I Växjö och Jönköping – med världen

VÄXJÖ-JÖNKÖPING: Det var uppfriskande och trevligt att i dag besöka Småland och kunna diskutera utrikespolitisk och internationella utmaningar på inbjudan av de utrikespolitiska föreningarna vid först Linnéuniversitetet i Växjö och sedan Jönköpings Universitet.

Och det blev dessutom en trevlig bilfärd däremellan genom det varierande och vackra landskapet.

Intresset var det inget fel på. Bägge aulorna var mer än fulla, och tyvärr fanns det också de som inte gick plats.

Det var naturligt att jag talade mycket om Europa såväl i perspektivet av seklet sedan 1914 som omvandlingen sedan 1989, och sedan inte minst om hur gamla utmaningar med kraft kommit tillbaka detta omvandlade 2014.

För mig slutar detta i en än starkare bekännelse till betydelsen av det europeiska samarbetet – och en stark vädjan till alla att ta det förestående valet till Europaparlamentet på allt det allvar som det europeiska samarbetet kräver i dessa utrikespolitiskt mer bistra tider.

Frågorna spände, som alltid, över vida fält.

Mycket handlade om krisen med Ryssland och Ukraina. Balkan passerade förbi. Situationen i Syrien engagerar självfallet.

Och att lokalvalet i Turkiet, och det lika märkliga som felaktiga försöket att stänga ner Twitter och andra sociala media, intresserar är tämligen naturligt.

Vad vi tycker om den saken har vi ju också gjort mycket tydligt.

Nu återvänder jag i alla fall till Stockholm, och där hoppas jag att jag kommer att kunna förbli under morgondagen.

Mötet i går i Paris mellan USA:s och Rysslands utrikesministrar förefaller att ha stampat på ungefär den fläck som jag skrivit om här tidigare.

Viktigt var att USA:s John Kerry efter mötet med tydlighet slog fast att frågor om Ukraina bara kan diskuteras med dem som företräder Ukraina.

Från ukrainsk sida har reaktionen på en del av de ryska propåerna varit tämligen barska.

Man säger syrligt att om Ryssland nu tycker att en mycket vitt gående federalisering är en bra idé, så kunde man möjligen börja med att tillämpa detta i Ryssland självt.

Där har, som bekant, utvecklingen under senare år gått åt det rakt motsatta hållet.

Hur detta kommer att utvecklas återstår att se.

I morgon sammanträder Nato:s utrikesministrar i Bryssel med inte minst dessa frågor på dagordningen, och när jag kommer dit på onsdag hoppas jag kunna plocka upp ett och annat ur deras diskussioner.

Vissa signaler sänds nu ut om vissa reduceringar av ryska trupper kring Ukraina. Substansen i detta vet jag för minuten inte, men två saker vet jag.

Den första är att de senaste månaderna lärt oss hur snabbt detta kan förändras. Och den andra att den fullmakt som gavs 1 mars för att invadera Ukraina inte ändrats eller tagits tillbaka.

I morgon i Stockholm kommer det också att finnas anledning att mer i detalj värdera det aktuella läget och i detta avseende.

På olika sätt försöker jag också att följa med i slutkampanjerna inför den flesta omgången av presidentvalet i Afghanistan nu på lördag.

Det är det särklassigt viktigaste valet i det moderna Afghanistan historia – att välja en efterträdare till president Karzai – och dess legitimitet i de olika delarna av det afghanska samhället tror jag blir avgörande för de närmaste årens utveckling.

De opinionsundersökningar som presenterats, och som nog skall tas med en tunna salt, visar just nu en tydlig ledning för Ashraf Ghani före den i valet 2009 starka Abdullah Abdullah. Det skulle jag nog inte ha tippat, och det skall bli spännande att se resultatet.

Det är 11 olika kandidater i valet, och sannolikheten för att någon av dem får 50% torde vara mycket liten.

Därmed går landet mot en avgörande andra omgång om några månader, och då kanske mellan just dessa två respekterade och goda kandidater.

En ny intensiv vecka

STOCKHOLM: Den nya diplomatiska fasen i den ryska politiken – med ett möte mellan USA:s och Rysslands utrikesministrar i Paris – har självfallet lett till en del spekulationer.

Och i dag har jag varit på både CNN och BBC World TV för att diskutera den ryska politiken och vart den syftar – i linje med vad jag skrev på denna plats i går.

Min måndag blir en dag i först Växjö och sedan Jönköping för att möta främst studenter på universitet och högskolor där för att diskutera svensk och europeisk utrikespolitik.

Och det blir alldeles säkert livliga och spännande diskussioner.

Men på tisdag är jag tillbaka här i Stockholm igen.

På onsdag blir det så en serie olika möten i Bryssel med dels ministermöte med länderna i ISAF-operationen i Afghanistan och därefter det tredje stora toppmötet mellan EU och de afrikanska länderna.

Och när jag är ute på Nato-högkvarteret blir det säkert också diskussioner för att följa upp vad man sagt om Ukraina och Ryssland på Nato:s ministerrådsmöte under främst tisdagen.

Där kommer man att börja att diskutera vilka konsekvenser denna kris på olika sätt kommer att få för alliansens arbete, och det säger sig självt att det är av intresse för oss.

Men viktigt är också att få en genomgång av inte minst säkerhetssituationen i Afghanistan i samband med den presidentvalrörelse som ju nu pågår.

Att talibanerna med olika attacker i främst Kabul försökt att förhindra valrörelse och val är uppenbart, men av det jag ser i övrigt verkar deras framgångar i detta avseende ha varit begränsade.

Toppmötet med de afrikanska ländernas ledare kommer att ha en bred agenda, men frågor kring fred och säkerhet förväntas stå i centrum för diskussionerna under onsdagens eftermiddag och den stora arbetsmiddagen på kvällen.

På torsdag förmiddag flyger jag så tillbaka till Stockholm för att tillbringa huvuddelen av dagen där, bland annat för att möta Brasiliens försvarsminister Celso Amorim som jag känner väl i en rad tidigare egenskaper, inte minst som mångårig utrikesminister.

Men mot kvällen på torsdag bär det av igen och nu med Athen som destination.

Där inleder vi mitt på dagen det informella s k Gymnich-mötet med EU:s utrikesministrar. Dagordningen är passande vag för ett möte som skall vara mer informellt och avspänt, men det saknas sannerligen inte utmaningar oavsett om vi blickar på EU:s östliga eller på dess södra grannskap.

Att försöka splittra och försvaga

STOCKHOLM: Helg hemma, och härligt väder att njuta av. I dag blev det årets första längre cykeltur för att njuta av den vår som ju nu verkar komma.

De omfattande ryska militära koncentrationerna runt Ukrainas gränser är föremål för betydande oro eftersom de knappast kan tydas på annat sätt än att man förberett en möjlig större militär operation mot landet.

Och det var ju faktiskt en sådan som president Putin sökte och fick federationsrådets mandat för i det famösa beslutet den 1 mars.

Samtidigt förefaller det som om de tydliga försöken att skapa oro och instabilitet i främst östra Ukraina, och sedan eventuellt använda denna som förevändning för ett behov av militärt ingripande, inte riktigt har lyckats.

Därmed är det kanske så att konflikten just nu gått in i främst en politisk och diplomatisk fas, även om jag skriver detta med den tydliga reservationen att detta mycket snabbt kan komma att förändras om omständigheterna förändras.

Den ryska agendan, som man nu i första hand försöker att engagera USA för i olika kontakter, framgår med viss tydlighet i olika officiella uttalanden man gör också i anknytning till olika diplomatiska kontakter.

Strävan är, och på den punkten är man tydlig, att nå någon typ av överenskommelse med främst USA, men också andra, om politiska förändringar i och villkor för Ukraina som man sedan mer eller mindre ultimativt kommer att kräva att detta land accepterar.

I detta agerande går det förvisso att se en lång linje i den ryska politiken. Tid efter annan i historien har man sökt politiska överenskommelser med olika västliga makter om hur mindre länders öden i de östliga delarna av Europa skall utvecklas.

Erfarenheten av detta är, försiktigt uttryckt, inte särskild god.

Det man nu vill är tydligt.

