Blickar från Zürich – mot USA.

31 januari 2016

ZÜRICH: Det tillhör vid det här laget det nya årets traditioner att vi är ett antal som samlas för något dygn av diskussioner om olika internationella utmaningar en vit utanför Zürich.

Värd är en kombination av akademiska och offentliga intressen här i Schweiz, och det är också av intresse att på detta sätt knyta närmare kontakt med de som arbetar med landets utrikes- och försvarspolitik.

Agendan har, frestas jag säga, varit den sedvanliga.

Finns det rimliga utsikterna för framgång för de samtal om Syrien som nu mer eller mindre inletts i Genève? 

Svaret på den frågan blev tämligen avmätt.

Finns det någon bättre strategi för att hantera mångfalden av spänningar och konflikter i den vidare Mellersta Östern? 

Knappast – dessa frågor kommer att vara med oss under lång tid framöver.

Kommer Europa att klara av att hantera den utmaning som flyktingströmmen utgör? 

Ja, kanske, men mycket kommer att avgöras under de allra närmaste månaderna, och utvecklingen i Tyskland är den kritiska faktorn.

Vart är Vladimir Putins Ryssland egentligen på väg? 

Allt mer övertygad om den militära makt man prioriteter så tydligt, allt mer tyngd av ekonomisk och social stagnation, allt mer auktoritärt och allt svårare att förutse.

Och i dag avslutar vi så med att diskutera lite mer konkret de olika utmaningar som Schweiz står inför.

Flyktingfrågan finns även här. 

Förra året tog man emot ca 40.000 asylsökande med personer från Eritrea som den dominerande gruppen, men det är en bit under vad man tog emot under rekordåret 1999. Då var det flyktingar från Kosovo som dominerade.

Men snart måste Schweiz reda ut sina relationer till EU efter den folkomröstning i mars 2014 som ju beslutat att begränsa den fria rörligheten – ”massinvandring”, som det hette.

Av Schweiz befolkning i dag kommer närmare en fjärdedel från andra länder, och den årliga invandringen ligger kring 80.000 personer. Huvuddelen av dessa kommer från olika EU-länder, med Tyskland som det tydligt dominerande landet.

Och det var mot detta som folkomröstningen riktade sig.

I början av 2017 måste detta beslut i folkomröstningen omsättas i praktisk verklighet, men innan dess måste man sortera ut den relation till EU där denna fria rörlighet är en viktig del av relationen.

Än har Schweiz inte lagt något förslag på bordet om hur det skall gå till, och i Bryssel i dessa dagar är detta knappast en prioriterad fråga.

Men dagarna går, och det kommer säkert att bli långt ifrån enkelt att åstadkomma en lösning.

Det schweiziska näringslivet är mycket bekymrat. Man är beroende att av personer kan komma från andra delar av Europa och arbeta här. 

I Zürich ligger ju t ex koncernledningen för ABB och det säger sig självt att det alls icke bara är lokala schweizare som arbetar där.

I dag besöker EU-rådets president Donald Tusk London för fortsatta diskussioner om hur man skall lösa frågan om de begränsningar för andra EU-medborgares rättigheter som ju Donald Cameron vill ha. 

Vi får se om det leder till steg framåt i frågan.

Men självfallet följs detta mycket uppmärksamt här i Schweiz. Man vill ha mer än Storbritannien – men hur stor är egentligen sannolikheten för att det kommer att vara möjligt.

Folkomröstningen har försatt landet i en besvärlig situation.

Det är alltid intressanta dagar här, men steax bär det hem till Stockholm igen för kvällen och morgondagen där.

Men resten av veckan kommer i allt väsentligt att tillbringas i ett Washington som enligt väderrapporteringen befriats från sin snö och nu plötsligt kommit in i en betydligt mildare period.

Där står åtskilligt på mitt program, men det blir de mer nordeuropeiska säkerhetsfrågorna som kommer att vara i centrum.

Och det är en intressant tidpunkt att komma över dit.

I morgon är det dags för att lite annorlunda primärval i Iowa som inleder den formella process som leder fram till de konvent i sommar som nominerar kandidaterna inför presidentvalet i november.

