Mycket om Ukraina i Davos detta år, men för USA var Asien tillbaka i fokus. Och inför folkomröstning i Danmark.

STOCKHOLM: Efter närmare två veckor på resande fot känns det skönt med i alla fall en helg i relativt lugn hemma.

Processen med vår Nato-anslutning går långsamt vidare med bilaterala såväl svenska som finska samtal med Turkiet under den gångna veckan, och de samtalen kommer ju att fortsätta.

Någon större brådska är det knappast.

Men problemen skall inte underskattas, i synnerhet som ju detta nu blivit inrikespolitik i såväl Turkiet som Sverige. En ytterligt obalanserad attack från det turkiska extremnationalistiska partiet MHP:s ledning visar på problemen eftersom president Erdoğans i viss utsträckning är beroende av MHP för sin politiska position.

För min del blev det under den gångna veckan många samtal med olika företrädare för Ukraina i anslutning till det stora världsekonomiska mötet i Davos.

Ett tjugotal ukrainska parlamentsledamöter från olika partier fanns på plats förutom representanter för landets ledning. President Zelensky medverkade i flera diskussioner via video.

Två frågor stod i centrum.

Dels att man var i behov av ytterligare leveranser av också tyngre vapen för att möta den ryska offensiven i de östligare delarna av landet.

De ryska stridskrafterna koncentreras nu för att innesluta och besegra de ukrainska försvararna i staden Severodonetsk, och det föreföll i de samtal jag hade tveksamt om man kunde hålla den positionen så länge till.

Någon avgörande strategisk betydelse har staden knappast om man bortser från att det skulle bli möjligt för Ryssland att säga att man fått kontrollen över den absoluta huvuddelen av provinsen Luhansk.

Men försvarsstriden är utmattande, och det synnerhet som man när det gäller främst artilleri befinner sig i ett mycket tydligt underläge. Västlig hjälp med modernare artilleri har börjat att nå fram, men man behöver ytterligare system.

Modernt amerikanskt raketartilleri stor högst på önskelistan, men att få sådant på plats kommer med nödvändighet att ta en hel del tid.

Den andra frågan i centrum rörde den ukrainska önskan att inleda en process mot medlemskap i EU

Omedelbart handlar det ju om huruvida det kommande EU-toppmötet i juni kommer att bevilja landet status som s k kandidatland eller inte. Den symboliska betydelsen av det beslutet kommer att vara mycket stor.

Frankrikes president Macron stod knappast särskilt högt i kurs efter det att man tyckt sig uppfatta att han försöker att bromsa hela denna process. Han har ju återupplivat gamla tankar från president Mitterand som när de lanserades förvisso hade just syftet att bromsa tankar på en utvidgning av dåvarande EC.

Lite ledsamt är att också Sverige av mina ukrainska vänner ses som ett land som sviker i stödet.

Men samtidigt fanns det hos de ansvariga i det ukrainska parlamentet en mycket realistisk uppfattning om processen självt. När vi sade att hastigheten i en anslutningsprocess ju bestäms först och främst av hur snabbt ett land kan anpassa sig till EU:s hela regelverk nickade de instämmande.

För dem är tanken på EU-processen självfallet till stor del en fråga om landets långsiktiga säkerhet men dessutom i minst lika hög grad om landets reformering.

Många diskussioner på det större mötet i Davos kom att koncentreras på frågan om de starkt stigande priserna på livsmedel runt om i världen. Till stor del handlar det ju om att Ukrainas hamnar vid Svarta Havet har blockerats, men också om att Ryssland och andra länder nu stoppat sin export.

Samtal förs om möjligheten att öppna upp hamnen i Odessa för att få ut allt det vete som finns i enorma lagerlokaler, men vattnen utanför är minerade och betydande delar av det som behövs för att lasta i hamnen har förstörts av ryska attacker.

Putin säger att han är beredd att lyfta blockering, men endast under förutsättning att de olika internationella sanktionerna mot Ryssland hävd. Han håller de svältande i länder beroende av dessa leveranser till gisslan för sin politik.

I morgon eftermiddag samlas EU:s ledare till ett extra toppmöte och mycket kommer att handla om hur stödet till Ukraina skall förstärkas och sanktionerna ytterligare skärpas. Främst när det gäller sanktioner mot rysk olja är det betydande problem. Ungern sätter sig på tvären, men det finns också rimliga frågor om risken för att driva upp priset på olja ytterligare.

