Hedrande för Sverige

STOCKHOLM: I går publicerade tankesmedjan European Council on Foreign Relations sin numera årliga utvärdering av utrikespolitik i Europa.

Huvudomdömet blev – föga förvånande – att den ekonomiska krisen lett till en försvagning också av EU:s också utrikespolitiska möjligheter.

Jag skrev ju en del om den saken i min betraktelse på DN Debatt på nyårsafton.

Men intressant är att man detta år också gör ett försök att värdera hur olika länder inom EU står sig när det gäller utrikespolitiken.

Och med alla de reservationer som måste vidhängas försök till värderingar som denna utfaller det hedrande inte minst för Sverige.

Faktum är att vi är ett av de två länder som pekas ut som speciellt framgångsrika i det utrikespolitiska arbetet.

”We identified Sweden as a “leader” on 11 components of European foreign policy – more times than Italy and Spain combined.”

”This suggests that Sweden – the 14th largest member state in terms of population and the eighth in terms of GDP – punches considerably above its weight.”

Och speciellt värt att notera är att det andra land som lyfts fram är Polen, som vi ju etablerat ett allt närmare samarbete med i olika också utrikespolitiska frågor.

”Poland also emerged as a “leader” on eight components of European foreign policy…Like Sweden, it was also in part a consequence of the activism of its prime minister and foreign minister.”

Sverige är knappast en stormakt, och vår utrikesförvaltningen kan knappast i kvantitativa termer mäta sig ned vad de klassiska europeiska s k stormakterna men också andra EU-länder håller sig med.

Att vi ändå ses som en ledande aktör på så många och så viktiga områden är ett resultat av vår strävan att ofta ligga på framkant i olika frågor, att inte vika undan när vi har en ståndpunkt vi tror på och den professionalism som ju utmärker vår utrikesförvaltningen.

Nu har ett nytt år börjat med nya utrikespolitiska utmaningar.

Och ECFR:s bedömning – som publicerades i en rad europeiska huvudstäder i går – visar de förväntningar som finns också på oss när det gäller att forma en starkare och skarpare europeisk politik.

Väntan på New York

AMSTERDAM: Ett kort stopp för att byta plan här på Schipol på väg hem från dagen med samtal i Madrid.

Jag var den första utrikesminister från ett annat EU-land som kom på besök till den nya regeringen, och utrikesminister José Manuel García-Margallo sade att jag dessutom var den förste som hörde av mig per telefon efter det att han tillträtt.

Nu hade vi möjlighet att över en lunch i Palacio la Viana i centrala Madrid gå igenom en rad olika aktuella utrikespolitiska frågor.

Och kunde konstatera en mycket betydande samsyn mellan våra bägge regeringar.

Vi träffas igen resan mot slutet av denna vecka.

När jag om några timmar landar i Stockholm hoppas jag kunna ta del av diskussionerna om Syrien vid mötet med FN:s säkerhetsråd i New York idag.

Från EU-länderna deltar såväl Storbritanniens William Hague som Frankrikes Alain Juppé i mötet, och från USA kommer Hillary Clinton.

Rapporteringen talar om att utkastet till resolution med stöd för Arabförbundet redan har stöd av 10 av rådets 15 medlemsstater, och därmed kan den antas under förutsättning att inte Ryssland eller Kina lägger in ett veto.

Jag måste medge att jag har svårt att se att Ryssland till slut skulle stå fast vid ett veto med de konsekvenser för landets anseende som ju detta skulle ha.

Men osvuret är nog bäst.

Morgon i Madrid

MADRID: Strålande sol och ljumt och behagligt väder möter mig denna morgon innan det är dags att börja dagen med morgonmöte på vår ambassad.

Och sedan följer mötena slag i slag innan det är dags att återvända till Stockholm.

Den nya regeringen under Mariano Rajoy har att kämpa med betydande ekonomiska utmaningar.

Ungdomsarbetslösheten är chockerande hög, och budgetsituationen är därtill mycket allvarlig. Ett åtagande att minska det senare ner till 4,4% av BNP mot årets slut är mycket krävande.

Och få delar inte åsikten att det behövs betydande reformer på den spanska arbetsmarknaden – ungdomsarbetslösheten bär vittne om den saken.

Säkert kommer vi under dagen att disakutera också gårdagens toppmöte i Bryssel och dess resultat, och säkert kommer det att noteras med tillfredsställelse att också Sverige nu kommer med i den nya finanspakten.

Även om den inte innebär några nya åtaganden för oss ses säkert vårt medlemskap som ett uttryck för en mer grundläggande europeisk solidaritet.

