Blågult i Kiev

Det var blågult så det förslog när president Yushchenko tog emot Kungen och Drottningen utanför presidentadministrationens stora byggnad i Kiev.

Den blågula ukrainska flaggan vajde bredvid den lika blågula svenska diton. Det fattades egentligen bara en blågul europeisk flagga för att det hela skulle vara alldeles perfekt.

Under eftermiddagen har så ceremonier blandats med olika överläggningar på det sätt som alltid sker vid statsbesök som dessa.

Med Kungen i spetsen för den svenska delegationen diskuterade vi kortfattat såväl de europeiska perspektiven som det bilaterala samarbetet. Samtal som dessa stadfäster ofta vad som redan uppnåtts – men de ger också lite av riktning inför det som skall komma.

De uppskattande orden om Sveriges politik var påfallande varma. Inte minst gäller detta just nu det polsk-svenska initiativet om ett s k östligt partnerskap för den Europeiska Unionen.

Lite mer om den spända inrikespolitiska situationen blev det när vi besökte Radan – parlamentet – och träffade företrädare för olika partigrupper under ledning av talmannen Yatseniuk.

Och ännu mer blev det sedan i talmannens och mitt privata samtal. Vi känner varandra rätt väl sedan hans korta tid som utrikesminister, och han spelar nu en viktig roll för att överbrygga de akuta politiska motsättningarna och försöka att undvika ett i grunden alldeles onödigt nyval.

Nu förestår inom kort statsbankett – som kommer att samla det ukrainska politiska livet mitt i en spänd politisk situation. Det blir till att ta på sig den medförda smokingen och hoppas att den inte är alltför skrynklig efter resan.

Trots lite inrikespolitisk turbulens är det tydligt att den ukrainska demokratin successivt hållet på att konsolideras. Och det är självfallet viktigt också i det vidare perspektivet.

Hur ekonomin utvecklas kommer vi att diskutera mer i morgon. Hitintills under detta decennium har den växt med imponerande ca 7 % om året – men nu är vi alla plötsligt i en annan och mer osäker värld.

Den fråga som mitt i allt detta enar ukrainska politiker av alla schatteringar är önskan att successivt närma sig den Europeiska Unionen.

Och förhoppningsbvis ger den gemensamma önskan viss stabilitet åt den nödvändiga reformpolitiken.

Mycket stor osäkerhet

Att det amerikanska representanthuset nu överraskande underkänt den stora kompromissen om det finansiella räddningspaketet för oss mycket snabbt in i en situation av mycket stor global finansiell osäkerhet.

Kanske finns det någon snabb väg ut ur detta. Det får de närmaste dygnen utvisa.

Men vad som nu äventyras är inte bara finansiell stabilitet, utan också tilltron till USA:s förmåga till globalt ledarskap och ansvarstagande.

Och det kan komma att få politiskt konsekvenser väl utöver de finansiella.

Till kullarna vid Dnjepr

Så bär det då av på det viktiga statsbesöket till Ukraina.

Strax efter tolv lokal tid tisdag stiger anländer vi till Borispol-flygplatsen en bit utanför Kiev, och sedan går det officiella programmet slag i slag intill dess att statsbanketten på kvällen avslutats.

Centralpunkt i programmet i morgon blir självklart de mer officiella samtalen mellan Kungen och president Yushchenko. De har också en kort pressträff där de gör vart sitt uttalande.

Men besöket kommer också att vara rikt på symbolik.

Direkt efter mottagningsceremonier, överläggningar och pressträff är det besök i Sofiakatedralen.

Jag har varit där ett antal gånger tidigare, men ser fram emot en mer grundlig visning i morgon.

Kiev grundades en gång där kullarna nådde fram till den mäktiga Dnjepr-flod som under hundratals år var den viktigaste kommunikationsleden mellan norra Europa och de rikedomar som låg söder om Svarta Havet.

