Efter John McCain – och frågetecken om Europa.

STOCKHOLM: Budskapet tidigt i dag om att senatorn John McCain hade gått bort kom dessvärre inte överraskande. Sedan ett år tillbaka har han kämpat mot sin elakartade cancer.

Hans bortgång har utlöst kommentarer från när och fjärran som visar den respekt han åtnjöt över parti- och nationsgränser. De f d presidenterna George Bush och Barack Obama kommer att tala vid den minneshögtid som kommer, medan den nuvarande innehavaren av ämbetet ombetts att hålla sig undan.

För Europa var han viktig.

År efter år ledde han alltid – sista gången 2017 – en delegation av senatorer och kongressledamöter till säkerhetskonferensen i München för att förankra den relation över Atlanten som han uppfattade som alldeles central för den globala stabiliteten. Det var alltid imponerande att se den respekt och den värme som de alla hade för honom.

Också till Sverige kom han vid ett antal tillfällen, och senast träffade jag honom i hans rum på senaten sent på våren förra året. Ofta deltog han när vi hade diskussioner i större eller mindre grupper på Atlantic Council, och han var ofta angelägen att introducera nya kongressledamöter i denna gemenskap.

Det blir inte lätt att hitta någon som kan fortsätta hans betydelsefulla arbete också i dessa avseenden.

Här hemma fortsätter valrörelsen med världen i stort sett alldeles frånvarande.

I Tyskland är diskussionen om den internationella situationen desto livligare. Utrikesminister Heiko Maas har talat om behovet av att omdefiniera relationerna över Atlanten, och om behovet av ett Europa starkt nog att också markera ”röda linjer” gentemot ett USA som ifrågasätter globalt samarbete och diplomati.

Och förbundskansler Merkel har i en av sina stora sommarintervjuer i huvudsak instämt med sin utrikesministers reflektioner. Hon har ju f ö utvecklat en imponerande aktivitet efter sommaren – nyss en resa till de tre länderna i södra Kaukasus och dessförinnan besökande presidenter från Ryssland och Niger och andra länder.

I Frankrike förväntas president Macron i morgon i sitt årliga tal till Frankrikes ambassadörer återvända till sina tankar om vad Europa och EU behöver göra i den förändrade globala situationen. Det finns anledning att lyssna.

Lite mer oroande är diskussionerna om att länderna på Balkan – och nu framför allt Serbien och Kosovo – skulle börja att byta territorier med varandra. USA:s John Bolton har sagt att de inte kommer att motsätta sig, EU:s Federica Mogherini har sagt absolut ingenting alls och kommissionären Johannes Hahn imponerade inte i klarhet vid en diskussion i Österrike tidigare i dag.

Att sätta upp monoetniska stater på Balkan, och det är precis det som det handlar om, kommer inte att kunna ske utan betydande instabilitet, starka motsättningar och omfattande omflyttning av befolkning.

Jag säger inte att det alltid är lätt för dagens statsbildningar med olika nationaliteter, men lär vi oss i dagens Europa inte att bo tillsammans olika nationaliteter också i samma stat kommer framtiden att bli mörk, och vi kommer att se det mörkret först och tydligast på Balkan. Igen.

Att ett Washington utan djupare historisk förståelse för dessa frågor, och utan egentligen vilja att ta något ansvar, kan hantera detta lättsinnigt må vara en sak, men att man gör det också i Bryssel och andra europeiska huvudstäder oroar mig rejält.

I morgon börjar så en ny vecka, och den kommer för min del att tillbringas hemma i Sverige och i Stockholm.

En liten utblick över världen blir det väl i morgon med middag med min gamle australiske kollega Kevin Rudd – liksom jag en f d statsminister som också lyckats att bli f d utrikesminister.

Det är där det avgörs.

STOCKHOLM: Med snart bara två veckor kvar av valrörelsen börjar i alla fall en del konturer av vad som kan inträffa att avteckna sig.

