2014 – spännande och viktigt år!

ROM – STOCKHOLM: Så sitter jag i flygplanet hemväg från ett soligt Rom över soldränkta Alper till mer nordliga och måhända lite mulnare nejder.

Men det är hemma som nyår skall firas.

Och vid midnatt träder vi så in i det nya året 2014.

Det blir ett viktigt valår för världen – och för Sverige.

Omkring 40% av världen kommer att gå till val under det kommande året.

Och de verkligt stora demokratiska valen blir dels i Indien med dess ca 700 miljoner röstberättigade och dels i EU med dess ca 375 miljoner röstberättigade i valet till Europaparlamentet i maj.

I Indien tyder det mesta på att det blir ett skifte av majoritet, men om det kommer att räcka till att bilda en stabil annan regering förblir osäkert. Åtskilliga opinionsundersökningar just nu pekar i den riktningen, men valrörelser förblir valrörelser med allt vad detta innebär.

I EU är situationen också högst osäker.

I en artikel på DN Debatt i dag tar jag utgångspunkten i att det 2014 är ett sekel sedan Europa och världen snubblade in i världskrigens katastrofer och mörker efter en lång period av relativ fred, globalisering och ekonomiska framsteg.

Och jag varnar för de främlings- och Europafientlighetens krafter som vi nu ser breda ut sig i debatten i det ena landet efter den andra.

Att dessa är varandras politiska bröder är alldeles tydligt.

Tyvärr är inte heller vårt land förskonat från detta. Mer extrema partier gör vad de kan för att förtala det europeiska samarbetet och dess möjligheter.

Sverigedemokraterna förvisso. De vill bygga murar mot världen och mot framtiden. Och inom dessa skall vi sedan sitta och idissla på våra fördomar och myter.

Medan jag vill ha mer av Sverige i världen och mer av världen i Sverige är deras politiska vision, eller vad det nu skall kallas, den rakt motsatta.

Att den är farlig för vår framtid blir en viktig uppgift att göra klart i de kommande månadernas debatt.

Men det handlar inte bara om dem.

I Europafientlighet dansar de facto tillsammans med vänsterpartiet och delar av miljöpartiet.

De talar förvisso inte öppet om murar, men de vill riva ner det samarbete som ju är en förutsättning för att inte alla dessa murar skall komma tillbaka.

De vill att Sverige skall vända samarbetet inom EU ryggen. Och slår därmed följe med den extrema nationalismen och den inskränkta provinsialismen i debatten i åtskilliga andra länder.

I Sverige har vi nästa år inte mindre än fyra val på två skilda valdagar. Vi väljer våra representanter till de parlamentariska församlingarna i kommuner, landsting, nation och Europa.

Förvisso finns det vitt skilda uppfattningar mellan de politiska partierna om den politik som är bäst på alla dessa fyra demokratiska nivåer.

Och det är ju så det skall vara.

Och valet mellan dem är förvisso mycket viktigt. Hur det utfaller avgör ju hur den exekutiva makten skall utses – nationellt i Sverige handlar det om den ständigt dominerande och viktiga regeringsfrågan.

Men det kanske allra viktigaste under detta stora valår är att vi alla utnyttjar de demokratiska möjligheter det ger oss på alla de fyra nivåerna av vårt demokratiska styre.

Valdeltagandet är vårt värn av den demokrati som är vår frihets främsta skydd.

I vårt nationella val kommer regeringsfrågan med all säkerhet att stå i centrum. Allianspartierna behöver inte också detta val hämta in ett försprång i de aktuella mätningarna för den samlade oppositionen.

Det är förvisso fullt möjligt. Och styrkan ligger ju i att allianspartierna ju representerar och presenterar ett tydligt och klart regeringsalternativ för de kommande fyra åren.

Borta är gångna decenniers ibland tröstlösa tjat om borgerlig splittring.

Sedan 2006 har alliansregeringen visat borgerlig sammanhållning och stryka, och det inte minst när det gällt att ta vårt land med viss framgång genom de globalt mycket turbulenta ekonomiska tider vi konfronterats med sedan 2008.

Att vi kommit att ses som något av ett internationellt föredöme i detta avseende torde få ha undgått att notera.

Hur det ser ut med oppositionen återstår att se. Hitintills förefaller de som om de inte vill redovisa något regeringsalternativ före valet, och det med all sannolikhet av den enkla anledningen att de inte kan det.

Men verkligheten ser lika den ut efter valdagen som före. Finns det inget trovärdigt regeringsalternativ före valdagen så finns det näppeligen, om valet skulle luta åt det hållet, någon trovärdig regering efter valdagen.

Och då kan den politiska och ekonomiska resan framöver lätt bli påtagligt skakig.

På EU-nivån är bilden alltid mer komplicerad.

Samarbetet sker ju i form av vad som kan beskrivas som en konstant koalitionsregering. Alla länder, och alla viktigare politiska riktningar, måste vara företrädda för att de beslut som fattas skall ha den förankring som krävs.

Men utfallet av valet till Europaparlamentet har stor betydelse för hur den europeiska politiken under kommande år skall utformas. Balansen mellan stora borgerliga EPP-partiet och socialistiska ESP kommer att avgöra mycket.

Och här finns självfallet faran i ett Europaparlament där främlings- och EU-fientlighetens skaffar sig betydande och blockerande positioner.

Då kommer våra möjligheter att stärka konkurrenskraft, jobb och tillväxt att försvagas. Att vi behöver göra mer borde vara uppenbart.

Liksom möjligheterna att med en mer tydlig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik göra Europa till en tydligare kraft och partner för fred och frihet runt om i världen. Också här behöver vi tillsammans bli bättre.

Så det är ett spännande och viktigt år som tar sin början vid midnatt.

Val i stora delar av världen. Och fyra viktiga val för oss i Sverige.

Och i alla de frågor som dessa gäller är den kanske allra viktigaste att slå vakt om ett öppet Sverige och ett samarbetets Europa. Att möta de främlings- och Europafientlighetens krafter som ju så tydligt håller på att mobilisera i olika länder.

Det är en diskussion jag ser fram mot under de kommande månaderna.

Mitt i helgerna i Rom

ROM: Söndag här nere i den eviga staden, och vi närmar oss nu nyårshelgen, som vi dock tänkte tillbringa på våra mer nordliga breddgrader.

Och därefter börjar ju lite långsamt den mer ordinarie verksamheten komma igång igen.

I morgon bli det lunch med Italiens utrikesminister Emma Bonino, som varit flitigt i elden i olika frågor också under mellandagarna.

Strax före jul var hon dessutom i Iran som den första utrikesministern från ett EU-land på bra länge. En delegation från Europaparlamentet kom också tillbaka från landet alldeles före jul.

Alldeles säkert kommer vi att tala om vad vi möjligen kan göra när det gäller relationerna med Iran i olika avseenden.

Det handlar ju om den nukleära interimsöverenskommelsen – överläggningar om att sätta den i verket återupptas i Wien i morgon – men det handlar också om vårt engagemang för mänskliga rättigheter och om den vidare relationen.

Uppenbart är att det sker en öppning i alla fall i den iranska utrikespolitiken, och det är självklart att vi måste svara konstruktivt på det i olika avseenden.

Och det går inte att ta fel på att det i det iranska samhället i dag finns betydande stämningar för en tydlig reformpolitik som också innebär en mindre konfrontatorisk inställning till omvärlden.

De förhoppningar som ställs på president Rouhani är stora, samtidigt som det är uppenbart att det också finns reaktionära krafter som ser med djup misstro på de förändringar som nu sker.

Emma Bonino och jag känner varandra sedan ett antal år tillbaka, och till det hon gjort tidigare hör att engagera sig starkt för utvecklingen i arabvärlden i allmänhet och Egypten i synnerhet.

