Toppmöten och tribunaler.

31 mars 2016

TABIANO CASTELLO: Något dygn till hoppas jag att den italienska solen skall lysa över mig innan det är dags att återvända hem inför den kommande veckan.

I går var det toppmöte i Bryssel mellan EU och Indien. 

Om man lyckades att föra de besvärliga handelsfrågorna framåt under dess diskussioner vet jag inte, men att det var viktigt att mötet till slut kom till stånd råder det ingen tvekan om.

Indien är ett miljardland med miljoner av problem, men det är samtidigt en av världens snabbast växande ekonomier och en iblabd till frustrationens gräns mångsidig och vital demokrati. 

I mångt och mycket är det en kontinent snarare än ett land. 

Men inte minst därför är det viktigt att vi anstränger oss att bredda och fördjupa relationen. Och här har Bryssel under något år släpat fötterna efter sig på ett sätt som inte har varit bra.

Förhoppningsvis har man nu kommit igång, och det var förvisso en imponerande bred agenda för de närmaste åren som man kom överens om. 

Nu gäller det bara att gå från ord till handling.

I Washington inleds i dag det fjärde Nuclear Security Summit, och ett stort antal ledare från hela världen är där för att diskutera kring frågor som president Obama gett stark prioritet under sin tid som president.

Det handlar knappast om kärnvapen och nedrustning på det området, även om det sannolikt kommer att nämnas, utan främst om att öka säkerheten kring olika radioaktiva ämnen så att de inte kommer i felaktiga händer.

Jag har själv deltagit i diskussionerna på de tre tidigare mötena i Washington, Seoul och Haag, och Sverige gjorde ju ett eget viktigt bidrag när vi i mars 2012 under betydande inledande hemlighetsmakeri sände iväg tre kilo plutonium av vapenvilors som vi fortfarande hade kvar efter 1950- och 1960-talets ansträngningar på området.

Det löste i viss mån ett problem för oss, men först och främst bidrog vi till den internationella strävan att reducera förekomsten av höganrikat uran och motsvarande ämnen runt om i världen. 

Om någon annan stat hade plutonium att bidra med vet jag inte, men skulle knappast tro det. Vårt hade ju sin lite speciella bakgrund.

Men mötet i Washington är också en förevändning för många andra möten.

Reguljära bilaterala möten med president Obama blir det bara för Kinas president Xi Ji-ping, och det är ju ett tecken så gott som något. 

Turkiets Erdogan och Polens Duda tillhör de som fått finna sig i lite lägre nivå på dialogen, och för det finns det nog just nu inte bara rent kalendariska skäl.

När jag skriver detta kommer beskedet från Haag att FN-tribunalen där friat den serbiske uptranationalisten Vojislav Seselj från alla anklagelser.

Det är, milt sagt, anmärkningsvärt, och jag måste självfallet läsa domen mer eller mindre i dess helhet innan jag kommentera det mer i detalj. 

Just den rättegången tillhör dem som tett sig som mest märkliga i tribunalens hela historia, och domen kommer med all säkerhet att bli mycket omdiskuterad. 

På ett eller annat sätt för jag säkert anledning att återkomma till frågan. 


Domen över Radovan Karadzic.

26 mars 2016

TABIANO CASTELLO: I torsdags kom så, efter en utomordentligt omfattande rättegång, FN-tribunalens dom över Radovan Karadzic och hans roll i kriget i Bosnien mellan 1992 och 1995.

Än har jag inte tagit mig igenom domslutets alla 2.615 sidor med dess omfattande genomgång av vissa av de avgörande skedena i det långa och plågsamma kriget.

Men avgörande delar har jag dock nu noga läst igenom.

Medias uppmärksamhet var främst riktad på frågan om huruvida han skulle anses skyldig till folkmord eller ej, och här kom han att frias när det gällde olika skeenden i kriget i övrigt men fällas vad gäller Srebrenica i juli 1995.

Oväntat var det knappast.

En rad tidigare domslut från olika domstolar har inte ansett att händelser i Bosnien i övrigt lever upp till kravet på folkmord, men att just Srebrenica gör det.

Och självfallet kan detta, i bägge dess delar, diskuteras. Allt handlar om hur man definierar begreppet folkmord.

Själv har jag alltid ansett att det skall användas restriktivt, och det inte minst därför att det annars finns en risk för att man devalverar det brott som Hitlers försök till total förintelse av främst det judiska folket innebar.

