Coronavirus, Iran och Afghanistan.

TABIANO: För att vara säker på att vara där det händer har jag denna vecka utlokaliserats mig själv till norra Italien. Och här har ju coronaviruset slagit till i ett antal orter med starka åtgärder från myndigheternas sida för att begränsa spridningen.

Något, men inte mycket, märker man av det hela.

Vid motorvägen var bensinstationer och vägkrogar stängda nära det aktuella området. Skolor har stängts och större offentliga eller privata möten har ställts in.

Men i övrigt verkar det hela tämligen normalt om man bortser från den ständiga informationen via alla media. I den stora matbutiken i går verkade allt vara ungefär som vanligt.

Men med all sannolikhet tvättas det händer som sällan förr. Och det är förvisso klokt.

Den massiva och omfattande informationen i media förefaller ha effekten att rykten av olika slag inte får fotfäste.

Att det inträffar i landets ekonomiskt starkaste regioner är dock ett bekymmer i sig. Den italienska ekonomin har utvecklats alltför svagt under senare år, och de olika restriktioner som nu blir nödvändiga kommer ofrånkomligen att ha en dämpande effekter,

Men det mest oroande är kanske inte just detta utan den bredare globala bilden i ärendet.

Italien förefaller att ha goda resurser för att hantera situationen, men hur det ser ut i Iran med alla dess övriga problem är en annan sak. Och mardrömmen är att sjukdomen når och biter sig fast i t ex delar av Afrika.

När Europakommissionen på torsdag infinner sig i Addis Abeba för ett toppmöte med den Afrikanska Unionen kommer dessa bekymmer med all sannolikhet att stå på dagordningen.

Jag noterar att den europeiska smittskyddsmyndigheten ECDC – med säte vid Haga Norra i Stockholm – har en mer bekymrad ton i gårdagens bedömning av situationen.

Parlamentsvalet i Iran utmärktes av ett relativt lågt valdeltagande trots ihärdiga uppmaningars från regimen, och i detta ligger säkert en kombination av utmattning över alla problem och en tyst protest mot regionen.

Resultatet blev dock som väntat en betydande seger för de mer konservative krafter som hela tiden motsatt sig president Rouhanis försök att reformera regimen och att öppna upp för samarbete med omvärlden inte minst genom det nukleära avtalet.

Deras argument var från början att man inte kunde lita på Väs t i allmänhet och USA i synnerhet, och i och med president Trumps övergivande av avtalet upplevs det som om de faktiskt fått rätt.

Vad detta kommer att leda till i politik återstår att se. Det nyvalda parlamentet kommer att börja att bli effektivt först efter sommaren, och även om dess inflytande inte är avgörande är det nog då vi kommer att se den iranska politiken svänga in på en delvis annan kurs.

Och skulle vi därefter få en ny period för president Trump måste nog prognosen för hur denna situation kommer att utvecklas bli påtagligt dyster. Så hade det förvisso inte behövt att bli – men så riskerar det nu att bli.

I grannlandet Afghanistan har nu inletts en veckolång period av väpnad återhållsamhet som förväntas leda fram till en formell överenskommelse mellan USA och talibanerna om bl a betydande reduktion av den amerikanska militära närvaron i landet.

Den är dock bara inledningen till den långt mer besvärliga och viktiga förhandlingen mellan de afghanska parterna själva om hur landets framtid skall formas. USA vill dra sig ur det långa kriget, och hast ju faktiskt tvingats att sitta ner och förhandla med sin fiende, men den grundläggande konflikten har inte nödvändigtvis lösts med detta.

Situationen kompliceras dessutom av den öppna konflikten mellan president Ashraf Ghani, som återvalts knappt i ett val med lågt deltagande, och hans formella medregent Abdullah Abdullah.

Den konflikten känner jag mycket väl efter långa samtal med dem bägge efter tidigare komplicerade presidentval i nationens senare historia.

Och den förefaller sedan dess att ha skärpts. Enligt planen skall Ashraf Ghani installeras för en ny presidentperiod på torsdag, men osvuret är nog bäst när det gäller den saken.

Så det handlar nu dels om att hantera denna politiska motsättning och dels om att få igång en meningsfull förhandling mellan de afghanska parterna om landets framtid.

USA må reducera sin militära närvaro, men ett fortsatt aktivt diplomatiskt engagemang från omvärldens sida är en absolut nödvändighet för att detta skall fungera, och olika länder förbereder sig nu också för ett sådant.

