Val i Spanien, möte om Balkan och iväg till USA.

STOCKHOLM: En soligt vackert men fortfarande lite kylslagen söndag hemma.

Dagens begivenhet på den europeiska scenen är tveklöst valet i Spanien.

Kvällens siffror visar att Socialistpartiet PSOE går påtagligt stärkt ur detta, medan borgerliga Partido Popular gör ett påtagligt uselt val, men att det samtidigt är oklart om det kommer att vara möjligt för PSOE att få ihop en regerande majoritet.

Jokern i leken är det nya högernationalistiska partiet Vox med ett resultat som dock föreligger att ligga under 10%. Men i motsats till andra länder är det inte motstånd mot invandring som ger dem kraft utan i stället motstånd mot separatistiska krafter i främst Katalonien.

Frågan är förvisso inte ny, och har plågat Spanien vid åtskilliga tillfällen under dess historia. Och Katalonien är inte den enda region där det finns dessa tendenser. Under lång tid var ju frågan om Baskien med dess krav på autonomi minst lika besvärlig för landet..

I morgon har förbundskansler Merkel och Frankrikes president Macron kallat ledarna för de olika staterna på Balkan till toppmöte i Berlin för att diskutera regionens europeiska perspektiv.

Bakgrunden är främst en oro för att situationen mellan Serbien och Kosovo blivit allt mer besvärlig, och den EU-process som tidigare fanns mellan dem alldeles gått i stå. Det finns ett betydande missnöje i Berlin med det sätt som Bryssel hanterat frågan på.

Förvånande är det knappast.

Jag tillhörde dem som för ett år sedan tydligt och offentligt varnade för de tankar om att börja byta territorier som man då hade börjat att leka med i Bryssel, och som sedan dessutom kom att plockas upp i Vita Huset.

Som väntat har detta lett till nya motsättningar samtidigt som de ansträngningar som fanns att lösa en del andra alldeles gått i stå.

Bäst vore om mötet i Berlin tydligt satte ner foten och återställde ordningen i denna fråga, men det förefaller nog för ögonblicket vara att hoppas på för mycket. I Paris har man ju hitintills slirat på kopplingen i frågan, och det förefaller fortfarande vara fallet.

Och det gäller också den viktiga frågan om att ge grönt ljus för Nordmakedonien och Albanien att inleda förhandlingar om medlemskap i EU.

I alla fall före valet till Europaparlamentet i maj vill man på inga villkor höra talas om frågan, och den står formellt inte heller på dagordningen på diskussionerna i Berlin.

Men under de närmaste månaderna måste det komma ett ställningstagande också i de frågorna.

Det är viktigt att Berlin på detta sätt visar engagemang för frågorna om utvecklingen på Balkan. Det har dessvärre varit lite klent beställt med den saken från andra håll under de senaste åren, och det märks dessvärre i utvecklingen i regionen.

Balkan är en konstant utmaning för det europeiska samarbetet, och konsekvenserna av att släppa den ur sikte kan bli besvarande.

Så får vi se vad som kan komma ut ur mötet.

Jag inleder den kommande veckan i Stockholm, men på tisdag bär det åter till Washington.

Vi har sedvanligt möte med det internationella rådet på Atlantic Council på onsdag, och dessutom en del andra begivenheter med början tisdag kväll.

Och från Washington bär det sedan på torsdag vidare till Sedona i Arizona i sydvästra USA för en konferens där jag lovat tala.

Tanken var att kommande helg komma hem därifrån med hjälp av SAS från Los Angeles, men det förefaller för ögonblicket milt sagt osäkert.

Det blir nog till att planera alternativ.

ICG, Venezuela, Libyen och Afghanistan.

PARIS: Två gånger om året samlas vi i den tämligen stora styrelsen i International Crisis Group för att dels diskutera den egna verksamheten och dels diskutera olika utmaningar när det gäller olika globala kriser eller konflikter.

Och denna vår är det Paris som är platsen för mötet. Klagomålen vad gäller det valet har varit mycket begränsade.

Så det har varit närmare två dygn där vi gått igenom de olika kriser och konflikter som på ett eller annat sätt står på ICG:s agenda. Och det har vi blandat med diskussioner med olika företrädare för det officiella Frankrike för att lyssna på de perspektiv Paris har på dessa olika frågor.

Om jag skulle nämna två speciellt skulle det vara dels Venezuela och dels Libyen.

Sammanbrottet för den venezuelanska ekonomin som en effekt av en misslyckad regims misslyckade politik är ett tragiskt faktum, liksom att det i dag finns ett demokratiskt alternativ med omfattande stöd inne i landet.

Men realiteten är att regimen Maduro inte kollapsade i februari på det sätt som det nog fanns rätt omfattande förväntningar om i samband med att Juan Guaidó trädde fram och omedelbart fick ett starkt internationellt politiskt stöd.

Därmed finns det en betydande risk för ett längre skede där olika åtgärder för att strypa regimen på olika sätt kommer att medverka till en utveckling mot en regelrätt humanitär katastrof i landet. Erfarenheten av motsvarande situationer är att regimer stundtals klarar av att överleva, men att det pris som får betalas av samhället i övrigt kan bli betydande.

Cuba efter revolutionen där 1959, och de åtgärder som främst USA kom att vidta, är ett exempel, även om den kubanska regimens överlevnad också var ett resultat av det stöd man fick från Sovjetunionen.

Det internationella stödet för regimen Maduro är begränsat men inte obetydligt.

Kina har investerat mycket i landet, motsätter sig en alltför konfrontatorisk inställning men garderar sig samtidigt för andra utvecklingar. Kreml är nog mer bestämt i sitt stöd för regimen, och har också betydande investeringar i landet, men frågan är vad man ytterst har möjlighet att göra. Venezuela ligger längre bort än Syrien.

Risken är att den nuvarande utvecklingen, om regimen lyckas bita sig fast, förr eller senare leder till en väpnad konflikt. Och risken är att det kommer att söndra landet för lång tid framöver.

Finns det få några vägar ut ur detta? Kring detta kretsade vår diskussion under någon timme, och ett antal möjliga trådar identifierades nog.

Situationen i Libyen har dramatiskt förändrats sedan början av april, och med de kontakter vi har fick vi en så insiktsfull bedömning av läget som över huvud taget är möjligt.

Situationen var på väg mot en bred politisk process, men plötsligt bytte generalen Haftar fot och satte igång en bred militär offensiv. Den delade och rätt betydande makt som fanns för honom i den politiska planen räckte inte längre – han ville ha hela makten, och trodde att han hade möjlighet att erövra den.

