Om global energiomvandling, besvärande inflation, kommande valet i USA och självfallet också Italien.

HOUSTON: Strax hoppas jag lyfta härifrån för färden hem till Sverige igen.

Houston är en av världens huvudstäder när det gäller energi, och mina diskussioner här har till stor del handlat just om om skärningslinjerna mellan energi och global geopolitik.

Utmaningarna är enorma.

Hela det globala energisystemet måste ställas om – men den globala ekonomin måste samtidigt fungera under den tid som detta tar. Och med snabbt växande geopolitiska motsättningar har också energi – framför allt gas och olja – på nytt blivit ett vapen.

Och allt detta märks högst konkret i energipriser som ökat högst väsentligt och bidragit till den inflation som nu dominerar det politiska landskapet och utmanar centralbanker runt om i världen.

På detta finns det inga enkla lösningar.

I det omedelbara europeiska perspektivet handlar det om att klara en vinter mer eller mindre utan rysk gas. Situationen ser mindre dålig ut än för någon månad sedan eftersom gasreserver fyllts på, men de har fyllts på inte minst med rysk gas, och om denna inte längre än tillgänglig kan nästa vinter bli mer besvärlig.

Oljepriser har dämpats under de senaste veckorna, men osäkerheten framöver är stor inte minst med diskussionen i G7-kretsen om huruvida det är möjligt att genomföra ett s k pristak på rysk olja.

Kanske – kanske inte. jag hör mycket olika bedömningar om huruvida det skulle vara möjligt i praktiken.

Och i allt detta höjer centralbanker räntorna för att försöka att få inflationen under kontroll. Det är nödvändigt, men smärtan kommer icke desto mindre att öka när detta successivt börjar att bita.

Men att få ner inflationen ges prioritet i de allra flesta länder. En inflations- och stagnationsspiral av den art många länder gick igenom på 1970-talet vill ingen ha tillbaka.

Här i USA ligger prisökningar på livsmedel kring 14% och inflationen har inte varit så hög på 40 år.

Ansträngningarna att få den under kontroll påverkar också olika valutor.

För en svensk här i USA är det plågsamt när en dollar nu kostar en bit mer än elva kronor – är man från Storbritannien ser situationen vad gäller den egna valutan än mer brev.tog ut. I Tokyo intervenerar man för att förhindra att valutan faller alltför mycket.

Det är ett ekonomiskt och finansiellt globalt landskap som är påtagligt utmanade. och då lämnar jag den kinesiska utvecklingen åt sidan för denna gång.

Här i USA domineras mycket av debatten av det stundande mellanårsvalet om några veckor.

Biden-administrationen är inte populär, men dock något mindre så än för några månader sedan, och demokraterna hoppas därmed att kunna begränsa omfattningen av det blodbad för deras del som tidigare var allmänt väntat.

Majoriteten i kongressens representanthus menar de allra flesta att de kommer att förlora – vilket är starkt komplicerande för dem – men vad gäller senaten är det mer osäkert vad gäller utgången.

Någon mer avgörande inverkan på den amerikanska utrikespolitiken kommer detta knappast att få, men däremot självklart på administrationens inrikespolitiska möjligheter när fokus börjar att förskjutas till kampen om presidentposten 2024.

På det utrikespolitiska planet har den s k FN-veckan i New York avklarats utan några större sensationer. President Macrons mycket starka anförande vad gällde Ukraina var väl det som jag fäste mig vid under veckan.

Den kommande veckan håller man i Washington toppmöte med 15-talet små stater i Stilla Havet, och det visar hur konkurrensen med Kina dominerar mycket av det säkerhetspolitiska tänkandet här.

Det har ju vallfärdats till Soloman-öarna efter det att man där ingick ett samarbetsavtal med Kina, och nu skall detta toppmöte försöka rida spärr mot fler utvecklingar av den arten.

Närmar oss fick det italienska valet ungefärligen den utgång som hade förutspåtts, men det återstår att se hur den nya regeringen mer i detalj kommer att se ut.

Att de mer Putin-kramande politikerna gjorde ett påtagligt dåligt val finns det dock mitt i den bekymmersamma bilden för landet anledning att notera.

Men inte minst på det ekonomiska området, och när det gäller relationerna till Bryssel, finns det all anledning att vara bekymrad.

