Toppmöten och tribunaler.

TABIANO CASTELLO: Något dygn till hoppas jag att den italienska solen skall lysa över mig innan det är dags att återvända hem inför den kommande veckan.

I går var det toppmöte i Bryssel mellan EU och Indien. 

Om man lyckades att föra de besvärliga handelsfrågorna framåt under dess diskussioner vet jag inte, men att det var viktigt att mötet till slut kom till stånd råder det ingen tvekan om.

Indien är ett miljardland med miljoner av problem, men det är samtidigt en av världens snabbast växande ekonomier och en iblabd till frustrationens gräns mångsidig och vital demokrati. 

I mångt och mycket är det en kontinent snarare än ett land. 

Men inte minst därför är det viktigt att vi anstränger oss att bredda och fördjupa relationen. Och här har Bryssel under något år släpat fötterna efter sig på ett sätt som inte har varit bra.

Förhoppningsvis har man nu kommit igång, och det var förvisso en imponerande bred agenda för de närmaste åren som man kom överens om. 

Nu gäller det bara att gå från ord till handling.

I Washington inleds i dag det fjärde Nuclear Security Summit, och ett stort antal ledare från hela världen är där för att diskutera kring frågor som president Obama gett stark prioritet under sin tid som president.

Det handlar knappast om kärnvapen och nedrustning på det området, även om det sannolikt kommer att nämnas, utan främst om att öka säkerheten kring olika radioaktiva ämnen så att de inte kommer i felaktiga händer.

Jag har själv deltagit i diskussionerna på de tre tidigare mötena i Washington, Seoul och Haag, och Sverige gjorde ju ett eget viktigt bidrag när vi i mars 2012 under betydande inledande hemlighetsmakeri sände iväg tre kilo plutonium av vapenvilors som vi fortfarande hade kvar efter 1950- och 1960-talets ansträngningar på området.

Det löste i viss mån ett problem för oss, men först och främst bidrog vi till den internationella strävan att reducera förekomsten av höganrikat uran och motsvarande ämnen runt om i världen. 

Om någon annan stat hade plutonium att bidra med vet jag inte, men skulle knappast tro det. Vårt hade ju sin lite speciella bakgrund.

Men mötet i Washington är också en förevändning för många andra möten.

Reguljära bilaterala möten med president Obama blir det bara för Kinas president Xi Ji-ping, och det är ju ett tecken så gott som något. 

Turkiets Erdogan och Polens Duda tillhör de som fått finna sig i lite lägre nivå på dialogen, och för det finns det nog just nu inte bara rent kalendariska skäl.

När jag skriver detta kommer beskedet från Haag att FN-tribunalen där friat den serbiske uptranationalisten Vojislav Seselj från alla anklagelser.

Det är, milt sagt, anmärkningsvärt, och jag måste självfallet läsa domen mer eller mindre i dess helhet innan jag kommentera det mer i detalj. 

Just den rättegången tillhör dem som tett sig som mest märkliga i tribunalens hela historia, och domen kommer med all säkerhet att bli mycket omdiskuterad. 

På ett eller annat sätt för jag säkert anledning att återkomma till frågan. 

Domen över Radovan Karadzic.

TABIANO CASTELLO: I torsdags kom så, efter en utomordentligt omfattande rättegång, FN-tribunalens dom över Radovan Karadzic och hans roll i kriget i Bosnien mellan 1992 och 1995.

Än har jag inte tagit mig igenom domslutets alla 2.615 sidor med dess omfattande genomgång av vissa av de avgörande skedena i det långa och plågsamma kriget.

Men avgörande delar har jag dock nu noga läst igenom.

Medias uppmärksamhet var främst riktad på frågan om huruvida han skulle anses skyldig till folkmord eller ej, och här kom han att frias när det gällde olika skeenden i kriget i övrigt men fällas vad gäller Srebrenica i juli 1995.

Oväntat var det knappast.

En rad tidigare domslut från olika domstolar har inte ansett att händelser i Bosnien i övrigt lever upp till kravet på folkmord, men att just Srebrenica gör det.

Och självfallet kan detta, i bägge dess delar, diskuteras. Allt handlar om hur man definierar begreppet folkmord.

Själv har jag alltid ansett att det skall användas restriktivt, och det inte minst därför att det annars finns en risk för att man devalverar det brott som Hitlers försök till total förintelse av främst det judiska folket innebar.

Män, kvinnor och barn i miljoner fördes urskiljningslöst till gaskamrarna och avrättningsplatser i ett brott som saknar varje motstycke i vår tid.

Srebrenica var dels ett brutalt och medvetet massmord och dels en mycket medveten fördrivning av dess muslimska befolkning från detta område.

Siffror är och förblir starkt kontroversiella i detta sammanhang, men de siffror som ICTY använder i denna dom är ”minst 5.515” män dödade och ca 30.000 – huvudsakligen kvinnor och barn – mer eller mindre tvångsmässigt evakuerade.

Och i en rad domslut har tribunalen ansett att detta faller inom ramen för begreppet folkmord. Det har också kommit att bli allmänt accepterat.

Problemet som uppstår är dock att gränsdragningen mot andra händelser under det bosniska kriget är mindre klar.

Massmordet i Srebrenica var förvisso unikt till sin omfattande och till sitt utförande, om än självfallet inte i närheten av Förintelsen, men däremot knappast fördrivningen av personer på grund av deras etnicitet eller religion.

Nu har tribunalen valt detta sätt att definiera de olika brotten, och det är därmed detta som kommer att gälla i den internationella rätten framöver.

Men alldeles säkert kommer det att diskuteras om man hur dragit gränserna för definition av de olika brotten rätt. För snävt eller för brett – det finns företrädare för bägge skolorna.

Själv läste jag igenom det utförliga avsnittet om Srebrenica med speciellt intresse.

I samband med att det var 20 år sedan denna händelse förra sommaren satt vi ju olika personer några dygn i Haag och gick igenom händelsekedjan i detalj – jag skrev då också utförligt om det – och det var självfallet intressant att se om något nytt nu kon fram.

Domens beskrivning bekräftar den bosnienserbiska ledningens beslut den 9 juli att ändra en operation som syftade till att något begränsa enklaven Srebrenicas omfattning till att inta den i dess helhet.

Och Radovan Karadzic förnekar inte heller att han var en del av detta beslut.

Domen ger lite mer av bakgrund till händelseutvecklingen veckorna innan, med olika attacker och raider av de bosnienmuslimska styrkorna ut från Srebrenica.

Och mycket av detta skall ju ses i ljuset av den avgörande kraftmätning som ägde rum kring Sarajevo just då.

Däremot kastar domen knappast så mycket ytterligare ljus över frågan hur och av vem beslutet – senast den 13 juli, men enligt tribunalen sannolikt något dygn tidigare – att mörda alla de män man tagit till fånga togs. Eller varför det togs.

