I dag för tio år sedan – kriget mellan Ryssland och Georgien.

07 augusti 2018

ZRNOVO: Augusti har brutit ut, och därmed har den internationella politiken gått ner på lägre varv. Europas ledare hoppas på några veckor av lugn innan gamla och nya utmaningar tar över igen.

För tio år sedan skulle det också vara en lugn sommar, men stormmolnen hade hopat sig över södra Kaukasus ända sedan våren.

De ryska ledarna hade protesterat mot de västliga ländernas beslut att erkänna Kosovo som självständig stat, och antytt att någon form av motaktion skulle komma. Och man tog en rad steg som tydligt pekade på en konflikt med Georgien kring de två utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien.

Men till bilden hörde självfallet också en tilltagande rysk ilska mot Georgiens liberale och västorienterade president Saakhasvili. Ett demokratiskt och framgångsrikt Georgien i ett successivt allt starkare samarbete med såväl EU som Nato var ingenting som möttes med ovationer i Kreml.

I början av augusti flammade det så upp oroligheter kring Sydossetien. Det kan finnas skäl att återge vad jag skrev på denna blogg redan den 5 augusti:

De senaste dagarnas oroligheter kring Sydossetien i Georgien visar åter hur brännbar situationen i regionen är.

Med frekvent förekommande incidenter finns hela tiden en påtaglig risk för att situationen eskalerar på ett för alla parter allvarligt sätt.

Och från Moskva har retorik spätt på situationen ytterligare. Chefen för luftlandsättningstrupperna har hotat att komma s k ryska medborgare i denna del av Georgien till undsättning.

Att det skulle innebära aggression tycks inte ha besvärat honom nämnvärt.

Nu finns det dock tecken på att diplomatiska insatser lugnat den omedelbara situationen. Georgiska och företrädare för den ryskstödda sydossetiska administrationen skall träffas för samtal.

Och bra är att det franska ordförandeskapet nu också uttalat den Europeiska Unionens oro för situationen.”

Men så mycket av de samtal jag hoppades på blev det inte. De sydossetiska företrädarna ville inte ha några kontakter, och i ryska media blev tongångarna allt hårdare och antydningarna om en kommande urladdning allt tydligare.

De sydossetiska anfallen och provokationerna trappades upp, och denna dag för tio år sedan skrev jag så här på denna blogg:

Under dagen har läget kring Sydossetien i Georgien förvärrats på ett sätt som inger djup oro.

Preliminära uppgifter tyder på att det är sydossetiska styrkor som provocerat fram denna allvarliga upptrappning av konflikten.

Jag har under eftermiddagen haft samtal såväl med Georgiens president Mikheil Saakhasvili som med Finlands utrikesminister Alexander Stubb om olika möjliga diplomatiska initiativ för att försöka förhindra ett fullt krigsutbrott.

Finland är ju nu ordförande i den europeiska samarbets- och säkerhetsorganisationen OSCE som bl a har observatörer och representanter i och kring Sydossetien.

Vi har också varit i kontakt med det franska ordförandeskapet i Europeiska Unionen.

Risken för en ytterligare och allvarlig upptrappning av striderna måste nu bedömas som överhängande.

Det är viktigt att det snabbt ordnas direkta förbindelser mellan de stridande parterna för att få ett slut på våldsanvändningen.

Ett särskilt ansvar vilar i detta sammanhang självfallet på Ryssland.”

Men georgiska försök att inleda direkta samtal och att få till stånd en vapenvila visades sig resultatlösa. I stället trappades de sydossetiska olika anfallen och provokationerna upp. Rapporter förekom att också ytterligare ryska trupper var på väg, och mot slutet av kvällen var det inte längre möjligt för Georgien att bara acceptera anfallen utan man gick till motanfall.

Därmed inleddes det fem dygn långa kriget mellan Ryssland och Georgien som medförde att ryska trupper på olika täter trängde långt in i Georgien, och som efter det att de öppna striderna upphört medförde att Moskva försökte att splittra Georgien genom att erkänna såväl Sydossetien som Abchazien som självständighet stater.

Än i dag finns ryska trupper inne i Georgien i dessa s k stater som inte ens Rysslands mest trogna grannstater erkänt. Nyligen tvingade dock Moskva patetiskt fram att regimen Assad i Damaskus som tack för hjälpen erkände dem.

Kriget visade att Rysslands tröskel för att använda militär makt i sitt närområde, och för att hävda vad man ansåg vara sina intressen, var lägre än vad vi kanske ditintills hade föreställt oss.

Och mer skulle som bekant komma under de kommande åren, och inte minst därför är det bra att i dessa dagar minnas vad som hände för exakt tio år sedan.