Sedan följer veckan efter det första mer reguljära primärvalet i New Hampshire den 9 februari, viktiga South Carolina 20 februari och den 1 mars är det så den ”supertisdag” efter vilken närmare en tredjedel av alla delegater till konventen är utsedd. 

Kring mitten av mars är så väl över hälften av alla delegater klara, och saken borde enligt alla rimliga mått vara avgjord.

Men det är i morgon som inte bara USA:s utan till betydande del också världens blickar är riktade not Iowa.


Snabbt i Bryssel och London.

27 januari 2016

HEATHROW/ARLANDA: Med ett närmast överfyllt SAS-plan kommer jag så hemåt efter en dag som började tidigt i Bryssel men dom haft sitt fokus i London.

Till Bryssel kom jag i går främst för att delta i mötet med de rådgivande gruppen för RAND Europe och gå igenom en del av de olika forskningsprojekt som RAND arbetar med i Cambridge och i Bryssel.

Så det blev en eftermiddag kring oklarheter i finansieringen av större främst islamska byggnader i vissa länder, långsiktig transportplanering i ett större EU-land, insatser för att mer effektivt motarbeta radikalisering och en del mer utrikespolitiskt betonade frågeställningar.

RAND har ju en bit mer än 2.000 anställda, men av dessa är det bara ett hundratal som är direkt verksamma här i Europa. Den absoluta huvuddelen arbetar i Santa Monica, Washington och Pittsburgh, men tanke- och erfarenhetsutbytet över Atlanten är dock självfallet betydande.

Besöket i Bryssel gav dock, i sedvanlig ordning, möjlighet till också andra kontakter och samtal.

Tidigt i dag på morgonen tog jag så tåget under Engelska Kanalen för vad som blev en tämligen så intensiv dag i London.

Huvudsyfte var att delta först i en informell inre diskussion i en grupp organiserad av det brittiska utrikespolitiska institutet Chatham House och därefter i ett större också offentligt arrangemang centrerat kring utmaningarna för EU:s utrikespolitik i dessa dagar.

Åtskilligt i främst den förstanämnda gruppen kom alldeles självklart att handla om vilka följder ett brittiskt utträde ur EU skulle kunna få. Runt bordet satt ledande företrädare för de ledande partierna samt åtskilliga av de ledande tänkarna i landet i dessa frågor.

Och tonen var påtagligt bekymrad.

Delvis handlade detta om tonläget i och inriktningen i den egna brittiska debatten. Delvis handlade det självfallet om frågetecknen kring den vidare europeiska och globala utvecklingen.

Min övriga tid innan det var dags att bege mig ut till Heathrow-flygplatsen upptogs så gott som helt av en serie av intervjuer.

I en buss utanför intervjuades jag av BBC:s Radio Four och därefter blev det längre intervjuer inomhus först med BBC:s Newsnight, som är deras seriösa nyhetsmagasin i TV varje dag, och därefter Channel Four:s motsvarande program.

Flyktingkrisen, vändningen i Sveriges politik, David Camerons förhandling med EU och olika frågeställningar kring den kommande folkomröstningen om EU-medlemskap var givande ämnen för samtliga dessa intervjuer.

Och den mer eller mindre explicita frågeställningen i dem var: klarar EU detta?

En del togs ju också från den rapport som vi producerade på World Economic Forum i Davos i förra veckan.

Ja, det borde vi kunna göra, hävdade jag, men därmed finns det ingen garanti gör att vi faktiskt också kommer att göra det. 

De kommande EU-toppmötena kommer att bli besvärliga affärer, och det krävs en tydlig vilja från alla länder runt bordet, men till sist hoppas jag att det finns en gemensam insikt om att i denna farligare värld skulle ett splittrat Europa minska allas våra möjligheter att klara de olika utmaningarna.

Några timmar i London ger också ett visst intryck av hur bilden av vårt Sverige förändrats. 

Tragedin i Mölndal ges stort utrymme i mindre nogräknade media, och bilden av ett land med växande flyktingmotstånd, ökade våldsdåd och starkt vacklande politik är inte riktigt den som man skulle vilja se.

Men så är det dessvärre.

