Kravet inte uppfyllt

TBILISI: Midnatt i den georgiska huvudstaden och kommunikationerna är livliga med Kiev, Stockholm, Berlin och Rom.

Tydligt är att avgörande krav som ställdes av Europeiska Rådet i fredags vad gäller Ryssland och Ukraina inte uppfyllts.

Främst gäller detta de gränskontroller som tagits över av ryska separatister. De skulle återställas till ukrainska kontroll. Och det har inte skett.

I elfte timman kommer vissa halvhjärtade förslag från rysk sida som knappast uppfyller det kravet heller. Och president Poroshenko förlänger nu vapenvilan till 08:00 i morgon bitti.

Då kommer jag redan att ha lyft härifrån, och befinna mig på väg in i ukrainskt luftrum för att i Kiev träffa såväl honom som premiärminister Yatsenjuk.

Samtidigt träffas våra s k permanenta representanter i Bryssel för att svara på frågan om villkoren uppfyllts eller inte – och de steg som bör följa.

Jag skall inte i kväll föregripa vare sig samtalen i Kiev eller i Bryssel.

Alldeles uppenbart är att vi befinner oss vid en kritisk punkt i den samlade krisen.

Och det är alldeles uppenbart att jag nu först och främst vill höra de bedömningar som görs i Kiev.

De kommer att vara avgörande betydelse för den vidare utvecklingen av denna allvarliga europeiska kris.

Tanken var att jag sedan i morgon kväll skulle gå och lyssna på Rolling Stones på Globen i Stockholm gör att sedan på onsdag förmiddag ta mig vidare till kriszonen kring Almedalen i Visby.

Hur det nu kommer att gå med den saken återstår att se.

First things first.

Här i Tbilisi har det i alla fall varit en dag med konstruktiva och bra samtal med president, premiärminister, utrikesminister och företrädare för den parlamentariska oppositionen.

Jag har gratulerat till Georgiens framsteg – och de har i ordalag som gått väl över diplomatins krav tackat för Sveriges stöd under de gångna åren.

Att mycket återstår att göra, och att uppgiften att nu uppfylla de åtaganden som ligger i avtalet med EU är betydande, har vi varit alldeles överens om i dagens olika samtal.

Men det också varit åtskilliga återblickar på de gångna årens utmaningar, och utblickar över regionens kommande sådana, under dagens och kvällens olika samtal i denna genuint charmerande stad.

Men till den saken finns det kanske anledning att återkomma,

Nu är det andra, och betydligt mer akuta, utmaningar som står på min dagordning.

Framsteg för Moldavien

CHISINAU: Jag vet inte riktigt vilket besök i ordningen i Moldavien detta är för min del, och under samtalen här i dag har jag ibland gått ett intryck av att ma olika samtalspartner har haft bättre överblick över den saken.

Men vi har tidigt och tydligt varit engagerade för att hjälpa detta inte alltför stora och påtagligt fattiga land med den europeiska reformvägen det så väl behöver.

Moldavien är Europas fattigaste land. Ser man till BNP per capita ligger de på en nivå ca en fjärdedel av grannlandet Rumänien, och detta tillhör förvisso inte de rikare inom EU.

På den sovjetiska tiden tillhörde man de minst dåliga av den tidens sovjetrepubliker.

Men sedan bet sig kommunisterna kvar vid makten här, och man missade hela den reformvåg som ju kom att börja att lyfta åtskilliga andra länder under det decennium som följde.

Sedan 2009 har landet dock haft påtagligt reform- och EU-orienterade regeringen, och det är ingen tvekan om att det långsamt har börjat att ge resultat.

Sedan slutet av april reser man visafritt till EU, och det betyder symboliskt såväl som sakligt mycket, och i fredags undertecknades så det viktiga avtalet med EU.

De första stegen mot detta togs f ö – vilket jag påmindes om – under ett av mina tidigare besök här.

Men nu handlar det om att blicka framåt.

Man kommer snabbt att i parlamentet ratificera avtalet med EU, men sedan handlar det ju mm att också nöja omsätta detta i vardagens verklighet.

Fokus kommer dock nu allt mer att ligga på de parlamentsval som kommer att äga rum den 30 november, och där utgången alls icke är självklar.

Moldavien har Europas sannolikt starkaste och minst reformerade kommunistiska parti, och opinionsmätningarna ger det ett stöd väl över vad våra socialdemokrater numera uppmäter hemma i Sverige.

Hur de kommer att hantera den nya situationen återstår att se. De kritiserar EU-avtalet, men dess partiledare och f d president i landet Voronin brukade alltid säga till mig att det egentligen var han som inledde processen.

Klart är att Ryssland lägger betydande energi på att stoppa avtalet. Och ett led i detta är olika handelsrestriktioner enligt numera relativt väl känt mönster.

Man har förklarat att moldaviska viner inte klarar vissa icke definierade ryska hälsokrav, men som genom en tillfällighet har man konstaterat att vinerna från den ryska utbrytarregionen Transnistrien faktiskt gör det.

Sanningen är att det här produceras viner av mycket hög kvalitet – om än kanske fortfarande i mer begränsade kvantiteter.

Nu ställer många frågan vad som kan bli nästa ryska drag. Det finns en farhåga för att man kommer att stoppa den betydande exporten av frukt, inte minst äpplen, från Moldavien till Ryssland.

Och självklart måste vi i ett sådant fall vara beredda att öka möjligheterna till export av dessa till EU.

Det har varit överläggningar i dag med utrikesminister Gherman, men också med regeringskoalition ens olika partiledare liksom med olika företrädare för civilsamhälle och näringsliv.

Nu på kvällen har jag suttit i en direktsänd TV-panel och diskuterat de europeiska framtidsperspektiven.

I morgon bitti blir det frukost med premiärminister Leanca innan färden bär vidare till Tbilisi i Georgien för motsvarande samtal där.

Chisinau, Tbilisi och Kiev i nya situationen

STOCKHOLM: Efter en dag hemma blir det nu en snabb resa till huvudstäderna i de tre länder som ju i fredags i Bryssel undertecknade de viktiga associeringsavtalen med EU.

Dessa frågor har ju varit viktiga för oss inte minst sedan vi 2008 tillsammans med Polen tog initiativet till det Östliga Partnerskapet.

Nu är dessa tre länder på väg in i ett nytt skede, med betydande sannolikhet för betydande påtryckningar från rysk sida för att fördröja eller förhindra ratificering av avtalen.

Och hot om att det därefter kommer att vidtas ytterligare åtgärder mot dem.

I detta läge är det självfallet viktigt att på ort och ställe ta reda på deras bedömningar.

I morgon börjar jag i Moldaviens huvudstad Chisinau, för att på måndag fortsätta till Tbilisi i Georgien och på tisdag hinna med även Kiev i Ukraina innan det är dags att återvända hem.

Och då är det ju också dags att bedöma hur de villkor vad gäller Ryssland och Ukraina som EU:s stats- och regeringschefer formulerade i fredags har respekterats.

Utifrån det kommer ju så den fortsatta EU-politiken att utformas. Och min snabba resa de kommande dagarna ger självfallet oss ett mycket gott underlag för det arbetet.

Blev tydligt om Ukraina

STOCKHOLM: Det var i sanning en historisk dag när avtalen med Ukraina, Moldavien och Georgien kunde skrivas under i Bryssel i dag.

Och de slutsatser om Ukraina stats- och regeringscheferna enades om efter sina diskussioner med president Poroshenko var starka och bra.

Intill måndag kväll måste Ryssland bl a medverka till att återställa kontrollen av gränsen till Ukraina liksom en del andra åtgärder av betydelse.

Sker inte detta kommer EU att vidta ytterligare åtgärder.

Reaktionerna på detta under de kommande dygnen kommer att vara viktiga.

Från Kreml förefaller det som om man dels är beredd till positiva politiska signaler men dels understöder eller t o m dirigerar en negativ utveckling i de berörda områdena.

Och därför är det bra att slutsatserna i dag är så tydliga i att det behövs faktiska förändringar i det faktiska uppträdandet.

Jag kommer att vara i Kiev på tisdag, och då bör det ju också vara möjligt att utvärdera vad som faktiskt hänt fram till måndag kväll.

Och vilka konkreta beslut om konkreta åtgärder som detta måste leda till.

Stats- och regeringscheferna i Bryssel nominerade som väntat Jean-Claude Juncker till posten som ny ordförande i Europakommissionen.