Den nyfikne besökaren i de tusenåriga underjordiska klostergångarna vid Lavra i Kiev kan än i dag stöta på de jordiska kvarlevorna av den munk Nestor som en gång ansetts ha skrivit den krönika som är vår sannolikt främsta skrivna källa till den ryska fornhistorien.

Han berättade om vikingen Rurik som anlade Novgorod – och därmed grundade det ryska riket – och om dennes efterföljare Oleg som kom till dessa kullar och sade att ¨må Kiev bli de ryska städernas moder¨.

Var Oleg ligger begravd vet jag inte – kanske tillhör han enbart myternas värld – men i Sofia-katedralen ligger i alla fall den dotter till Olof Skötkonung som var gift med dess byggherre Jaroslav den Vise. I min skolbok lärde vi oss att der var den förre som på ett eller annat sätt gjorde kristendomen till dominerande religion i vårt land.

Utan att fördjupa sig alltför mycket i detta förtjänar det att påpekas att Kiev är en stad med djupare europeiska rötter än vårt eget Stockholm. Här har handelsvägar, stäppinvasioner och armékolonner formar en historia med betydande dramatik.

Den moderna historiens tragedier kommer vi inte att kunna komma förbi – Kungen kommer att medverka i en ceremoni vid minnesmärket för de miljoner som dödades i Stalins medvetna massvält 1932-1933. Det andra världskrigets fruktansvärda strider i Ukraina förtjänar även de att minnas.

Men nu handlar det om ett Ukraina som försöker att söka sig en mer demokratisk och mer europeisk väg än det Ryssland som en gång växte fram ur staten med centrum vid Kiev.

Att det inte är en alldeles enkel eller rätlinjig utveckling visar ju den regeringskris som vi kommer att anlända mitt i, och som i dessa tider av skärpta spänningar i de östra delarna av Europa inte är alldeles ofarlig för landet.

Om detta kommer inte minst jag att föra åtskilliga samtal under mina tre dygn vid kullarna vid Dnjepr. Jag träffade president Yushenko i New York förra veckan, och har dessutom under de senaste veckorna fört en del samtal med den vice premiärministern.

Från svensk sida har vi kontinuerligt uttalat vårt stöd för Ukrainas rätt att själv välja sin väg, och pekat på att dörren till den Europeiska Unionen står öppen för alla som vill och kan ikläda sig alla de olika förpliktelser som ett medlemskap innebär.

Nu förhandlar Ukraina om en associering med den Europeiska Unionen och ett mycket långt gående samarbete.

Samtidigt är det alldeles tydligt att det finns ambitioner i Moskva att bromsa och begänsa Ukrainas orientering mot det västliga samarbetet.

Nu markerar det svenska statsbesöket den vikt som vi fäster vid våra relationer med Ukraina. Och tidpunkten måste nog anses vara utomordentligt lämplig.

Måndag med möten

Att det träffades en överenskommelse om det finansiella stabiliseringspaketet i Washington har uppenbarligen inte stabiliserat de globala marknaderna.

Och nu verkar en betydande del av oron dessutom ligga i Europa. Flera räddningsaktioner av finansiella institutioner har genomförts under dagen.

Själv har jag inte haft tid att svara på ett antal internationella mediaförfrågningar kring vår eget kris 1992. Att vi relativt snabbt kom ur den ses som ett av de möjliga positiva tecknen i det allmänna mörker som förefaller att råda just nu.

Till dagens besökare hörde vår tillträdande nya ambassadör i Moskva Tomas Bertelmann.

Han tillträder en av utrikesförvaltningens viktigaste, mest krävande och mest stimulerande uppdrag. Det är viktigt för oss alla vilken väg som Ryssland kommer att välja under kommande år.

De senaste årens – och veckornas – utveckling har ju ingett oro. Men bortom detta borde det finnas en möjlighet för Ryssland att välja en annan och – för landet självt! – bättre väg. Vi får se.