I morgon blir så en dag av olika möten i Stockholm. Och i övermorgon bär det så av till en bit utanför Zürich i Schweiz.

Men det är då det.


Dystert längs Donau – och tyst på Tahrir.

24 januari 2016

STOCKHOLM: Efter en synnerligen angenäm afton i Bratislava har jag nu i alla fall kommit hem hit för några dagar. Och det behövs.

I Bratislava var det den årliga s k diplomatbalen, och den ingår i den tradition med olika baler som envist och angenämt håller sig kvar i denna del av Europa.

Och det var en välkommen möjlighet att mer direkt känna de olika utvecklingarna i länderna kring Donau på pulsen.

Mycket just nu handlar om flyktingkrisen. 

Att läsa de tidningarna i det tyskspråkiga Europa – Schweiz, Österrike, Tyskland – denna helg är en i detta sammanhang en påtagligt deprimerande upplevelse.

Tyska Die Welt har sida efter sida om den fundamentala utmaning för Europa som ligger i hanteringen, eller icke-hanteringen, av flyktingkrisen. 

Schweiziska NZZ ser möjligheten av en kedjereaktion som i praktiken avskaffar den fria rörligheten i Europa. 

Och i Wien domineras i dag såväl Die Presse som Der Standard helt och fullt av samma fråga. 

Vad kommer att hända, frågar de alla, om inte antalet flyktingar reduceras högst påtagligt under den kommande tiden? 

Och om EU inte senast i mars kan ena sig om ett mer fungerande gemensamt system?

Kommer ensidiga nationella åtgärder att riva sönder mycket av det som steg för steg under decenniet byggt upp i Europa? Går vi då från det gränslösa Europa till ett de nya gränsernas Europa?

Tecken är inte alldeles uppmuntrande.

I en plötslig manöver sade den österrikiska regeringen härom dagen att fler än 37.500 flyktingar inte kan accepteras, även om man inte riktigt kunnat enas om huruvida detta är en riktpunkt eller ett bestämt tak, eller för den delen kunnat förklara hur detta rent konkret faktiskt skall fungera.

Paniken har blivit politik också i Wien. Stockholm verkar dessvärre ha bildat skola i dagens Europa.

Steg för steg begränsas också möjligheten för flyktingar. 

Den som vid den österrikiska eller tyska gränsen säger att Sverige är destinationen avvisas omedelbart. 

Och i Berlin diskuterar man nu att göra också Marocko och Algeriet till s k säkra länder som man dom regel inte accepterar asylsökande från. Just antalet som kommer från Marocko oroar nu påtagligt i Bryssel.

Blickarna riktas mot Tyskland, Berlin och Bundeskanzlersamt där Angela Merkel överväger nästa möjliga europeiska och nationella steg. 

Det inrikespolitiska trycket på henne har ökat högst påtagligt sedan den besvärliga nyårsnatten i Köln. 

Skall man tro tidningarna anser nu 90% av hennes egna CDU-anhängare att hennes politik – det som kallas ”välkomstkulturen” – är felaktig och måste ändras.

Hennes linje har, med rätta, varit att det nu krävs gemensamma europeiska åtgärder, liksom också ett fördjupat samarbete med Turkiet.

Men, frågas det i den tyska debatten, om inte Europa lyssnar på Merkel, vad gör vi då? Blir det inte nödvändigt att då börja stänga också Tysklands gränser på ett eller annat sätt?

Och Tyskland är landet mitt i Europa. Inget annat land har så många grannar som Tyskland.

Det är i dynamiken mellan Berlin och Bryssel som nyckeln till vad som kan komma att hända nu ligger.

Men mitt i flyktingdramat och dess europeiska konsekvenser finns det anledning att notera att det i dessa dagar är fem år sedan våra blickar med hopp och glädje riktades mot Tahrir-platsen i Kairo.

Här, hoppades vi, inleddes en ny och demokratisk epok för inte bara Egypten utan också för stora delar av den arabiska världen i övrigt.

Och jag tillhör förvisso dem som vallfärdade till Tahrir och hoppades på ett nytt Egypten.

Nu, fem år senare, är det mycket tyst kring Tahrir, och om demokrati och frihet i vår mening är det absolut inte tal i Egypten.

