Helsingfors, Strasbourg och Speyer.

30 juni 2017

HELSINGFORS: Vid stranden av Finska Viken samlas årligen vad som kallas European Business Leader’s Convention för att diskutera hur världen ter sig från det europeiska perspektivet.

För ett år sedan var det omedelbart efter den brittiska folkomröstningen. Det fanns en känsla av att den europeiska ordningen höll på att rasa samman.

Ett år senare är mycket annorlunda. Optimismen har kommit tillbaka till Europa. Men det finns en oro för att den globala liberala världsordningen håller på att skaka.

Och detta sker samtidigt som den vetenskapliga och teknologiska utvecklingen accelererar. Vi är i slutet av den industriella och början av den digitala eran.

Just nu pratas det mycket om utvecklingen av artificiell intelligens och dess starkt accelererande användning.

Ekonomierna går bättre i dag än för ett år sedan. I Europa mer så än i USA. Inte minst här i Finland finns det en påtaglig ny optimism efter några tämligen svåra år.

Kring allt detta kommer man här vid Finska Vikens strand att i dag och i morgon fortsätta de diskussioner som inleddes i går kväll.

Själv får jag dock avvika för att i morgon vara med på minnesceremonierna först i Europaparlamentet i Strasbourg och därefter i katedralen i Speyer för Helmut Kohl.

Vi hade mycket med varandra att göra, och det är väl bakgrunden till att jag fått personlig inbjudan.

Och alldeles självklart kommer jag att vara där.


ECFR flyttar till Berlin.

28 juni 2017

BERLIN: Med alla rimliga mått var det ett mycket bra möte med ECFR:s s k council som vi nu har avslutat.

Totalt är vi strax under 300 medlemmar runt om i Europa, med 79 medarbetare i fem olika huvudstäder. Och till dessa dagar i Berlin kom faktiskt nästan 200 av våra medlemmar.

På sikt – det var ett av besluten vi fattade på styrelsemötet – kommer vi försiktigt att höja medlemsantalet. Varje namn prövas, men det är ju samtidigt viktigt med balans i olika avseenden.

Och vi kommer sakta att nu förskjuta vårt centrum från London till Berlin. I dag ligger vårt huvudkontor i London, men med Brexit blir det inte längre möjligt, och efter åtskilliga diskussioner landade vi på att det nu gradvis flyttas till Berlin.

Dock förblir vi med ett kontor också i London.

Våra diskussioner dessa dagar spände över hela vidden av Europas utrikes- och säkerhetspolitiska utmaningar just nu. Och därtill fanns det ju ett betydande intresse såväl för utvecklingen i Tyskland inför valet som – kanske ändå mer – för hur den nya relationen mellan Paris och Berlin skulle utvecklas.

I det förra hänseendet är det i dag svårt att hitta någon som tror att SPD kan repa sig tillräckligt inför valet. På dess partikongress erinrade visserligen Gerhard Schröder om att det hade gått i valrörelsen 2004, och ingenting är uteslutet, om än påfallande osannolikt.

Men samtidigt är det svårt att se att CDU och CSU tillsammans skulle uppnå tillräckligt stöd för att kunna regera ensamma. Någon typ av koalition är mycket sannolik.

Liberala FDP kommer med största sannolikt att återkomma i förbundsdagen, och därmed är en koalition enbart med dem eller, om så behövs, med såväl dem som med de Gröna kanske det som många skulle förorda.

En sådan bred koalition håller just på att bildas i Kiel efter lantdagsvalet i Schleswig-Holstein nyligen, och det mest notabla där är att den gröna partiledningens beslut att gå in i denna koalition fått stöd av 85% av medlemmarna i en medlemsomröstning.

Först om dessa möjligheter inte skulle fungera tror jag att en ny stor koalition mellan CDU/CSU och SPD kan bli aktuell. Det finns en trötthet med den konstellationen, och den är nog ännu större i SPD än vad den är i CDU och CSU.

Därmed är sannolikheten överväldigande att Angela Merkel sitter kvar efter valet i september.