Män, kvinnor och barn i miljoner fördes urskiljningslöst till gaskamrarna och avrättningsplatser i ett brott som saknar varje motstycke i vår tid.

Srebrenica var dels ett brutalt och medvetet massmord och dels en mycket medveten fördrivning av dess muslimska befolkning från detta område.

Siffror är och förblir starkt kontroversiella i detta sammanhang, men de siffror som ICTY använder i denna dom är ”minst 5.515” män dödade och ca 30.000 – huvudsakligen kvinnor och barn – mer eller mindre tvångsmässigt evakuerade.

Och i en rad domslut har tribunalen ansett att detta faller inom ramen för begreppet folkmord. Det har också kommit att bli allmänt accepterat.

Problemet som uppstår är dock att gränsdragningen mot andra händelser under det bosniska kriget är mindre klar.

Massmordet i Srebrenica var förvisso unikt till sin omfattande och till sitt utförande, om än självfallet inte i närheten av Förintelsen, men däremot knappast fördrivningen av personer på grund av deras etnicitet eller religion.

Nu har tribunalen valt detta sätt att definiera de olika brotten, och det är därmed detta som kommer att gälla i den internationella rätten framöver.

Men alldeles säkert kommer det att diskuteras om man hur dragit gränserna för definition av de olika brotten rätt. För snävt eller för brett – det finns företrädare för bägge skolorna.

Själv läste jag igenom det utförliga avsnittet om Srebrenica med speciellt intresse.

I samband med att det var 20 år sedan denna händelse förra sommaren satt vi ju olika personer några dygn i Haag och gick igenom händelsekedjan i detalj – jag skrev då också utförligt om det – och det var självfallet intressant att se om något nytt nu kon fram.

Domens beskrivning bekräftar den bosnienserbiska ledningens beslut den 9 juli att ändra en operation som syftade till att något begränsa enklaven Srebrenicas omfattning till att inta den i dess helhet.

Och Radovan Karadzic förnekar inte heller att han var en del av detta beslut.

Domen ger lite mer av bakgrund till händelseutvecklingen veckorna innan, med olika attacker och raider av de bosnienmuslimska styrkorna ut från Srebrenica.

Och mycket av detta skall ju ses i ljuset av den avgörande kraftmätning som ägde rum kring Sarajevo just då.

Däremot kastar domen knappast så mycket ytterligare ljus över frågan hur och av vem beslutet – senast den 13 juli, men enligt tribunalen sannolikt något dygn tidigare – att mörda alla de män man tagit till fånga togs. Eller varför det togs.

Att det togs, och sedan genomfördes framför allt under dagarna från 14 juli i området kring Zvornik, dit fångarna förts, är dock ett historiskt faktum.

Någon ”smoking gun” som alldeles entydigt binder just Karadzic till beslutet går det dock knappast att hitta. Man binder en väv av vad som är sannolikt och rimligt i den rådande situationen.

Här får vi kanske vänta på att rättegången mot Radko Mladic avslutas. Om hans och hans närmaste medarbetares också direkta ansvar för beslutet går det knappast att ha några tvivel.

Domslutet tecknar en bred bild av händelseutvecklingen upp till och under det långa kriget, och beskriver hur människor fördrevs och mördades i strävan att skapa etniskt rensade och rena områden.

Detta var det bosniska krigets kärna, ja, dessvärre kärnan i det jugoslaviska upplösningsdramat i dess helhet.

Och att just skapandet av etniskt rena områden var syftet råder det ingen tvekan om. Här var Radovan Karadzics roll självfallet central. För honom handlade det om serbiskt rena områden.

Andra i detta krig hade andra etniska agendor, inte minst på den kroatiska sidan, men också på den muslimska sidan fanns detta, om dock i väsentligt mindre omfattning.

De tusentals sidorna innehåller mycket som förtjänar att läsas och begrundas, och säkert kommer jag att finna mer av intresse när jag fortsätter med detta.

En icke ointressant detalj bör dock nämnas.

De tre domarna är eniga om så gott som allt på det sätt som de bör vara.

Men ett intressant undantag är frågan om beskjutningen av Markala-marknaden i Sarajevo den 5 februari 1994 med ett mycket stort antal civils döda.