Därmed kollapsade hela den FN-ledda politiska processen. Och det skedde rakt i ansiktet på FN:s generalsekreterare Gueterres som var på besök just för att välsigna denna.

Splittring mellan Rom och Paris när det gäller Libyen har förvisso inte varit konstruktivt, men nu var det tydligen politiska signaler från Vita Huset och från Riyadh, framdrivna av Egypten och med Ryssland med på det hela, som var avgörande.

Men även om Haftars offensiv svepte fram över landet förefaller han nu att ha kört fast militärt i Tripolis förorter. Segerpromenaden har fått inställas, och det finns en avgörande risk för att det nu kommer att utbryta strid i och om den stad som huset ca 40% av landets invånare.

En vapenvila förefaller nödvändig. Men när Storbritannien ville att FN:s säkerhetsråd skulle vädja om en sådan blev det stopp från såväl Washington som Moskva. Spelet ä sannerligen inte vackert.

Innan vi bröt upp tidigare i dag hann vi dessutom i en mindre krets med en diskussion om läget när det gäller fredssamtalen om Afghanistan. Stapplande rör de sig framåt.

Avgörande nu har varit att USA faktiskt accepterat det talibanernas krav om att vägra tala med den afghanska regeringen som man tidigare avvisat. USA vill ut ur kriget, och då finns det uppenbarligen hörn som måste rundas.

I regionen i övrigt finns det åtskilligt grymtade över att USA på denna politiskt viktiga punkt gått talibanen till mötes, och förvisso gäller detta i än högre grad i regeringen i Kabul.

Nu förbereds ett nytt möte med talibanerna i Doha, och dit kommer också olika företrädare för det afghanska samhället. Frågan är om det där kommer att vara möjligt att ta steg framåt mot någon typ av politisk uppgörelse.

Stötestenarna är många, och jag kommer säkert att ha anledning att återkomma till dem.

Men nu bär det hemåt.

I morgon får jag återkomma om olika utmaningar och händelser i övrigt.

Demokratiskt skifte i Ukraina.

TABIANO CASTELLO: Vårvädret här i norra Italien har konkurrerats med Sverige under de senaste dagarna även om naturen här av lätt insedda skäl kommit en bra bit längre.

Gårdagens presidentval i Ukraina ledde som väntat till en betydande seger för utmanaren Volomyr Zelenskiy. En mer intensiv kampanj av sittande president Petro Poroshenko under den senaste veckan lyckades inte förändra den situationen.

Fredagkvällens stora debatt mellan dem på Olympia-stadion i Kiev var en begivenhet i en kategori för sig. Att den via direktsändningar tydligen hade en stor publik i Ryssland tror jag inte kommer att sakna långsiktig betydelse.

Om en president kan utmanas i Ukraina – varför skulle inte detta vara möjligt i Ryssland?

Den frågan är jag alldeles övertygad om att många ställer sig.

Runt om i världen ställer man sig nu naturligt nog frågan vad detta kommer att innebära. En TV-personlighet utan någon som helst personlig erfarenhet i en konfrontation med Rysslands lindrigt uttryckt erfarne president Putin?

Att det finns betydande frågertecken kring inte minst gruppen kring Zelenskiy är uppenbart. Länkarnas till oligarken Kolomoisky som med sin PrivatBank svarar för en av de största finansiella skandalerna i modern tid är t ex alldeles för täta.

När jag och några andra åt lunch med honom i Kiev för några veckor sedan tog vi naturligt nog upp denna fråga, vilket ledde till en längre utläggning vars grundbudskap var att det handlade om en affärsrelation bland åtskilliga andra.

Men så enkel är sanningen knappast om man tittar närmare på frågan.

Nu inleds en övergångsperiod innan det formella maktskiftet sker de första dagarnas i juni. Efter en demokratiskt imponerande valprocess hoppas jag att det blir en demokratiskt korrekt maktöverlämning också. Och de inledande kommentarerna i går kväll tydde också på det.

Men därefter inleds omedelbart kampen för kontrollen över parlamentet inför valet i oktogoner. Det är i parlamentet den verkliga makten i många frågor ligger.

I Kreml är man alldeles säker nöjd med att Petro Poroshenko försvinner. Han har varit en besvärlig motpart, och var ju i praktiken den person som räddade Ukraina från såväl politisk som finansiell kollaps under den ryska aggressionens mest akuta period det dramatiska året 2014.

Säkert har man förhoppningar om att med Zelenskiy kunna etablera sin bild att det handlar om ett inbördeskrig i Ukraina som Kreml inte har någon direkt roll i, och där lösningen ligger i att Kiev accepterar de olika krav på bibehållen makt som de Kreml-installerade separatisterna i Kreml har.

Så vi kommer med all säkerhet under året se en del ryskt manövrerande med detta syfte. Hur det kommer att hanteras av Zelenskiy och de han utser på viktiga poster i Kiev återstår att se.

Men alldeles tydligt är att Kreml skaffat sig nya instrument i de nya handelsbojkotter mot Ukraina man beslutat om under den gångna veckan. Den totala handeln mellan länderna är numera inte så imponerande, men Ukraina har ett visst beroende av koks från Ryssland, och när dessa leveranser nu stoppas uppstår problem.

Jag skulle tro att dessa nya ryska åtgärder mot Ukraina, liksom ödet för de ukrainska sjömän som sitter fängslande i Ryssland efter incidenten i Kerch-sundet i februari, utgör ryska ”växelmynt” i det manövrerande med Ukraina som man med stor sannolikhet skapar en beredskap för.

I marginalen kan väl noteras att medan den ryska propagandan tidigare alltid talande om Ukraina som dominerat av mer eller mindre nazistiska och anti-semitiska strömningar, och motsvarande ofta återfanns på Aftonbladets kultursida, får Ukraina nu en judisk president och har redan en judisk premiärminister.

Och de högerextrema kandidaterna i valet misslyckades totalt.

EU-ledarna har varit snabba med att gratulera Zelenskiy och lova fortsatt samarbete och stöd. Märkligt vore det annars. Ett toppmöte mellan EU och Ukraina är redan tidigare inplanerat till i början av juli.

Veckan som kommer blir nu upptakten till det viktiga parlamentsvalet i Spanien under den kommande helgen. Socialistpartiet PSOE ser ut att klara sig väl, men det kan likväl bli ett resultat som leder till en högerkoalition under borgerliga Partido Popular, eller en låst situation.

