2014 – spännande och viktigt år!

31 december 2013

ROM – STOCKHOLM: Så sitter jag i flygplanet hemväg från ett soligt Rom över soldränkta Alper till mer nordliga och måhända lite mulnare nejder.

Men det är hemma som nyår skall firas.

Och vid midnatt träder vi så in i det nya året 2014.

Det blir ett viktigt valår för världen – och för Sverige.

Omkring 40% av världen kommer att gå till val under det kommande året.

Och de verkligt stora demokratiska valen blir dels i Indien med dess ca 700 miljoner röstberättigade och dels i EU med dess ca 375 miljoner röstberättigade i valet till Europaparlamentet i maj.

I Indien tyder det mesta på att det blir ett skifte av majoritet, men om det kommer att räcka till att bilda en stabil annan regering förblir osäkert. Åtskilliga opinionsundersökningar just nu pekar i den riktningen, men valrörelser förblir valrörelser med allt vad detta innebär.

I EU är situationen också högst osäker.

I en artikel på DN Debatt i dag tar jag utgångspunkten i att det 2014 är ett sekel sedan Europa och världen snubblade in i världskrigens katastrofer och mörker efter en lång period av relativ fred, globalisering och ekonomiska framsteg.

Och jag varnar för de främlings- och Europafientlighetens krafter som vi nu ser breda ut sig i debatten i det ena landet efter den andra.

Att dessa är varandras politiska bröder är alldeles tydligt.

Tyvärr är inte heller vårt land förskonat från detta. Mer extrema partier gör vad de kan för att förtala det europeiska samarbetet och dess möjligheter.

Sverigedemokraterna förvisso. De vill bygga murar mot världen och mot framtiden. Och inom dessa skall vi sedan sitta och idissla på våra fördomar och myter.

Medan jag vill ha mer av Sverige i världen och mer av världen i Sverige är deras politiska vision, eller vad det nu skall kallas, den rakt motsatta.

Att den är farlig för vår framtid blir en viktig uppgift att göra klart i de kommande månadernas debatt.

Men det handlar inte bara om dem.

I Europafientlighet dansar de facto tillsammans med vänsterpartiet och delar av miljöpartiet.

De talar förvisso inte öppet om murar, men de vill riva ner det samarbete som ju är en förutsättning för att inte alla dessa murar skall komma tillbaka.

De vill att Sverige skall vända samarbetet inom EU ryggen. Och slår därmed följe med den extrema nationalismen och den inskränkta provinsialismen i debatten i åtskilliga andra länder.

I Sverige har vi nästa år inte mindre än fyra val på två skilda valdagar. Vi väljer våra representanter till de parlamentariska församlingarna i kommuner, landsting, nation och Europa.

Förvisso finns det vitt skilda uppfattningar mellan de politiska partierna om den politik som är bäst på alla dessa fyra demokratiska nivåer.

Och det är ju så det skall vara.

Och valet mellan dem är förvisso mycket viktigt. Hur det utfaller avgör ju hur den exekutiva makten skall utses – nationellt i Sverige handlar det om den ständigt dominerande och viktiga regeringsfrågan.

Men det kanske allra viktigaste under detta stora valår är att vi alla utnyttjar de demokratiska möjligheter det ger oss på alla de fyra nivåerna av vårt demokratiska styre.

Valdeltagandet är vårt värn av den demokrati som är vår frihets främsta skydd.

I vårt nationella val kommer regeringsfrågan med all säkerhet att stå i centrum. Allianspartierna behöver inte också detta val hämta in ett försprång i de aktuella mätningarna för den samlade oppositionen.

Det är förvisso fullt möjligt. Och styrkan ligger ju i att allianspartierna ju representerar och presenterar ett tydligt och klart regeringsalternativ för de kommande fyra åren.

Borta är gångna decenniers ibland tröstlösa tjat om borgerlig splittring.

Sedan 2006 har alliansregeringen visat borgerlig sammanhållning och stryka, och det inte minst när det gällt att ta vårt land med viss framgång genom de globalt mycket turbulenta ekonomiska tider vi konfronterats med sedan 2008.