Så alldeles säkert kommer vi att tala om det också.

De senaste dagarna har ju sett ökad både repression, konfrontation och våldsanvändning i Egypten, och det är tyvärr uppenbart att landet rör sig allt längre bort från den försoning som skulle göra en genuint demokratisk utveckling möjlig i alla fall i det kortare perspektivet.

Att stämpla Muslimska Brödraskapet som en terrororganisation och slå till hårt mot allt och alla med anknytning till det förefaller knappast att vara en konstruktiv väg att gå.

Risken är påtaglig för att man driver ut olika grupperingar i riktning mot våld och terror, och därmed hamnar i en nedåtgående spiral som det kommer att vara mycket svårt att ta sig ur.

Utvecklingen i Egypten uppmärksammas inte på samma sätt längre eftersom andra utvecklingar i regionen ter sig än mer oroande. Men den långsiktiga och regionala betydelsen av landets utveckling får inte underskattas.

Självfallet har vi anledning att följa det inrikespolitiska dramat i Turkiet dessa dagar.

Att det har många bottnar råder det knappast någon tvekan om. Och att det kommer i upptakten till ett år med betydelsefulla val i landet ger det självfallet speciell betydelse.

Jag är inte minst bekymrad för att dramat kan leda till att andra viktiga frågor försummas eller blockeras.

Arbetet med en ny författning, fredsprocessen med kurdiska terrororganisationen PKK och försöken att nå en överenskommelse om ett återförenat Cypern är tre frågor med central strategisk betydelse.

Skulle någon av dessa riskera att falla offer för det politiska drama och den politiska konfrontation vi nu ser finns det anledning till bekymmer.

Vi har alla ett tydligt intresse av ett Turkiet som går framåt såväl vad gäller demokratiska reformer och ekonomisk utveckling som konstruktiv utrikespolitik.

Dyster dag efter bomb i Beirut

ROM: Denna dag inleddes dramatiskt och plötsligt med nyheten om den stora bilbomb alldeles i närheten av vårt diplomatiska kontor i Beirut.

En lättnad var att vi snabbt fick besked om att ingen av den svenska personal som just nu finns på plats fått direkta skador, även om de självfallet var omtumlade. Alla rutor hade blåsts ut, och yttertaket hade rasat in.

Rätt snart stod det klart att bomben hade riktats mot Mohamad Chatah, och att han liksom ett antal andra personer omedelbart omkommit. Av allt att döma var det en mycket stor bomb i en parkerad bil som fjärrutlöstes när bilen med Chatah passerade. Förödelsen i området blev mycket stor.

Lättnaden över att ingen av de våra drabbades ersattes snabbt av en djup oro över vad detta ytterligare grymma attentat innebär för Libanons redan svåra situation.

Mohamad Chatah var erfaren politiker och diplomat, och moderat och samförståndsinriktad företrädare för de mer västligt inriktade i landets politiska liv.

Sedan mars har landet inte haft någon ordinarie regering, eftersom försöken att bilda en ny sådan hela tiden misslyckats. Och i vår skall dessutom processen att välja en ny president inledas med de risker för att också denna kommer att misslyckas som tyvärr finns.

Att det är spänningarna från inbördeskriget i Syrien som nu allt tydligare sprider sig in i Libanon är uppenbart. I området vid staden Tripoli i norra Libanon har det ju t o m förekommit regelrätta strider.

På en yta ungefär som Skånes finns nu inte bara landets ca fyra miljoner ordinarie invånare av olika religiös och kulturell orientering, utan nu dessutom ca en miljon flyktingar från striderna i Syrien.

Även det mest stabila av samhällen skulle ha mycket stora svårigheter i en sådan situation. Och Libanon är nästan så långt från ett stabilt samhälle man kan tänka sig. De flesta har fortfarande minnen från det 15 år långa inbördeskriget.

När vi träffades i kretsen av EU:s utrikesministrar i Bryssel strax före jul var Libanon mot denna bakgrund en av frågorna på vår dagordning. Dagens attentat kommer att göra det viktigt att återvända till den frågan mycket snart.

I landet återspeglas hela den vidare regionens motsättningar, samtidigt som det ofta varit så att de olika aktörerna trots allt haft ett intresse av att bevara ett mer eller mindre fungerande Libanon.

Som i så många andra fall i regionen kan man tala om en spänning mellan kanske främst Saudiarabien och Iran, och skall någonting milt uppmuntrande sägas efter denna djupt dystra dag är det måhända att det kommit starka fördömanden av attentatet från såväl Riyadh som Teheran,

Allt värre i Södra Sudan

ROM: Juldagarna tillbringar jag nu här i den eviga staden, men dessvärre innebär det inte att världen och de utmaningar utrikespolitiken står inför står still.

I går besökte jag tillsammans med vår nyutnämnde ambassadör Vatikanen för samtal med dess ”utrikesminister” ärkebiskop Mamberti.

Vi sågs senast i Kiev för bara några veckor sedan, och hade självfallet anledning att återknyta till det. I Ukraina finns två katolska och allra minst tre ortodoxa kyrkor, och de är alla av betydelse.

Men dessvärre finns det dessutom alltid nya utmaningar att utbyta synpunkter på.

Han har en bakgrund också i Sudan, med djup kunskap om områdets olika utmaningar, och det var naturligt att vi kom att ägna betydande tid åt den akuta situationen där.

Oron för vart den utveckling vi sett under de senaste dagarna kunde leda hän var mycket betydande.

Nu accelererar de diplomatiska ansträngningarna med en trojka med USA, Norge och Storbritannien i ledningen.

Speciella företrädare för samtliga tre länderna finns nu på plats i Juba med försök att få till stånd villkorslösa samtal, ett slut på striderna och ett frigivande av politiska fångar.

Och jag hade i går också kontakt med min norske kollega Börge Brende om utvecklingen.

Det norska engagemanget i Sudan har djupa rötter, och i alla fall i går var man sannolikt de enda som hade förmått att etablera kontakt på hög nivå med bägge sidorna i det som snabbt håller på att bli ett regelrätt inbördeskrig.

Men också EU är självfallet aktivt.

Det gäller inte minst på den humanitära sidan.

Det talas nu om över 80.000 fördrivna eller på annat sätt på flykt, och nödropen från de som svarar för de humanitära insatserna i landet blir allt högre.

FN:s säkerhetsråd kommer senare i dag att ge stöd till generalsekreterare Ban Ki-moons ansträngningar att så snabbt som möjligt förstärka de ca 7.000 FN-soldater som finns i Södra Sudan med ytterligare ca 5.500 från andra FN-missioner i andra delar av Afrika.

Akut handlar det om att förhindra övergrepp på de tiotusentals som nu sökt sig till olika FN-anläggningar för att få skydd, men i ett något längre perspektiv självfallet om att söka säkra den nu hotade statens möjligheter att åter möjligen börja att fungera.

Men de utmaningar som ligger i detta skall inte underskattas. All erfarenhet visar att när ett samhälle rämnar tar det betydande tid att lappa ihop det igen.

Och kanske kan detta vara en tanke att uppmärksamma under dessa juldagar.

Jag passar hur som helst på att önska alla som då och då läser denna blogg en riktigt God Jul!

Allvarligt och oroande

VID MEDELHAVET: Julhelgen kommer för vår del att tillbringas på lite sydligare europeiska breddgrader, och att lämna ett snöfritt och lätt regnigt Stockholm denna morgon gjorde förflyttningen mindre onaturlig.

Utvecklingen i Södra Sudan under de senaste dygnen kan inte beskrivas som annat än djupt alarmerande. Den nya staten stod redan från början på bräckliga ben, och nu riskerar mycket av det som trots allt uppnåtts att raderas.