Att det togs, och sedan genomfördes framför allt under dagarna från 14 juli i området kring Zvornik, dit fångarna förts, är dock ett historiskt faktum.

Någon ”smoking gun” som alldeles entydigt binder just Karadzic till beslutet går det dock knappast att hitta. Man binder en väv av vad som är sannolikt och rimligt i den rådande situationen.

Här får vi kanske vänta på att rättegången mot Radko Mladic avslutas. Om hans och hans närmaste medarbetares också direkta ansvar för beslutet går det knappast att ha några tvivel.

Domslutet tecknar en bred bild av händelseutvecklingen upp till och under det långa kriget, och beskriver hur människor fördrevs och mördades i strävan att skapa etniskt rensade och rena områden.

Detta var det bosniska krigets kärna, ja, dessvärre kärnan i det jugoslaviska upplösningsdramat i dess helhet.

Och att just skapandet av etniskt rena områden var syftet råder det ingen tvekan om. Här var Radovan Karadzics roll självfallet central. För honom handlade det om serbiskt rena områden.

Andra i detta krig hade andra etniska agendor, inte minst på den kroatiska sidan, men också på den muslimska sidan fanns detta, om dock i väsentligt mindre omfattning.

De tusentals sidorna innehåller mycket som förtjänar att läsas och begrundas, och säkert kommer jag att finna mer av intresse när jag fortsätter med detta.

En icke ointressant detalj bör dock nämnas.

De tre domarna är eniga om så gott som allt på det sätt som de bör vara.

Men ett intressant undantag är frågan om beskjutningen av Markala-marknaden i Sarajevo den 5 februari 1994 med ett mycket stort antal civils döda.

Kontroversen kring denna är förvisso inte ny, men får nu sannolikt nytt bränsle, eftersom en av de tre domarna skiljer ut sig och säger att det inte kan uteslutas att det inte var serbiska styrkor som var ansvarigt.

Ett s k skyddat vittne har framträtt med information om att ansvaret snarare låg på den muslimska sidan.

Om någon klarhet någonsin nås i den frågan är väl oklart, men sett i det större sammanhanget av år av kontinuerlig beskjutning med artilleri och prickskyttar av den civila befolkningen i Sarajevo skall nog inte betydelsen av den saken överdrivas.

Och här är ansvaret, som tribunalen också slår fast, solklart.

Med detta viktiga domslut har en viktig punkt i arbetet att lägga denna konflikt till historien tagits, men än är tribunalens arbete inte avslutat.

Radovan Karsdzics försvarsadvokater har redan sagt att de avser att överklaga domen.

På torsdag i nästa vecka kommer, efter närmast oförsvarligt lång tid, domen mot Vovjislav Seselj.

Och rättegången mot Radko Mladic pågår fortfarande.

Vad är det som hänt – och händer?

STOCKHOLM: Den samordnade terrorattacken i Bryssel i dag dominerar alldeles självklart över allt annat just nu. 

I media är siffran över personer som förlorat livet just nu 34, och Bryssel är en i stort sett nedstängd stad. Daesh har, föga förvånande, tagit på sig ansvaret.

Det kommer att diskuteras åtskilligt om bakgrunden till detta attentat och vilka konsekvenser det kommer att få. Reflektioner i dag blir med nödvändighet mycket preliminära.

När Daesh bröt med Al Qaeda var det därför att man i stället för att fokusera på terrorattacker mot den ”fjärran fienden” i Väst ville inrikta sig på att bygga upp ett kalifat och en stat i Levanten.

I detta låg då också att det var på denna strid som man skulle koncenterera sina resurser, och det i kontrast mot att metodiskt byggda upp för olika terrorattacker i Väst. 

Den förbättrade samordning mellan västliga säkerhetstjänster under det senaste decenniet hade ju gjort sådana väsentligt svårare – framgångarna för Al Qaeda hade ju under senare år varit påtagligt begränsade.

Och då var det med all sannolikhet också under ett inledande skede. Farhågorna hos våra säkerhetstjänster låg mer på vad olika personer som kom hem efter att ha stridit hos Daesh skulle ta sig för.

Men vid någon tidpunkt är det tydligt att detta förändrades, och att Daesh inriktade sig också på attacker mot mål i Väst. Lyssnar man på vad de själva säger var detta en reaktion på de intensifierade attackerna mot Daesh från den internationella koalition som gradvis byggts upp.

Under 2015 är det i alla fall tydligt att ett betydande antal terrorister infiltrerades in i EU för att förbereda och genomföra mer storskaliga terrorattacker. Och Paris var det mål man hade valt ut, och här genomfördes ju också den stora attacken den 13 november med 130 döda.

Den attacken hade av allt att döma förberetts, och genomfördes, av en grupp med huvudsaklig bas i Bryssel. Där hade man, av allt att döma, också möjligheten att bygga de olika bomber och självmordsbälten som krävdes, och detta är knappast en uppgift för amatörer.

Efter Paris sattes alldeles självklart igång ett mycket omfattande arbete med att kartlägga detta nätverk, och så småningom blev det tydligt att det var större än vad man kanske ursprugligen hade trott.

I fredags kunde så belgisk polis slå till och arrestera en av de personer som var eftersökta för attacken i Paris. Man kan utgå från att detta skedde efter hjälp från också andra säkerhetstjänster efter det att man fått fram mer information om det samlade nätverket.

Om bakgrunden till dagens attack vet man sannolikt ännu mycket lite, men jag kan tänka mig att kvarvarande – eller delar av kvarvarande – nätverket i Bryssel i detta läge valde att slå till så snabbt man hade möjlighet till detta.

Det är ju ett inte orimligt antagande att de såg en överhängande risk för ytterligare tillslag och arresteringar, och då valde denna väg.

Om de då fanns i och kring Bryssel, vilket inte är ett orimligt antagande, var det naturligt att välja relativt mjuka mål av den typ man gjorde och slå till på ett sätt som, med undantag av tillverkningen av självmordsbälten, knappast krävde alltför sofistikerade förberedelser.

En alldeles avgörandet fråga just nu är självfallet vad som finns kvar av detta nätverk, i första hand med anknytning till Bryssel, men i andra hand vidare med de som av allt att döma infiltrerades under 2015.

Delar har alldeles tydligt sprängt sig själva i luften i de bägge attackerna. Men finns det de som kom undan, på samma sätt som i Paris? Och finns det de som kanske redan förberett en andra våg av attacker? 

Det är lätt att inse att det är frågor som dessa som i dessa timmar sysselsätter åtskilliga säkerhetstjänster inte bara i Belgien. Och serien av fel- och missbedömningar som alldeles tydligt gjorts sedan en tid tillbaka talar alldeles självklart för den allra största försiktighet.

Kan Sverige då beröras av detta?

Ja, alldeles självklart är vi berörda. 