Men den smygande frågan därefter kommer ju att bli hur länge hon stannar, och vem som skulle kunna axla hennes mantel.

Det saknas dock inte dugliga kandidater inom CDU, även om jag skall avhålla mig från att ge mig in i den materian.

Stora – sannolikt för stora – förväntningar knyts nu till ett nytt samarbete inom EU mellan Paris och Berlin. Halva Europa verkar ägna sig åt spekulationer på detta tema just nu.

I Berlin väntar man på vad Macron förmår att åstadkomma vad gäller egna ekonomiska reformer, och även om det diskuteras vad Berlin möjligen skulle kunna göra för att hjälpa honom på vägen tror jag inte att utrymmet för det skall överdrivas.

Att Tyskland skulle börja med storstilad underskottspolitik, eller överta ansvaret för andra länders statsskuld, tror jag inte ligger i korten, och det i all synnerhet före valet.

Då är det mer sannolikt att man försöker ta nya steg när det gäller utrikes- och försvarspolitiskt samarbete. Ett gemensamt regeringssammanträde i juli kommer säkert att säga en del om detta.

Om möjligheter och begränsningar i detta avseende har jag ju skrivit en del här tidigare, och ECFR-mötet bjöd på åtskilliga diskussioner kring dessa frågeställningar.

Här i Berlin talas nu åtskilligt om toppmötet med G20 i Hamburg i början av juli, och innan dess har ju president Trump aviserat att han avser att besöka Polen, med en del frågetecken kring hur detta skall tolkas.

Här är det uppenbart att man i Warszawa har tankar om amerikanskt stöd på olika sätt inte bara till det egna landet utan också till andra länder i regionen. Sannolikt kommer energipolitiken att på ett eller annat sätt fokuseras.

I Hamburg blir det så det första mötet mellan presidenterna Trump och Putin.

Om det innan dess hunnits bygga upp ytterligare spänning mellan dem på de förvirrade slagfälten i Syrien återstår att se, men sannolikt är väl att man försöker att hjälpligt dämpa den utvecklingen inför detta första möte.

Diskussionerna i olika frågor på ECFR hade nog dessvärre den gemensamma nämnaren att EU:s gemensamma politik är tämligen frånvarande.

Det finns en smygande och farlig tendens till åternationalisering av den utrikespolitiska hanteringen i Europa. Den är inte ny, men den syns tydligare vid ett tillfälle som detta.

En kunnig bedömare konstaterade t ex att olika EU-länder bakom fasaden för olika politik när det gäller ett för oss alla så viktigt område som Libyen. Och det säger sig självt att effekten då blir mer begränsad.

De tilltagande spänningarna i Gulf-området passerade förbi när vi hade besök av den iranske utrikesministern Zarif, och fanns också med i tyske utrikesministern Gabriels anförande.

Den senare sade att det hela började att påminna om House of Cards på arabiska, men bakom denna lätt fyndiga formulering döljer sig ju en situation som har också farliga drag.

Nu bär det hem till Stockholm för en dag med olika frågor där, och på torsdag så vidare den korta vägen till Helsingfors och konferensen Northern Lights där.


Ett Europa på väg tillbaka? ECFR i Berlin.

25 juni 2017

BERLIN: Efter intressant dag i Cambridge i torsdags, midsommarhelg i norra Italien och en starkt försenad flygning som gjorde att jag anlände hem till Stockholm en bit efter soluppgången i dag har jag nu kommit till Berlin.

Och här är det först i dag styrelsemöte med European Council of Foreign Relations, där jag ju är del-ordförande, och sedan i morgon och tisdag det årliga mötet med de av våra medlemmar som har möjlighet att komma.

Åtskilliga kommer. Och därtill såväl Tysklands president som utrikesminister. Till andra värda att notera skall kanske nämnas Irans utrikesminister.

I slutet av veckan var det sedvanligt möte med EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel.