Redan när vice-presidenten Riek Machar lämnade regeringen fanns det anledning till oro. Staten är byggd på en skör kompromiss mellan grupperingar som under en lång tid hölls samman av kampen för självständighet mot Khartoum, men där det redan från början fanns frågetecken inför framtiden.

Vad som exakt hände när strider bröt ut mellan de två grupperingarna i huvudstaden Juba är inte lätt att i detalj utreda, men uppenbart är att dessa snabbt spred sig, och rapporter talar om fler hundra döda och om övergrepp som fick en alt tydligare etnisk karaktär.

Läget nu förefaller att vara att över 40.000 personer sökt skydd på olika FN-anläggningar, att FN därutöver talar om över 60.000 som på ett eller annat sätt blivit flyktingar och att striderna snabbt spridit sig till fem av landets tio delstater.

Armén SPLA har till delar uppenbart spruckit upp, och Riek Machar har förklarat att hans styrkor bl a tagit kontroll över avgörande delar av den Unity-provins som genom sin oljeproduktion är nyckeln till den bräckliga statens bräckliga ekonomi.

Det som nu kan förhindra att en utomordentligt allvarlig kris utvecklas till ett avgörande hot mot den nya staten är möjligen bestämda regionalt baserade försök att media mellan de olika fraktionerna.

Och staterna i den regionala grupperingen IGAD är nu också fokuserade på detta. De måste ges ett starkt stöd. Också FN genom en stora UNMISS-missionen har självfallet en mycket viktig roll i detta avseende.

Vi har ju tvingats att uppmana alla svenska medborgare att lämna Södra Sudan, och andra europeiska länder har gjort samma sak. Det var ett beklagligt men i ljuset av en säkerhetssituation som snabbt kan försämras ytterligare nödvändigt beslut.

Afrika är möjligheternas, men också utmaningarnas kontinent.

I grannlandet Centralafrikanska Republiken kämpar nu också franska styrkor med att säkra någon form av grundläggande ordning och, tillsammans med afrikanska styrkor, förhindra att en redan utomordentligt allvarlig situation blir än värre.

Och i Södra Sudan ser vi nu hur inhemska motsättningar och misskötsel leder till att också en stor och väpnad FN-mission försätts i mycket besvärliga situationer.

Situationen är, milt sagt, allvarlig och oroande.

Fortfarande Ukraina i centrum

STOCKHOLM: Det har varit tämligen så bråda dagar sedan jag kom tillbaka hit efter årets avslutande ministermöten i Bryssel, och skrivandet här tillhör det som ju blivit lite lidande.

I tisdags var så Ukrainas president Yanukovich i Moskva och återvände därifrån med ett för honom livsviktigt nödlån samt en hel del andra avtal av delvis lite oklar karaktär.

Officiellt talades det om att han fått ett lån på 15 miljarder dollar, men värt att notera är att bara ca tre miljarder betalas ut i närtid, att de övriga är föremål för kontinuerliga diskussioner och att lånen har en påtagligt kort löptid.

Och detta innebär att Moskva ju har en, milt sagt, hygglig hållhake på president Yanukovich så länge han fortsätter på denna kurs.

Att man i Kreml vill att Ukraina först lämnar den europeiska energigemenskapen och därefter ansluter sig till dess tullunion kan det knappast råda någon tvekan om. Men sannolikt ser man det nu som möjligt att uppnå dessa mål endast om man tar det steg för steg under den närmaste tiden.

För Ukrainas del innebär det att den omedelbara finansiella krisen mildras samtidigt som de mer långsiktiga politiska och ekonomiska kriserna fördjupas.

Landet vänds bort från den modernisering som man så väl behöver, och risken ökar markant för att man med eller mot sin vilja glider in i ett satellit-liknande förhållande till Ryssland.

Men motkrafterna mot en sådan utveckling förblir starka. Undersökningar tyder på att krisen sedan mötet i Vilnius lett till att stödet för den europeiska vägen för landet påtagligt ökat. Och med en med all sannolikhet fördjupad ekonomisk och social kris kan den utvecklingen mycket väl förstärkas ytterligare.

Budskapet från det EU-toppmöte som pågår i Bryssel när detta skrivs är att dörren till avtalet med EU fortsatt står öppen, och att vi kommer att fortsätta att vara engagerade för ett fritt, demokratiskt och moderniserande Ukraina.

När president Putin framträdde på stor presskonferens i Moskva i går upprepade han att Ryssland kommer att stoppa Ukrainas fria handel med Ryssland om landet går vidare med frihandelsavtalet med EU.

Hur man från rysk sida samtidigt kan säga att man inte utövar påtryckningar på Ukraina framstår mot bakgrund av detta som obegripligt. Det handlar ju om ett hot som, om det sattes i verket, skulle få mycket negativa effekter på handel mellan länderna och på Ukrainas ekonomi.

Och det är ju dessutom uttryck för ett nollsumme-tänkande som vi borde ha lagt bakom oss i dagens Europa.

För oss är det naturligt och bra att Ukraina kan ha frihandel med såväl Ryssland som EU. Det vinner alla på.

Men för Kreml är det tydligen bara acceptabelt att Ukraina har detta med Ryssland, och man ser ett avtal mellan EU och Ukraina som någon typ av förlust man inte kan acceptera.

Kring detta talade vi självklart en del i går när Slovakiens utrikesminister Miroslav Lajcak var här på informell middag, men där vi också i andra frågor summerade upp det gångna året och blickade in i det nya.

Och kring detta kommer vi också att tala när jag strax välkomnar Lettlands utrikesminister Edgars Rinkevics på informell lunch med motsvarande inriktning.

Senare i eftermiddagen är det Norges EU- och samordningsminister Vidar Helgesen som besöker mig för diskussioner såväl om den bilaterala agendan som vidare europeiska frågeställningar.

Mellan dem hade jag dessutom tänkt att klara av en skolavslutning…

Grönt ljus för Serbien

BRYSSEL: Två dagar här nere börjar att gå mot sitt slut. Det gäller att hinna hem till den moderata riksdagsgruppens traditionella julmiddag.

Innan dess skall dock de viktiga utvidgningsfrågorna upp till diskussion och avgörande på det s k allmänna rådet.

Tidigare i dag har det varit förberedelserna för mötet med stats- och regeringscheferna mot slutet av veckan, och där är det Birgitta Olsson som sitter i stolen och som har ansvaret.

I huset här finns i dag dessutom Eskil Erlandsson för förhandlingar kring den europeiska fiskeripolitiken.

Tre statsråd samtidigt här för olika överläggningar och möten är alls icke ovanligt. Det kan nog finnas dagar då det är fler statsråd här i olika sammanhang än vad det finns på tjänsterummen i Stockholm.

Jag hoppas att dagens möte innebär att vi nu ger grönt ljus för att under de närmaste veckorna starta formella förhandlingar om medlemsskap med Serbien. Det vore ett viktigt steg för regionen i dess helhet.

Det var ju precis mot slutet av vårt EU-ordförandeskap andra halvåret 2009 som dåvarande presidenten Boris Tadic kom till Stockholm och lämnade in sitt lands ansökan om medlemsskap.

Nu, fyra år senare, har man kommit så långt att förhandlingarna kan börja. Inte minst viktig har processen mellan Serbien och Kosovo varit för att det skall bli möjligt.

Men alldeles säkert kommer vi att ha anledning att diskutera en rad andra frågor i de olika texterna om utvidgningen under eftermiddagen. Att Sverige tillhör er länder som driver på i dessa frågor är ju ingen större hemlighet.

Gårdagens möte med utrikesrådet kom att domineras av diskussionen med Ukraina och relationerna med Ryssland. Vi hade ju den ryske utrikesministern Sergej Lavrov som vår gäst på lunchen.