Traditionellt finns det mycket som förenar ansatsen i svensk och spansk utrikespolitik, och det har knappast förändrats med regeringsskiftet här.

En mindre romantiserande inställning till regimen på Cuba innebär i stället att vi i denna fråga närmar oss varandra.

Men dagens diskussioner kommer sannolikt att fokuseras det på europeiska närområdet och vårt ansvar där.

Senare under dagen möts ju FN:s säkerhetsråd i New York för att diskutera Syrien och den allt allvarligare situationen där.

Arabförbundet, EU och USA är nu i allt väsentligt enade i frågan. Det förefaller märkligt om Ryssland trots detta skulle insistera på det veto som msn ju hotat med.

Söder och öster om Medelhavet är utmaningarna många.

Men också i den östliga riktningen har vi anledning att utveckla vår politik.

Och kanske hinner jag också säga någonting om arbetet i Arktiska Rådet.

Latinamerika ligger av lätt insedda skäl Spanien nära.

Positivt från Bryssel

MADRID: Så har jag anlänt till den spanska huvudstaden mitt uppe på den kastilianska högplatån efter den rätt långa flygningen från Stockholm.

Och från Bryssel når mig informationen om att det ser ut som att de krav vi haft på finanspakten nu kan gå igenom slutgiltigt.

I så fall kommer vi ju att få en möjlighet till insyn och framtida inflytande som är viktig.

Nu väntar närmast middag här – alltid lite sent – med bl a Javier Solana för att mer informellt diskutera olika europeiska utmaningar.

Imorgon är det så dags för mer officiella överläggningar – delvis i skuggan av toppmötet i Bryssel – innan jag sedan tråcklar mig hem til Stockholm igen.

Och i morgon till Madrid

STOCKHOLM: Hemma igen efter årets möte med World Economic Forum i Davos.

Möten som detta har inte minst sitt värde genom möjligheten att träffa också andra än de man möter i den mer formella diplomatin.

Och med mer än hundra regeringsföreträdare från olika delar av världen närvarande – liksom företrädare för näringsliv, frivilligorganisationer och FN-systemets olika delar – bjöd dessa dagar i Davos på betydelsefulla möjligheter.

Men nu är det den kommande veckan som är i fokus.

Morgondagens EU-toppmöte i Bryssel där ju Fredrik Reinfeldt för de svenska färgerna skall egentligen ägnas tillväxtfrågorna, men sannolikheten är väl betydande för att det i stället blir slutförhandlingarna av finanspakten som kommer att dominera inte minst i media.

Och viktigt är att vi också ges möjlighet att vara med.

Det handlar om insyn, men långsiktigt också om inflytande.

Medan detta fortfarande pågår beger jag mig i morgon till Madrid för samtal där under tisdagen med den nya regeringen och främst utrikesminister José Manuel García-Margallo.

Vi talades vid omedelbart efter regeringsskiftet och träffades i Bryssel i förra veckan, men nu får vi en möjlighet att mer utförligt gå igenom den europeiska utrikespolitiska agendan.

Och centralt i de diskussionerna kommer självfallet utvecklingen i Nordafrika och Mellersta Östern att vara.

Vi har nu all anledning att hoppas på att det skall vara möjligt att få ett tydligt ställningstagande från FN:s säkerhetsråd om utvecklingen i Syrien.

Med den position som Arabförbundet nu intagit borde det knappast vara möjligt för Ryssland och andra att fortsätta att blockera.

Hemkommen från Madrid kommer vi i veckan bl a att ha besök av EU:s nya representant för Afrikas horn Alex Rondos för fortsatta diskussioner som förberedelse för konferensen i London senare i februari.

Och på fredag ger jag mig så iväg på den stora årliga säkerhetskonferensen i München, för att på söndagen fortsätta därifrån direkt till Washington.

Men innan dess hinner det säkert att hända mycket annat också.

Europa i fokus

DAVOS: Här går det ena mötet och diskussionen i den andra – intensiteten finns det inte anledning attt klaga på.

Och i går hann jag – ovanligt nog – inte ens med att sköta min närvaro här på bloggen.

Åtskilliga av diskussionerna handlar självfallet om situationen i Europa. Om den globala osäkerheten tidigare var fokuserad på situationen i USA, är det nu mot Europa som de oroliga blickarna riktas.

Måndagens EU-toppmöte blir viktigt, och beskedet om enigheten i Sverige har alldeles självklart mottagits positivt.

Vi vill ju inte vara en marginalstat i det europeiska samarbetet.

Men annars finns det faktiskt en viss känsla av att den europeiska krisen har passerat sin mest besvärliga fas.