Att vår förtjusning över denna process varit begränsad är ingen hemlighet, men vi har samtidigt hela tiden gjort klart att detta inte har någonting med personen att göra, och det tror jag var tydligt också i dag.

Nu är det upp till Europaparlamentet att förrätta sitt val när man samlas i Strasbourg den 16 juli.

Och samtidigt kommer då stats- och regeringscheferna att diskutera de två övriga nyckelpositioner som kräver deras avgörande – beslut om ordförande i Europeiska Rådet och fördrag till Hög Representant för utrikes- och säkerhetspolitiken.

Och det är avgöranden som är minst lika viktiga som förslaget om Jean-Claude Juncker i dag.

Kvällen har inneburit överläggningar om middag med min kanadensiske kollega John Baird, som jag träffar tämligen regelbundet, men som jag nu för första gången hade möjlighet att välkomna i Stockholm.

Att det finns mycket som förenar Canada och Sverige är knappast en nyhet.

Tidigare på dagen hade John Baird träffat Ericsson-chefen Hans Vestberg för att diskutera de mycket stora investeringar som Ericsson nu gör i Canada, och han hade också besökt Karolinska Institutet för att se på det omfattande samarbetet när det gäller medicinsk forskning.

Och under middagen handlade åtskilligt också om de arktiska frågorna, om utvecklingen i Ryssland och Ukraina och om arbetet med de globala nätfrågorna. Men självfallet fanns det också en betydande nyfikenhet på utvecklingen inom EU i just dessa dagar.

Det var ett både konstruktivt och trevligt besök.

Klimat, Canada och avtal med Ukraina

STOCKHOLM: Det blir ofta sena kvällar, och just i kväll handlade det om en trevlig middag under Lena Eks och mitt värdskap för den Global Commission on Climate and the Economy som träffas i Stockholm just nu.

Under ordförandeskap av Mexico:s f d president Calderon går den tillbaka på initiativ inte minst av Lena att hitta en syntes mellan global tillväxt- och global klimatpolitik.

Och kring det arbetet har det samlats en framträdande internationell grupp, med bl a professorn Stern från den berömda rapport för ett antal år sedan som kom att bära hans namn.

Diskussionerna i Stockholm handlar om det första utkastet till en rapport, och den slutgiltiga kommer att presenteras inför det högnivåmöte om klimatfrågan som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har kallat till i New York i slutet av september.

Det jag såg imponerade på mig, och jag tror att den rapport de kommer att presentera har goda förutsättningar att på ett påtagligt positivt sätt påverka den globala debatten i dessa frågor.

På sina håll verkar man ju tro att tillväxten är ett avgörande hot mot klimatet och miljön. Men det är en felaktig föreställning.

Tillväxten innebär de avgörande investeringar som den gradvisa omställningen kräver, och denna kan i sin tur komma att ha stor betydelse för möjligheterna till tillväxt.

Inte minst för utvecklingsländerna är detta ett synnerligen viktigt perspektiv.

Arbetet med rapporten, liksom högnivåmötet i New York, är en viktig del av upptakten till det avgörande klimatmötet i Paris mot slutet av nästa år.

Det som misslyckades i Köpenhamn 2009 måste lyckas i Paris 2015.

I morgon är det en ny dag, och då välkomnar jag besök till Stockholm av Canada:s utrikesminister John Baird till avspänd överläggning och avspänd middag.

Vi är goda vänner, och till detta kommer ju allmänt mycket nära och goda relationer mellan våra två länder.

Det kommer att finnas åtskilligt att prata om – från Arktis till arbetet med de globala nätfrågorna. Och alldeles säkert kommer vi att ägna åtskillig uppmärksamhet också åt Ukraina.

Då kommer redan det viktiga associerings- och frihandelsavtalet mellan EU och Ukraina att ha undertecknats i Bryssel av presidenterna Poroshenko och van Rumpuy.

Och självfallet också de motsvarande avtalen med Moldavien och Georgien.

Om den stora betydelsen av detta har jag skrivit så många gånger här att det knappast behöver upprepas.

Och för att ytterligare understryka dessa avtals betydelse planerar jag besök i Chisinau, Tbilisi och Kiev innan dess art jag k mitten av den kommande veckan dimper ner på Gotland och i Almedalen.

Jo, det gick att komma hem…

AMSTERDAM-STOCKHOLM: Lite struligt blev det på hemvägen denna dag när det plötsligt utbröt någon typ av flygledarstrejk i Bryssel med allt det kaos som detta innebär.

Plötsligt var en hop utrikesministrar strandsatta i Bryssel med omnejd.

Men vi lyckades i alla fall till slut klamra oss på ett överfyllt tåg till Amsterdam, och därifrån hade Norwegian ett plan hem till Stockholm som passade fint.

Så åtminstone det löste sig.

Det var dock en i övrigt produktiv dag i Bryssel.

Först med de som nu arbetar med att sätta upp European Institute of Peace mer en diskussion om inriktningen av dess inledande verksamhet.

Det saknar ju inte utmaningar i det europeiska närområdet där diskreta insatser skulle kunna behövas. Men det handlar om att utnyttja de unika fördelar som just EIP kan ha och att undvika att det blir dubblering av eller konkurrens med insatser som redan sker.

Men med den ledning som nu håller på att komma på plats är jag övertygad om att det kommer att bli en stark start för EIP.

På Nato-högkvarteret var det full fart med olika möten i dag eftersom det ju varit och var möte med alla alliansens utrikesministrar.

Mitt ärende var att delta i mötet om situationen i Afghanistan, men också att utnyttja möjligheten till snabba möten med andra kollegor i olika andra aktuella frågor.

Här fanns såväl USA:s John Kerry som Turkiets Ahmet Davutoglu och Jordaniens Nasr Judah på plats med de möjligheter detta innebar. Och Norges Börge Brende icke att förglömma.

Och dessutom de EU-kollegor jag inte träffat sedan i måndags i Luxembourg…

Afghanistan är inte längre rubrikernas konflikt, men utvecklingen är lika fullt av stördes betydelse.

Avgörande är att den demokratiska övergången till en ny president sker på ett trovärdigt och av alla avgörande grupperingar accepterat sätt.

De bägge valomgångarna, som ju helt och hållet administrerades och säkrades av afghanerna själva, kom ju att förlöpa över förväntan.

Men nu har det plötsligt uppstått tveksamheter från en av kandidaternas sida om röstsammanräkningen, och därmed har läget blivit mer känsligt och komplicerat.

FN-mission UNAMA i landet spelar en viktig roll för att försöka att lösa ut dessa knutar så att installationen av en ny president kan ske enligt plan.

Och det är självfallet viktigt att så kan ske.

I morgon inleds min dag med regeringssammanträde, och i samband med det också avstämning med statsminister Fredrik Reinfeldt innan han ger sig iväg till Bryssel och Ypres för mötet med EU:s stats- och regeringschefer.

Man kan ha åtskilliga synpunkter på den process som nu förväntas leda fram till besättning av de positioner som kommer att vara av avgörande betydelse i det europeiska samarbetet under de kommande fem åren.

Ledningen i EPP-partiet har satsat allt på att få Jean-Claude Juncker till ny ordförande i EU-kommissionen, men har ju därmed hamnat i en position där man riskerar att förlora mycket av inflytande över det mesta i övrigt.

Om det är så klokt eller inte återstår att se när ett lite bredare resultat gradvis växer fram.

Europa saknar inte allvarliga utmaningar under de närmaste åren, och det är självfallet att det är möjligheten att bemästra dessa som bör stå i centrum för diskussionerna.

EIP och ISAF i Bryssel

STOCKHOLM: Lite sent blev det i kväll efter riksdagsgruppens sedvanliga och som vanligt mycket trevliga vårfest.

Mot slutet av en mandatperiod blir det alltid lite vemodigt när de som suttit fyra, åtta, tolv eller fler år men nu inte ställer upp till omval skall tackas gör sina insatser.

Att vara riksdagsledamot är ofta ett arbeta i det tysta. Det är tyvärr mer sällan media uppmärksammar allt det som görs – och ändå handlar det om folkstyrets själva lätta.

Jag var riksdagsledamot under många år – mer än två decennier – och det är nog det finaste uppdrag jag har haft.

Så det var viktigt att vara med när de som nu valt att lämna efter viktiga insatser under många år avtackades av kamrater och kollegor.