För ett år sedan hade britterna just med knapp marginal röstat för att lämna EU, och det var inte så få som talade om risken för att bygget skulle börja att rasa.

Ett halvår senare gick USA och valde en president som demonstrativt såg till att den brittiske ledande EU-hatare Nigel Farage var den första han träffade.

Läget var med andra ord tämligen dystert.

Men nu har det vänt med besked.

Den kombinerade effekten av Brexit och Trump har tydligt lett till att opinionen i EU-länderna – inklusive Storbritannien! – börjat att svänga.

Det finns en starkare förståelse för det europriska samarbetets betydelse och värde.

Därtill kommer att de europeiska ekonomierna nu börjar att gå påtagligt bättre. Tillväxten under detta års första kvartal är cirka dubbelt så hög som i den amerikanska ekonomin. Och EU-27 växer starkare än den brittiska ekonomin.

Att det brittiska äventyret därtill ser allt äventyrligare ut har förvisso också bidragit till den nya situationen.

Samt självfallet att Frankrike fått en president som talar högt och stolt om det europeiska samarbetets betydelse.

EU-toppmötet fattade nu beslut om viktiga steg för att fördjupa också det försvarspolitiska samarbetet inom EU, och detta i tillägg till åtgärder för att möta hotet från terrorism och hantera flykting- och migrationsutmaningen.

Unionen strävar mycket medvetet till att bli också en ”säkerhetsunion”.

De finns en oro hos medborgarna, och det finns en medvetenhet hos de nationella ledarna om att situationen inte kan klaras utan mer av samarbete.

Sent kom också Sverige med på åtminstone det verbala tåget när det gällde försvarssamarbetet, men det var efter mycket surmulet mumlande under den process som lett fram till detta. Kontrasten mot Finland har varit slående.

Nu skall det under tre månader fastställas kriterierna för deltagande i det s k strukturerade samarbete som kommer att inledas. För Sverige är det en självklar inriktning att vara med, men det kräver nog att man agerar som om det inte bara var en omvändelse under galgen.

Till de konkreta steg det handlar om kan det finnas anledning att återkomma. De är i detta skede mer industriella än vad de är operativa, men vad som kommer längre fram återstår att se.

Vad som framför allt saknas inom EU är dock, enligt min mening, allra främst en gemensam strategisk vilja som kommer till uttryck inte minst i gemensamma operationer.

Och genom gemensamma erfarenheter i sådana kan på sikt en gemensam strategisk kultur växa fram. Den är vi än så länge en bra bit från.

I tät samverkan med Nato har även EU en viktig roll när det gäller det territoriella försvaret gentemot t ex möjliga hot från Ryssland. Men till att själv alldeles ensamt ens teoretiskt kunna axla denna mantel är det mycket långt.

Men i andra riktningar ter det sig annorlunda. Balkan skall inte glömmas bort. Och Afrika kommer att innebära betydande utmaningar under kommande decennier. Mellersta Östern ligger skrämmande nära.

Europa måste vara berett att betydlig mer aktivt ta ett ansvar för att möta säkerhetshot i sitt mer eller mindre tydliga närområde.

Att bara lita på USA, för de som tidigare stått för den linjen, är icke längre möjligt.

Men för att Europa skall kunna börja ta ett större ansvar krävs betydligt mer än nya fonder i Bryssel.

Det handlar om en strategisk medvetenhet och vilja som ytterst måste vara förankrad i den politiska kulturen i det övervägande flertalet av medlemsstaterna.

Och i detta ligger också en gemensam utrikespolitik som både vill och förmår. I dag är det lite si och så på den punkten, även om jag brukar bara lite återhållsamhet i min kritik.

När Federica Mogherini efterträdde Cathy Ashton som EU:s de facto utrikesminister sade jag till henne att hon visserligen inte hade varit min kandidat, men att hon nu hade också mitt stöd.

Och det får jag hålla mig till.

Men det är i sammanhang som dessa – att visa vägar framåt – som en organisation som ECFR har sin betydelse.