I morgon någon gång är jag så tillbaka i Stockholm där jag noterar att det verkar att gå framåt mot en ny regering, även om man får intrycket av att det fortfarande återstår en hel del arbete.

Att Andreas Norlén enhälligt kunde återväljas som riksdagens talman var dock en viktig signal om att valrörelsens mer skarpa motsättningar har börjat att i alla fall något tona bort.

Och det tror jag att landet mår väl av.

av den

Om hur Putin denna vecka kommer att konsolidera sin kurs för krig – för åtskilliga år framöver.

HOUSTON: Efter något dygn i Santa Monica vid Stilla Havets rand har jag nu landat här mitt i ett påtagligt varmt Texas.

I Santa Monica handlade det om diskussioner om den fortsatta inriktningen av arbetet på RAND Corporation – ibland beskrivet som världens första och viktigaste tankesmedja. Sedan ett antal år tillhör jag ju dess styrelse som enda icke-amerikan.

Nu har vi delvis fått en ny ledning och det handlar om att identifiera de frågor där vi tror att RAND:s intellektuella resurser kan ha störst betydelse.

Så det blev ett diskussion om vad artificiell intelligens kan komma att betyda i en lång rad olika avseenden, om vilka risker och möjligheter som ligger i den snabba bioteknologiska utvecklingen, om möjliga utvägar ur den kommande klimatkrisen, om de snabbt växande geopolitiska utmaningarna och om åtskilligt utöver det.

Och den diskussionen kommer att fortsätta när vi har vårt mer strategiskt inriktade styrelsesammanträde i november.

Nu har jag landat här för diskussioner också om utvecklingen i USA självt, och jag tänkte återkomma till det innan jag i morgon sätter mig på ett flygplan för att komma hem till Sverige igen efter jorden runt på åtta dagar.

Och då vet vi dessutom mer i detalj om hur det viktiga valet i Italien i dag har utfallit.

Men den dominerande frågan den kommande veckan kommer att bli när president Putin på fredag håller anförande inför det s k federationsrådet i Moskva.

För åtta år sedan – det var den 18:e mars 2014 – sammankallade han en motsvarande stor församling för att förkunna att Ryssland skulle annektera Krim efter att under de föregående veckorna militärt ha tagit kontroll över halvön.

Och därmed satte han sitt Ryssland på en kurs av konfrontation med Ukraina som han ju sedan dess har trappat upp på ett katastrofalt sätt genom sitt krig sedan 24:e februari i år.

Det som nu av allt att döma kommer att ske är att han förklarar att betydande delar av östra och södra Ukraina nu annekteras till Ryssland. Och han kommer att vara angelägen om att detta steg förankras i beslut som hela det politiska systemet i hans Ryssland binds till.

För omvärlden kommer detta att sakna betydelse. Snart sagt ingen annan nation kommer att erkänna detta. Även för Kina är principen om staters territoriella integritet helig. Och Ukraina kommer alldeles självklart att med alla de medel som stor till dess förfogande fortsätta arbetet för att befria också dessa områden.

Men vad Putin kommer att göra är att binda Ryssland till en kurs av än djupare konfrontation med Ukraina och än hårdare hinder för slut på detta krig och tydlig blockering av någon form av fred någon gång.

Det är självfallet uteslutet att Ukraina kommer att erkänna och acceptera denna stöld av viktiga delar av dess territorium.

Det räcker med en snabb överblick över de senaste seklerna av Europas historia för att inse att detta steg av Putin leder till vad man i USA kallar ett för evigt-krig utan någon möjlighet till lösning.

Ryssland kan inte segra – av den enkla anledningen att världen alldeles oavsett utvecklingen på slagfältet inte kommer att acceptera detta steg. Han kan bara förlora – men vägen dit kan visa sig långt farligare och långt blodigare än vad alla egentligen hoppas på.

Men även om Putin skulle förlora – hur detta nu skall definieras – är vägen tillbaka till ett återupprättande av Ukrainas territoriella integritet långt ifrån självklar och enkel.

Efter sitt stora anförande den 18 mars 2014 om annekteringen av Krim kom Putin att segla på en väg av popularitet. Krim har en resonans med många ryssar som alls inte skall underskattas.