Först och främst vill man att de presidentval som kommer att äga rum i Ukraina den 25 maj, och som med betydande sannolikhet kommer att följas av parlamentsval, skjuts upp till dess att en omfattande konstitutionell förändring av landet skett.

Och därefter handlar det om en vitt gående s k federalisering av landet som skulle ge dess olika regioner möjlighet att också utforma självständiga relationer till andra länder, varmed man i första hand menar Ryssland.

Diskussioner om olika former av decentralisering förs förvisso i många länder, också i Ukraina i samband med den författningsreform man nu börjat att diskutera, och övercentraliserade stater finns det förvisso gott om.

Men det som Kreml förefaller sträva efter är ett Ukraina som splittrats så tydligt att landet berövas förmågan att uppträda som en självständig stat och enhet. Och detta innebär självfallet att ett starkt Ryssland ges de möjligheter att dominera som man annars knappast skulle ha.

Detta är oroande eftersom det också skulle riskera att omintetgöra möjligheterna att få Ukraina ekonomiskt på fötterna efter de senaste två decenniernas misskötsel.

Det kommer att behövas en stark reformpolitik i Kiev med kraft i landet i dess helhet, och en regering i Kiev som kan tala för landet i dess helhet när det gäller också de internationella relationerna också på det ekonomiska området.

Genomförandet av associerings- och det långtgående frihandelsavtalet med EU kräver t ex att det finns tydliga kompetenser för centrala statliga funktioner. Och en successiv integration med EU:s inre marknad, om det är den väg Ukraina fortsatt vill gå, kräver alldeles tydligt detta.

Mellan raderna i ryska uttalanden kan man läsa tanken att om inte hela Ukraina kan fås in i den planerade Eurasiatiska Unionen så kan man i alla fall få in vissa delar. Men det innebär en långt gående uppdelning och splittring av landet – de facto en mer eller mindre total delning.

Men oavsett de synpunkter man kan ha kring dessa frågor är det frågor som skall avgöras av Ukrainas folkvalda politiker själva. Det skall inte handla om några diktat från nära eller fjärran grannar.

På den ryska önskelistan finns också någon form av internationell garanti för Ukrainas status, med syfte att landet inte skulle ha rätt till medlemsskap i främst Nato men med all sannolikhet också EU.

Alldeles bortsett från det ingrepp i landets rätt att själv bestämma sin väg som detta skulle innebära kan man ju inte undgå att notera att Ryssland själv flagrant brutit mot den garanti för landets territoriella integritet som man blev en del av 1994.

I Moskva finns det med all sannolikhet de som argumenterar för en snabb militär operation för att få kontrollen över avgörande delar av Ukraina, men för stunden kanske det är så att den internationella reaktionen lett till att de som vill pröva andra vägar att nå de mål man satt upp dominerar.

Och det skriver jag med upprepning av min reservation tidigare.

Samtidigt går Ukraina vidare i förberedelserna för såväl ekonomisk sanering som presidentvalet i maj. Och i grunden tror jag att det är det som kommer att bestämma den kommande utvecklingen.

Och det ser ju nu ut som om Petro Peroshenko växer fram som den just nu starkaste kandidaten. Vi känner varandra väl sedan åtskilliga år, och han har varit en flitig besökare hos oss. Han har utan tvekan stärkt sin position under de senaste månaderna.

Men osvuret är alltid bäst när det gäller val, och viktigt blir vem Regionpartiet nu nominerar. Vikor Yanukovich har nu, som det sägs på egen begäran, lämnat partiet, men man skall inte glömma att partiet har varit det mest väl finansierade och organiserade under de senaste valen.

Och alldeles bortsett från Yanukovich-periodens brott och misslyckanden kommer partiet med all sannolikhet att förbli en viktig kraft i Ukrainas politik.

Början med stöd till Ukraina

STOCKHOLM: Det blev ett litet hopp i strålande sol över Östersjön från Riga till Bromma denna morgon när statsbesöket i Lettland avslutats.

Och det var ett med alla rimliga mått mätt mycket lyckat besök. Att det dessutom råkade komma vid en tidpunkt när avgörande europeiska frågor plötsligt kastats upp på vår gemensamma dagordning gjorde självfallet besöket än viktigare.

Kungen och Drottning avverkade olika besök och programpunkter i snabbt men väl organiserat tempo, och över allt var intresset för dem, för besöket och för relationerna med Sverige mycket påtagligt.

För min del blev det självfallet åtskilliga samtal inte minst kring utvecklingen i Ryssland och vår gemensamma politik vad gäller Ukraina. Utrikesminister Edgars Rinkevics och jag hade dessutom ett välö besökt seminarium på Stockholm School of Economics om det Östliga Partnerskapet med perspektiv såväl bakom som framåt i tiden.

Nästa toppmöte i Östliga Partnerskapet kommer ju att äga rum i maj 2015 i Riga under det lettiska ordförandeskapet i EU.

Men det kommer nog att rinna mycket vatten under broarna över Dnepr innan dess.

I går blev det preliminärt klartecken för det omfattande sanerings- och reformprogram som förhandlats fram mellan Ukraina och IMF. Och det är ett i alla avseenden mer generöst, mer omfattande och mer genomgripande än det som Moskva lade på bordet efter det att man i november tvingat dåvarande presidenten Janukovich att inte underteckna associeringsavtalet med EU.

Och i Kiev fattade parlamentet Radan redan vissa av de beslut som krävs för att det skall kunna börja träda i kraft.

De svårigheter Ukraina står för skall inte underskattas – misskötseln av landet har djupa rötter – men för första gången på åtskilliga år finns nu en klar väg för reformer och ett starkt och tydligt internationellt stöd. Landets långsamma glidning mot avgrunden har brutits.

Såväl i Haag som i Riga har jag ägnat betydande tid åt att med kollegor och andra diskutera vägarna framåt när det gäller att hjälpa Ukraina.

Och alldeles självklart ägnas betydande tid också åt att analysera utvecklingen i Ryssland och skapa en bild av hur dess politik kan tänkas komma att utvecklas framöver.

Men nu är jag tillbaka i Stockholm, och det finns åtskilligt, inte minst med anknytning till detta, att ta tag i.

Solen skiner, och jag ser fram mot en helg som jag hoppas i allt väsentligt kunna tillbringa hemma i Stockholm.

Det var ett tag sedan.

Till och med solen med på statsbesöket

RIGA: Första dagen på statsbesöket här, och lagom till det offentliga mottagandet utanför Svartbrödrahuset och därefter kransnedläggningen vid Frihetsmonumentet passade dessutom solen på att titta fram.

Efter gårdagskvällens regn skadade det inte.

Statsbesök handlar till betydande del förvisso om symbolik, men viktigt är att de också innehåller en god dos av substans.

Vid sidan av de mer ceremoniella delarna, och de mer politiska överläggningarna, var det svensk-lettiska affärsforum som hölls här på eftermiddagen viktigt.

Och det var ett tecken så gott som något att långt fler affärsmän än vad man hade räknat med kom dit för att delta i dess diskussioner.

I dag finns det mer än 800 svenska företag registrerade i Lettland, och varje år tillkommer 30-40 stycken. Sverige är den största utländska investeraren i landet, och svenska företag är mycket stora inom områden som finans- och teletjänster.

Men också inom andra sektorer är investeringarna betydande.

Riga har alltid varit en knutpunkt för handel och kontakter i Östersjö-regionen, och inte minst är man viktiga för transporter längre österut.

Inte minst de centralasiatiska länderna når via järnväg ut till havet vis hamnarna vid Östersjön, och Lettland erbjuder i det avseendet tre moderna och isfria hamnar.

Just nu finns det självfallet en nervositet över hur det ekonomiska utbytet österut, framför allt vad gäller Ryssland, skall utvecklas.

Den ryska ekonomin går av olika anledningar in i en mer problematisk fas, och den politiska utvecklingen med ingripandet mot Ukraina har självfallet förstärkt oron i detta avseende.

Men i det längre perspektivet hoppas vi alla självfallet på en mer produktiv utveckling också i det avseendet. Handeln österut har alltid varit viktig i denna del av Europa.

Riga är ju en mångkulturell stad, och har egentligen alltid varit det.