På viktiga punkter under det decennium som gått sedan ECFR sattes upp har man lyckats att ge viktiga impulser till debatten om Europa och världen.

Vi är ingen Bryssel-baserad tankesmedja som andra, utan att därmed säga att dessa inte har betydelse. Vi är en sammanslutning av engagerade och erfarna individer med tydlig förankring i de olika medlemsstaterna.

Vi har nu kontor med konkret verksamhet i London, Paris, Rom, Madrid, Sofia och Warszawa. Vi är strikt oberoende, men har raka rör politiskt till beslutsfattare runt om i EU.

I dag ligger våra legala bas och finns vårt största kontor i London. Men med Brexit måste detta förändras, och därmed kommer vi att flytta den legala basen till Berlin, även om vi fortfarande kommer att vara kvar med verksamhet i London efter 2019.

Kring detta kommer vi att diskutera här under de kommande dagarna.

Till det kommer självfallet att Tyskland befinner sig i en kombination av avskedet till Helmut Kohl och upptakten till valet till förbundsdagen i september.

I dag har SPD partikongress i Dortmund med ett försök att komma tillbaka på banan igen. Uppförsbacken är påtaglig.

Det kommer att finnas anledning att återkomma till också detta.


Asien i Bryssel.

21 juni 2017

BRYSSEL: Efter en förmiddag i Stockholm kring olika utmaningar vad gäller cybersäkerhet – och de saknas sannerligen inte – blev det middag här i Bryssel kring relationerna till Asien och det globala säkerhetssystemets utveckling.

Det var det belgiska kungaparet som, i samverkan med amerikanska Asia Society, bjöd in till vackra slottet Laeken med Henry Kissinger som viktigaste gäst. Och därtill olika personer från denna del av världen som på mer eller mindre goda grunder ansågs besitta någon klokskap i dessa frågor.

Henry Kissinger har en kombination av historiskt perspektiv och analytisk skärpa som aöötid imponerar.

Jag träffade och hade möjlighet att lyssna på honom för bara några veckor sedan – vi stötte t o m ihop i undervåningen på Vita Husets West Wing – men det är slående att han alltid har något nytt att säga eller ett nytt perspektiv att tillfoga.

Mycket kom att handla om Kina och dess syn på det internationella systemet, men naturligt nog också om den icke alldeles enkla period som USA nu går igenom.

Och även om optimismen mycket påtagligt har återvänt till Europa och EU är det ju alldeles uppenbart att vår del av världen inte löst ut sina strukturella politiska utmaningar.

Innan det sker kan Europa knappast återvända som global aktör. Det blir Kina och USA och relationen dem emellan som dominerar, och mycket tydligt så i den kissingerska världen med dess grund i klassisk europeiskt maktdiplomati.

En del sedvanliga brytningar om Ryssland och dess utveckling blev det självfallet också. I storstatsperspektivet ter sig de frågorna lite annorlunda än om en utgångspunkt också är de europeiska mindre nationernas rätt och perspektiv.

I morgon bär det så av över – eller snarare under – Engelska Kanalen till Cambridge för möte med RAND Europe.

Och då infinner sig ju här i Bryssel EU:s stats- och regeringschefer för ett toppmöte där säkerhets- och försvarafrågor kommer att vara viktiga, men också det fortsatta arbetet med migrations- och flyktingfrågorna.

Just nu ligger ju trycket hårt på Italien, och det är naturligt att de har förväntningar på att EU i övrigt skall hjälpa till.

Det var de förväntningar vi hade när trycket så tydligt låg på oss och på Tyskland hösten 2015.


Flyg och rymd i Paris.

20 juni 2017

PARIS: Egentligen skulle jag ha varit i södra Tyskland och diskuterat cyberfrågor, men i sista stund lade jag om och åkte till den stora flyg- och rymdutställningen i Paris delar av gårdagen och i dag.

President Macron säkrade just sin parlamentariska majoritet, och anlände i går för att öppna utställningen i det stora nya europeiska transportflygplanet Airbus A400M.

