samtal också med regimens företrädare om en möjlig politisk lösning av krisen.

Och efter det att han lämnade Syrien har vi haft kontakt kring de möjligheter som skulle kunna finnas.

I morgon är han i Moskva för ytterligare överläggningar i frågan.

Jag ser dock dessvärre ingen omedelbar öppning. Men det får absolut inte innebära att ansträngningarna stannar upp.

I dag var jag så på besök i Vatikanen för överläggningar med dess ”utrikesminister” Dominique Mamberti.

Sverige har ju nu haft diplomatiska relationer med Vatikanen i snart tre decennier, och det har varit betydelsefullt för dialogen i olika frågor.

Ofta har det rört sig om olika humanitära frågeställningar, men ofta också om bedömningar av situationen i olika länder där Vatikanen genom sina kanaler kan ge oss ett ytterligare värdefullt perspektiv.

I dag kom vi av lätt insedda skäl att tala länge om situationen främst i Syrien och Libanon.

Men också om den allt viktigare dialogen mellan religionerna och då inte minst med olika företrädare för islam.

Nu stundar åter helg och i samband med denna också återresa till Stockholm, nyårsaftonoch fortsatta arbetsuppgifter där.

Och jag passar på att önska alla de som då och då läser denna blogg en god avslutning på året 2013.

Julen är här

STOCKHOLM: Nu har julfriden sänkts sig över det mesta i alla fall på dessa mer nordliga breddgrader.

Snön ligger vackert över landet.

Men vi är ett resande folk.

Media skriver att ca 16% av stockholmare planerar att tillbringa hela eller delar av helgerna utanför landets gränser – en något lägre andel från de flesta andra delar av landet.

Flygen går tydligen fulla från Arlanda.

Och bland mycket annat innebär det att UD:s konsulära verksamhet inte får så mycket av helg.

Alltid inträffar det något någonstans i världen som kräver hjälp eller insatser av olika slag. Från det triviala till det dramatiska.

Till dessa resande räknas också jag och min familj som nu utlokaliserar till Italiens nejder under ett antal dagar.

Där är nog snö inte att räkna med, men det ger å andra sidan möjlighet att närmare följa det drama som nu spelas upp inför det viktiga italienska valet i februari nästa år.

Och ger dessutom möjlighet till en del andra kontakter av intresse.

Därmed kommer väl min aktivitet här på bloggen att – om ingenting oförutsett inträffar – gå ner i alla fall under de omedelbara helgdagarna.

Välkomnar John Kerry

STOCKHOLM: I Washington har nu president Obama nominerat senator John Kerry som ny utrikesminister.

Jag välkomnar det valet och gratulerar samtidigt varmt John Kerry.

Vi sågs ju senast för några veckor sedan när jag var över i den amerikanska huvudstaden.

Vi har haft åtskilliga kontakter under åtskilliga år, och jag har stor respekt för hans erfarenhet och kunnande på dessa områden.

Jag ser fram mot att med honom fortsätta det goda samarbete vi har med USA i en rad olika frågor.

Lite jäktigare än det var tänkt

STOCKHOLM: Sista arbetsdagen blir alltid lite jäktigare än man trott, och någon tid att köpa julklappar mitt i det hela har det ännu inte blivit.

Men en fin skolavslutning någon timma mitt på dagen hanns dock med.

Annars var det mängder av stora och små frågor som måste klaras av i ett hus som under dagen successivt blev allt mer klent besatt.

Ett extra regeringssammanträde klämdes så också in i det hela för att ge grönt ljus i ett ärende som man inte hade hunnit med att bereda till ordinarie sammanträdet i går.

Och det var om inte annat ett trevligt tillfälle att säga God Jul till den lilla tappra skara av statsråd som fortfarande bemannade sina positioner denna fredagseftermiddag.

Till de som hade som ärende förbi hörde vår ambassadör i Afghanistan Peter Semneby, och vi kunde diskutera de olika utmaningar det landet och den regionen står inför under de kommande åren.

Det fanns också skäl till uppdatering om den allt mer tragiskt situationen i och kring Syrien. Detta var detta års stora humanitära tragedi och politiska misslyckande.

Nu kommer rapporter om allt mer påtagliga strider i områden kring Damaskus och i stadens förorter, samtidigt som förstörelsen av Aleppo bara fortsätter.

Jag utgår från att dagens toppmöte mellan EU och Ryssland i Bryssel haft denna fråga högt upp på dagordningen, men i skrivande stund har jag inte fått några rapporter från detta.

Göra mer gemensamt

STOCKHOLM: Julen sänker sig nu sakta ner även över min verksamhet.

I går kväll och i dag har jag haft informellt besök av mina kollegor från Polen, Tyskland, Slovakien och Bulgarien.

Det blev julmiddag i går kväll och lunch på Skansen i dag innan de återvände hem till sina respektive huvudstäder.

Och självfallet hann vi med att utbyta erfarenheter och synpunkter över ett brett spektrum av frågor.

Gemensamt vill vi alldeles självklart stärka Europas möjligheter på utrikes- och säkerhetspolitikens område. Och gemensamt är vi övertygade om att det bara kan ske gemensamt.

Så långt är allt enkelt.

Under nästa år skall det ske en utvärdering av de första åren med den gemensamma europeiska utrikestjänsten EAS, och resultaten av den utvärderingen bildar sedan grunden för vad som kan åstadkommas från 2014 och framåt.