En och annan från Asien och USA går runt och säger att vi européer låter alldeles för pessimistiska om våra möjligheter.

Detta sagt utan att på något sätt underskatta de utmaningar vi står inför. Och många både formella och informella diskussioner har handlat om just detta.

Det europeiska samarbetet behöver en vitamininjektion. För sin egen skull – för den betydelse det har för världen i övrigt.

I går stod också Ukraina i fokus här med en lunchdiskussion med bl a president Yanukovich.

Och jag var mycket tydlig med att det associeringsavtal mellan EU och Ukraina som nu förhandlats fram de facto sattsa i fängelse genom den senaste politiska utvecklingen i landet.

Jag sade offentligt vad vi sagt privat till den ukrainska ledningen under de senaste månaderna.

Men sedan kom det för min del också att handla mycket om nätets allt större betydelse i den snabba utveckling vi nu är inne i och, på kvällen, utvecklingen i arabvärlden ett år efter det att vi på allvar började att se den arabiska våren.

Nu har lördagen inletts, och jag är strax på väg till kongresscentrat för nya diskussioner och samtal.

Europa, Somalia och WFP i Davos

DAVOS: Direkt efter ankomstr till Davos i sol och töväder – men mängder med snö – rakt in i de olika debatterna och diskussionerna här.

Och för min del handlade de först och främst om den europeiska framtiden.

Publiciteten runt om i världen om de olika kriserna under de senaste åren i Europa har lett till att världen i övrigt nästan avskrivit oss.

Men jag är – inte bara mot den bakgrunden – övertygad om att Europa har förutsättningar för att överraska positivt under de kommande åren.

Att det kommer att krävas politiskt ledarskap för det är en självklarhet.

Men sedan har det handlat om krisen i Somalia med ett bra informellt möte med olika internationella aktörer som leddes av Gunilla Carlsson.

Och kvällen tillbringades i World Food Programs tält här i Davos där normalt många från FN och de olika humanitära organisationerna samlas för att diskutera de olika utmaningar inom deras område vi står inför.

Gästen framför andra på middagen var ärkebiskop Desmond Tutu från Sydafrika som med sedvanlig blandning av gripande känsla och befriande humor talade om sitt Afrika, dess bakgrund och framtid.

Och där även jag hade möjlighet att framföra vår uppskattning för de insatser som WFP gjort och gör runt om i världen.

Det dör ett barn av hunger var sjätte sekund – och med två miljarder ytterligare människor i världen fram till 2050 måste vi kunna producera och distribuera 70% mer livsmedel än vad vi gör i dag.

Men nu är det slut för i dag.

Det blir tidig start i morgon bitti.

Att bekämpa hungern

STOCKHOLM: Strax bär det av mot Schweiz, Davos och årliga World Economic Forum där.

Ca 2 600 personer lär redan vara på plats, och bland dem finns såväl Anders Borg som Gunilla Carlsson.

Det är viktigt att Sveriges röst finns i den globala debatten – och det är dessutom viktigt att vi kan lyssna på det som sägs.

Hemma stannar i år Fredrik Reinfeldt inte minst med anledning av förberedelserna för EU-toppmötet om ekonomin på måndag. I morgon har han ju sammanträde med EU-nämnden för att förankra den viktiga svenska linjen.

Vi vill inte försättas till marginalen i det europeiska samarbetet.

Mina diskussioner i Davos i år kommer att fokuseras kring dels det europeiska samarbetet och dels omvandlingen i den arabiska världen.

Men också mycket annat kommer att hinnas med.

Det brukar bli hektiska dagar.

Tillsammans med Gunilla Carlsson träffar jag de viktiga humanitära organisationer som är verksamma i och kring Somalia. Krisen kring Afrikas horn kommer ju att stå i centrum för en stor internationell konferens i London senare i februari.

Och jag hoppas kunna få en lite mer fördjupad bild av FN:s Ban Ki-moon om resultatet av högnivåsamtalen om Cypern utanför New York i början av veckan.

I morgon deltar jag i ett sedvanligt större luncharrangemang om Ukraina med deltagande av bl a president Yanukovich. Det kommer att bli klarspråk från mig om situationen i landet just nu.

Palestinas premiärminister Fayyad är på plats, och jag hoppas kunna gå hans bild av läget i de knappt befintliga fredskontakterna med Israel just nu.

Nätfrihet och nätsäkerhet kommer det dssutom att finnas åtskilliga anledningar att diskutera. Sverige har ju fått en tätposition också i de diskussionerna.

I kväll deltar jag i sedvanlig sparsam middag med FN:s World Food Program.