Annars innebär veckan som kommer också toppmöte mellan EU och Japan i Bryssel, med premiärminister Shinzo Abe på plats och ett mer indirekt än direkt fokus på relationerna till Kina i olika avseenden.

Och fortfarande väntar vi ju på utgången av handelssamtalen mellan USA och Kina.

Viktigt i veckan är också att det gigantiska indiska parlamentsvalet, som ju sker i sju olika omgångar, nu går in i en ny fas med avgöranden i den stora delstaten Uttar Pradesh – Indiens största med mer än 230 miljoner invånare.

Först i slutet av maj kommer det totala valresultatet att vara klart.

På andra sidan Atlanten är det annars publiceringen av huvuddelen av den s k Mueller-rapporten som dominerar.

Den visar ingen konspiration mellan Trump-kampanjen och de olika ryska operationer som den militära underrättelsetjänsten GRU förefallit att ha hållit i trådarna för, men den visar i stället hur omfattande dessa, ofta i tätt samarbete med Wikileaks, varit.

Och i detta ligger en nyttig läxa för framtiden för oss andra.

För min del blir det en vecka med Stockholm i morgon, Norge med försvarsfrågor på onsdag och sedan efter nytt kort stopp hemma Paris med styrelsemöte med International Criss Group dagarna därefter.

Blandad bild i Finland.

STOCKHOLM: Gårdagens riksdagsval i Finland resulterade i en splittrad bild med inget parti över 20%, och landet sällar sig därmed också i detta avseende till den europeiska trenden just nu.

Det blåste kraftigt mot den sittande regeringen efter det att den inte lyckats att föra den stora välfärdsreformen i hamn, och förloraren är framför allt statsministerns centerparti, medan däremot koalitionsbrodern samlingspartiet klarar sig relativt väl och trots viss minskning i röstandel faktiskt vinner ett mandat.

Som väntat blev socialdemokraterna efter åren i opposition största parti, men med ett resultat som var en bra bit svagare än vad man hoppats på – faktiskt det näst sämsta i partiets historia – och så gott som jämnstora med nationalkonservativa sannfinländarna och bara mycket marginellt större än samlingspartiet.

Sannfinländarna förefaller att ha varit själva valrörelsens vinnare, och ett nytt inslag i dess politik var tydligen motstånd mot klimatåtgärder på samma sätt som de s k gula västarna under sina protester i Frankrike.

Här ser vi kanske början till ett nytt inslag i den populistiska arsenalen.

De förefaller nu att ha etablerat sig ordentligt i det politiska landskapet. Det var ju 2011 som de gjorde entré med en skräll med ett resultat ett par procentenheter över gårdagens, men tesen var ju att de skulle malas ner av sin medverkan i regeringen under de senaste åren.

Och det var ju ingen vacker bild när de splittrades och t o m partiledaren lämnade partiet. Men till slut gjorde det ingen större skillnad. De lyckades återuppfinna sig självs.

Nu blir det med stor sannolikhet en socialdemokratiskt ledd regering, men vilken sammansättning den får i övrigt återstår att se.

Svenska Folkpartiet, som gjorde ett bra val, kommer väl sannolikt med i regeringen igen. Det behövs. Men antingen centern eller samlingspartiet, och sannolikt också de gröna, måste med för att man skall få ihop mandaten.

Att centern skulle klara av att gå in i regeringen igen i denna situation är väl inte så sannolikt, men det är inte heller säkert att politiska skillnader mellan socialdemokraterna och samlingspartiet kan överbryggas.

Lite mer besvärligt än vanligt blir det förvisso, men i Finland finns det vana och tradition att hantera situationer som denna.

Och kan socialdemokraterna i Sverige regera ett år på en moderat och kristdemokratisk budget och året därpå ha avskaffandet av värnskatten som huvudnummer i budgeten är väl det mesta möjligt.

Alltför lång tid får det dock inte ta.

Vid halvårsskiftet övertar Finland ordförandeskapet i EU, och gör det för en sexmånadersperiod då EU:s institutioner skall nybesättas och förhoppningsvis också beslut kan fattas om EU:s nya långtidsbudget.

Veckan som kommer för oss fram till presidentvalet i Ukraina på söndag, men innan dess är det på onsdag val i Indonesien av såväl president som parlament.

Det enorma parlamentsvalet i Indien, som inleddes den gångna veckan, sker i fem olika omgångar, men valet i Indonesien är ett av världens största demokratiska val på en och samma dag med 193 miljoner röstberättigade.

I Ukraina talar det mesta fortfarande för ett skifte, men i Indonesien pekar det mesta på att sittande presidenten Joko Widodo kommer att få ett nytt mandat,

Snart stundar påsken.

Innan jag då styr kursen mot våren i norra Italiens sol och blomstring blir det för min del ett dygn uppe i Tatra-bergen i Slovakien där vi i ECFR samlar några personer för att fundera på EU:s utrikespolitiska utmaningar under femårsperioden efter Europavalet.

Sådana finns – lindrigt uttryckt.

Världen från Washington.

WASHINGTON: I sedvanlig ordning är den politiska scenen här totalt dominerad av den mycket inflammerade inrikespolitiska agendan. Och nästa åts presidentval börjar att närma sig.

Världen flämtar förbi lite då och då, men inte just ju inte så värst mycket mer än så.

Undantaget är möjligen situationen i Centralamerika, i alla fall som den manifesterar sig längs USA:s södra gräns.

Trump pratar ständigt om krisen vid gränsen, och alldeles fel har han inte i den delen. Trycket har ökat påtagligt på den senaste tiden, till stor del på grund av en allvar situation av laglöshet och våld i delar av Centralamerika, och den politik man har för att hantera situationen ger inte ett alltför imponerande intryck.

Det handlar om hur polariserad denna fråga har varit under åtskilliga åt. En rad administrationer har misslyckats. Jag minns hur den senare Georg Bush gjorde ett stort försök att få en reform genom kongressen, men till slut tvingades konstatera att det inte gick.

Annars handlar åtskilligt om de förväntningar som finns när den s k Mueller-rapporten om Rysslands inblandning i presidentvalet 2016 kommer att offentliggöras i början av den kommande veckan.

Någon ”smoking gun” när det gäller presidenten eller hans närmaste omgivning lär den inte innehålla, men åtskilligt övrigt av betydande intresse kan nog förutses. Sannolikt kommer vi att få än mer detaljer om de olika aktiviteter som ryska aktörer alldeles uppenbart ägnade sig åt.