Den faktiska situationen är ju att de höga priserna på olja och gas nu medför att Ryssland trots alla sanktioner har rekordintäkter.

På onsdag är det så viktig folkomröstning i Danmark. Det handlar om att bli av med de undantag från EU:s samarbete när det gäller säkerhets- och försvarsfrågor som landet har.

Det hela går tillbaka till den folkomröstning om det s k Maastricht-avtalet som Danmark hade 1992 och som ledde till ett nej, en förhandling i Edinburgh som ledde till ett antal danska s k undantag och en ny folkomröstning som gav grönt ljus till detta.

Men gradvis har detta undantag blivit allt mer av en belastning för landet i EU- samarbetet, och nu står den absoluta huvuddelen av landets politiska partier bakom att ta bort det.

Folkomröstningar inte minst i Danmark är alltid osäkra operationer, men de senaste opinionsmätningarna tyder på att det finns en betydande majoritet för ett ja till förslaget. Mycket hänger dock i sammanhang som dessa på att man faktiskt röstar.

Så osvuret är nog trots allt bäst.

Dem gångna veckan innebar för USA att Asien åter sattes i fokus för politiken.

President Biden var på besök i först Sydkorea och sedan Japan, hade toppmöten med den s k Quad-kretsen och försökte lansera någon typ av ekonomiskt initiativ för den vidare regionen.

Det senare var dock tämligen halvhjärtat. Utan en handelspolitik värd namnet har USA svårt att bli den kraft för ekonomiskt samarbete som ju är en nödvändighet om man skall kunna möta Kina på sikt. Bidens handelspolitik skiljer sig inte särskilt mycket från Trumps i dessa avseenden.

Härom dagen höll så utrikesminister Blinken i Washington ett längre linjetal för att presentera administrationens strategi vad gäller Kina.

Detta skulle egentligen ha skett redan i slutet av förra året, men Rysslands krig har försenat det mesta. Den nationella säkerhetsstrategi som också skulle ha presenterats för ett halvår sedan eller så finns fortfarande inte.

Det var ett tal med stor bredd, och med en strategi som balanserade mellan att konkurrera med Kina, konfrontera landet när så behövdes och samarbete där det var nödvändigt. Men om det under Trump-tiden kunde höras de som ville ”avkoppla” från Kina i snart sagt alla avseenden var anslaget nu betydligt mer realistiskt.

Och det skall bli intressant att följa den fortsatta diskussionen kring strategin.

Den mer inrikespolitiska scenen i USA kan det finnas anledning att säga lite mer om när jag är tillbaka i Washington om ett par veckor, men det förtjänar att noteras små och viktiga tecken på att Donald Trumps kontroll över det republikanska partiet kanske håller på att försvagas något.

För min del innebar den gångna veckan också en del artiklar. Jag skrev för Project Syndicate om slutsatser från Davos, för Washington Post tillsammans med Javier Solana om det nukleära avtalet med Iran och för Politico om hur EU kan ta initiativ för en krigsansvarighetsprocess mot den ryska ledningen.

I morgon är jag åter i Helsingfors och träffar de flesta där under dagen. Såväl president Niinistö som jag håller anföranden på ett arrangemang där, och i anslutning till detta blir det ytterligare möten.

Resten av veckan innebär bl a besök i Hamburg, och sedan är det dags för den årliga stora Globsec- konferensen i Bratislava där jag också förväntas framträda.

Om Nato-processen, Turkiets invändningar, det kommande Madrid-mötet och det fortsatta kriget.

KÖPENHAMN: Så lämnades förra veckan ansökningarna från Sverige och Finland om medlemskap in till Nato och den formella processen mot medlemskapet kunde inledas.

Reaktionen från rysk sida var påtagligt avmätt, möjligen under insikten att allt därutöver skulle riskera att bli påtagligt kontraproduktivt.

Frågan togs upp på ett möte med det nationella säkerhetsrådet under president Putin, och därefter sades att de åtgärder man kan komma att vidta skulle bli beroende av vad som händer på Sveriges och Finlands territorium. Och det påpekades att man redan tidigare de facto räknat våra länder som västligt territorium i dessa avseenden.