Och det ekonomiska stödet till landet kommer fortsatt att vara mycket betydelsefullt. Afghanistan är ju fortsatt det land som bl a får det största svenska bilaterala biståndet, men viktigt är inte minst det stöd som andra länder ger till landets arbete med sin säkerhet.

De stora projekten för EU framöver.

STOCKHOLM: Ett dygn och lite mer i Bryssel gav en viss möjlighet att känna av stämningarna i staden någon månad efter det att de olika EU-institutionerna fått nya personer i sina ledningar.

När Ursula von der Leyen tillträdde som kommissionspresident gjorde hon det med ett mycket ambitiöst program. Till en betydande del handlade detta om nödvändigheten av att dela ut blommor till olika delar av Europaparlamentet för att säkra de nödvändiga rösterna för en majoritet. Och det lyckades ju också – om än med knapp marginal.

Sedan dess har hon för några veckor sedan presenterat färdplanen för det första av de stora projekt som hon vill skall prägla de kommande åren, nämligen den stora gröna omställningen av Europa.

Senare under året skall hon få medlemsstaterna med på att tydligt höja ambitionerna vad gäller utsläppsbegränsningar till 2030 – från de 40% som utlovats tidigare till de 50 eller 55% som det borde handla om nu – men huvuddelen av de riktigt skarpa förslagen i klimatpolitiken kommer inte att stå på agendan förrän 2021.

Även om det knappast kommer att påverka inriktningen av EU:s politik vet vi ju då hur viktiga COP26-mötet i Glashow i november bar utfallit. Liksom självfallet det också i detta avseende viktiga amerikanska presidentvalet.

I dag har kommissionen så presenterat inriktningen när det gäller det andra av de stora projekt som kommer att dominera de kommande åren, nämligen den digitala omställningen.

När vi träffade Ursula von der Leyen i går var hon tydlig med att det var dessa två stora projekt – den gröna omställningen och den digitala omställningen – som hon såg som kärnan i det politiska uppdraget under de kommande åren.

Åtskilligt skall självfallet läggas till detta.

Det måste ske ett försök att få ordning på den gemensamma asyl- och migrationspolitiken. Någon typ av förslag på den punkten kommer också under de närmaste månaderna.

Och närområdespolitiken förblir viktig. Man måste göra ett försök till nystart vad gäller de politiska ansträngningarna på Balkan. Jag skulle tro att vi kommer att få se det i samband med stats- och regeringschefernas möte i mars, och därefter kommer så toppmötet med Balkan-länderna i Zagreb i maj.

Runt om i staden var det uppenbart att man funderar på hur man bäst skall leva upp till ambitionen att bli en geopolitisk spelare under de kommande åren.

Men en del av detta kommer nog att ge sig självt. Närområdet med dess olika problem tenderar att höra av sig, om man uttrycker sken på det sättet.

Och de stora gröna och digitala omställningarna kommer ju i olika avseenden faktiskt att handla också om relationerna med dels USA och dels Kina.

I det mer omedelbara perspektivet handlar det dock om nödvändigheten av att få en överenskommelse om budgeten för EU för de kommande sju åren. Det handlar om något över 1% av den samlade ekonomin i medlemsländerna. Små variationer i detta procenttal skulle inte betyda så mycket för de olika länderna, men utfaller som åtskilliga miljarder i den gemensamma budgetens möjligheter till olika satsningar.

Kring detta sätter sig stats- och regeringscheferna ner i Bryssel i morgon eftermiddag, och hur länge den seansen kommer att vara vågar ingen spekulera om. Ett dygn eller två kan det mycket väl bli innan man med stor sannolikhet kommer fram till att man måste ta en paus och återkomma med ett nytt försök om några veckor.

Särskilt förvånande är detta knappast för var och en som varit med om att få en svensk regering att göra den slutliga överenskommelsen om det budgetförslag som skall lämnas till riksdagen. Också där brukar finnas påtagliga inslag av gyttjebrottning eller slagfält.

Och när man så småningom kommer överens mellan regeringarna måste det ju så till en överenskommelse med Europaparlamentet också. Det kommer att ta sin tid.

Och just relationen med parlamentet kommer nog att bli mer besvärlig än vad som tidigare varit fallet. Den tidigare självklara majoriteten mellan EPP-partiet och socialdemokraterna finns inte längre. Det kommer att vara mer besvärligt att komma fram till de nödvändiga besluten.

Till allt detta skall så läggas Brexit.

Ett EU-mandat för förhandlingarna är förhoppningsvis klart i nästa vecka, och då kan förhandlingar inledas i mars. Men hos dem i Bryssel som fortfarande ägnar dessa frågor någon större uppmärksamhet – Brexit är gårdagens fråga – finns det en påtaglig pessimism om att kunna föra dessa förhandlingar i hamn utan betydande dramatik.