Och på samma sätt har det självfallet varit dessa dagar när övriga riksdagsgrupper på precis samma sätt haft sina vårfester och på precis samma sätt avtackat sina kollegor och kamrater.

Vår parlamentariska demokrati har sina traditioner.

I morgon bär det för mig iväg till Bryssel för möten dels med European Institute of Peace EIP och dels med Nato-koalitionen i Afghanistan ISAF.

Men självfallet passar jag i detta sammanhang på att ha en del andra möten. Åter kommer det att bli situationen kring Ukraina som är i centrum.

Under dagen har president Putin utannonserat att ha nu ber det ryska federationsrådet att ta tillbaka dess tillstånd till en invasion av Ukraina.

Det är självfallet bra, även om det var utomordentligt anmärkningsvärt att detta officiella beslut över huvud taget kunde fattas.

Att detta besked kommer i dag skall nog tolkas som att man vill förhindra att EU:s stats- och regeringschefer mot slutet av veckan kommer att fatta beslut om nya åtgärder mot Ryssland.

Avgörande i det avseendet är dock först och främst vad som händer vid gränsen, och att Ryssland inte sänder in s k frivilliga och material av olika slag för att strida i östra Ukraina och destabilisera landet i dess helhet.

Och jag har tyvärr ingen information nu i kväll som tyder på att det skett någon förändring i dessa avgörande hänseenden.

Men det kommer alldeles säkert att bli fortsatta diskussioner om detta under morgondagen.

På Korfu för 20 år sedan

STOCKHOLM: Denna dag för 20 år sedan undertecknade jag det viktigaste internationella avtal som Sverige sannolikt någonsin ingått.

Nere på den grekiska ön Korfu undertecknade jag avtalet om Sveriges anslutning till den Europeiska Union.

Det var högtidligt i den gamla kyrkan.

Det var inte bara statsministrar från Finland, Norge, Sverige och Österrike som undertecknade sina länders anslutningsfördrag. Där fanns också Rysslands president Boris Yeltsin och undertecknade det nya partnerskapsavtalet med EU.

Och självfallet var stats- och premiärministrarna från EU:s då tolv medlemsstater alla på plats.

Tysklands Helmut Kohl och Frankrikes Francois Mitterand var, som så ofta på den tiden, i centrum. Inte minst den förra hade varit avgörande för vår snabba medlemskapssförhandling.

Snabbt hade det gått. När jag tillträdde som statsminister i oktober 1991 hade jag satt upp inledande och avslutande av dessa förhandlingar som den första av de fyra avgörande uppgifterna för regeringen.

Då trodde knappt ingen på tidtabellen om medlemskap 1995.

Och det skulle komma att bli mer besvärligt än väntat.

Maastricht-fördraget, som undertecknades i december 1991, skapade både nya förutsättningar och nya kontroverser. Det var nu en långt mer ambitiös union vi sökte anslutning till, men samtidigt ledde dessa högre ambitioner till tumult i olika folkomröstningar.

Sverige, och övriga ansökarländer, stod inte högst upp på dagordningen.

Det var därför först i februari 1993 som de egentliga förhandlingarna kunde inledas nere i Bryssel.

De kom sedan att föras i snabbt tempo, med Ulf Dinkelspiel och hans team vid förhandlingsbordet, och jag ofta i skytteltrafik till olika huvudstäder för att bereda vägen för nödvändiga kompromisser.

Också här hemma var det ett mycket omfattande arbete.

Regeringskretsen i dess helhet var engagerad på sina respektive områden. Anne Wibble höll i pengarna, och Karl-Erik Olsson höll i jordbruket.

Samrådet med socialdemokraterna, där ju Ingvar Carlsson efter många om och men gett upp gammalt motstånd och lämnat in ansökan om medlemskap, var viktigt och konstruktivt.

Och varje måndag reste jag ut i landet och höll öppna diskussionsmöten om Sverige och Europa.

Efter en femtio timmar lång avgörande maratonförhandling kunde så förhandlingarna föras i hamn efter ett rekordsnabbt och mycket lyckat arbete i februari 1994, och i den grekiska solen den 24 juni raspade så pennorna mot det högtidliga dokumentet.

Framför oss låg då fortfarande folkomröstningen, och den kom ju den 13 november att leda till ett ja till avtalet med 52,3% av rösterna. Finland hade då redan röstat ja – men Norge hade ännu inte kommit med sitt andra och för oss alla djupt beklagliga nej.

Då var meningarna i Sverige djupt delade. När vi kom fram till folkomröstningen var det ingen hejd på de eländen som skulle drabba Sverige vid en anslutning, och jag tror att majoriteten av socialdemokraterna då fortfarande röstade nej.

Gamla fördomar satt djupt.

Min ambition då var att Sverige skulle tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet.

Vi är ett litet men öppet och framtidsinriktat samhälle, och det var för mig självklart att ett engagerat och nära deltagande i integrationen skulle vara bra för vår utveckling.

Till detta kom alldeles självklart de vidare frågorna om fred och stabilitet i Europa. Det sovjetiska väldet hade just störtat samman, men nere på Balkan hade nya krig brutit ut.

Ett tag kom det kring 3.000 flyktingar varje vecka till Sverige.

Om vi nu blickar tillbaka är det mycket som gått betydligt mycket bättre än vad nog de allra flesta hade trott.

Att vi fick i huvudsak bra decennier av ekonomisk utveckling har flera förklaringar, men medlemskapet i EU med dess inre marknad och dess stabilare ramverk för den ekonomiska politiken betydde åtskilligt inte minst under det inledande skedet.

Vi hade ju några rätt eländiga decennier bakom oss.

Och vi kom att tillhöra dem som drev på när det gällde den fortsatta utvidgningen. Att alla våra grannländer runt Östersjön, med undantag av Ryssland, kunde bli medlemmar var av enorm betydelse också för Sverige.

Misslyckandet var självfallet folkomröstningen om euron 2003. Jag hade ursprungligen hoppats att Sverige skulle hantera frågan på samma sätt som Finland och söka en tidig anslutning, men det visade sig dessvärre inte möjligt.

Ekonomer strider om huruvida det varit bra eller dåligt att vi stått utanför under just dessa år.

Att euron har gjort att Europa kunnat undvika den typ av förödande valutatumult som ju också Sverige drabbades hårt av tidigare har dock varit en kritisk fördel också för oss. Och på sikt är jag övertygad om att allt fler kommer att se fördelarna med också en svensk anslutning.

Men dessvärre är det nog ett faktum att vi genom beslutet 2003 riskerar att tappa i inflytande i EU i framtiden, och att det tornar upp sig utmaningar i dessa avseenden när det gäller den gemensamma marknad vi ju är så beroende av.

Det gångna decenniet har varit mindre problematiskt i dessa avseenden än vad det kommande riskerar att bli.

På andra områden är det ju lätt att se att också en vidare utveckling av samarbetet ligger i vårt intresse.

Rysslands agerande mot Ukraina har påmint oss om att ett splittrat Europa riskerar att bli ett farligare Europa, och de steg som tagits när det gäller den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste följas av fler.

Det handlar om Europas röst, men också om våra globala möjligheter. När vi t ex går mot det kanske avgörande klimatmötet i Paris nästa år måste Europa gemensamt kunna visa vägen vidare. Med solonummer kommer vi ingenstans alls.

I debatten är det populärt att klaga på att beslut fattas i Bryssel.

Men skall vi t ex få den digitala gemensamma marknad som kan förhindra att Europa blir omkört av USA och andra på vägen in i nästa teknologigeneration på dessa områden är ett gemensamt regelverk beslutat i Bryssel långt bättre än 28 olika regelverk beslutade av var och en för sig.

Och denna den gemensamma marknadens demokratiska logik tror jag vi kommer att se på allt fler områden.

Att säga att vår Europa-debatt är stark och livaktig är nog något av en överdrift.

Det var inte utan vissa svårigheter som jag försökte förklara för olika vänner i andra länder att slutskedet av vårt EU-val alls inte handlade om Ukraina, konkurrenskraft eller globala utmaningar, utan om grisar i Danmark.

De tolkade det som att vi var för grisarna och mot Danmark. Jag gav upp mina försök.

När jag i dag läser det korta anförande jag höll den dagen för 20 år sedan på Korfu känns mycket fortfarande bekant. Jag slutade med att citera Dag Hammarskjöld som redan 1951 hade skrivit om vikten för Sverige av att ”välja Europa”.