I relativt god anda kom det att bli en tydlig diskussion där vi förvisso noterade viktigt samarbete när det gäller t ex förhandlingarna med Iran, men där ju spänningen var påtaglig när det gällde inte minst Ukraina.

Mina ståndpunkter i dessa frågor är väl kända för de som läser denna blogg, och de fördes självfallet också fram i diskussionen på gårdagens lunch.

Vi var tydliga med att på samma sätt som vi inte hade någon anledning att ha synpunkter på att Ukraina har ett avtal om frihandel med Ryssland, borde Ryssland inte ha några synpunkter på att EU vill ha ett avtal om bl a frihandel med EU.

De ryska påtryckningarna för att få Ukraina att avstå från detta är inte acceptabla. Och de ekonomiska argument man då och då försöker åberopa är felaktiga. Inte sällan handlar det om ren misinformation.

Hur denna fråga kommer att utvecklas återstår att se.mi dag är president Yanukovich i Moskva för att underteckna ett paket av olika avtal, även om hans eget främsta mål är att få det nödlån som han ju är i ett tilltagande desperat behov av.

I vilken utsträckning han kommer att få det utan smärtsamma eftergifter återstår att se. Att det finns en tydlig och klar ryska agenda i denna relation är knappast ägnat att förvåna.

Inför två dagar i Bryssel

STOCKHOLM: Eftermiddag och kväll hemma i mörkret och rusket innan det mycket tidigt i morgon bär iväg till Bryssel för två dagar av ministermöten där.

Dels är det sedvanligt utrikesråd i morgon, och dels är det på tisdag möte med det s k allmänna rådet för den årliga genomgången och värderingen av utvidgningspolitiken.

Så det blir två laddade dagar nere i Bryssel innan jag har möjlighet att komma hem hit igen på tisdag kväll.

Och då är det dags för moderata riksdagsgruppens traditionella julmiddag.

Morgondagens möte kommer alldeles självklart att diskutera slutsatser från Östliga Partnerskapets möte i Vilnius och den dramatiska situation som ju uppstått därefter i Ukraina.

Till saken hör att vi har Rysslands utrikesminister Sergey Lavrov på lunch under mötet, och det finns ju åtskilligt som det finns anledning att diskutera med honom.

Men också situationen i de sydligare grannskapen står på agendan, och då inte minst situationen i Syrien och dess konsekvenser i den bredare regionen.

Uppspelet inför den planerade fredskonferensen i Genève den 22 januari är ju inte alldeles enkelt. Den mer exakta inbjudningslistan måste läggas fast före årsskiftet för att det skall fungera.

Att de mer jihadiskt inriktade grupperingarna kommit att få en allt större plats i den väpnade oppositionen är alldeles självklart en bekymmersam utveckling, som inte bara komplicerar fredsansträngningarna utan dessutom spelar regimen i händerna.

I själva verket var det de fredliga demonstrationerna som var det största hotet mot dess existens. Vapen och våld vet en regim som denna dessvärre hur man skall hantera.

Just nu är nog läget i landet att alla förlorar, men gör det i lite olika takt.

Omedelbart innebär detta att regimen kanske inte är direkt hotad i det mycket nära perspektivet, men det innebär samtidigt att dess makt och möjligheter eroderas i och med att samhället som helhet faller sönder och samman.

Och uppgiften att få vapnen att tystna, människor att återvända och ett samhälle och en ekonomi att resa sig ur ruinerna ter sig bara svårare att svårare. I de senare delarna talar vi även i den bästa av situationer om åtskilliga år.

Efter dagarna i Bryssel är det dock, som det ser ut nu, tanken att jag kommer att tillbringa resten av denna vecka här hemma i Stockholm.

Sakta men ack så säkert närmar sig ju julen, och det är ofrånkomligt att också det kommer att sätta sin prägel på min planering under den vecka som nu ligger framför oss.

Också bilateralt och EU med Monaco

MONACO: Efter gårdagens olika diskussioner står jag nu i färd med att bryta upp från den lilla stat som stått värd för den internationella konferens vars rötter ju är franska.

Men det var en värdefull dag.

Den diskussion om de olika nätfrågornas olika utmaningar som jag deltog i genererade uppenbarligen ett betydande intresse. Och sedan kom jag att också framträda i en dialog med f d utrikesministern Vedrine om vad nya teknologier möjligen kan betyda för diplomatin.

Kvällen kom till betydande delar att ägnas åt anförande av och diskussioner med Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius. På plats här fanns också mina kollegor från Rumänien och Belgien.

Och de spända över vida fält. Att han satte Libyen först på listan över vad som oroade honom just nu var inte utan intresse, och mot slutet kom vi alldeles självklart att diskutera även Ukraina. Han var tydlig i sina omdömen om de olika ryska åtgärderna mot landet för att försöka att förhindra dess samarbete med EU.

I dag blir det så nya stora manifestationer i Kiev. Och sedan i går är det tydligt att president Yanukovichs anhängare också försöker att mobilisera, även om resultatet i går knappast kom att imponera. Dagen blir i det avseendet viktigare.

Men det blir allt tydligare att president Yanukovich, trots vad han säger, saknar varje avsikt att underteckna avtalet med EU. Nu säger han t o m att han överväger att avskeda dem som förhandlade fram det.

Det är inte svårt att föreställa sig hur stämningen är i den ukrainska utrikesförvaltningen efter uttalande som dessa. Och hans trovärdighet som part i internationella förhandlingar minskar ju dessutom dramatiskt.

Dagens manifestationer skall nog ses som upptakten till diskussionerna om vilka avsikter han har med de olika avtal han avser att underteckna i Moskva på tisdag.

Under gårdagen hade jag här också möjlighet till ett möte med Monaco:s stats- och utrikesministrar med möjlighet att diskutera vår bilaterala relation liksom deras relation till EU.

De är genom Frankrike med i EU:s tullunion och är genom ett särskilt avtal dessutom med i den gemensamma valutan, men nu förestår mer formella förhandlingar med ministatstrion Monaco, San Marino och Andorra om att förbättra deras möjligheter gentemot EU i olika avseenden.

Solen reser sig nu över det stilla Medelhavet, men för min del är det nu dags att bege mig till Nice och att därifrån flyga hem till Stockholm.

Hastigt till politik i Monaco

MONACO: I enlighet med ett gammalt löfte har jag nu anlänt till storslagna World Policy Conference här i Monaco för att främst tala om den digitala världens snabbt växande också politiska utmaningar.

Monaco är världens näst minsta stat – allra minst är Vatikanstaten – men har världens längsta medellivslängd, världens högsta inkomst per capita och världens lägsta arbetslöshet.

Så mycket av demokrati är det måhända inte, med släkten Grimaldi i mer eller mindre kontinuerlig kontroll över den lilla enklav i Frankrike som i dag har ca 30.000 invånare sedan 1297.

Man är inte medlem i EU, men väl de facto integrerade genom Frankrike, som ju också svarar för försvar och säkerhet, men sedan 1993 är man medlemmar av FN och sedan några år tillbaka är man dessutom utrustad med en utrikesminister.

Om jag kommer att träffa honom återstår att se, men på morgondagens program står dock ett möte mer statsministern.

Med anledningen till att jag är här är nu inte främst denna, utan den stora konferens som Frankrikes ansedda utrikespolitiska institut ansvarar för, och där utrikesminister Fabius för värdlandets färger.

Talare här i kväll var annars Europeiska rådets ordförande Herman van Rumpuy, men han hann lämna innan jag kom fram.

Dagen i övrigt har präglats av mer än två timmars diskussioner i riksdagens EU-nämnd, som ofta är stimulerande, följd av konselj med Kungen, Kronprinsessan och regeringen på Slottet med de möjligheter till översikt över den samlade regeringssammanträde reformarbete som detta innebär.

Men därtill har det varit olika samtal och kontakter med fokus på utvecklingen i Ukraina.