På sina håll hade det funnits en betydande oro för vad som skulle kunna komma att ske från rysk sida under perioden innan medlemskapet i Nato är ett faktum, och en rad länder hade uttalat sitt stöd om någon mer hotfull situation skulle uppkomma, men med dagens indikationer finns det ingen anledning till oro i detta avseende.

Däremot förefaller den turkiska reaktionen på många håll att ha varit oväntat. Kanske borde man ha tittat lite närmare på hur Turkiet vid tidigare tillfällen i Nato försökt att utnyttja situationen för att vrida politiken i sin riktning.

Efter ett telefonsamtal i går mellan president Erdogan och statsminister Andersson, liksom med president Niinistö, kommer nu dialogen på de punkter där Turkiet har frågetecken att fortsätta.

Det borde kunna leda fram till ökad förståelse för respektive ståndpunkter och möjligen också uppklarande av en del möjliga missförstånd.

Att det finns en stark känslighet i Turkiet för allt som har med PKK att göra är naturligt. Det är en organisation som med också terror som metod har många tusen oskyldiga människors liv på sitt samvete.

Sverige liksom EU är tydliga med att PKK är en terrororganisation, och jag har förvisso stundtals sett det som märkligt att se PKK:s flagga vaja i demonstrationer som dragit genom Stockholms gator.

Att påstå att det finns en tydlig brandvägg mellan PKK och de kurdiska grupperingarna i norra Syrien är knappast möjligt. Att dessa sedan utnyttjats av främst USA i kampen mot Daesh är ett faktum, och detta har också lett till betydande spänningar mellan USA och Turkiet.

Om det funnits en oförsiktighet i svenskt umgänge i området är det svårt att se annat än att detta varit marginellt i förhållande till den amerikanska politiken.

En rimlig svensk ståndpunkt i frågan om framtiden för norra Syrien är att ge stöd till den FN-ledda konstitutionella dialogen i Syrien. Framstegen i denna är förvisso begränsade, men det är svårt att se någon annan väg till stabil framgång också när det gäller dem kurdiska minoritetens roll i norra Syrien.

Sedan har den kurdiska frågan också en rad andra dimensioner som har med den nödvändiga demokratiseringsprocessen i Turkiet att göra. Efter stora och banbrytande framsteg under ett decennium har utvecklingen sedan ju dessvärre gått bakåt.

Men förr eller senare måste denna process återupptas. Det kurdiska är en central del av ett modernt och öppet Turkiet, och den trångsynta nationalism som nu stundtals tar utrymme är ett hinder för landets framgångsrika utveckling.

Nästa år går Turkiet till val, och mycket kommer att bli beroende av hur det kommer att utfalla. President Erdogan befinner sig under hård press främst på grund av den ekonomiska utvecklingen och kommer med all sannolikhet att försöka spela på mer nationalistiska strängar.

Men nu blir det således samtal mellan Stockholm, Helsingfors och Ankara. Och allt måste på ett eller annat sätt vara klart inför Nato:s toppmöte i Madrid de sista dagarna av juni. Min prognos är att detta med god vilja på alla sidor också kommer att vara möjligt.

På mötet i Madrid står också andra viktiga frågor på dagordningen. Ett nytt s k strategiskt koncept skall antas, och kring formuleringarna i detta är nu diskussionen inom alliansen intensiv. Här ingår också frågan om arten av den kollektiva militära närvaron i de olika östliga medlemsländer som nu känner sig mer utsatta, och då inte minst de baltiska länderna.

Och också frågan om den fortsatta konflikten med Ryssland blir viktig. Hitintills har ju Nato som organisation varit påfallande försiktig i denna, och det har varit medlemsländerna, och då inte minst USA, som stått för det konkreta stödet. Men hur detta kommer att gestalta sig framöver är inte klart.

I juni kommer ju dessutom viktiga ställningstaganden från EU vad gäller den framtida relationen med Ukraina. Att detta kommer att vara av en unionens vikigaste utmaningar under de kommande åren kan det knappast råda någon tvekan om.

På fronterna i öster pågår intensiva strider. De ryska försöken att inringa viktiga ukrainska stridskrafterna i de allra östligaste delarna gör visserligen framsteg, men de är långsamma och begränsade. Samtidigt vet vi föga om uthålligheten i det ukrainska försvaret även om detta ju nu successivt får tillförsel av ytterligare materiel.

