Signal till Europa och till Turkiet

I dagens International Herald Tribune skriber Italiens utrikesminister Massimo d’Alema och jag om Turkiet och dess långsiktiga betydelse för den Europeiska Unionen.

Vi är två utrikesministrar från två helt olika delar av Europa och med två helt olika politiska orienteringar. Just därför vill vi visa att vi i en fråga som har så stor betydelse för Europas strategiska framtid företräder samma syn och samma politik.

Att vi publicerar den just nu är måhända avsett att sända en politisk signal till dem eller de som kanske har för avsikt att vrida den europeiska politiken i annan riktning.

Men samtidigt vill vi sända en stark signal till Turkiet om vikten av dess fortsatta reformpolitik. Den nya turkiska regeringen bör på alla sätt uppmuntras att fortsätta på den kurs som med betydande kraft fördes före valet.

Nordiskt samarbete

I dagens DN publicerar Norges och Sveriges respektive ÖB en gemensam artikel där de beskriver en del av det arbete de fått i uppdrag att utföra och som de nu redovisar för de bägge regeringarna.

Det handlar om möjligheterna att genom samarbete få mer valuta för skattepengarna. I bägge länderna ter sig de långsiktiga försvarsekonomiska perspektiven rätt bekymmersamma. Men det handlar självfallet också om ett ökat samarbete i olika freds- och stabilitetsoperationer.

Mycket av detta är sådant som redan sker med Finland, och det finns anledning att notera att företrädare för Finland i alla delar var och är fullt informerade om det arbete som skett. Ser vi det i det lite bredare perspektivet handlar det om att lyfte vårt samarbete med Norge på olika områden upp till de nivåer de uppnått med Finland sedan något decennium tillbaka.

Och min förhoppning är att det inte skall vara slut med detta. Danmark borde ha samma intressen.

Om allt detta kommer det att diskuteras mer under hösten.

Balkan runt

Äntligen anlänt till Belgrad efter en händelserik och givande dag runt om på Balkan. Sol i Dalmatien och regn i Slavonien.

Gårdagkvällens middag i Dubrovnik med Fredrik Reinfeldt och premiärminister Ivo Sanader förmörkades av tragedin med de brandmän som omkom i samband med de besvärande bränderna på Kornati-öarna. Premiärminister Sanader fick omedelbart bege sig till katastrofområdet.

Men Dubrovnik visade sig från sin bästa sida. Inte alltför många turister. Och 25 grader varmt i det underbara vattnet.

Tidigt i dag på morgonen bar det så av till Zagreb och Fredriks officiella besök. Samtal med president Mesic och premiärminister Sanader i mer officiella former. Hederskompanier och nationalsånger.

Men mycket substans i samtalen som Fredrik hade.

Vi vill hjälpa Kroatien på vägen mot medlemskapet i EU, och gemensamt ser vi detta som betydelsefullt för regionen i dess helhet. Olika sätt att hjälpa den processen framåt diskuterades. Liksom hur de bilaterala relationerna kunde utvecklas ytterligare.

Och jag fick dessutom möjlighet till en hel del informella samtal i olika frågor – inte minst om regionen i övrigt – med olika kroatiska företrädare jag känner väl.

Det blev ett klart lyckat besök.

Tyvärr tvingades jag lämna före den officiella lunchen för att bege mig över de slavonska slätterna mot Serbien och Belgrad. Den resan tar sina timmar.

Men en liten paus hann vi i alla fall med i Sremska Mitrovica. Det var jag som ville se på det lilla som fanns kvar av det som en gång hette Simirium och under en period var en av huvudstäderna i det romerska riket – intimt förknippat med namn som Trajanus, Marcus Aurelius och Diocletianus.

Och stolt visade stadens företrädare upp de delar av resterna av det kejserliga palatset som hitintills grävts fram. Mycket återstår att göra.

Nu bär det strax av till kvällens överläggningar med premiärminister Kostunica. Också här blir det frågor som den europeiska integeationen som kommer att dominera, men det kan förvisso inte uteslutas att också Kosovo kommer upp. Jag kommer att säga att han kan vara övertygad om att EU kommer att agera enigt i den frågan när avgörandet kommer om några månader.