Sammanfattningsvis är det tydligt att EU-samarbetet nu kommit igång igen efter skiftes- och Brexitåret 2019.

Stora projekt ligger på bordet.

Från München till Bryssel.

MÜNCHEN: Den 56:e stora säkerhetskonferensen här i München fick sitt slut i går mitt på dagen, vissa stannade för en avslutande middag i går kväll, och nu är jag på väg till Bryssel för ett antal möten i dag och i morgon.

En gång var fokus för denna konferens exklusivt försvar och förbindelserna mellan främst dåvarande Västtyskland och USA. Under det kalla krigets decennium var München centra för olika aktiviteter relaterade till konfrontationen med det närbelägna sovjetiska blocket.

Men under decennierna sedan dess har konferensens fokus vidgats och storleken också växt högst väsentligt.

På plats i år fanns bl a USA:s, Kinas, Rysslands, Indiens, Japans, Irans, Saudiarabiens och Sydafrikas utrikesministrar för att bara med dessa som exempel ange bredden på diskussionerna.

Och självfallet fanns också EU:s Ursula von der Leyen och Joseph Borell på plats. Det var full uppställning.

Men mycket handlade dock trots allt om relationen över Atlanten.

Skall man summera anförandena av USA:s utrikesminister Pompeo och försvarsminister Esper så är det att man skall vara för suveränitet och mot Kina och få enkannerligen Huawei.

Förutom detta utmärktes utrikesminister Pompeos anförande av att han inte med ett ord nämnde president Trump. För ett år sedan framträdde vicepresident Pence, och när han hälsade från president Trump bemöttes detta med en öronbedövande tystnad.

Man hade uppenbarligen lärt sig av detta. De amerikanska företrädarna undvek så långt det var möjligt att nämna sin president.

Konfrontationen med Kina var tydlig, och styrkan i den amerikanska retoriken kom nog som en överraskning för åtskilliga europeiska deltagare. Men den kinesiske utrikesministern höll huvudet högt och föreföll inte nämnvärt berörd.

Själv hade jag en vad som på diplomatiskt språk skulle kunna betecknas som öppen och rak diskussion med Rysslands utrikesminister Lavrov om Ukraina och den ryska politiken där på en lunch i lite mindre krets. Och deltog dessutom i en mer öppen diskussion med Ukrainas president Zelenskiy.

Därtill blev det ett antal möten kring situationen på Balkan.

Ett försök att nystarta en dialog mellan Pristina och Belgrad kom, lindrigt uttryckt, att köra in i en del svårigheter. Det blixtrade rejält ett tag i den frågan.

Fortsättning kommer att följa.

Men det fanns tydliga tecken från president Macron, som ju också var på plats, om att det franska motståndet mot att inleda EU-medlemskapsförhandlingar med Norra Makedonien och Albanien håller på att luckras upp.

EU:s Joseph Borell återkom i sina inlägg till att EU måste utveckla vad han kallade en aptit för makt. Jag vet att han inspirerats åtskilligt av vad vi från ECFR har skrivit i denna fråga under det gånga året, och också tesen om att kommissionen nu skall vara en geopolitiska kommission reflekterar just detta.

Men att gå från ord till handling är lättare sagt än gjort.

När EU:s utrikesminister träffas i Bryssel i dag handlar det bl a om att sätta upp en marin militär operation för att övervaka vapenembargot mot Libyen. Och mer konkret handlar ju detta om att EU måste etablera sig fysiskt på ett eller annat sätt i denna konflikt för att ha någon möjlighet till påverkan.

Att ett land utan vare sig kust eller flotta – Österrike – försöker stoppa detta ses nog som ett exempel på att den heliga gamla principen om enhällighet i alla frågor måste överges. Det finns ingen skyldighet att delta i alla operationer, men det kanske inte heller kommer att finnas en möjlighet för ett enstaka medlemsland att blockera.

Det skall förvisso bli intressant att se hur den frågan utvecklas. Det handlar om en första försiktig test på de nya geopolitiska ambitionerna i Bryssel.

Kring dessa ambitioner lade i sedvanlig ordning också Emmanuel Macron it texten. Han talade vältaligt om att inom ett decennium bygga ett Europa med betydligt mer av strategisk suveränitet än vad som är fallet i dag.

Den ambitionen delas av många. Hur de konkreta stegen skall se ut är en lite mer komplicerad fråga.