I övriga Ukraina fortsätter ryska attacker med robotar och flyg riktade mot en rad olika typer av mål, också i och kring Odessa. Men för ögonblicket verkar de ryska offensiva ansträngningarna vara fokuserade kring de östligaste delarna.

Och politiskt och diplomatiskt sker fortsatt ingenting alls. Möjligen kan i det som sägs från Moskva noteras en viss nedtoning av de vidare ambitionerna och ett fokus på östra och södra Ukraina. Samtidigt framställs konflikten mer och mer som en konflikt med Nato och Väst i dess helhet.

Denna vecka finns det också ett visst fokus på utvecklingen i Asien. President Biden har besökt Seoul där en ny koreansk president installerats, och i Tokyo blir det toppmöte i den s k quad-grupperingen med USA, Japan, Indien och Australien.

Vem som där kommer att representera Australien där efter det att den sittande regeringen förlorade valet i går är åtminstone för mig inte alldeles klart.

En betydande del av min föregående vecka tillbringade jag i Nuuk på Grönland och i Reykjavik på Island med olika möten och samtal med främst Grönlands utveckling men också om den vidare strategiska utvecklingen i det enorma nordatlantiska området.

Efter en helg vid Medelhavet är jag nu kort i Köpenhamn för möte med European Round Table of Industrialists kring den säkerhetspolitiska utvecklingen i Europa och världen innan jag fortsätter till Davos och olika möten i anslutning till World Economic Forum.

Ett säkerhetsmässigt samlat Norden och Östersjön-område. Det var ett halvt årtusende sedan senast.

STOCKHOLM: I torsdags kom i ett kort pressmeddelande det officiella beskedet från president Sauli Niinistö att Finland nu kommer att söka medlemskap i Nato.

Och i morgon kommer ju samma besked att komma vad gäller Sverige. I dag har ju också socialdemokraterna – sist av alla partier – beslutat om sin ståndpunkt i frågan.

Då blir det också för första gången sedan den ryska invasionen 24 februari möjligt att diskutera dessa frågor i riksdagen.

På många sätt är beskedet från Finland det avgörande. Den finländska historiska resan är betydligt mer komplicerad än den svenska, och beslutet har därmed på många sätt en större tyngd.

Det svenska kommer i många avseenden att kunna ses som en konsekvens av det finska.

Under sex århundraden var vi ett och samma rike, men gradvis kom trycket från den växande moskovitiska makten att bli allt tydligare och allt hårdare.

Peter den Store gjorde av den moskovitiska makten staten det nya Ryssland, och flyttade dess huvudstad till träskmarkerna vid Neva-flodens utlopp i Finska Viken.

Här hade svenska och moskovitiska intressen mötts och blötts genom århundraden. Längs Neva-floden kunde handelsmän från Gotland eller Roslagen börja sin färd mot avlägsna marknader ner mot och bortom såväl Svarta som Kaspiska Havet.

Och här ville nu Peter den Store bygga en huvudstad som hade ansiktet vänt mot det övriga Europa.

Med detta förändrades självfallet den östra rikshalvans situation. Trycket och magnetismen från den snabbt växande ryska huvudstaden skapade steg för steg den situation som mitt i Napoleon-krigens europeiska omvälvningar ledde till den plågsamma förlusten i Finska kriget 1809, freden i Fredrikshamn och etablerandet av Finland som ett storhertigdöme under den mäktige tsaren vid Neva.

Under ett århundrade var det i mångt och mycket en svensk stat och ett svenskt samhälle under den ryska makten, men under denna tid växte också en tydligare finsk nation fram, och kraven på att den skulle få en egen framtid växte i takt med att en storrysk nationalism började att göra sig allt mer påmind.

För Sverige var detta århundradet när vi definitivt lade stormaktstidens drömmar bakom oss. Med Elias Tegnérs ord handlade det om att ”inom Sveriges gränser vinna Finland åter” – att med egna reformer och egen kraft bygga ett modernare samhälle.

Och med Carl XIV Johans politik från 1812 vände vi ryggen mot kontinentens konvulsioner. Vi frestades när konflikten om Slesvig spetsades till på 1850-talet och när Krim-kriget drog in i Östersjön ett decennium senare, men i huvudsak höll vi kursen.