Sedan fortsätter samtal här i Belgrad. Också i morgon. På programmet står också president Tadic och utrikesminister Jeremic.

Dubrovnik efter Sahlin

Hemma igen efter dagens slut. Sedvanlig skörd av telegram i olika ämnen att gå igenom.

Viss efterbörd efter diskussionen om missilincidenten i Georgien den 6 augusti. Verkar som om Moskva nu är mot varje form av undersökning eller dialog. De vet uppenbarligen åt vilket håll spåren pekar.

I morgon är det dessvärre dags att arbeta utanför landets gränser igen.

Dock först regeringssammanträde och beredning i sedvanlig ordning. Landet skall regeras.

Och sedan har jag en interpellationsdebatt i riksdagen med Mona Sahlin. Det ser jag fram emot. Det handlar om hur vi driver frågor om mänskliga rättigheter i dialogen med andra länder, och det har jag en del att berätta om.

Möjligen hinner jag byta något ord med henne också om hennes resa till Mellersta Östern nästa vecka. Jag vill gärna ge henne allt det stöd som hon möjligen kan behöva.

Men sedan bär det iväg tillsammans med Fredrik Reinfeldt till Dubrovnik i Kroatien. Jag ser att väderprognosen talar om närmare 30 grader och sol nere i södra Dalmatien i morgon. Skönt.

Där bjuder premiärminister Ivo Sanader på middag.

Det var hans idé – med mitt rätt kraftfulla understöd! – att vi skulle ha lite mer informella diskussioner i Dubrovnik inte minst om Kroatiens medlemskapsförhandlingar i EU som inledning till Fredriks officiella besök i Zagreb på fredag.

Där är jag också med.

Men när Fredrik mot dagens slut återvänder till Stockholm tar jag en bil längs den motorväg som en gång kallades ”Broderskap och Enighet” och åker till Belgrad för fortsatta samtal.

Men mer om allt detta senare.

Ambassadörer och annat

Gårdagen innebar viktiga djupdykningar i ett antal av de ämnen som kommer att stå högt på den politiska dagordningen under de kommande månaderna – inte minst fredsinsatser i Afrika och politiska lösningar på Balkan.

Och det hanns också med en genomgång av utvecklingen i Irak. Vad som händer där betyder mycket även för oss. Vi kan inte bara låtsas som om det inte är vårt problem och inte berör oss i Europa.

I dag är listan på telefonsamtal åt olika håll som måste klaras av – Paris, Bryssel, Washington – ganska lång. Förberedelser för kommande resor. Arbete med olika frågor.

Och så skall jag ta emot nya ambasssadörer från Japan, Slovakien, Argentina och Rwanda som ackrediterats till Stockholm.

Det hinns inte med så mycket mer än rätt korta samtal – men även det har sitt bestämda värde.

Ny president i Turkiet

Så valdes då Abdullah Gül till Turkiets 11:e president sedan republikens grundande 1923. Han valdes med 339 av de 500 rösterna i den turkiska nationalförsamlingen.

Jag välkomnar valet av Abdullah Gül. Han har som utrikesminister bidragit mycket starkt till den reformprocess som präglat Turkiet under de senaste åren, och som ju är avgörande för landets fortsatta väg till medlemskap i den Europeiska Unionen.

Jag är övertygad om att han kommer att anstränga sig för att vara en samlande nationell kraft.

Kosovo och Tchad

Åter i Stockholm för en dag med serier av möten och överläggningar i olika ärenden.

En hel del kommer att ägnas olika freds- och stabilitetsoperationer.

FN:s generalsekreterare har lagt en rapport på säkerhetsrådets bord om en FN-insats i Tchad och Centralafrikanska Republiken där han vill att EU skall stå för den rent militära komponenten. I går gjordes ett s k ordförandeuttalande där säkerhetsrådet principiellt ställde sig bakom tanken på att ge ett mandat till en sådan styrka under 12 månader.

Detta kommer att kräva noggranna överväganden innan vi i EU kommer att vara mogna för beslut.

