I Växjö och Jönköping – med världen

31 mars 2014

VÄXJÖ-JÖNKÖPING: Det var uppfriskande och trevligt att i dag besöka Småland och kunna diskutera utrikespolitisk och internationella utmaningar på inbjudan av de utrikespolitiska föreningarna vid först Linnéuniversitetet i Växjö och sedan Jönköpings Universitet.

Och det blev dessutom en trevlig bilfärd däremellan genom det varierande och vackra landskapet.

Intresset var det inget fel på. Bägge aulorna var mer än fulla, och tyvärr fanns det också de som inte gick plats.

Det var naturligt att jag talade mycket om Europa såväl i perspektivet av seklet sedan 1914 som omvandlingen sedan 1989, och sedan inte minst om hur gamla utmaningar med kraft kommit tillbaka detta omvandlade 2014.

För mig slutar detta i en än starkare bekännelse till betydelsen av det europeiska samarbetet – och en stark vädjan till alla att ta det förestående valet till Europaparlamentet på allt det allvar som det europeiska samarbetet kräver i dessa utrikespolitiskt mer bistra tider.

Frågorna spände, som alltid, över vida fält.

Mycket handlade om krisen med Ryssland och Ukraina. Balkan passerade förbi. Situationen i Syrien engagerar självfallet.

Och att lokalvalet i Turkiet, och det lika märkliga som felaktiga försöket att stänga ner Twitter och andra sociala media, intresserar är tämligen naturligt.

Vad vi tycker om den saken har vi ju också gjort mycket tydligt.

Nu återvänder jag i alla fall till Stockholm, och där hoppas jag att jag kommer att kunna förbli under morgondagen.

Mötet i går i Paris mellan USA:s och Rysslands utrikesministrar förefaller att ha stampat på ungefär den fläck som jag skrivit om här tidigare.

Viktigt var att USA:s John Kerry efter mötet med tydlighet slog fast att frågor om Ukraina bara kan diskuteras med dem som företräder Ukraina.

Från ukrainsk sida har reaktionen på en del av de ryska propåerna varit tämligen barska.

Man säger syrligt att om Ryssland nu tycker att en mycket vitt gående federalisering är en bra idé, så kunde man möjligen börja med att tillämpa detta i Ryssland självt.

Där har, som bekant, utvecklingen under senare år gått åt det rakt motsatta hållet.

Hur detta kommer att utvecklas återstår att se.

I morgon sammanträder Nato:s utrikesministrar i Bryssel med inte minst dessa frågor på dagordningen, och när jag kommer dit på onsdag hoppas jag kunna plocka upp ett och annat ur deras diskussioner.

Vissa signaler sänds nu ut om vissa reduceringar av ryska trupper kring Ukraina. Substansen i detta vet jag för minuten inte, men två saker vet jag.

Den första är att de senaste månaderna lärt oss hur snabbt detta kan förändras. Och den andra att den fullmakt som gavs 1 mars för att invadera Ukraina inte ändrats eller tagits tillbaka.

I morgon i Stockholm kommer det också att finnas anledning att mer i detalj värdera det aktuella läget och i detta avseende.

På olika sätt försöker jag också att följa med i slutkampanjerna inför den flesta omgången av presidentvalet i Afghanistan nu på lördag.

Det är det särklassigt viktigaste valet i det moderna Afghanistan historia – att välja en efterträdare till president Karzai – och dess legitimitet i de olika delarna av det afghanska samhället tror jag blir avgörande för de närmaste årens utveckling.

De opinionsundersökningar som presenterats, och som nog skall tas med en tunna salt, visar just nu en tydlig ledning för Ashraf Ghani före den i valet 2009 starka Abdullah Abdullah. Det skulle jag nog inte ha tippat, och det skall bli spännande att se resultatet.

Det är 11 olika kandidater i valet, och sannolikheten för att någon av dem får 50% torde vara mycket liten.

Därmed går landet mot en avgörande andra omgång om några månader, och då kanske mellan just dessa två respekterade och goda kandidater.