Att vi kommit att ses som något av ett internationellt föredöme i detta avseende torde få ha undgått att notera.

Hur det ser ut med oppositionen återstår att se. Hitintills förefaller de som om de inte vill redovisa något regeringsalternativ före valet, och det med all sannolikhet av den enkla anledningen att de inte kan det.

Men verkligheten ser lika den ut efter valdagen som före. Finns det inget trovärdigt regeringsalternativ före valdagen så finns det näppeligen, om valet skulle luta åt det hållet, någon trovärdig regering efter valdagen.

Och då kan den politiska och ekonomiska resan framöver lätt bli påtagligt skakig.

På EU-nivån är bilden alltid mer komplicerad.

Samarbetet sker ju i form av vad som kan beskrivas som en konstant koalitionsregering. Alla länder, och alla viktigare politiska riktningar, måste vara företrädda för att de beslut som fattas skall ha den förankring som krävs.

Men utfallet av valet till Europaparlamentet har stor betydelse för hur den europeiska politiken under kommande år skall utformas. Balansen mellan stora borgerliga EPP-partiet och socialistiska ESP kommer att avgöra mycket.

Och här finns självfallet faran i ett Europaparlament där främlings- och EU-fientlighetens skaffar sig betydande och blockerande positioner.

Då kommer våra möjligheter att stärka konkurrenskraft, jobb och tillväxt att försvagas. Att vi behöver göra mer borde vara uppenbart.

Liksom möjligheterna att med en mer tydlig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik göra Europa till en tydligare kraft och partner för fred och frihet runt om i världen. Också här behöver vi tillsammans bli bättre.

Så det är ett spännande och viktigt år som tar sin början vid midnatt.

Val i stora delar av världen. Och fyra viktiga val för oss i Sverige.

Och i alla de frågor som dessa gäller är den kanske allra viktigaste att slå vakt om ett öppet Sverige och ett samarbetets Europa. Att möta de främlings- och Europafientlighetens krafter som ju så tydligt håller på att mobilisera i olika länder.

Det är en diskussion jag ser fram mot under de kommande månaderna.


Mitt i helgerna i Rom

29 december 2013

ROM: Söndag här nere i den eviga staden, och vi närmar oss nu nyårshelgen, som vi dock tänkte tillbringa på våra mer nordliga breddgrader.

Och därefter börjar ju lite långsamt den mer ordinarie verksamheten komma igång igen.

I morgon bli det lunch med Italiens utrikesminister Emma Bonino, som varit flitigt i elden i olika frågor också under mellandagarna.

Strax före jul var hon dessutom i Iran som den första utrikesministern från ett EU-land på bra länge. En delegation från Europaparlamentet kom också tillbaka från landet alldeles före jul.

Alldeles säkert kommer vi att tala om vad vi möjligen kan göra när det gäller relationerna med Iran i olika avseenden.

Det handlar ju om den nukleära interimsöverenskommelsen – överläggningar om att sätta den i verket återupptas i Wien i morgon – men det handlar också om vårt engagemang för mänskliga rättigheter och om den vidare relationen.

Uppenbart är att det sker en öppning i alla fall i den iranska utrikespolitiken, och det är självklart att vi måste svara konstruktivt på det i olika avseenden.

Och det går inte att ta fel på att det i det iranska samhället i dag finns betydande stämningar för en tydlig reformpolitik som också innebär en mindre konfrontatorisk inställning till omvärlden.

De förhoppningar som ställs på president Rouhani är stora, samtidigt som det är uppenbart att det också finns reaktionära krafter som ser med djup misstro på de förändringar som nu sker.

Emma Bonino och jag känner varandra sedan ett antal år tillbaka, och till det hon gjort tidigare hör att engagera sig starkt för utvecklingen i arabvärlden i allmänhet och Egypten i synnerhet.

Så alldeles säkert kommer vi att tala om det också.

De senaste dagarna har ju sett ökad både repression, konfrontation och våldsanvändning i Egypten, och det är tyvärr uppenbart att landet rör sig allt längre bort från den försoning som skulle göra en genuint demokratisk utveckling möjlig i alla fall i det kortare perspektivet.