Omedelbart är det många tusentals svenskar som inte bara är bosatta i Bryssel utan som ständigt i olika EU-ärenden rör sig fram och tillbaka till staden. 

Men det som lett till attentaten mot Bryssel kan leda till konkreta hot också mot oss. 

Siffror är höggradigt osäkra, men skall man tro dessa är Sverige det europeiska land som näst efter Belgien har flest personer som gett sig iväg och slåss för Daesh. Och det skapar ju en bättre attackmöjlighet också gentemot Sverige från deras utgångspunkt.

Men – jag upprepar detta – vi befinner oss fortfarande i en situation där slutsatser och resonemang med nödvändighet måste bli tentativa. 

Men det är av den allra yttersta betydelse att vi så snabbt som möjligt skaffar oss en så tydlig bild som möjligt av bakgrunden till det Europa nu drabbats av i först Paris och nu i dag Bryssel.

Amman mitt i Mellersta Östern.

AMMAN: Så värst mycket av vare sig Amman eller Jordanien har det dessvärre inte blivit under mina dagar här.

Slutmötet med den globala internet-kommissionen har tagit all tid, men dessutom har vi ansträngt oss för en dialog med de här som sysslar med dessa frågor såväl inom regeringen som civilsamhället.

Denna region utmärks knappast för demokrati och vidsträckt yttrandefrihet, och även om Jordanien förvisso tillhör de mindre dåliga i dessa avseenden finns brister som är tydliga.

Men det är en utsatt monarki som i mycket hög utsträckning påverkats av regionens alla problem. 

Efter 1948 har ca hälften av Jordaniens invånare utgjorts av palestinska flyktingar, och till dessa har sedan lagts flyktingar från Irak efter 2003 – här finns en hel påtagligt välbärgad stadsdel med rötter i Bagdad – från Libyen efter 2011 och nu i stor skala från Syrien.

I dag är en bit mer än 600.000 personer officiellt registrerade som flyktingar från Syrien, men den verkliga siffran är betydligt högre. Exakta siffror finns inte och jag får uppgifter som varierar mellan 800.000 och 1,5 miljoner. 

Hur som helst är påfrestningarna på det jordanska samhället stora.

Även om jag såg mer av IT-företagsamhet än vad som är vanligt i denna region är ekonomin minst sagt skakig. Mer än 40% av alla är anställda av staten, reformer lyser med sin frånvaro och underskotten åt alla håll är förfärande stora.

Men Jordanien är den utsatta staten vars stabilitet ligger i allas intresse. 

För Israel gäller detta i all synnerhet, och säkerhetssamarbetet är mer än intimt. Relationen med USA är stark, med en mångfacetterad närvaro i landet, men i dessa dagar också med ett Ryssland som man här ger kredit för att ha möjliggjort en politisk process i Syrien.

Trots att det var kommissionens avslutande möte som dominerade min tid här far jag i dag dock hunnit med ett snabbt besök på den kulle ned citadell och romerska ruiner som är staden Ammans ursprung, och dessutom trevlig informell lunch med utrikesminister Nasser Judah. Att det fanns mycket att tala med honom om säger sig självt.

Nu bär det i alla fall hem. 

Internet-kommissionen kommer dessvärre inte att ha fler möten – det blev sådana runt om i världen under vårt arbete – men en hel del finjusteringar återstår i den rapport vi kommer att publicera i juni – sannolikt i New York och Cancun i Mexico.

Och för mig stundar nu en vecka hemma i Stockholm. Det kan behövas.

Hem från det oberäkneliga Ryssland.

MOSKVA-STOCKHOLM: Så är jag då på väg hem efter intressanta dagar av samtal i Moskva.

De kom att spänna över nyckelpersoner i presidentadministrationen till den mycket oppositionelle Alexei Navalny. 

Och åtskilliga i det påtagligt breda spektrat däremellan.

Mötet med Navalny hölls strikt avskilt från alla andra möten för att inte personer vi hade kontakt med eller hjälp av skulle riskera att drabbas av svårigheter – och utan att dessa visste om det.

Sådana är nämligen atmosfären i Moskva i dag. 

Men Navaly själv valde att skicka ut ett tweet om vårt möte, vilket jag självfallet inte hade någonting emot, även om han sade att detta kommer att leda till problem för honom.

Sådana är han dock vana vid. Han är redan dömd för åtskilligt, har förbjudits all politisk aktivitet och fått se sin bror fängslas under lika svåra som oklara omständigheter.

Men oförtrutet fortsätter han sin kampanj mot korruption och för en politik öppning för Ryssland. Och finansierar sin verksamhet med många tusentals små bidrag från ryska medborgare som vill ge honom sitt stöd.

Ryssland är i dag förvisso inget totalitärt samhälle av sovjetiskt snitt, men utrymmet snävas ständigt in, och atmosfären blir allt tyngre. 

Inför en privat middag i ett privat hem i går kväll, om än inte hos vem som helst, hade de plötsligt fått ett besök av reparatörer som hävdade att de ville kontrollera att telefonerna fungerade som de skulle.

Och det var tämligen uppenbart att detta besök handlade om utrustning av lite annorlunda karaktär.

Vad som händer mer vårt samtal med Navaly återstår att se.

När jag träffade honom för en frukost för några år sedan tillsammans med vår dåvarande ambassadör Tomas Bertelman resulterar detta i att en inspelning av vårt samtal i dess helhet publicerades av en regimnära publikation.

Det fanns ingenting i och för sig att dölja i det detta, men tekniken var onekligen innovativ. Jag var utrikesminister vid den tidpunkten. Och inför vårt samtal i går erinrade vi de som var med om just detta.

Det ryska samhället och den ryska ekonomin är på väg in i en period av stagnation och gradvis nedgång. 

Man kan hoppas att oljepriser vänder uppåt igen, men dels torde inte ens det hjälpa särskilt, och dels är det nog sannolikt att man under det kommande decenniet kommer att ha betydande svårigheter att hålla produktionen uppe.

Den ekonomiska stagnationen var tydlig redan 2013 – och det var ett år när oljepriserna fortfarande var höga och innan Ukraina-kris och sanktioner hade inlett till den verkliga krisen.

Några systemreformer av den art som det ryska samhället och den ryska ekonomin skulle behöva kommer knappast att ske under perioden med först val till duman i höst och sedan presidentval 2018.

Oberoende organisationer för valövervakning har visserligen kuvats, och reglerna för den valobservation som är kvar lämpligt justerats, men det är tydligt att regimen vill säkra sig både med hängslen och livrem inför de kommande valen.

Likformigheten i TV-kanalerna och deras propaganda är påtaglig, och att detta har sin effekt är också tydligt. 

Bilden av president Putin som den starke landsfader som återupprättar den stora ryska nationens anseende och värdighet trummas ständigt in, och många anammar förvisso den.