En ny intensiv vecka

30 mars 2014

STOCKHOLM: Den nya diplomatiska fasen i den ryska politiken – med ett möte mellan USA:s och Rysslands utrikesministrar i Paris – har självfallet lett till en del spekulationer.

Och i dag har jag varit på både CNN och BBC World TV för att diskutera den ryska politiken och vart den syftar – i linje med vad jag skrev på denna plats i går.

Min måndag blir en dag i först Växjö och sedan Jönköping för att möta främst studenter på universitet och högskolor där för att diskutera svensk och europeisk utrikespolitik.

Och det blir alldeles säkert livliga och spännande diskussioner.

Men på tisdag är jag tillbaka här i Stockholm igen.

På onsdag blir det så en serie olika möten i Bryssel med dels ministermöte med länderna i ISAF-operationen i Afghanistan och därefter det tredje stora toppmötet mellan EU och de afrikanska länderna.

Och när jag är ute på Nato-högkvarteret blir det säkert också diskussioner för att följa upp vad man sagt om Ukraina och Ryssland på Nato:s ministerrådsmöte under främst tisdagen.

Där kommer man att börja att diskutera vilka konsekvenser denna kris på olika sätt kommer att få för alliansens arbete, och det säger sig självt att det är av intresse för oss.

Men viktigt är också att få en genomgång av inte minst säkerhetssituationen i Afghanistan i samband med den presidentvalrörelse som ju nu pågår.

Att talibanerna med olika attacker i främst Kabul försökt att förhindra valrörelse och val är uppenbart, men av det jag ser i övrigt verkar deras framgångar i detta avseende ha varit begränsade.

Toppmötet med de afrikanska ländernas ledare kommer att ha en bred agenda, men frågor kring fred och säkerhet förväntas stå i centrum för diskussionerna under onsdagens eftermiddag och den stora arbetsmiddagen på kvällen.

På torsdag förmiddag flyger jag så tillbaka till Stockholm för att tillbringa huvuddelen av dagen där, bland annat för att möta Brasiliens försvarsminister Celso Amorim som jag känner väl i en rad tidigare egenskaper, inte minst som mångårig utrikesminister.

Men mot kvällen på torsdag bär det av igen och nu med Athen som destination.

Där inleder vi mitt på dagen det informella s k Gymnich-mötet med EU:s utrikesministrar. Dagordningen är passande vag för ett möte som skall vara mer informellt och avspänt, men det saknas sannerligen inte utmaningar oavsett om vi blickar på EU:s östliga eller på dess södra grannskap.


Att försöka splittra och försvaga

29 mars 2014

STOCKHOLM: Helg hemma, och härligt väder att njuta av. I dag blev det årets första längre cykeltur för att njuta av den vår som ju nu verkar komma.

De omfattande ryska militära koncentrationerna runt Ukrainas gränser är föremål för betydande oro eftersom de knappast kan tydas på annat sätt än att man förberett en möjlig större militär operation mot landet.

Och det var ju faktiskt en sådan som president Putin sökte och fick federationsrådets mandat för i det famösa beslutet den 1 mars.

Samtidigt förefaller det som om de tydliga försöken att skapa oro och instabilitet i främst östra Ukraina, och sedan eventuellt använda denna som förevändning för ett behov av militärt ingripande, inte riktigt har lyckats.

Därmed är det kanske så att konflikten just nu gått in i främst en politisk och diplomatisk fas, även om jag skriver detta med den tydliga reservationen att detta mycket snabbt kan komma att förändras om omständigheterna förändras.

Den ryska agendan, som man nu i första hand försöker att engagera USA för i olika kontakter, framgår med viss tydlighet i olika officiella uttalanden man gör också i anknytning till olika diplomatiska kontakter.

Strävan är, och på den punkten är man tydlig, att nå någon typ av överenskommelse med främst USA, men också andra, om politiska förändringar i och villkor för Ukraina som man sedan mer eller mindre ultimativt kommer att kräva att detta land accepterar.

I detta agerande går det förvisso att se en lång linje i den ryska politiken. Tid efter annan i historien har man sökt politiska överenskommelser med olika västliga makter om hur mindre länders öden i de östliga delarna av Europa skall utvecklas.