Och det kan säkert vara lärorikt också för världen i övrigt.

Hur detta kommer att påverka den kommande politiken gentemot Ryssland spekuleras det åtskilligt om. Nu kanske, spekuleras det om, har Trump friheten att göra omfamning av Putin som många anser att han strävat efter länge.

Ett återupprättande av en strategisk dialog om viktiga frågor om rustningskontroll är förvisso angeläget.

Men så värst mycket mer är det svårt att se att det finns utrymme för. I kongressen arbetas det med ytterligare sanktioner mot Ryssland, och till det kommer en betydande motsättning om den situation i Venezuela som ligger tämligen högt upp på den politiska prioritetslistan här.

I veckan som gick var Sydkoreas president Moon Jae-in på besök i Vita Huset, och i några tweet återkom president Trump till sina ansträngningar med Nordkorea. Men de budskap som kommer från Pyongyang är fortfarande tämligen sträva.

Medan Vita Huset säger att ett tredje toppmöte kan komma på fråga, är budskapet från Pyongyang att ett sådant bara är meningsfullt om USA kan mildra sin syn när det gäller sanktioner. Och djärvt säger man att detta måste ske innan årsskiftet.

Samtidigt kommer rapporter om hur Nordkorea på olika sätt kringgår de sanktioner som ju beslutats av FN:s säkerhetsråd.

För Trump var det tveklöst en källa till betydande tillfredställelse att Benjamin Netanyahu ser ut att kunna fortsätta som Israels president. Axeln mellan de två och den politik de vill driva kommer med all sannolikhet att ytterligare fördjupas.

Inom kort kommer rimligen den Trump-administrationens fredsplan för Israel och Palestina som det talats om länge att publiceras. Att den ens skulle ligga i närheten av vad en rättvis fred byggd på två stater sida vid sida med varandra skulle innebära förefaller dessvärre närmast uteslutet.

Sannolikt bygger den på ekonomiska lindringar i den israeliska ockupationspolitiken kombinerat med fortsatt israelisk övergripande kontroll och acceptans av den israeliska bosättningspolitikens erövringar.

Den ursprungliga tanken i Vita Huset var ju att denna skulle kunna stödjas av Riyadh och Abu Dhabi eftersom den ju också skulle kunna innebära att man åtminstone indirekt kunde bilda mer gemensam front med Israel mot Iran.

Hur det kommer att bli med detta återstår att se.

Det finns ju en ny osäkerhet i arabvärlden efter det att åldrade ledare tvingats bort av stora demonstrationer i såväl Algeriet som Sudan under den allra senaste tiden, och försök från respektive regimer att stabilisera situationen med mer kosmetiska förändringar inte förefaller att ha lyckats.

Och det är väl sannolikt att detta gjort ledare i andra länder mindre benägna att ta strid med den allmänna opinionen genom att fullt ut stödja en Trump-plan som det är högeligen sannolikt att palestinska ledare kommer att se som orättvis och omöjlig.

Det amerikanska stödet för den israeliska politiken är mycket starkt. Utrikesminister Pompeo ville t ex på fråga inte på något sätt kommentera eller kritisera Netanyahu senaste uttalande om att annektera delar av den ockuperade Västbanken. Det är en mycket förändras amerikansk politik det handlar om.

Samtidigt strävar man efter att öka trycket på Iran. Länder som handlar med Iran kommer att beordras att skära ner detta än mer, men detta orsakar självklart betydande spänningar i relationerna till inte minst länder som Irak, Indien och Afghanistan.

Vart politiken syftar är inte alldeles klart, men i Teheran har man säkert inte glömt John Boltons uttalande om att välta regimen där helt och hållet över ända. Officiellt förnekas sådana ambitioner, men reellt är det i den riktningen som politiken tydligt rör sig.

Medan man således går till front mot regimen i Teheran, och ständigt talar om den i termer av terrorism, är det i den kommande veckan dags för en ny viktig förhandlingsomgång i Doha med talibanerna.

Och det sker samtidigt som det förefaller som om dessa går till förnyade attacker i Afghanistan, med också amerikanska dödsoffer under den senaste veckan.

Mycket mer skulle kunna sägas. Jag kommer att vara tillbaka här redan om några veckor för att diskutera mer kring utrikespolitiken och utmaningarna framöver.

Då borde handelsförhandlingarna med Kina vara avslutade – och möjligen ett nytt handelskrig med EU under uppsegling.

Senare denna söndag bär det hemåt mot Sverige.

Men innan dess kommer jag med stort intresse att ta del av resultatet av dagens riksdagsval i Finland.

Ett mycket förändrat Pittsburgh.

PITTSBURGH: När president Trump beslöt att USA skulle lämna Paris-avtalet om klimatfrågorna gjorde han det också med en hänvisning till att han var president för Pittsburgh och inte för Paris.

Och med det syftade han alldeles självklart på den centrala roll som staden Pittsburgh haft under den starka amerikanska industrialismens era.

Här fanns Appalacherna rika tillgång på kol, och hit kunde man på Ohio-floden föra järnmalm från de Stora Sjöarna till de stålverk som producerade allt det som landets snabbt växande infrastruktur och globala makt krävde.

Pittsburgh var den mäktiga stålstaden framför andra. Och hit strömmade då invandrare från Europa för att slita i dess rykande stora anläggningar. Här skapades också förmögenheter som via kvarvarande stiftelser och annat fortfarande har stor betydelse i detta land.

Men den tiden är svunnen.

I dag är Pittsburgh inte längre stålstaden med föroreningar och smuts, utan en stad dominerad av universitet, forskning och inte minst hälsovård, och därtill rankad som en av städerna med bäst livskvalitet i USA. Det är en enorm och imponerande förändring staden gått igenom.

Universiteten här tillhör de ledande globalt när det gäller inte minst AI, och på gatorna här testas självkörande fordon av såväl Google som Ueber och andra som har lokaliserat betydande forskningsenheter hit.

Och faktiskt var det så att staden Pittsburgh inte röstade för Donald Trump. Att de omgivande områdena här i västra Pennsylvania i hög grad gjorde det är en annan sak.

Men i diskussioner med olika lokala företrädare här är engagemanget i klimatfrågorna lika starkt som hemma hos oss.

Här i Pittsburgh har också RAND sedan lite mer än två decennier sedan ett av sina forskningscentra, och därför har vi också vart fjärde år ett av våra styrelsesammanträden förlagda här.