Att stämpla Muslimska Brödraskapet som en terrororganisation och slå till hårt mot allt och alla med anknytning till det förefaller knappast att vara en konstruktiv väg att gå.

Risken är påtaglig för att man driver ut olika grupperingar i riktning mot våld och terror, och därmed hamnar i en nedåtgående spiral som det kommer att vara mycket svårt att ta sig ur.

Utvecklingen i Egypten uppmärksammas inte på samma sätt längre eftersom andra utvecklingar i regionen ter sig än mer oroande. Men den långsiktiga och regionala betydelsen av landets utveckling får inte underskattas.

Självfallet har vi anledning att följa det inrikespolitiska dramat i Turkiet dessa dagar.

Att det har många bottnar råder det knappast någon tvekan om. Och att det kommer i upptakten till ett år med betydelsefulla val i landet ger det självfallet speciell betydelse.

Jag är inte minst bekymrad för att dramat kan leda till att andra viktiga frågor försummas eller blockeras.

Arbetet med en ny författning, fredsprocessen med kurdiska terrororganisationen PKK och försöken att nå en överenskommelse om ett återförenat Cypern är tre frågor med central strategisk betydelse.

Skulle någon av dessa riskera att falla offer för det politiska drama och den politiska konfrontation vi nu ser finns det anledning till bekymmer.

Vi har alla ett tydligt intresse av ett Turkiet som går framåt såväl vad gäller demokratiska reformer och ekonomisk utveckling som konstruktiv utrikespolitik.


Dyster dag efter bomb i Beirut

27 december 2013

ROM: Denna dag inleddes dramatiskt och plötsligt med nyheten om den stora bilbomb alldeles i närheten av vårt diplomatiska kontor i Beirut.

En lättnad var att vi snabbt fick besked om att ingen av den svenska personal som just nu finns på plats fått direkta skador, även om de självfallet var omtumlade. Alla rutor hade blåsts ut, och yttertaket hade rasat in.

Rätt snart stod det klart att bomben hade riktats mot Mohamad Chatah, och att han liksom ett antal andra personer omedelbart omkommit. Av allt att döma var det en mycket stor bomb i en parkerad bil som fjärrutlöstes när bilen med Chatah passerade. Förödelsen i området blev mycket stor.

Lättnaden över att ingen av de våra drabbades ersattes snabbt av en djup oro över vad detta ytterligare grymma attentat innebär för Libanons redan svåra situation.

Mohamad Chatah var erfaren politiker och diplomat, och moderat och samförståndsinriktad företrädare för de mer västligt inriktade i landets politiska liv.

Sedan mars har landet inte haft någon ordinarie regering, eftersom försöken att bilda en ny sådan hela tiden misslyckats. Och i vår skall dessutom processen att välja en ny president inledas med de risker för att också denna kommer att misslyckas som tyvärr finns.

Att det är spänningarna från inbördeskriget i Syrien som nu allt tydligare sprider sig in i Libanon är uppenbart. I området vid staden Tripoli i norra Libanon har det ju t o m förekommit regelrätta strider.

På en yta ungefär som Skånes finns nu inte bara landets ca fyra miljoner ordinarie invånare av olika religiös och kulturell orientering, utan nu dessutom ca en miljon flyktingar från striderna i Syrien.

Även det mest stabila av samhällen skulle ha mycket stora svårigheter i en sådan situation. Och Libanon är nästan så långt från ett stabilt samhälle man kan tänka sig. De flesta har fortfarande minnen från det 15 år långa inbördeskriget.

När vi träffades i kretsen av EU:s utrikesministrar i Bryssel strax före jul var Libanon mot denna bakgrund en av frågorna på vår dagordning. Dagens attentat kommer att göra det viktigt att återvända till den frågan mycket snart.

I landet återspeglas hela den vidare regionens motsättningar, samtidigt som det ofta varit så att de olika aktörerna trots allt haft ett intresse av att bevara ett mer eller mindre fungerande Libanon.