Det blir ett viktigt arbete.

Väldigt mycket har åstadkommits, men inte heller Rom byggdes på en dag, och mycket återstår förvisso.

Men ju mer vi gör gemensamt ju mer ser vi vilket värde som ligger i detta, och behovet av att under kommande år också kunna ta ytterligare steg i detta arbete.

Annars var detta dagen för det sista ordinarie regeringssammanträdet för detta år.

Den ekonomiska utvecklingen var i fokus, och vi ser ju nu hur den internationella avmattningen på ett mer påtagligt sätt börjar att påverka också Sverige.

Höstens varselvåg återspeglar en mer bekymmersam situation.

I morgon kommer Anders Borg mer i detalj att redogöra för hur de prognoser som nu kan göras ser ut.

Ett år med Raoul Wallenberg som inspirerar

STOCKHOLM: I morgon onsdag avslutar vi den mer officiella delen av detta år till Raoul Wallenbergs minne med en stor konferens i riksdagshuset.

Vi hade planerat mycket för detta år, men vi kan nu konstatera att det blivit mycket mer.

Och det har skett därför att så många inom och inte minst utom vårt land inspirerats till egna initiativ och aktiviteter.

Därför har året nog snarast blivit en ansats för kommande år.

Vårt syfte var ju att fokusera mer på Raoul Wallenbergs gärning än på hans öde.

Hans öde förblir en öppen och viktig fråga allt framgent, och jag kommer att tala om också den saken i morgon.

Men hans gärning är ju det som i både bildlig och bokstavlig bemärkelse lever vidare som inspiration för alla och envar.

Och det är den inspirationen som jag hoppas att vi med de olika aktiviteterna detta år kunnat ge ny kraft för framtiden.

I morgon kväll blir det så ytterligare en julmiddag.

Jag och Anna Maria har bjudit några av mina kollegor med sina respektive till Stockholm på en informell julmiddag.

Vi ses ju mycket ofta i andra sammanhang, och det kan kännas trevligt att kunna avsluta detta arbetsår inom EU-kretsen på detta sätt.

Från julbord till julfest…

STOCKHOLM: Det blev en nyttig arbetsdag bakom skrivbordet innan det var dags för liten båtutflykt och julbord med ministerkansliets på UD olika medarbetare.

Men dessförinnan hann jag sitta ner med Karin Enström och diskutera olika uppgifter som ligger framför oss inte minst när det gäller det säkerhets- och försvarspolitiska samarbetet i Norden.

Det tillhör ju de frågor som vi ser som bland de viktigaste framöver.

Däremot hann jag dessvärre inte med att vara med när Fredrik Reinfeldt höll sitt sedvanliga jultal.

I år var det utbildningspolitiken och de krav som måste ställas på den som var i centrum.

Jan Björklund har ju gjort stora insatser för att få en bättre skol- och utbildningspolitik, men det är självklart ett arbete som måste fortsätta.

Och att Fredrik nu gav regeringens arbete på detta område extra tyngd var alldeles utomordentligt. För Sveriges framtid är dessa frågor av central betydelse.

I morgon är det så en ny dag, och då möts vi åter i vårt s k strategiska råd.

Nu är det utrikespolitiska konsekvenser av energipolitiska utvecklingar som står på vår dagordning.

Och de sträcker sig från konsekvenser av revolutionen i skiffergas till klimatfrågans olika dimensioner.

Kanske kommer vår diskussion också att röra de nya perspektiven i östra Medelhavet, i Arktis och i andra områden.

På eftermiddagen är det också dags att mer formellt avtacka ett antal ambassadörer som lämnar efter lång och fin tjänst i utrikesförvaltningen.

Det brukar vara tillfällen som ger anledning till intressanta återblickar på utmaningar vi haft att hantera genom decennierna.

På kvällen blir det så dags för julfest med den moderata riksdagsgruppen.

Det brukar sällan vara ett sorgligt gäng.

Julbordens vecka randas

STOCKHOLM: Efter Washington, Beijing, Bryssel och södra Kaukasus under de senaste veckorna stundar nu en vecka före jul hemma i Stockholm.

Det skadar förvisso inte.

På onsdag avslutar och summerar vi årets olika aktiviteter centrerade kring Raoul Wallenbergs gärning med en konferens här i Stockholm. Det handlar om att på olika sätt föra vidare det som han i sin gärning kom att representera.

Men i övrigt blir detta till betydande del jullunchernas och julmiddagarnas förlovade vecka.

Och det har sin charm och sitt värde.

Kvittojournalistiken kommer väl sannolikt att få sitt, men nu är det faktiskt så Sverige fungerar, oavsett om vi talar om julborden eller om journalistiken.

ITU:s stora konferens i Dubai slutade i allt väsentligt i ett misslyckande, men Sverige tillhörde med självklarhet de som tydligt stod mot försöken från vissa regimers sida att skapa öppningar för att begränsa och kontrollera Internet.

Vi kommer att ha anledning att diskutera vidare vad som hände i Dubai, och de slutsatser vi måste dra för vårt fortsatta arbete med dessa frågor.

Och under veckan kommer vi självfallet också att ha anledning att diskutera resultaten framför allt från toppmötet med EU:s stats- och regeringschefer i slutet av förra veckan.