Det gäller fortfarande. Och det gäller i dag i allt fler och allt viktigare avseenden.

Bra slutsatser i Luxembourg

LUXEMBOURG-STOCKHOLM: I allt väsentligt blev det ett mycket bra möte med mycket bra slutsatser i Luxembourg i dag. Och nu flyger vi hem efter dagens värv för att förbereda för morgondagen.

Ukraina och Irak var dagens två stora frågor.

I den första frågan var det viktigaste att vi gav ett klart stöd till president Poroshenkos fredsplan och att vi gav slutgiltigt grönt ljus till undertecknande av avtalet med Ukraina på fredag.

Man kan undra vad som hade hänt – och inte hänt – om dåvarande presidenten Yanukovich stått fast vid sin tidigare politik och undertecknat detta avtal redan i Vilnius i slutet av förra året.

Men Moskva tvingade honom att ändra kurs, och det kom att utlösa alla de olika händelser vi sett sedan dess.

Avtal blir det nu i alla fall, och därtill fortsatta överläggningar med Ryssland för att klargöra att de olika påståenden man för fram mot detta saknar grund.

Nästa steg blir att Ukrainas parlament skall ratificera avtalet, och därefter kommer det provisoriskt att börja att tillämpas.

Mötet i dag sände också tydliga signaler till Moskva om att inte tillåta stridsvagnar och annat att passera gränsen – ett milt uttryckt rimligt krav i dagens värld – och att inte vidta handelsåtgärder mot Ukraina.

Viktigt var också att det gavs grönt ljus till den s k CSDP-mission för att hjälpa Ukraina med att reformera sin rätts- och säkerhetssektor som Sverige tillhörde en av initiativtagarna till. Det slutliga beslutet kommer vi att fatta vid vårt möte i juli.

På den försenade lunchen lyssnade vi så på Nikolay Mladenovs redogörelse för den mycket allvarliga situationen i Irak, och gav vårt stöd till FN:s ansträngningar att stödja bildandet av en bred och trovärdig ny regering efter valen i Irak.

En sådan torde vara en förutsättning för att isolera ISIL och på allvar ta itu mer den alarmerande säkerhetssituationen i landets norra och västra delar.

Viktig är också dialogen mellan regionens alla länder. Ingen av dem har något intresse av att ISIL växer sig starkt, med det hot mot regionen och dess regimer i sin helhet som ju detta skulle utgöra.

Och vi står ju dessutom inför en mycket omfattande humanitär utmaning. FN kommer snart att vädja om ökade ekonomiska medel för att kunna klara i alla fall den mer akuta situationen.

Under mötet nåddes vi av informationen att internationella journalister dömts till långvariga fängelsestraff i Egypten, och bl a jag reagerade mycket tydligt på det.

Vi, liksom flera andra regeringar, kallar nu upp den egyptiske ambassadören till UD för att framföra vår mycket tydliga uppfattning i denna fråga.

Nu förskjuts fokus till mötet med stats- och regeringscheferna mot slutet av veckan, med personfrågor i närmast ofrånkomligt fokus, men innan dess skall det ju också hinnas med viktiga möten på Nato-högkvarteret i Bryssel.

Men min morgondag blir en dag i Stockholm.

Riksdagsgruppens sommarfest kan man ju inte missa, sedan återstår det att se om man behöver mössa och vantar…

Och nu mot Luxembourg

STOCKHOLM: En vacker dag här hemma, om än med en och annan regnskur, men nu bär det av igen, och då med Luxembourg som destination.

Det tillhör ju ett av arven från det europeiska samarbetets allra tidigaste år att det anses nödvändigt att hålla vissa av våra ministermöten i Luxembourg – på samma sätt som det historiska arvet tvingar Europaparlamentet till sitt pendlande till Strasbourg.

När man väl kommer dit har Luxembourg förvisso sin charm, på samma sätt som Strasbourg, men kommunikationerna lämnar åtskilligt övrigt att önska, och i största allmänhet är ju detta ett slöseri med resurser som borde ha upphört för länge sedan.

I kväll blir det dock först lite mer informell middag i en krets som fokuserar på utvecklingen i den vidare arabvärlden.

Och det innebär att det inte kommer att saknas samtalsämnen. Utvecklingen i Irak är dramatisk, och det finns knappast någon enkel och snabb lösning.

Det hot som ISIL representerar skall inte underskattas.

Med rötter i al Qaeda och med också terrorn som vapen finns det ju en tydlig risk för att man kommer att etablera ett basområde för en terrorism som ser långt vidare områden som mål.

Men fokus nu måste ligga på den politiska dialog i Bagdad som kan ge basen för en mer samlad insats för att marginalisera och möta det hot som ISIL innebär.

Och det förhåller sig ju faktiskt så att samtliga stater i området på ett eller annat sätt har ett intresse av att detta sker.

Kring detta kommer vi med all säkerhet att diskuteras åtskilligt under kvällen, och till vårt möte med EU:s utrikesministrar i morgon kommer ju också FN-chefen i Irak Nikolay Mladenov som ju dessutom är både vän och gammal kollega som bulgarisk utrikesminister.

Om vi i kväll sannolikt kommer att vara eniga kring denna utmaning kan det nog komma att bli mer av meningsbrytningar kring utvecklingen i Egypten.

Regionens regimer har ett intresse av den mer omedelbara stabiliteten i landet, medan vi ju också fokuserar på de utvecklingar där som riskerar att leda till långsiktig och mer fundamental instabilitet.

Inte minst utvecklingen vad gäller respekten gör mänskliga rättigheter är ju mycket bekymmersam. Och samma sak gäller den ekonomiska utvecklingen.

Vad som händer i Egypten är alltid viktig för utvecklingen i regionen i dess helhet.

På morgondagens möte blir det dessa frågor samt alldeles självklart utvecklingen i Ukraina och den ryska politiken som kommer att dominera.

Dit kommer också Ukrainas nytillträdde utrikesminister Pavlo Klimkin inte minst för att mer i detalj gå igenom den fredsplan för utvecklingen i landets östligaste delar som president Poroshenko offentliggjort under helgen.

Den innebär en utsträckt hand, men frågan är om separatisterna kommer att acceptera den, eller om det stöd de på ett eller annat sätt får från Ryssland hör att de kommer att fortsätta eller ytterligare trappa upp sina väpnade insatser.

Signalerna från Moskva vad gäller fredsplanen har knappast varit entydiga, även om man nu stött den vapenvila för de egna insatserna som president Poroshenko fattat beslut om.

Avgörande är emellertid om Ryssland är berett att genom att kontrollera gränsen stoppa stödet med också tunga vapen till separatisterna.

Att spärra gränser tror jag nog knappast att man kan hävda att man inte har kompetens till i Ryssland – frågan är om den politiska viljan finns.

Grönt ljus finns nu för undertecknande på fredag av det fulla associeringsavtalen mellan EU och Ukraina, liksom motsvarande avtal med Moldavien och Georgien.

Det är ett mycket viktigt steg i den samlade grannskapspolitiken och för det Östliga Partnerskapet.

Frågan hur Ryssland kommer att reagera och hur vi skall reagera på det kommer vi självklart också att diskutera i morgon.

Fortsatt är indikationerna på att man få kommer att avskaffa frihandeln mellan Ryssland och Ukraina och införa kraftiga tullar, även om man väntar med detta intill dess att avtalet ratificerats av Ukrainas parlament.

Sannolikt vill man använda det hotet för att på detta sätt försöka att förhindra en ratificering där. Man har knappast gett upp sina grundläggande strävanden.

Veckan i övrigt kommer nog också att domineras av uppspelet inför mötet med EU:s stats- och regeringschefer i Ypres på torsdag kväll och med fortsättning i Bryssel under fredagen.

Mycket i media kommer att handla om personfrågor, och totaliteten av dem på olika poster är förvisso viktig, men det är viktigt att fokus inte förskjuts för mycket från de viktiga politiska prioriteringarna.

Men innan det mötet är det också andra möten av vikt.

Nato:s utrikesministrar träffas i Bryssel på tisdag för att finslipa förberedelserna för toppmötet i Cardiff i början av september, och här finns också de för oss viktiga partnerskapsfrågorna på dagordningen.

Inte minst för oss och Finland är det ju viktigt att de frågorna rör sig framåt.

Själv ansluter jag kort på Nato-högkvarteret på onsdagen i samband med diskussionen i ISAF-kretsen om utvecklingen i Afghanistan.