Där står arbetet mot hungern i världen alltid i fokus. Och jag tillhör dem som är ombedda att tala om vad vi kan göra bättre tillsammans för att bekämpa den.

Också det är ett viktigt tema i Davos.

Besök av Kofi Annan

STOCKHOLM: Ärenden för formellt avgörande av regeringen har andra statsråd i allmänhet betydligt fler än vad jag som utrikesministrer har, men ett antal är det i alla fall och en del av dem kräver också noggranna avväganden.

Så även detta tog sin beskärda del av min tid denna onsdag.

På eftermiddagen fick jag besök av Kofi Annan, som befinner sig i Stockholm med anledning av arrangemang kring minnet av Raoul Wallenberg.

Och det blev ett samtal om gårdagens, dagens och morgondagens olika utmaningar.

Jag lärde känna honom när han en gång var chef för FN-sekretaritets avdelning för fredsoperationer.

Sedan blev det ju mycket Balkan.

Först kriget och freden i Bosnien och Kroatien, även om jag då ju representerade EU och arbetade för den stora internationella fredskoalitionen.

Jag rapporterade dock regelbundet till FN:s säkerhetsråd.

Men när han sedan blivit FN:s generalsekreterare bad han mig att bli FN:s särskilda sändebud för Balkan.

Det var när konflikten om Kosovo blossat upp och senare successivt skulle biläggas. Det är ju ett arbete som i sina delar pågår fortfarande.

Då var jag tillbaka i lokalerna med den vidunderliga utsikten i Nationernas Förbunds stora palats nere i Genève.

Och vi har självfallet hållit kontakt sedan dess.

Mitt utgångna röda FN-pass – för nivån biträdande generalsekreterare och uppåt – har jag kvar som ett minne från den tiden.

Nu blev det Europas ekonomi, Libyen, Syrien, Iran, Israel, Kenya och Nigeria som kom att dominera vårt samtal.

Hans engagemang för fredslösningar är lika starkt som alltid, och hans goda omdöme skulle man önska att fler ville lyssna till.

Inte minst i Kenya har hans insatser under senare år varit av den allra största betydelse.

Men han arbetar också aktivt för utveckling av jordbruk och livsmedelsproduktion i Afrika, och tackade för det stöd den svenska regeringen ger honom i det arbetet.

Att få dagarna att räcka

STOCKHOLM: Dag i Stockholm med möjlighet att blicka framåt i lite olika frågor.

Och ett vackert lätt snötäcke över staden skadade inte.

De europeiska frågeställningarna kommer med all säkerhet att fortsätta att dominera under de närmaste månaderna, men de globala utmaningarna är inte så få de heller.

Men problemet förblir att kalenders alla dagar inte riktigt räcker till för allt det som egentligen borde göras.

Nätfriheten. Arktiska frågorna. Europeisk säkerhetsstrategi. Fredsoperationer. Europeiskt fredsinstitutet. Östersjö-samarbetet.

Allt och mer därtill skall hinnas med.

Men nu avvaktar vi närmast president Obamas årliga s k State of the Union-tal. Det är valår, och tyngdpunkten kommer med all säkerhet att ligga på inrikespolitiken och ekonomin.

Och i morgon är det ett år sedan Tahrir-revolutionen i Egypten tvingade fram president Mubaraks omedelbara avgång.

Ett lite nytt tonfall

STOCKHOLM: Det blev en påtagligt hektisk måndag med serier av möten i Bryssel och sedan sena eftermiddagsplanet hem för mniddagen med Estland president Ilves.

Foreign Affairs Council kom att domineras av diskussionen om Iran, och den kom att domineras av de mer politiska frågeställningarna.

Jag framhöll att vi behöver en uthållig och stark förhandling med Iran för att steg för steg söka nå en lösning på den nukleära frågan.

Få tror att sanktioner allena kan leda dit vi vill. De får förvisso sin effekt på den iranska ekonomin, men om de påverkar den iranska politiken i för oss avgörande frågor är betydligt mer osäkert.

Den historiska erfarenheten i dessa avseenden är inte i alla avseenden upplyftande.

Samtidigt finns det knappast några snabba lösningar vid förhandlingsbordet heller. Det måste till ett uthålligt och utdraget diplomatiskt engagemang för att rätt kunna värdera möjligheterna till framgång den vägen.

Och något sådant har vi faktiskt inte haft på mycket länge.

Sanktioner har däremot funnits i olika versioner ett bra tag. I USA:s fall har man haft olika sanktioner ända sedan 1979 utan att detta haft något mer påtagligt politiskt resultat.

Vi får se vart detta nu bär hän.

Viktigt är att förhindra att vi bara glider in i en konfrontation som förr eller senare kommer att leda till krig.