Två av de mer komplicerade frågeställningar antyddes bara i diskussionerna. Den ena var rollen för främst de franska kärnvapnen i detta, och den andra var den nödvändiga rollen också för Storbritannien.

Här kommer det att krävas en del tänkande under det kommande året.

Denna vecka förskjuts så fokus från München till Bryssel.

Mot slutet av veckan sker ett försök att få stats- och regeringscheferna att enas om EU:s långtidsbudget för de kommande sju åren. Rådspresidenten Michel vill inte ha för mycket långbänk i frågan.

Allt handlar om ambitioner.

Det är förvisso sant – som påpekas från de lite snålare länder till vilkas krets Sverige hör – att viktiga områden som den inre marknaden och en fungerande rättsordning inte kostar pengar.

Men det är lika sant att ökade ambitioner om skydd för de yttre gränserna, utrikes- och säkerhetspolitiken, försvarsindustriellt samarbete, forskning och rymd eller stabilitetsinsatser i omvärlden gör det.

Och det är med dessa som EU ges en möjlighet att undvika att bara bli en bricka i andra makters spel i denna den nya oredans tid.

I slutändan hoppas jag att också våra svenska beslutsfattare skall inse detta.

Dagar med jättens andedräkt.

SYDNEY: Så är det dags att lämna Sydney, Australien och södra halvklotet och beträda den rätt långa färden hem.

Men det har varit påtagligt intressanta dagar här.

Australien ligger långt bort – mycket långt bort, för att vara alldeles exakt – men de frågeställningar som dominerar debatten här är av betydande relevans för oss också.

Så det har varit dygn av diskussioner som så gott som alla handlat om antingen Kina eller klimat eller kombinationen av de två.

Om den kinesiska relationen här har jag skrivit tidigare.

Så länge förhållandet mellan USA och Kina var relativt harmoniskt, och utvecklingen vad gäller den kinesiska politiken gick i någon form av rimlig riktning, kunde Australien med en stark säkerhetsrelation med USA bekymmersfritt surfa fram på den kinesiska ekonomins starka utveckling.

Närmare tre decennier av oavbruten ekonomisk tillväxt – tämligen unikt bland mer utvecklade länder – var det lyckliga resultatet under denna period.

Men så är det inte längre.

Spänningarna mellan USA och Kina ökar kontinuerligt. Och den kinesiska politiken har fått en inriktning som leder till ökade farhågor. Och detta sker samtidigt som det ekonomiska beroendet av Kina blivit allt starkare.

Det ekonomiska beroendet och säkerhetsberoendet drar åt olika håll. Och bägge drar dessutom allt starkare.

Kring detta har det blivit många diskussioner med gamla och nya vänner – inte minst f d premiärministrarna Kevin Rudd och Malcolm Turnbull och f d utrikesministern Julie Bishop med de erfarenheter de har på dessa olika områden,

Men också fristående akademiker och journalister med inriktning just på dessa områden.

Det var Krister Wahlbäck som skrev om ”jättens andedräkt” när det gällde Finlands förhållande till Sovjetunionen en gång i tiden, och det uttrycket känns passande också här. Den kinesiska jättens andedräkt känns allt mer i olika delar av det australiska samhället.

Men därtill kommer självfallet den andra jätten och dess andedräkt. Och dessutom det förhållandet att drakar som dessa också har en förmåga att spruta eld om de tycker att så krävs.

Och hur denna situation skall kunna hanteras framöver diskuteras intensivt. Och den diskussionen följs självfallet intensivt från inte minst kinesisk sida.

Där ser man nog det som sker i Australien som någonting som kan ske i andra länder också.

Här vaknade man upp till problemet med Kina, 5G och den digitala infrastrukturen långt innan något annat land vaknade i dessa frågor. Och här har man antagit en lag mot utländskt inflytande som formellt inte riktar sig mot någon men reellt självfallet handlar om Kina.

I Peking är man inte road.

Och frågan är hur detta kommer att utvecklas på längre sikt.

Hur klarar man detta i en möjlig framtida situation där den kinesiska ekonomin kanske blir dubbelt så stor som den amerikanska och beroendet av den betydligt mycket starkare? Blott möjligheten att draken kan börja att spruta eld kan då komma att ha en återhållande effekt på åtskilligt.

På sina håll säger man att det är lika bra att anpassa sig till en utveckling som är ofrånkomlig. På andra håll talar man mer om att på olika sätt öka motståndskraften i samhället. Och på alla håll hoppas man att dilemmat inte kommer att uppstå eller inte framstå som så starkt.

Och till detta skall så läggas den andra jätten.