Det handlar ju om frågor av stor betydelse också för Sveriges framtida möjligheter i Europa.

Längre fram avtecknar sig vägval som kommer att bli av mycket stor betydelse.

På andra sidan Atlanten kommer den kommande veckan sannolikt att ge klarhet om vem som kommer att efterträda Hillary Clinton som USA:s utrikesminister, och det har självfallet sin betydelse.

Också vad gäller ny försvarsminister kommer vi sannolikt att få besked.

Och till detta kommer den betydelse också för den globala ekonomin som framgång eller misslyckande för budgetförhandlingarna mellan president och kongress i Washington har.

Så vi kommer att ha extra anledning att rikta blickarna i den riktningen under veckan.

På EU-horisonten handlar den kommande veckan inte minst om toppmötet mellan EU och Ryssland i Bryssel på fredag.

Det är ofrånkomligt att frågan om den politiska utvecklingen i Ryssland kommer upp i dess diskussioner.

Och till detta kommer alldeles självklart den fortsatta tragedin i Syrien.

Anledning till oro

WARSZAWA: Kort mellanlandning i den polska huvudstaden på väg hem till Stockholm efter en intensiv vecka i Bryssel, Stockholm, Bryssel, Baku, Tbilisi och Yerevan.

Att säga att vi återvänder från de tre länderna i södra Kaukasus mer lugnade och tillfreds med utvecklingen vore att ge en felaktig bild av situationen.

Inte minst dagens intensiva diskussioner i Yerevan, med en lång lunch med president Sargsyan i centrum, bidrog till bilden av tilltagande och allvarliga spänningar framför allt mellan Armenien och Azerbaijan.

Och detta sker i ett läge där regionen i övrigt ser ut att gå mot mer osäkra tider.

Från Yerevan är det föga mer än ett stenkast till gränsen till Iran, och Aleppo är en stad som ligger nära inte bara geografiskt.

Fortfarande fungerar flygförbindelserna mellan Yerevan och Aleppo, och upp mot 10.000 flyktingar har redan anlänt från Syrien.

De siffror som finns tyder på att mer än hälften av den uråldriga armeniska närvaron i Syrien redan försvunnit.

I Aleppo försöker man av allt att döma att skydda de armeniska kvarteren såväl mot regimens våld som oppositionens styrkor.

Och farhågorna för vad som kan komma att hända är mycket påtagliga.

Retoriken mot Azerbaijan var denna gång mer uppskruvad än vad jag varit med om under något av mina tidigare besök, och våra försök att bestämt varna för åtgärder och steg som kan leda till ytterligare ökad spänning viftades snarast bort.

För ca ett och ett halvt år sedan misslyckades den ryska presidenten Medvedev försök vid ett möte i Kazan att föra den sedan snart två decennier frusna konflikten om Nagorno-Kharabach till en lösning.

Och som så ofta när länge förberedda försök till lösning av en konflikt misslyckas går denna in i ett skede av tilltagande beskyllningar och tilltagande spänning.

Bryts inte denna utveckling är det lätt hänt att händelser som inte nödvändigtvis är planerade medför att konflikten bryter ut igen.

Våra samtal i regionen tyder dessvärre på en betydande risk för att vi befinner oss på väg in i ett sådant skede.

De faror som ligger i detta är mycket betydande.

Regionen skulle drabbas hårt, och det kan inte uteslutas att det allmänna internationella klimatet kommer att vara sådant att även andra aktörer frestas att på ett eller annat sätt gripa in.

Iran ligger som sagt mycket nära, och Armenien har nyligen träffat ett nytt 40-årigt avtal med Ryssland om dess militära närvaro i landet. Även Israel visar aktivitet i regionen.

Ansvaret för en fredsprocessen ligger hos den s k Minsk-gruppens ledning i form av USA, Frankrike och Ryssland. Men sedan misslyckandet i Kazan förefaller de att ha begränsat sina aktiviteter till försök att förhindra en alltför snabb försämring av läget.

Och inte ens med det har man varit särskilt framgångsrik.

I EU har vi all anledning att stödja de tre:s ansträngningar inte minst därför att det saknas ett realistiskt alternativ.

Men samtidigt har vi ett intresse genom det Östliga Partnerskapet att bidra till regionalt samarbete och europeiskt närmande.

Och med toppmötet för det Östliga Partnerskapet i Vilnius i november nästa år har vi nog all anledning att på olika sätt höja profilen i frågan.

Från Yerevan flög Radek Sikorski, Nikolay Mladenov och jag iväg åt olika håll, men vi kommer enligt plan att sammanträffa redan nästa vecka och kommer då att ha möjlighet att mer konkret formulera våra slutsatser från resan.

Nu väntar förhoppningsvis en lite lugnare helg hemma i Stockholm.

Att undvika Ukraina

YEREVAN: Alltför sent på kvällen har vi nu kommit fram till Armeniens huvudstad och förbereder nu morgondagens samtal på den sista anhalten på denna resa i södra Kaukasus länder.

Och nu har också Polens utrikesminister Radek Sikorski anlänt efter det att man klarat av budgetvoteringarna i Sejmen i Warszawa.

Dagen i Tbilisi blev intensiv med överläggningarna med premiärminister Ivanishvili, utrikesminister Panjikidze och talmannen Usupashvili som de kanske viktigaste, men centrala också med företrädare för oppositionen, civilsamhället och olika media.