I dag hade president Yanukovich gått med på att samla någon typ av rundabordssamtal för att diskutera landets politiska och ekonomiska kris.

Bra i sig, men i sak blev det inte mer än en serie monologer, där det dessutom råkade bli så att TV-sändningen drabbades av passande tekniska fel just när oppositionens företrädare skulle framföra sina budskap.

Det var lika klassiskt som det var avslöjande.

Vart presidenten vill föra sitt land är allt mer oklart. Han säger fortfarande då och då att han avser att underteckna det av många eftertraktade avtalet med EU, men fortsätter sedan i allmänhet med konstiga saker om olika problem och olika saker som måste göras först.

Och till det som måste göras först hör alldeles uppenbart ett antal avtal som skall undertecknas i Moskva i början av nästa vecka.

Tydligt är att han då förväntar sig ett tydligt lägre gaspris, och sannolikt också betydande finansiellt stöd. Vad han avser att ge o utbyte mot detta ges det inga besked om i detta läge.

Vi ser nu ut att gå mot ytterligare en dramatisk helg. Oppositionen mobiliserar för ännu en kraftfull manifestation på Maidan på söndag, men nu är det tydligt att Regionpartiet satsar stora resurser för att bl a med extratåg föra in anhängare eller andra gör nr motdemonstration alldeles i närheten.

Att det ligger risker för konfrontation i detta är alldeles uppenbart. Medvetna provokationer kan alls inte uteslutas, och tankar på att utnyttja sådana för mer hårdhänta ingripande från de olika säkerhetsstyrkorna finns med stor sannolikhet.

På plats i Kiev i dag, i morgon och del av söndagen finns Litauens utrikesminister Linas Linkevičius, och på söndag kommer bl a ordföranden i Europaparlamentets utrikesutskott Elmar Brok att finnas på plats.

Och alldeles självklart har bl a jag nära kontakt med EU:s Catherine Ashton i Bryssel för att löpande värdera utvecklingen och vad som kan göras. Också kontakterna med Washington är viktiga i detta sammanhang.

Efter EU-nämndens sammanträde i dag ville media i sedvanlig ordning att jag skulle kommentera olika påståenden om FRA:s arbete som de menade förekommit i olika artiklar och program.

Det kunde jag inte göra bl a därför att jag inte hade sett dessa program eller läst dessa artiklar, men också därför att vi inte kommenterar detaljer kring underrättelsefrågor.

Däremot sade jag med stor tydlighet att det är viktigt för Sveriges säkerhet och intressen att vi har en väl fungerande, kompetent och kvalificerad underrättelsetjänst, och FRA är ju en viktig del av denna.

Halvt utanför protokollet lade jag dessutom till att om denna nu har högt anseende i omvärlden är det någonting som vi skall känna stolthet över och tillfredställelse med. Det ökar våra möjligheter att trygga Sveriges säkerhet och Sveriges intressen.

Till media och i övrigt har jag under dagen dessutom, i termer som kanske inte varit helt igenom diplomatiska, kommenterar den senaste utvecklingen i Nordkorea.

Utrensningar, avrättningar och fördömanden som för tankarna till 1930-talets Sovjet dominerar nu helt bilden av denna regim.

Skall man tro det som sägs, så har en av de absolut mest ledande männen i denna regim under de senaste åren varit en av de absolut mest depraverade, korrumperade och svekfulla individer som sett dagens ljus i modern tid.

I dag är det med all säkerhet skräcken och tystnaden som dominerar det nordkoreanska samhället. Ljudet från exekutionsplutonerna hörs nog, bildligt snarare än bokstavligt, av de flesta med den effekt som detta tenderar att ha.

Men hur morgondagen ser ut är nu osäkrare än på mycket länge. Vi har all anledning att följa utvecklingen även där nära.

Och i dag OPCW och förbudet mot kemiska vapen

STOCKHOLM: I dag har det varit dagen för att hylla årets fredspristagare på det sätt som är tradition efter det att de mer officiella prisceremonierna i Oslo är avslutade.

Den norska Nobel-kommittén har förvisso inte en enkel uppgift, och det tillhör närmast det normala att det varje år uppstår en diskussion om huruvida de denna gång utsett rätt pristagare eller inte.

Men i år är det så tydligt att denna diskussion uteblivit helt.

OPCW – Organisation for Prevention of Chemical Weapons – går tillbaka till den konvention om förbud mot också innehav av kemiska vapen som ingicks 1993, och som i sin tur kan sägas leda sina rötter tillbaka till 1925 års överenskommelse om att förbjuda användningen av dessa vapen.

Det var det första världskrigets fruktansvärda erfarenheter som ledde fram till detta unisona ställningstagande – 1,2 miljoner främst soldater hade drabbats av attackerna med giftgaser, och 90.000 av dessa hade avlidit.

Men åtskilliga fortsatta att inneha och utveckla dessa vapen för att kunna använda dem om någon annan gjorde det mot dem. Under andra världskriget fanns betydande arsenaler, men erfarenheterna från det första världskriget gjorde att de aldrig kom att användas.

I stället kom dessa arsenaler att till stor del dumpas i Östersjön, Skagerack och Nordsjön, och vi har ju under decennierna sedan dess haft åtskilliga bekymmer med dem.

Förra sommaren kartlades t ex ett område med minst 8.000 behållare med dessa giftgaser sydost om Gotland.

Genombrottet i början av 1990-talet gjorde det möjligt att börja att förstöra de mycket stora arsenaler som byggts upp främst i Sovjet och USA under det kalla kriget, och att få så gott som alla andra länder att i den mån de hade arsenaler göra samma sak.

Och OPCW sattes upp för att hjälpa till med och kontrollera de åtaganden som staterna gjorde i detta avseende.

I dag är 77% av de f d sovjetiska och 90% av de amerikanska stora arsenalerna förstörda, och arbetet fortsätter intill dess att de helt och hållet elimineras.

Men åtskilliga andra länder har också förstört de arsenaler man haft.

Efter det att Libyen och Syrien anslutit sig till konventionen är det bara ett fåtal stater som står utanför och av dessa är det egentligen bara en där det kan finnas misstankar om förekomsten av lager av dessa vapen.

Det handlar, föga förvånande, om Nordkorea.

Just nu är det arbetet med att förstöra de syriska arsenalerna som står i centrum, och det säger sig självt att vi diskuterade en hel del kring detta.

Efter diverse omvägar håller nu ett arrangemang med säker förstöring till havs av de farligaste ämnena ombord på ett amerikanskt marint fartyg på att bli färdigt. Resterande ämnen kan förstöras mer industriellt.

Sverige har alldeles självklart varit starkt engagerat i arbetet mot kemiska vapen sedan lång tid, och i samband med Syrien har vi ju bidragit med både personal och laboratorier till FN:s undersökning och nu med ett C130-flygplan till OPCW:s arbete.

De resurser och den kompetens vi har på Försvarets Forskningsinstitut i Umeå är av mycket stor betydelse inte minst i sammanhang som dessa.

Men också annat har tagit upp denna min dag – inte minst olika kontakter inför mötena med EU:s utrikes- och Europa-ministrar i Bryssel på måndag och tisdag och också i det sammanhanget den fortsatta utvecklingen i Ukraina.

Dubbla budskap i Kiev

STOCKHOLM: Detta är Nobel-festligheternas dagar i Stockholm, och det gör att schemat kanske blir lite mer fulladdat än vanligt, med de effekter på bl a närvaro på denna blogg som säkert noterats under det senaste dygnet.

Snart nalkas middag på Slottet med Nobel-pristagarna.

Lite mindre än gårdagens stora och praktfulla gala i Stadshuset, men med trevliga möjlighet till fortsatta samtal kring frågor som ju inte normalt står på en utrikesministers dagordning.