Erfarenheten av detta är, försiktigt uttryckt, inte särskild god.

Det man nu vill är tydligt.

Först och främst vill man att de presidentval som kommer att äga rum i Ukraina den 25 maj, och som med betydande sannolikhet kommer att följas av parlamentsval, skjuts upp till dess att en omfattande konstitutionell förändring av landet skett.

Och därefter handlar det om en vitt gående s k federalisering av landet som skulle ge dess olika regioner möjlighet att också utforma självständiga relationer till andra länder, varmed man i första hand menar Ryssland.

Diskussioner om olika former av decentralisering förs förvisso i många länder, också i Ukraina i samband med den författningsreform man nu börjat att diskutera, och övercentraliserade stater finns det förvisso gott om.

Men det som Kreml förefaller sträva efter är ett Ukraina som splittrats så tydligt att landet berövas förmågan att uppträda som en självständig stat och enhet. Och detta innebär självfallet att ett starkt Ryssland ges de möjligheter att dominera som man annars knappast skulle ha.

Detta är oroande eftersom det också skulle riskera att omintetgöra möjligheterna att få Ukraina ekonomiskt på fötterna efter de senaste två decenniernas misskötsel.

Det kommer att behövas en stark reformpolitik i Kiev med kraft i landet i dess helhet, och en regering i Kiev som kan tala för landet i dess helhet när det gäller också de internationella relationerna också på det ekonomiska området.

Genomförandet av associerings- och det långtgående frihandelsavtalet med EU kräver t ex att det finns tydliga kompetenser för centrala statliga funktioner. Och en successiv integration med EU:s inre marknad, om det är den väg Ukraina fortsatt vill gå, kräver alldeles tydligt detta.

Mellan raderna i ryska uttalanden kan man läsa tanken att om inte hela Ukraina kan fås in i den planerade Eurasiatiska Unionen så kan man i alla fall få in vissa delar. Men det innebär en långt gående uppdelning och splittring av landet – de facto en mer eller mindre total delning.

Men oavsett de synpunkter man kan ha kring dessa frågor är det frågor som skall avgöras av Ukrainas folkvalda politiker själva. Det skall inte handla om några diktat från nära eller fjärran grannar.

På den ryska önskelistan finns också någon form av internationell garanti för Ukrainas status, med syfte att landet inte skulle ha rätt till medlemsskap i främst Nato men med all sannolikhet också EU.

Alldeles bortsett från det ingrepp i landets rätt att själv bestämma sin väg som detta skulle innebära kan man ju inte undgå att notera att Ryssland själv flagrant brutit mot den garanti för landets territoriella integritet som man blev en del av 1994.

I Moskva finns det med all sannolikhet de som argumenterar för en snabb militär operation för att få kontrollen över avgörande delar av Ukraina, men för stunden kanske det är så att den internationella reaktionen lett till att de som vill pröva andra vägar att nå de mål man satt upp dominerar.

Och det skriver jag med upprepning av min reservation tidigare.

Samtidigt går Ukraina vidare i förberedelserna för såväl ekonomisk sanering som presidentvalet i maj. Och i grunden tror jag att det är det som kommer att bestämma den kommande utvecklingen.

Och det ser ju nu ut som om Petro Peroshenko växer fram som den just nu starkaste kandidaten. Vi känner varandra väl sedan åtskilliga år, och han har varit en flitig besökare hos oss. Han har utan tvekan stärkt sin position under de senaste månaderna.

Men osvuret är alltid bäst när det gäller val, och viktigt blir vem Regionpartiet nu nominerar. Vikor Yanukovich har nu, som det sägs på egen begäran, lämnat partiet, men man skall inte glömma att partiet har varit det mest väl finansierade och organiserade under de senaste valen.

Och alldeles bortsett från Yanukovich-periodens brott och misslyckanden kommer partiet med all sannolikhet att förbli en viktig kraft i Ukrainas politik.


Början med stöd till Ukraina

28 mars 2014

STOCKHOLM: Det blev ett litet hopp i strålande sol över Östersjön från Riga till Bromma denna morgon när statsbesöket i Lettland avslutats.