Fokus för RAND:s arbete är det till svenska svåröversatta men viktiga begreppet public policy. Vi har ju inte heller den viktiga skillnaden mellan de två begreppen policy och politics.

Men det handlar om effekten av olika typer av politik och offentliga satsningar och om hur sådana bäst skall inriktas för att nå de resultat man eftersträvar.

En betydande del av RAND:s ca 2.000 forskare arbetar med dessa frågor med inriktning på olika delar av vad som här kallas nationell säkerhet, vilket är ett betydligt vidare begrepp än bara försvar.

Men inte minst här i Pittsburgh handlar det mycket om sociala och ekonomiska frågeställningar av olika slag.

Under vårt styrelsemöte här har vi diskuterar inte minst den stora och allvarliga opiod-krisen här, som varje dag skördar mer liv än våld med vapen eller trafiken, men också arbete med trafiksäkerhet, beroendet av rymdbaserade navigeringssystem, lokaliseringen av nya myndigheter och o8ja förslag till finansiering av hälsovårdssystemet i delstaten New York.

Det är alla områden där RAND har tunga uppdrag att utvärdera olika insatser och indierna möjliga vägar framåt.

Senare i dag fortsätter jag härifrån till Washington med en lite förändrad agenda.

Där kommer det att handla om utvecklingen i Ryssland och våra relationer dit, också det i regi av RAND men med ett brett deltagande av många som sysslar med dessa frågor.

I den politiska debatten här fortsätter presidenten att dominera, och dominera stort. Just nu är det svårt att se annat än att hans position är relativt stark.

Den s k Mueller-utredningen om möjlig konspiration med Ryssland förefaller ju att ha slutat i stort sett i ingenting, och detta spelar honom självklart i händerna.

Men redan börjar nästa års presidentval komma i fokus, och framför allt går spekulationerna höga om vem som kan komma att bli det demokratiska partiets utmanare. Många har anmält sig, f d vicepresidenten Joe Biden är väl den som i undersökningarna får högst stöd, men allt är öppet och mycket kan hända.

Den mycket påtagliga risken är dock att demokraterna under denna process glider längre vänsterut och därmed öppnar upp för Trump på ett sätt som han med all säkerhet kommer att utnyttja. Ett antal nya radikala röster gör sig påtagligt bemärkta i debatten om partiets framtid.

Till de olika skeendena på den globala scenen skall jag försöka återkomma innan jag under helgen lämnar Washington.

Regnigt men jäktigt i Bryssel.

BRYSSEL: Mitt ärende här denna gång var att diskutera hur arbetet med att fastställa olika typer av standards – låter tråkigt! – faktiskt har stor betydelse för den globala ekonomins utveckling och Europas plats i denna.

Tydligt är detta förvisso i den aktuella diskussionen om 5G och Kina, men det gäller med minst samma kraft på många anda områden.

Traditionellt har Europa haft stor tyngd i detta globala arbete, men nu är det uppenbart att vi utmanas av andra aktörer. Och frågan är vilka slutsatser som detta borde leda till.

Men när man är här är det alltid mycket annat som fångar uppmärksamheten.

I går publicerades den senaste upplagan av de försök att se på det kommande decenniets frågeställningar som då och då görs med stöd också av olika tankesmedjor.

Och det blev några snabba kontakter under dagen också om hur detta skall följas upp.

Dagens viktigaste begivenhet i den regnkalla staden var annars toppmötet mellan EU och Kina.

En stor kinesisk delegation under premiärminister Li Keqiang mötte en stor EU-delegation under rådsordföranden Donald Tusk och kommissionspresidenten Jean-Claude Juncker.

Och förhandlingar som alldeles uppenbart inte var alldeles enkla ledde fram till en gemensam kommuniké som om den implementeras fullt ut innebär betydande och viktiga förändringar i kinesiskt uppträdande inte minst gentemot europeiska företag.

Men avgörande är alldeles självklart att detta faktiskt genomförs. Kommunikéer i sig förändrar inte världen.

Mötet här i Bryssel skall självfallet också ses i ljuset av de pågående förhandlingarna mellan USA och Kina. Åtskilligt av det som stod på agendan här står ju på agendan också i dessa.

Till det jag diskuterat här i dag hör också utvecklingen i EU:s östra grannskap.

Det finns naturligt nog ett stort intresse för utvecklingen i Ukraina. Vad kommer de olika valen där att resultera i? I maj är det dessutom dags att ihågkomna att det är ett decennium sedan EU:s Östliga Partnerskap mer officiellt sattes i sjön.

Det var ju som bekant ett resultat av ett initiativ av de dåvarande svenska och polska regeringarna.

Men åtskilligt annat tränger sig på i diskussioner här.

Hur långt kommer USA att driva sin konfrontation med Iran och hur stora är riskerna för att det faktiskt leder till krig? Vilka är de krafter som står bakom de militära operationer som nu skapat nyss kaos i Libyen och kollapsat den spröda politiska processen? Står vi inför en ny period av förändring i arabvärlden i ljuset av det som hänt i Algeriet och möjligen kommer att hända i Sudan? Hur långt kommer president Erdogan att driva sitt motstånd mot att oppositionen uppenbarligen vunnit lokalvalet också i Istanbul?

I St Petersburg ordnas i dessa dagar ett stort Arctic Forum, och i anslutning till detta har ju president Putin också bilaterala möten med Finlands och Islands presidenter samt Sveriges och Norges statsministrar.

Mötet är utan tvekan ett sätt att också internationellt markera Rysslands arktiska ambitioner.

Man hoppas att en panel inom FN snart skall avgöra frågor om avgränsning av det arktiska områden upp mot Nordpolen i rysk favör, och på mötet talas det tydligen också om de stora planer man har för kraftigt utbyggd produktion av naturgas inte minst från det arktiska Yamal-området.

Och allt detta är frågor som det förvisso ät viktigt att fortsätta att följa.

Efter ytterligare en kväll här sätter jag mig i morgon på flyg i riktning Pittsburgh i USA.

Där har vi styrelsesammanträde i RAND Corporation och vid sidan av uppenbara administrativa frågor handlar de sammanträdena alltid om delar av de olika forskningsuppdrag vi har för olika uppdragsgivare, och åtskilligt av detta handlar om olika utmaningar på den globala scenen.

Men det blir också åtskilligt om USA:s olika inre utmaningar. Den stora s k opiod-krisen – ett skenande och dödligt beroende av olika preparat – tillhör det som RAND ombetts att studera och komma med förslag kring.