Annars är det utvecklingen i Ukraina som vi har anledning att följa med den största uppmärksamhet.

I går och i dag har president Yanukovich tagit emot EU:s Catherine Ashton för långa samtal, liksom Victoria Nuland från USA.

Men det har skett samtidigt som det är alldeles uppenbart att man vill använda massiv närvaro av specialpolis för att steg för steg bli av mer de stora manifestationerna mot regeringen och för Europa i centrala Kiev.

Dramatiken var betydande under den natt som gick, och det finns all anledning att befara att vi kommer att se samma mönster upprepas denna natt.

Och nu förefaller det som om man dessutom försöker att stoppa eller begränsa möjligheterna för personer från andra delar av Ukraina att inför kvällen och natten komma till Kiev.

Detta agerande gör självfallet att trovärdigheten i presidentens tal om någon form av rundabords-överläggning med oppositionen har reducerats högst väsentligt.

Några signaler om genuin vilja till genuin dialog för att uppnå genuin enighet om en väg framåt för Ukraina är sannerligen inte lätta att uppfatta i denna situation.

Ord och handling stämmer inte överens. Det är dubbla budskap.

Premiärminister Azarov har i dag sagt att det man vill ha är ett bidrag från EU på cirka 10 miljarder Euro. Men detta sägs samtidigt som man inte vill samtala med IMF om ett stödlån därför att detta skulle vara förknippade med konkreta åtgärder för att reformera ekonomin.

Att tro att EU skulle ställa upp med miljardlån in blanco till en ekonomi som vägrar seriösa reformer är självfallet en illusion av första rangen.

En annan sak är om Ukraina var berett att underteckna avtalet med EU och träffa en överenskommelse om stöd från IMF. Då skulle det finnas förhoppningar om en ljusning för landet, och då är det inte alls onaturligt att diskutera de olika ytterligare stödinsatser som skulle kunna vara möjliga.

Men där är vi inte. Än så länge är signalerna att president Yanukovich inte är berett till något av dessa två avgörande steg. Och därmed är det ytterligt sannolikt att krisen kommer att fortsätta – och att den kommer att fördjupas.

Han signalerar också att han kommer att åka till Moskva för att underteckna ett avtal om ett lägre gaspris den 17 december. Det skulle självfallet vara bra – åtskilliga av de ryska gaskontrakten ligger i dag på nivåer tydligt över vad marknadssituationen ger anledning till.

Men långt ifrån osannolikt är att han då tvingas falla för trycket att åtminstone lämna den European Energy Community som är en integrerad förutsättning för det framförhandlade avtalet med EU.

Och därmed skulle han själv också formellt stänga den dörr till EU som han dock i olika uttalanden säger att han vill hålla öppen med sikt på ett undertecknande inom en ”nära framtid”, för att använda det språkbruk han använde i Vilnius.

Vi får följa utvecklingen även denna natt – och i morgon återupptas arbetet med såväl denna som raden av andra frågor som i dessa dagar kräver min och regeringens uppmärksamhet.

Så var det med Sydafrika och sanktioner

STOCKHOLM: Arbetsdag i Stockholm, med fortsatt Ukraina i fokus.

Men media var i dag mest upptagna av att Lars Ohly – av alla! – krävt att moderaterna skulle be om ursäkt för sin politik vad gäller Sydafrika.

Och från vänsterhåll på nätet vällde samtidigt ut olika typer av grovt osannfärdiga och i grunden okunniga beskyllningar.

Det mönstret är inte obekant.

I stället för att här ge mig in i ämnet vill jag bara återge den nyhetsartikel som TT skickade ut efter att kort ha intervjuat mig i samband med en riksdagsdebatt om helt andra ämnen:

”-Vi tog avstånd från apartheid men på ett annat sätt. De ska inte försöka monopolisera detta. Gå tillbaka och se vad vi sade och gjorde, det var mycket entydiga avståndstaganden från apartheidsystemet. Att påstå något annat är att fara med osanning, säger Bildt.”

”Moderaterna röstade emot regeringens förslag 1987 att införa en svensk handelsbojkott mot Sydafrika.”

”-Det är riktigt, vi var skeptiska till ensidiga svenska sanktioner. Det är en linje vi har i dag också och som Socialdemokraterna har i många andra sammanhang, säger Carl Bildt.”

”När Danmark och Norge 1986 införde en handelsbojkott mot Sydafrika, var den socialdemokratiska regeringen fortfarande emot.”

”-Till skillnad från Norge och Danmark är Sverige neutralt och kan inte bryta mot internationell rätt och det internationella handelsavtalet GATT, sade dåvarande statsminister Ingvar Carlsson.”

”S-regeringen ville att FN:s säkerhetsråd skulle fatta beslut om sanktioner. Det gjorde dock aldrig säkerhetsrådet, utöver ett vapenembargo. Däremot fanns det en uppmaning från FN:s generalförsamling om handelsbojkott.”

”Men 1987 föreslog ändå S-regeringen en handelsbojkott, som alla partier utom Moderaterna stödde i riksdagen. Men inte heller i dag anser Bildt att Moderaternas linje var fel.”

”-Nej, det där får historikerna utvärdera vad som ledde till det hela. Hotet om sanktioner kan ha spelat en viss roll. Men det avgörande var den interna förändringen i Sydafrika. Det samlade internationella moraliska trycket tror jag var viktigare än spelet med svenska investeringar som jag inte tror betydde så mycket, säger Bildt.”

”Men det var inte bara Moderaterna som var emot en ensidig svensk bojkott. Fackföreningen Metall var också motståndare och förordade samarbete med också andra organisationer än ANC.”

Nog vecka mest i Stockholm

STOCKHOLM: Söndag hemma, men med åtskilliga kontakter framför allt med anknytning till den spända situationen i Ukraina, men också andra aktuella frågor som kräver uppmärksamhet.

Tidigt i morgon lämnar Kronprinsessan Victoria och Fredrik Reinfeldt Sverige för att åka till Johannesburg och representera vårt land vid den stora minneshögtiden före Nelson Mandela under tisdagen.

Tisdag är annars Nobel-dag såväl i Stockholm som i Oslo med allt vad detta innebär. Festligheter blandas med fascinerande diskussioner.

På torsdag tar vi mot fredspristagaren OPCW – organisationen för förbudet mot kemiska vapen för diskussioner också här i Stockholm.

Just nu är det ju situationen i Syrien som står i centrum för diskussionerna, men i ett sammanhang som detta finns det ju all anledning att vidga diskussionen.

Som det ser ut just nu – och i dessa dagar finns det anledning att göra den reservationen – ser detta för min del ut att bli en vecka i allt väsentligt i Stockholm. Nobel-arrangemang spelar självfallet sin roll i detta.

Men situationen i Ukraina kommer att fortsätta att kräva uppmärksamhet med koordinering av såväl EU:s som USA:s agerande i de olika frågor och kontakter som blir aktuella.

Dagens manifestation på Maidan i Kiev blev massiv och imponerande.

Jag rekommenderar en blick på videoklippet som det finns länk till från mitt engelska Twitter-konto – det råder ingen tvekan om att uppslutningen var mycket betydande.

Samtidigt kommer oroande rapporter om att regimen nu vill inleda juridiska processer mot individer som man säger vill störta den ukrainska staten.

Kraven på Maidan har varit utpräglade politiska krav, och börjar man att se sådana som kriminella har man slagit in på en väg som leder bort från demokrati och frihet.

Hur president Yanukovich kommer att hantera situationen är fortfarande höjt i dunkel.

Under de närmaste dygnen kommer dock såväl EU:s Catherine Ashton som USA:s biträdande utrikesminister för Europa Victoria Nuland att komma till Kiev för fortsatta samtal om möjliga vägar för landet ur dess kriser och i riktning mot Europa.