Det tyska och de judiska inslagen försvann genom tragedierna i samband med andra världskriget, men det ryska är fortfarande starkt inte minst i affärslivet – detta är en tvåspråkig stad – och här finns numera också många andra nationaliteter väl representerade.

I detta ligger självfallet betydande och viktiga möjligheter för framtiden.

Nu är det närmast officiell middag med Lettlands president som står på programmet.

Och i morgon börjar vi tidigt med att möta de svenska affärsmän som kommit hit för samtal under statsbesöket innan det blir dags för överläggningar med premiärminister Laimdota Straujuma.

I morgon blir det också, bland mycket annat, stort seminarium på Stockholm School of Economics in Riga med bl a utrikesminister Edgars Rinkevics och mig själv med det Östliga Partnerskapet i fokus.

Statsbesök i Lettland – en viktig relation

RIGA: I morgon inleds så det svenska statsbesöket här i Lettland, och för min del blir det två dygn tillsammans med Kungen och Drottning för att markera olika aspekter av relationen mellan våra bägge länder.

Själv var jag ju här i Riga bara för ett par månader sedan, och genom åren har det blivit otaliga besök i olika sammanhang.

Det har varit samtal i olika bilaterala frågor här i Riga, men vid åtskilliga tillfällen också möten med annan inriktning i den klassiska ryskdominerade badorten Jurmala inte så långt härifrån.

Lettland är ett viktigt grannland för oss.

En gång var Riga den största staden i det dåvarande svenska Östersjö-väldet, och fortfarande kan man se resterna av Erik Dahlbergs befästningar kring den gamla staden.

Men med freden i Nystad 1721 var det slut med detta, och det som då hette Livland med den gamla i grunden tyska handelsstaden Riga blev en del av det ryska imperium som Peter den Store med kraft förde fram till Östersjöns stränder.

Lettlands tjugonde århundrade blev både dramatiskt och ofta tragiskt. När det ryska imperiet föll samman kunde man, tillsammans med de två andra baltiska staterna, etablera sig som självständig stat.

Men det var först efter en komplicerad kamp mot såväl ryska som ryska försök att inlemma dessa områden i sina olika planer som detta blev möjligt.

Det var ju få fortfarande den baltisktyska adeln som, ditintills lojal mot den tsaren i St Petersburg, som dominerade.

Och efter de korta mellankrigsdecennierna upprepades detta igen när först Stalin, sedan Hitler och sedan åter Stalin militärt erövrade dessa områden.

Lettland infogades i Sovjetunionen, och den ockupation som följde kom på många sätt att bli hårdare än i de bägge andra baltiska staterna.

Ett stort antal ryssar flyttades med eller mot sin vilja hit, och medan letterna 1935 utgjort 77% av befolkningen i landet hade den siffran vid den sovjetiska epokens slut trängts ner till 52%.

Riga var en stad med en icke-lettisk majoritet, och i den näst största staden Daugapils är det med betydande majoritet fallet också i dag.

När Sovjetunionen föll var vi mycket engagerade i att hjälpa de nya staterna att återfå och att konsolidera sin frihet.

Det kom ju under dessa år också att handla om den viktiga frågan att hitta den rätta balansen i relationen till det sovjetiska och det ryska arvet.

Jag var själv som statsminister djupt engagerad inte bara i frågan om det fredliga tillbakadragandet av olika militära installationer, utan också i de känsliga frågorna om de nya medborgarskapslagar som successivt växte fram.

Viktigt var ju att förankra Lettland tydligt i de olika europeiska institutionerna och de normer som dessa bär upp.

Medlemskapet i Europarådet blev ett viktigt första steg i den processen, men i dag är ju landet inte bara medlem i EU och Nato utan sedan årsskiftet dessutom ett land med den gemensamma eurovalutan.

Under mer än ett decennium utvecklades den lettiska ekonomin mycket starkt, men en tydlig bubbla kom att utvecklas inte minst på fastighetsmarknaden, och när den internationella finanskrisen slog till på allvar hösten 2008 drabbades Lettland mycket hårt.

För oss blev detta månader när vi, mitt uppe i allt annat, var starkt engagerade för att hjälpa Lettland på olika sätt.

Inom EU, gentemot IMF och genom ett eget nordiskt program var vi drivande för de internationella insatser som gjordes för att hjälpa landet.

Avgörande var dock de insatser som Lettland själv gjorde.

Dess radikala saneringsprogram var både dialekt och smärtsamt, men kom också att bli framgångsrikt. Vi kunde lägga den oro vi under ett skede känt för landets utveckling åt sidan.

Och även om sviterna av krisen alls inte är övervinna växer den lettiska ekonomin nu åter starkt. Förra året låg tillväxten över 4% och i år räknar man med en motsvarande utveckling.

Det imponerar.

Programmet för statsbesöket domineras i morgon av mottagning och överläggningar med president Andris Bērziņš, besök i parlamentet Saeima och traditionell kransnedläggning vid frihetsmonumentet mitt i staden.

Men ett besök på ockupationsmuséet är också viktigt för att få bilden av landets komplicerade historia.

Just dessa dagar är ju de dagar man minns när 1949 mer än 40.000 letter under brutala former tvångsdeporterades till Sibirien.

Men ett besök som detta blickar självfallet först och främst framåt, och det kommer att bli åtskilliga diskussioner om de ekonomiska förbindelserna och den potential för framtiden som finns i dessa.

Stockholm School of Economics in Riga tillhör ju de allra bästa av de satsningar vi inledde i början av 1999-talet, och självfallet blir det ett besök och diskussioner även där.

Men morgondagen bjuder också på annat av vikt.

På planet från Amsterdam till Riga i kväll fanns också Indonesiens utrikesminister Marty Natalegawa, som är här för sitt officiella besök i morgon.

Och efter det att vi lämnat Amsterdam med Baltic Air lyfte USA:s Air Force One med president Obama för den korta flygningen till Bryssel där det i morgon blir toppmöte mellan USA och EU.

Mest Ukraina också i Haag

HAAG: Det saknades förvisso inte uppmärksamhet på vårt toppmöte om nukleär säkerhet, men en betydande del av uppmärksamheten handlade föga förvånande om krisen med Ryssland.

Men mötet i sig själv är viktigt, och vi hade en intressant och lite ovanlig diskussion i dag på eftermiddagen uppbyggt kring hur våra länder faktiskt skulle reagera i en situation med nukleär terrorism.

Toppmöten som dessa tenderar ibland att bli en serie av upplästa anföranden, men här blev det annorlunda, mer levande och påtagligt mer relevant.

Men detta hindrade inte att mycket kom att handla om Ukraina.

När ledarna för G7-länderna satte sig ner för sitt informella möte före middagen blev ett av resultatet att de i stället för det planerade G8-mötet i Sochi i Ryssland i juni nu blir ett G7-möte i Bryssel i juni.

Och i detta ligger alldeles självklart en stark politisk signal till Ryssland om konsekvenserna av dess agerande.

Möten som dessa ger ju möjlighet också till mer informella samtal, och Fredrik Reinfeldt och jag hade i anslutning till middagen samtal såväl med Kinas president Xi Jinping som, mer utförligt och med Ukraina i centrum, USA:s president Barack Obama.

Noteras på det positiva kontot bör att Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov accepterade ett möte med Ukrainas utrikesminister Andrii Deshchytsia. Positionerna var i allt väsentligt låsta, men att mötet ägde rum var i alla fall ett positivt tecken värt att notera.

Mitt i natten återvänder så Fredrik Reinfeldt hem till Sverige, medan jag fortsätter med det nukleära toppmötet här under morgondagen intill dess att det avslutas fram mot den senare delen av eftermiddagen.

Och i morgon kväll någon gång landar jag så i Riga för det viktiga statsbesöket där.

Vecka i Haag och Riga

BRYSSEL: Så har då denna den nionde upplagan av Brussels Forum avslutats – jag tillhör dem som har varit med på dem alla – och jag beger mig hem mot Stockholm för en natt och några morgontimmar där.

Först skall dock en intervju om situationen i krisen med Ryssland och Ukraina för kvällens Agenda klaras av.

Att denna kris kom att dominera dagarna här var knappast överraskande, även om vi ju försökte att vidga perspektiven också till världen i övrigt.

Och så kommer det säkert att förbli under den kommande veckan.