På vänsterkanten är det uppenbart att Vänsterpartiet knaprar sig in hos Socialdemokraterna, och den tydliga vänstervridningen av retoriken från de senare under den senaste tiden är väl att ses som ett försök att stävja delar av detta.

Men på samma gång som Socialdemokraternas försök i våras att stävja Sverigedemokraterna genom att låta som dem i stället stärkte dessas trovärdighet riskerar effekten här snarare att bli att ge ytterligare luft under vingarna till Vänsterpartiet.

Och för framtiden är det ju dessutom bekymmersamt att Socialdemokraterna så tydligt lagt sig på denna kurs. De kommer inte att kunna frigöra sig från sin egen retorik.

Alldeles avgörande i detta val blir dock om alliansen blir större än vänsterblocket eller ej. Först om så blir fallet har vi skäl att tala om möjligheten av ett regeringsskifte, även om det även så kommer att ha sina utmaningar.

Men blir Alliansen mindre bortfaller mycket av den möjligheten, och här är ju risken nu att Sverigedemokraterna tar väljare som annars skulle gå till Alliansen och därmed de facto spelar vänsterns möjligheter i händerna.

Så avgörande för ett regeringsskifte under den tid av valrörelsen som nu återstår torde vara att pressa tillbaka Sverigedemokraterna så att Alliansen blir större än det i och för sig föga konsoliderade rödgröna blocket.

Om det kommer att bli möjligt återstår att se – men det är där som avgörandet kommer att ligga.

Ett skamligt minne.

STOCKHOLM: Dessa dagar för ett halvt sekel sedan hade vi också valrörelse i Sverige. Det var 1968, Tage Erlander var statsminister och socialdemokratisk partiledare, men alla utgick från att det var hans sista valrörelse.

Sent på kvällen den 20 augusti tog sovjetiska specialtrupper över flygplatsen i Prag. En strid ström av flygplan förde in luftlandsättningsförband som under de tidiga morgontimmarna besatta avgörande byggnader i den tjeckoslovakiska huvudstaden. Trupper vällde in över landets gränser. Den tjeckoslovakiska parti- och statsledningen fängslades och fördes till Moskva.

Invasionen var den sovjetiska ledningens svar på de tjeckoslovakiska försöken att liberalisera sin kommunistiska regim. Men när den s k Prag-våren tog det ena steget efter det andra kom rädda ledningar i Kreml och Östberlin till slutsatsen att detta kunde bli alldeles för farligt.

Under veckorna innan hade man försökt att förmån den tjeckoslovakiska partiledningen självt att dra ut tumskruvarna, men denna hade glidit undan eller inte klarat av det. En invasion hade då blivit Kremls enda alternativ.

Invasionen av Tjeckoslovakien blev en chock för Europa. Modiga människor på Prags gator demonstrerade sin avsky, men när invasionen var ett faktum var det, lika lite som när upproret i Ungern 1956 krossades av de sovjetiska stridsvagnarna, inte mycket man kunde göra.

Men vi öppnade våra hjärtan för dem som flydde diktaturen och invasionen. Det hade vi gjort 1956 också, och dessförinnan när de baltiska ländernas självständighet krossats.

Den sommaren hade den sovjetiska regeringschefen Kosygin varit på besök i Sverige. Det blev roddtur med ekan på Harpsund och allmän gemytlighet som inte fick störas.

Såg när den dåvarande folkpartiledaren Sven Wedén föreslog att regeringen skulle göra ett uttalande till stöd för Tjeckoslovakiens självbestämmanderätt ledde detta till omedelbara och skarpa attacker från såväl Tage Erlander som Olof Palme. Den förra talade om att det rådde avspänning mellan Kreml och Prag.

Det fanns, sade regeringen, ingen anledning till oro och ingen anledning att ta upp dessa saker.