Kontroversen kring denna är förvisso inte ny, men får nu sannolikt nytt bränsle, eftersom en av de tre domarna skiljer ut sig och säger att det inte kan uteslutas att det inte var serbiska styrkor som var ansvarigt.

Ett s k skyddat vittne har framträtt med information om att ansvaret snarare låg på den muslimska sidan.

Om någon klarhet någonsin nås i den frågan är väl oklart, men sett i det större sammanhanget av år av kontinuerlig beskjutning med artilleri och prickskyttar av den civila befolkningen i Sarajevo skall nog inte betydelsen av den saken överdrivas.

Och här är ansvaret, som tribunalen också slår fast, solklart.

Med detta viktiga domslut har en viktig punkt i arbetet att lägga denna konflikt till historien tagits, men än är tribunalens arbete inte avslutat.

Radovan Karsdzics försvarsadvokater har redan sagt att de avser att överklaga domen.

På torsdag i nästa vecka kommer, efter närmast oförsvarligt lång tid, domen mot Vovjislav Seselj.

Och rättegången mot Radko Mladic pågår fortfarande.


Vad är det som hänt – och händer?

22 mars 2016

STOCKHOLM: Den samordnade terrorattacken i Bryssel i dag dominerar alldeles självklart över allt annat just nu. 

I media är siffran över personer som förlorat livet just nu 34, och Bryssel är en i stort sett nedstängd stad. Daesh har, föga förvånande, tagit på sig ansvaret.

Det kommer att diskuteras åtskilligt om bakgrunden till detta attentat och vilka konsekvenser det kommer att få. Reflektioner i dag blir med nödvändighet mycket preliminära.

När Daesh bröt med Al Qaeda var det därför att man i stället för att fokusera på terrorattacker mot den ”fjärran fienden” i Väst ville inrikta sig på att bygga upp ett kalifat och en stat i Levanten.

I detta låg då också att det var på denna strid som man skulle koncenterera sina resurser, och det i kontrast mot att metodiskt byggda upp för olika terrorattacker i Väst. 

Den förbättrade samordning mellan västliga säkerhetstjänster under det senaste decenniet hade ju gjort sådana väsentligt svårare – framgångarna för Al Qaeda hade ju under senare år varit påtagligt begränsade.

Och då var det med all sannolikhet också under ett inledande skede. Farhågorna hos våra säkerhetstjänster låg mer på vad olika personer som kom hem efter att ha stridit hos Daesh skulle ta sig för.

Men vid någon tidpunkt är det tydligt att detta förändrades, och att Daesh inriktade sig också på attacker mot mål i Väst. Lyssnar man på vad de själva säger var detta en reaktion på de intensifierade attackerna mot Daesh från den internationella koalition som gradvis byggts upp.

Under 2015 är det i alla fall tydligt att ett betydande antal terrorister infiltrerades in i EU för att förbereda och genomföra mer storskaliga terrorattacker. Och Paris var det mål man hade valt ut, och här genomfördes ju också den stora attacken den 13 november med 130 döda.

Den attacken hade av allt att döma förberetts, och genomfördes, av en grupp med huvudsaklig bas i Bryssel. Där hade man, av allt att döma, också möjligheten att bygga de olika bomber och självmordsbälten som krävdes, och detta är knappast en uppgift för amatörer.

Efter Paris sattes alldeles självklart igång ett mycket omfattande arbete med att kartlägga detta nätverk, och så småningom blev det tydligt att det var större än vad man kanske ursprugligen hade trott.

I fredags kunde så belgisk polis slå till och arrestera en av de personer som var eftersökta för attacken i Paris. Man kan utgå från att detta skedde efter hjälp från också andra säkerhetstjänster efter det att man fått fram mer information om det samlade nätverket.

Om bakgrunden till dagens attack vet man sannolikt ännu mycket lite, men jag kan tänka mig att kvarvarande – eller delar av kvarvarande – nätverket i Bryssel i detta läge valde att slå till så snabbt man hade möjlighet till detta.

Det är ju ett inte orimligt antagande att de såg en överhängande risk för ytterligare tillslag och arresteringar, och då valde denna väg.

Om de då fanns i och kring Bryssel, vilket inte är ett orimligt antagande, var det naturligt att välja relativt mjuka mål av den typ man gjorde och slå till på ett sätt som, med undantag av tillverkningen av självmordsbälten, knappast krävde alltför sofistikerade förberedelser.