Men annars var det en dag för uppföljning av den gågna veckan och planering inför vad som skall komma.

Redan nu blickar vi fram mot utrikesministermötet i Luxembourg måndag 13 oktober och mötet med Europeiska Rådet i Bryssel onsdag och torsdag samma vecka. Påverkan sker bäst genom att agera på framkant.

Och tidigt i morgon bär det av i riktning Ukraina.

Vecka med kris och Ukraina

Så börjar då en ny vecka med allt vad detta innebär.

I centrum även denna vecka står finanskrisen med epicentrum på södra delen av Manhattan men med tilltagande återverkningar i världen i övrigt.

För min del blir det en måndag av möten i Stockholm följt av en vecka på resande fot.

Under dagen kommer valobservatörers bedömning av valet i Vitryssland – det kan bli viktigt för framtiden.

I morgon tisdag bär det så av till Ukraina i anslutning till det viktiga svenska statsbesöket där.

Som en del av och i anslutning till detta komma jag att tillbringa tre dagar i Kiev med ett stort antal också politiska samtal. Även Beatrice Ask kommer att finnas på plats.

Statsbesök som dessa planeras självfallet lång tid i förväg, men nu anländer Kungen och Drottningen till den ukrainska huvudstaden i en osedvanligt laddad politisk situation.

Konfrontationen mellan president Yushenko och premiärminister Timoshenko skärps. Och därtill kommer det allt mörkare mullret från öster efter kriget i Kaukasus. På sina håll spekuleras om kommande konfrontationer kring Krim.

Från Kiev kommer jag sent torsdag att fortsätta till Paris för olika politiska samtal.

Det sker i anslutning till en konferens om den europeiska säkerhetsstragin. Men i dessa dagar finns det också mycket annat att diskutera i den franska huvudstaden.

Medan jag befinner mig i Kiev kommer Europarådets parlamentariska församling att sammanträda för viktiga debatter i Strasbourg.

Kriget mellan Georgien och Ryssland kommer att stå i centrum. Men på torsdag kommer också Fredrik Reinfeldt dit och håller tal.

Så det blir nog en del att göra denna vecka också.

Mardröm i Österrike

Valresultatet i Österrike blev den mardröm som det dessvärre fanns anledning att befara.

De stora ”folkpartierna” SPÖ och ÖVP – som suttit i regering tillsammans – gick bägge mycket kraftigt tillbaka. Dock behöll SPÖ sin ställning som största parti.

Fram marscherade med stor kraft de bägge högerpopulistiska partierna BZÖ och FPÖ. Tillsammans är de i stort sett jämnstarka med SPÖ.

Till valresultatet har säkert många faktorer bidragit.

Liksom tidigare gynnas de högerpopulistiska partierna av proteströstning mot de två stora partiernas stora koalition – det finns helt enkelt ingen annan opposition. Men till detta har så säkert kommit en kraftig anti-europeisk agitation från boulevardbladen.

Sorgligt är det so oder so.

Och lätt att bilda regering blir det inte.

En ny stor koalition riskerar på sikt att göra allting än värre. Men att försöka ta in BZÖ eller FPÖ i salongerna igen är knappast ett behagligt alternativ.

Viktig rapport i Europarådet

På det informella mötet med 32 utrikesministrar från länder som är medlemmar i Europarådet i New York i onsdags diskuterades också den rapport som Sverige i egenskap av ordförande i ministerkommittén lagt fram om kriget mellan Ryssland och Georgien.

Avsikten var dels att redogöra för vad Europarådet gjort och dels att göra en bedömning av vad som skett utifrån de åtagande som såväl Ryssland som Georgien iklädde sig när de blev medlemmar som av folkrätten iu stort.

Rapporten har sedan dess också sänts över till ordföranden i Europarådets parlamentariska församling och har i och med detta också blivit offentlig.

Det är en hel del arbete som ligger bakom dess formuleringar.