Nu flyr människor för sina liv från arabvärldens tragedier, krig och konflikter. Allt har på korta fem år gått från hopp till förtvivlan.

Att säga att det är en besvikelse är att uttrycka sig alldeles för försiktigt. 

Kanske var vi naiva. Men även om så var fallet kan det inte ha varit fel att ha försökt ge vårt stöd till dem som hade demokrati och frihet också i denna del av vårt europeiska grannskap på sina banér.

Men nu är vi där vi är – och måste försöka göra det bästa möjliga av den situation vi faktiskt har.

Och alldeles avgörande är att undvika de dystra scenarier som de tidningar i det tyskspråkiga Eiropa som jag läste på planet hem skisserade.

Min egen kommande vecka blir dessvärre en vecka med en del resor, men också tacksamt nog några dagar i Stockholm. 

På tisdag är jag i Bryssel, på onsdag är jag i London och på fredag åker jag till Zürich. 

Den europeiska krisen just nu kommer med all säkerhet att följa mig. 

Det blir många diskussioner. 


Intryck från Davos 2016.

23 januari 2016

DAVOS/KLOSTERS: Efter lite mer än tre dygn här lämnar jag nu det stora WEF-mötet. Och försöker att samla intrycken.

Och det är inte alldeles lätt. Men ett försök måste dock göras.

Påtaglig var den mer politiska oron för Europa.

Ekonomiskt fanns det en viss tillförsikt. 

Inte för att den ekonomiska utvecklingen är spektakulär, men det var ändå påtagligt att de olika företrädarna för näringslivet kände en viss tillförsikt elle t o m lätt optimism inför den ekonomiska utvecklingen. 

Och det gjorde man trots att året på de globala finansmarknaderna ju börjar påtagligt negativt.

Orosmoln finns förvisso där också. 

Den enda enighet man kunde upptäcka i bedömningen av utvecklingen i Kina var att man inte kunde lita på de officiella siffrorna.

En del sade att inbromsningen tyder på att omställningen av den kinesiska ekonomin till mer konsumtionshets tillväxt fungerar väl. Andra sade att skuldberg och osäkerheter mycket väl kunde leda till att den går in i ett mer japanskt scenario.

Den som lever får se. Sanningen i denna fråga är väl att det ännu inte finns någon sanning.

Om Kina var den ena osäkerheten var oljepriserna den andra. Men här var alla de olika samtalens sammanfattning att priserna sannolikt kommer att gå ännu lägre, och att de kan komma att stanna på relativt låga nivåer relativt länge, och det trots att konsumtionen nu stiger rätt påtagligt.

Mötets tema var, som jag skrivit om tidigare, den s k fjärde industriella revolutionen, och åtskilligt handlade om teknikutvecklingens möjligheter och konsekvenser.

Och här kommer mycket att hända.

Själv var jag, av lätt insedda skäl, inblandad i åtskilliga diskussioner om detta.

Här finns också betydande orosmoln. De globala värdekedjorna som kommer att driva den kommande ekonomiska utvecklingen är beroende av det fria flödet av data mellan företag, länder och regioner, och här tornar nu molnen framför allt i Europa upp sig.

Att EU-domstolen torpederat det s k Safe Harbour-avtalet oroar påtagligt, och faran för att förhandlingarna mellan Bryssel och Washington inte tillräcklig snabbt skall få fram en fungerande ersättning oroar än mer.

EU-kommissionens vice ordförande Ansip och USA:s handelsminister Pritzler ägnade betydande tid åt den frågan här.

Och parallellt talade Cecilia Malmström och USA:s handelsförhandlare Mike Froman om hur man tar de s k TTIP-förhandlingarna vidare.

Men över allt detta fanns så oron för den politiska utvecklingen.

Främst kanske detta gällde Mellersta Östern. De ökade spänningarna mellan Iran och Saudiarabien påverkar regionen i dess helhet, och gör nu att det redan svåra arbetet att föra Syrien närmare en fred blir än svårare.

Irans utrikesminister Zarif fanns på plats, liksom självklart USA:s John Kerry. När den senare skulle träffa Rysslands Sergey Lavrov fick det dock ske i Zürich.