Likformigheten är dock inte total. Det finns fortfarande modiga journalister och tidningar med kvalitet i sin rapportering. Och utrymmet på nätet är inte heller alldeles stängt.

Men så gott som alla man talar med målar mer eller mindre explicit framtiden i mer eller mindre mörka färger.

Så hade det inte behövt bli.

På planet hit i måndags läste jag om en längre artikel jag skrev i tidskriften ”Russia in Global Affairs” – jag ingår nog fortfarande i dess redaktionsråd – våren 2003.

Och då var mitt tonläge fortfarande påfallande optimistiskt. 

Problem och utmaningar saknades förvisso inte, men jag tecknade bilden av ett Ryssland med möjligheter i en lång rad olika avseenden. Att utveckla samarbetet med detta Ryssland såg jag som viktigt för såväl Sverige som EU.

Men utvecklingen kom som bekant att bli en annan. 

En första brytpunkt kom redan hösten 2003 med arresteringen av Mikhail Khodorkovski. En andra möjligen i anslutning till kriget mot Georgien i augusti 2008. Och en tredje och avgörande efter det att Vladimir Putin återvänt som president för sin tredje period våren 2012.

Och säkert kommer historiker att lägga till ytterligare en brytpunkt i mars 2014 när det militära och politiska övertagandet av Krim inledde en ny fas i utvecklingen och krisen med Ukraina och omvärlden eskalerade kraftigt.

I dag är Ryssland i mångt och mycket ett oberäkneligt land där det är svårt att undgå intrycket av att en regim som badar i machonationalism kommer att bli mer beroende av militära äventyr för att bibehålla sin ställning.

Och i detta ligger alldeles självklart betydande risker – allra främst för Ryssland självt.

Men trots – eller kanske på grund av – detta förblir det viktigt att ha nära kontakt och också dialog med detta Ryssland. 

Vi ligger där vi ligger, och Ryssland gör samma sak. Vi måste känna och ha kontakt med det Ryssland som faktiskt existerar.

Nu blir det en eftermiddag och kväll hemma i Stockholm. Skönt och bra.

Men tidigt i morgon bär det av till Amman i Jordanien med de globala internetfrågorna i centrum – ett påtagligt skifte i såväl miljö som fokus.

 

Mycket blandat i Moskva.

MOSKVA: Solen lyser vackert över den ryska huvudstaden dessa dagar, och i den grupp som administreras av ECFR har vi kastat oss in i olika diskussioner om Rysslands utveckling och relationerna till EU.

Men innan dessa började med middag på den polska ambassaden här i går kväll hade jag möjlighet till ett längre och mycket informellt möte med viss substans som hade med den ryska politiken gentemot Ukraina att göra. 

Och det var intressant på många sätt.

Ett rätt grundläggande ifrågasättande av Ukraina som självständig statsbildning tillhör lite av den konventionella visheten här. 

Inte sällan får man höra att skillnaderna mellan olika delar av Ukraina är så betydande att det bara kan fungera med en mycket decentraliserad federation, och knappt ens då.

Jo, det kan sägas, men samma sak skulle förvisso kunna sägas om det vida ryska territoriet från Vladivostok och Magadan till Kaliningrad och Murmansk. 

Och svaret på denna ryska mångfald har oftast varit behovet av att konfrontera allt mer och mer av makten bakom Kremls höga murar.

Men hur det än är med detta är det rimligen Ukrainas sak att avgöra sitt eget styre framöver. 

Man har länge haft en ibland infekterad debatt om avvägningen mellan presidentiellt och parlamentariskt styre, och på samma sätt som hos oss i Sverige är frågor om inkomstutjämning, regionalpolitik och regionindelning långt ifrån okomplicerade.

Vad man i Moskva fortfarande fullt ut inte inser är hur den ryska aggressionen 2014 har förändrat Ukraina. 

Den Maidan-generation som allt mer kommer att ta över makten har det som inträffade 2014 som det som som format deras världsbild. 

Genomförandet av Minsk-avtalet står nu mycket tydligt och stampar. Och här är man föga förvånande angelägen att lägga skulden för detta huvudsakligen på Kiev och ledningen där.

Men det haltar åtskilligt.

Förvisso finns det i Kiev en betydande tveksamhet till att överlämnande makt till Donbas innan demokratiska val har gett legitimitet till dess representanter. Och den tveksamheten är det inte svårt att dela.

Men i Moskva är det rätt självklart att det är just det man eftersträvar. 

Det har investerats åtskilligt i denna enklav, och man ser gärna att den, visserligen formellt som en del av Ukraina, förblir under dess mycket tydliga inflytande.

Villkoren och förutsättningarna för de val i Donbas som är en del av Minsk-avtalet är enligt min mening alldeles avgörande, och det jag hört här i Moskva gör mig föga optimistiskt om möjligherna att nu komma framåt i denna fråga.

Det som skisserades för mig har föga med den syn på fria och rättvisa val som vi ser som tämligen självklar.

Ingen kommer att överge Minsk-avtalet, men samtidig är det inte alldeles lätt att se hur det kommer att genomföras fullt ut på det sätt som ju är ett tydligt krav från EU också när det gäller att lyfta sanktioner.

Den tydliga risk som finns – utan att i det korta perspektivet överdriva denna – är att man här ser en militär framstöt som ett sätt att öka trycket såväl på Kiev som på EU och USA när det gäller synen på vägen framåt.

Det är tydligt att man i kretsar som gäller här i Moskva ser just militära framstötar då och då som det som, från deras perspektiv, har fört dessa frågor framåt.

Mitt under vår middag i går kväll kom beskedet från Kreml om i alla fall det partiella tillbakadragandet från Syrien. 

Vad konkret detta kommer att innebära återstår att se, men den politiska signalen var mycket tydlig.

President Putin säger att syftet i allt väsentligt uppnåtts, och om detta var att göra Ryssland till en faktor och spelare när det gäller viktiga frågor i Mellersta Östern är detta utan tvekan riktigt.

Och positivt kan man ju hoppas att det ger samtalen i Genève vissa ökade möjligheter.

I dag har så våra diskussioner fortsatt med olika mer eller mindre oberoende tankesmedjor här liksom med olika diplomatiska företrädare. 

Några mer sensationella nya insikter har detta knappast inneburit. 

Den grundläggande osäkerheten om vart Ryssland egentligen är på väg har knappast skingrats. Och den osäkerheten finns tydligt också hos de ryska företrädare vi diskuterat med.

Under dagen blev det naturligt nog också en viss diskussion kring de fem punkter om relationerna mellan EU och Ryssland som Federica Mogherini talade om i Bryssel i går.

Och det var värt att notera att en ledande officiell rysk företrädare ägnade tid åt att rescensera dessa i ordalag som varierade från kritiska till nedsättande. 

Att den första punkten handlade om uppfyllande av Minsk-avtalet ansågs tydligen speciellt störande. 

Särskilt lovande när det gäller möjligheterna till en mer öppen dialog var det knappast. 