Så kom då plötsligt den brutala invasionen. Det var uppenbart att regeringen togs alldeles på sängen, och det var lika uppenbart att det var Sven Wedén snarare än Tage Erlander som hade bedömt situationen rätt.

Men nu var det valrörelse, och det socialdemokratiska svaret blev att brutalt angripa Wedén för att vara omdömeslös och farlig i utrikespolitiken. Det antyddes hemliga rapporter som sagt att man intet fick säga. Det anordnas presskonferenser och det hölls tal med allt hårdare attacker.

Det var en taktik som socialdemokraterna använde under dessa decennier. Ett årtionde tidigare var det dåvarande högerledaren Jarl Hjalmarsson som drabbats av bannbulla. Och i den bataljen har sedan dess tydligt visats att Tage Erlander for med osanning.

Nu drabbades Sven Wedén och Folkpartiet, men också orättvist, och också efter användandet av metoder som var maktfullkomliga och oärliga. Regeringen hade felbedömt läget – så var det alldeles tydligt.

Men storm blev det, och tveklöst spelade den utrikespolitiska oron efter invasionen den sittande regeringen i händerna. Det fanns farhågor för att andra länder kanske skulle följa. I Rumänien och Jugoslavien, också länder med en självständig kurs, var oron stor.

Säkert var det också det faktum att det var Tage Erlanders sista val som bidrog till att socialdemokraterna gjorde sitt näst bästa riksdagsval någonsin med 50,1% av rösterna – endast 1940, mitt under andra världskriget, hade man gjort ett bättre val.

Det var en skamlig sovjetisk invasion för 50 år sedan – och det var en skamlig socialdemokratisk hantering av frågan mitt i den valrörelsen.

Och nu drar allvaret igång igen.

STOCKHOLM: Så börjar då allvaret igen efter denna behagliga och påtagligt varma sommar.

Om tre veckor har vallokalerna i Sverige stängt, och vi får besked om den sammansättning av Sveriges Riksdag ur vilken en regering skall bildas och politiken för de kommande fyra åren formas.

Och det finns anledning till oro. Vi ser ett allt mer splittrat politiskt landskap, med en överhängande risk för att Sverige får en regering under den kommande mandatperioden än svagare än den vi haft under denna.

Den första regeringen Reinfeldt efter valet 2006 var en reformkapabel regering av den typ Sverige behöver.

Arbetslinjen med dess sänkta skatter på inkomster för de allra flesta bäddade vägen för en påtagligt starkare ekonomisk utveckling, och det är symptomatiskt att socialdemokraterna efter att då ha skrikit i högan sky om att dessa hotade godheten och välfärden i allt väsentligt inte vågar att ändra dem.

I valrörelsen för fyra år sedan hävdade socialdemokraterna att sänkta skatter hotade välfärden, och sedan dess har de förvisso höjt en lång rad skatter, men utan att det finns någon känsla av att välfärden för den skull blivit markant bättre. Vårdköerna, som det talades mycket om då och talas mycket om i dag, har ju i stället blivit längre.

Den alliansregeringen gjorde det också möjligt för Sverige att bättre än de flesta andra länder ta sig igenom den stora globala finanskrisen efter 2008, och det innebar en god grund för oss att vara med i den gradvisa ekonomiska återhämtningen sedan dess. Och i dag går det ju i allt väsentligt bra för vår ekonomi.

Bekymret är att den goda internationella konjunkturen med all sannolikhet kommer att mattas av. Handelspolitiska och geopolitiska spänningar skapar ytterligare risker. Och i detta läge har vi inte längre de marginaler och reserver som vi borde ha haft. Den ekonomiska politiken under de senaste åren har varit för kortsiktig och svag.

Flyktingkrisen hösten 2015 var till sin dimension och snabbhet en överraskning, men bara i dessa avseenden. Jag minns hur vi varnade för de utmaningar som skulle komma på detta område under valrörelsen, men blev närmast avhånade av socialdemokraterna. Sådant ansågs det olämpligt att tala om.