När den ryska staten kollapsade 1917 som en konsekvens av kombinationen av en regim oförmögen till reform och världskrigets konvulsioner tillhörde Finland de nationer som ytterst med vapnens makt lyckades att bryta sig loss.

Den ryska makten hade ju sedan 1809 varit framskjuten till Torneå älv uppe i norr och Ekerö på Åland, men försvann nu från svensk utgångspunkt till Systerbäck strax utanför Leningrad i den inre delen av den finska viken.

Men fortfarande var det – med Krister Wahlbäcks ord – jättens andedräkt som bestämde åtskilligt om Finlands ställning liksom för relationen mellan våra länder.

Medan Sverige kom att undgå att dras in i det andra världskriget försökte Stalin underkuva och återerövra Finland, och i det s k fortsättningskriget hamnade Finland oundvikligen på Hitlers sida med alla de problem detta förde med sig.

När världskriget var över var Finlands position långt ifrån enkel. Man hade förlorat sin andra största stad, hade fått en sovjetisk militärbas alldeles väster om Helsingfors, tvingats till omfattande restriktioner på sin försvarsmakt, hade en Sovjetstyrd kontrollkommission i huvudstaden och fick ingå ett biståndsavtal med Sovjet med också potentiella militära implikationer.

Längre västerut var det under dessa kritiska år åtskilliga som avskrev Finlands möjligheter att överleva som självständig nation. Tjeckoslovakiens öde 1948 präglade mycket av dessa farhågor.

Denna situation betydde åtskilligt när Sverige kom att välja vad som kallades neutralitetslinjen för de kommande åren. Det fanns farhågor för att en västlig alliansanknytning skulle kunna leda till att Stalin än mer ökade trycket på Finland, och att detta då skulle försämra också vårt säkerhetspolitiska läge.

Finlands balansgång under decennierna som följde blev inte enkel. Fortfarande diskuteras om alla de kompromisser man tvingade sig själv till var nödvändiga, men hur det än är med den saken blev resultatet att Finland steg för steg kunde stärka sin ställning som en självständig nordisk demokrati.

Men det var decennier när Finland var det utsatta landet – och Sverige var det skyddade. Där bortom fanns alltid den oberäkneliga jätten.

När den sovjetiska staten sedan kollapsade som en konsekvens av sin oförmåga till grundläggande reformer, och vi därmed fick en ny strategisk jordbävning i vår del av Europa, öppnades inte bara för att Estland, Lettland och Litauen kunde söka självständighet, utan också för att Sverige och Finland kunde lägga neutralitetspolitiken åt sidan och ta steget in i den Europeiska Unionen.

I inledningen till den processen hade Sverige en viss ledning, men vi förhandlade parallellt och gick in som medlemmar i EU tillsammans nyårsdagen 1995.

Då var frågan om Nato knappast aktuell.

Vi hoppades på ett nytt Ryssland och en ny och allomfattande europeisk säkerhetsstruktur. Jag minns hur dagen i juni 1994 när Esko Aho för Finland och jag för Sverige skrev på våra EU-avtal också Boris Jeltsin var på plats och skrev under ett omfattande samarbetsavtal mellan EU och Ryssland.

Det var andra tider.

Jag har skrivit om hur vi kring 2008 gick från det vi kan kalla förhoppningarnas tid till den nya oredans tid, och om hur säkerhetsfrågorna gradvis blev allt viktigare igen. Kriget mellan Ryssland och Georgien borde ha varit en större tankeställare än vad det blev.

Finland började då att tala om att man hade en s k Nato-option i sin säkerhetspolitik. Med Finlands bakgrund var det ett viktigt steg.

Sverige hade i grunden alltid haft en Nato-option, men delar av den svenska debatten kring denna fråga under åren som följde blev utomordentligt märklig. Med verklig säkerhetspolitik hade den ingenting att göra.

Varje omnämnande av en Nato-option sades på sina håll skapa faror eftersom det skulle leda till misstankar om att vi i ett kritiskt läge skulle kunna tänkas att närma oss Nato. På sina håll uttalades detta med betydande grötmyndighet.

Men när sedan farorna verkligen kom kastades allt detta över ända och Nato blev den enda möjligheten.