Som i så många andra fall i regionen kan man tala om en spänning mellan kanske främst Saudiarabien och Iran, och skall någonting milt uppmuntrande sägas efter denna djupt dystra dag är det måhända att det kommit starka fördömanden av attentatet från såväl Riyadh som Teheran,


Allt värre i Södra Sudan

24 december 2013

ROM: Juldagarna tillbringar jag nu här i den eviga staden, men dessvärre innebär det inte att världen och de utmaningar utrikespolitiken står inför står still.

I går besökte jag tillsammans med vår nyutnämnde ambassadör Vatikanen för samtal med dess ”utrikesminister” ärkebiskop Mamberti.

Vi sågs senast i Kiev för bara några veckor sedan, och hade självfallet anledning att återknyta till det. I Ukraina finns två katolska och allra minst tre ortodoxa kyrkor, och de är alla av betydelse.

Men dessvärre finns det dessutom alltid nya utmaningar att utbyta synpunkter på.

Han har en bakgrund också i Sudan, med djup kunskap om områdets olika utmaningar, och det var naturligt att vi kom att ägna betydande tid åt den akuta situationen där.

Oron för vart den utveckling vi sett under de senaste dagarna kunde leda hän var mycket betydande.

Nu accelererar de diplomatiska ansträngningarna med en trojka med USA, Norge och Storbritannien i ledningen.

Speciella företrädare för samtliga tre länderna finns nu på plats i Juba med försök att få till stånd villkorslösa samtal, ett slut på striderna och ett frigivande av politiska fångar.

Och jag hade i går också kontakt med min norske kollega Börge Brende om utvecklingen.

Det norska engagemanget i Sudan har djupa rötter, och i alla fall i går var man sannolikt de enda som hade förmått att etablera kontakt på hög nivå med bägge sidorna i det som snabbt håller på att bli ett regelrätt inbördeskrig.

Men också EU är självfallet aktivt.

Det gäller inte minst på den humanitära sidan.

Det talas nu om över 80.000 fördrivna eller på annat sätt på flykt, och nödropen från de som svarar för de humanitära insatserna i landet blir allt högre.

FN:s säkerhetsråd kommer senare i dag att ge stöd till generalsekreterare Ban Ki-moons ansträngningar att så snabbt som möjligt förstärka de ca 7.000 FN-soldater som finns i Södra Sudan med ytterligare ca 5.500 från andra FN-missioner i andra delar av Afrika.

Akut handlar det om att förhindra övergrepp på de tiotusentals som nu sökt sig till olika FN-anläggningar för att få skydd, men i ett något längre perspektiv självfallet om att söka säkra den nu hotade statens möjligheter att åter möjligen börja att fungera.

Men de utmaningar som ligger i detta skall inte underskattas. All erfarenhet visar att när ett samhälle rämnar tar det betydande tid att lappa ihop det igen.

Och kanske kan detta vara en tanke att uppmärksamma under dessa juldagar.

Jag passar hur som helst på att önska alla som då och då läser denna blogg en riktigt God Jul!


Allvarligt och oroande

22 december 2013

VID MEDELHAVET: Julhelgen kommer för vår del att tillbringas på lite sydligare europeiska breddgrader, och att lämna ett snöfritt och lätt regnigt Stockholm denna morgon gjorde förflyttningen mindre onaturlig.

Utvecklingen i Södra Sudan under de senaste dygnen kan inte beskrivas som annat än djupt alarmerande. Den nya staten stod redan från början på bräckliga ben, och nu riskerar mycket av det som trots allt uppnåtts att raderas.

Redan när vice-presidenten Riek Machar lämnade regeringen fanns det anledning till oro. Staten är byggd på en skör kompromiss mellan grupperingar som under en lång tid hölls samman av kampen för självständighet mot Khartoum, men där det redan från början fanns frågetecken inför framtiden.

Vad som exakt hände när strider bröt ut mellan de två grupperingarna i huvudstaden Juba är inte lätt att i detalj utreda, men uppenbart är att dessa snabbt spred sig, och rapporter talar om fler hundra döda och om övergrepp som fick en alt tydligare etnisk karaktär.

Läget nu förefaller att vara att över 40.000 personer sökt skydd på olika FN-anläggningar, att FN därutöver talar om över 60.000 som på ett eller annat sätt blivit flyktingar och att striderna snabbt spridit sig till fem av landets tio delstater.