Men viktigast blir samtalen med Wolfgang Ischinger som nu har att formulera den mer operativa europeiska linjen när det gäller hur problematiken kring Kosovo skall hanteras.

Vi är gamla vänner sedan mitten av 1970-talet. Wolfgang ingick i det team jag hade som europeisk förhandlare i fredssamtalen om Bosnien i Dayton slutet av 1995. Och vi har hållit nära kontakt i olika frågor genom åren.

Såväl Belgrad som Prishtina har nu kallats till en formell förhandling i Wien i slutet av veckan, men ur denna kommer knappast att komma någonting av intresse.

Det är en period av diskret och innovativ diplomati som nu krävs – först mot slutet av året blir det aktuellt att i klarare termer börja att diskutera mera konkreta konklusioner.

Det har talats för mycket och tänkts för lite hitintills i denna fråga – och det har inte gjort saken enklare.

Säkert

Att Expressens ledarredaktion då och då har lite synpunkter på min person är knappast alldeles nytt.

Det är i och för sig högst legitimt.

Och ivern måste man ibland närmast känna en viss beundran för.

I dagens ledare hävdas t ex att det faktum att jag högst privat använder Facebook ”riskerar skada förtroendet för svensk utrikespolitik.”

Säkert.

Om det mesta

Mötet här nere i Bled har blivit lite av en rivstart för hösten och de olika frågor som vi måste ta tag i. Man stapplar runt i värmen i sin mörka kostym…

Samtal med i stort sett samtliga utrikesministrar från sydöstra Europa i en rad olika frågor. Just haft trevligt kaffe med Bosniens utrikesminister Sven Alkalaj. Dessförrinnn med den albanske utrikesministern Lulzim Basha.

Men väldigt mycket handlar om osäkerheten om hur Kosovo kommer att hanteras. Kosovos premiärminister och Serbiens utrikesminister var bägge här – men vid olika tidpunkter och utan att träffas.

Försiktigt började vi också diskutera en del möten inför det svenska något osäkra ordförandeskapet i EU hösten 2009.

Med Tjeckiens biträdande premiärminister Alexandr Vondra kom vi överens om att Cecilia Malmström och jag kommer till Prag om någon vecka för ett första möte med de tre ordförandeskapen Frankrike, Tjeckien och Sverige.

Åtskilligt sades om arbetet med det nya reformfördraget. Det finns en oro för att vissa länder skall börja att komplicera processen på nytt.

Den italienske inrikesministern Giulana Amato var inte nådig i sin kritik mot en del länders strävanden i det avseendet.

En del av detta kommer vi nog att fortsätta att diskutera i marginalen på det informella mötet med EU:s utrikesministrar i Viano de Castelo i norra Portugal om två veckor.

Snart bär det hemåt mot Stockholm igen.

I morgon kommer Wolfgang Ischinger – som nu representerar EU i den nya medlartrojkan om Kosovo – till Stockholm för informella samtal om hur de kommande månadernas viktiga arbete skall läggas upp.

Framsteg i Bled

Jo, mötet mellan Sloveniens och Kroatiens premiärministrar här i dag blev ett betydande framsteg när det gällde att sortera ut gamla problem i de bilaterala förbindelserna.

Att det var budskapet från Bryssel och kraften i den europeiska integrationsprocessen som drev fram detta råder det ingen tvekan om.

Goda grannar är det europeiska samarbetets första grund. Och samarbetet ger ramen för att bygga ett gott grannskap också där gammalt groll annars kanske skulle förmörka.

Bled Strategic Forum

Det var inte länge sedan jag var i Slovenien, men i dag bär det av med samma destination igen.

Nåja, landet är visserligen litet, men skillnaden mellan Portoroz nere vid Adriatiska Havet och Bled uppe i alpkanten är dock högst betydande.

Och det är till vykortsvackra Bled och dess Strategic Forum som stegen i dag styr mig.

I Bled samlas nu ett bl a tiotal utrikesministrar – bland ca 400 andra deltagare – för att diskutera olika europeiska framtidsfrågor. Det är andra året konferensen hölls – jag var där också första gången, och fann den mycket värdefull.