Finlands politik liv har av lätt insedda skäl säkerheten i sitt DNA, och därför var det naturligt att det efter den 24 februari var Finland som tog ledningen i den stora säkerhetspolitiska omläggningen. Raskt drogs igång en omfattande politisk process vars slutmål redan från början var tydligt för alla och envar.

Den svenska processen blev mer stapplande och slingrande, men med en riksdagsmajoritet och ett Finland som pekade entydigt åt samma håll var något annat slutmål än det vi nu står inför egentligen aldrig möjligt.

Nu inleds en formell process som säkerhetsmässigt i den vidare europeiska och atlantiska ramen kommer att förena de nordiska länderna och Östersjö-området på ett sätt vi inte haft sedan Kalmarunionen gick i graven för ett halvt årtusende sedan.

Förhoppningsvis kommer Danmark att i sin folkomröstning 1 juni att häva sina föråldrade restriktioner mot deltagande i säkerhetssamarbetet inom EU. Det skulle tydligt underlätta det nordiska samarbetet.

Och det är därmed säkerhetsmässigt en påtagligt ny epok som vi går in i, och jag hoppas att vi fullt ut kommer att kunna ta tillvara på de förbättrade möjligheter till samverkan och integration om försvar och säkerhet i hela Nordeuropa som detta kommer att innebära.

Bortom oss kommer fortfarande Ryssland att finnas. Geografin förblir densamma, men detta Rysslands utveckling framstår nu som osäkrare än på utomordentligt länge. Kommer den ryska staten att klara de anspänningar som kommer att följa av den strategiska katastrof dess ledares angreppskrig mot Ukraina nu utlöst?

Eller börjar en ny statskollaps att avteckna sig vid horisonten?

Om detta vet vi föga. Men denna tilltagande osäkerhet österut är det ju som nu gör vår ökade förankring västerut till en nödvändighet.

Till allt detta kommer det att finnas anledning att återkomma allt eftersom den formella processen går framåt under de allra närmaste månaderna.

Själv har jag just återkommit från den årliga säkerhetskonferensen i Tallinn där deltagandet detta år hade sina extra dimensioner. Det råder ju krig i Europa. Den övergripande chefen för de amerikanska underrättelsetjänsterna tillhörde dem som var på plats och deltog i de intensiva diskussionerna.

Men det blir ett kort uppehåll hemma. Redan i morgon bär det iväg igen.

Måndagens mål för min del är Nuuk på Grönland, och jag kommer att hinna med också Reykjavik på Island under några dagar med de arktiska och nordatlantiska frågeställningarna i fokus.

Nu randas veckan då det måste börja att komma besked. Och det kommer det också att göra.

STOCKHOLM: Så står vi då inför viktiga dagar.

För en vecka sedan skrev jag att jag knappast väntade några avgörande ryska militära framgångar i försöken till offensiv i östra Ukraina, och att president Putin nu antingen måste växla upp eller växla ned.

Och det är där vi är.

Framgångarna är utomordentligt begränsade. De flesta bedömare instämmer nu i att det är mest sannolikt att han väljer att växla upp, men det finns olika meningar om i vilken utsträckning han kan göra det och vilka resultat det skulle kunna få.

En del kommer vi kanske att få höra när Putin talar i anslutning till den stora militärparaden i Moskva i morgon. Alldeles säkert kommer det att som allra minst bli en ytterligare politisk mobilisering inte bara mot Ukraina utan också mot de västliga stater som ju ger dess försvarskapacitet sitt stöd.

Och alldeles säkert kommer det att bindas in i retorik om att det i själva verket är den framvällande nazismen från Astrid Lindgren till Volodymir Zelensky som Ryssland nu måste stå upp mot.

En viss mobilisering av ytterligare resurser pågår redan i Ryssland. Soldater som skulle lämna sin värnplikt lockas att stanna kvar. Ofta kan alternativet vara arbetslöshet hemma. Och andra uppmuntras att mer eller mindre frivilligt ansluta sig.

En del luckor i hårt sargade förband kan säkert täppas till på detta sätt, men att stampa fram och öva helt nya förband kommer med nödvändighet att ta tid. Och om det finns tillfredsställande materiel tillgängligt är nog inte alltid säkert.

Och hur det ser ut på den ukrainska sidan vet vi mindre om. Stridsmoralen är fortsatt mycket hög, och förhoppningsvis kommer de militära leveranserna från omvärlden fram i sådan tid och på sådana platser att det verkligen gör skillnad.