Den nya regeringen har nu suttit i ca en och och en halv månad, och mycket under denna korta tid har kommit att domineras om uppgifter om utrensningar och arresteringar av personer nära den tidigare regeringen.

Och i tilltagande grad har detta också fått internationell uppmärksamhet.

Vårt budskap handlade först och främst om det fortsatta och starka stödet till Georgiens fortsatta demokratiska utveckling och europeiska integration.

Vi talade om ambitionen att till toppmötet med EU:s Östliga Partnerskap i Vilnius i november nästa år ha slutfört förhandlingarna om ett associationsavtal och avtal om djupgående frihandel med EU.

Målet är ambitiöst – men det är inte omöjligt.

Det ställer dock självfallet krav på Georgien och dess utveckling.

Jag pekade på erfarenheten med Ukraina, där selektiva och politiskt styrda rättsprocesser lett till att den europeiska processen bromsats upp och frågetecken kring rättssäkerheten påverkat också affärs- och investeringsklimatet på ett negativt sätt.

Och vi underströk inte minst för premiärminister Ivanishvili vikten av att inte Georgien hamnar i samma situation.

Diskussionerna kring dessa frågor blev omfattande, och medförde att vi kanske fick mindre utrymme för diskussioner om landets ekonomiska och sociala utveckling än vad vi skulle ha önskat.

Självfallet diskuterades också relationen till Ryssland och situationen med de av Ryssland kontrollerade områdena Abchasien och Sydossetien.

Jag betonade att vi alltid varit tydliga i vårt stöd till de olika staternas i detta område territoriella integritet.

Det gällde förvisso Ryssland när det fanns de i norra Kaukasus som försökte bryta sig loss, och det gäller på samma sätt och med samma självklarhet såväl Azerbaijan som Georgien.

Sedan handlar det att inom denna vida ram hitta lösningar för både försoning och självstyre som motsvarar de krav som måste ställas.

Det är historiska processer som är mer eller mindre svåra i de olika fallen.

Men vi betonade också vårt starka stöd för strävan efter mer normala relationer med Ryssland. Här är det ju i allt väsentligt Moskva som genom olika restriktioner bromsat.

Nu är vi i Armenien, och mycket av diskussionerna i morgon kommer alldeles säkert att återvända till den viktiga och besvärliga frågan om den olösta konflikten om Nagorno-Kharabach.

Sent till Baku – och nu Tbilisi

TBILISI: Det blev ankomst till Baku vid fyratiden på morgon i dag, och sedan en bråd dag av olika diskussioner i den azeriska huvudstaden innan vi på kvällen anlände hit till Georgien.

Med Azerbaijans president Aliev blev det ett långt, öppet och konstruktivt samtal som inte vek undan för någon aspekt i våra relationer.

Åtskilligt kom att handla om landets geopolitiska situation mellan Ryssland, Iran och den olösta konflikten med Armenien.

Och vi hade möjlighet till en genomgång av förhandlingsläget inte minst i den senare frågan.

Läget är spänt med incidenter längs stilleståndslinjen så gott som dagligen. Risken för att en incident plötsligt eskalerar och vi på nytt får en öppen och allvarlig konflikt kan alls inte uteslutas.

Därför är det viktigt att man lägger in en högre växel i försöken att finna en fredlig lösning på konflikten.

Ett ambitiöst försök av Rysslands president Medvedev misslyckades dessvärre, men med tilltagande spänningar finns det skäl för intensifierade ansträngningar.

Men våra samtal i Baku spände självfallet över bredare områden, och vi träffade också representanter för olika oberoende organisationer med ett lite annat perspektiv på landets utveckling.

Sedan var det dags för att något försenat flyta till Tbilisi och Georgien, och här har våra samtal inletts med kort middag med president Saakashvili och fortsatt med diskussioner med olika parlamentariska företrädare.

I morgon väntar en hel dag av samtal här innan vi på kvällen flyger vidare till Armeniens huvudstad Yerevan.

Framsteg för Balkan

BRYSSEL: Nobelfest i går – nåja, faktiskt också början av dagen – följt av konstruktiva och bra överläggningar med Canada om Arktis i Stockholm och i skrivande stund mitt i det viktiga ministerrådet i Bryssel om utvidgningspolitiken.

Detta brukar vara ett av de både viktigaste och svåraste ministerråden under året.

Utvidgningen är ett av de viktigaste och svåraste politikområdena vi har att hantera.

Det finns på sina håll en skepsis mot denna, men samtidigt en insikt om att det ju här handlar om en utveckling som är kärnan i det som EU nu fått Nobels fredspris för.

Det är många timmar av hårt arbete som förberedda dagens möte, men åtskilligt var fortfarande olöst när jag anlände hit på eftermiddagen strax innan mötet började.

Positivt var att vi redan innan mötet hade kunnat komma överens om en text vad gäller Turkiet som de facto är mer positiv och öppen än vad som varit fallet under de senaste åren.

Och det skapar förhoppningsvis nya möjligheter under det irländska ordförandeskap som inleds vid nyår.

Men vad gäller de olika länderna på Balkan har det varit mer besvärligt.

I går öppnades de nya övergångarna mellan Kosovo och Serbien som ett resultat av de framsteg som gjorts i den EU-ledda dialogen, och denna har utan tvekan fört samarbetet i regionen i dess helhet framåt.