För Frankrike är flyg- och rymdindustrin viktig. Det är dels nationens teknologiska spjutspets, dels en viktig del av dess utrikes- och säkerhetspolitik i olika avseenden.

Landet svarar, om jag inte missminner mig, för ca hälften av Europas exklusive Ryssland samtliga satsningar på rymden.

Vartannat år samlas världens industrier, och mängder av regeringsföreträdare här i Paris för att göra affärer, diskutera samarbeten och studera teknologier och trender för framtiden.

Så också i år.

Såväl Airbus som Boeing visade upp sina nya versioner vas gäller moderna passagerarflygplan.

Allt mer ekonomiska, allt mer digitaliserade.

Nu handlar det inte främst om utvecklingar vad häller aerodynamik, även om det finns lite där också. Nu handlar det allt mer om materialteknik och digitalisering.

Och på den militära sidan gjorde USA:s nya F35 entré och försökte visa att man kunde uppträda lika imponerande som andra länders främsta produkter.

Jo, åtskilligt kunde man visa upp, men flygplanets starka sidor är nog snarast smygegenskaper, sensorer och nätverksförmåga.

Det är där framtiden ligger.

För Sverige hade Saab låg profil. Gick man runt i hallarna var det i stället SKF, Trelleborg och Sandvik som tillhörde dem som visade upp sin högteknologi.

Att vi har åtskilliga imponerande också mindre företag i dessa sektorer såg man dessvärre inte mycket av i detta viktiga globala skyltfönster.

Drönare, automatiserade flygfarkoster och mikrosatelliter fanns det i mängder. Nästan ingenting av detta fanns för bara några år sedan. Det går fort.

Vid olika möten i anslutningen till utställningen blev det åtskilliga diskussioner om det europeiska samarbetets framtid, inte minst på försvarsområdet.

Ambitionerna är stora, det är lätt att sätta ett och annat frågetecken i marginalen, men det är viktigt att Sverige slutar att sitta i ett hörn och sura i dessa frågor.

Tåget kommer att gå, och det kan bli väldigt ensamt om man inte är med.

Nu bär det hemåt till Stockhom från ett supervarmt Paris.

Men det blir bara en halv dag hemma innan jag skall iväg till Bryssel igen.

En högnivåmiddag på ett av de kungliga slotten där skall diskutera Europas relationer till den mångfasetterade asiatiska utvecklingen.


Till Paris, Bryssel och Cambridge.

18 juni 2017

STOCKHOLM: Så nalkas då en vecka som kommer att föra oss fram till midsommar och början på den riktiga sommaren.

I alla fall är det så kalendern säger.

I morgon kl 10:00 inleds så i Bryssel de formella förhandlingarna mellan EU27 och Storbritannien om det senare landets utträde, men det sker mot bakgrund av vad som förefaller att vara en tilltagande osäkerhet i London.

Ännu är den formella basen för en fortsättning av regeringen May inte klar, och den mer politiska basen för premiärministern inom det konservativa partiet förefaller snarast att ha eroderat under den senaste veckan.

Vad detta leder till återstår att se, men även om en omsvängning från en hårdare till en mjukare version av Brexit nu är föremål för mycket spekulation, och förefaller att ha ett klart stöd i opinionen, skall man inte underskatta svårigheterna heller i detta.

Det finns en militant EU-fientlig falang inom det konservativa partiet, och denna har ju dessutom kraftig uppbackning av vissa viktiga media.

En omsvängning eller mer betydande justering av kursen är knappast möjlig utan att betydande blod flyter, om än bildligt snarare än bokstavligt.

Nu är dock situationen så osäker att det sannolikt kommer att flyta blod alldeles oavsett vilken linje och vilket agerande man kommer att välja.

Mot slutet av veckan är det så EU-toppmöte i Bryssel.

Åtskilligt står på dagordningen, men det är värt att notera att ingenstans talas det om kris eller konfrontationer.

EU-samarbetet står förvisso inför betydande utmaningar, men det är mycket tydligt att det har kommit på fötter igen, återfått lite av självförtroende och börjat att blicka framåt.