Svenska modellen över världen

De som i dag nere i Kuwait läser Arab Times hittar denna artikel av mig om hur vi i Sverige klarade bank- och finanskrisen i början av 1990-talet.

Det är en artikel jag skrev när jag var i New York och som nu publiceras i ett ganska stort antal tidningar runt om i världen.

Valsöndag i Europa

Tillbaka i Stockholm och den vackra hösten igen.

Denna söndag är valdag i Österrike, Vitryssland och den tyska delstaten Bayern – alla tre val av betydelse också för de vidare europeiska bilden.

Att valet i Vitryssland kommer att vara fritt och demokratiskt är självfallet inte aktuellt. Men detta till trots finns det anledning att vara uppmärksam på de förskjutningar i försiktigt positiv riktning som kan förekomma.

Positivt är att ODHIR – den gemensamma europeiska organisationen för att bedöma val – har getts möjlighet att verka i Vitryssland i samband med valet. Den möjligheten gavs som bekant inte vid de senaste valen i det östra grannlandet Ryssland.

I Österrike förefaller det att ha varit en valrörelse i populismens tecken – och med betydande risker för att olika populistiska alternativ kommer att vinna mark. Att socialdemokraterna SPÖ har låtit sig påverkas av militant anti-europeiska boulevardbladet Kronen-Zetitungs kampanjer måste dessutom inge allvarliga bekymmer för framtiden.

Delstatsvalet i Bayern tilldrar sig intresse därför att det ser ut som om regerande CSU kommer att få ett stöd på under 50 % av rösterna.

I varje annat val skulle ett resultat i närheten av denna siffra vara sensationellt bra – men nu handlar det om Bayern och den unikt starka position som CSU har kommit att få i denna framgångsrika tyska delstat.

Så det blir till att avvakta olika valresultat under kvällen.

Hem från New York

Äntligen är jag så på väg hem efter en lång, intensiv och synnerligen nyttig vecka i New York i samband med generaldebatten i FN:s generalförsamling.

Dagen innebar annars ett möte med generalsekreterare Ban Ki-Moon och hans medarbetare uppe på 38:e våningen.

Sverige ses som en aktiv och engagerad medlem i FN, och generalsekreteraren kunde bara hoppas att det fanns fler länder med samma inställning som vår.

Vi summerade lite resultaten – positiva – efter vårens Irak-konferens i Stockholm, harmoniserade våra uppfattninga om hur Kosovo-frågan fortsatt skall hanteras, diskuterade utmaningarna i Sudan och Somalia och ägnade oss alldeles självklart åt frågan om Georgien.

Att säga att denna vecka inneburit stora framsteg i stora frågor vore nog att överdriva, även om måndagens toppmöte om Afrikas utveckling var viktigt och torsdagens diskussion om de s k millennie-målen visade viktiga vägar framåt.

Men jag återvänder snäppet mer hoppfull om utvecklingen i Mellersta Östern. Det är uppenbart att de diskreta samtalen har kommit längre än vad man offentligt är beredd att vidgå.

Sedan är bara frågan om de inrikes förutsättningarna i Israel och i de palestinska områdena kommer att göra det möjligt att slutföra dem.

Men nu sitter jag ute på Newark-flygplatsen och väntar på att SAS-planet till Stockholm skall bli färdigt.

Snart kan jag åter känna fäderneslandets fasta mark under fötterna.

Den icke avgörande debatten

Jag missade tyvärr de första 40 minuterna av kvällens viktiga debatt – att tro att en taxi i New York hittar rätt är ett misstag! – men följde uppmärksamt de följande laddade minuterna.

Föga förvånande demonstrerade John McCain sin erfarenhet vad gäller utrikes- och säkerhetspolitik. Mot slutet var det inget tvivel om att han dominerade debatten.

Det innebär inte nödvändigtvis att han vann. Många faktorer kommer in i en sådan bedömning – och det är inte nödvändigtvis de första intrycken som är de på sikt viktigaste.