En alldeles avgörandet fråga just nu är självfallet vad som finns kvar av detta nätverk, i första hand med anknytning till Bryssel, men i andra hand vidare med de som av allt att döma infiltrerades under 2015.

Delar har alldeles tydligt sprängt sig själva i luften i de bägge attackerna. Men finns det de som kom undan, på samma sätt som i Paris? Och finns det de som kanske redan förberett en andra våg av attacker? 

Det är lätt att inse att det är frågor som dessa som i dessa timmar sysselsätter åtskilliga säkerhetstjänster inte bara i Belgien. Och serien av fel- och missbedömningar som alldeles tydligt gjorts sedan en tid tillbaka talar alldeles självklart för den allra största försiktighet.

Kan Sverige då beröras av detta?

Ja, alldeles självklart är vi berörda. 

Omedelbart är det många tusentals svenskar som inte bara är bosatta i Bryssel utan som ständigt i olika EU-ärenden rör sig fram och tillbaka till staden. 

Men det som lett till attentaten mot Bryssel kan leda till konkreta hot också mot oss. 

Siffror är höggradigt osäkra, men skall man tro dessa är Sverige det europeiska land som näst efter Belgien har flest personer som gett sig iväg och slåss för Daesh. Och det skapar ju en bättre attackmöjlighet också gentemot Sverige från deras utgångspunkt.

Men – jag upprepar detta – vi befinner oss fortfarande i en situation där slutsatser och resonemang med nödvändighet måste bli tentativa. 

Men det är av den allra yttersta betydelse att vi så snabbt som möjligt skaffar oss en så tydlig bild som möjligt av bakgrunden till det Europa nu drabbats av i först Paris och nu i dag Bryssel.


Amman mitt i Mellersta Östern.

20 mars 2016

AMMAN: Så värst mycket av vare sig Amman eller Jordanien har det dessvärre inte blivit under mina dagar här.

Slutmötet med den globala internet-kommissionen har tagit all tid, men dessutom har vi ansträngt oss för en dialog med de här som sysslar med dessa frågor såväl inom regeringen som civilsamhället.

Denna region utmärks knappast för demokrati och vidsträckt yttrandefrihet, och även om Jordanien förvisso tillhör de mindre dåliga i dessa avseenden finns brister som är tydliga.

Men det är en utsatt monarki som i mycket hög utsträckning påverkats av regionens alla problem. 

Efter 1948 har ca hälften av Jordaniens invånare utgjorts av palestinska flyktingar, och till dessa har sedan lagts flyktingar från Irak efter 2003 – här finns en hel påtagligt välbärgad stadsdel med rötter i Bagdad – från Libyen efter 2011 och nu i stor skala från Syrien.

I dag är en bit mer än 600.000 personer officiellt registrerade som flyktingar från Syrien, men den verkliga siffran är betydligt högre. Exakta siffror finns inte och jag får uppgifter som varierar mellan 800.000 och 1,5 miljoner. 

Hur som helst är påfrestningarna på det jordanska samhället stora.

Även om jag såg mer av IT-företagsamhet än vad som är vanligt i denna region är ekonomin minst sagt skakig. Mer än 40% av alla är anställda av staten, reformer lyser med sin frånvaro och underskotten åt alla håll är förfärande stora.

Men Jordanien är den utsatta staten vars stabilitet ligger i allas intresse. 

För Israel gäller detta i all synnerhet, och säkerhetssamarbetet är mer än intimt. Relationen med USA är stark, med en mångfacetterad närvaro i landet, men i dessa dagar också med ett Ryssland som man här ger kredit för att ha möjliggjort en politisk process i Syrien.

Trots att det var kommissionens avslutande möte som dominerade min tid här far jag i dag dock hunnit med ett snabbt besök på den kulle ned citadell och romerska ruiner som är staden Ammans ursprung, och dessutom trevlig informell lunch med utrikesminister Nasser Judah. Att det fanns mycket att tala med honom om säger sig självt.

Nu bär det i alla fall hem. 

Internet-kommissionen kommer dessvärre inte att ha fler möten – det blev sådana runt om i världen under vårt arbete – men en hel del finjusteringar återstår i den rapport vi kommer att publicera i juni – sannolikt i New York och Cancun i Mexico.

Och för mig stundar nu en vecka hemma i Stockholm. Det kan behövas.