I morgon förmiddag åker jag så till Haag för det stora Nuclear Security Summit där. Fredrik Reinfeldt anknyter senare för middagen med bl a president Obama.

De tidigare mötena i Washington och Seoul initierade ett ambitiöst arbete med de olika nukleära säkerhetsfrågorna, och med vår bakgrund och expertis är det ju naturligt att vi varit mycket aktiva i detta arbete.

Om detta kommer jag självfallet att berätta, men framför allt blir det viktiga diskussioner om vägar framåt i detta samarbete.

Men läget är som det är, och i morgon blir det också på amerikanskt initiativ möte i G7-kretsen av länder för att diskutera situationen mellan Ryssland och Ukraina.

Det är ett möte som sker i skuggan av stor osäkerhet om vad som kan bli nästa steg från rysk sida.

Och det blir alldeles säkert åtskilliga andra diskussioner i samma ämne.

Från Ryssland kommer utrikesminister Lavrov att finnas på plats.

Även andra frågor kommer dock att vara i fokus under tiden i Haag.

Ett möte mellan Korea:s president och Japan:s premiärminister är en viktig del i försöken att minska olika spänningar i den delen av världen.

Däremot finns med stor sannolikhet inte några förutsättningar för Kinas president Xi Jinping att tala med Japans premiärminister Abe, trots att bägge kommer att finnas på plats.

På tisdag kväll flyger jag så till Riga i Lettland för att vara med på statsbesöket där med Kungen och Drottningen under onsdagen och torsdagen.

Det är ett viktigt besök som planerats sedan lång tid tillbaka, men som ju nu äger rum i en situation med mycket påtagliga spänningar i Europa.

Lettland och dess utveckling är mycket viktigt för Sverige.

Det var ingen tillfällighet att vi 2008 och 2009 engagerade oss starkt såväl politiskt som finansiellt för att hjälpa landet i dess då utomordentligt besvärliga ekonomiska situation.

Alla hade då inte lika stor förståelse för hur viktigt det faktiskt var.

Men i allt väsentligt var det självfallet Lettlands egna insatser som gjorde att man klarade sig ur den svåra krisen. Inte sällan har de erfarenheter som då gjordes åberopats som ett mönster för andra länder.

Från Haag fortsätter president Obama till Bryssel där det blir toppmöte mellan EU och USA.

Att banden över Atlanten blivit än viktigare i den situation som nu råder är väl alldeles uppenbart, och vid sidan av förhandlingarna om frihandelsavtalet TTIP blir det alldeles säkert krisen med Ryssland som kommer att dominera detta toppmöte.

Rysslands tragiska misslyckande

BRYSSEL: Det saknas förvisso inte ämnen att diskutera på årets Brussels Forum, men oundvikligen är det Rysslands ingripande i och mot Ukraina som dominerar så gott som varje diskussion här.

Från skeptiskt östeuropeiskt håll hör man en viss rädsla för att det som Ryssland nu gör kommer att glömmas lika fort som kriget mot Georgien i augusti 2008, men när Europeiska Rådets ordförande Herman van Rompuy var här i går lät det tydligt annorlunda.

Han såg detta som en kris som kommer att ha djupgående konsekvenser för lång tid framöver. Och så är det alldeles säkert.

Under gårdagens diskussioner blev det en tämligen känsloladdad konfrontation mellan å ena sidan två ryska ambassadörer och å andra sidan personligheter från Estland, Ukraina och Georgien.

För nog visade detta det tragiska misslyckande som Rysslands politik i sin egen del av världen under det senaste kvartsseklet varit.

Det var förvisso inte lätt att frigöra sig från det sovjetiska arvet och bygga nya och förtroendefulla relationer med de stater ur det forna imperiet som vunnit eller återfått sin självständighet.

Men att detta borde ha varit en central del av den samlade ryska politiken är uppenbart.

Men nu – ett kvarts sekel senare – är bilden en fundamentalt annorlunda.

I sitt eget närområde möts Ryssland med känslor som varierar från misstro över rädsla till någonting som närmar sig fiendskap.

Så hade det inte behövt bli, men så har det blivit genom den politik som Ryssland kommit att föra inte minst under de senaste åren.

Att det ligger ett stort långsiktigt problem för Ryssland i detta borde vara uppenbart också ur Moskvas perspektiv.

Utan goda grannar har varje land en mer besvärlig situation, och det finns bestämda gränser för hur en sådan situation kan hanteras med bara militär makt eller muskulös retorik.

Dagens diskussioner har spänt över vidare områden, men gång efter gång kommer frågor som har med Ryssland och Ukraina tillbaka. Och det oavsett om det handlar om det inbördeskrig i Syrien som ju nu gått in i sitt fjärde år eller om utsikterna på de globala energimarknaderna.

På eftermiddagen var det Catherine Ashton:s tur att tala och möta de olika frågorna, och det var naturligt att det var Ukraina, Iran och Balkan som var i fokus.

För min del är möten som detta självfallet en viktig möjlighet inte bara att möta mina kollegor – några av dem är här; just nu är det Qatar:s utrikesminister i panelen – utan också att träffa opinionsbildare och tänkare som arbetar med de olika frågor som står på den internationella agendan.

Och här träffas ett urval av ”the brightest and the best” från främst Europas olika tankesmedjor med en lång rad intressanta och viktiga konversationer som följd. Det är ju ofta i möten som dessa som nya idéer och initiativ börjar att växa fram.

Nu går mina möten vidare – ett med ordföranden i amerikanska senatens utrikesutskott Robert Menendez står närmast på programmet följt av ett med talmannen i det georgiska parlamentet Davit Usupashvili.

Så fortsätter det till en bit efter lunch i morgon, då jag deltar i den session som är tänkt att summera upp de olika diskussionerna här sedan i fredags eftermiddag.

Och så småningom återvänder jag sedan hem till Stockholm för att förbereda mig för en vecka som till allra största delen kommer att tillbringas på resande fot.

En vattendelare

BRYSSEL: Det blev tydliga och bra slutsatser från mötet med Europeiska Rådet i Bryssel, och det inte minst genom Fredrik Reinfeldts och Sveriges i övrigt insatser i diskussionerna.

På förmiddagen i dag undertecknade så stats- och regeringscheferna associeringsavtalet med Ukraina, vilket var en mycket viktig signal om vårt stöd till landet och dess politiska ledning.

Det första mer formella mötet inom denna nya ram mellan Ukraina och EU kommer nu att äga rum i april, och beslutet om detta togs samtidigt med beslutet att ställa in det toppmöte med Ryssland som var planerat att äga rum i Sochi i juni.

Undertecknandet i Bryssel kom nu att ske samma dag som man i Moskva tar de sista formella besluten om att ansluta Krim till Ryssland.

Hur denna kris kommer att fortsätta att utvecklas är fortfarande mycket osäkert.

Vi kan inte bortse från de ihållande och mycket trovärdiga uppgifter om fortsatta och pågående koncentrationer av ryska stridskrafter runt Ukrainas gränser.

Att avgöra vilka intentioner ledningen i Kreml kan ha är inte enkelt, och det är inte ens säkert att några avgörande beslut har fattats, men att det nu håller på att byggas upp en förmåga för att snabbt kunna göra en militär operation in över östra, södra och centrala Ukraina förefaller tydligt.

Inte minst mot denna bakgrund är det viktigt att internationella observatörer mycket snabbt kommer på plats. Vi hade önskat ett tydligare och snabbare beslut av det Europeiska Rådet på just denna viktiga punkt.

Ungefär samtidigt som Fredrik Reinfeldt lämnade Bryssel efter viktiga diskussioner också om energi- och klimatpolitiken anlände jag hit för årets upplaga av Brussels Forum med bl a EU:s Herman van Rumpuy och Nato:s Anders Fogh Rasmussen, men också Ukrainas utrikesminister Andrii Deshchytsia, på det omedelbara programmet.

Men jag ser att också Rysslands ambassadör till EU och min gamle och duglige medarbetare i Bosnien Vladimir Chizov har anmält sitt deltagande till konferensen. Jag skall inte tynga vår gamla vänskap med att fråga honom om vad han tycker om det som nu sker.