Men utvecklingen i omvärlden borde fler ha insett.

Och den enda konkret åtgärd de gjorde efter regeringsskiftet var att avskaffa statsrådet för integrationsfrågor. Att detta var ett område som krävde en kraftansträngning ville man inte veta av.

Allra senast sedan 2015 borde integrationspolitik haft mycket hög prioritet. Med den stora grupp vi kom att ta emot var de långa tider som det ditintills tog för nyanlända att komma in på arbetsmarknaden direkt riskfyllda för framtiden.

Något har förvisso gjorts, men med all sannolikhet alldeles för lite. Att begränsa det antalet flyktingar som kommer har redan skett framför allt genom olika gemensamma europeiska insatser, men den svåra och viktiga politiska uppgiften är att integrera de som redan kommit.

Hur än riksdagen ser ut efter valet kan man bara hoppas på en brett politiskt förankrad och betydligt starkare politisk ansats i dessa frågor. Det är en nödvändighet om vi skall kunna undvika betydande spänningar framöver.

Också utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken borde ha sin roll i denna valrörelse, men än har det inte varit mycket av den varan.

Sverigedemokraterna talar inte mycket om sitt krav på en folkomröstning för att föra Sverige ut ur EU, men det är deras tydliga politik, och i huvudfrågan går de här i armkrok med Vänsterpartiet. Farorna i detta borde vara uppenbara för alla de som om än bara flyktigt tar del av Storbritanniens plågsamma Brexit-kaos. Den vägen bör absolut undvikas!

Ute i det övriga EU börjar politiken långsamt komma tillbaka efter sommaren.

I nästa vecka är det nya Brexit-förhandlingar i Bryssel, och oron växer nu för kaos om Storbritannien utan ett avtal bara kraschar ut ur EU i mars nästa år. Alltför företag börjar att bli allt mer oroliga för det scenariot.

I Berlin har politiken redan växlat upp till ett högre tempo. I går var Rysslands president Putin där för överläggningar med förbundskansler Merkel.

Det handlade om Rysslands konflikt med Ukraina, om transit av rysk gas till Europa såväl via Östersjön som via Ukraina och det handlade om utvecklingen i Syrien.

I den senare frågan vill Ryssland nu att EU skall betala för återuppbyggnaden av Syrien, och hävdar att detta kommer att medföra att flyktingarna kan återvända. Men det var näppeligen EU som bombade sönder landet, och Ryssland bör självfallet ta sitt eget ansvar.

Dessutom är det nog dessvärre tveksamt om Assad-regimen kommer att välkomna så många flyktingar tillbaka. De vill förvisso ha pengarna, och de är sannolikt desperata efter att EU skall lyfta de ekonomiska sanktionerna, men så värst många flyktingar vill de sannolikt inte ha tillbaka.

För mig blir det nu några veckor i allt väsentligt innanför de svenska gränserna. En snabb avstickare till Bryssel första dagarna i september är det enda undantaget. Förhoppningsvis blir det i stället några resor i landet.

I dag för tio år sedan – kriget mellan Ryssland och Georgien.

ZRNOVO: Augusti har brutit ut, och därmed har den internationella politiken gått ner på lägre varv. Europas ledare hoppas på några veckor av lugn innan gamla och nya utmaningar tar över igen.

För tio år sedan skulle det också vara en lugn sommar, men stormmolnen hade hopat sig över södra Kaukasus ända sedan våren.

De ryska ledarna hade protesterat mot de västliga ländernas beslut att erkänna Kosovo som självständig stat, och antytt att någon form av motaktion skulle komma. Och man tog en rad steg som tydligt pekade på en konflikt med Georgien kring de två utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien.