Det blev åtskilliga pauser och åtskilliga överläggningar i mindre grupper innan vi till slut kunde komma fram till slutsatser vad gäller såväl Serbien som Kosovo och Makedonien som nu ligger på bordet och steg för vinner allmän anslutning.

Och dessa innebär nya öppningar och steg framåt för dem samtliga.

Kanske inte i alla avseende så stora som vare sig de eller vi skulle vilja se, men dock tydligt momentum framåt på ett sätt som är positivt.

Innan vi kan nå fram till de konkreta besluten om konkret förhandlingsöppning bör vi ske fortsatta framsteg såväl mellan Belgrad och Pristina som mellan Skopje och Athen.

Men förväntningarna i dessa avseenden är specifika och borde vara fullt möjliga att möta inom en tidsram som är relativt kort.

Och därmed öppnas nya och tydligare perspektiv för dem alla.

En besvikelse är självfallet att Bosnien inte förmår att röra sig framåt, och därmed riskerar att hamna allt mer på efterkälken i den europeiska samarbetsprocessen. Jag hoppas att man i Sarajevo ser de risker som ligger i detta.

En mer omedelbar konsekvens av dessa överläggningar har blivit att min avfärd till Baku skjutits allt mer framåt.

Den är ju inledningen till en gemensam svensk-polsk-bulgarisk snabb resa till de tre länderna i regionen i syfte att diskutera regional konfliktlösning, intern reformprocess och europeisk integration.

Sent i kväll hoppas Bulgariens Nikolay Mladenov och jag i alla fall komma iväg till Baku, och landar i så fall där vid tretiden lokal tid i morgon bitti.

Och sedan väntar en hel dag av intensiva överläggningar med bl a president Alijev innan vi på kvällen fortsätter till Tbilisi för samtal där under kvällen och torsdagen.

Och nu till den stora festen…

STOCKHOLM: När jag skriver detta sitter jag på ett av våra statsflygplan som snabbt nu tar mig från Bryssel till Bromma.

Jag steg på i sedvanlig kostym direkt från våra diskussioner med ledaren för den nya syriska oppositionskoalitionen Al Khattib och stiger av i frack och ordnar på väg direkt till Stadshuset och festligheterna där.

Egentligen borde jag självfallet ha varit med också om prisutdelningen i Konserthuset, men de viktiga överläggningarna i Bryssel i dag och i morgon tvingar fram vissa tidskompromisser.

Sådant är livet för en utrikesminister.

De diskussioner jag nu lämnat handlade till betydande del om toppmötet mellan EU och Ryssland den 21 december, och det fanns en stark avsikt att där också ta upp den försämring av situationen vad gäller mänskliga rättigheter som vi ser i Ryssland.

Detta hindrar dock inte att vi på andra områden har ett tydligt intresse för ett väl fungerande samarbete och en nära dialog.

På det utrikespolitiska området gäller det just nu inte minst situationen i Syrien, men också sökandet efter en diplomatisk uppgörelse med Iran i den nukleära frågan eller frånvaron av en fredsprocessen mellan Israel och Palestina.

Vad gäller Syrien är vår avsikt att såväl stärka stödet för den demokratiska oppositionen som för Lakhdar Brahimis ansträngningar för en politisk övergång och lösning.

Just nu har jag en känsla av att vi är på väg in i ett skede med intressanta förändringar.

Vi ser det inne i Syrien, och kanske håller det på att ske också vad gäller det diplomatiska arbetet framför allt mellan de ledande i FN:s säkerhetsråd.

Då är det självfallet extra viktigt att de olika delarna av vår politik för att nå en så snabb och så fredlig lösning i Syrien som möjligt koordineras och kalibreras väl.

Och diskussioner vi hann föra innan jag lämnade visade på en bra linje också i detta avseende.

Situationen vad gäller Israel och palestinierna kom upp till mer konkret diskussion efter det att jag tvingats att lämna.

Men det råder ingen tvekan om att stämningen bland mina kollegor i dag är betydligt mycket mer bekymrad inte minst efter de senaste beskeden om israeliska bosättningar.

Och detta kommer också att återspeglas i de s k slutsatser som mötet kommer att resultera i.

Tillsammans med en del av mina kollegor från EPP hade jag också möjlighet att diskutera en del andra frågor, och då inte minst utvecklingen i Ukraina.

Även på den punkten kommer det ju att antas bra s k slutsatser under dagen.

Men nu är det Nobel-fest som gäller för min del.

Åtskilliga av EU:s stats- och regeringschefer finns nu i Oslo för att hylla den Europeiska Unionen som där ju nu fått fredspriset.

Och i Bryssel bjuder Cathy Ashton mina där kvarvarande kollegor på middag i kväll att fira samma sak.

Men för Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund, Anders Borg, Lena Adelsohn, mig själv och många andra är det i kväll sedvanlig ståtlig bankett i Stadshuset som gäller.

Den är en viktig del av Sverige – och också en viktig del av bilden av Sverige i världen.

Dessutom – det skall inte döljas – brukar det faktiskt vara riktigt trevligt.

Men tidigt i morgon börjar vardagen igen.

Då bär det av först till Bryssel – och sedan till Baku.

Bryssel och Stockholm och Bryssel…

STOCKHOLM: Efter dagarna i Kina är det nu förberedelser för veckan som kommer.

I morgon blir det jäktigt värre.