Hem från det oberäkneliga Ryssland. 

16 mars 2016

MOSKVA-STOCKHOLM: Så är jag då på väg hem efter intressanta dagar av samtal i Moskva.

De kom att spänna över nyckelpersoner i presidentadministrationen till den mycket oppositionelle Alexei Navalny. 

Och åtskilliga i det påtagligt breda spektrat däremellan.

Mötet med Navalny hölls strikt avskilt från alla andra möten för att inte personer vi hade kontakt med eller hjälp av skulle riskera att drabbas av svårigheter – och utan att dessa visste om det.

Sådana är nämligen atmosfären i Moskva i dag. 

Men Navaly själv valde att skicka ut ett tweet om vårt möte, vilket jag självfallet inte hade någonting emot, även om han sade att detta kommer att leda till problem för honom.

Sådana är han dock vana vid. Han är redan dömd för åtskilligt, har förbjudits all politisk aktivitet och fått se sin bror fängslas under lika svåra som oklara omständigheter.

Men oförtrutet fortsätter han sin kampanj mot korruption och för en politik öppning för Ryssland. Och finansierar sin verksamhet med många tusentals små bidrag från ryska medborgare som vill ge honom sitt stöd.

Ryssland är i dag förvisso inget totalitärt samhälle av sovjetiskt snitt, men utrymmet snävas ständigt in, och atmosfären blir allt tyngre. 

Inför en privat middag i ett privat hem i går kväll, om än inte hos vem som helst, hade de plötsligt fått ett besök av reparatörer som hävdade att de ville kontrollera att telefonerna fungerade som de skulle.

Och det var tämligen uppenbart att detta besök handlade om utrustning av lite annorlunda karaktär.

Vad som händer mer vårt samtal med Navaly återstår att se.

När jag träffade honom för en frukost för några år sedan tillsammans med vår dåvarande ambassadör Tomas Bertelman resulterar detta i att en inspelning av vårt samtal i dess helhet publicerades av en regimnära publikation.

Det fanns ingenting i och för sig att dölja i det detta, men tekniken var onekligen innovativ. Jag var utrikesminister vid den tidpunkten. Och inför vårt samtal i går erinrade vi de som var med om just detta.

Det ryska samhället och den ryska ekonomin är på väg in i en period av stagnation och gradvis nedgång. 

Man kan hoppas att oljepriser vänder uppåt igen, men dels torde inte ens det hjälpa särskilt, och dels är det nog sannolikt att man under det kommande decenniet kommer att ha betydande svårigheter att hålla produktionen uppe.

Den ekonomiska stagnationen var tydlig redan 2013 – och det var ett år när oljepriserna fortfarande var höga och innan Ukraina-kris och sanktioner hade inlett till den verkliga krisen.

Några systemreformer av den art som det ryska samhället och den ryska ekonomin skulle behöva kommer knappast att ske under perioden med först val till duman i höst och sedan presidentval 2018.

Oberoende organisationer för valövervakning har visserligen kuvats, och reglerna för den valobservation som är kvar lämpligt justerats, men det är tydligt att regimen vill säkra sig både med hängslen och livrem inför de kommande valen.

Likformigheten i TV-kanalerna och deras propaganda är påtaglig, och att detta har sin effekt är också tydligt. 

Bilden av president Putin som den starke landsfader som återupprättar den stora ryska nationens anseende och värdighet trummas ständigt in, och många anammar förvisso den.

Likformigheten är dock inte total. Det finns fortfarande modiga journalister och tidningar med kvalitet i sin rapportering. Och utrymmet på nätet är inte heller alldeles stängt.

Men så gott som alla man talar med målar mer eller mindre explicit framtiden i mer eller mindre mörka färger.

Så hade det inte behövt bli.

På planet hit i måndags läste jag om en längre artikel jag skrev i tidskriften ”Russia in Global Affairs” – jag ingår nog fortfarande i dess redaktionsråd – våren 2003.

Och då var mitt tonläge fortfarande påfallande optimistiskt. 

Problem och utmaningar saknades förvisso inte, men jag tecknade bilden av ett Ryssland med möjligheter i en lång rad olika avseenden. Att utveckla samarbetet med detta Ryssland såg jag som viktigt för såväl Sverige som EU.

Men utvecklingen kom som bekant att bli en annan. 