Och det var ett med alla rimliga mått mätt mycket lyckat besök. Att det dessutom råkade komma vid en tidpunkt när avgörande europeiska frågor plötsligt kastats upp på vår gemensamma dagordning gjorde självfallet besöket än viktigare.

Kungen och Drottning avverkade olika besök och programpunkter i snabbt men väl organiserat tempo, och över allt var intresset för dem, för besöket och för relationerna med Sverige mycket påtagligt.

För min del blev det självfallet åtskilliga samtal inte minst kring utvecklingen i Ryssland och vår gemensamma politik vad gäller Ukraina. Utrikesminister Edgars Rinkevics och jag hade dessutom ett välö besökt seminarium på Stockholm School of Economics om det Östliga Partnerskapet med perspektiv såväl bakom som framåt i tiden.

Nästa toppmöte i Östliga Partnerskapet kommer ju att äga rum i maj 2015 i Riga under det lettiska ordförandeskapet i EU.

Men det kommer nog att rinna mycket vatten under broarna över Dnepr innan dess.

I går blev det preliminärt klartecken för det omfattande sanerings- och reformprogram som förhandlats fram mellan Ukraina och IMF. Och det är ett i alla avseenden mer generöst, mer omfattande och mer genomgripande än det som Moskva lade på bordet efter det att man i november tvingat dåvarande presidenten Janukovich att inte underteckna associeringsavtalet med EU.

Och i Kiev fattade parlamentet Radan redan vissa av de beslut som krävs för att det skall kunna börja träda i kraft.

De svårigheter Ukraina står för skall inte underskattas – misskötseln av landet har djupa rötter – men för första gången på åtskilliga år finns nu en klar väg för reformer och ett starkt och tydligt internationellt stöd. Landets långsamma glidning mot avgrunden har brutits.

Såväl i Haag som i Riga har jag ägnat betydande tid åt att med kollegor och andra diskutera vägarna framåt när det gäller att hjälpa Ukraina.

Och alldeles självklart ägnas betydande tid också åt att analysera utvecklingen i Ryssland och skapa en bild av hur dess politik kan tänkas komma att utvecklas framöver.

Men nu är jag tillbaka i Stockholm, och det finns åtskilligt, inte minst med anknytning till detta, att ta tag i.

Solen skiner, och jag ser fram mot en helg som jag hoppas i allt väsentligt kunna tillbringa hemma i Stockholm.

Det var ett tag sedan.


Till och med solen med på statsbesöket

26 mars 2014

RIGA: Första dagen på statsbesöket här, och lagom till det offentliga mottagandet utanför Svartbrödrahuset och därefter kransnedläggningen vid Frihetsmonumentet passade dessutom solen på att titta fram.

Efter gårdagskvällens regn skadade det inte.

Statsbesök handlar till betydande del förvisso om symbolik, men viktigt är att de också innehåller en god dos av substans.

Vid sidan av de mer ceremoniella delarna, och de mer politiska överläggningarna, var det svensk-lettiska affärsforum som hölls här på eftermiddagen viktigt.

Och det var ett tecken så gott som något att långt fler affärsmän än vad man hade räknat med kom dit för att delta i dess diskussioner.

I dag finns det mer än 800 svenska företag registrerade i Lettland, och varje år tillkommer 30-40 stycken. Sverige är den största utländska investeraren i landet, och svenska företag är mycket stora inom områden som finans- och teletjänster.

Men också inom andra sektorer är investeringarna betydande.

Riga har alltid varit en knutpunkt för handel och kontakter i Östersjö-regionen, och inte minst är man viktiga för transporter längre österut.

Inte minst de centralasiatiska länderna når via järnväg ut till havet vis hamnarna vid Östersjön, och Lettland erbjuder i det avseendet tre moderna och isfria hamnar.

Just nu finns det självfallet en nervositet över hur det ekonomiska utbytet österut, framför allt vad gäller Ryssland, skall utvecklas.

Den ryska ekonomin går av olika anledningar in i en mer problematisk fas, och den politiska utvecklingen med ingripandet mot Ukraina har självfallet förstärkt oron i detta avseende.