På våra lite nordligare breddgrader randas nu veckan för besked och så småningom beslut om medlemskap i Nato.

Först ut väntas under de närmaste dagarna Finland. Man har ju haft en ordentlig process med öppen och inträngande debatt också i riksdagen. Allt tyder på att man är redo för beslut.

Och därefter kommer på ett eller annat sätt Sverige. Socialdemokraterna har ju framstått som lite av en sekret sekt där ingenting får sägas eller göras som kan anses föregripa ett beslut.

Att riksdagen hitintills inte haft en enda diskussion om den nya situationen sedan 24 februari framstår tveklöst som mycket märkligt. Demokratiska legitimitet är faktiskt viktigt.

Men detta till trots kan det inte råda någon tvekan om vart de bägge processerna, med Finland i ledning men med parallellt uppträdande därefter, kommer att leda.

Jag tror vi kan utgå från att alla papper kommer att ligga på bordet väl före Finlands president Sauli Niinistö inleder sitt statsbesök i Stockholm veckan efter denna.

Och därefter vidtar så först den formella processen med Nato i Bryssel och sedan, när denna lett till beslut, ratificering av parlamenten i samtliga Nato:s 30 medlemsländer.

Viktigast av dessa är självfallet USA:s senat där ratificering kräver två tredjedels majoritet, men det man hör viskas från andra sidan Atlanten är att det finns en stark vilja att göra detta relativt snabbt.

Av Ryssland har det inte hörts mycket i denna fråga mer än några närmast rutinmässiga uttalanden. Och mer av den arten kommer det med all säkerhet att bli.

Men mer än så? Jag tvivlar. Allt Putin kan göra i denna fråga kommer att bli kontraproduktivt. Ju högre han skulle trissa upp sig kring detta desto tydligare skulle han visa vad han inte förmår.

Har han ett intresse av det? Knappast. Men i detta ligger förvisso ingen garanti.

Veckan som kommer fylls med möten som inte saknar betydelse kring dessa frågor. Först möts G7-ländernas utrikesministrar i norra Tyskland, och därefter är det på nytt möte med Nato:s utrikesministrar med viktiga frågor om situationen på agendan.

Och under tiden tätnar raden av besökare till Kiev. I dag såg jag att Canadas premiärminister Trudeau åtföljd av sin biträdande premiärminister – av ukrainskt ursprung – tillhörde kretsen av besökare.

Härom dagen var det de tre baltiska utrikesministrarna, och de närmaste dagarna blir det också Tysklands utrikesminister. Det gäller nog att beställa tågbiljetterna i tid i dessa dagar.

För mig är det en hektisk vecka som nu randas.

I kväll söndag är jag med på en videokonferens som Kiev Security Forum under f d premiärministern Jatsenjuk ordnar tillsammans med bl a historikern Timothy Snyder och Anne Applebaum.

I morgon skall jag kommentera Putins tal på CNN men sedan blir det videokonferens med Köpenhamn med f d statsministrarna Alexander Stubb från Finland och Lars Lökke Rasmussen från Danmark inte minst inför den viktiga danska folkomröstningen den 1 juni.

Men alldeles självklart kommer frågan om framtiden för både Nato och EU upp. I morgon presenteras ju slutsatserna från EU:s s k framtidskonvent.

Och sedan fortsätter veckan med konferenser och möten i Poznan i Polen och åter i London innan jag mycket sent på fredag kväll dyker ner på traditionella Lennart Meri-konferensen i Tallinn.

Där finns det mycket att diskutera.

Nu närmar sig nog ett viktigt beslut för Putin. Växla ner eller växla upp?

STOCKHOLM: Dagens nyhet från fronterna i östra Europa – ännu ej konfirmerad – är att den ryske ÖB Gerasimov klarade sig undan en ukrainsk artilleriattack mot den stabsplats i Donbas-området som han besökte.

En rad andra personer lär däremot ha förlorat livet i attacken.

Tydligen ville den högsta militära ledningen i Moskva skaffa sig en bättre bild av hur den stora offensiven i östra Ukraina går. Vi närmar oss ju den traditionella stora segerparaden i Moskva den 9 maj, och önskvärt hade väl varit att tills dess kunna åstadkomma något som såg ut som genombrott eller seger.