Och det återspeglas ju också i ett ökat opinionsstöd för EU i så gott som hela unionen – inklusive Storbritannien.

Själv styr jag i morgon bitti kursen mot Paris och den stora internationella flyg- och rymdutställning som ju äger rum där vartannat år.

Det är en av världens största industrier som samlas, med betydande möjligheter för den nyfikne att ana såväl teknologiska som kommersiella och politiska trender.

Så jag skall vandra runt och se om jag blir lite klokare av det.

På tisdag kväll är jag dock hemma här för möten under onsdagen – åter cybersäkerhet i fokus – innan det på eftermiddagen bär av till Bryssel för middag med högnivådiskussion där om utmaningar i Asien.

Och därifrån bär det torsdag morgon av till Cambridge i Storbritannien för möte i angenäm miljö med RAND Europe och diskussion av dess olika projekt för olika nationella och europriska institutioner just nu.

Sedan blir det faktiskt midsommar.


Danmarks strategi.

18 juni 2017

STOCKHOLM: I veckan som giving publicerade den danska regeringen ett document om landets utrikes- och säkerhetspolitiska strategi för de närmaste åren.

Och det förtjänar självfallet också grannlandets uppmärksamhet.

Några avgörande sensationer innebär det knappast, men dock några markeringar av intresse.

Att EU-medlemskapet beskrivs som så centralt som sker är värt att notera – det har ju funnits tider då den danska inställningen varit lite mindre fast.

For Danmark er EU-medlemskabet vores bedste mulighed for at påvirke verden omkring os og dermed de rammevilkår, som har betydning for danske borgere og virksomheder.”

Men när man beskriver de olika utmaningar som EU står inför nämner man också den diskussion som börjat bubbla på sina håll om ett samarbete som sker i olika hastigheter.

Et EU i flere hastigheder er dermed blevet et mere sandsynligt scenarie. Danmark risikerer derfor at blive udfordret af, at vi står uden for flere af de konkrete områder, hvor samarbejdet styrkes.”

Det är en varning som också vi har all anledning att notera.

Genom sina s k förbehåll från 1993 – det var länge sedan! – står ju Danmark redan i dag utanför det allt viktigare samarbetet när det gäller inre och yttre säkerhet. Att det är någonting som så gott som alla ledande danska politiker besväras av, och uppfattar som en besvärande begränsning, förändrar dessvärre inte den aktuella situationen.

Sverige har inte dessa förbehåll – det lade vi under de aktuella åren ner betydande möda på att undvika! – men har ju kommit att hamna vid sidan av i en del andra frågor under de senaste åren.

Eurofråga är en fråga för sig efter det olyckliga utfallet i folkomröstningen 2003, och förr eller senare är jag övertygad om att den frågan åter står på dagordningen.

Men måhända snarare senare än förr.

Men under senare år har ställt oss vid sidan av delar av bankunionrn liksom den gemensamma åklagare som kan ta itu med missbruk av främst medel från EU:s budget.

Och i den nu mycket aktuella debatten är det ju tydligt att vi – i skarp kontrast mot Finland – släpar fötterna efter oss i diskussionen om ett fördjupat också försvarspolitiskt samarbete.

Det är illa i sig, och blir än värre om det läggs ihop med de andra frågorna.

Varningen i den danska strategin gäller i minst lika hög grad Sverige.

Däremot är det tydligt att man också i Danmark nu vill förstärka försvaret. Ersättningen av dagens F16-flygplan med kommande F35 blir, trots påtagligt reducerat antal, ingen billig affär.

Därför säger den danska regeringen nu att man vill ”sikre et substantielt løft” i den nya försvarsuppgörelse som skall gälla åren efter 2017.

I övrigt noteras den vikt man lägger vid en en nationell strategi för cyber- och informationssäkerhet, och att man talar också om ”teknologisk diplomati” genom att bl a basera en s k tech-ambassadör i Silicon Valley.