Men i det längre perspektivet hoppas vi alla självfallet på en mer produktiv utveckling också i det avseendet. Handeln österut har alltid varit viktig i denna del av Europa.

Riga är ju en mångkulturell stad, och har egentligen alltid varit det.

Det tyska och de judiska inslagen försvann genom tragedierna i samband med andra världskriget, men det ryska är fortfarande starkt inte minst i affärslivet – detta är en tvåspråkig stad – och här finns numera också många andra nationaliteter väl representerade.

I detta ligger självfallet betydande och viktiga möjligheter för framtiden.

Nu är det närmast officiell middag med Lettlands president som står på programmet.

Och i morgon börjar vi tidigt med att möta de svenska affärsmän som kommit hit för samtal under statsbesöket innan det blir dags för överläggningar med premiärminister Laimdota Straujuma.

I morgon blir det också, bland mycket annat, stort seminarium på Stockholm School of Economics in Riga med bl a utrikesminister Edgars Rinkevics och mig själv med det Östliga Partnerskapet i fokus.


Statsbesök i Lettland – en viktig relation

25 mars 2014

RIGA: I morgon inleds så det svenska statsbesöket här i Lettland, och för min del blir det två dygn tillsammans med Kungen och Drottning för att markera olika aspekter av relationen mellan våra bägge länder.

Själv var jag ju här i Riga bara för ett par månader sedan, och genom åren har det blivit otaliga besök i olika sammanhang.

Det har varit samtal i olika bilaterala frågor här i Riga, men vid åtskilliga tillfällen också möten med annan inriktning i den klassiska ryskdominerade badorten Jurmala inte så långt härifrån.

Lettland är ett viktigt grannland för oss.

En gång var Riga den största staden i det dåvarande svenska Östersjö-väldet, och fortfarande kan man se resterna av Erik Dahlbergs befästningar kring den gamla staden.

Men med freden i Nystad 1721 var det slut med detta, och det som då hette Livland med den gamla i grunden tyska handelsstaden Riga blev en del av det ryska imperium som Peter den Store med kraft förde fram till Östersjöns stränder.

Lettlands tjugonde århundrade blev både dramatiskt och ofta tragiskt. När det ryska imperiet föll samman kunde man, tillsammans med de två andra baltiska staterna, etablera sig som självständig stat.

Men det var först efter en komplicerad kamp mot såväl ryska som ryska försök att inlemma dessa områden i sina olika planer som detta blev möjligt.

Det var ju få fortfarande den baltisktyska adeln som, ditintills lojal mot den tsaren i St Petersburg, som dominerade.

Och efter de korta mellankrigsdecennierna upprepades detta igen när först Stalin, sedan Hitler och sedan åter Stalin militärt erövrade dessa områden.

Lettland infogades i Sovjetunionen, och den ockupation som följde kom på många sätt att bli hårdare än i de bägge andra baltiska staterna.

Ett stort antal ryssar flyttades med eller mot sin vilja hit, och medan letterna 1935 utgjort 77% av befolkningen i landet hade den siffran vid den sovjetiska epokens slut trängts ner till 52%.

Riga var en stad med en icke-lettisk majoritet, och i den näst största staden Daugapils är det med betydande majoritet fallet också i dag.

När Sovjetunionen föll var vi mycket engagerade i att hjälpa de nya staterna att återfå och att konsolidera sin frihet.

Det kom ju under dessa år också att handla om den viktiga frågan att hitta den rätta balansen i relationen till det sovjetiska och det ryska arvet.

Jag var själv som statsminister djupt engagerad inte bara i frågan om det fredliga tillbakadragandet av olika militära installationer, utan också i de känsliga frågorna om de nya medborgarskapslagar som successivt växte fram.

Viktigt var ju att förankra Lettland tydligt i de olika europeiska institutionerna och de normer som dessa bär upp.

Medlemskapet i Europarådet blev ett viktigt första steg i den processen, men i dag är ju landet inte bara medlem i EU och Nato utan sedan årsskiftet dessutom ett land med den gemensamma eurovalutan.