Den nyligen uppblommade kontroversen om röstsammanräkningen efter presidentvalets andra omgång inger betydande oro, och här finns risker för en ny instabilitet.

Det är viktigt att vi kan diskutera hur den situationen kan hanteras på bästa möjliga sätt.

Men nu – allra närmast – lyfter jag strax mot Luxembourg.

Midsommar mitt i Europa

BERLIN: Förvisso lite annorlunda med en midsommarhelg i Berlin, men då blev det detta år.

Och anledningen var att Bosch-stiftelsen bett mig komma ner och hålla ett anförande i samband med att de invigde sin nya Bosch Academy i den tyska huvudstaden. Och därtill inbjuds en rad andra personer för att delta i ren diskussion som följde.

Det blev en både intressant och stimulerande afton med diskussioner över ett brett fält.

Mitt anförande fokuserade på grundläggande principer för Europas säkerhet och konsekvenser av Rysslands invasion och annektering av delar av Ukraina.

Och det var också dessa frågor som kom att dominera den breda diskussion dom följde med också företrädare för andra delar av världen.

När anförandet kommit upp på UD:s hemsida skall jag se till att det via Twitter kommer en länk till det för de som är intresserade.

Men innan dess tillbringade jag i går några timmar i Bundeskanzlersamt med olika vänner där för olika diskussioner.

Utanför vajade den estniska fanan eftersom Estlands nya premiärminister var på officiellt besök.

Vad gäller Rysslands politik gentemot Ukraina och dess konsekvenser är de bedömningar vi gör så gott som identiska. Och det är viktigt inte minst efter de olika EU-möten som vi kommer att ha under den kommande veckan.

Förbundskansler Angela Merkel spelar en ledande och viktig roll i ansträngningarna att få ett stopp för den ryska destabiliseringen av Ukraina.

Hennes direkta samtal med president Putin är i dag den enstaka viktigaste kanal vi har i denna fråga.

Bilden av den ryska politiken förblir splittrad.

Och den fredsplan som Ukrainas president Poroshenko publicerade i går har ju hitintills fått ett påtagligt okonstruktivt bemötande i Moskva.

På måndag kommer vi i kretsen av EU:s utrikesministrar att värdera situationen mer i detalj, och det kommer att bilda underlag för de beslut om ytterligare åtgärder som stats- och regeringscheferna kan komma att fatta senare under veckan.

En fråga som också återkommit är självfallet de olika spekulationerna och åsikterna inte minst om vem som skall bli ny ordförande för EU-kommissionen.

Att Europaparlamentet har en starkare och viktigare roll i denna fråga än tidigare är självklart, men samtidigt finns det skäl att understryka att EU inte är en parlamentarisk demokrati, utan en union med ett mer komplicerat system där den roll som de olika institutionerna har måste respekteras fullt ut.

Och det är därför bl a Sverige insisterat på just detta och velat ge Herman van Rumpuy den tid som krävs för att konsultera såväl Europaparlamentets olika grupperingar som de olika regeringarna.

I detta ligger – i motsats till hur det i land framställs i olika media – inget ställningstagande i någon personfrågor, utan enbart en strävan efter att fyllt ut respektera såväl andan som bokstaven i EU:s fördrag.

Förmiddagen i dag här har så ägnats olika längre intervjuer med tyska media, där det handlat om EU:s framtid i allmänhet och frågor relaterade till Ryssland i synnerhet.

Det finns ett påtagligt starkt intresse för våra synpunkter i dessa frågor här i Tyskland. Och det finns också en kvalificerad journalistik som tar frågor dom dessa på betydande allvar.

Tyskland är landet mitt i Europa, och det märks också i avseenden som dessa.

Men nu bär det hemåt – och redan i morgon bär det vidare till Luxembourg.

Spänst i alliansen

STOCKHOLM: Sammanträdes- och arbetsdag i försommar-Stockholm denna dag.

Partiledardebatten i riksdagen var spänstig och bra. Jag är förvisso en inte alldeles objektiv betraktare, men jag trot knappt någon kan påstå annat än att alliansens partiledare var offensiva, effektiva och samkörda.

Fredrik Reinfeldt pekade på att politiken gett en kvarts miljon nya jobb sedan 2006, och att vår ekonomi står starkare än vad den gjort på fyrtio eller så.

Men det gäller att den får möjlighet att fortsätta. Med en ökande befolkning och en ökande arbetskraft är det än viktigare att arbetslinjens politik får fullföljas.

Det är också det som ger förutsättningar för framtida välfärd. Det är riktiga jobb som ger riktiga inkomster som kan leda till riktiga satsningar.

Bidragslinjen är, som bekant, en helt annan sak.

Svagheten i oppositionen är att den förblir splittrad och utan vilja eller förmåga att ge besked.

Vi kan kritisera socialdemokraterna för deras bidragslinje, men hur det går om denna skall läggas ihop med miljöpartiets anti-tillväxtlinje vågar man knappt ens diskutera.

Ändå är det ju detta som är det reella alternativet till alliansens jobblinje.

Efter inte mindre än åtta år med i stort sett samma regering är det inte konstigt att det finns lite av en tendens att säga att man ju kan pröva alternativet.

Vi ser ju detta reflekterat i opinionsundersökningarna just nu.

Men när valet närmar sig kommer man med all sannolikhet att mer och mer börja att fråga sig vad detta alternativ egentligen är.

Och dagens debatt i riksdagen tyder knappast på att oppositionspartierna kommer att klara av att ge något trovärdigt svar på den frågan.

Tvärt om. Göran Hägglund skämtade med att socialdemokraterna är för att man skall innehållsdeklarera mat – men inte vill innehållsdeklarera sitt regeringsalternativ.

Hästlasagnepolitik, kallade han det.

Fyndigt. Och faktiskt rätt träffande.

Men dagen har också gett utrymme för utrikespolitik. Som sig bör.

Det blev ett både trevligt och konstruktivt möte med Jimmy Carter strax före lunch. Han förblir lika imponerande som när vi träffades senast för några år sedan.

Och vid sidan av mer aktuella frågor blev det också samtal om när vi tidigare haft anledning att arbeta samman om såväl Bosnien som Palestina.

Den senare frågan förblir aktuell. Palestinska val är aktuella mot slutet av året, och det är viktigt att de faktiskt kan äga rum. Jimmy Carter och hans medarbetare har konstruktiva och viktiga kontakter med alla berörda.

Vid sidan av valobservation arbetar Carter Center också mycket med medling i olika frågor, och jag informerade honom om att European Institute of Peace nu hade satts upp och gradvis kommer att börja sitt arbete.

Här finns goda förutsättningar för ett konstruktivt samarbete.

Men också andra frågar har passerat revy under dagen. Situationen i Vitryssland inför de presidentval som skall äga rum under nästa år har tillhört dessa.

Morgondagen blir mer familjeangelägenheter under förmiddagen, men efter lunch skall Karin Enström och jag ha ett av våra nu tämligen ofta förekommande möten för att gå igenom olika aspekter på utvecklingen i närområdet.

Och självfallet fortsätter jag att följa utvecklingen i Ukraina nära.

President Poroshenko arbetar för ett initiativ till vapenvila i de östligaste delarna, vilket alldeles självklart har vårt stöd, men på den andra sidan finns det dessvärre både signaler och utvecklingar som just nu pekar i annan riktning.

Midsommarhelgen kan komma att bli intressant.

Jimmy Carter på besök

STOCKHOLM: Dagen och kvällen har i allt väsentligt ägnats olika diskussioner om de olika utmaningar EU kan komma att ställas inför i de östliga delarna av Europa.

Mycket har alldeles självklart handlat om utvecklingen i Ukraina, men betydligt mer har handlat om utveckligen i Ryssland.

Och olika röster från olika observatörer och aktörer från olika länder har brutit sig med varandra kring de viktiga frågorna.

För ett år sedan anade vi föga om de olika utmaningar vi skulle komma att ställas inför under det år som skulle komma.

Det var först mot slutet av sommaren som vi började att se en ny rysk politik – och knappt kunde vi då ana dess olika konsekvenser.

Och mot den bakgrunden är det självklart viktigt att diskutera olika lärdomar – och vilka slutsatser som det möjligen leder till när vi försöker att blicka framåt.

I morgon börjar dagen tidigt med gemensamt möte med riksdagens EU-nämnd och dess utrikesutskott inför mötet med EU:s utrikesministrar på måndag.