Men att det skulle komma något motsvarande nu är utomordentligt osannolikt.

Övertagandet av Krim skedde snabbt och i grunden oblodigt. Nu har Putin efter att ha förlorat sannolikt tiotusentals soldater och fått se sin professionella armé misslyckas tvingats till mobilisering för andra gången på ett sekel.

Kommer han nu att lyckas att piska upp stöd för detta katastrofala äventyr? Någon repetition av vad som hände efter mars 2014 blir det med all säkerhet inte.

I det omedelbara perspektivet är självfallet den militära utvecklingen avgörande.

Beskedet om mobilisering är ju ett besked om att den professionella armé som man satsat så stora resurser på att bygga upp efter 2008 misslyckats med den uppgift den fick. Det finns lite olika siffror, men det var ju kring 85% av denna armé som sattes in i det stora anfallet.

Åtskilliga också elitenheter av denna stolta armé har slagits sönder och samman under de senaste månaderna.

Nu mobiliseras inledningsvis tre gånger så många soldater som de som sattes in i det ursprungliga anfallet, och möjligen betydligt fler än så.

Hur detta kommer att fungera återstår att se.

Det ryska mobiliseringssystemet har ju egentligen inte prövats i modern tid, och om det finns möjligheter till utbildning, tid för övning och användbar materiel för alla dessa finns det åtskilliga sakkunniga som sätter allvarliga frågetecken kring.

Men på samma sätt som vi tidigare tydligt överskattade den ryska armén tror jag det vore oklokt att nu underskatta den. Kvantitet kan i viss utsträckning kompensera kvalitet.

Och mobiliseringen är hur som helst ett tecken på att ledningen i Kreml nu är inriktad på att kasta in alla resurser de har i detta krig – och kommer att göra det innan den själv på ett eller annat sätt kollapsar.

Den dagen kommer – men när och hur finns det ingen som kan veta.

Men denna vecka kommer Putin av allt att döma att konsolidera sin krigskurs för Ryssland.

Och detta krig kommer att dominera de kommande åren för Europa – och för Sverige.

Utanför mitt fönster här i Houston är det nu 32 grader, soligt men inte fuktigt. Det blir en kort promenad innan mina möten börjar.

Till åtskilligt annat ber jag att få återkomma.

Om några dagar i Korea. Och om hur Putin gräver sin grop allt djupare.

SEOUL: Det var annorlunda att ta sig hit till den koreanska huvudstaden än vad som tidigare har varit fallet.

Förr flög man kortaste vägen längs en storcirkel över Sibirien och Ryssland till Europa.

Men efter 24 februari är det inte längre aktuellt. Nu blev det över Svarta Havet, Georgien, Azerbaijan. Kazakhstan, Mongoliet och Kina som rutten gick.

I Seoul var det i sedvanlig ordning diskussion om både geopolitik och ekonomisk framtid.

Med en ny president har Sydkorea en tydligare inställning till Kina, men det förefaller ha lett till en snarare marginellt bättre relation enligt vad som sades mig av de som vet. Det viktiga är, förklarades det, att behandla kineserna med både respekt och tydlighet.

Om Kina är landets särklassigt största ekonomiska partner är med USA säkerhetsrelationen dominerande. Här står den amerikanska 8:e armén och det är det enda förband av denna storleksordning som man har utanför USA självt.

Men problemfri är relationen inte.

Jag hörde åtskilligt om amerikanska mer eller mindre protektionistiska åtgärder som försvårade för koreanska elbilar i USA – man är näst störst efter Tesla på den amerikanska marknaden – eller för samarbete också med Kina när det gällde den för den koreanska ekonomin viktiga produktionen av halvledare.

Då förefaller den ekonomiska relationen med EU betydligt mer problemfri. Sedan det viktiga frihandelsavtalet för 11 år sedan har handeln ökat med över 70% och EU står nu för mer investeringar än vad såväl USA som Japan gör.

Här ville de höra på mig om geopolitik och vad som händer i Europa, medan jag lyssnade inte minst på deras ekonomiska perspektiv.

Det mesta handlade om batterier, om elbilar och om halvledare, men åtskilligt också om AI. Korea är en nation som satsar enormt på såväl utbildning som på forskning och som mycket medvetet vill ligga på den industriella utvecklings framkant.