Sett i ett lite längre perspektiv var det dock remarkabelt hur McCain lyckades göra Irak till en offensiv fråga – som Obama hade påtagligt svårt att hantera tillräckligt effektivt.

Men när man tar bort debattretoriken var det en debatt som visade att skillnaderna mellan de två kandidaterna är mindre än vad de själva vill göra gällande.

De gällde också en så kontroversiell fråga som huruvida man skall förhandla med regimen i Iran eller inte. Jag noterade noggrant vad som sades.

Men valet om 38 dagar kommer inte att avgöras av detta. Utrikespolitiken ligger långt ner på listan över viktiga frågor för väljarna.

Vi är tillbaka till den gamla Clinton-kampanjens – It’s the Economy, Stupid!

Och om vad som händer i den frågan vet jag i skrivande stund alldeles för lite.

Vårt Island

Till de viktiga frågorna för mig dessa dagar i New York hör att delta i diskussionerna inför höstens val till FN:s säkerhetsråd.

Vi nordiska länder stöder alla Island – som understryker att det är en nordisk kandidatur.

Turkiet, Österrike och Island tävlar om de två europeiska platserna.

Och vi tycker att Island mer än väl gjort sig förtjänt av en av dessa platser.

Jo, det blir debatt

Jo, nu är det klart att debatten nere i Mississippi kommer att äga rum, medan finanskrisförhandlingarna i Washington kommer att fortsätta över helgen.

Så det blir en jäktig kväll för mig.

Först snabb middag med nye chefen för FN:s avdelning för fredsoperationer. Och sedan iväg för att se debatten med en del gamla vänner.

Minnen av Sverige 1992

En synnerligen regnig och murrig morgon i New York. Och vädret motsvarar nog ganska väl det politiska klimatet här just nu.

Nere i Washington misslyckades i går ansträngningarna att nå en politisk överenskommelse om ett finansiellt räddningspaket.

George Bush, Barak Obama och John McCain satt tillsammans – men lyckades inte.

Nu på morgonen haglar anklagelserna i TV-kanalerna. Och jag fasar för hur marknaderna kommer att reagera när de öppnar. Jag har Wall Street inom synhåll från mitt hotellrum högt uppe i skyn.

Det är 39 dagar kvar till valet. Och i kväll skall – enligt plan – de två kandidaterna mötas i sin första debatt i Oxford i Mississippi. Vi får se om den debatten blir av.

I pressen här talas åtskilligt om den svenska modellen för att lösa bankkris, och det som nu pågår i Washington påminner inte så lite om de krisförhandlingar vi hade mellan regeringen och den socialdemokratiska oppositionen i Stockholm hösten 1992.

De var inte lätta, balanserade ibland på sammanbrottets rand, men ledde dock till slut till två saneringspaket med brett stöd i riksdagen. Det första var kanske mer teurapeutiskt- inte oväsentligt i en situation där det handlar om förtroende – medan det andra faktiskt blev riktigt substantiellt och bra.

Til syvende og sidst kom alla de svenska insatserna i början av 1990-talet faktiskt att lyckas rätt väl. Ingripandena och reformerna lade grunden för ett skede av stark ekonomisk utveckling.

Blir det samma sak här?

Kommer en överenskommelse – som måste komma under de närmaste timmarna och dygnen – att bereda vägen för en snabb återhämtning av den art som Sverige på 1990-talet är ett exempel på?

Eller kommer man i stället att gå in i en långdragen recession av den art som de mindre lyckade insatserna i Japan ledde till?

Svaret har – milt uttryckt – rätt stor betydelse.

Men nu rusar jag i stället ner till FN-huset för fortsatta samtal och möten där.

På ryska

För den som möjligen vill veta hur jag ser på kriget mellan Ryssland och Georgien – och behärskar ryska – rekommenderas denna intervju i den spännande tidskriften Reporter i Moskva.