Konflikten mellan Ryssland och Ukraina fanns nu mer i bakgrunden. Intensiv diplomati under den senaste veckan förstärker intrycket av att Kreml kanske söker en paus i dispyten om Donbass, även om destabilisering i övrigt, nu också genom cyberattacker, fortsätter.

Ukrainas Pero Poroshenko var självklart där, och det var som alltid intressant att tala med honom. Den ryska närvaron var mer begränsad, men det är alltid av intresse att utbyta bedömningar med de ryska företagsledare som fortfarande ser öppningar mot världen.

Men vad gäller Europa var oron tydlig.

I torsdags presenterade den grupp jag leder inom WEF en rapport om de utmaningar EU står inför under detta och det kommande året. 

Det skedde på ett lunchmöte där jag tror att vi till sist hade 12 av EU-kommissionens kommissionärer närvarande.

Och länk till rapporten finns via mitt engelska Twitter.

Omedelbart handlar det om riskerna för Schengen-systemet och riskerna som ligger i den brittiska folkomröstningen. Och sammantaget är det en mycket påtaglig riskbild det handlar om.

Skulle nationell desperation över flyktingströmmar leda till att land efter land sätter upp gränser igen kommer såväl de ekonomiska som politiska konsekvenserna att bli mycket betydande.

På den ekonomiska sidan börjar oron nu bli tydligare. Gränser mitt i en integrerad ekonomi riskerar att bli kostsamt kortsiktigt och ännu mera kostsamt långsiktigt.

Öresunds-regionen är bara ett exempel på detta. Jag är nu på väg till Bratislava, vars flygplats ju är Wien, och där ekonomierna mellan de två huvudstäderna integreras allt mer.

Och till detta kommer så den brittiska folkomröstningen. Skulle Storbritannien besluta sig för att lämna EU går Europa i dess helhet in i ett nytt utvecklingsskede med omfattande konsekvenser för lång tid framöver.

Inte minst från amerikansk sida dolde man inte den oro man har för ett Europa som riskerar att försvagas i en värld som blir allt mer krävande.

Men även européer kände en viss politisk oro för USA.

På en informell lunch i går med också USA:s utrikes-, försvars- och handelsministrar sade plötsligt en av USA:s mest namnkunniga inrikespolitiska bedömare att det inte alls var osannolikt att Donald Trump skulle bli republikansk presidentkandidat och att det inte ens kunde uteslutas att han skulle besegra Hillary Clinton.

Det var åtskilliga som kippade efter andan efter det. 

Och en icke mindre namnkunnig brittisk kommentator fyllde på med ett scenario där Storbritannien går ur EU, Schengen-systemet rasar samman och Trump blir amerikansk president.

Nå, så illa skall det inte behöva gå, men att det finns mycket påtagliga politiska risker i en situation där ekonomierna har börjar att gå bättre är nog någonting som alla de som från Davos nu återvänder till världens olika hörn bär mer sig.

Dock skall också regeras en likaledes namnkunnig asiatisk röst som på en informell diskussion lätt protesterade mot detta och sade att för de 85% av världens befolkning som finns utför Europa och Nordamerika föreföll dessa olika orosmoln mindre relevanta.

Måhända. Men för oss som lever här i Europa är de dock högst relevanta.

Nu bär det vidare till Bratislava för traditionellt möte och middag där i kväll, och i morgon så vidare tillbaka till Stockholm. 


Och vad kommer Davos att handla om?

19 januari 2016

DAVOS: Det tog sin lilla tid att ta sig hit under dagen.

På planet från Stockholm till Zürich på förmiddagen fanns en hygglig blandning av näringslivspersoner, fackliga ledare och media som alla hade samma slutdestination.

Efter det blev det ett par trevliga timmar på de välskötta schweiziska järnvägarna där vi till slut slingrade oss upp mot Klosters och Davos.

För mig började sedan det hela med en mottagning för några av dem som varit med längst här, och jag ligger nu med mer än 20 Davos bakom mig väl på den listan.

Det var vid mitten av 1980-talet som jag tror jag var här första gången – men det har dock inte varit varje år sedan dess. 

Men det blir åtskilliga återseenden när de lite större mötena började, men också de oväntade och intressanta möten som oftast är det intressantaste här.