Situationen i regionen är redan tillräckligt komplicerad.

Och här har EU, enligt min mening, inte bara en möjlighetr utan också en skyldighet.

På den punkten fanns det knappast delade meningar under gårdagens diskussion. Tonfallet var annorlunda än vid tidigarew tillfällen frågan varit uppe för diskussion.

Med president Ilves hade vi sedan en öppen och trevlig diskussion i sedvanligt avspänd atmosfär om det mesta som kan diskuteras i dessa dagar.

Och nu har en ny dag randats.

Den kommer för min del att bli en dag i Stockholm med olika typer av planeringsmöten.

Med Fredrik Reinfeldt och hans olika internationella åtaganden. Och med Gunilla Carlsson och mina medarbetare – Ewa Bjöling är i Afrika – om vår inriktning under de närmaste månaderna.

Välkommen Kroatien!

BRYSSEL: Söndagkväll i Bryssel efter spännande middag med ett antal av mina kollegor inom ramen för samarbetet inom European Prople’s Party.

Gemensamt välkomnade vi resultatet från folkomröstningen i Kroatien.

Att ca 67% röstade ja till medemskap i Europeiska Unionen var en stark och viktig signal. Och den kommer att höras över regionen i dess helhet.

Jag fick springa ut från middagen för att kommentera resultatet såväl för Ekot hemma som för BBC för en vidare global publik.

Men vi noterade självfallet också första omgången i presidentvalet i Finland.

Den andra omgången kommer nu att stå mellan Sauli Niinistö och Pekka Haavisto, och det bör bli en bra diskussion med klart europeiskt perspektiv.

Men åtskilligt av vår diskussion i kväll handlade om den politiska situationen i olika europeiska länder.

Det fanns självklart ett visst intresse också för den rätt dramatiska utvecklingen inom vänstern i Sverige.

Alldeles oavsett frågor kring olika personer är det ju inte svårt att se en rätt djupgående kris för i synnerhet socialdemokratin runt om i Europa.

Men utvecklingen är mångfasetterad. Vi ser ju också olika mer anti-europeiska strömningar breda ut sig i olika länder – ofta i förening med olika former av allmän främlingsfientlighet.

I morgon har vi så Foreign Affairs Council.

Och börjar i sedvanlig ordning med frukost i den nordisk-baltiska kretsen.

Säkert kommer frågorna om Iran och Syrien att dominera.

Också dem ventilerade vi med viss utförlighet under kvällens middag.

Mycket i diskussionen handlar nu om olika typer av sanktioner, samtidigt som det inte är alldeles lätt att hitta de som är övertygade om att sanktioner är ett instrument som leder utvecklingen i den riktning vi önskar.

Förhoppningsvis får vi i morgon också en bredare diskussion om också den djupare politiska strategin.

Inför veckan

STOCKHOLM: Medan våra media domineras – naturligt nog – av den socialdemokratiska krisen har vi all anledning att noga följa avgöranden i dessa dagar i andra delar av världen.

I Finland är det i dag vad som sannolikt blir första omgången i val av ny president.

Allt tyder på att Sauli Niinistö kommer att få det särklassigt högsta röstetalet, och mycket av spänningen ligger därmed i frågan vem han kommer att ställas mot i den andra och avgörande omgången av valet om tre veckor.

Den frågan är inte oviktig.

Finlands presidentämbetes formella makt är inte längre vad den var förr, men ämbetets betydelse skall för den skull inte underskattas. Presidenten har en faktisk roll som är av betydelse både i landet och gentemot omvärlden.

Och det gäller också relationerna till Sverige.

Inte minst under såväl Martti Ahtisaaris och nuvarande presidenten Tarja Halonens tid har förbindelserna mellan Finlands president och Sverige varit starka och viktiga.

Och vi hoppas självfallet att den nyvalde presidenten redan under sina första månader kommer att komma till Stockholm på sedvanligt officiellt besök.

I Kroatien är det i dag den avgörande folkomröstningen om landets medlemskap i EU, och alldeles självklart hoppas jag på ett klart ja-resultat när vallokalerna stänger i kväll.

Längre bort i USA har ju det republikanska primärvalet i South Carolina gett ny dramatik till frågan om vem som kommer att utmana president Obama i presidentvalet den 4 december.

Själv reser jag redan i kväll till Bryssel för informell middag med några av utrikesministrarna i den politiska EPP-familjen.

De utrikespolitiska ställningstagandena går visserligen mer sällan efter de linjer som skiljer de olika partigrupperingarna i Europaparlamentet åt, men informella samtal i denna krets har detta till trots ofta ett betydande värde.