En första brytpunkt kom redan hösten 2003 med arresteringen av Mikhail Khodorkovski. En andra möjligen i anslutning till kriget mot Georgien i augusti 2008. Och en tredje och avgörande efter det att Vladimir Putin återvänt som president för sin tredje period våren 2012.

Och säkert kommer historiker att lägga till ytterligare en brytpunkt i mars 2014 när det militära och politiska övertagandet av Krim inledde en ny fas i utvecklingen och krisen med Ukraina och omvärlden eskalerade kraftigt.

I dag är Ryssland i mångt och mycket ett oberäkneligt land där det är svårt att undgå intrycket av att en regim som badar i machonationalism kommer att bli mer beroende av militära äventyr för att bibehålla sin ställning.

Och i detta ligger alldeles självklart betydande risker – allra främst för Ryssland självt.

Men trots – eller kanske på grund av – detta förblir det viktigt att ha nära kontakt och också dialog med detta Ryssland. 

Vi ligger där vi ligger, och Ryssland gör samma sak. Vi måste känna och ha kontakt med det Ryssland som faktiskt existerar.

Nu blir det en eftermiddag och kväll hemma i Stockholm. Skönt och bra.

Men tidigt i morgon bär det av till Amman i Jordanien med de globala internetfrågorna i centrum – ett påtagligt skifte i såväl miljö som fokus.

 


Mycket blandat i Moskva.

15 mars 2016

MOSKVA: Solen lyser vackert över den ryska huvudstaden dessa dagar, och i den grupp som administreras av ECFR har vi kastat oss in i olika diskussioner om Rysslands utveckling och relationerna till EU.

Men innan dessa började med middag på den polska ambassaden här i går kväll hade jag möjlighet till ett längre och mycket informellt möte med viss substans som hade med den ryska politiken gentemot Ukraina att göra. 

Och det var intressant på många sätt.

Ett rätt grundläggande ifrågasättande av Ukraina som självständig statsbildning tillhör lite av den konventionella visheten här. 

Inte sällan får man höra att skillnaderna mellan olika delar av Ukraina är så betydande att det bara kan fungera med en mycket decentraliserad federation, och knappt ens då.

Jo, det kan sägas, men samma sak skulle förvisso kunna sägas om det vida ryska territoriet från Vladivostok och Magadan till Kaliningrad och Murmansk. 

Och svaret på denna ryska mångfald har oftast varit behovet av att konfrontera allt mer och mer av makten bakom Kremls höga murar.

Men hur det än är med detta är det rimligen Ukrainas sak att avgöra sitt eget styre framöver. 

Man har länge haft en ibland infekterad debatt om avvägningen mellan presidentiellt och parlamentariskt styre, och på samma sätt som hos oss i Sverige är frågor om inkomstutjämning, regionalpolitik och regionindelning långt ifrån okomplicerade.

Vad man i Moskva fortfarande fullt ut inte inser är hur den ryska aggressionen 2014 har förändrat Ukraina. 

Den Maidan-generation som allt mer kommer att ta över makten har det som inträffade 2014 som det som som format deras världsbild. 

Genomförandet av Minsk-avtalet står nu mycket tydligt och stampar. Och här är man föga förvånande angelägen att lägga skulden för detta huvudsakligen på Kiev och ledningen där.

Men det haltar åtskilligt.

Förvisso finns det i Kiev en betydande tveksamhet till att överlämnande makt till Donbas innan demokratiska val har gett legitimitet till dess representanter. Och den tveksamheten är det inte svårt att dela.

Men i Moskva är det rätt självklart att det är just det man eftersträvar. 

Det har investerats åtskilligt i denna enklav, och man ser gärna att den, visserligen formellt som en del av Ukraina, förblir under dess mycket tydliga inflytande.

Villkoren och förutsättningarna för de val i Donbas som är en del av Minsk-avtalet är enligt min mening alldeles avgörande, och det jag hört här i Moskva gör mig föga optimistiskt om möjligherna att nu komma framåt i denna fråga.

Det som skisserades för mig har föga med den syn på fria och rättvisa val som vi ser som tämligen självklar.

Ingen kommer att överge Minsk-avtalet, men samtidig är det inte alldeles lätt att se hur det kommer att genomföras fullt ut på det sätt som ju är ett tydligt krav från EU också när det gäller att lyfta sanktioner.