På morgonen åker jag ner till Bryssel för deltagande i alla fall i lunchen med EU:s utrikesministrar och diskussionerna om främst situationen i Mellersta Östern.

Dels handlar det alldeles självklart om situationen mellan Israel och palestinierna. Oron för situationen är stor. Inte minst gäller det efter de senaste israeliska beskeden om nya bosättningar.

Men dels handlar det självfallet om situationen i Syrien.

Vi kommer att träffa ledningen för den nya oppositionskoalitionen och diskutera de olika sätt på vilka vi kan stödja dess arbete.

Och vi kommer att diskutera hur vi bäst kan stödja också Lakhdar Brahimi i hans arbete. När jag skriver detta sitter han i samtal i Geneve med ryska och amerikanska företrädare för att se om det finns en ny öppning för en politisk lösning av den art som vi ju alla efterlyst.

Jag måste dock omedelbart efter lunchen tillbaks till Stockholm för att vara med om i alla fall den del av Nobelfestligheterna som äger rum i Stadshuset. Det handlar om artighet inte minst gentemot de olika representanter för olika länder som kommit hit för att hedra pristagarna.

Som gäst här finns också Leona Aglukkaq. Hon är socialminister i Canada, men dessutom minister för arktiska frågor, och är här för konsultationer inför det att vi i vår lämnar över ordförandeskapet i Arktiska Rådet från Sverige till just Canada.

Själv inuit har hon inte minst ett mycket starkt engagemang för ursprungsbefolknigens i Arktis rättigheter och möjligheter.

Och eftersom jag tidigt tisdag måste tillbaka till Bryssel för ministermötet om främst utvidgningspolitiken – en viktig fråga – blir nog Nobel-festen vår möjlighet till de överläggningarna.

Från Bryssel bär det nämligen inte hemåt, utan tisdag kväll en bra bit efter midnatt kommer jag att gå och lägga mig i Baku i Azerbaijan.

Tillsammans med Bulgariens utrikesminister Nikolay Mladenov och Polens dito Radek Sikorski gör jag ett snabbt besök i de tre sydkaukasiska länderna.

Det har samband både med den spända situationen mellan Armenien och Azerbaijan, det nya politiska läget i Georgien och EU-närmandet för alla tre länderna i den takt som deras reformer och politiska utveckling gör möjlig.

En budgetvotering i Warszawa gör dock att Radek har möjlighet att ansluta sig först i Armeniens huvudstad Yerevan på torsdag, så vid överläggningarna på onsdagen i Baku är vi ”bara” två utrikesministrar med vårt med EU i övrigt avstämda och koordinerade budskap.

Tillbaka i Stockholm från denna resa kommer jag inte att vara förrän sent fredag kväll.

Det blev en cykeltur också

BEIJING: Strax lyfter jag tillbaka till Europa efter dessa dagar i den kinesiska huvudstaden.

Soligt och i motsats till vad som dessvärre vanligen är fallet har luften varit ren och klar.

Men trots detta har jag tillbringat huvuddelen av också denna dag inomhus i de olika diskussionerna här.

De olika maritima konflikterna i öst- och sydkinesiska haven har kommit också i globalt fokus under de senaste månaderna inte minst genom den dramatiska upptrappningen av retorik mellan Japan och Kina.

Och det är svårt att undgå intrycket av att detta spätts på av starka nationalistiska stämningar i bägge länderna.

Ett ledarskifte i Kina och ett val i Japan har inte gjort saken lättare att hantera.

Våra diskussioner visade såväl på möjliga vägar framåt gör att avdramatisera och möjligen hantera de olika situationerna som på de mycket påtagliga risker för plötslig upptrappning som finns.

Uppfattningarna om var ansvaret för den skärpta situationen främst ligger går starkt isär mellan olika aktörer.

Det är lätt att se att steg som uppfattats som små och logiska ur ett perspektiv kommit att uppfattas som stora och provokativa ur ett annat.

Och det är detta vi i olika steg sett under de senaste åren med alla de olika faror som ligger i den utvecklingen.

Men våra diskussioner har självfallet handlat om mycket annat också.

Hur ser vi på den ekonomiska utvecklingen framöver?

EU var tidigare Kinas största marknad, men avmattning i Europa innebär att USA nu blivit större.

Samtidigt ökar EU:s export till Kina kraftigt, och EU har nu ett överskott i sin handel med Kina i mycket stark kontrast med vad som gäller för USA.

Kan vi utveckla en närmare strategisk dialog mellan Kina, EU och USA?

De globala utmaningarna är påtagliga.

Livsmedelsförsörjning. Accelererande vattenbrist i delar av världen. Energifrågor. Klimatförändringar. Fattigdomsbekämpning.

Och till dessa frågor kommer de mer utpräglat säkerhetspolitiska.

Efter Assad-regimens fall i Syrien – om en dag eller en månad eller längre fram; situationen är mycket osäker – kommer vi att konfronteras med en helt ny och knappast mindre komplicerad situation.

Kommer det att ställas krav på en internationell stabiliseringsstyrka under t ex FN-flagg? Eller någon annan form av närvaro förutom massiv humanitär och återuppbyggnadshjälp?

So oder so kommer en rad olika frågor att hamna på FN:s säkerhetsråds bord, och vid detta sitter ju även Kina.

Men efter konferensen slut blev det tid till lite annat.