Frihandel med både EU och Ryssland

STOCKHOLM: Det var intressanta och nyttiga diskussioner i Berlin, med utvecklingen i Ukraina i rätt naturligt fokus, men mitt på dagen i dag tog jag planet från Tegel till Arlanda för att komma hem.

Men det kommer att finnas anledning att återvända till Berlin inom en inte alltför avlägsen framtid. En ny regering kommer med all sannolikhet att träda till den 17 december.

Den koalitionsöverenskommelse som publicerats mellan CDU, SPD och CSU visar visserligen på en betydande kontinuitet i Europa- och utrikespolitiken, men det är alltid viktigt att etablera kontakt när en ny regering bildats.

Självfallet fortsätter vi att nära följa utvecklingen i Ukraina.

President Yanukovich har återvänt från sina överläggningar också i Sochi i Ryssland, och dessa sägs ha resulterat i ett långtgående samarbetsavtal som skall undertecknas något senare.

Ett nära samarbete mellan Ukraina och Ryssland är såväl naturligt som bra. Det finns nära historiska, kulturella och mänskliga band mellan dessa bägge nationer.

Men skulle det föra in i den Rysslands-centrerade tullunionen skulle detta dock innebära att avtalet med EU med dess viktiga frihandel faller.

Vad som ligger i Ukraina:s intresse är självfallet att ha frihandelsavtal såväl med EU som med Ryssland, och från EU:s sida uppfattar vi det som helt naturligt.

Att man inte ser det som lika naturligt från rysk sida är alldeles uppenbart.

Och då är det nog uttryck för andra ambitioner.

I morgon blir det med all sannolikhet än större manifestationer på Maidan i Kiev.

Lätt snö i Berlin

BERLIN: Det är dessvärre alltför sällan jag besöker den tyska huvudstaden, men en konferens med utvecklingen i Turkiet som tema har nu gett mig en god förevändning för en eftermiddag och kväll med olika samtal här.

Så – förutom diskussionerna på själva konferensen – blir det samtal med SPD:s gruppledare i förbundsdagen Walter Steinmeier liksom med förbundskansler Angela Merkels utrikespolitiska stab.

Utrikesminister Guido Westerwelle träffade jag ju i Kiev så sent som i går.

En ny stor koalitionsregering väntas ju nu kunna bildas här, med den 17 december som dagen då det mer formella skiftet förbättras äga rum. Och det är naturligt att diskutera vilka möjliga förändringar som den kan komma att innebära.

Relationerna med Tyskland har alltid varit, är och kommer att förbli av den allra största betydelse. Och de är ju också mycket goda, inte minst mellan förbundskansler Angela Merkel och statsminister Fredrik Reinfeldt.

Inte minst i alla de viktiga frågorna om EU:s utveckling finns det en betydande och viktig samsyn mellan Stockholm och Berlin.

Alldeles självklart kommer utvecklingen i Ukraina att vara ett viktigt ämne i mina samtal här. Och därmed också hur vi skall se på den ryska politiken i dagens Europa.

I går kväll – insprängt i alla politiska samtal jag och min polske kollega Radek Sikorski hade under dagen och kvällen – besökte jag Maidan-platsen i Kiev under närmare en timme.

Och det var genuint imponerande. Fredligt. Vänligt. Välorganiserat. Men också mycket bestämt.

Tiotusentals människor i påtaglig kyla. Och många av dem med avsikt att stanna där genom natten.

Det gick inte att ta fel på att de känner dig genuint förrådda av din president.

De hade hoppats mycket – sannolikt för mycket – på vad associations- och frihandelsavtalet med EU skulle innebära för deras framtid, och kan inte acceptera att deras hopp så brutalt nu förefaller att släckas.

I våra samtal också i den stora regeringsbyggnaden i Kiev – det var bara huvudingången som var blockerad av demonstranter – var det åtskilliga som ville försöka att finna vägar gör att snabbt komma tillbaka till det avtalet.

Men allt ligger i president Yanukovichs händer, och han hade gett sig iväg på besök till Kina i ett sannolikt fåfängt försök att jaga några snabba miljarder att kasts i sina stora svarta hål.

Och det skulle knappast förvåna mig om han mellanlandar för samtal i samma ämne i Ryssland på vägen tillbaka.

De ryska åtgärderna sedan sommaren har slagit hårt mot den ukrainska ekonomin.

Det sades oss från regeringen att omkring en halv miljon redan hade permitterats från företag som drabbats av handelsrestriktionerna. Och man var nästan ännu mer rädda för den skada ryska åtgärder skulle kunna åstadkomma i det finansiella systemet.

Och detta har slagit hårt i en sedan länge misskött ekonomi. President Yanukovich bär sitt ansvar för det, men tidigare administrationer går förvisso inte fria från skuld heller.

Parallellt med manifestationerna på Maidan förs fortsatta samtal i olika frågor i Moskva, och det är inte svårt att se vare sig att det ryska trycket för att få in Ukraina i sin tullunion och framväxande s k euroasiatiska union eller att President Yanukovich har försatt sig i en utomordentligt svag och utsatt position.

Skulle han komma hem och försöka få in sitt land i denna tullunion kan utvecklingen snabbt bli dramatisk. Och dessvärre saknades inte signaler om att det också finns de krafter som är beredd att i en viss situation använda våld också mot fredliga demonstranter.

I starkast tänkbara ord varnade vi för konsekvenserna av detta.

Det bästa vore om det kunde ske en bred nationell samling kring en politik som innehåller såväl avtalet med EU som ett stort sanerings- och hjälpprogram från valutafonden IMF.

Jag tror efter gårdagens många och långa samtal att detta, inte utan svårighet, skulle vara fullt möjligt att åstadkomma, men jag vet samtidigt att allt beror på om president Yanukovich efter sin återkomst till Kiev kommer att vara redo att pröva den möjligheten eller ej.

Kanske har han då redan satt sig i andra beroenden som han i det svaga läge han är i saknar förmågan att ta sig ur. Jag tror att de närmaste dagarna kommer att ge avgörande besked i det avseendet.

Vårt europeiska engagemang för Ukraina kommer alldeles självklart att fortsätta.

Människorna på Maidan må känna sig förråda av sin ledning, men det är viktigt att de vet att vi aldrig kommer att vända dem och deras land ryggen.

Nelson Mandela

KIEV: Just när jag skall skriva dessa korta rader vid slutet av en minst sagt laddad dag här kommer budet om att Nelson Mandela somnat in och lämnat oss.

Och det känns plötsligt lite fel att kommentera konflikterna – dramatiska, viktiga t o m farliga – i detta land mitt i Europa just nu.

Jag får återkomma till det.

Jag hade förmånen att träffa Nelson Mandela ett antal gånger, även om det nu var ett antal år sedan.

När han och FW de Klerk tillsammans hade fått Nobels fredspris gav jag som statsminister på den tiden middag för dem på UD i Stockholm.

Och det blev en lång kväll, med berättelser inte främst om den långa tiden i fängelse och den kamp som hade fört honom dit, utan om det långa arbetet för försoning i ett samhälle som bara kunde föras framåt om detta lyckades.

Det var i detta som hans enorma storhet låg.

Att strida för det som är rätt och riktigt är ädelt och viktigt. Men det som är verkligt svårt är att också kunna bygga broar, försonas och gå vidare in i en gemensam framtid.

Dagens Sydafrika är inte ett samhälle utan problem, men förtjänsten för att det över huvud taget är det imponerande samhälle som det är tillfaller till allra största delen Nelson Mandela.

Vad som kunde ha blivit ett blodbad och en tragedi efter den omänskliga apartheidpolitikens ofrånkomliga sammanbrott har i stället blivit ett mönster och en modell för att gå vidare – utan att glömma – i försoning och samarbete.