Tyvärr är det ju en vattendelare vi ser. Alldeles uppenbart för Ryssland, tydligt för Europa och dessutom med uppenbara globala implikationer.

Det är dessvärre lätt att dra slutsatsen att det fönster av goda möjligheter som öppnades upp för Europa 1989/1991 nu mer definitivt stängts.

Utvecklingen under de senaste åren har förvisso varit bekymmersam, men ändå inte fullständigt definitiv.

Det var ju trots allt inte så rasande länge sedan vi i november 2009 satt på ett konstruktivt och bra toppmöte mellan EU och Ryssland i Stockholm och talade om det ”partnerskap för modernisering” som vi då hade all anledning att ha stora förväntningar på.

Och snart därefter togs ju i Berlin initiativ till den s k Mesebergs-process som syftade till att pröva om det fanns förutsättningar för ett närmare samarbete mellan EU och Ryssland i olika europeiska säkerhetsfrågor.

Allt detta ligger nu i gruset, och i stället har vi ett Ryssland som närmast går till storms mot samarbete, förtroende och säkerhet.

De har omedelbart militärt vunnit Krim, och fått en kortsiktig nationalistisk yra, men att detta skulle stärka eller främja Ryssland i det lite längre perspektivet har jag utomordentligt svårt att se.

Detta är någonting som vi definitivt inte har anledning att glädja oss över. Jag ser att det finns en och annan i debatten som med lätt glädje stiger fram och säger ”vad var det jag sa”.

Jag tillhör inte dessa.

En annan utveckling hade varit både möjlig och önskvärd, men stämningarna i reflexerna i Kreml ledde åt ett annat håll. Jag är övertygad om att det Ryssland som strävar efter modernitet, liberalisering och samarbete med världen i dag är i lika stor som tyst sorg.

Men vi är där vi är och måste forma politiken framöver därefter. Och nu är det alldeles uppenbart att Europa behöver strategisk både eftertanke och framtidsblick som sällan förr.

Saker är inte enkla längre. De är mycket långt därifrån.

Här på Brussels Forum står mycket på programmet, men de mer informella diskussionerna kommer nog så gott som enbart att handla om just dessa nya, allvarliga och bekymmersamma perspektiv.

Gradvis kommer säkert nya slutsatser att växa fram. Vi har gått in i ett nytt skede i den europeiska politiken.

Klart starkare åtgärder

STOCKHOLM: Dagen började med avstämning i regeringskretsen om Ukraina inför Europeiska Rådets möte, som ju har Ukraina som ämne för den middag som lär pågå just när detta skrivs.

På eftermiddagen meddelade i Washington president Obama de nya åtgärder mot olika individer och intressen i Ryssland som han beslutat att vidta.

Och i denna omgång riktade de sig mot personer i påfallande nyckelpositioner, och dessutom i ett antal fall mot sådana med påfallande ekonomiska intressen utanför Ryssland. Att en bank fanns med på listan var självfallet också av betydelse.

Vilka slutsatser EU:s stats- och regeringschefer kommer att dra i detta hänseende på sin middag i kväll vet jag ännu inte. Det är dock viktigt att det inte blir för stora skillnader i EU:s och USA:s politik.

Den viktiga signal som USA:s åtgärder i dag och de som kommer att meddelas från EU i morgon sänder är att om Ryssland går vidare med sin politik finns en tydlig beredskap från vår sida att gå vidare med olika åtgärder.

Det sade vi redan i måndags, men nu visas det i handling också.

Att dessa åtgärder i ett slag kommer att ändra Rysslands politik finns det knappast någon som tror på. Syftet är att visa att kostnaderna om man går vidare successivt kommer att bli allt högre, och det dessutom i ett läge där det är väldigt svårt att se vad Ryssland har att vinna på denna politik på sikt.

Den nationalistiska retoriken leder förvisso till en viss yra och upphetsning.

Men samtidigt ser jag att Standard & Poor nu nedvärderar Rysslands ekonomi från neutral till negativ bedömning. Och det sker i ett läge där de ekonomiska utsikterna för landet redan hade börjat atty framstå som påtagligt mer bekymmersamma.

Intresset från internationella media för hur krisen utvecklas är självfallet stort.

Jag inledde min dag med ett samtal på BBC World Service om vad som är att vänta, och avslutade med en längre intervju med Christiane Amanpour på CNN med fokus på vilken effekt de olika åtgärder som nu vidtas av USA och EU kan få.

I bägge fallen underströk jag – som vanligt – betydelsen av att hjälpa Kiev och vikten av att fokusera på Ukraina i dess helhet.

Kontrasten mellan att arbeta med dessa utmaningar och diskussionen under en timma med medlemmar runt om i världen i den globala Internet-kommissionen var i sanning slående.

Det blev en konkret och bra genomgång av huvuddelen av de olika utmaningar som vår kommission kommer att ha att arbeta med under de närmaste åren.

Just nu handlar mycket om USA:s besked att man i september nästa år är beredd att lämna över den sista formella funktion man har i Internet-systemet, och den breda diskussion som därmed inletts om hur och vill vad som detta överlämnade skall ske.

Funktionen har knappast haft någon praktiskt betydelse på åtskillig tid, men har dock varit en yttersta säkerhetsgarant för att det sammansatta ekosystemet av olika funktioner som ser till att Internet utvecklas har fungerat.

Och som sådan kräver den en ersättning som har legitimitet och ger den säkerhet som världen i dess helhet ju har ett högst konkret intresse av.

Den diskussionen kommer att bli viktig, men vi hade inte svårt att identifiera en lång rad andra frågeställningar som kommer att bli mycket viktiga i vårt arbete.

Delar av kommissionen kommer att träffas de närmaste dagarna i anslutning till ICANN:s styrelsesammanträde i Singapore, andra kommer att träffas på den stora konferensen i Sao Paulo i slutet på april och sedan träffas vi alla i Stockholm i slutet av maj.

Samtidigt som jag antar att Europeiska Rådet i Bryssel går in i sitt slutskede i morgon sätter jag mig på ett plan dit för att under helgen vara med på detta års upplaga av Brussels Forum.

Jag tillhörde dem som var med och födde idén till dessa möten ett antal år tillbaka, och de har sedan dess blivit allt bättre.

Nu ges ju också möjligheten för alla som inte är där att följa huvuddelen av dess diskussioner via nätet, och jag kommer via Twitter att informera mer om den möjligheten.

Stödprogram för Ukraina

STOCKHOLM: Åter en dag med konflikten mellan Ryssland och Ukraina i centrum för arbetet.

När Europeiska Rådet möts i morgon kväll för att diskutera konflikten kommer Fredrik Reinfeldt att läggas tyngdpunkten på vad vi kan göra för att hjälpa Ukraina.

Vi har nu tagit initiativ till ett nordiskt-baltiskt finansiellt stödpaket i samarbete med Internationella Valutafonden. Och att vi gör det tidigt på detta sätt beror också på att vi vill sända signalen till andra länder och grupperingar av länder att göra samma sak.

Det kommer nämligen att behövas ett tämligen omfattande program.

Viktigt är självfallet att detta förenas med mycket tydliga ekonomiska reformer och åtgärder. Diskussioner pågår redan mellan IMF och Ukraina om detta.

Mötet i morgon kommer också att handla om olika s k restriktiva åtgärder och sanktioner mot Ryssland.

När vi beslutade om sådana mot 21 personer i måndags sade jag att vi var beredda att gå vidare om Ryssland går vidare.

Och självfallet förblir det viktigt i frågor som dessa med fortsatt nära kontakt med Washington om de ytterligare åtgärder som kan bli aktuella där.

I Wien har man fortsatt de olika diskussionerna om en möjlig OSCE-mission i Ukraina, men gång efter gång kommer det nya ryska krav på begränsningar för den i olika avseenden.

Och i försöken att nå kompromisser med Moskva har man nu gått längre när det gäller att inte ta hänsyn till Ukraina än vad jag egentligen tycker är försvarbart i detta läge.

Om denna fråga förblir blockerad kommer i alla fall vi att föreslå att vi snabbt går fram med en EU-mission på ett eller annat sätt.

Det viktiga är ju att det så snabbt som möjligt kommer internationella observatörer på plats inte minst i de södra och östra delarna av landet. De borde redan ha varit där.