Den annalkande midsommarhelgen har lett till ett lite ovanligt sammanlagt arrangemang.

Och det är dessutom tidigt på morgonen eftersom riksdagens viktiga partiledardebatt börjar klockan nio och då kan inga utskott eller motsvarande ha sammanträde.

Någon ordning måste det vara.

Men i morgon tar jag också mot USA:s f d president Jimmy Carter som befinner sig på besök i Stockholm.

Och det blir ett trevligt återseende.

Vi tillbringade en hel del tid tillsammans i Jerusalem och på Västbanken med valobservation först för det palestinska presidentvalet 2005 och därefter för det därpå följande parlamentsvalet 2006.

Det blev åtskilligt kuskande runt i områdets berg och dalar, och många möten med människor som lämnade starka och bestående intryck.

Och jag minns också fascinerande gemensamma besök i bl a Nasaret, där Jimmy Carter av andra skäl hade ett starkt engagemang.

Om detta skulle mycket kunna sägas, och jag misstänker att jag skrev en hel del om det på min blogg på den tiden det begav sig.

Jag beundrade Jimmy Carter för det arbete han – ibland i direkt kontakt med dåvarande israeliske premiärministern Ariel Sharon lade ner på att också palestinier i östra Jerusalem skulle ha en praktisk möjlighet att rösta.

Enkelt var det inte, och utan Jimmy Carters högst personliga engagemang tror jag knappast att det hade varit möjligt.

Hans insatser även där – liksom på många andra områden – var mycket betydelsefulla. Han tillhör de påtagligt värdiga mottagarna av Nobels fredspris.

Alldeles säkert kommer vi i morgon att diskutera utvecklingen i dessa områden under det nästan ett decennium som har gått sedan dess viktiga val. Vi hade ingen fred då, och vi har fortfarande ingen fred i dag.

Men under tiden har regionen i övrigt förändrats dramatiskt.

Vi sitter i djupa överläggningar med Iran samtidigt som historiska Levanten och Mesopotamien håller på att slitas sönder av nyväckta gamla motsättningar.

Och våra möjligheter att med vår politik påverka dessa skeenden är sannolikt långt mindre än vad vi skulle vilja tro.

Dagligt med Bryssel

STOCKHOLM: En lite lugnare dag i Stockholm blivande både bakåt och framåt.

Började med numera sedvanlig telefonkonferens mellan Stockholm och Bryssel med främst vår s k permanenta representant Anders Ahnlid i andra ändan.

Det var under det svenska EU-ordförandeskapet 2009 som vi började med dessa telefonkonferenser mellan Stockholm och Bryssel varje morgon, och eftersom erfarenheterna var så goda har vi fortsatt sedan dess.

Mycket av vårt utrikespolitiska agerande är ju ett agerande med eller i Bryssel, och därför har detta blivit allt viktigare.

I dag på morgonen handlade det om förberedelser för finansministrarnas möte på fredag, utrikesministrarnas på måndag, EU-ministrarnas på tisdag och stats- och regeringschefernas på torsdag och fredag nästa vecka.

Och självfallet om de olika sakfrågor det kommer att handla om.

Från vår synvinkel främst Ukraina och läget i Irak och den vidare regionen. Men också frågan om kandidatlandsstatus för Albanien.

Resten av dagen har dominerats av olika diskussioner syftande till att försöka dra olika slutsatser av hur vi hanterat det senaste årets olika utmaningar framförallt i Europas östligare delar.

Varje kris bör ju ses som ett sätt att dra lärdomar för nästa kris.

Var vi befinner oss vad det gäller Ryssland och Ukraina är långt ifrån klart.

Positivt är att Kreml accepterat Petro Potoshenko som Ukrainas president.

Men tecken på fortsatt destabilisering i östligaste Ukraina går inte att bortse från.

De stridsvagnar som nu plötsligt finns hos separatister i östligaste Ukraina förefaller ha sitt ursprung i uppställningar på den ryska sidan av gränsen.

Och nu kommer dessutom rapporter om att Ryssland plötsligt börjar att tillföra nya förband till områden alldeles invid den ukrainska gränsen i de mest utsatta områdena.

Det finns anledning att följa utvecklingen med yttersta uppmärksamhet. Och det kommer vi också att försöka att göra.

I morgon randas en ny dag.

Och jag börjar med genomgångar inför utrikesministermötet i Luxembourg nästa måndag.

Men sedan fortsätter lite bredare diskussioner kring de aktuella östliga frågeställningarna.

En vecka i allt väsentligt hemma

STOCKHOLM: Med betydande marginal blev det Alexander Stubb som valdes till samlingspartiets ordförande i Finland, och under veckan inleds så också den regeringsbildning som kommer att göra honom till Finlands statsminister.

Och den sker ju mot bakgrund av ett partiordförandeskifte också i det socialdemokratiska parti som man ju också ingår i Finlands regering.

Fredrik Reinfeldt var först från omvärlden att gratulera Alexander Stubb, och självfallet blir det ytterligare kontakter inte minst inför Europeiska Rådets möte mot slutet av veckan efter midsommar.

Relationerna med Finland är och förblir ju av alldeles speciell betydelse för Sverige. Det handlar om historia – men det handlar än mer om framtid. Gemensamt i Europa.

Annars nalkas ju nu sommartiden med stormsteg.

På onsdag är det avslutande partiledardebatt i riksdagen i skuggan av valet till EU-parlamentet och inför riksdagsvalet i september.

Och det kommer alldeles säkert att märkas.

För min del blir den kommande veckan i allt väsentligt en vecka här hemma i Stockholm.

Inte minst kommer den att ägnas olika möten för att lite mer systematiskt gå igenom och försöka att dra i alla fall preliminära slutsatser av den utveckling vi sett i Europas östligare delar under det senaste året.

Det är ju viktigt att inte vi inte fångas alltför mycket i bara den dagsaktuella hanteringen, utan också försöker att se på vår förmåga att bedöma politikens längre linjer och dra slutsatser av dessa.

På fredag – midsommarafton – beger jag mig dock till Berlin för att tala på ett större arrangemang av Bosch-stiftelsen där, och det såväl som den efterföljande diskussionen kommer nog att handla just om dessa frågeställningar.

Och självfallet ger det också möjligheter till lite bredare kontakter i den tyska huvudstaden.

Några små grodor blir nog dessvärre inte aktuella för mig detta år.

Veckan innebär också förberedelser för mötet med EU:s utrikesministrar i Luxembourg nästkommande måndag, och i anslutning till detta blir det också olika möten med företrädare för arabvärlden och inte minst Gulf-staterna.

I ljuset av den dramatiska utvecklingen i Irak kommer det självfallet att bli extra viktigt.

Också skiften i Norden

STOCKHOLM: En lugn helg hemma i Stockholm, men ute i världen ser det dessvärre mindre lugnt ut.

I Kiev har president Poroshenko efter sin installation satsat på att få till stånd en politisk lösning på situationen i landets allra östligaste delar. Med medverkan av OSCE har det förts samtal med företrädare för Ryssland om steg mot en de-eskalering.

Men framstegen har knappast varit påfallande. När plötsligt stridsvagnar förs in över gränsen till Ryssland handlar det ju snedare om en eskalering. Och stridsvagnar tillhör ju inte sådant som normalt passerar gränsstationer.

I natt sköts också ett militärt transportflygplan ned med ett mycket stort antal föda. Det talas om att det skedde med en bärbar robot. Inte heller sådana finns normalt i de lokala butikerna.

Det är inte svårt att se att trycket ökar i Kiev för att gå över från den politiska plan A till en mer militär plan B för situationen i dessa områden.

Jag hoppas dock att man kommer att göra sitt yttersta för att plan A faktiskt skall kunna föras framåt – men avgörande är att man i Kreml verkligen är beredd att upphöra med gravt destabiliserande aktiviteter.

Och även om de stora ryska truppkoncentrationerna nu dragits bort från Ukrainas gränser och Poroshenko officiellt nämns som Ukrainas president finns det således åtskilligt som återstår i detta avgörande hänseende.

Självfallet följer jag dessa dagar situationen i Irak med stor uppmärksamhet. Det sker också mot bakgrund av att vi är ett land med många medborgare med rötter och bakgrund i olika delar av Irak.

Att säga att situationen är alarmerande är inte en överdrift. FN talar om uppåt en miljon människor på flykt, och än saknas det tydliga signaler från Bagdad om hur man på ett trovärdigt sätt skall kunna hantera situationen.