Men diskussionerna fortsätter – i kväll lite bredare med också påfallande mindre officiella företrädare för det ryska samhället.

Till Moskva och Amman.

STOCKHOLM: Efter melodifestival igår kväll och korvfestival i dag är det så dags att se fram mot veckan som kommer.

På den lite större fronten kommer det att handla om utgången av dagens delstatsval i Tyskland, möjligheten av att få igång någon form av syriska fredsförhandlingar i Genève och det nya EU-toppmötet med åter flyktingfrågan i fokus i Bryssel mot slutet av veckan.

För min del blir denna vecka åter en tämligen så resande veckan.

I morgon bär det av till Moskva för olika samtal där från måndagens eftermiddag och fram till onsdag förmiddag när det blir dags att återvända till Stockholm igen.

Det blir dock ett rätt kort uppehåll här, eftersom jag redan på torsdag morgon fortsätter till Amman i Jordanien och förblir där resten av veckan.

I den ryska huvudstaden blir det informell dialog i olika frågor i regi av ECFR och den ryska s k Valdai-klubben. Och det sker med stöd av de polska och tyska utrikesministerierna.

Vad som kommer ut ur detta återstår att se. 

Men hur som helst kan det ha sitt intresse att lyssna på lite olika röster i Moskva. 

Det finns ju åtskilliga där som jag känner sedan lång tid tillbaka, och hur de formulerar sin syn på landets situation saknar inte intresse.

På gott och på ont förblir Ryssland ju ett viktigt europeiskt land i vårt omedelbara närområde, och det är viktigt att vi då så långt detta är möjligt kan bedöma dess utveckling i olika avseenden.

För min del har det ju blivit många resor till olika delar av Ryssland genom åren, men nu har jag inte varit där sedan krisen över Ukraina började gå in i sitt akuta stadium hösten 2013. Och det är ju vid ett här laget ett tag sedan. 

Det har varit många diskussioner sedan dess både om och med Ryssland, och nu blir det sådana också med Moskva som plats.

Intressant blir det säkert.

I Amman i Jordanien är det sedan möte under två dagar med den globala internet-kommissionen, och tanken är att vi skall lägga sista handen vid den rapport som enligt plan kommer att publiceras i juni i år.

Men självfallet kommer jag att ta tillfället i akt till också andra kontakter. 

Jordanien är ju ett nyckelland – starkt påverkat av kriget i Syrien, och omedelbart utsatt för den fastlåsta positionen mellan Israel och Palestina.

Obama blickar bakåt.

STOCKHOLM: På planet hem från Frankfurt i går hade jag tid att läsa Jeff Goldbergs långa intervju med president Obama i senaste numret av Atlantic Monthly.

Sakta går Obama-administrationen mot sitt slut – den 20 januari nästa år lämnar han officiellt över efter åtta år – och det är inte onaturligt att presidenten nu börjar att försöka skriva sin eten historia.

Rör man sig, som jag då och då gör, i de amerikanska kretsar som sysslar med utrikes- och säkerhetspolitik, eller lyssnar man på den amerikanska debatten i dessa frågor, är det i dag kritiken av Obama-perioden som dominerar.

Och lyssnar man i städer som Paris eller Riyadh kan man få sig rätt mycket av den varan till livs.

Inte sällan handlar det om att han på ett eller annat sätt skulle ha skött situationen i Syrirn betydligt bättre. I fokus står ofta hans helomvändning i augusti 2013 när det gällde att bomba eller inte bomba Syrien efter regimens användning av kemiska vapen.

Och jag minns dessa dagar väl. 

På ett möte i Vilnius försökte den mer interventionistiske John Kerry övertyga oss europeiska utrikesministrar om att en bomboperation var nödvändig och riktig. 

En del tyckte förvisso så, medan jag tillhörde dem som i diskussionen var uttalat skeptiska. Några av oss – Radek Sikorski från Polen, Elmar Brok från Europaparlamentet och jag – försökte i stället skissera någonting inte alltför långt från det som senare skulle komma att bli lösningen.

I den långa intervjun berättar presidenten om hur han vände, trots alla sina rådgivare, och beslutet då den 30 augusti beskrivs som tillfället när han genuint etablerade sin egen politik. 

Att han var komfortabel med beslutet var alldeles uppenbart när han någon vecka senare dök upp i Stockholm på ett besök som han själv senare återkommit till som ett av hans många besök som han har de positivaste minnena av.

Det sägs ofta att vändningen då gjorde att USA förlorade i trovärdighet. Men i intervjun säger han att han har svårt att förstå att man måste bomba någon bara för att göra det trovärdigt att man kan bomba någon, och jag har inte svårt att hålla med.

Att använda militär makt är någonting man, inte minst som USA:s president, måste vara beredd till, men det måste alltid ske mera en tydlig bild av vad som skall uppnås och utan att äventyra viktiga andra intressen.

Det som dock uppmärksammas mest i intervjun är hans tydliga slutsats att interventionen i Libyen 2011 resulterade i vad han klart betecknar som ett misslyckande.

Och här lägger han skulden på främst Paris och London. 

De var instrumentella i att driva fram flygoperationerna mot Khaddafi-regimen, men ville sedan inte ta tillräckligt ansvar för landets utveckling med de resultat vi nu set.

Han kunde också ha kritiserat Hillary Clinton som en av dem som tydligast drev på för interventionen, men avstår från det. Libyen och Benghazi är redan tillräckligt mycket av en kvarnsten runt hennes hals.

Också här skulle jag kunna lägga till åtskilligt om vad som hände, men utan att avvika från de slutsatser som presidenten drar i intervjun. 

Här medverkade ju också Sverige genom bl a de spaningsinsatser som våra Gripen-plan medverkade med. 

Och vi gjorde det efter en inhemsk debatt där kraven på robust också svenskt ingripande hade varit tämligen så högljudda.

Presidentens övergripande slutsats i intervjun är, starkt förenklat, att det är bäst att hålla en betydande distans till krav på interventioner av olika slag i Mellersta Östern. 

Han är, och enligt min mening med rätta, tydligt medveten om också den amerikanska maktens begränsningar i denna krävande region.

Hans företrädare intervenerade med stor kraft i Irak, och det blev till betydande del elände.

Han intervenerade till hälften i Libyen, och det blev dessvärre också elände.

Han intervenerade inte alls i Syrien, och även utvecklingen där kan bara beskrivas som elände.

Och av detta går det ju att dra i alla fall vissa slutsatser.

Om Mellersta Östern mest är problem i Obamas värld är det tydligt att det är i Asien som han ser framtiden och dess möjligheter. Men också Afrika och Latinamerika är regionen som, enligt hans mening, förtjänar mer av uppmärksamhet.

Europa finns förvisso med i den långa intervjun, men mest med lätt irritation över att London och Paris pratar mer än vad de förmår, och med en lätt frustration över att Europa inte klarar sig utan ett tydligt amerikanskt ledarskap. 