Och man har ju gått från ett av krig totalt sönderslaget och fattigt land 1953 till världens 10:e största ekonomi.

Nu märks en viss avmattning i ekonomin. Att Kina saktar in påverkan världen i dess helhet.

Hemifrån har jag självfallet följt nyheterna från främst Ryssland.

Med beslutet om viss mobilisering och framförallt att annektera ytterligare delar av Ukraina gräver sig president Putin allt längre ner i en grop som det kommer att bli allt svårare att ta sig ur.

Få tror att mobiliseringen kan vända den militära utvecklingen i rysk fördel på något avgörande sätt. Så länge det västliga stödet till Ukraina håller uppe saknar Putin möjligheter att vinna det krig han så vansinnigt satt igång.

Och med nya annekteringar blockeras självfallet varje möjlighet till politisk eller diplomatisk lösning. Snart sagt ingen stat i världen kommer att vara beredd att erkänna dessa, och självfallet i all synnerhet Ukraina.

Utan möjlighet att vinna militärt, och med egna initiativ som blockerar all diplomati, är det svårt att se att det finns någon utväg för regimen Putin ur detta.

Utvägen ur kriget kan då bara komma med en utväg för regimen Putin. Som man bäddar får man ligga. Och det har blivit allt tydligare genom de senaste dagarnas utveckling.

Hur det resoneras i maktens korridorer i Moskva vet jag naturligt nog inte.

Tydligt är att det finns en militant falang som hjälper Putin att gräva gropen, men rimligen måste det också finnas de som ser den allt mer hopplösa situation som Ryssland långsiktigt håller på att försättas i.

Vad detta kommer att leda till kan vi bara spekulera om. Och försöka att tolka det lilla vi kan se.

Jag försöker att så noga som möjligt följa vad som kan spåras av vad som sägs av personer som jag tror kan ha betydelse i Moskva, men har nu funnit att det nästan är intressantare att försöka att lokalisera de som faktiskt inte säger någonting alls.

Det är tydligt att det finns de som undviker att binda sig vid politiken och håller dörrar öppna.

Mycket mer skulle kunna sägas, men nu är det dags för språnget över Stilla Havet till Los Angeles och möten på RAND i Santa Monica.

Om att bilda regering i Sverige, det stora FN-mötet i New York och det fortsatta kriget.

ARLANDA: Med viss erfarenhet från saker som dessa kan jag konstatera att samtalen om att bilda en ny regering förefaller att bedrivas under en anmärkningsvärt disciplinerad medial tystnad, och det är i allmänhet ett tecken på att de rör sig väl framåt.

De närmaste dagarna kommer att innebära sedvanliga samtal med talmannen, men de verkliga samtalen sker självfallet i andra sammanhang.

Det är mycket som måste diskuteras och avgöras, men det enda som är riktigt säkert är att man till nästa måndag måste vara klar med hur man skall välja talman för den kommande perioden.

För Sverige handlar det ju om en ny modell för regerande.

Den föregående mandatperioden gjorde ju ett försök med en modell med det s k januariavtalet som bröt samman spektakulärt och sedan linkade sig minoritetsregeringen Andersson fram till valet.

Nu måste Ulf Kristersson bilda regering med en modell som inte prövats förr hos oss men som jag tror att vi kommer att känna igen från främst Danmark under åren mellan 2001 och 2009.

Och förhoppningsvis kan den ge en stabilitet under ett antal år på samma sätt som den ju faktiskt gjorde i vårt södra grannland.

Den nya regeringen har hur som helst en diger agenda att ta itu med, och det behövs en viss politisk stabilitet om detta skall vara möjligt. Vi är inte betjänta av den osäkerhet som ju kom att prägla hela den föregående mandatperioden.

Åren fram till hösten 2026 kommer med att säkerhet att bjuda på betydande utmaningar och dramatik också i den omvärld som ju har stor betydelse för vårt lands utveckling. Och politiken måste utformas med det perspektivet.

Om två år har vi ju presidentval i såväl Ukraina som Ryssland och USA – synnerligen olika – och samma år har vi nytt val till Europaparlamentet med mer direkt betydelse också för oss.

Detta bara som en illustration till de kommande fyra åren.