Och självfallet är det viktigt att på detta sätt kunna nå fram direkt till en intresserad och informerad grupp människor i den ryska huvudstaden – det är de som läser Reporter.

En översättning finns nu också för den som är mindre bra på just ryska.

Hektiskt värre i New York

I dag har det varit så till den milda grad jäktigt här i New York att jag faktiskt int hunnit med att sätta mig framför datorn förrän nu.

Illa – för det handlar ju också om att denna väg informera sig själv.

Gårdagen – onsdagen – kom att domineras av olika diskussioner med anledning av kriget mellan Ryssland och Georgien.

Vi hade den bästa transatlantiska diskussion jag varit med om under mina är kring just detta ämne. Först lite mer än en timma med EU:s utrikesministrar och Condolezza Rice och sedan omedelbart två timmars lunchdiskussion i lite vidare krets – Norge, Island, Schweiz, Turkiet – kring samma ämne.

Kontrasten i atmosfär mella måndagens möte med Rysslands Sergej Lavrov kunde knappast ha varit mer markant – vilket också påpekades av flera.

Eftermiddagens informella utrikesministermöte i Europarådet samlade inte mindre ä 32 ministrar – sannolikt ett rekord i rådets moderna historia, och remarkabelt mot bakgrund av alla andra möten som drar under dessa dygn. Ett land som valde att inte komma var Ryssland.

Denna dag har varit fortsatta bilaterala möten med olika utrikesministrar. Lunch hade Norges Jonas Gahr Störe och jag med Kai Eidi, som ju numera är FN:s och det internationella samfundets högste representant i Afghanistan. Det fanns mycket att diskutera under den lunchen.

Ibland känns det som om vi nere vid East River befinner oss i en separart bubbla i ett land som annars helt domineras av den politiska hanteringen av den djupa finansiella krisen. Det är ”the bail-out” som dominerar nyhetsförmelingen i stort sett varje minut just nu.

Hela presidentvalrölrelsen har ju också transformerats. I skrivande stund är det osäkert om det blir någonting av med den första planerade debatten mellan Obama och McCain i morgon – den skulle handla omn utrikespolitiken.

Men nu bär det strax av till mer informell middag med vår USA-ambassadör Jonas Hafström som är i staden med anledning av att Kungen också är det på ett stort miljöseminarium.

Någonstand i staden finns också Gunilla Carlsson – våra program har hitintills varit helt separata. Och inte så många kvarter härifrån dessutom Mona Sahlin.

Minuterna rinner snabbt

Fortsatt intensivt schema med serier av möten i olika frågor i och kring FN-högkvarteret i sensommarvackra New York.

Morgonen har börjat med informell frukost med de nordiska utrikesministrarna, fortsatt med möte med vår ambassadör vid Europarådet Per Sjögren och rådets generalsekreterare Terry Davis, gått vidare med möte med Världsbankens chef Robert Zoellick och nu lett till möte med utrikesministrar i vidare krets om vikten av avtalet om fullständigt stopp för prov med kärnvapen.

Alldeles strax bär det så vidare till överläggningar och lunch i transatlantisk krets med USA:s Comdoleezza Rice. Jag skulle tro att det blir Ryssland/Georgien, utvecklingen i Iran och fredsförutsättningarna i Mellersta Östern som kommer att stå i centrum.

Viktigt under eftermiddagen blir det informella mötet med utrikesministrar från Europarådets medlemsstater om de slutsatser vi måste dra av kriget mellan Ryssland och Georgien. Jag skulle tro att ett 30-tal ministrar kommer till den informella diskussionen, vilket ju visar frågans betydelse.

Förhoppningsvis hinner jag också titta in i generalförsamlingen och följa åtminstone en minut eller två av de fortsatta diskussionerna där.

Men säkert är det inte. Minuterna rinner snabbt under dessa dagar.

Debattens inledning

Så har då generaldebatten tagit sin början. Just nu står Emiren av Qatar i talarstolen.