Själv kommer jag att delta i diskussionen om de kommande utvidgningsperspektiven för den Europeiska Unionen. Det blir alldeles självklart en diskussion om Turkiet och Balkan.

Sin betydelse har den diskussionen inte minst mot bakgrunden av förberedelserna för det slovenska ordförandeskapet i EU första halvåret 2008.

Av stor betydelse blir mötet i Bled i morgon mellan Slovaiens och Kroatiens respektive premiärministrar Janes Janza och Ivo Sanader.

Diskret diplomati under de senaste veckorna har skapat förutsättningar för att bl a finna en formel för att hantera deras olika uppfattningar om gränsdragningen mellan länderna i Piran-bukten och havsområdet utanför. Och det är betydelsefullt inte minst för Kroatiens förhandlingar om medlemskap i EU.

Värdet av möten som dessa är inte minst att de ger möjlighet till bilaterala samtal. I eftermiddag väntar Georgiens president och Serbiens utrikesminister för min del. Och mer blir det innan hemfärden i morgon kväll.

Den kommande veckan får för min del en viss tyngdpunkt på denna region.

Förutom Bled kommer det att bli besök och samtal i såväl Zagreb som Belgrad. Och EU:s nye Kosovo-förhandlare Wolfgang Ischinger kommer förbi för att pröva olika idéer.

Som bekant står vi inför en del strategiska utmaningar i denna region under den närmaste tiden.

Om det kommer det att talas mycket i vackra Bled.

Hjälp till Grekland

Bränderna i Grekland antar nu allt mer dimensionerna av en nationell tragedi. Det talas nu om ca 50 döda – och de materiella skadorna är självfallet enorma.

I eftermiddags ringde min kollega Dora Bakoyannis – vi är vänner sedan gammalt – för att berätta om det mycket besvärliga läget och undra om vi hade någon möjlighet att hjälpa till.

I första hand hade hon ett behov av hjälp med brandbekämpningsflygplan och specialutrustade helikoptrar. Tyvärr har vi dock inte sådana i Sverige – eller i Norden över huvud taget.

Men vi diskuterade vilka andra länder som hade den typen av utrustning. Hon hade redan varit i kontakt med några av dem och en del var redan på väg.

Jag lovade att se om det var något annat vi kunde hjälpa till med. Talade omedelbart med Mikael Odenberg som ju har Räddningsverket och dess förnämliga resurser under sig.

När EU-vänner vill ha hjälp är det viktigt att vi gör vad vi kan. En dag kan vi befinna oss i positionen att vi behöver hjälp med någonting.

Kräftor då och nu

Sakta har man så återhämtat sig från kräftorna ute i det sörmländska landskapet. Och återvänt till Kungliga Hufvudstaden.

Jag ser i en del media att man gör jämförelser mellan situationen nu och den som en tidigare borgerlig regering hade att hantera sensommaren 1992.

Då var det akut kris för både den svenska och den europeiska ekonomin.

Vi hade ju tagit över ett år innan i ett läge då arbetslösheten ökade med ca 1000 personer varje dag och budgetunderskottet med ca en miljard kr varje månad. Och samtidigt skakade hela det finansiella systemet i Europa.

Det vi inte visste då var att detta skulle leda till att så gott som hela det dåvarande europeiska valutasystemet – ERM – skulle lösas upp. Och att det skulle ta ytterligare ett år eller så innan vi lyckades att vända de dramatiskt nedåtgående trenderna i den svenska ekonomin.

Henrik Brors i DN refererar att jag vid det tillfället tydligen sade att de omfattande strukturreformer vi då diskuterade skulle lägga grunden för att svensk ekonomi mot slutet av 1990-talet skulle ha en tillväxt över snittet i det övriga Europa, och att det ju faktiskt också blev på det sättet.

Men om det således kom att gå bättre med tillväxten blev framstegen när det gäller sysselsättningen mindre än vad som kunde ha blivit fallet.

Det är ju det som är bakgrunden till den uppgift som denna alliansregering ställt att rejält och varaktigt bryta utanförskap och öka sysselsättningen i svensk ekonomi.

Ekonomisk politik diskuteras bäst i lite längre tidsperspektiv som dessa.

Jobben kommer!