Ständigt Brexit – men också Kina och Israel.

STOCKHOLM: Om jag nu skriver att vi går in i en ny vecka med dramatik kring Brexit låter det skäligen repetitivt – så har det ju varit sedan ett bra tag tillbaka.

Nu förhandlar Theresa May och Jeremy Corbyn om någon typ av gemensamt ställningstagande, men om det kommer att lyckas återstår att se.

Den senare kan knappast ge upp sitt krav på att landet efter ett utträde blir kvar i EU:s tullunionen, men den förre vet att detta kommer att orsaka svårartad revolt i delar av det konservativa partiet.

Men allra senast till onsdag måste någon typ av slutsats föreligga.

Och inkludera denna grönt ljus för utträdesavtalet kommer EU-länderna på ännu ett av dessa extra toppmöten på onsdag kväll med all sannolikhet att gå med på att ge London den ytterligare tid som man nu begärt.

Alternativet är någon typ av längre förlängning – men en sådan kommer att möta betydande olust såväl i Storbritannien som i EU. Det finns en växande känsla inom EU av att det finns annat av vikt i världen som man måste ägna sig åt.

Och misslyckas allt är risken överhängande att allt kraschar.

Men mycket annat kommer också att hända denna vecka.

På tisdag är det toppmöte mellan EU och Kina och det skall bli spännande att se om man lyckas att komma överens om en kommuniké med någon substans. Jag läser att det sett rätt trögt ut i samtalen.

Och detta sker ju parallellt med att samtalen mellan USA och Kina förefaller att ha lite svårt att gå i hamn.

Det spekuleras nu om att Donald Trump vill få ett toppmöte med Xi Jinping för att sortera ut det sista, men efter debaclet i Hanoi skulle jag tro att den kinesiska entusiasmen för att möte innan så gott som allt sorterats ut är mer begränsad.

På tisdag är det också val i Israel.

De flesta verkar utgå från att detta kommer att resultera i en situation som gör det möjligt för premiärminister Netanyahu att sitta kvar. Han har öppet för samarbete och koalitioner långt ut på högerkanten för att öka sina möjligheter att behålla regeringsmakten.

Det har allvarliga implikationer för möjliga fredsförsök i regionen. I dagarna har han ju aviserat att han avser att annektera också delar av den ockuperade Västbanken och accelerera bosättningspolitiken där, och han gör självfallet detta i övertygelsen att han har Trump-administrationen i ryggen.

Men det handlar inte bara om detta. Åtskilliga fruktar dessutom att det kan komma att öppna upp för en utveckling av Israel i riktning mot en s k illiberal demokrati. Jag har träffat två ledande israeliska oppositionspolitiker under de senaste månaderna som haft starka ord att säga om detta.

För min del börjar veckan efter ett antal möten här hemma i Stockholm i morgon kväll och på tisdag i Bryssel med lite olika möten, och sedan fortsätter den på andra sidan Atlanten i först Pittsburgh och därefter Washington. Det är styrelsemöte i RAND Corporation på den första platsen och seminarium om Ryssland och relationerna ditåt på den senare.

Och när vi kommit fram till nästa söndag är det riksdagsval i Finland.

Snart avgörande i Ukraina.

KIEV: Ukraina står mitt mellan det viktiga presidentvalets första och avgörande omgångar, och i dag var jag här med en liten grupp med Polens f d president Aleksander Kwssniewski i spetsen som brukar dyka upp här då och då för att både lyssna och ge synpunkter.

Och i dag hade vi – förutom möten med ett antal ambassadörer samt olika företrädare för civilsamhället – först möte med president Petro Poroshenko och därefter lunch med utmanaren Volodymyr Zelensky.

Hur valet den 21 april kommer att utfalla vet ingen, men man kan nog formulera saken så att Poroshenkos möjligheter att vinna är mycket små men att det dock fortfarande finns en möjlighet att Zelensky genom olika felsteg kan förlora.

Mycket i hans kampanj har varit påtagligt skickligt och modernt, men de senaste dygnen har dock inneburit några smärre felsteg. Med sitt resultat i första omgången har han dock betydande marginaler.

De senaste fem åren efter den dramatiska våren 2014 har inneburit en dramatiskt positiv politisk och ekonomisk stabilisering och reformering av Ukraina, och för det skall president Poroshenko ha ett betydande erkännande tillsammans med periodens två premiärministrar Yatsenyk och Groysman.

Det var inte alls givet att det skulle lyckas – men det gjorde det.

Men en valrörelse fokuserar alltid på allt det som inte åstadkommits eller som fortfarande ses som stora problem.

Ekonomin har vänt uppåt, men inte tillräckligt. Åtgärder har börjat att vidtas mot korruptionen, men långt ifrån tillräckligt. Och i öster är det fortfarande krig med Ryssland.

För några månader sedan meddelade alla opinionsundersökningar unisont att f d premiärministern Yulia Tymoshenko närmast obestridd skulle segla in som ny president.

Så blev det inte.

Nykomlingen Zelensky – känd från och uppskattad på TV – anmälde sin entré, och sannolikt gick Tymoshenko dessutom för långt i allmän populism vilket gjorde det möjligt för Poroshenko att distansera henne.

Det var en rejäl scenförändring på några månader.

Vi hade en avspänd och påtagligt öppen diskussion över lunch med Volodymyr Zelensky och några av hans närmaste medarbetare. För säkerhets skull hade jag middag i går kväll med ytterligare några av dessa.

Men det säger sig självt att åtskilligt är mindre klart i den politik han skulle stå för som president. Till detta kommer att även om presidenten har en stark position i utrikes- och säkerhetspolitiken är det regeringen och premiärministern som har makten i mycket av övrigt även om denna är beroende av en majoritet i parlamentet Rada.

Och det mesta tyder på att parlamentsvalet i oktober kommer att resultera i en mer svårhanterad församling.

Bortom allt detta finns ett Ryssland där jag skulle tro att det finns åtskilliga som säger att om Ukraina kan ha ett fritt och öppet presidentval – varför kan inte vi också ha det?

Och på den frågan finns det inget riktigt bra svar.

Men nu återstår att se vad som händer den 21 april.

I dag hade våren kommit till Kiev – och jag hoppas vara tillbaka innan sommaren har slagit ut i full blom.

Nato och Sverige – då och nu.