Morgondagen börjar med sedvanligt regeringssammanträde, och i anslutning till detta kommer vi också att stämma av dessa olika frågor innan Fredrik Reinfeldt ger sig av till Bryssel och de olika möten som också leder upp till middagen med de övriga stats- och regeringscheferna i EU.

På mitt program i morgon står också att ta emot några nya ambassadörer.

Kinas och Japans nya ambassadörer har fått vänta alldeles för länge, men de relationerna är självfallet mycket viktiga, och det finns åtskilligt att följa upp efter mitt besök i de två länderna för inte så länge sedan.

Men jag träffar också nya ambassadörer från Österrike och Namibia.

Till andra frågor som blivit lidande på grund av krisen i östra Europa hör det viktiga arbetet med de globala nätfrågorna.

I dag hade jag dock möjlighet att sitta ner en timme med Anna Karin Hatt, som ju också är IT-minister, för att dra upp lite riktlinjer för vårt gemensamma arbete med dessa viktiga frågor.

Och i morgon har jag en telekonferens med medlemmarna i den oberoende internationella kommission för nätfrågorna som jag ombetts att leda.

Tanken är att vi kommer att ha vårt första möte i anslutning till Stockholm Internet Forum mot slutet av maj, men innan dess kommer det dessutom att vara viktiga internationella möten såväl i Sao Paulo som Tallinn som kräver både närvaro och arbete.

Ett oberäkneligt Ryssland

STOCKHOLM: I en nationalistisk yra vi sällan sett maken till gick president Putin i dag vidare och annekterade Krim till det ryska territoriet.

Det är decennier sedan vi senast såg en makt med militärt våld ändra på Europas gränser på detta sätt.

Och konsekvenserna är svåra att förutse.

Ryssland har nu blivit en oberäknelig makt, och dessutom med en tröskel för användning av militär makt i sitt närområde som är lägre än vad de flesta tidigare hade utgått från.

Detta kommer att påverka mycket. Inte minst gäller det olika delar av de ekonomiska relationerna. Ryssland är plötsligt förknippat med risker på ett sätt som inte borde ligga i landets intresse.

President Putins långa anförande i Kreml i dag var något av en politisk stridsförklaring mot den västliga värld som landet ju tidigare sökt samarbete med.

Jag minns hans omtalade anförande vid säkerhetskonferensen i München 2007, men dagens anförande kommer nog på ett helt annat sätt att ses som en vattendelare i Rysslands utveckling.

Säkert leder detta till en del kortsiktiga inrikespolitiska poäng. Äventyr av detta slag brukar ha den effekten.

Men den stora frågan är självfallet vilka som kommer att bli konsekvenserna på längre sikt. Och att de på ett eller annat sätt kommer att bli betydande är ställt utom allt tvivel.

Så sent som när vi i kretsen av EU:s utrikesministrar i måndags diskuterade situationen fanns det en och annan som trodde att det fanns en möjlighet att diplomatin skulle förhindra president Putin att ta detta steg.

Men därav blev intet.

Det fanns inget drag av försonlighet gentemot omvärlden i det långa anförandet. Och mycket illavarslande var också att de som i Ryssland anmäler avvikande åsikt omnämndes som ”förrädare”. Ett hårdare inrikespolitiskt klimat torde dessvärre tillhöra det som är sannolikt i detta läge.

Att relationerna mellan de ryska och ukrainska nationerna kommer att försämras kraftigt på grund av detta framstår som tämligen klart.

Att detta skulle ligga i Rysslands långsiktiga intresse är utomordentligt tveksamt. De pliktskyldiga ord president Putin riktade till Ukraina i sitt tal förklingade nog ohörda.

För vår och EU:s del handlar nu mycket om stödet till Ukraina. I morgon kommer vi att närmare diskutera förberedelserna för mötet med EU:s stats- och regeringschefer på torsdag och fredag, och i morgon eftermiddag träffar Fredrik Reinfeldt EU-nämnden för att diskutera förberedelserna.

I dag har USA:s vicepresident Biden varit i Warszawa, och i morgon kommer han att vara i Vilnius. Förutom den polska ledningen träffar han presidenterna för de tre baltiska staterna.

Nästa vecka kommer USA:s president Obama till Europa, och i anslutning till det Nuclear Security Summit som kommer att hållas i Haag blir det nu också ett möte med G7-länderna för att diskutera just utvecklingen i Ryssland och stödet till Ukraina.

Min dag i dag avslutades med att jag hade en möjlighet att framföra hälsning till firandet av det persiska nyåret Nevruz i Kungsträdgården i Stockholm.

Och jag mindes besök i Mazar-e-Sharif, Isfahan, Erbil och Baku och andra delar av det vida kulturområde där denna tradition är viktig, levande och stark sedan omkring 4.000 år tillbaka.

I morgon är det ny dag. Och fortsatt arbete här i Stockholm.

Starka slutsatser i Bryssel

BRYSSEL: Snövädret på morgonen försenade mig lite till de olika mötena i dag, och de började ju med det möte med Ukrainas utrikesminister som min slovakiske kollega Miroslav Lajcak och jag hade inbjudit till.

Men det blev en nyttig genomgång, med praktiskt taget alla EU:s utrikesministrar på plats.

Enigheten i bedömningen av situationen är i det närmaste total.

Den diskussion vi har handlar nu om åtgärder på kortare sikt och konsekvenser på längre sikt.

Vi har nu fattat beslut om att sätta upp ett antal personer på den restriktionslista som innebär bl a att de inte har möjlighet att få visum till EU.

Och vi gjorde i våra diskussioner klart att om krisen fortsätter är vi utomordentligt beredda att gå vidare med att lägga till nya namn till denna lista.

Det ryska agerandet vad gäller Krim är i alla delar oacceptabelt.

Men nu finns ju också ytterligare och ytterligt oroande signaler om att det ryska agerandet är inriktat på en destabilisering av östra och södra Ukraina som kan tjäna som förevändning för en intervention enligt den modell som nu etablerats på Krim.

Här måste vi vara tydliga i vår politik gentemot Ryssland och vårt stöd till regeringen i Krim, och viktigt vore också med internationella observatörer på plats så snabbt som möjligt.

Jag föreslog tidigt en EU-närvaro eftersom jag knappast trodde att det skulle bli möjligt att få ett snabbt beslut inom OSCE.

Så har också visat sig vara fallet, men det finns nu de som ser tecken på att detta håller på att förändras.

Den som lever får se. Bara det inte blir för sent.

Kanske blir det för stats- och regeringscheferna när de möts på torsdag och fredag att värdera den situationen närmare.

Men ytterligt viktigt är att snabbt få till stånd en bättre internationell närvaro i de olika delarna av Ukraina.

Och mandatet för en sådan närvaro måste självfallet omfatta Ukraina i dess helhet, även om vi nog kan utgå från att Ryssland kommer att blockera dess tillträde till Krim.

Det förslag som i dag officiellt presenterats av Ryssland har föga med detta att göra.

Vad man där föreslår är någon form av process som skulle fatta beslut om Ukrainas framtid i en rad olika avseenden, men då ett Ukraina som inte längre inkluderar Krim.

För mig för detta tankarna till när man i Yalta i februari 1945 under sovjetiskt tryck började fatta beslut om Polens politiska framtid.

Vi vet dessvärre hur det slutade. Och något sådant – över huvudet på Ukraina självt – kan vi aldrig medverka till.

Hur relationerna med Ryssland kommer att utvecklas på längre sikt kommer vi att ha anledning att diskutera mer på djupet.

I dag diskuterade vi också om vi skall inställa det toppmöte mellan EU och Ryssland som skall äga rum i Sochi i juni.

Att göra så innebär förvisso inte att det saknas kanaler för kommunikation med den ryska ledningen, men att nu sitta ner och tala om det som tidigare brukade kallas ett strategiskt partnerskap kanske inte framstår som naturligt.

Men hur vi kommer att gå vidare i den frågan avgörs mot slutet av veckan.

Efter en lång dag här återvänder jag nu till Stockholm och några dagar av arbete hemma. Det är i alla fall så planeringen ser ut just nu.

Till det arbetet hör då också självfallet förberedelserna för diskussionerna om Ukraina när stats- och regeringscheferna möts på torsdag.