Fyra slutsatser sammanfattas i intervjun, och det kan finnas anledning att återge dem”

”The first is that the Middle East is no longer terribly important to American interests.” 

”The second is that even if the Middle East were surpassingly important, there would still be little an American president could do to make it a better place.”

”The third is that the innate American desire to fix the sorts of problems that manifest themselves most drastically in the Middle East inevitably leads to warfare, to the deaths of U.S. soldiers, and to the eventual hemorrhaging of U.S. credibility and power.”

”The fourth is that the world cannot afford to see the diminishment of U.S. power.”

Någon alldeles heltäckande bild ger en intervju som denna knappast, men den är dock intressant genom att den tydligt tar upp några av de mest omdiskuterade punkterna i Obamas utrikespolitik, och tämligen explicit bemöter den kritik som under den tiden har hunnit att bli nästan konventionell vishet innanför ringleden i Washington och på andra ställen.

Och själv tvingas jag medge att jag tillhör de inte alltför många som i stort sett genomgående håller med de olika bedömningar som president Obama redovisar i sin intervju.

Hur sedan den amerikanska politiken kommer att utvecklas i perioden efter den 20 januari nästa år är en annan sak. Och lite kring det har jag ju filosoferat om tidigare här.

Men en viktig del av formandet av den är också hur slutsatser dras av de olika avgörande händelserna under president Obamas så småningom åtta åt som president.

Och till den diskussionen har han själv nu ett ett bidrag som debatten inte kommer att undgå att bli påverkad av.

Åter i Berlin

BERLIN: Så befinner jag mig åter i den tyska huvudstaden, även om besöket denna gång blir lite kortare än vad som ursprungligen var planerat.

Vi är en grupp som samlats för att diskutera de olika utmaningar Europa står inför just nu, med flyktingkrisen i centrum men alls inte ensam.

Och vi börjar i kväll när president Gauck bjuder på mottagning och middag i sitt Schloss Bellevue en liten bit från där jag befinner mig just nu.

Sedan fortsätter diskussionerna under hela morgondagen, men dessvärre måste jag vända hemåt ett tag efter att tillsammans med f d grekiska utrikesministern Dora Bakjoyannis ha inlett förmiddagens diskussioner.

Det är något evenmang på kvällen hemma i Sverige som det på sina håll anses att man bör vara med på.

Det handlar om finalen i Melodifestivalen, och det som avgjorde att åka dit var att brittiska BBC göra en TV-dokumentär kring aspekter av denna som jag lovat att medverka i.

Så kan det bli.

Här i Tyskland är det just nu de förestående delstatsvalen på söndag, som jag skrev om tidigare i veckan, som dominerar det politiska livet.

Vi får se hur det går, men just nu ser det faktiskt ut som om det skulle gå bättre för dem som stöder Angela Merkels flyktingpolitik än för dem som försöker att distansera sig från den, med undantag självfallet för fenomenet AfD som alldeles säkert kommer att göra väl ifrån sig.

Och samtidigt pågår en diskussion om hur man skall lösa ut de olika detaljerna i måndagens överenskommelse i Bryssel med Turkiet.

Alldeles lätt blir det självfallet inte. Men de som klagar förefaller heller knappast att ha något reellt alternativ.

Hemifrån Sverige hör jag nu att regeringen i Stockholm tänker dra regeringen i Berlin inför domstol för att man inte kan sända tillbaka 700 flyktingar.

Lite magstarkt, och politiskt föga klokt, förefaller det av en regering som med ensidiga panikartade åtgärder dramatiskt har skurit ner sitt eget flyktingmottagande riktat mot en regering som gjort mer än någon annan inom EU för att ge poltisk ledning i dessa frågor.

Jag hoppas att jag hinner hem innan någon här ber mig att förklara den svenska politiken i dessa frågor.

Europa bättre i dag.

BERLIN: I dessa dagar har det blivit än tydligare att Europas politiska tyngdpunkt ligger här i den tyska huvudstaden, och mer konkret i förbundskansler Angela Merkel.

Vid gårdagens toppmöte i Bryssel var det till slut de bilaterala överläggningarna mellan henne och Turkiets premiärminister Ahmet Davutoglu som ledde till de slutsatser som alla andra sedan fick ge sitt stöd.

Och dessa innebär utan tvekan ett genombrott såväl från EU:s som från Turkiets utgångspunkt. En större överenskommelse skepade större möjligheter. 

Det var där länken mellan Merkel och Davutoglu på den särskilda middagen i söndags kväll kom att bli så betydelsefull.

Det innebär inte att allt är avgjort. 

Det finns punkter i det som överenskommits som säkert leder till visst missmod i vissa huvudstäder, och där detaljer måste fyllas i på nästa toppmöte om mindre än tio dagar.

I går kväll satt vi här i Berlin ganska länge med Peter Altmeier, som väl är nummer två i regeringen här i de aktuella frågorna, och diskutera den långsiktiga utmaning som flyktingsituationen utgör.

Och det blev alldeles självklart en diskussion också om relationen med Turkiet. Tydligt för mig från den diskussionen i dess helhet var att det från Berlins sida nu handlar om en relation väl bortom det aktuella behovet av att hantera flyktingsituationen.

Detaljerna i toppmötets slutsatser finns i dokumentet som jag länkat till med ett tweet. 

Politiskt är det viktigt att konstatera att EU är i betydligt bättre skick efter detta toppmöte än före. Mötet splittrades inte – mötet levererade. Och det är ju faktiskt det som Europa-samarbetet handlar om.

Med detta toppmöte i Berlin avklarat förskjuts uppmärksamheten här totalt till lördagens delstatsval i Sachsen-Anhalt, Baden-Würtenberg och Rheinland-Pfalz. 

Utgången av dessa har beskrivits som avgörande för Angela Merkels framtid, men efter gårdagens möte tror jag knappast det längre gäller.

Men viktigt blir det, och inte minst i östliga Sachsen-Anhalt kommer nationalkonservativa AfD med motstånd mot invandrare som kärnfråga att göra ett bra val, kanske t o m bli större än socialdemokraterna SPD där.

I Baden-Würtenberg kommer De Gröna, som unikt har ministerpresidenten i staten, av allt att döma att göra ett mycket bra val, också med ett explicit stöd för Angela Merkels flyktingpolitik.

Och i Rheinland-Pfalz konkurrerar två kvinnor med också vidare politiska ambitioner om posten som ministerpresident. 

Vi har haft ett mycket bra styrelsemöte med ECFR här, och nu på eftermiddagen har jag i sedvanlig ordning suttit ett tag på förbundskanslerns stora kansli mitt i Berlin och diskuterat olika europeiska och internationella frågor med hennes medarbetare.

Och sådana saknas som bekant inte.