MILANO: I dessa dagar firar Nato sina 70 år med olika tilldragelser i Washington. Jens Stoltenberg talade inför en gemensam session med representanthuset och senaten, vilket för ses som ett uttryck för det stöd alliansen över Atlanten fortfarande har i den amerikanska kongressen.

Och också president Trump uttalade sig utan sedvanliga nyanser, invändningar eller konstigheter.

När Atlantalliansen kom till kom Sverige som bekant att stå utanför, medan Norge och Danmark kom att gå med.

För Sverige handlade det till betydande del om hänsynen till ett Finlands vars läge då var utsatt och känsligt. Landet hade ju varit i krig med Sovjetunionen, först efter det att Stalin gått till anfall efter sin överenskommelse med Hitler 1939, och därefter när Hitler vänt och gick till anfall mot Sovjet 1941.

Och det var mycket knappt som man hade undgått kollaps i samband med den sovjetiska storoffensiven på Karelska Näset i juni 1944. Den finska armén, med icke oväsentlig tysk hjälp, kunde stå emot, och räddningen kom när Stalin behövde sina divisioner bättre för kapplöpningen till Berlin.

Men landet hade fått acceptera en plågsam fred, och i Helsingfors satt en s k allierad kontrollkommission under ledning av Stalins handgångne man och partichef i Leningrad Zjdanov. De s k krigsansvariga skulle rensas ut, och landet ges en ny politisk inriktning.

Och 1948 spekulerades det mycket i en kommunistisk kupp enligt de linjer som man då började att se i en rad andra länder. Inrikesministern var en kommunist, och kontrollen över vapenförråden var en avgörande fråga. Det var oroligt i landet.

Så blev det inte, och än i dag spekuleras det över hur nära det var.

Men många i väst hade redan skrivit av Finland och såg det som närmast oundvikligt att landet inlemmades allt hårdare i den sovjetiska sfären. 1939 och 1940 hade ju Stalin och Molotov mycket uttryckligen i överläggningarna med Berlin begärt att Finland skulle tillräknas Sovjet, och att inte Zjdanov och andra tänkte i samma tankar förefaller osannolikt.

I Stockholm fanns det farhågor för att en amerikansk positionsframflyttning till Sverige skulle riskera att tippa över vågskålen för Finlands del. Och läget var förvisso känsligt.

För Danmark och Norge var det annorlunda. Där framstod ju den neutralitetspolitik som man hade fört fram till det tyska angreppet 9 april 1940 som lika misslyckad och komprometterad som samma neutralitetslinje framstod som lyckad i det Sverige som klarat sig genom att Hitler inte funnit samma skäl att anfalla oss.

Åtskilligt av det han behövde av Sverige fick han ju i alla fall.

Och när ett sovjetiskt hot började att framstå som tydligt under dessa år behövde Norge och Danmark desperat den amerikanska vapenhjälp utan vilken de var alldeles värnlösa. I Sverige hade däremot vid den tiden den upprustning som hade inletts när världskriget bröt ut börjar ge mer substantiella resultat.

Det var framför allt i Norge som behovet av hjälp från USA framstod som överhängande. Sovjet hade mycket lätt kunnat marschera in i landets oförsvarade norra delar, och vi vet att det fanns de i Moskva som argumenterade för just detta.

Men det danska och norska Nato-medlemskapet kom med förbehåll. Inga permanenta utländska militära baser och inga kärnvapen på deras territoriet.

I stort sett kom man att hålla sig till detta.

I all hemlighet gick visserligen Köpenhamn med på att USA fick ha kärnvapen på flygbasen vid Thule på nordligaste Grönland, och i Norge kom det att lagras komponenter till kärnvapen som skulle göra att en insats från de norska flygbaserna med kärnvapen kunde ske snabbare än vad som annars hade varit fallet.

Och för detta planerades och övades det förvisso. Det ansågs att de sovjetiska arméerna inte skulle kunna mötas på något annat sätt.

Detta fanns också med i hemliga svenska krigsspel under de följande decennierna. Man utgick från att man kunde få understöd av amerikanska kärnvapen från baser i Norge. Och när Sverige slutgiltigt avstod från sitt eget kärnvapenprogram skedde det ju uttryckligen också med motiveringen att vi räknade med detta.

Natos försvarsplanering i vår del av världen under det kalla krigets decenniet handlade om att kunna försvara norra Norge och utloppet från Östersjön. Och Nato-försvaret vilade på antagandet att Sverige var tillräckligt starkt för att kunna avvärja ett angrepp.

I norra Norge gick den avgörande försvarslinjen vid Lyngen-fjorden – först där hade man ju Sverige i ryggen. Lyngen-linjen baserades på att den svenska Kalix-linjen kunde hållas.

Sedan föll Sovjetunionen, och allt förändrades.

De främsta sovjetiska positionerna hade legat i utkanten av Lübeck – väl väster om Sverige i dess helhet. Plötslig låg de främsta ryska positionerna nu långt österut på andra sidan Narva-floden.

Och Nato närmast upphörde med att planera för någonting – också efter det att såväl Polen som de tre baltiska staterna blivit medlemmar av Nato. Men efter Ukraina 2014 förändrades allt igen, och åren sedan dess har inneburit framväxten av en verklig västlig försvarsansträngning väl öster om Sverige.

De tre bataljonsstridsgrupper som Nato nu har i de tre baltiska staterna innebär vad gäller konkret försvar den viktigaste förändringen i vår del av världen på decennier. Bakom dem byggs nu steg för steg upp olika nya strukturer som gör ett försvar betydligt mer realistiskt.

Blickar tillbaka skulle jag våga gissningen att Sveriges vägval i slutet på 1940-talet underlättade Finlands situation, och att farhågor för ytterligare amerikansk positionsframflyttning i Danmark och Norge sannolikt också bidrog till att hålla tillbaka eventuella sovjetiska ambitioner.

De nordiska länderna kom att gå olika vägar, men den sammantagna effekten blev entydigt positiv för den nordeuropeiska säkerheten.

Nu lever vi i en helt annan tid.

Och nu tror jag att Nato öster om Östersjön har skapat en påtagligt stabil situation. Inte styrkor av en storlek som rimligen kan upplevas som ett hot, men styrkor som visar att aggression här får långt större och långt allvarligare konsekvenser.

Så åter har vi en situation där Nato är av största betydelse också för Sveriges säkerhet.

I motsats till för sju decennier sedan vore det nu naturligt för Sverige att fullt ut vara med i Nato. När man i Moskva ser på de övningar vårt försvar genomför kan de inte dra någon annan slutsats än att vi strävar efter militär integration.