I morgon är det så möte med EU:s utrikesråd Foreign Affairs Council.

Men redan till kvällen är jag tillbaka här i Stockholm för middag med Estlands president Toomas Ilves som är på informellt besök i Sverige. Det är alltid lika trevligt att tala med honom och hans medarbetare.

Och Östersjö-relationerna är som bekant centrala för Sverige.

Men det finns också andra viktiga saker att ha i fokus dessa dagar.

I morgon samlas på Long Island utanför New York grek- och turkcypriotiska ledare för att under ordförandeskap av FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon göra ett avgörande försök att komma överens om en återförening av den ö som ju varit delad sedan 1963 och – mer dramatiskt – 1974.

Om den politiska viljan finns på bägge sidor har förhandlingarna nu kommit så långt att det borde vara fullt möjligt.

På onsdag är det så ett år sedan den s k 25 januari-revolutionen i Egypten, och det kommer alldeles säkert att vara utgångspunkten för massiva demonstrationer inte minst i Kairo liksom olika diskussioner om hur långt den s k arabiska våren kommit sedan dess.

För min del kommer resten av veckan därefter att domineras av sedvanligt deltagande i World Economic Forum i Davos i de schweiziska alperna.

Dit kommer också såväl Anders Borg som Gunilla Carlsson, och vi har alla tre våra scheman fulltecknade av olika möten och diskussioner.

Vad Sverige tycker och gör tilldrar sig ju ett icke oväsentligt intresse på den internationella arenan.

Alarmerande från Kano – och övrigt

STOCKHOLM: Under dagen har nyheterna från Kano i norra Nigeria blivit allt hemskare. Nu talas det om upp mot 170 döda i en serie terroristattacker utförda av extremistorganisationen Boko Haram.

Den nigerianska krisen just nu har flera dimensioner, men dessa omfattande terrorattacker med syfte att driva inte minst kristna ut ur landets norra delar gör den ännu djupare och mer allvarlig.

Frågan står inte formellt på dagordningen för EU:s utrikesministermöte på måndag, men det är nödvändigt att den på ett eller annat sätt tas upp.

Vi måste från EU:s sida diskutera vad vi kan göra för att hjälpa Nigeria i denna allvarliga situation.

Här hemma har det mesta dominerats av krisen inom socialdemokratin.

För andra gången på två år tvingas en socialdemokratisk ledare att avgå efter det att olika partidistrikt öppet krävt det. För en partiordförande är det gränsande till omöjligt att sitta kvar när delar av det egna partiet öppet kräver avgång på det sätt som skett i bägge dessa fall.

Håkan Juholts tid som partiordförande och oppositionsledare blev inte lång.

Men jag vill gärna säga att jag satte värde på de mer informella samtal som vi hade i olika utrikes- och säkerhetspolitiska frågor.

De var både öppna och konstruktiva.

Som utrikesminister är det min uppgift att då och då informera oppositionsledaren om frågor som kanske inte i alla delar lämpar sig för offentligheten, men där det finns ett gemensamt ansvar mellan regering och ledande oppositionsparti.

Det tillhör lite av en svensk tradition.

Och vi träffade viktiga överenskommelser om svenska insatser såväl i Afghanistan som över Libyen.

Och hade en samsyn också när det gäller andra frågor.

Åtskilligt återstår

STOCKHOLM: Dagens sammanträde med EU-nämnden kom att fokusera på utmaningarna med Syrien och Iran, även om det finns åtskilliga andra frågor som också kommer att stå på agendan i Bryssel på måndag.

Vad gäller Syrien har vi ju anledning att avvakta också diskussionerna och besluten när Arabförbundets utrikesministrar samlas i Kairo på söndag. De skall ju då utvärdera det arbete som deras observartörsmission utfört.

I Bryssel fortsätter diskussionerna om den närmare utformningen av sanktionerna mot Iran.

Sanktioner mot inköp av olja från Iran – vilket knappast berör Sverige – kommer att införas successivt. Det måste ju finnas en viss tid för beroende länder att ställa om sin import.

Och det kan dessutom finnas skäl att lite längre fram värdera om försök till förhandlingar har börjat att röra sig framåt på något meningsfullt sätt.

Vad gäller finansiella sanktioner mot Iran måste det finnas fönster för legitima och naturliga betalningar.

Även om antalet inte är stort har vi t ex en skyldighet att betala pensioner till svenska medborgare i Iran. Och de ca 90.000 personer som finns i Sverige med bakgrund i landet har ofta ett intresse av att hjäpa inte minst släktingar i landet.