Men det blev en stark början med presidenterna Lula, Bush och Sarkozy.

Deras olika accenter visade lite av vad framväxande nya makter, ett USA i förändring och en Europeisk Union under framväxt försöker att stå för i den internationella debatten.

President Lula framträdde medvetet som representant för en ny fördelning av makt och inflytande i världen.

Medan världen förr navigerade efter polstjärnan i norr, såg han det nu som att ledningen allt oftare kommer att ligga i syd – dock möjligen bortseende från att länder som Kina och Indien faktiskt ligger på det norra halvklotet.

Men hans krav på en internationell ordning som rättvisare återspeglar hur världen faktiskt ser ut är rätt och riktigt.

För president Bush blev det något av ett sammanfattande utrikespolitiskt testamente. Kampen mot terrorismen har förvisso fått ökad aktualitet efter det fruktansvärda attentatet i Islamabad, och det skadar förvisso inte att ord som ”frihet” och ”demokrati” framförs med viss kraft i denna kammare.

Men han talade också om insatser mot HIV/AIDS och malaria i Afrika – där USA har gjort stora insatser – och vikten av fri handel.

President Sarkozy framträdde medvetet, tydligt och bra som talesman för Europa i dess helhet. Och han skisserade en agenda av både konfliktlösning och ekonomisk och social utveckling.

Han balanserade om Ryssland – vår önskan om samarbete, men vårt krav att grundläggande regler för samarbetet, fredlig konfliktlösning och territoriell integritet respekteras. Budskapet var tydligt.

Och på samma sätt ett balanserat och tydligt budskap när det gäller Iran – önskan om samarbete, men tydligt besked att ett Iran som går mot kärnvapen inte kommer att accepteras.

Nu har den stora salen tömts på de flesta presidenter och delegationsledare. Filippinerna och Qatar får tala inför en lite mindre prominent publik – till vilken jag dock räknar mig själv.

Det är viktigt att visa att vi inte bara lyssnar till de största och starkaste.

Nu är det Liberias imponerande kvinnliga president Ellen Johnson-Sirleaf som går upp i talarstolen.

Inför generaldebatten

Lite problem med internetanknytningen på hotellet har gjort att jag varit lite frånvarande här det senste dygnet.

Nu har jag i alla fall tagit mig över First Avenue, igenom all säkerhet och sitter i FN:s generalförsamlings stora sal i avvaktan på att generaldebatten skall börja om några minuter.

Här finns i alla fall ett fungerande trådlöst nätverk. FN gör sina framsteg.

Traditionellt är det – efter det att först FN:s generalsekreterare och därefter generalförsamlingens president fått säga sitt – Brasiliens och USA:s presidenter som inleder generaldebatten. Och därefter kommer Frankrikes.

Gårdagkvällen hade en uppsluppen president Bush sin sista mottagning för alla delegationsledare. Vi minglade, pratade och utnyttjade det tillfälle till informell diplomati på hög nivå som denna mottagning alltid innebar.

Nu avser jag att sitta här i några timmar för att lyssna på debatten men också utnyttja möjligheten till fortsatta informella kontakter.

Men sedan smiter jag iväg för en timma med Henry Kissinger på hans kontor uppe på Park Avenue. Han har ett perspektiv som få andra på den internationella utvecklingen.

I kväll är det så generalsekreterarens formella middag här i FN-huset för delegationsledarna – ytterligare ett bra tillfälle för informella kontakter.

Taro Aso vann

I den demokratiska världen sker det ständigt skiften av ledare.

I går blev det klart att Taro Aso vann dragkampen inom LDP-partiet om vem som kommer att bli Japans nästa premiärminister.

Jag känner honom som en kompetent och frispråkig utrikesminister. Han kommer säkert att sätta Japan på kartan.

Men viktigt är att han också kan fortsätta de ekonomiska reformerna i denna för världen i dess helhet så viktiga ekonomi.