Nyss var huvuddelen av Brigad Nord från Norge tillsammans med amerikanska och brittiska enheter på övningar i norra Sverige.

Och jag ser att i dessa dagar deltar ett avancerat amerikanskt ubåtsjaktflygplan i marina övningar i Stockholms skärgård, och detta utan att man hör ett knyst någonstans.

Tiderna har förändrats – det är bara politiken som släpar efter.

Om Ukraina, Turkiet och Storbritannien.

KASTRUP: Det blev mellanlandning och väntan här i dag efter det att en ursprungligen planerad flygning fick inställas. Också i går blev det några oplanerade timmar här.

Men ute skiner solen, även om det blåser duktigt ute på Öresund.

Tre val eller omröstningar de senaste dygnen kan tarva en kommentar.

I Ukraina blir det nu Volodymir Zelensky och Petro Poroshenko som går vidare till den avgörande omgången den 21 april.

Den förre fick ett bättre resultat än väntat, med nästan dubbelt så många röster som den senare.

Och med tanke på att en del övriga kandidater nog kommer att uttala stöd för Zelensky, mera därför att de vill stödja en vinnare än av något annat skäl, är det en mycket påtaglig uppförsbacke för Poroshenko.

Men alldeles avgjort är det nog inte.

Zelensky kommer att komma under attack för dels sin oerfarenhet och dels sina påstådda band till den påtagligt mindre rumsrena oligarken Kolomoisky. Tre veckor är en lång tid i politik.

Det finns när det gäller Ukraina också anledning att erinra om att efter presidentvalet kommer ett parlamentsval tidigt i höst med en regeringsbildning därefter.

Först därefter finns det lite mer av klarhet om hur Ukraina kommer att styras under de kommande åren.

Noteras bör att de internationella observatörerna gav ett klart godkänt till den demokratiska kvaliteten på det ukrainska valet.

Och det är viktigt i dessa dagar.

Samma omdöme kan knappast ges till det turkiska lokalvalet, där presidentpartiet AKP tydligt utnyttjade maktens alla resurser.

Totalt sett fick man också flest röster, och utropade sig därmed som segrare, men man förlorade tydligt i huvudstaden Ankara och med all sannolikhet också i än mer betydelsefulla Istanbul, även om man där begärt en nyprövning.

Tveklöst är detta ett betydande bakslag för president Erdogan. Säkert kommer det att grymtas åtskilligt i leden i AKP efter detta. Att oppositionen gjorde betydligt bättre ifrån sig än väntat var en tydlig signal.

Men trots detta sitter han med all sannolikhet i orubbat bo och med starka maktbefogenheter fram till nästa planerade val 2023.

Politiska förändringar som ett resultat av bakslaget är dock sannolika. I vilken riktning dessa kan komma att gå är dock en öppen fråga.

Till betydande del handlar det alldeles säkert om den ekonomiska politiken, med en allt mer besvärlig utveckling, men till viss del säkert om det allmänna politiska klimatet i landet.

Kommer den farliga polariseringen att skärpas ytterligare, eller slår man in på en mer försonande och moderat kurs? Valresultatet är svårt att tyda på annat sätt än ett stöd för den senare linjen.

I London fortsätter dramat.

I går kväll lyckades underhuset säga nej till samtliga de fem alternativ som fanns på bordet efter det att man i förra veckan avvisade de åtta som då var aktuella. Och ytterligare en konservativ parlamentsledamot lämnade i raseri sitt parti.

I morgon blir det tydligen nya omröstningar av detta slag, och i media sägs att premiärminister May vill ha en fjärde omröstning om sitt utträdesavtal under de närmaste dagarna.

Och ingen vet hur någon av dessa omröstningar kommer att sluta.

Det sägs att inga media i Storbritannien i går vågade sig på några första april-skämt. De skulle knappast gå att skilja från det ordinarie Brexit-nyhetsflödet.

Dilemmat är att medan det i underhuset finns en tydlig majoritet för någon typ av mycket mjuk Brexit – inre marknad eller tullunion eller dem bägge – är premiärministern, delar av regeringen och betydande delar av det konservativa partiet bestämt mot.

Och det kan inte sluta på annat sätt än med någon typ av krasch.

Nu talas det om nyval, men om det mest är ett hot för att skrämma in konservativa rebeller i ledet är oklart.

Större delen av denna dag lär den brittiska regeringen – som nu är en formell snarare än reell samling – sitta i krisdiskussioner.

Stay tuned.

Revolutionen rullar på!

HANNOVER: Det blev ett snabbt besök för mig här på världens största industrimässa. Planet hit i går var två timmar försenat, och nu på morgonen bär det hemåt igen.

Men genuint imponerande var det.

Min roll här var att tala på ett seminarium som det tyska industriförbundet hade om Europa i världen, men mitt huvudintresse var att i alla fall kunna besöka lote av utställningen.

Det hade egentligen krävts åtskilliga dagar. Det är ett mycket stort utställningsområde, enorma hallar, myriader av utställare och åtskilliga tiotusentals som vandrar runt.

Men lite hann jag med.

Satsningarna på alla möjliga och omöjliga former av energi och energisparande imponerade. Jag hade inte riktigt klart för mig hur mycket det i andra länder satsas på vätgas – det hör vi inte mycket om i Sverige.

Och sedan var det automation för hela slanten. Robotar, robotar och åter robotar. Hos Ericsson blev jag bjuden på en kopp kaffe av en robot från ABB, och strax intill meddelades att de kunde leverera robotar som kunde allt.

Jag väntar på det.

Detta kombinerades ofta med 5G. Hos Ericsson kunde jag utvidga mitt kunnande om olika kombinationer, och Siemens tillhörde dem som imponerade i sin jätteutställning. Bosch var inte mindre imponerande. Tyskland kan det här med industri.

Hela världen är här.

Sverige förvisso prominent som s k partnernation, vilket var nog så viktigt. Stefan Löfven och Angela Merkel vandrade runt när mässan inleddes.

Men förvisso inte allena. Alldeles intill den svenska delen av utställningen var den polska, och intill denna en serie av regionen i Ryssland. Tatarstan framträdde nästan som ett självständig land. Och Kina fanns i stort sett överallt.

Det blev åtskilliga broschyrer och prospekt att bläddra igenom på flygningen hem.

Men huvudintrycket är uppenbart – den digitala revolutionen rullar på med enorma kraft, och den industriella omvandlingen kommer inte att lämna någon oberörd.