Tillsammans med vår mycket Kina-kunnige ambassadör Lars Fredén blev det en cykeltur genom lite av det som finns kvar av det gamla Peking en bit norr om den förbjudna staden.

Det var bitande kallt i den nordkinesiska vinden, men charmen i dessa kvarter går inte att ta fel på.

Men nu är det över, och nu lyfter jag strax tillbaka till Europa.

Gemensamma utmaningar

BEIJING: Medan den allvarliga krisen i Egypten fördjupas har vi i dag på allvar inlett diskussionerna på Stockholm China Forum här.

Och det skedde på en middag med vice utrikesminister Fu Ying, som ju är en veteran från våra tidigare diskussioner om Kinas roll i världen.

I mina inledande ord betonade jag hur den ekonomiska utvecklingen sedan finanskrisen inleddes på allvar hösten 2008 visat hur beroende våra ekonomier är av varandra.

Nu står vi dessutom alla inför krävande ekonomiska utmaningar.

I Europa är de uppenbara med skulder och underskott som i många länder är alldeles för höga. Och därefter kommer alla de utmaningar som följer av den demografiska utvecklingen.

I det senare avseendet har USA det avsevärt bättre förspänt, men har samtidigt högre skuld och större underskott än i Europa. Att infrastrukturen i många avseenden är eftersatt blir en allt större fråga.

Vad gäller Kina är öppenheten när det gäller de ekonomiska utmaningar man står inför avsevärt mycket mindre. Men risken är att man talar så mycket om sin framgång – som ju är ett faktum – att man försummar problemen.

Och de är betydande.

En utomordentligt intressant rapport publicerad av Världsbanken tidigare i år men utarbetad med officiell kinesisk medverkan tecknar bilden av ett behov av närmast radikala förändringar för att förhindra att man fastnar i ”the middle income trap”.

EU, USA och Kina är världens tre största ekonomier, och samtliga står vi med största sannolikhet inför utsikten av mer begränsad tillväxt under de närmaste åren.

Men vi har ett tydligt gemensamt intresse av att vi alla lyckas med de ekonomiska utmaningarna.

Misslyckas en, och sjunker ner i djupare kris, kommer det att påverka oss alla påtagligt negativt.

Vi har ett stort intresse av att Kina lyckas med de reformuppgifter som man står inför. Först och främst för Kinas egen sak, men faktiskt också för vår egen.

Men då tror jag att vi behöver ett djupare och närmare, men också öppnare och mer frispråkigt, engagemang med Kina. Det finns skillnader i syn och politik som bara kan hanteras med en mycket öppen dialog.

Till detta kommer självfallet de olika utrikes- och säkerhetspolitiska frågeställningarna.

Ostasiens olika dispyter om olika öar oroar alldeles självklart. Ingen borde ha intresse av att små incidenter snabbt blir stora problem.

Och med en regim i norr som inte kommer att överleva förblir läget på den koreanska halvön fundamentalt instabilt. Vi måste kunna tala om vad detta kan leda till.

Men middagens diskussioner var bara början.

I fortsättningen fortsätter vår dialog om Kinas och vår gemensamma framtid.

Weibo och Västsahara

BEIJING: Just nu förefaller det faktiskt att fungera att uppdatera också bloggen direkt härifrån, och jag har också lyckats komma igenom på Twitter.

En intensiv dag sedan planet landade här på förmiddagen.

Det blev ett samtal på utrikesministeriet betydligt mycket längre än vad som planerats, och det visar ju på det behov av dialog som finns.

Och det alldeles oavsett om det handlar om frågor där vi har likartade bedömningar och intressen eller dem där så ju inte är fallet.

Vid samtalet handlade det utförligt om bägge dessa kategorier av frågor.

Sedan lade jag in i programmet ett snabbt besök på utställningen på det enorma nationella historiemuseet om landets utveckling sedan opiumkriget.

Och det var framför allt intressant att se hur man vill att historien skall framställas. Inte minst i nyare tid var gapen rätt påfallande, t ex när det gällde kulturrevolutionen och dess elände.

Frågestunden på Weibo var påtagligt intressant och bredden på frågor var betydande. Även politiskt känsliga frågeställningar berördes. Jag skulle tro att detta nådde ut till ett mycket stort antal individer.

I morgon fortsätter programmet här bl a med möte med representanter för det svenska näringslivet, men också med olika kinesiska företrädare.

Hemma fortsätter förberedelserna för utrikesministermötet i Bryssel på onsdag.

Och i riksdagen gick socialdemokraterna ihop med Sverigedemokraterna om synpunkten att Sverige skulle erkänna Västsahara som självständig stat.

Men så enkelt är det knappast.

Bakgrunden är ju att den socialdemokratiska partistyrelsen – som på mycket goda grunder ansåg att det var en felaktig idé – på partikongressen för något år sedan förlorade en votering i frågan.

Men inte ens det räcker väl som förklaring till att man nu skrivit sig samman med Sverigedemokraterna i frågan.

Det hela leder till en skrivelse från riksdagen till regeringen, och sedan kommer vi att bereda frågan och redovisa vår bedömning.

Men jag tror att det är viktigt att Sverige står fast vid de principer för erkännandepolitiken som också tidigare regeringar har fört.

Annars skulle vi gå på tvärs med hela EU och dessutom riskera att underminera FN:s ansträngningar att lösa frågan.