Jodå, lite ägnar vi oss faktiskt åt den ekonomiska utvecklingen och budgeten när vi sitter ute på Harpsund och väntar på kräftorna.

Värt att notera är ju att alliansens politik är på god väg när det gäller det som var allianspartiernas allra viktigaste vallöfte – att få fler i arbete och minska utanförskapet i vårt samhälle.

Anders Borg formulerar det väl:

”Det är glädjande att se att allt fler nu söker sig ut på arbetsmarknaden och får jobb, samtidigt som svensk ekonomis långsiktiga förmåga att skapa välstånd tydligt förbättras.”

”Den totala arbetslösheten var under andra kvartalet i år den lägsta sedan 1991 – 6,4 procent – och antalet sysselsatta är nu det högsta sedan början av 1990-talet – 4 660 000 personer,”

Och det är ju inte så dåligt.

Sedan gäller det att hålla kursen med viss fasthet, fortsätta strukturreformerna och förbättra vår ekonomis långsiktiga konkurrenskraft i denna den accelererande globaliseringens tid.

Men det är en mycket god början.

Andra tycker som bekant annorlunda.

Jag ser att Bosse Ringholm – minns ni honom? – nästa helg har ett samarrangemang med Ung Vänster om ”allsång mot alliansen”.

Det blir nog ytterligt gripande.

Kräftor eller budget?

I dag börjar dagen med att gå igenom ett antal frågor om bl a immigrationspolitiken med Tobias Billström.

Inte minst gäller det ju hur situationen i och kring Irak kan komma att utvecklas under den närmaste tiden. Flyktingsituationen där är synnerligen allvarlig.

I går hade jag bl a ett samtal med den franske utrikesministern Bernard Kouchner efter hans besök i Bagdad. Signalerna är blandade. Vi talade om betydelsen av en ökad roll för FN i landet och regionen. Och Europa kan inte bara blunda och låtsas som om området inte fanns.

Sedan bär det av till Harpsund igen. I media läser jag att det handlar om att regeringen skall diskutera budgeten. Och det är ju inte alldeles orimligt.

Men tänk om det bara är ett försök till seriös förevändning för kvällens kräftfest med kollegorna?

I går koordinerade vi i alla fall införskaffandet av häften med de sånger som brukar höra till.

First things first.

Mot dödsstraffet

Det blev en bra liten interpellationsdebatt om vad vi kan göra för att bilda opinion för dödsstraffets avskaffande i riksdagen i dag.

Ett av Per Westerbergs initiativ som riksdagens talman är att ge denna möjlighet till interpellationsdebatter även under den tid då riksdagen i dess helhet inte arbetar i Stockholm. Och debatterna äger rum i den gamla andrakammarsalen.

Detta var andra gången – och första gången för mig.

Ett antal andra riksdagsmän – förutom interpellerande Gunnar Andrén – var också där. Bland dem f d talmannen Björn von Sydow som gav Gunnar Andrén sitt stöd men som också vill ge stöd åt detta sätt att lite vitalisera riksdagens arbetsformer.

Och vi hade en bra diskussion inte minst om värdet av EU som ett nyckelinstrument i arbetet för att avskaffa dödsstraffet.

Jag berättade om de diskussioner vi haft i kretsen av EU-ministrar kring förslaget att lägga fram ett förslag till resolution i FN:s generalförsamling i höst i frågan.

Vi vill ju inte lägga fram förslaget om det skulle se ut att bli ett stort nederlag.

Jag hoppas och tror dock att det inte skall vara fallet. Jag hoppas och tror att vi skall fortsätta att successivt vinna nya mark i denna viktiga fråga.

Förtryck i Burma

Kanske inte så märkligt att media – liksom mitt arbete – domineras av de större händelserna och de större utmaningarna.

Men  viktigt att fästa uppmärksamheten också på vad som händer i länder som Zimbabwe, Kuba eller Burma.

I det senare landet har vi de senaste dagarna sett fredliga demonstrationer som genomförts av Generation 88-studenterna. De är alldeles uppenbart uttryck för det missnöje och den förtvivlan som finns bland befolkningen. Och den situationen är en konsekvens av det politiska förtrycket och den ekonomiska vanskötseln under lång tid.