Australien har ett starkt säkerhetsberoende av USA, och det har man genom decennier stärkt genom att vara den lojalaste av vänner i krig från Vietnam och Afghanistan till Irak. Men faktiskt är också USA beroende av strategiska anläggningar i Australien.

Kring detta vill alla hålla fast. Men frågor smyger sig ändå in dels om vad som händer om det kommer till upptrappad konfrontation mellan USA och Kina och dels också om det i det ännu längre perspektivet helt enkelt finns en risk för att den kinesiska makten tränger ut den amerikanska ur denna region.

Enkla och bekväma decennier för det som brukade kallas ”det lyckosamma landet” har efterträtts av lite mer besvärliga sådana.

Till denna utmaning skall så läggas klimatfrågan. Landet är världens största kolexportör och ett av de länder där klimatförändringen denna sommar fått påtagliga konsekvenser.

Under visst tumult håller landets politik på att förändras.

Men enkelt är det inte. Flera premiärministrar har fallit på svärdet när de försökt att ta sig an denna fråga. Och kolet har förvisso sina starka intressenter. I medievärlden dominerar intressen som gör sitt bästa för att ge dem sitt stöd.

Dock kommer förändringen att bli ofrånkomlig. Denna ”svarta sommar” har lämnat starka avtryck i opinion och därmed också i politik.

Kolkraftens dagar i landets energiförsörjning är säkert räknade. Hur det kommer att gå med den stora kolexporten till Kina, Indien och Japan blir ju i hög grad beroende av dessa länders kommande politik i dessa frågor.

Men att finansiera nya kolgruvor har redan visat sig vara påtagligt besvärligt. Finansmarknaderna håller på att bli en klimatkraft.

Mer akut handlar beroendet av Kina i dessa dagar självfallet också om effekterna av coronaviruset.

Och här är frågetecknen många.

Anekdotiskt kommer mycket information om olika konsekvenser för företag och andra i och kring Kina, och dessa blir ju allt mer påtagliga för varje dygn som går utan någon bestämd vändning i sikte.

Att den australiska ekonomin kommer att påverkas är alldeles uppenbart. Turisterna från Kina kommer inte. Efterfrågan i den kinesiska ekonomin minskar. Många tusentals kinesiska studenter på universiteten här kan inte komma tillbaka efter ledighet.

Och man kan bara spekulera om de mer politiska effekter detta får internt i Kina. Är detta ett Chernobyl för den kinesiska ledningens trovärdighet?

Kring detta kommer det att finnas anledning att återkomma.

Men nu styr jag hem mot Stockholm. Från start här till landning hemma i Stockholm kommer det att ta 23 timmar.

Australien ligger långt bort.

Men ändå väldigt nära när man ser på de olika utmaningar vi står inför.

”Down under” – Kina och klimat.

SYDNEY: Efter lite mer än ett dygn med olika diskussioner i Seoul har jag nu dykt ner här i Sydney i New South Wales i Australien.

Det var en tio timmars flygresa genom natten som förde mig från nordöstra Asien hit ner till det södra halvklotet.

Också här är självfallet coronavirus en påtagligt stor fråga.

Dels är Australiens ekonomi intimt sammanflätad med den kinesiska genom att en mycket storverk av landets export går dit men dels därför att kontakterna genom kinesiska studenter här och en betydande kinesisk turism är mycket omfattande.

Australiska medborgare har evakuerats från Wuhan och satts i karantän på en avlägsen ö under de kommande två veckorna. Regeringen uppmanar dessutom ju alla sina medborgare att lämna Kina.

Intill söndag har flygbolaget Qantas ett fåtal flyg från Peking och Shanghai, men efter det säger man sig inte kunna ta något ansvar för medborgare som då inte lämnat landet.

Relationerna till Kina är på många sätt en känslig fråga i detta land, och relationerna är inte de bästa. Nu har en officiös tidning i Peking också levererat skarp kritik mot främst USA och Australien för att de med olika dramatiska åtgärder sägs underblåsa anti-kinesiska strömningar.

Forfarande är det i dag uppehållsväder här i dag, men snart skall det enligt prognoserna börja att regna ordentligt. Och det säger sig självt att det är välkommet efter den ”svarta sommar” med förödande bränder som landet upplevt under de senaste månaderna.

Och tveklöst har de förändrat stämningen i landets politisk liv.

Klimatfrågan har ställt till tumult i landets politik sedan åtskilliga år tillbaka. Konflikten mellan klimatlösning och det ekonomiska beroendet av den omfattande kolexporten till Kina har ställt till problem för regeringar av olika politiska kulör under åren.