Och det kommer också att kräva en förmåga till samling i viktiga frågor. Det visades under den snabba Nato-processen i våras, och den processen med dess behov av samarbete är ju som bekant inte avslutad.

I morgon begravs så Storbritanniens Elisabeth med ceremonier som visar att det forna imperiet i alla fall lämnat något kvar av förmåga i dessa avseenden.

Och i viss utsträckning är det ju också ett farväl till ett förflutet som aldrig kommer att komma tillbaka till landet Brexit med dess växande utmaningar.

Direkt från London kommer åtskilliga stats- och regeringschefer att bege sig till New York för den s k generaldebatten vid FN:s generalförsamlings 77:e möte – UNGA77 med FN-språk.

Lite oordning verkar det bli i och med att president Biden nu inte i sedvanlig ordning talar alldeles i början på tisdagen utan nu tydligen föredrar en talartiden på onsdagen.

Och en annan förändring i förhållande till inarbetat mönster är att Ukrainas president Zelensky efter omröstning i generalförsamlingen fått unikt tillstånd att tala på video från Kiev.

Det ryska anfallskriget kommer självfallet att bli en viktig fråga där det blir intressant att se hur olika länder väljer att formulera sig.

Vid toppmötet för den s k Shanghai-organisationen i Samarkand i veckan som gick kom ju lite försiktigt annorlunda signaler från Kina och Indien, och hur de formulerar sig i New York kommer att granskas med lupp.

Men också åtskilligt annat stor på dagordningen. Två viktiga högnivåmöten kring pandemin kommer att hållas – den är inte över, och det i synnerhet i Afrika – och det finns åtskilliga lärdomar att dra.

För ett år sedan sattes som mål att 70% av världens befolkning skulle vara fullt vaccinerad till nu. Målet har nu nåtts nästan med 63% fullt vaccinerade, men de regionala skillnaderna är besvärande, med siffran för Afrika på skrämmande låga 21%.

Att detta leder till också politiska spänningar är uppenbart.

Och de globala utvecklingsperspektiven generellt – klimatutmaningen, livsmedelspriser, möjliga skuldkriser – ser ju dessutom mer dystra ut än före pandemin och före kriget.

Med en permanent medlem av säkerhetsrådet fullt engagerad i aggression och med politiskt skydd av en annan permanent medlemsstat är det självklart att arbetet i FN:s säkerhetsråd i åtskilliga frågor knappt fungerar.

Åtskilliga problem pockar på.

I Mali håller den stora FN-operationen på att kollapsa i och med att juntan i Bamako knappast är intresserad av en mission som syftar till fred utan i stället vill ha stöd i sitt krig. Och i stora Kongo brottas den också stora FN-operationen med massiva problem med bristande lokalt stöd.

En liten men inte oväsentlig fråga blir om Ryssland går med på förlängningen av mandatet för den lilla EU-styrkan i Bosnien. Möjligen kommer de trots allt att göra det, men osvuret är bäst.

Säkert kommer många i diskussionerna i New York att referera till vad som uppdagats när ukrainska styrkor befriat områden under de senare veckorna. Massgravarna vid Izyum visar på tortyr, misshandel och kvinnor och barn som brutalt mördats av de ryska styrkorna. Det är Bucha igen – men sannolikt i än större format.

Samtidigt fortsätter striderna.

De ukrainska styrkorna mal på i riktning Kherson samtidigt som man konsoliderar allt det de befriade kring Kharkiv. Förmår Kreml att samla styrkor till en motoffensiv, eller kommer man att tvingas till fortsatt reträtt?

Det dröjer nog någon vecka tills vi vet mer om det.

Själv lämnar jag nu fäderneslandet för en resa som nu omedelbart tar mig till Seoul i Korea och därefter till först Santa Monica och sedan Houston i USA.

Men sedan är jag hemma lagom tills det borde börja att klarna på den inrikespolitiska fronten.

Om skifte i Stockholm och stora ukrainska framgångar i öster.

STOCKHOLM: I går eftermiddag landade jag här för att vara med om en valkväll som i någon mening inte har tagit slut ännu.

Jämna val har jag i och för sig varit med om förr.

Valnatten 1973 slutade ju i den berömda situationen med 175 mandat mot 175 och en socialdemokratisk minoritetsregering som regerade med lottens hjälp.