En professor i neurobiologi från Stanford. En ung entreprenör från New York som startat en firma för att söka data och händelser på Twitter. En f d chef för ett stort delvis svenskt företag i Canada.

Och så kommer det att fortsätta.

Min morgondag kommer främst att handla om geopolitiska utmaningar, internets utveckling och flyktingfrågan med fokus på Syrien. 

Och därutöver ett antal möten som delvis redan är inprickade och delvis kommer att bli det. Schweizisk radio och BBC. I bägge fallen om flyktingfrågan i Europa.

Temat för årets möte är vad som här kallas den fjärde industriella revolutionen, och betydelsen av den utvecklingen är jag den siste att nedvärdera.

På tåget tidigare i dag stötte vi dock på ett välkänt namn bland framträdande ekonomer som cyniskt noterade att det som varit hyllat på Davos ett år normalt hamnar i en kris därefter.

Så tror jag dock inte det blir i detta fall, men därmed inte sagt att det blir denna fråga som dominerar de mer informella samtalen.

Själv ha jag ramlat in i ett antal samtal om sannolikheten av fortsatt fallande oljepriser liksom om utvecklingen i Kina i olika delar. Och bägge ämnena kan väl ses som ett utryck för en viss nervositet om den globala ekonomiska utvecklarna.

Men också geopolitiken blir viktig här.

Förra årets Davos var ju geopolitiken som utmanade globaliseringen, men i år har de geopolitiska frågeställningarna integrerats tydligt i programmet i dess helhet.

Och det är med dem jag inleder min morgondag när i Alperna.


Inför vecka i Davos.

17 januari 2016

STOCKHOLM: En synnerlig vacker vinterdag här i huvudstaden, och sent i går blev det “implementation day” för det viktiga nukleära avtalet med Iran.

IAEA i Wien rapporterade att Iran till punkt och pricka gjort vad de skulle göra när det gäller att göra sig av med sitt innehav av låganrikrat uran och försegla och förändra olika anläggningar, och EU beslutade som en följd av detta att upphäva alla sanktioner mot Iran förknippade med den nukleära frågan.

I denna tid av olika gryende och växande konflikter är det självfallet av alla största betydelse att genomförandet av detta viktiga och komplicerade avtal flyter smärtfritt.

Intrycket är också att de mer moderata elementen i den iranska ledningen nu lyckats att stävja den offensiv som det var tydligt att de mer konservativa elementen gick till omedelbart efter det att detta avtal hade ingåtts.

De gick för långt i och med att de tolererade eller uppmuntrade attacken mot den saudiska ambassaden i Teheran, och det gav en möjlighet för president Rouhani att återställa ordningen.

Gårdagen här i Stockholm hade vi diskussioner med Stockholm China Forum, och det fanns förvisso mycket att diskutera. Den intresserade kan se en del av vad som sades – om än inte vem som sade det – på twitterflödet från mötet.

Det var ett av de öppnaste och intressantaste möten vi haft i denna krets, och utvecklingen i Kina har ju också globalt blivit en allt viktigare fråga och faktor.

Min kommande veckan domineras så gott som helt av det traditionella mötet i Davos uppe i de schweiziska alperna. 

Redan tisdag förmiddag styr jag dit, och förblir där sedan till lördag då det bär av för ett arrangemang på kvällen i Bratislava i Slovakien.

Där deltar jag i olika diskussioner om dels den europeiska utvecklingen och dels de globala nätfrågorna. Hela mötet går ju under temat den fjärde industriella revolutionen, och där är det ju nätet som är nyckeln.

Men sedan blir det alldeles självklart också en rad andra möten. 

Innan all uppmärksamhet riktas mot alpdalen kommer det säkert att vara ett visst intresse kring den nye polske presidenten Andrzej Dudas besök i Bryssel i morgon. 

Och det kommer att följas av ett besök också av den nya polska premiärministern Beata Szydło för diskussion också med Europaparlamentet.


Snö i år på Snow Meeting.

14 januari 2016

TRAKAI: Här en bit utanför Vilnius är det traditionellt s k Snow Meeting för diskussioner om framför allt den säkerhetspolitiska utvecklingen i vår del av världen.