Den konservativa regeringen under premiärminister Scott Morrisson vann något överraskande ett nytt mandat i fjolårets val också därför att man försvarade planerna på att öppna upp stora nya kolgruvor i Queensland i landets nordöstliga del.

Men sedan har det inte gått så bra.

När de stora bränderna efter den stora torkan bröt ut fotograferades premiärminister glad med en glass på semester i Hawaii, och det mottogs inte alldeles väl. Strax innan hade landet tillhört de mer bromsande krafterna på klimatkonferensen i Madrid.

Nu har de värsta bränderna lagt sig, men efterchocken i den politiska debatten är påtaglig. När parlamentet samlades i Canberra i går efter uppehållet under julen växlades hårda ord. Och premiärministern återkom förvisso inte till sitt tidigare envetna försvar för kolindustrin.

Sakta försöker man nu manövrera in sig i en ny position. Även Australien måste inrikta sin politik på att i likhet med EU och Storbritannien åstadkomma klimatneutralitet 2050, men alldeles vill inte premiärministern ändå riktigt låsa sig till hur det skall kunna gå till.

Man måste vara praktisk, förklarar han

Men dit kommer det att gå. Stämningsläget har påtagligt förbättrats. Och den speciella kommission som nu tillsätts för att dra erfarenheter av de förödande bränderna skall utgå från att klimatfrågan var viktig för dessa och att det dessutom kommer att bli värre framöver.

Australien ligger förvisso påtagligt långt bort, men trots sin geografiskt isolerade position är landet centralt just nu i två av de allra största frågorna som vi brottas med för de kommande åren – relationen till Kina och hanteringen av klimatfrågan.

Paradoxalt nog känns dessa utmaningar närmare och mer akuta här nere. Men att de berör även oss behöver knappast påpekas.

Här komme jag nu att vara till i början av den kommande veckan. En större nordisk affärsdelegation är på ingång, och den vill diskutera också olika omvärldsutmaningar.

Och faktiskt är Sydney en påtagligt bra plats att diskutera både Kina och klimat på just nu.

Och till det kan så läggas olika effekter av den växande epidemin med coronaviruset. Också här är Australien med sitt Kina-beroende något av en frontstat.

Och här handlar allt om coronavirus.

SEOUL: Det är alltid imponerande att efter timmarna över Sibirien landa på den stora Incheon-flygplatsen här.

Det var där i området som generalen MacArthur 1953 gjorde sin landstigning i ryggen på de nordkoreanska trupperna och därmed vände den omedelbara utvecklingen i Korea-kriget.

Det var nu något år sedan jag senast var här i den pulserande sydkoreanska huvudstaden, och något längre besök blir det dessvärre inte denna gång heller.

Här handlar allt just nu om virusinfektionen från Kina och dess möjliga konsekvenser. Ett 16-tal fall har hitintills registrerats i landet. Media rapporterar knappast om någonting annat över huvud taget.

Inresande från Hubei-provinsen i Kina har satts i karantän, och strax över 700 koreanska medborgare flugits ut från staden, men frågan är om det kommer att räcka. Ett snabbt växande upprop som redan undertecknats av närmare 670.000 personer kräver att all inresa från Kina skall stoppas.

Jag skulle tro att det bara är en tidsfråga innan så sker.

Det som nu sker kommer självklart att få såväl politiska som ekonomiska konsekvenser, och det är uppenbart inte minst från perspektivet härifrån.

Frågetecken kommer att resas internt i Kina om partiledningen hanterade detta med den öppenhet och ärlighet som krävs.

Redan publiceras intressanta redogörelser hur man länge försökte att redigera all information i ärendet på sociala media. Och partisekreteraren i Wuhan har varit tämligen tydlig med att man inledningsvis försökte lägga locket på.

Om detta innebar att värdefull tid förlorats i det viktiga inledande skedet kommer säkert att diskuteras. Att man sedan dess accelererat ordentligt i insatserna förefaller dock uppenbart.

På det bredare politiska planet finns ju anledning att notera att det finns tydliga tendenser till anti-kinesiska stämningar inte minst i länder i det omedelbara närområdet. De engelskspråkiga tidningar jag har tillgång till här har åtskilligt att rapportera i den frågan.

Och med all sannolikhet är vi bara i början av utvecklingen. Smittspridningen är uppenbart inte under kontroll i Kina, och frågan om den är det i andra länder inte minst i regionen förblir öppen.

Här dominerar frågan över allt annat. Landet går till viktigt val den 15 april, och det spekuleras redan i om krishanteringen kommer att leda till minskat stöd för president Moons parti DPK.