Det vill möjligen Sverigedemokraterna. Men riktigt så kan vi knappast hantera vår utrikespolitik.

Kort från Kina

BEIJING: Som planerat har jag nu anlänt till den kinesiska huvudstaden och börjat mitt intensiva program här.

Men dessvärre blir nog uppdatering både här och på Twitter mer begränsad än vad jag skulle önska.

Tillgång till min blogg fungerar inte, och inte heller åtkomst till mitt Twitter-konto verkar vara möjligt.

Men även detta är ju förhållanden av visst intresse.

Och nu iväg till Kina

FRANKFURT: Alldeles strax sätter jag mig i den stora A380 som genom natten kommer att föra mig till de närmaste dagarna av diskussioner och samtal i Beijing.

Mitt på dagen avslutade Angela Merkel den CDU-kongress i Hannover som rimligen borde ha gett henne och hennes parti ny vind i ryggen inför det kommande årets viktiga val.

Och även om enigheten bakom de slutsatser som antogs var betydande var det inte utan intresse att lyssna på diskussionernas nyanser.

Där fanns en oro för att den finansiella transaktionsskatten som ju bl a vi tycker är en mindre bra idé skulle försvåra för företag och ekonomin på ett sätt som var negativt.

Och där fanns också en oro för kostnader och konsekvenser för den stora energiomställning som sker när man skall avveckla kärnkraften. Mer privat uttrycktes den oron med större styrka.

Tydligt var dock att förbundskanslern åtnjöt ett mycket starkt stöd i sina europeiska insatser.

Att ta över ansvaret för andra länders skulder saknade varje aktualitet, men att solidariskt hjälpa dem ur krisen hade ett lika tydligt stöd.

Och sambandet mellan den tyska inrikespolitiken och ett fungerande EU-samarbete är närmast genetiskt förankrat i landet.

Men nu är det till Kina som min resa går.

Det har faktiskt varit ett tag sedan jag var där. Men strömmen av andra besökande statsråd till Kina har i gengäld varit desto större.

Nu kommer jag dit när en ny kinesisk ledning just trätt till.

I samband med ett besök på en historisk utställning har den nye partichefen Xi Jinping nyss hållit sitt första större anförande.

Avspänt talade han enligt medierapporteringen om ”den stora förnyelsen av den kinesiska nationen” med perspektiv på de ca 170 år som passerat efter de förödande och förnedrande opiumkriget.

En betydande del av tiden kommer jag att ägna åt informella diskussioner med kinesiska, europeiska och amerikanska experter inom ramen för Stockholm China Forum.

Det blir en diskussion vid rätt tidpunkt och på rätt plats med tanke på de frågor vi ställer.

Men självfallet blir det också officiella samtal.

Min kinesiska kollega, som jag senast träffade i Vientiane i samband med ASEM-mötet, är inte i staden, men omgående efter det att jag landat träffar jag förste vice utrikesminister Zhang Zhijun.

Till mina programpunkter under dagen hör bl a att träffa företrädare för den kinesiska Twitter-liknande funktionen Weibo, och i samband med detta kommer jag över deras Weibo också att svara på frågor från vem som än försöker ta kontakt.

Sociala media blir ju allt viktigare, vi ligger i olika avseenden lite i framkant vad gäller användandet, men Kina är sannerligen inte ett undantag i det avseendet.

Så det blir säkert i många avseende spännande dagar i Beijing.

Tyskland väljer väg

HANNOVER: Det var ett bra tag sedan jag var på en tysk partikongress senast, men min erfarenhet är att tillställningar som dessa är viktiga för att lära känna hur politiken verkligen utvecklas i olika länder.

Och det går ju i allt väsentligt bra för Tyskland.

I sitt nästan timslånga anförande här kunde Angela Merkel peka på en bra utveckling. Man har t ex den lägsta ungdomsarbetslösheten i Europa och fler människor i arbete än någonsin tidigare.

Men nästa år vankas det val. Först viktiga delstatsval här i Niedersachsen och viktiga Bayern. Och sedan avgörande val till förbundsdagen i september.

Opinionsundersökningarna ger CDU en stark ställning och Angela Merkel en än starkare ställning.

Och det går inte att ta fel på hennes popularitet här. Hon återvaldes som partiordförande med 97,3% av rösterna. Inte dåligt.

Men en regering kräver en koalition, och nervositeten gäller om valresultatet skall räcka för en fortsatt koalition med liberala FDP.

Dess siffror ligger just nu på ca en tredjedel av vad de hade i senaste valet, och det är ju inte så uppmuntrande.

Angela Merkel ägnade sitt tal i allt väsentligt åt inrikespolitiken, men var tydlig med att framgång i det arbetet förutsatte ett europeiskt samarbete som också fungerade.

Och hon vill att Tyskland även i fortsättningen skall kunna vara ett ”stabilitetsankare” i Europa. En stark ekonomi och en stark vilja till gemensamt europeiskt ansvarstagande.

Detta ligger ju rätt självklart också i vårt intresse. Vårt samarbete med Tyskland är ju både starkt och viktigt.

Dagen här har givit möjlighet till många samtal med både gamla och nya vänner, och det kommer att fortsätta nu under kvällen, och då kanske också under lite lättsammare former.

I morgon fortsätter partikongressen, men på eftermiddagen ger jag mig iväg i riktning Kina.