Men därtill kommer att det var en solig och nästan varm dag här. 

Jag hann promenera förbi det historiska muséet med dess bokhandel och se också på det gamla kejserliga palats som i ny form nu håller på stt resa sig mitt i huvudstaden. 

Där minns jag för länge sedan DDR-regimens glänsande palats. Men det visade sig – föga förvånande – vara ett skrytbygge fyllt av asbests och fick rivas.

Och nu är det ett nygammalt Berlin som åter byggs upp på den gamla socialismens ruiner.

Därtill ett Berlin med en allt tyngre roll i vårt gemensamma Europa. 

Men nu bär det hem till Stockholm. På fredag är jag dock tillbaka här i Berlin igen.

Viktiga dagar för Europa. Och om Turkiet.

BRYSSEL: Så är jag med mellanlandning här på väg tillbaka till Stockholm efter en vecka av behagligt sportlov i de franska Alperna, även om vädret kanske inte alltid var det alldeles idealiska.

Det är viktiga dagar som stundar i Europa.

I morgon är det dubbeltoppmöte i Bryssel med den fortsatta flyktingutmaningen i centrum. Först toppmöte med Turkiets premiärminister Davutoglu och sedan mer sedvanligt toppmöte med medlemsstaterna.

Rådsordföranden Donald Tusk har spenderat den tidigare veckan med att resa till de olika huvudstäderna från Wien till Ankara längs det som numera kallas Balkan-rutten och försökt att få stöd för en gemensam linje.

Om det lyckas eller inte återstår att se. 

De som de facto vill stänga alla gränser leds nu av Ungern och Österrike, medan Tyskland fortsatt argumenterar för mer europeiska lösningar som också bygger på ett fördjupat samarbete med Turkiet i frågan. 

Och det blir viktigt hur balansen mellan dessa olika angreppssätt utfaller vid morgondagens möten. 

Till betydande del handlar detta om Grekland. Om alla gränser längs Balkan-vägen stängs innebär det att flyktingbördan hamnar på ett Grekland som ju har betydande bekymmer som det är.

Det är åtta månader sedan Tsipras-regeringen i ännu en av sina helomvändningar gick med på ett omfattande räddningspaket för ekonomin, men de kapitalkontroller och annat man lekt runt med har medfört att ekonomin fortfarande fortsätter neråt.

Och till detta kommer så flyktingsituationen. Hitintills har man mest sett till att flyktingarna kunnat ta sig vidare över gränsen till Makedonien, men när nu denna stängs blir situationen dramatiskt annorlunda.

Inte minst i Berlin är detta någonting man bekymrar sig för. Men också i Bryssel.

Till den bekymmersamma bilden i dessa frågor skall nog läggas utgången av gårdagens val i Slovakien. 

Regerande vänsterpartiet Smer satsade på radikal retorik mot muslimer, men resultatet av det förefaller huvudsakligen ha blivit att mer radikalt nationalistiska och extremistiska grupper stärkts.

På dagordningen för toppmötet i Bryssel står också kommissionens förslag om en tidsplan för att återupprätta den fria rörligheten inom Schengen-området, inklusive att ta bort de kontroller som den svenska regeringen i sin panik införde vid Öresund. 

Vid toppmötet med Turkiet är det också viktigt att man tydligt markerar mot de åtgärder som turkiska domstolar vidtagit mot den stora dagstidningen Zaman.

Bakgrunden till dessa förtjänar en liten utläggning.

Det handlar om AKP-ledningens försök att med alla till buds stående medel bekämpa den s k Gülen-rörelse som man under ett tidigare skede faktiskt var i allians med. Och tidningen Zaman är i olika avseenden närstående denna rörelse.

Gülen-rörelse är en muslimsk rörelse med en imponerande satsningen på skolor runt om i världen, men också ett hemlighetsfullt och konspirativt agerande som uppenbarligen inkluderat att under lång tid infiltrera polis- och åklagarmyndigheten.

Jag minns hur jag hörde om oron för detta bland vänner i Turkiet under åtskilliga år, dock utan att riktigt ta det på det allvar det förtjänade.

Då var Gülen och AKP allierade i arbetat att rulla tillbaka det militära och auktoritära inflytandet över den turkiska politiken. 

Men sedan skar det sig rejält, och det finns lite olika uppfattningar om hur det gick till. 

Mot slutet av 2013 detonerade dock en rad avslöjanden av korruption i vissa ledande kretsar, och det är ingen tvekan om att här Gülen utnyttjade sina infiltrerade medlemmar i bl a poliskåren för hemliga avlyssningar och annat.

Avslöjandena var i alla fall till del alls inte utan substans, men samtidigt var det tydligt att det handlade om ett mycket medvetet försök att i politisk syfte destabilisera.

Sedan dess har det bara blivit värre. Inte minst president Erdogan talar gärna om att Gülens infiltration handlade om att skapa en stat i staten och de facto genomföra en kupp. Överdrivet, men med viss substans.

Och man har, utan grund, klistrat etiketten ”terroristisk” på grupperingen i akt och mening att få bättre legala möjligheter att ingripa mot den. Den är konspirativ och delvis subversiv, men den är inte terroristisk.

Anklagelsen mot Zaman är nu att tidningen skulle fungera som ett språkrör för Gülen-rörelsen. Att dess ledare prominent förekommer i tidningen är ett faktum, men att gå från detta till att antyda att detta är detsamma som uppmuntran till terrorism är att gå påtagligt för långt.

Det politiska inbördeskriget mellan AKP och Gülen-rörelsen är i dag en påtaglig fara för landets demokratiska utveckling. Och ingripandet mot Zaman är det senaste tecknet på detta.

Och det är viktigt att Europas ledare är beredda att tala öppen och tydligt med Turkiets ledning om detta. Men det är lika viktigt att man gör det med full kännedom om vad det egentligen handlar om.

Min egen kommande vecka blir en vecka med Berlin, Stockholm och Berlin. 

I morgon och delar av tisdagen har vi styrelsemöte i Berlin med European Council on Foreign Relations, med bl a middag med Peter Altmeier, som är den person i den tyska regeringen som vid sidan av förbundskansler Merkel försöker att hantera den akuta krisen.

Men efter ECFR-mötet hoppas jag på tisdag kunna diskutera hur morgondagens toppmöten i Bryssel har utfallit. De har ju sin betydelse inför lördagens tre viktiga delstatsval i Tyskland.

Och självfallet är det av intresse att höra bedömningarna efter det mindre lyckade ministermöte i den s k Normandie-gruppen om Ukraina som ägde rum i Paris i slutet av förra veckan.

På onsdag och torsdag blir det dock arbete hemma i Stockholm, innan det på fredag igen bär iväg till Berlin igen för olika diskussioner med Europas aktuella politiska utmaningar i centrum.

Konsekvenser av Clinton eller Trump?