Sannolikheten för att det skulle vara möjligt förefaller dock vara i snabbt avtagande.

Den ryska offensiven noterar mindre framgångar, men ännu alls ingenting som ändrar den övergripande bilden. Snarare förefaller det korrekt att säga att offensiven förefaller att ha kört fast. Anfallskraften i de ryska förband man hade samlat ihop förefaller inte att ha varit tillräcklig.

Sannolikt kommer man om en vecka att kunna säga att man nu fått total kontroll över Mariupol – vilket har tagit långt längre tid än vad de allra flesta trott – men så mycket mer kommer det knappast att finnas att redovisa.

Generalen Gerasimov borde vid det här laget vars tillbaka i Moskva, och jag skulle tro att man då måste börja att diskutera de slutsatser han gjort efter sin inspektion till fronten.

Och vilken bedömning av utsikterna kommer han då att redovisa för presidenten?

Om detta vet i alla fall jag intet, men det förefaller mig som om Putin relativt snart kommer att ställas inför nödvändigheten av att antingen påtagligt skala ner sina ambitioner eller att dramatiskt eskalera det ryska samhällets mobilisering för någonting som man nog då också måste beskriva som ett krig.

Jag skulle tro att Putin i grunden vill gå den senare vägen, och att han är böjd att mobilisera det ryska samhället för vad han kommer att beskriva som ett krig mot Nato och mot den påstådda nazismen.

Ser man olika fragment av vad han sagt under den senaste tiden är det i den riktningen som hans intentioner förefaller att gå.

Kommer detta att vara möjligt? Jag har svårt att bedöma den saken. Påfrestningarna på det ryska samhället skulle öka, och jag skulle tro att det kommer att finnas de som kommer att försöka säga till honom att inte ens detta kommer att kunna leda till någonting som kan beskrivas som en seger.

Risken är att han gräver sin egen grop allt djupare – men i detta ligger alls ingen garanti för att det inte är just detta som han kommer att göra.

Felbedömningar när det gäller just Ukraina är ju otvivelaktigt ett av hans starkaste karaktärsdrag.

I avsaknad av framgång i den s k andra fasen av kriget tror jag således att övergången till den tredje fasen av kriget kan bli en upptrappning och bredare mobilisering.

Även om utsikterna till omedelbar framgång i operationerna i Ukraina sannolikt inte ökar med detta tror jag dessvärre att det riskerar att konflikten på olika andra sätt sprids. Vi kommer sannolikt att höra en upptrappad retorik riktad mot Nato, och den kan i ett visst läge också leda till konkreta operationer.

Jag skulle tro att man i Moskva är påtagligt bekymrad över de ökade leveranser av olika vapen som nu sker till Ukraina. Det kan förvisso ta sin tid innan de ukrainska stridskrafterna effektivt kan utnyttja en del av det som nu utannonserats, men att det på lite längre sikt kommer att ha betydande effekter är alldeles klart.

USA levererar t ex 90 moderna artilleripjäser med mycket ammunition, och Frankrike och Nederländerna levererar än modernare och slagkraftigare artillerisystem om än i mindre antal.

Detta kommer att göra skillnad. Och Ryssland kommer att göra vad de kan för att stoppa dessa leveranser på olika sätt.

De mer politiska ansträngningarna i form av FN:s generalsekreterarens resa till Moskva och Kiev gick ungefär på det sätt som jag skrivit om tidigare här. På rysk sida är det militära insatser som har prioritet – diplomatin får möjligen komma i ett senare skede.

Här hemma går Nato-processen vidare. Jag kan ha en del frågetecken kring hur man hanterar denna process, men vart den kommer att leda kan det knappast längre råda någon tveksamhet om.

Och den tilldrar sig ökat intresse utomlands. I dag har jag åter intervjuats av CNN i ärendet och försökt ge en bild av vad vårt steg innebär för inte bara Sveriges och Finlands utan hela Europas säkerhet.

Efter en vecka i Indien blir det Europa för min del denna vecka med besök i Oslo och London för olika framträdanden och diskussioner.

I London kommer jag att vara samtidigt som det är lokalval där, vilket har också vidare betydelse, och samma dag är det också val till det lokala parlamentet på Nordirland. Situationen där har ju blivit betydligt mer komplicerad efter Brexit.