Att man militärt måste möta ISIS är alldeles klart. Men lika klart är att det behövs en politisk inriktning i Bagdad som uppfattas som trovärdig och inkluderande av alla landets befolkningsgrupper.

ISIS dramatiska framsteg under de senaste dygnen, liksom det vi tidigare såg i Anbar-provinsen, hade knappast varit möjliga om det inte fanns en känsla av påtagliga brister i detta avseende.

Än har parlamentsvalen nyligen inte formellt godkänts, och det är viktigt att så sker så snabbt som möjligt för att ge styrka och legitimitet åt den politiska makten i Bagdad.

Och endast på det sättet torde det finnas någon möjlighet att rädda framtiden för den irakiska statsbildningen i dess nuvarande form.

Det som nu händer har självfallet rötter också längre tillbaka i tiden. Det talas om den s k Sykes-Picot uppgörelsen 1917 men mer aktuellt om invasionen 2003 och inbördeskriget i Syrien sedan 2012.

Omedelbart är ISIS en följd av striderna i och sammanbrottet för Syrien, och dess ambition är ju att skapa ett islamistiskt område som omfattar huvuddelen av dagens Syrien och Irak.

Men invasionen 2003 ledde till en genomgripande förändring i landet som inte fullt ut har accepterats av främst vissa sunni-grupper. Och den mer demokratiska utvecklingen sedan dess har uppenbarligen inte till fullo förmått att integrera dem.

Att däremot tro att allt skulle ha varit frid och fröjd om bara Saddam Hussein hade fått sitta kvar i orubbat bo är det nog knappast någon som gör. Hans förtryck hade för eller senare lett till en reaktion. Och det är inte osannolikt att vi då hade haft en full Syrien-liknande situation också i Irak.

Men om detta kan man bara spekulera. Nu handlar det för regimen i Bagdad och för regionen att hantera den faktiska situationen, och det är nog så krävande.

Denna dag är det också den andra och avgörande omgången i det viktiga presidentvalet i Afghanistan.

Jag var ju där omedelbart efter den första omgång som gick betydligt bättre än väntat, och jag hoppas att denna dag skall avlöpa lika väl.

Det officiella resultatet lär dröja några veckor, men indikationer på om det blir Abdullah Abdullah eller Ashraf Ghani som vinner får vi nog betydligt tidigare. Det mesta tyder just nu på att det blir den senare som tar över.

I dag riktar jag också blickar mot Finland och Norge av lite speciella skäl.

I Lahti i Finland har Samlingspartiet nyss valt min vän och f d ministerkollega Alexander Stubb till ny partiordförande och därmed inom kort också Finlands statsminister.

Och det är därmed än tydligare ett modernt, öppet och Europa-inriktat Finland som träder fram.

Det säger sig självt att jag redan lyckönskat honom.

I Oslo i Norge har Arbeiderpartiet partikongress och kommer att välja min vän och f d ministerkollega Jonas Störe till ny partiledare och därmed oppositionsledare i Norge under de närmaste åren.

Och till Jonas har jag framfört mina mer personliga välgångsönskningar.

Tillsammans är det två viktiga ledarskiften av betydelse för framtiden som denna dag skett i Norden.

Den politiska inriktningen är olika, men det handlar i bägge fallen om väl meriterade och kompetenta personer som kommer att bli än mer betydelsefulla för sina respektive länders och Nordens framtid.

Uppgörelse eller sammanbrott?

ROM: Värmen går det sannerligen inte att klaga på här i den eviga staden denna dag, och det har förvisso varit en del tämligen heta diskussioner på ECFR-mötet här i dag också.

Och mycket står på dagordningen.

Under de senaste dagarna har det varit åtskilliga bilaterala samtal med Iran i den nukleära frågan.

Huvuddelen av dessa har varit i Geneve, men av någon anledning var samtalen med Ryssland här i Rom, vilket ledde till att den iranska förhandlingsdelegationen var här.

Förhandlingarna är nu inne i ett påtagligt kritiskt skede.

Om man inte är klara till i slutet av juli finns en möjlighet att förlänga samtalen ett månader, men det intryck den iranska delegationen förmedlade var att detta knappast skulle vara meningsfullt, eftersom gapet då inte skulle vara möjligt att överbrygga.

En förhandling är en förhandling, och går alltid genom olika skeden innan det blir antingen överenskommelse eller misslyckande.

Enligt min mening finns fortfarande förutsättningar för en uppgörelse, men det förutsätter självfallet god vilja från bägge sidor.

På sina håll finns uppenbarligen en fixering vid att förhindra att Iran skulle ha en s k break out capability, d v s förmågan att inom ett antal månader om alla överenskommelser kastades åt sidan och alla inspektörer kastades ut skaffa sig en rudimentär bomb eller två.

Och inriktningen av förhandlingarna är då att med olika restriktioner göra den tiden så lång som möjligt. Detta ses som alldeles avgörande.

Jag kan förstå logiken, men finner den i alla fall felaktig.

Skulle den iranska ledningen av någon anledning vid någon tidpunkt besluta att faktiskt skaffa sig kärnvapen kommer de säkert att göra det oavsett om det tar sex veckor, sex månader eller sex år.

Inriktningen av politiken måste ju vara att skapa en situation där sannolikheten för att de någonsin kommer att fatta det beslutet reduceras så långt detta är möjligt.

Och en överenskommelse som bereder vägen också för överenskommelser i andra avseenden, och en öppning av det iranska samhället, borde rimligen vara den bästa vägen att uppnå detta.

Men nu handlar detta dessvärre inte bara om rationalitet. Det finns åtskilligt av inrikespolitiska föreställningar och restriktioner i allt detta – och kanske är det där som de avgörande svårigheterna egentligen ligger.

I Iran finns alldeles tydligt de som det konfrontationen med Väst som sin livsluft. Och i Väst finns inte så få som målat djävulsbilder i denna fråga i så starka färger att kompromisser blir alltför smärtsamma.

Allt detta är – oavsett vad vi tycker – politiska realiteter som påverkar också detta skede.

Trots allt tror tag dock fortfarande att det ät sannolikare att det blir en uppgörelse än att det inte blir det. En uppgörelse är förvisso svår – men ett misslyckande är på många sätt ännu svårare. Och det kan komma att bli avgörande.

Men självfallet är det också mycket annat som diskuterats här.

Ryssland och Ukraina alldeles självklart. Situationen efter EU-valet likaså. Den amerikanska utrikespolitikens inriktning alltid. Kina och Indien ofrånkomligen. Sammanbrottet i Irak, förtrycket i Egypten och upplösningen i Libyen likaså.

Och i morgon fortsätter vi under förmiddagen innan det för min del är dags att återvända hem till Stockholm.

Lugn dag på södra Östersjön

STOCKHOLM: Under dagen har den alarmerande utvecklingen i Irak fortsatt, med rapporter om att styrkor tillhörande ISIS nu nått och kanske också intagit staden Tikrit.

Inte bara i Bagdad, utan även i såväl Ankara som Teheran, ser man alldeles självklart på detta med det yttersta av allvar. Och oron torde knappast vara mindre i Washington. Vi riskerar att stå inför en helt ny situation i regionen i dess helhet.

Som jag skrev i går kan vi utgå från att det nu på olika sätt sker ansträngningar att mobilisera styrkor för att stoppa och tränga tillbaka denna offensiv. Det finns åtskilliga huvudstäder som inte kan stå passiva för denna utveckling.

Och den humanitära utmaningen är också mycket omfattande. I går skrev jag om uppgiften om attr 150.000 människor lämnat Mosul. I dag talas det om att det snarare torde handla om cirka 500.000 människor som befinner sig på flykt.

Så det handlar om en mycket allvarlig utmaning såväl politiskt som humanitärt.

Tillsammans med försvarsminister Karin Enström har jag tillbringat en betydande del av dagen med att besöka den internationella s k Baltops-övningen i södra Östersjön.

Det är det 22:a året som även Sverige deltar i denna övning, och under ett antal år tillhörde också Ryssland kretsen av deltagande länder. Av lätt insedda skäl var det inte aktuellt i år.

Från F17 i Kallinge flög vi helikopter ut till det amerikanska ledningsfartyget Mount Whitney, och därifrån tog vi oss lite senare till också den svenska kustkorvetten Sundsvall för att se på övningen också ur det perspektivet.