HAUTE SAVOIE: Ymnigt snöfall i dag, och därmed kanske lite mer tid inne med allt det som måste göras även under dagar av lov.

Hemifrån kommer olika förfrågningar från media om att kommentera den politiska utvecklingen i USA och de möjliga utrikespolitiska konsekvenser som olika utgångar av valet i november kan tänkas få.

Men tyvärr kommer jag inte att vara tillgänglig för någon TV-studio i Stockholm på ett tag. Det finns säkert många andra som mer än gärna uttalar sig.

Det innebär inte att det inte finns anledning att reflektera över frågan.

Det första som måste sägas är at utgången av valet i november förblir osäkert. 

Rimligtvis borde det resultera i att Hillary Clinton tar över som president den 20 januari nästa år och sedan sitter i Vita Huset i alla fall t o m år 2020. 

Men detta är rn politisk period i USA när alla bedömingar visat sig felaktiga, och därför är osvuret höggradigt bäst i denna fråga.

Ser man på sammanställningen av olika opinionsmätningar vad gäller ett resultat i november tyder dessa just nu på en tämligen knapp seger för Clinton över Trump, men också att hon skulle besegras av Cruz och, än tydligare, av Rubio. 

Hennes ställning är långt ifrån så stark som man skulle kunna tro, och det går inte längre att alldeles utesluta att USA:s nästa president heter Donald Trump.

Utrikespolitiskt är det knappast förvånande att jag gärna skulle se Hillary Clinton som USA:s näste president. 

Jag har haft stor respekt för henne sedan jag först träffade henne under hennes period som First Lady, och vi arbetade ju dessutom väl tillsammans som utrikesministrar. Jag känner väl nyckelpersonerna i hennes utrikespolitiska team.

Ser man tillbaka på Obama-perioden förefaller det som om hon skulle ha föredragit militära medel i olika situationer aningen mer än vad som blivit fallet. 

Hon har ju kommit att bli förknippad med beslutet att driva fram amerikansk medverkan i operationerna mot Khaddafi-regimen i Libyen med alla de konsekvenser dessa fått och får. Benghazi har blivit den plågsamma symbolen för ett politiskt misslyckande.

Men även om en aningen mer robust attityd är sannolik, och ligger väl i linje med utvecklingen av amerikansk opinion just nu, tror jag knappast på någon mer dramatisk förändring i denna del. Dagens USA har tvingats att inse de begränsningar i den egna makten som ligger i komplexiteten i de olika situationer man har att hantera

Som utrikesminister stod hon för den s k nystarten i relationerna till Ryssland också efter kriget i Georgien, men sannolikheten för att vi skulle få se en nystart av nystarten tror jag är mycket begränsad. 

Hennes beundran för Kreml är, försiktigt uttryckt, mycket begränsad, och det skall nog sägas att motsatsen också förefaller att gälla.

Där jag tycker att hon slirat kraftfullt på kopplingen under de senaste månaderna är inställningen till olika frihandelsavtal. Som utrikesminister var hon klart och tydligt för det TPP-avtal som då höll på att förhandlas fram mer RN rad asiatiska länder. Men under trycket av också Bernie Sanders har hon nu svängt i denna viktiga fråga.

Än värre är det dock på den republikanska sidan, som ju traditionellt drivit frihandelsagendan i amerikansk politik, medan demokraterna med sitt beroende av olika fackförbund mera dragits med.

Men med Donald Trump framträder en öppen protektionism som alldeles tydligt håller på att få ett ökat stöd. Han motsätter sig alla nya avtal och lovar t o m att riva upp en del av de gamla. 

Och han skyller ekonomiska problem i USA på omvärlden, inte minst Kina, på ett sätt som gör att det finns anledning att frukta en radikalprotektionistiskt agenda från en Trump-administration.

För Europa är detta självfallet viktigt, och vi kan bara hoppas att det blir möjligt att förhandla klart det viktiga TTIP-avtalet under Obama-administrationens återstående tid. 

Om sedan en administration Trump skulle blockera dessa ratificering återstår att se. Den skulle då gå i armkrok med den populism på de olika kanterna som i en del olika europeiska länder försöker att göra samma sak. 

Den globala ekonomin är långt ifrån så robust som man skulle önska, och en amerikansk kursomläggning i dessa frågor skulle riskera att ge utvecklingen en påtaglig knuff åt det negativa hållet med allt vad detta kan innebära.

Den möjliga trumpska politiken i övrigt är höjd i påtaglig dunkel, och trots löften har några besked om krets av utrikespolitiska rådgivare ännu inte sett dagens ljus.

På sina håll – Jimmy Carter kan ses som ett exempel – ser man dock Trump som mindre farlig än Cruz, utgående från tesen att hans egentliga övertygelser är relativt få, och att verkligheten skulle tvinga honom till mer realistiska ståndpunkter. Med Cruz är det i dessa avseenden annorlunda.

Det man dock kan se hos honom är en tydlig tendens till att vilja sätta sig – ”man to man ” – göra olika uppgörelser på den globala arenan. ”Jag vet hur man gör”, brukar det heta.

Därmed tror jag att allierade och vänner har anledning till betydande oro, medan Kreml och andra måhända skulle kunna se fram mot dunkla deals om än det ena och än det andra. 

Men oavsett hur det skulle bli med den saken skulle osäkerheten komma att bli betydande, och i detta skulle ligga mycket betydande risker i en redan riskfylld internationell situation. 

Ingen skulle veta säkert hur USA: politik skulle komma att se ut, och detta skulle med all säkerhet öka den globala instabiliteten.

Trump talar ofta och mycket om hur han vill stärka det amerikanska försvaret, och en del av detta kommer det säkert att bli, men detta kostar betydande pengar, och han har samtidig synnerligen omfattande förslag om sänkta skatter. 

I ekonomiskt drömmeri tävlar han tydligt med Sanders, om än det är olika saker de skulle spendera sina drömda dollar på.

Men med all sannolikhet skulle han åtminstone inledningsvis tendera att använda den militära makten mer. 

Han har i efterhand blivit mycket kritisk mot invasionen av Irak 2003, men låter stundtals som om invasioner skull bli närmast rutin om han tog plats i Vita Huset. 

Så skulle det sannolikt inte bli – som president skulle han tvingas lyssna till de mycket realistiska råd och rekommendationer som den militära ledningen skulle leverera även till honom – men åter är det osäkerheten om politiken som är det som oroar mest.

För Europa är det självfallet mycket som oroar när det gäller Donald Trump. Handelsfrågorna och den säkerhetspolitiska osäkerheten är det jag just nu skulle sätta främst. 

Att USA:s relationer till den samlade muslimska världen med all sannolikhet skulle försämras påtagligt i ljuset av hans retorik är också någonting som oroar från europeisk horisont.

Som saker och ting nu håller på att utvecklas på andra sidan Atlanten finns det nog anledning stt börja att tänka också på det otänkbara.