Relationerna till Kina är för Korea alltid en lika viktig som känslig fråga, och den påverkar säkert hanteringen av frågan. Man väntar besök av Xi Jinping under våren, och det är viktigt mot bakgrund att det var sex år sedan man hade ett sådant besök.

Inte minst ekonomiskt är relationen viktig.

Den koreanska börsen har backat kraftigt, och redan rapporteras om att vissa koreanska industrier fått minska på takten eftersom viktiga leveranser av delar från Kina försenats eller uteblivit.

Wuhan är en viktig ort för den kinesiska fordonsindustrin – årligen produceras där ca 1,6 miljoner fordon – och delar därifrån har betydelse också för den viktiga motsvarande koreanska fordonsindustrin.

Hyundai Motors drar redan ner produktionstakten. Ett fordon innehåller 30.000 olika delar, och saknas eller försenas bara några av dem påverkar det självfallet hela processen.

Det kommer nog att bli åtskilliga fler värdekedjor inte minst i denna del av den globala ekonomin som kommer att påverkas under de kommande veckorna.

Hur stor effekten blir på den kinesiska ekonomin återstår att se – men när den svarar för nästan en tredjedel av den totala tillväxten i den globala ekonomin är det ingen oväsentlig fråga – men bara snabba intryck från en resa som denna under det senaste dygnet tyder på att effekterna på omvärlden kan bli icke obetydliga.

Resandet minskar. Värdekedjor försenas. Turismen bromsas kraftigt. Biografer ställer in. Skolor stänger.

Och Korea känner sin utsatthet. Tillväxten här ligger kring 2,5%, och man bekymrar sig för negativ demografisk utveckling och dålig produktivitet, och det trots att landet ju har imponerande satsningar på forskning och utveckling. Och inte minst på den digitala sidan ligger man långt framme.

Norr om den s k demarkationslinjen inte så långt härifrån verkar dock oron för den aktuella utvecklingen vara ännu större.

Ledningen i Pyongyang har beslutat att totalt stänga gränsen till Kina, och de som kommit från landet skall nu isoleras i en hel månad. Det är mer drastiskt än något annat land.

Och det har sannolikt sin bakgrund i att landet i mycket hög utsträckning saknar de sjuk- och hälsovårdsresurser som skulle krävas för att klara en epidemi.

Regimen fruktar sannolikt – på goda grunder – att den helt enkelt inte skulle klara en epidemi.

Annars – när man kommer hit – är det anmärkningsvärt hur den koreanska frågan nästan försvunnit från den globala agendan. Och det redan innan viruset tog över allt annat.

När Obama-administrationen gav plats för Trump- administrationen skrev jag här om hur den skulle bli central, och president Trump började ju också i stor stil med sin sedermera kända kombination av extrema hot och plötslig kärlek för att försöka att få den nordkoreanska ledningen att avstå från sina kärnvapen.

Av detta har blivit ingenting alls.

Ett toppmöte med hjärtlig omfamning i Singapore följdes av ett kallt möte utan några resultat i Hanoi.

Nordkorea har förvisso avstått från nya kärnvapenprov och nya prov med interkontinentala robotar, även om all information tyder på att arbetet fortsätter i bägge dessa avseenden.

Med all sannolikhet har man svårigheter med de omfattande internationella ekonomiska sanktionerna, men något omedelbart sammanbrott finns det knappast några tecken på.

Tydligt är dock att olika robotskjutningar försiktigt håller på att testa gränsen för det amerikanska tålamodet.

Kring årsskiftet hotades med någon typ av demonstration av någonting, och den amerikanska nervositeten var påtaglig, men av detta har hitintills inte blivit någonting alls.

Just nu spekuleras det dock om aktiviteter kring av av robotuppskjutningsplatserna i Nordkorea. Möjligen kan man förbereda ett försök att skjuta upp en satellit.

För den sydkoreanska ledningen har utvecklingen blivit en stor besvikelse. President Moon satsat stort på samarbetet med Nordkorea, och gjorde allt vad han kunde för att driva på USA.

Nu har han i stället att brottas med att USA begärt dramatiskt mycket mer i ersättning för de trupper som man har här i landet, och som är av stor betydelse för trovärdigheten i landets försvar.

Förra året begärde USA plötsligt en femdubbling (!) av vad Sydkorea betalar som bidrag till denna närvaro, och det var en kraftig dos. Man fick backa ner lite efter den sydkoreanska reaktionen, slöt ett ettårigt avtal i stället för det femåriga som var avsikten, och samtalen lär fortsätta. Men frågan är inte avförd.