Men mitt i allt detta kommer jag också ihåg honom som en ödmjuk man mer varm humor och avväpnande självdistans.

Några år efter den där middagen träffas vi någonstans i något sammanhang. Och han kommer fram till nog med sitt leende och sin utsträckta hand och frågar avväpnande om jag fortfarande kommer ihåg honom.

Jo, det gjorde jag förvisso.

Och en hel värld kommer nu att minnas honom, att sörja honom och att känna en djup tacksamhet för det han gav sitt land och sitt folk, och för det han genom denna sin gärning ju gav oss alla.

Helsingfors – Bryssel – Stockholm – Kiev

KIEV: Det är väl efter midnatt vid stranden av Dnjepr där den flyter förbi den ukrainska huvudstaden, och dags att börja avsluta denna dag.

Den började i Helsingfors, fortsatte i Bryssel, hade en viktig del i Stockholm och har sedan under ett antal timmar av möten avslutats här.

På Nato i Bryssel diskuterade vi operationen i Afghanistan, med tydlig tonvikt på det kommande avgörande presidentvalet, men det blev möjlighet till åtskilliga andra samtal i korridorerna under mina korta timmar där.

Hemma i Stockholm hade jag sedan möjlighet att tala om svensk säkerhetspolitik inför Krigsvetenskapsakademins kunniga och engagerade publik.

Jag talade om behovet av kunskaper, behovet av kontakter och behovet av kapaciteter i vår samlade säkerhetspolitik.

Och det anförandet hittar den intresserade på UD:s hemsida – lätt genom länk från mitt svenska Twitter-konto här till höger.

Efter det anlände jag så hit till ett Kiev som ju står i händelsernas centrum just nu.

Omedelbart satte vi oss såväl i egna möten för att koordinera som med andra nyckeldelegationer. Och att det handlade om Ukraina mer än OSCE tror jag knappast förvånar någon.

Morgondagen blir nog rätt laddad.

Min polske kollega Radek Sikorski kommer tidigt på morgonen, och tillsammans kommer vi att ha en rad möten med olika ukrainska företrädare under dagen.

Men det blir då det.

Nu är det närmast aktuellt att släcka lampan.

Lite jäktigt i morgon

HELSINGFORS: En dag med diskussioner här i Helsingfors är aldrig fel.

Och det man gör kan alltid kombineras med ett besök på Akademiska Bokhandeln här.

Nu hittade jag Herman Lindqvists nyutkomna ”När Finland var Sverige” liksom en likledes nyutkommen bok om Estlands svenska historia 1561 – 1710.

En något annan sak är dock när man skall ha tid att läsa dessa böcker – det är ju en del annat som tränger sig på.

Här har det varit diskussioner med dels president Sauli Niinistö, dels utrikesminister Erkki Tuomioja och dels stor diskussion på det internationella seminariet organiserat också av Finlands Försvarshögskola till Max Jakobssons ära.

Och parallellt befinner sig försvarsminister Karin Enström här för diskussioner i dag med de nordiska och i morgon också med de baltiska försvarsministrarna.

Självfallet har mycket fortsatt att handla om situationen i Ukraina, och det har varit samtal med ministerkollegor i såväl Kiev som, Warszawa om vad utvecklingen framöver kan tänkas innebära.

President Yanukovich lämnar ju landet för att först resa till Kina och be om lån och därefter åka till Moskva för att sannolikt begära samma sak, om än då försedda med villkor som kan göra den instabila situationen i Kiev än mer instabil.

Tidigt i morgon flyger jag tillsammans med Erkki Tuomioja härifrån till Bryssel för att i Nato-högkvarteret där diskutera med utrikesministrarna i de olika länder som ingår i ISAF-insatsen i Afghanistan.

Och direkt därefter bär det hem till Stockholm för ett anförande om svensk säkerhetspolitik för Krigsvetenskapsakademin – faktiskt på dagen 23 år efter det att jag höll mitt inträdesanförande i samma församling.

Men det var, som bekant, en annan tid.

Och en del av det kommer jag att tala om i morgon.

Mer eller mindre direkt efter det anförandet blir det iväg till flyg igen för att kunna komma fram till Kiev sent på kvällen.

Fyra huvudstäder på en dag är lite jäktigt, men sådana är tiderna just nu.

Där inleds ju på torsdag ministermötet med den europeiska säkerhets- och samarbetsorganisationen OSCE, men alldeles självklart kommer det att bli också andra möten av minst samma relevans under min tid i den ukrainska huvudstaden.

Europa i Helsingfors

STOCKHOLM: Tidig morgon hemma, men alldeles strax bär det av till Helsingfors och en dag där.

Efter lunch med president Sauli Niinistö deltar jag i ett seminarium till minne av Max Jakobson där vi skall diskutera allra främst de transatlantiska relationerna.

Men det är nog ofrånkomligt att också aktuella europeiska utmaningar kommer att stå på dagordningen där.

Och bland dem utvecklingen i Ukraina.

Rysk stats-TV har ju gått upp i falsett mot också mig i denna fråga, men samtidigt demonstrerat chockerande brist på grundläggande bildning.

När man inte kan hålla reda på vilka nationer som deltog i slaget vid Poltava 1709 eller skilja på Sveriges och Tysklands utrikesministrar får man nog något av ett problem med sin egen trovärdighet.

Men tydligen tycker man att det räcker med att man är mycket mot EU:s Östliga Partnerskap och dessutom mot CIA för att i alla fall någon skall låta sig påverkas.

Tveksamt.

I går och i dag har vi i Sverige besök av talmannen i det ryska federationsrådet Valentina Matviyenko, och i går kväll hade vi möjlighet till ett längre och i grunden mycket bra samtal om både vår bilaterala relation och de vidare europeiska utmaningarna.

Också när det gällde Ukraina.

Det finns på sina håll i Moskva uppenbarligen en föreställning om att EU:s avtal med Ukraina är oförenligt med det frihandelsavtal som finns mellan Ryssland och Ukraina, vilket är alldeles felaktigt.

Det är fullt möjligt, och inte alls ovanligt, att länder har olika frihandelsavtal åt lite olika håll.

Och det finns dessutom tron att avtalet med EU skulle leda till att den ryska marknaden via Ukraina skulle översvämmas av produkter från EU.

Det är ju detta påstående som sedan läggs till grund för hotet att genom extra avgifter eller extra tullar på Ukrainas handel med Ryssland starkt negativt påverka Ukrainas ekonomi om man går vidare med avtalet med EU.

Men också detta är ett totalt felaktigt påstående, och att det ständigt förs fram trots att sakkunniga i Moskva vet hur det förhåller sig är ju starkt oroväckande.

Enligt min mening borde EU:s avtal med Ukraina också ligga i Rysslands långsiktiga ekonomiska intresse.

Ett Ukraina med en bättre ekonomi och ett på sikt mer konkurrenskraftigt näringsliv kan visserligen i vissa sektorer bli en konkurrent, men framför allt blir det ju en bättre marknad för Ryssland. Förbindelserna mellan de två länderna och ekonomierna kommer alltid att vara mycket nära.

Och dessutom kan det närmande mellan EU:s och Ukrainas ekonomier som då kan ske tjäna som inspiration för det som förr eller senare måste ske mellan Ryssland och EU om inte landet för evigt skall vara beroende av bara olja och gas.

I går talades Ukrainas president Yanukovich och EU-kommissionens ordförande Barroso vid, och en representant kommer nu att åka till Bryssel för någon form av samtal.

Om detta bara är en politisk skenmanöver för att skapa lite extra politiska möjligheter inför de överläggningar om en ”vägkarta” som Yanukovich snart skall föra i Moskva återstår att se, men det mesta talar nog dessvärre för att så är fallet.

Men nu går snart planet till Helsingfors…