Men till bilden hörde självfallet också en tilltagande rysk ilska mot Georgiens liberale och västorienterade president Saakhasvili. Ett demokratiskt och framgångsrikt Georgien i ett successivt allt starkare samarbete med såväl EU som Nato var ingenting som möttes med ovationer i Kreml.

I början av augusti flammade det så upp oroligheter kring Sydossetien. Det kan finnas skäl att återge vad jag skrev på denna blogg redan den 5 augusti:

”De senaste dagarnas oroligheter kring Sydossetien i Georgien visar åter hur brännbar situationen i regionen är.

Med frekvent förekommande incidenter finns hela tiden en påtaglig risk för att situationen eskalerar på ett för alla parter allvarligt sätt.

Och från Moskva har retorik spätt på situationen ytterligare. Chefen för luftlandsättningstrupperna har hotat att komma s k ryska medborgare i denna del av Georgien till undsättning.

Att det skulle innebära aggression tycks inte ha besvärat honom nämnvärt.

Nu finns det dock tecken på att diplomatiska insatser lugnat den omedelbara situationen. Georgiska och företrädare för den ryskstödda sydossetiska administrationen skall träffas för samtal.

Och bra är att det franska ordförandeskapet nu också uttalat den Europeiska Unionens oro för situationen.”

Men så mycket av de samtal jag hoppades på blev det inte. De sydossetiska företrädarna ville inte ha några kontakter, och i ryska media blev tongångarna allt hårdare och antydningarna om en kommande urladdning allt tydligare.

De sydossetiska anfallen och provokationerna trappades upp, och denna dag för tio år sedan skrev jag så här på denna blogg:

”Under dagen har läget kring Sydossetien i Georgien förvärrats på ett sätt som inger djup oro.

Preliminära uppgifter tyder på att det är sydossetiska styrkor som provocerat fram denna allvarliga upptrappning av konflikten.

Jag har under eftermiddagen haft samtal såväl med Georgiens president Mikheil Saakhasvili som med Finlands utrikesminister Alexander Stubb om olika möjliga diplomatiska initiativ för att försöka förhindra ett fullt krigsutbrott.

Finland är ju nu ordförande i den europeiska samarbets- och säkerhetsorganisationen OSCE som bl a har observatörer och representanter i och kring Sydossetien.

Vi har också varit i kontakt med det franska ordförandeskapet i Europeiska Unionen.

Risken för en ytterligare och allvarlig upptrappning av striderna måste nu bedömas som överhängande.

Det är viktigt att det snabbt ordnas direkta förbindelser mellan de stridande parterna för att få ett slut på våldsanvändningen.

Ett särskilt ansvar vilar i detta sammanhang självfallet på Ryssland.”

Men georgiska försök att inleda direkta samtal och att få till stånd en vapenvila visades sig resultatlösa. I stället trappades de sydossetiska olika anfallen och provokationerna upp. Rapporter förekom att också ytterligare ryska trupper var på väg, och mot slutet av kvällen var det inte längre möjligt för Georgien att bara acceptera anfallen utan man gick till motanfall.

Därmed inleddes det fem dygn långa kriget mellan Ryssland och Georgien som medförde att ryska trupper på olika täter trängde långt in i Georgien, och som efter det att de öppna striderna upphört medförde att Moskva försökte att splittra Georgien genom att erkänna såväl Sydossetien som Abchazien som självständighet stater.

Än i dag finns ryska trupper inne i Georgien i dessa s k stater som inte ens Rysslands mest trogna grannstater erkänt. Nyligen tvingade dock Moskva patetiskt fram att regimen Assad i Damaskus som tack för hjälpen erkände dem.

Kriget visade att Rysslands tröskel för att använda militär makt i sitt närområde, och för att hävda vad man ansåg vara sina intressen, var lägre än vad vi kanske ditintills hade föreställt oss.

Och mer skulle som bekant komma under de kommande åren, och inte minst därför är det bra att i dessa dagar minnas vad som hände för exakt tio år sedan.