Ett 40-tal enheter deltog i övningen, men det ryska signalspaningsfartyget liksom de uppvaktande flygplanen hade nog inga större svårigheter att hålla reda på det hela, eftersom det mesta av kommunikationen skedde via vanligt internet.

Det torde således inte kunna förbli en statshemlighet när det sändes ett mail från Mount Whitney till Sundsvall att Karin Enström och jag skulle uppskatta också en kopp kaffe. Och det levererades självfallet också.

Övningar som dessa blir allt viktigare för det svenska försvaret, och de har självklart också sin säkerhetspolitiska betydelse. Att samarbetet mellan de olika enheterna föreföll att fungera mycket väl var viktigt att kunna konstatera.

Men det var en lugn och behaglig dag i södra Östersjön. Mitt i allt passerade färjor mellan Sverige och Polen liksom fartyg på väg till såväl Ryssland som Estland förbi. Numera är Östersjön ett myckert trafikerat hav.

I morgon är det så Rom och mötet med European Council on Foreign Relations där som står på mitt program.

Och det blir diskussioner som kommer att spänna över olika europeiska kriser till situationen i Mellersta Östern med deltagande från såväl Saudiarabien som Iran – om nu inte den dramatiska utvecklingen i Irak ställer allt detta på ända.

Mosul och Baltops

STOCKHOLM: Dagens avgörande händelse var utan tvekan att den jihadistiska gruppen ISIS tog över kontrollen av huvuddelen av Iraks näst största stad Mosul.

Uppgifter talar nu om upp mot 150.000 människor på flykt, och allt talar för stora strider inte minst mot kurdiska styrkor både i delar av Mosul och det likaledes viktiga området kring Kirkuk.

För den irakiska staten är detta en mycket allvarlig utmaning.

Redan tidigare har ISIS etablerat kontroll över betydande delar av provinsen Anbar, och med det man erövrat i Mosul och de som nu släppts från dess fängelser får rörelsen med all sannolikhet ökad styrka.

Men konsekvenserna är mer omfattande än så.

ISIS arbetar också i betydande delar av Syrien, och skall ses som en militant sunnitisk jihadistisk organisation med anspråk på att etablera kontroll över betydande delar av dessa bägge länder.

Mosul är den historiska knutpunkten i det gamla tvåflodslandet, och var ju också ett fäste för Al Qaeda efter den amerikanska invasionen av Irak våren 2003.

Det tog betydande både tid och resurser för den irakiska staten att få den kontroll över denna viktiga stad som det verkar som om man nu förlorat.

Dagens utveckling ses alldeles säkert som ett allvarligt mot regeringen Maliki i Bagdad, men den ses inte som ett mindre hot mot den kurdiska regionen med närbelägna Erbil som centrum.

I såväl Bagdad som Erbil mobiliseras nu med säkerhet de styrkor man har för att möta ISIS, och de i synnerhet om dessa börjar tränga fram mot Tikrit och Kirkuk.

Inte heller i övrigt är nyheterna från regionen påfallande uppmuntrande.

I Syrien förefaller det nu snarast att vara regimen som med brutalt våld konsoliderar sina ställningar. Och från Libyen blir nyheterna allt mer oroväckande. Den hårda stabilitet som etablerats i Egypten riskerar i en situation som denna att visa sig vara tämligen så skör.

I Athen möts i kväll utrikesministrar från EU och Arabförbundet, med Frank Belfrage där som Sveriges representant.

Det finns anledning att anta att stämningen vid middagen är tämligen behärskad. Jag ser fram mot att höra från Frank när han kommer hem.

Tidigare i dag avslutades ju i sommarfägringen ute på Harpsund det uppmärksammade mini-toppmöte som Fredrik Reinfeldt bjudit in till, och som ju koncentrerades på den mer politiska vägen framåt för det europeiska samarbetet.

Personfrågor stod i centrum för medias spekulationer, men budskapet från mötet var att det är de mer politiska prioriteringarna som måste avgöras först.

Det är självklart en klok och riktig uppläggning av arbetet. Och på Harpsund var det en diskussion mellan fyra regeringschefer med i de flesta viktiga avseenden gemensam syn på dessa frågor.

Att det ger styrka säger sig självt.

Min morgondag inleds med diskussion om inriktningen av kommande statsbesök på Slottet i Stockholm – sådant måste ske med betydande framförhållning.

Men omedelbart därefter flyger jag tillsammans med försvarsminister Karin Enström ner till södra Sverige för att därifrån per helikopter ansluta till de internationella flottstyrkorna i övningen Baltops ute på Östersjön.

Detta är årliga övningar som hållits sedan ett stort antal år tillbaka, men som med tiden kommit att bli allt viktigare. Samoperationer blir ju allt viktigare också för det svenska försvaret.

Vi hoppas kunna besöka såväl deltagande svenska enheter som det amerikanska stabsfartyg varifrån övningen leds innan det blir dags att återvända till Stockholm igen.

På försommarfagra Harpsund

STOCKHOLM: Tillbaka här igen, med morgonens och de kommande dagarnas arbete för ögonen.

Ute på Harpsund har Fredrik Reinfeldt nu sitt viktiga mini-toppmöte med mycket stor uppmärksamhet inte minst i olika europeiska media.

Det talas om en nordeuropeisk ”reformallians” inom EU, och spekuleras ivrigt inte minst i de olika personfrågor som är i fokus efter valet till Europaparlamentet.

Tal om reformer är alldeles riktigt, men det finns alls ingen ambition att göra denna diskussion exklusiv för just denna krets. Reformambitionerna delas av åtskilliga fler, och måste självfallet förankras i unionen i dess helhet.

Och sedan skall vi inte bortse från att olika personer kan mena lite olika saker när de talar om reformer. Den brittiska diskussionen om dessa frågor förs ju ibland i tämligen vidlyftiga termer, och det är inte alltid alldeles lätt att se vad man egentligen eftersträvar.

Men det handlar om utomordentligt viktiga frågor.

Det allvarligaste av de allvarliga hot som föreligger mot det europeiska samarbetet under den kommande femårsperioden är ju att Storbritannien glider ut ur detta som en konsekvens av oförmåga på ömse sidor att hantera dessa frågor med den nödvändiga strategiska beslutsamheten.

Och detta ligger inte i någons intresse.

Persondiskussionerna är förvisso inte oväsentliga, men måste ju till en betydande del vara en konsekvens också av de politiska diskussionerna.

Med intryck inte minst av resultatet av valet till Europaparlamentet pågår ju nu olika konsultationer som syftar fram till ett möjligt avgörande i vissa av dessa frågor när stats- och regeringscheferna träffas i Bryssel 26-27 juni.

Och det handlar ju om ett flertal betydelsefulla poster.

Förutom ordförande i EU-kommissionen är självfallet ordförandeskapet i Europeiska Rådet en utomordentligt tung position. Därtill kommer några andra, där inte minst frågan om en tung efterträdare till Catherine Ashton är av stor betydelse.

Men också ordförandeskapet i Eurogruppen är viktigt, och därtill kommer självfallet hela frågan om EU-kommissionens i övrigt inriktning och sammansättning.

Allt detta är betydelsefulla frågor, och det är naturligt att man i de olika konsultationerna söker så breda överenskommelser som möjligt.

Ingen enstaka partigrupp har majoritet i Europaparlamentet, och det är ju heller knappast önskvärt att bara ”köra över” viktiga medlemsstater eller grupper av dessa. Det finns all anledning att se alla dessa frågor i ett både längre och bredare perspektiv.

Men ute på Harpsund kommer man också att ta upp frågan om den ryska politiken gentemot Ukraina.

Hotet om ryska handelssanktioner mot Ukraina om EU-avtalet undertecknas är allvarligt och oacceptabelt, och i denna fråga har ju också förts samtal med Ryssland.

I morgon träffar mina polska och tyska kollegor Rysslands utrikesminister i St Petersburg, och också där kommer denna viktiga fråga att komma upp.

Samtidigt försöker president Poroshenko i Kiev att manövrera mot en lösning av stridigheterna i östligaste Ukraina, men det säger sig självt att detta inte underlättas av att väpnade s k frivilliga kommer in i landet från Ryssland.

I förmiddag fortsätter diskussionerna ute i försommarfagra Harpsund – och det är verkligen vackert en dag som denna! – medan vi andra tar itu med våra arbetsuppgifter här i Stockholm.