Jag skulle knappast tro att diskussionerna om allt detta kommer att kunna avslutas innan vi ministrar sätter oss ner för vårt möte på måndag förmiddag. Det återstår åtskilligt arbete.

Innan det var min tur var Anders Borg där för att informera om de mer finansiella förhandlingarna inom EU, och inte onaturligt tilldrog det sig för dagen större intresse.

Vi deltar ju aktivt i de finansiella förhandlingarna, och det råder knappast någon tvekan om att det vore bra om dessa gav ett sådant resultat att också Sverige hade anledning att vara med.

Såväl för länder med euron som valuta som för länder med nationella valuta är ju statsfinansiellt ansvarstagande någonting som är viktigt.

Detta var ju dessutom dagen när huvuddelen av Sveriges media valde att stå och huttra utanför Sveavägen 68.

Men den saken låter jag passera förbi utan kommentar.

Inför måndagen

STOCKHOLM: En dag hemma efter dagarna i Budapest och Zagreb.

Och torsdagar börjar alltid med regeringssammanträde och allmän beredning. Diskussion av olika aktuella frågor.

Det inrikespolitiska läget just nu domineras ju av oppositionskrisen. Ett märkligt fenomen som jag lägger åt sidan i detta sammanhang.

På eftermiddagen hade jag så genomgång med medarbetarna i Stockholm och – via videolänk – Bryssel inför EU:s utrikesministermöte på måndag.

Diskussionerna där kommer sannolikt att domineras av Syrien och Iran, men också situationen kring Serbien och Kosovo kommer att komma upp.

Och när det gäller Iran är det ju minst lika viktigt att diskutera de politiska möjligheterna till konflikthantering som den ju annars ofta diskuterade sanktionsfrågan.

När sanktionerna skärps måste ju också de politiska ansträngningarna att nå en lösning skärpas.

Annas riskerar vi en haltande politik som kan komma att försvåra snarare än underlätta en lösning.

Inför söndagens folkomröstning

STOCKHOLM: Tillbaka igen efter en dag som började i Budapest men som ägnats politiska samtal över betydande bredd i Zagreb.

Folkomröstningen nu på söndag avgör om Ktoatien kommer att bli EU:s 28:e medlemsland igen – nio år efter det att man lämnade in din ansökan om medlemskap.

Opinionsundersökningarna tyder på en klar ja-seger, men i sammanhang som dessa är det klokt att ta det säkra för det osäkra.

Och visst märktes en viss nervositet i mina samtal i ett soligt Zagreb under dagen.

Att Sverige stött och hjälpt Kroatien under denna process, och att man är tacksam för detta, uttalades många gånger under dagens olika samtal med president, premiärminister, utrikesminister och oppositionsföreträdare.

Och jag var också den första besökaren på hög nivå i Zagreb efter regeringsskiftet, vilket noga noterades.

På måndag hoppas jag att min kroatiske kollega Vesna Pusic kommer att kunna sätta sig som observatör vid rådsbordet i Bryssel när vi utrikesministrar i EU samlas.

Därmed förbereds mer direkt det fulla medlemskap som inträder efter det att alla 29 berörda parlament – dagens 27 medlemsstater, Kroatien och Europaparlamentet – ratificerat avtalet om medlemskap.

Men många av dagens samtal kom att handla om situationen i regionen i stort.

Det finns även i Zagreb en påtaglig oro för att förseningen med att ge Serbien kandidatstatus försvagat Europa- och reformvännerna i landet på ett sätt som kan bli svårt att reparera i tid före de val som väntas i april.

Och därmed finns en risk för en utveckling som kan komma att försvåra för regionen i dess helhet.

Det borde inte ligga i någons intresse.

Annars är det de ekonomiska utmaningarna som dominerar för den nya regeringen på samma sätt som i Europa i övrigt.

Man har väntat till efter folkomröstningen med att lägga fram en ny budget, men därefter krävs det relativt omgående relativt omfattande åtgärder både för att minska underskott och för att öka möjligheterna till ekonomisk tillväxt.

Medlemskapet i EU kommer utan tvekan att underlätta – men det är de nationella åtgärderna som är avgörande.

Välkomna Kroatien

BUDAPEST: Tidig morgon här vid Donau, och jag är strax på väg ut till flygplatsen för den korta färden till Zagreb och min dag av samtal där.

Det slutgiltiga beslutet fattas av Kroatiens väljare i folkomröstningen på söndag, men att vi skulle välkomna landet som medlem i EU torde alla veta.

Under det svenska EU-ordförandeskapet 2009 lade vi ju ner betydande ansträngningar för att med också diskret diplomati lösa de motsättningar mellan Kroatien och Slovenien som då riskerade att blockera hela processen.