Då kommer också de viktiga politiska delarna av det omfattande associerings- och samarbetsavtalet med Ukraina att undertecknas.

Och det är en mycket viktig signal om EU:s stöd till Ukraina i denna kritiska situation.

Vängruppen för Ukraina

STOCKHOLM: Solig dag här hemma, men alldeles självklart är det krisen i östra Europa som tar all uppmärksamhet.

Dock skall noteras att det i dag också är val i Serbien, och det saknar förvisso inte betydelse.

Vår förhoppning är att detta skall resultera i en regering tydlig när det gäller de ekonomiska reformer som krävs, och fortsatt bestämd när det gäller de anslutningsförhandlingar med EU som ju landet nu inlett.

Serbiens politiska kurs i dessa och andra hänseenden är av stor betydelse för regionen i dess helhet.

I dag äger så den s k folkomröstningen på Krim rum. Jag skriver s k efter den inte uppfyller några kriterier på hur en rimlig sådan skall utformas, och det alldeles bortsett från att den inte är förenlig med landets konstitution.

När det s k officiella resultatet – som ju kommer att vara ett överväldigande stöd för anslutning till Ryssland – kommer att tillkännages vet vi inte, men med all sannolikhet innan dess att EU:s utrikesministrar inleder vårt möte i Bryssel i morgon kl 09:30.

För mig blir det en rasande tidig avfärd i morgon bitti, därför att före ministermötet samlas på bl a svenskt initiativ den s k vängruppen för Ukraina för information och diskussion med medverkan av också Ukrainas utrikesminister Andrii Deshchytsya.

Ett mycket stort antal av EU:s utrikesministrar i övrigt har anmält intresse av att delta i det mötet.

Det vi nu ser är en tydlig rysk strategi för destabilisering av östra Ukraina, samtidigt som det är tydligt att det finns förberedelser för framstötar också i landets södra delar.

Direkt alarmerande är två uttalanden som gjorts av ryska utrikesdepartementet, och som mycket tydligt antyder en beredskap till direkt ingripande i östra Ukraina under förevändning av de oroligheter som ju till betydande del skapats av olika pro-ryska grupper.

Enligt uttalanden av guvernörerna i Donetsk och Charkov kommer dessa grupper till betydande del från Ryssland.

Varje sådant ingripande skulle på ett dramatiskt sätt förvärra situationen, och alldeles självklart leda till nya åtgärder riktade mot Ryssland från inte minst EU:s sida.

Syftet med mötet tidigt i morgon bitti är att lyssna på Ukraina, och att diskutera hur vårt stöd för landets utveckling bäst kan utformas. Till stor del handlar detta om det finansiella stödet och de ekonomiska reformer som är nödvändiga, men till betydande del också om det viktiga presidentval som kommer att äga rum den 25 maj.

Åtskilligt står på dagordningen för utrikesministermötet, men det säger sig självt att det är situationen med Rysslands aggression mot Ukraina som kommer att dominera.

Jag hoppas dock att det skall vara möjligt för mig att komma tillbaks till Stockholm på kvällen, och planen som den nu ser ut är att sedan kunna tillbringa några dagar här med olika frågor.

Viktig deklaration i riksdagen

STOCKHOLM: Det blev ännu en dag när frågor kring Rysslands aggressionshandlingar mot Ukraina kom att dominera.

Viktigast var självfallet den information i frågan jag gav till riksdagen med möjlighet för dess ledamöter att ställa frågor.

Där gav jag en bredare bild såväl om vad som hänt som vår värdering av situationen på både kortare och längre sikt.

Och min deklaration rekommenderas till läsning av alla som är intresserade av frågan.

Viktigt, om än inte förvånande, var den breda och starka uppslutning som kom från så gott som samtliga riksdagens partier för vad jag hade att säga och för regeringens politik.

Och i en fråga som denna är självfallet en bred nationell uppslutning viktig.

Under eftermiddagen väntade vi självfallet på information om huruvida samtalen mellan utrikesministrarna Kerry och Lavrov i London hade gett något resultat eller inte.

Men när Sergey Lavrov gav sin presskonferens var det mycket tydligt att den ryska positionen inte förändrats. Den s k folkomröstningen på Krim kommer att genomföras, och president Putin kommer att respektera dess resultat.

Så löd budskapet.

Och i sedvanlig ordning blandades det med några underligheter, som i detta fall handlade det om några gamla folkomröstningar på Komorerna. Relevansen av detta var inte alldeles uppenbar.

Det krävs nog ett verbalt mikroskop större än mitt för att i det som utrikesminister Lavrov sade hitta några öppningar.

Till de distinkt oroväckande utvecklingarna under dagen hör den ryska officiella reaktionen på det som inträffade i Donetsk i går kväll.

En grupp pro-Maidan demonstranter överfölls på ett tydligen mycket brutalt sätt av ett antal pro-ryska aktivister med resultat att en av de förra knivskars till döds.

Men i ett officiellt uttalande på det ryska utrikesministeriet i Moskva vände man på hela utvecklingen och formulerade sig i termer som lät som om man var beredd att ta det inträffade till förevändning för en intervention.

Händelsen var självfallet både allvarlig och tragisk, men den officiella ryska reaktionen på den var direkt alarmerande.

Nu nalkas nalkas helgen, men särskilt lugn lär den knappast bli.

I morgon är jag med i Ekots Lördagsintervju, och det är väl inte osannolikt att denna åtminstone till del kommer att handla om Rysslands aggression mot Ukraina och de konsekvenser den kommer att få.

Ännu ingen rysk öppning

STOCKHOLM: Denna dag inleddes med sammanträde och beredning med regeringen, och det blev en bred genomgång av situationen med anledning av den ryska aggressionen mot Ukraina och dess möjliga konsekvenser såväl på kort som på längre sikt.

I morgon kl 12:00 utnyttjar jag möjligheten att lämna information till riksdagen, och redovisar då regeringens bedömning av utvecklingen och av de konsekvenser vi nu kan se.

På eftermiddagen i dag hade jag också möjlighet att träffa EU-ländernas ambassadörer här i Stockholm och redovisade för dem en del av de bedömningar av situationen som vi nu gör.

I morgon inleds dock dagen med att träffa riksdagens EU-nämnd för att redovisa inriktningen av vårt arbete inför mötet med EU:s utrikesministrar i Bryssel på måndag. Att det mötet kommer att domineras av den aktuella krisen är tämligen uppenbart.

Förberedelserna för olika typer av också restriktiva åtgärder riktade också mot Ryssland fortsätter, och ser vi inte tydliga steg från Rysslands sida kommer de att gå över i konkreta beslut under den kommande veckan.

Åtskilliga blickar kommer att riktas mot mötet i morgon mellan USA:s och Rysslands utrikesministrar i London. Från USA:s sida har sagts att om den s k folkomröstningen äger rum på Krim på söndag kommer möjligheten för en diplomatisk lösning av konflikten att stängas.

Det kommer med andra ord att krävas mycket tydliga steg från rysk sida för att det skall vara möjligt att tala om framsteg från det mötet.

Än så länge finns knappast några tecken på detta.

Vi ser ju tvärt om att man vägrat att acceptera FN.s försök till kontakter i konflikten, och att man de facto blockerar diskussioner inom OSCE om möjligheten av internationella observatörer i Ukraina.

Det skulle dock inte förvåna mig om vi kommer att se ryska utspel som utan att rubba den position man militärt erövrat på Krim syftar till att skjuta upp de planerade valen i Ukraina och bereda vägen för en mer eller mindre tydlig uppdelning av landet.

Men sannolikheten för att sådana förslag kommer att accepteras av regeringen i Krim tror jag är påtagligt begränsad, och det i synnerhet om de inte är förknippade med ett tillbakadragande på Krim.

Senare i dag kommer Ukrainas premiärminister Arsenij Yatsenyuk att framträda inför FN:s säkerhetsråd i New York och redovisa sitt lands situation och åsikter. Hur Rysslands representant kommer att uppträda i den diskussionen blir både viktigt och intressant.

Läget i själva Ukraina är nervöst mot bakgrund av ihållande uppgifter om betydande ryska trupprörelser längs landets gränser.