Allt detta är dock i dessa dagar helt och hållit i skuggan av virusrisken.

Själv är jag här för en stor konferens med olika mer eller mindre prominenta personligheter som ger sin syn på förutsättningarna för den internationella utvecklingen.

Och till någon av dessa kategorier hör tydligen även jag.

Alltid lär man sig något. Men redan i morgon kväll bär det vidare till Sydney.

Från det ena krisområdet till det andra, skulle man kunna säga.

Inför den kommande veckan.

STOCKHOLM: Det blev i alla fall en helg när vi fick se lite av sol i Stockholm. Det tillhör som bekant inte vanligheterna under denna tid på året.

När veckan inleds i morgon kommer, så vitt jag förstår, såväl London som Bryssel att mer offentligt markera sina utgångspunkter inför de förhandlingar som skall inledas om relationen mellan EU och Storbritannien efter det att den s k övergångsperioden löpt ut.

Att döma av vad som sägs i media kommer Boris Johnson att vilja ha ett frihandelsavtal som ger så stora möjligheter att avvika från EU-standards och regler som möjligt.

Det förefaller som om hans ambitioner vad gäller de ekonomiska förbindelserna med EU ligger på en lägre nivå än vad som i dag gäller för t ex Ukraina.

Men i rättvisans namn finns det kanske anledning att invänta det tal han förväntas hålla i morgon.

Och i morgon kommer också Michel Barnier från EU:s sida att ange de utgångspunkter som gäller. Vikten av en balans mellan rättigheter och skyldigheter kommer alldeles säkert att betonas från hans sida.

De ekonomiska frågorna är förvisso viktiga, men minst lika viktiga är alla de olika frågorna som har att göra med samarbetet om utrikes- och säkerhetspolitik.

I fokus just nu står inte minst det nukleära avtalet med Iran.

EU:s Joseph Borell landar i morgon i Teheran för att där se på förutsättningarna för att hålla det nukleära avtalet vid liv. Han kommer alldeles säkert att möta en djup besvikelse över att EU hitintills inte förmått att göra särskilt mycket för att åstadkomma detta, och ha att hantera en misstro mot EU:s möjligheter i ljuset av detta.

Men utan någon typ av vilja och medverkan också från Washington är det inte lätt att se att det skall vara möjligt att göra några framsteg. Där finns alldeles uppenbart en betydande grupp som vill köra allt i botten – men vad de tror att detta kommer att leda till är högst oklart.

På tisdag kommer blickar att riktas mot Washington där president Trump håller sitt årliga s k State of the Union-anförande inför kongressen.

Med all sannolikhet blir det ett anförande som kommer att präglas av presidentvalet senare i år – och att riksrättsprocessen mot honom kommer att avslutas med att han inte kommer att fällas.

Processen har med all önskvärd tydlighet visat hur han missbrukade sitt ämbete. Och det är värt att notera att också framträdande republikanska senatorer anser att så var fallet. Men däremot anser de inte att detta bör leda till den yttersta åtgärden att han fråntas sitt ämbete.

Själv har jag en viss motvillig sympati för den slutsatsen.

Vad som skulle hända om han dömdes att frånträda ämbetet är inte alldeles lätt att överblicka. Det har aldrig inträffat i USA:s historia, och skulle rimligen leda till mycket betydande ytterligare motsättningar. Rimligare är måhända att försöka att utkräva ansvar i det demokratiska val som ju i alla händelser ligger bara tio månader bort.

Och den demokratiska valrörelsen drar ju tydligt igång.

Redan i morgon har demokratiska partiet sitt s k caucas i Iowa, och på tisdag i nästa vecka är det dags för det första primärvalet i New Hampshire.

På lite närmare håll är denna vecka upptakten till parlamentsvalet i Irland på lördag.

Utgången är på intet sätt given. Helgens opinionsmätningar visar att de tre partier Fianna Fail, Fine Gael och Sinn Fein ligger mycket nära varandra – med regerande Fine Gael som det som har det minst starka stödet.

Det förefaller upplagt för viss dramatik – och besvärlig regeringsbildning på det sätt som blivit standard runt om i Europa dessa dagar.

Efter en vecka hemma i Stockholm blir det för mig nu en vecka mer på resande fot.

I morgon bär det av till Seoul i Sydkorea – jag skulle ha flugit via Peking, men av lätt insedda skäl blir det inte så – och efter lite mer än ett dygn där och ett nytt flyg landar jag så på torsdag i Sydney i Australien och kommer sedan att vara där under resten av veckan.

Så jag återkommer med lite perspektiv från Ostasien och från andra änden av jordklotet.