Och det noteras säkert att jag blir en av de allra första utrikesministrar som kommer på besök till den nya regeringen.

Men sent i kväll är jag hemma i Stockholm igen.

Dag med Raoul Wallenberg

BUDAPEST: Det är efter midnatt, och det är dags att avsluta en lika intensiv som framgångsrik dag här.

Raoul Wallenberg och hans gärning har stått i centrum.

I det lätta snöfallet åkte vi under ett par timmar runt och besökte de platser där han verkade under de ohyggliga månaderna i slutet av 1944 och början av 1945 innan han försvann in i det sovjetiska mörkret den 17 januari.

Han kom hit till Budapest med ett enda uppdrag: att rädda så många judar som möjligt.

Och tiotusentals kom att räddas genom hans och andras insatser.

Också Per Anger på den svenska legationen. Men också schweiziska diplomater och företrädare för Vatikanen.

Men samtidigt som vi minns detta får vi inte glömma de 600.000 ungerska judar som mördades i förintelsens barbari.

Vi besökte minnesmärket också över dem vid den stora synagogan här i Budapest.

Det blev en känslosam och värdig ceremino när jag tillsammans med Ungers utrikesminister János Martonyi och ministern Yossi Peled från Israel öppnade utställningen i Nationalmuseum här på eftermiddagen.

Där fanns också företrädare för Wallenberg-familjen, och där fanns också Kate Wacz från Stockholm som tillhör dem som räddades av Raoul Wallenberg under de hemska veckorna.

Men till dagen hörde också samtal i mer aktuella frågor med president Pál Schmitt, premiärminister Viktor Orbán och utrikesminister János Martonyi.

Och efter galamiddag i den imponerande parlamentsbyggnaden avslutade vi lite mer informellt i en vinstuga på Pest-sidan.

Tidigt onsdag morgon bär det av till Zagreb och samtal med den nya kroatiska regeringen.

Och då misstänker jag att våra samlade europeiska utmaningar i den delen av vår kontinent kommer att diskuteras.

Historiens lärdomar och betydelse

BUDAPEST: Efter en dag i Stockholm dominerad av relationerna till Finland har jag nu i kväll anlänt till den ungerska huvudstaden inför morgondagens inledning av Raoul Wallenberg-året.

Efter de bilaterala överläggningarna samlades Finlands Erkki Tuomioja, Krister Wahlbäck och jag till en synnerligen välbesökt diskussion i auditoriet på Finlands Ambassad.

Och det blev ett meningsutbyte som sträckte sig från olika tolkningar av 1812 års svenska politik, autonomi-tidens betydelse för Finland, svensk förfinskningspolitik i Torneå-dalen, vinterkriget och parallelliteten i våra EU-förhandlingar fram till dagens avspända och nära samarbetsperspektiv.

Kanske summerade Erkki Tuomioja upp det bäst när han på slutet beklagade den bristande historiemedvetenheten i bägge våra länder.

Om vi inte vet vår historia kan vi inte forma vår framtid.

Och så är det förvisso.

Det är ett tema som jag kommer att ha åtskilliga anledningar att återvända till under dagens här i Budapest i morgon.

I dagens International Herald Tribune har jag tillsammans med USA:s utrikesminister Hillary Clinton publicerad en artikel om betydelsen av arvet efter Raoul Wallenberg.

Länk finns i Twitter-kolumnen här till höger.

På eftermiddagen inleder vi Raoul Wallenberg-utställningen på Nationalmuséet här, och på kvällen blir det så galamiddag i parlamentet.

Men innan dess kommer vi att röra oss runt till olika platser i staden där Raoul Wallenberg var verksamhet, och dessutom kommer jag att ha politiska överläggningar med stats- och utrikesministrarna.

Och det sker mitt i kontroversen om olika delar av den nya ungerska författningen.

Att en sådan behövs är nog ovedersägligt.

Men det har gått snabbt och lett till åtskilliga frågetecken – också tydliga utropstecken.

Så blir det lätt i en situation när ett parti är mycket dominerande. Jag tycker mig känna igen en del från ett Sverige vi lämnade bakom oss 1976…

Viktigt är att detta nu diskuteras utifrån gemensamma europeiska regler. Jag hoppas på en konstruktiv diskussion mellan den ungerska regeringen och EU-kommissionen för att på det sättet komma till rätta med de brister som identifierats.

Och därmed inleds kanske något nytt i EU-samarbetet.

Granskningar som denna kommer i framtiden kanske att ses som allt mer naturliga i samband med konstitutionella och motsvarande förändringar.