Och efter valnatten 1979 tog det sin tid innan det sista mandatet tippade över och det blev 175-174 i borgerlig favör. Det gick att regera med det också, även om den regeringen sedan föll på andra frågor 1982.

Men allt detta var länge sedan, och det politiska landskapet ser i dag annorlunda ut. Då dominerades svensk politik fortfarande av ett socialdemokratiskt parti som regelmässigt hade mellan 40 och 45% i valen.

Men nu ser det annorlunda ut.

Hade någon under den tid jag var partiledare för moderaterna sagt till mig att det skulle växa fram ett stort parti till höger om oss med kring 20% av väljarna bakom sig och att vi fortfarande skulle ligga kvar i trakten av 20% skulle jag ha sagt att det var omöjligt.

Men det är där vi nu är.

Sverigedemokraterna har fortsatt sin frammarsch och har nu med sina strax över 20% blivit landets näst största parti, men moderaterna ligger fortfarande kvar strax under den nivån om än man förlorat positionen som näst största parti.

I det längre perspektivet är det ju att socialdemokraterna sjunkit ner till nivån kring 30% som är den andra stora förändringen i det svenska politiska landskapet. Detta val gjorde man något bättre än för fyra år sedan – bytet från Stefan Löfven till Magdalena Andersson var ett viktigt drag – men nivån är ungefär densamma.

Nu får vi vänta tills i alla fall onsdag tills vi får ett alldeles säkert resultat, men sannolikheten för att det kommer att bli 175 för det som kommit att kallas Ulf Kristerssons lag och 174 för det som kommit att kallas Magdalena Anderssons lag är mycket hög.

Och därmed inleds de formella processerna. Magdalena Andersson avgår, ombeds att sitta kvar intill dess att en ny regering bildats, talmannen inleder samtal med partiledarna och ger därefter Ulf Kristersson utdraget att försöka att bilda en ny regering.

Om detta kommer att kunna klaras intill dess att den nya riksdagen samlas den 28 september vet jag inte, men jag skulle nog säga att det viktigaste är att det blir en noggrann process som tydligt klargör förutsättningarna för en kommande regering.

Åren fram till hösten 2026 – så lång är mandatperioden – kommer att innebära mycket betydande utmaningar. Europas säkerhetspolitiska situation är farlig, och den globala ekonomin är på väg in i en besvärlig fas i flera olika avseenden.

Vi kommer att se betydande politiska och ekonomiska förändringar i omvärlden som kommer att påverka förutsättningarna för svensk politik. Vi måste ha en regering redo att ta oss fram också på ett stormigt hav.

Det är inte min uppgift att här ha synpunkter på hur det skall gå till. Men i en artikel i Dagens Industri i valrörelsen skrev jag ju om de frågor där det kommer att krävas en också utrikes- och säkerhetspolitiska rivstart av den nya regeringen.

I går kom jag efter en lång resa tillbaka från Kiev och den mycket lyckade YES-konferensen där. Det var mitt fjärde besök i Ukraina under året och det andra sedan den ryska aggressionen.

Det var lite av ett vågspel när vi beslutade att ha konferensen i Kiev trots logistiska bekymmer och utmaningar också med säkerhet.

Men det lyckades.

Förutom att vi hade hela den ukrainska ledningen – president, premiärminister, utrikesminister, försvarsminister och andra på plats – kunde vi också räkna in Lettlands president, Polens premiärminister och Tysklands utrikesminister bland listan av deltagare i diskussionerna.

Mycket inte minst i slutskedet av konferensen kom att domineras av nyhetens från fronten längre i öster. En ukrainsk offensiv blev mer framgångsrik än vad man själva hade räknat med, och de ryska styrkorna pressades tillbaka 70-100 km på avgörande frontavsnitt vid Kharkov.

Detta har förvisso sin militära betydelse, men har ännu större politisk betydelse.

I Kiev var stämningen närmast euforisk, även om ledningen klokt nog var återhållsam i sina kommentarer. Men det var ju ingen tvekan om att detta visade att initiativet i kriget har vänt, och att den ryska militära maskinen försvagats högst avsevärt.