Armén SPLA har till delar uppenbart spruckit upp, och Riek Machar har förklarat att hans styrkor bl a tagit kontroll över avgörande delar av den Unity-provins som genom sin oljeproduktion är nyckeln till den bräckliga statens bräckliga ekonomi.

Det som nu kan förhindra att en utomordentligt allvarlig kris utvecklas till ett avgörande hot mot den nya staten är möjligen bestämda regionalt baserade försök att media mellan de olika fraktionerna.

Och staterna i den regionala grupperingen IGAD är nu också fokuserade på detta. De måste ges ett starkt stöd. Också FN genom en stora UNMISS-missionen har självfallet en mycket viktig roll i detta avseende.

Vi har ju tvingats att uppmana alla svenska medborgare att lämna Södra Sudan, och andra europeiska länder har gjort samma sak. Det var ett beklagligt men i ljuset av en säkerhetssituation som snabbt kan försämras ytterligare nödvändigt beslut.

Afrika är möjligheternas, men också utmaningarnas kontinent.

I grannlandet Centralafrikanska Republiken kämpar nu också franska styrkor med att säkra någon form av grundläggande ordning och, tillsammans med afrikanska styrkor, förhindra att en redan utomordentligt allvarlig situation blir än värre.

Och i Södra Sudan ser vi nu hur inhemska motsättningar och misskötsel leder till att också en stor och väpnad FN-mission försätts i mycket besvärliga situationer.

Situationen är, milt sagt, allvarlig och oroande.


Fortfarande Ukraina i centrum

20 december 2013

STOCKHOLM: Det har varit tämligen så bråda dagar sedan jag kom tillbaka hit efter årets avslutande ministermöten i Bryssel, och skrivandet här tillhör det som ju blivit lite lidande.

I tisdags var så Ukrainas president Yanukovich i Moskva och återvände därifrån med ett för honom livsviktigt nödlån samt en hel del andra avtal av delvis lite oklar karaktär.

Officiellt talades det om att han fått ett lån på 15 miljarder dollar, men värt att notera är att bara ca tre miljarder betalas ut i närtid, att de övriga är föremål för kontinuerliga diskussioner och att lånen har en påtagligt kort löptid.

Och detta innebär att Moskva ju har en, milt sagt, hygglig hållhake på president Yanukovich så länge han fortsätter på denna kurs.

Att man i Kreml vill att Ukraina först lämnar den europeiska energigemenskapen och därefter ansluter sig till dess tullunion kan det knappast råda någon tvekan om. Men sannolikt ser man det nu som möjligt att uppnå dessa mål endast om man tar det steg för steg under den närmaste tiden.

För Ukrainas del innebär det att den omedelbara finansiella krisen mildras samtidigt som de mer långsiktiga politiska och ekonomiska kriserna fördjupas.

Landet vänds bort från den modernisering som man så väl behöver, och risken ökar markant för att man med eller mot sin vilja glider in i ett satellit-liknande förhållande till Ryssland.

Men motkrafterna mot en sådan utveckling förblir starka. Undersökningar tyder på att krisen sedan mötet i Vilnius lett till att stödet för den europeiska vägen för landet påtagligt ökat. Och med en med all sannolikhet fördjupad ekonomisk och social kris kan den utvecklingen mycket väl förstärkas ytterligare.

Budskapet från det EU-toppmöte som pågår i Bryssel när detta skrivs är att dörren till avtalet med EU fortsatt står öppen, och att vi kommer att fortsätta att vara engagerade för ett fritt, demokratiskt och moderniserande Ukraina.

När president Putin framträdde på stor presskonferens i Moskva i går upprepade han att Ryssland kommer att stoppa Ukrainas fria handel med Ryssland om landet går vidare med frihandelsavtalet med EU.

Hur man från rysk sida samtidigt kan säga att man inte utövar påtryckningar på Ukraina framstår mot bakgrund av detta som obegripligt. Det handlar ju om ett hot som, om det sattes i verket, skulle få mycket negativa effekter på handel mellan länderna och på Ukrainas ekonomi.

Och det är ju dessutom uttryck för ett nollsumme-tänkande som vi borde ha lagt bakom oss i dagens Europa.