Det är en stor övning med Rysslands luftlandsättningsförband som dragits igång, och som allra minst också har till syfte att öka trycket på Ukraina.

Nästan vår i London

LONDON-STOCKHOLM: Det blev sista planet från Heathrow till Arlanda efter en lång men påtagligt produktiv dag i London.

Till det skall läggas att det var en dag när det nästan verkade som om våren hade börjat att komma på allvar.

Att nästan allt kom att ganska om Rysslands aggression mot Ukraina behöver knappast påpekas.

Och mediaintresset var påfallande.

Jag började dagen med långa intervjuer med såväl BBC World Television som CNBC, och sedan fortsatte det med olika intervjuer innan det blev en längre intervju med Channel Four precis innan jag satte mig i bilen ut till Heathrow.

Men viktigast var de olika samtalen.

Hos Center for European Reform samlades en rad olika bedömare för att diskutera först Storbritannien och EU och därefter den utmaning som ligger i den ryska politiken gentemot Ukraina.

Och det blev ett lika sakkunnigt som livligt utbyte av olika tankar.

Jag påpekade att det finns ett samband mellan de två frågorna vi hade att diskutera.

Ett EU som riskerar fragmentisering genom brittisk vacklan blir självfallet ett Europa som får svårare att klara de allt svårare utmaningar vi nu ser såväl i vårt södra som i vårt östra grannskap.

Det borde definitivt inte ligget heller i Storbritanniens intresse.

Från kvarteren kring Westminister fortsatte jag till City för diskussion med European Bank for Reconstruction and Development med självklart samma fokus.

Här ägnade vi tid åt att diskutera Ukrainas ekonomiska situation och vad vi kan och måste göra för att hjälpa till. Via videolänk kopplade vi upp till EBRD:s representant i Kiev för att få den allra senaste bedömningen.

Viktigt är att ett program med IMF sätts i kraft så snart som möjligt. Det öppnar sedan för en ras andra insatser, inklusive från EBRD.

Samtalen med utrikesminister William Hague och Europaminister David Liddington visade, som väntat, en betydande samsyn i dessa frågor.

På fredag skall USA:s utrikesminister John Kerry möta Rysslands Sergey Lavrov här i London för att se om det finns några diplomatiska vägar ur krisen, och vi var eniga om vikten av att ge det försöket allt stöd.

Men våra krav är tydliga.

De ryska trupperna måste dras tillbaka, Moskva måste inleda samtal med Kiev och Ukrainas territoriella integritet måste fullt ut respekteras.

Sannolikheten för att Ryssland inte går vidare med den starkt kontrollerade folkomröstningen på Krim på söndag måste tyvärr betraktas som påtagligt liten.

Men exakt hur man kommer att agera därefter vet vi inte. I ryska media låter det allt tydligare som om det är en direkt inkorporering i Ryssland som är det alternativ som man nu i första hand siktar in sig på.

Skulle man gå den vägen kommer, som jag påpekat tidigare, konsekvenserna för de samlade relationerna med Ryssland att bli betydande.

Och på ett eller annat sätt kommer de ju att bli det oavsett vilken väg Moskva väljer att gå sedan man med militärt våld ryckt loss Krim från Ukraina.

Det handlar ju om ett gravt övergrepp såväl mot folkrätten som mot principer grundläggande för Europas säkerhet.

I morgon förmiddag kommer jag att informera regeringen om situationen i konflikten, och vi kommer att diskutera det vidare agerandet från främst EU:s sida.

Redan på måndag träffas ju EU:s utrikesministrar i Bryssel, och på torsdag är det dags för ordinarie möte med EU:s stats- och regeringschefer.

Efter diskussionerna i regeringen i morgon har jag hos riksdagens talman bett att gå utnyttja möjligheten att lämna information till riksdagen, och det kommer nu att ske på fredag kl 12:00 följt först av möjligheten att ställa frågor och därefter av en s k särskild debatt.

Ukraina i fokus också i London

LONDON: Det var ett bra tag sedan jag var här i London senast, och ty följande blev det bråda timmar efter det att jag landade här på förmiddagen.

Först hann jag dock med en avstickare till British Museum för att se på den nyöppnade utställningen där om vikingarna.

Anstormningen av besökare var imponerande, men så var det också en mycket sevärd utställning.

Men sedan har det varit samtal och överläggningar i mängder.

Lunchen ägnades de olika nätfrågorna, men viss inriktning på den internationella kommission kring dessa frågor som jag ju kommer att leda.

Och eftermiddagen ägnades olika mer analytiska diskussioner med utvecklingen av Rysslands politik gentemot Ukraina självklart i centrum.

Det råder knappast någon tvekan om allvaret i den situation som nu utvecklas – en makt försöker att med vapen ändra Europas gränser.

Kommer detta att tolereras i detta fall, ökar dramatiskt sannolikheten för att det kommer att inträffa också i andra fall.

Och plötsligt lever vi alla i ett långt mer osäkert Europa.

Med avbrott för en mottagning på Sveriges Ambassad för den konferens om sjöfart i Arktis som vi hjälpt till att arrangera här har det sedan också under kvällen fortsatta på dessa teman.

I morgon inleder jag med intervjuer med BBC och CNBC innan jag träffar olika tankesmedjor, fortsätter till europeiska utvecklingsbanken EBRD och sedan på eftermiddagen har överläggningar med utrikesminister William Hague.

Under tiden fortsätter Ryssland att konsolidera sina positioner på Krim. Nu har flygförbindelserna mellan Kiev och Krim avbrutits, och bara sådana med Moskva är nu möjliga.

Och därmed är det nödvändigt att förberedelserna för olika typer av åtgärder mot Ryssland nu förs framåt.

Inspirerande dag i Luleå

LULEÅ: Det blev en både spännande och innehållsrik dag här uppe i Norrbotten i dag.

Facebooks enorma serverhallar imponerade, och nu planeras nya enorma investeringar för ökad kapacitet. Luleå håller på att bli ett viktigt nav i det globala nätsamhället.

Och förutsättningarna för fortsatt expansion av denna typ av verksamhet är nog goda.

Ett lite kyligare klimat gör kylning av de stora anläggningarna lättare. Det finns riklig och säger tillgång på elkraft. Och Sverige har investerat i en infrastruktur med fiberkablar som gör oss till en global knytpunkt.

Om detta och annat talade jag också om när jag mötte den fullsatta aulan i Luleå Tekniska Universitet.

Om att jag vill ha mer Sverige i världen – och mer av världen i Sverige.

På vägen upp till Luleå i dag på morgonen läste jag i en intervju i Dagens Industri att Sverigedemokraternas ledare vill att Sverige skall gå ur EU.

Han vill stänga världen ute från Sverige, och Sverige ute från världen. Det är lika illa bägge två.

Men den typen av budskap hade ingen resonansbotten hos de studenter jag träffade.

Sedan bar det av till isbrytaren Oden nere i hamnen för att diskutera både våra isbrytare i allmänhet och den resurs för forskningen i Arktis i synnerhet som ju just Oden är.

Oden har redan varit uppe vid nordpolen inte mindre än sju gånger, och var har ju dessutom haft uppdrag att försörja forskningsstationer nere på Antarktis.

Redan i morgon avslutas – rekordtidigt – årets isbrytningssäsong för Oden, och i juli styr man kursen upp mot Arktis igen med aktiviteter med Ryssland norr om Sibirien och med besök också i norra Alaska.

Att vår polarforskning, och den internationella polarforskningen, har denna resurs är mycket viktigt.

Ny bär det tillbaka till Stockholm, och i morgon bär det så av till London för två dagars olika diskussioner där.

I morgon blir det inte minst diskussioner om globala nätfrågor av olika slag, men jag träffar också de som deltar i en stor konferens i morgon om sjöfarten i just Arktis.

Och om inte annat kommer emellan hoppas jag att kunna titta förbi den nyöppnade utställningen om vikingar på British Museum. Ett besök på någon av dess utställningar är alltid givande.

Men självfallet är det kring konsekvenserna av Rysslands politik gentemot Ukraina som mycket av mina samtal i London kommer att kretsa.

Det blir åtskilligt av det redan i morgon, och på onsdag träffar jag så min brittiske kollega William Hague för vidare diskussioner med just dessa frågor i fokus.