Än viktigare än vad utvecklingen betytt för moralen i Kiev är självfallet vad den betyder för moralen i Moskva. Det är inte svårt att se att det måste ha varit en mycket dov stämning i Kreml.

Fakta är ju att de ukrainska styrkorna på bara några dygn tog tillbaka ett landområde större än allt som de ryska styrkorna lyckats erövra under månadens sedan april när de drag sig tillbaka från området kring Kiev och sade att de skulle nu gå till offensiv i östra och södra Ukraina i stället.

Det är en massiv moralisk motgång för den ryska krigsapparaten, och hur man kommer att hantera denna situation blir spännande att se. Men att fortsätta att säga att allt går enligt plan och att segern är nära tror jag knappt ens den massiva ryska propagandapparaten kommer att gå i land med.

Vad vi har att räkna med nu är olika ryska åtgärder för att försöka att vända den negativa utvecklingen. Ingenting kan uteslutas. I Kreml sitter en Vladimir Putin som vet att nederlag här sannolikt betyder slutet för honom.

Och för Kiev gäller det att nu säkra dessa områden mot en rysk motoffensiv som mycket väl kan komma. Samtidigt fortsätter ju de ukrainska offensiva ansträngningarna också i Kherson-regionen.

Hur skall detta krig sluta? I Kiev var svaret från USA:s nationelle säkerhetsrådgivare Jake Sullivan – med på video – att man kommer att stödja Ukraina i vad Ukraina vill. Några diskussioner utöver det ville vare sig han eller andra amerikanska företrädare klokt nog ge sig in i.

I alla fall inte i detta skede. Nu handlar det om att pressa tillbaka Ryssland så tydligt att också Kreml på ett eller annat sätt tvingas inse misslyckandet. Men det kommer att ta sin tid. För mig själv räknar jag med ett kanske mer avgörande skede under våren nästa år.

Först skall både Ukraina och det övriga Europa igenom den första krigsvintern och visa att man klarar det.

För min del inleds denna vecka med ett snabbt besök i vackra Krakow, men redan i morgon är jag tillbaka i Stockholm igen. Och här förblir jag under återstoden av denna vecka.

Om besök i Riga, oro kring ZNPP, tystnad i valrörelsen, byte i London och lite annat.

RIGA: Denna vackra sensommardag har jag tagit det lilla skuttet över Östersjön till Riga för ett dygn med lite olika frågeställningar här.

Att man här ser med än större oro än i Stockholm på vad som händer med Ryssland är uppenbart, och det är ju i grunden anledningen till att jag är här.

Så det blir intressera samtal med de som tänker på och har ansvar för dessa frågeställningar här, men också samtal med intressanta personer som finns här efter det att de övergivit Moskva.

Här i Riga finns ju nu intressanta oberoende media som tidigare var viktiga i Moskva, men som nu fortsätter sitt arbete härifrån, och som fortfarande har en icke obetydlig publik i Ryssland självt. Kontakten med dem saknar inte intresse.

Också Lettland går till val inom kort. Den 1 oktober är det dags, och som vanligt är det ett tämligen splittrat politiskt landskap.

Relationerna österut är en stor fråga. Nyligen har man börjat att riva gamla sovjetiska minnesmärken, vilket alltid är en emotionellt laddad fråga.

Och vi skall inte glömma att en stor del av landets befolkning sedan mycket lång tid är av rysk nationalitet. En gång var Riga den tredje viktigaste industristaden i det ryska väldet – viktigare än Kiev.

I Ukraina spekuleras mycket om huruvida den utannonserade offensiven i Kherson-området kan leda till någon avgörande framgång eller inte. Att de ukrainska stridskrafterna ökat trycket på de ryska förbanden i området är tydligt, men än är det för tidigt för att dra några säkra slutsatser om vad detta kan leda till.

Det handlar av allt att döma om en långsiktig utnötning. Men i just detta område är det fick tydligt att initiativet nu ligger på den ukrainska sidan, och det är en märkbar förändring i sig. Att Ryssland samtidigt förstärker är uppenbart – en helt nyuppsatt armékår är tydligen avsedd som förstärkning.

Norr om detta område har IAEA äntligen fått tillträde till det stora kärnkraftverket vid Zaporizhzhya , och på tisdag kommer dess generaldirektör Rafael Mariano Grossi att rapportera till FN:s säkerhetsråd om slutsatserna från det besöket.