För oss är det naturligt och bra att Ukraina kan ha frihandel med såväl Ryssland som EU. Det vinner alla på.

Men för Kreml är det tydligen bara acceptabelt att Ukraina har detta med Ryssland, och man ser ett avtal mellan EU och Ukraina som någon typ av förlust man inte kan acceptera.

Kring detta talade vi självklart en del i går när Slovakiens utrikesminister Miroslav Lajcak var här på informell middag, men där vi också i andra frågor summerade upp det gångna året och blickade in i det nya.

Och kring detta kommer vi också att tala när jag strax välkomnar Lettlands utrikesminister Edgars Rinkevics på informell lunch med motsvarande inriktning.

Senare i eftermiddagen är det Norges EU- och samordningsminister Vidar Helgesen som besöker mig för diskussioner såväl om den bilaterala agendan som vidare europeiska frågeställningar.

Mellan dem hade jag dessutom tänkt att klara av en skolavslutning…


Grönt ljus för Serbien

17 december 2013

BRYSSEL: Två dagar här nere börjar att gå mot sitt slut. Det gäller att hinna hem till den moderata riksdagsgruppens traditionella julmiddag.

Innan dess skall dock de viktiga utvidgningsfrågorna upp till diskussion och avgörande på det s k allmänna rådet.

Tidigare i dag har det varit förberedelserna för mötet med stats- och regeringscheferna mot slutet av veckan, och där är det Birgitta Olsson som sitter i stolen och som har ansvaret.

I huset här finns i dag dessutom Eskil Erlandsson för förhandlingar kring den europeiska fiskeripolitiken.

Tre statsråd samtidigt här för olika överläggningar och möten är alls icke ovanligt. Det kan nog finnas dagar då det är fler statsråd här i olika sammanhang än vad det finns på tjänsterummen i Stockholm.

Jag hoppas att dagens möte innebär att vi nu ger grönt ljus för att under de närmaste veckorna starta formella förhandlingar om medlemsskap med Serbien. Det vore ett viktigt steg för regionen i dess helhet.

Det var ju precis mot slutet av vårt EU-ordförandeskap andra halvåret 2009 som dåvarande presidenten Boris Tadic kom till Stockholm och lämnade in sitt lands ansökan om medlemsskap.

Nu, fyra år senare, har man kommit så långt att förhandlingarna kan börja. Inte minst viktig har processen mellan Serbien och Kosovo varit för att det skall bli möjligt.

Men alldeles säkert kommer vi att ha anledning att diskutera en rad andra frågor i de olika texterna om utvidgningen under eftermiddagen. Att Sverige tillhör er länder som driver på i dessa frågor är ju ingen större hemlighet.

Gårdagens möte med utrikesrådet kom att domineras av diskussionen med Ukraina och relationerna med Ryssland. Vi hade ju den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som vår gäst på lunchen.

I relativt god anda kom det att bli en tydlig diskussion där vi förvisso noterade viktigt samarbete när det gäller t ex förhandlingarna med Iran, men där ju spänningen var påtaglig när det gällde inte minst Ukraina.

Mina ståndpunkter i dessa frågor är väl kända för de som läser denna blogg, och de fördes självfallet också fram i diskussionen på gårdagens lunch.

Vi var tydliga med att på samma sätt som vi inte hade någon anledning att ha synpunkter på att Ukraina har ett avtal om frihandel med Ryssland, borde Ryssland inte ha några synpunkter på att EU vill ha ett avtal om bl a frihandel med EU.

De ryska påtryckningarna för att få Ukraina att avstå från detta är inte acceptabla. Och de ekonomiska argument man då och då försöker åberopa är felaktiga. Inte sällan handlar det om ren misinformation.

Hur denna fråga kommer att utvecklas återstår att se.mi dag är president Yanukovich i Moskva för att underteckna ett paket av olika avtal, även om hans eget främsta mål är att få det nödlån som han ju är i ett tilltagande desperat behov av.

I vilken utsträckning han kommer att få det utan smärtsamma eftergifter återstår att se. Att det finns en tydlig och klar ryska agenda i denna relation är knappast ägnat att förvåna.