Det är naturligt för oss att fördöma de arresteringar som gjorts och kräva att demokratiaktivisterna omedelbart friges, inklusive Aung San Suu Kyi som suttit i husarrest från och till sedan 1989. Jag utgår från att det också kommer att göras av Europeiska Unionen.

Det finns ingen annan väg framåt för landet än att frisläppa de politiska fångarna och att inleda en genuin nationell dialog om landets demokratiska framtid.

Torsdag i Stockholm

Regeringssammanträde på förmiddagen. För en gång skull har jag – d v s UD – inte en enda fråga uppe för beslut. Andra har säkert i gengäld desto fler.

Efter det skall Beatrice Ask och jag sätta oss ner och gå igenom olika ärenden vi har mer eller mindre gemensamma. Under den förra regeringen lär klimatet mellan de bägge departementen ha varit intill ytterlighet frostigt.

Nu löser vi problemen tillsammans – även om de ibland kan vara mycket kniviga.

Sedan blir det interpellationsdebatt i riksdagen. En nyordning att detta är möjligt utan att riksdagen i dess helhet är samlad.

Det är Gunnar Andrén (fp) som interpellerat mig om dödsstraffet i allmänhet och i Kina i synnerhet. Och jag tar tillfället att mer utförligt förklara vad vi gör för att bidraga till den internationella opinionsbildningen mot dödsstraffet.

Jag ser detta som en viktig fråga för oss.

Och sedan passar jag på att träffa en del ambassadörer som är hemma. Gunnar Lund börjar strax sitt viktiga jobb i Paris. Hans Dahlgren tar över de många spännande arbetsuppgifterna i Genève. Jonas Hafström åker i helgen till Washington för att ta över där.

En del utrymme måste det också bli för att diskutera en del frågor relaterade dels till Mellersta Östern och dels till Ryssland.

Också utlandssvenskarna

Fortsättning på UD:s chefsmöte och allt vad därtill hör. I dag är det utrikespolitiken som skall diskuteras – liksom utrikesförvaltningens interna arbete.

Men på eftermiddagen skall jag träffa representanter för utlandssvenskarna. Deras förening ordnar i dag vad de något ambitiöst kallar utlandssvenskarnas parlament.  Och till dem skall också jag säga någonting.

De är en viktig del av bilden av Sverige ute i världen.

Öppenhet och chefsmöte

En bra dag på UD:s chefsmöte. Cirka hundra ambassadörer och generalkonsuler från – bokstavligen! – världens alla hörn.

Fredrik Reinfeldt, Gunilla Carlsson, Sten Tolgfors och Tobias Billström diskuterade den svenska politiken på olika områden.

Inte minst tror jag att det var viktigt att de fick lyssna på Fredrik i kött och blod och helfigur om alliansregeringens politik för att verkligen se till att klyftan i Sverige mellan de som har och de som inte har jobb minskar.

Och att få svart på vitt på de tydliga tecknen på att politiken faktiskt fungerar. Det står mera sällan i tidningarna.

Och på kvällen trevlig middag med alla – inkluderande avtackning av de som nu avgår med pension. Som mest prominente pensionär var det Jan Eliasson som höll tacktalet.

Det blev många spännande samtal. Många ville dra mig till sina olika delar av världen. Så skall det förvisso vara.

För mig var också det intressant att höra vilken betydelse denna blogg uppenbarligen fått också inom utrikesförvaltningen. Den ena ambassadören efter den andra sade att det nu äntligen fanns ett sätt att snabbt få veta vad som tänktes och tycktes i Stockholm.

Nåja. Det finns gränser – rätt bestämda sådana, dessvärre – för vad jag har möjlighet att skriva på denna blogg.

Men samtidigt skall sägas att jag kan skriva betydligt mycket mer än vad som kommer fram i media och vad som tränger igenom de ofta lite långsammare ordinarie systemen inom statsförvaltningen.

Och dessutom är det min övertygelse att vi numera har möjlighet att vara betydligt mycket mer öppna än vad som kanske traditionellt har varit fallet. Sådan är i alla fall min strävan.