Oron torde främst gälla kraftförsörjningen till de pumpar som svarar för reaktorernas kylsystem. Möjligheten av att vid problem snabbstänga reaktorerna borde rimligen vara intakt, men om detta för vi säkert höra mer på tisdag.

För min del blir det åtskilligt kring Ukraina under veckan inte bara här i Riga utan också när jag i slutet av veckan är tillbaka i Kiev igen. Det blir mitt fjärde besök i Ukraina detta år.

Men jag hoppas dock kunna komma tillbaka i Stockholm till söndag kväll och valvakan. Dock blir det förtidsröstning för mig för att vara alldeles på den säkra sidan – logistiken till och från Kiev kan vara lite krävande.

Under valrörelsen hemma hitintills har utrikes- och säkerhetspolitiken varit så gott som helt frånvarande, och jag skrev med anledning av detta en debattartikel i Dagens Industri för några dagar sedan där jag pekade på att det kommer att krävas en utrikes- och säkerhetspolitiska rivstart av den regering som träder till efter valet.

Det handlar först och främst om att föra Nato-medlemskapet i hamn, vilket inte blir okomplicerat, därefter om att göra alla de olika betydande anpassningar som detta kräver och sedan alldeles självklart alla EU-frågor från det särskilda toppmötet i Prag 6 oktober och sedan snabbt rakt in i ansvaret för det roterande EU-ordförandeskapet från årsskiftet.

EU-samarbetet kommer att ställas inför betydande påfrestningar. I och med Lissabon-fördraget är det mindre som ligger på det roterande ordförandeskapet än när vi hade det 2001 och 2009, men det är fortfarande åtskilligt.

Energipolitiken blir alldeles uppenbart viktig, avgörande delar av det stora klimatpaketet måste dessutom komma på plats, och det kommer att diskuteras åtskilligt om de ekonomiska och finansiella ramverken framöver.

I min artikel pekade jag dock speciellt på det militära och finansiella stödet till Ukraina, men även på nödvändiga steg framåt när det gäller medlemskapsförhandlingar för Ukraina och Moldavien.

I bägge dessa avseenden skulle det inte skada att Stockholm tog på sig en ledartröja.

Men åtskilligt annat blir också viktigt. Den tyska förbundskanslern Scholtz höll ett s k linjetal i Prag i måndags med en serie av olika tankar och förslag som det kommer att bli nödvändigt för också oss att förhålla oss till.

Mellan besöken i Riga och i Kiev kommer jag i alla fall att fortsätta och diskutera dessa frågor – som ju borde finnas i valrörelsen – vid ett seminarium om utrikes- och säkerhetspolitiken vid universitetet i Uppsala på onsdag eftermiddag.

På den lite vidare horisonten bör väl noteras att Storbritannien kommer att få en ny premiärminister på tisdag. Allt talar för att de konservativa partiets väljares val då kommer att fall på nuvarande utrikesministern Liz Truss.

Vad det kommer att innebära återstår att se. Hon har haft en rätt påtagligt tendens att slira ut åt det högerpopulistiska hållet under sin kampanj, och i detta kan ligga betydande problem.

Relationerna med EU blir inte lätta om hon fortsätter att insistera på att riva upp det ingångna s k protokollet när det gäller Nordirland. En viktig signal blir om hon dyker upp på det bredare europeiska toppmöte som ju kommer att ske i Prag den 6 oktober.

Längre bort i världen är det viktig folkomröstning om en ny författning i Chile i dag. Ett påtagligt vänstervridet förslag ligger för avgörande, och det har redan lett till betydande oro i och för den under lång tid framgångsrika chilenska ekonomin.

Och alldeles betydelselöst för EU är detta inte heller. Chile är en mycket viktig leverantör av koppar, och en än viktigare leverantör av litium som ju är en nyckel till de batterier som är en förutsättning för att vi kan frigöra oss från fossiloberoende i transporter.

Men för mig blir det med diskussioner i Riga, Uppsala och Kiev kriget i öster som kommer att dominera ännu en vecka.

Och hur det ser ut för Sverige på söndag kväll återstår att se. Det finns ju en del som behöver göras.