Under mer än ett decennium utvecklades den lettiska ekonomin mycket starkt, men en tydlig bubbla kom att utvecklas inte minst på fastighetsmarknaden, och när den internationella finanskrisen slog till på allvar hösten 2008 drabbades Lettland mycket hårt.

För oss blev detta månader när vi, mitt uppe i allt annat, var starkt engagerade för att hjälpa Lettland på olika sätt.

Inom EU, gentemot IMF och genom ett eget nordiskt program var vi drivande för de internationella insatser som gjordes för att hjälpa landet.

Avgörande var dock de insatser som Lettland själv gjorde.

Dess radikala saneringsprogram var både dialekt och smärtsamt, men kom också att bli framgångsrikt. Vi kunde lägga den oro vi under ett skede känt för landets utveckling åt sidan.

Och även om sviterna av krisen alls inte är övervinna växer den lettiska ekonomin nu åter starkt. Förra året låg tillväxten över 4% och i år räknar man med en motsvarande utveckling.

Det imponerar.

Programmet för statsbesöket domineras i morgon av mottagning och överläggningar med president Andris Bērziņš, besök i parlamentet Saeima och traditionell kransnedläggning vid frihetsmonumentet mitt i staden.

Men ett besök på ockupationsmuséet är också viktigt för att få bilden av landets komplicerade historia.

Just dessa dagar är ju de dagar man minns när 1949 mer än 40.000 letter under brutala former tvångsdeporterades till Sibirien.

Men ett besök som detta blickar självfallet först och främst framåt, och det kommer att bli åtskilliga diskussioner om de ekonomiska förbindelserna och den potential för framtiden som finns i dessa.

Stockholm School of Economics in Riga tillhör ju de allra bästa av de satsningar vi inledde i början av 1999-talet, och självfallet blir det ett besök och diskussioner även där.

Men morgondagen bjuder också på annat av vikt.

På planet från Amsterdam till Riga i kväll fanns också Indonesiens utrikesminister Marty Natalegawa, som är här för sitt officiella besök i morgon.

Och efter det att vi lämnat Amsterdam med Baltic Air lyfte USA:s Air Force One med president Obama för den korta flygningen till Bryssel där det i morgon blir toppmöte mellan USA och EU.


Mest Ukraina också i Haag

24 mars 2014

HAAG: Det saknades förvisso inte uppmärksamhet på vårt toppmöte om nukleär säkerhet, men en betydande del av uppmärksamheten handlade föga förvånande om krisen med Ryssland.

Men mötet i sig själv är viktigt, och vi hade en intressant och lite ovanlig diskussion i dag på eftermiddagen uppbyggt kring hur våra länder faktiskt skulle reagera i en situation med nukleär terrorism.

Toppmöten som dessa tenderar ibland att bli en serie av upplästa anföranden, men här blev det annorlunda, mer levande och påtagligt mer relevant.

Men detta hindrade inte att mycket kom att handla om Ukraina.

När ledarna för G7-länderna satte sig ner för sitt informella möte före middagen blev ett av resultatet att de i stället för det planerade G8-mötet i Sochi i Ryssland i juni nu blir ett G7-möte i Bryssel i juni.

Och i detta ligger alldeles självklart en stark politisk signal till Ryssland om konsekvenserna av dess agerande.

Möten som dessa ger ju möjlighet också till mer informella samtal, och Fredrik Reinfeldt och jag hade i anslutning till middagen samtal såväl med Kinas president Xi Jinping som, mer utförligt och med Ukraina i centrum, USA:s president Barack Obama.

Noteras på det positiva kontot bör att Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov accepterade ett möte med Ukrainas utrikesminister Andrii Deshchytsia. Positionerna var i allt väsentligt låsta, men att mötet ägde rum var i alla fall ett positivt tecken värt att notera.

Mitt i natten återvänder så Fredrik Reinfeldt hem till Sverige, medan jag fortsätter med det nukleära toppmötet här under morgondagen intill dess att det avslutas fram mot den senare delen av eftermiddagen.

Och i morgon kväll någon gång landar jag så i Riga för det viktiga statsbesöket där.