Och jag tror att jag har varit med sedan dessa möten först drogs igång för ett decennium sedan eller så.

Ett halvdussin utrikesministrar och ett dussin övriga personer av möjlig relevans samlas för informella diskussioner om vad vi kan förvänta oss när vi tittar framåt.

För många av dem är det mycket tydligt förberedelser för Nato-toppmötet i Warsawa i början av juli som är i fokus. 

Man hoppas på ytterligare konkreta steg för att stärka alliansens samlade försvarsförmåga i randregionen mellan Finska Viken och Svarta Havet.

En viss förhandslagring av tyngre amerikansk militär materiel har redan inletts, bl a här i Litauen. Och Nato etablerar vissa stabselement i de olika länderna. Men samtidigt som dessa steg välkomnas finns det åtskilliga i diskussionerna här som ser dem som alltför begränsade.

Innan jag steg på planet till Vilnius hade jag en serie av intressanta samtal i vårt vintervackra huvudstad.

Från Moskva kom en av Jeltsin-erans absoluta nyckelpersoner på besök, och det blev någon timme av spännande tankeutbyte om de globala relationerna men självfallet framför allt om utvecklingen i hans Ryssland.

Det är ofta de pessimistiska perspektiven som dominerar. Regimen Putin framstår som allt mer låst och instängd i sin politik. 

Samtidigt tornar utmaningarna upp sig. 

Den militära makten stärks och den militaristiska retoriken trappas upp, men med tilltagande ekonomisk stagnation kommer samtidigt de sociala och politiska spänningarna ofrånkomligen att öka.

Och vilka konvulsioner denna kombination kommer att leda till kan vi dessvärre bara spekulera om. Ryssland har, dessvärre, blivit allt mer oberäkneligt.

Men bortom detta Ryssland, och det var vi alldeles eniga om, måste vi hålla hoppet levande om ett annat och bättre Ryssland. Att man förmår att återknyta till de positiva dragen i utvecklingen under den förvisso komplicerade inledande post-sovjetiska epoken.

Kan Ukraina visa en väg framåt? Kanske, kanske inte. Men framgången för Ukraina är hur som helst mycket viktig för den ryska framtiden. 

Från det samtalet hastade jag till en timme eller så med Ian Bremmer från New York, en god vän spm etablerar sig väl som internationell analytiker.

Men det blev ett samtal där olika aspekter på den europeiska utvecklingen stod i centrum. 

Vad händer i Tyskland? Hur kommer Turkiet att utvecklas? Tar man för lätt på riskerna med den brittiska EU-omröstningen? Kommer flyktingvågen att fortsätta eller t o m förstärkas? Finns det nya risker i Polen?

Förvisso betydligt fler frågor än svar. Men vi kommer att fortsätta samtalet när vi träffas igen i Davos i början på nästa vecka. Helgen tänkte han vara hemma i New York.

Men nu har jag landat här i ett mer välmående och stabilt Litauen. 

Förra året inleddes med att landet fick euron som valuta och avslutades med att den stora elkraftsledningen under Östersjön från Sverigr äntligen blev klar.

Och bägge dessa utvecklingar har utan tvekan stabiliserat landets position. Ekonomin utvecklas rimligt väl, och opinionsundersökningar tyder på att tämligen tillfredsställt land.

Ryssland finns självfallet där, men inte riktigt med samma närvaro som tidigare. Det minskade energiberoendet är en del av detta. 

Att exporten till Ryssland, som förr var mycket viktig, under förra året minskade med nästan 50% är i allt väsentligt en produkt av krisen i Ryssland, men bidrar till den allmänna bilden.

Den 13 december gick det sista direktåget från Vilnius till Moskva. Vikande efterfrågan efter många decennier.

Och försvarsutgifterna har man på några år ökat med 50%. Värnplikten har tillfället återinförts. Nato-flyg patrullerar från basen i Šiauliai. Ukraina ligger nära.

2016 är valår i Litauen. 

Vi får se hur det går, men i motsats till vad som ibland förr var fallet är det en bild av rätt påtaglig stabilitet som man får här i dag.

Och det finns det all anledning att välkomna.