Den tydliga risk som finns – utan att i det korta perspektivet överdriva denna – är att man här ser en militär framstöt som ett sätt att öka trycket såväl på Kiev som på EU och USA när det gäller synen på vägen framåt.

Det är tydligt att man i kretsar som gäller här i Moskva ser just militära framstötar då och då som det som, från deras perspektiv, har fört dessa frågor framåt.

Mitt under vår middag i går kväll kom beskedet från Kreml om i alla fall det partiella tillbakadragandet från Syrien. 

Vad konkret detta kommer att innebära återstår att se, men den politiska signalen var mycket tydlig.

President Putin säger att syftet i allt väsentligt uppnåtts, och om detta var att göra Ryssland till en faktor och spelare när det gäller viktiga frågor i Mellersta Östern är detta utan tvekan riktigt.

Och positivt kan man ju hoppas att det ger samtalen i Genève vissa ökade möjligheter.

I dag har så våra diskussioner fortsatt med olika mer eller mindre oberoende tankesmedjor här liksom med olika diplomatiska företrädare. 

Några mer sensationella nya insikter har detta knappast inneburit. 

Den grundläggande osäkerheten om vart Ryssland egentligen är på väg har knappast skingrats. Och den osäkerheten finns tydligt också hos de ryska företrädare vi diskuterat med.

Under dagen blev det naturligt nog också en viss diskussion kring de fem punkter om relationerna mellan EU och Ryssland som Federica Mogherini talade om i Bryssel i går.

Och det var värt att notera att en ledande officiell rysk företrädare ägnade tid åt att rescensera dessa i ordalag som varierade från kritiska till nedsättande. 

Att den första punkten handlade om uppfyllande av Minsk-avtalet ansågs tydligen speciellt störande. 

Särskilt lovande när det gäller möjligheterna till en mer öppen dialog var det knappast. 

Men diskussionerna fortsätter – i kväll lite bredare med också påfallande mindre officiella företrädare för det ryska samhället.


Till Moskva och Amman.

13 mars 2016

STOCKHOLM: Efter melodifestival igår kväll och korvfestival i dag är det så dags att se fram mot veckan som kommer.

På den lite större fronten kommer det att handla om utgången av dagens delstatsval i Tyskland, möjligheten av att få igång någon form av syriska fredsförhandlingar i Genève och det nya EU-toppmötet med åter flyktingfrågan i fokus i Bryssel mot slutet av veckan.

För min del blir denna vecka åter en tämligen så resande veckan.

I morgon bär det av till Moskva för olika samtal där från måndagens eftermiddag och fram till onsdag förmiddag när det blir dags att återvända till Stockholm igen.

Det blir dock ett rätt kort uppehåll här, eftersom jag redan på torsdag morgon fortsätter till Amman i Jordanien och förblir där resten av veckan.

I den ryska huvudstaden blir det informell dialog i olika frågor i regi av ECFR och den ryska s k Valdai-klubben. Och det sker med stöd av de polska och tyska utrikesministerierna.

Vad som kommer ut ur detta återstår att se. 

Men hur som helst kan det ha sitt intresse att lyssna på lite olika röster i Moskva. 

Det finns ju åtskilliga där som jag känner sedan lång tid tillbaka, och hur de formulerar sin syn på landets situation saknar inte intresse.

På gott och på ont förblir Ryssland ju ett viktigt europeiskt land i vårt omedelbara närområde, och det är viktigt att vi då så långt detta är möjligt kan bedöma dess utveckling i olika avseenden.

För min del har det ju blivit många resor till olika delar av Ryssland genom åren, men nu har jag inte varit där sedan krisen över Ukraina började gå in i sitt akuta stadium hösten 2013. Och det är ju vid ett här laget ett tag sedan. 

Det har varit många diskussioner sedan dess både om och med Ryssland, och nu blir det sådana också med Moskva som plats.

Intressant blir det säkert.

I Amman i Jordanien är det sedan möte under två dagar med den globala internet-kommissionen, och tanken är att vi skall lägga sista handen vid den rapport som enligt plan kommer att publiceras i juni i år.

Men självfallet kommer jag att ta tillfället i akt till också andra kontakter. 

Jordanien är ju ett nyckelland – starkt påverkat av kriget i Syrien, och omedelbart utsatt för den fastlåsta positionen mellan Israel och Palestina.