Val i Spanien, möte om Balkan och iväg till USA.

28 april 2019

STOCKHOLM: En soligt vackert men fortfarande lite kylslagen söndag hemma.

Dagens begivenhet på den europeiska scenen är tveklöst valet i Spanien.

Kvällens siffror visar att Socialistpartiet PSOE går påtagligt stärkt ur detta, medan borgerliga Partido Popular gör ett påtagligt uselt val, men att det samtidigt är oklart om det kommer att vara möjligt för PSOE att få ihop en regerande majoritet.

Jokern i leken är det nya högernationalistiska partiet Vox med ett resultat som dock föreligger att ligga under 10%. Men i motsats till andra länder är det inte motstånd mot invandring som ger dem kraft utan i stället motstånd mot separatistiska krafter i främst Katalonien.

Frågan är förvisso inte ny, och har plågat Spanien vid åtskilliga tillfällen under dess historia. Och Katalonien är inte den enda region där det finns dessa tendenser. Under lång tid var ju frågan om Baskien med dess krav på autonomi minst lika besvärlig för landet..

I morgon har förbundskansler Merkel och Frankrikes president Macron kallat ledarna för de olika staterna på Balkan till toppmöte i Berlin för att diskutera regionens europeiska perspektiv.

Bakgrunden är främst en oro för att situationen mellan Serbien och Kosovo blivit allt mer besvärlig, och den EU-process som tidigare fanns mellan dem alldeles gått i stå. Det finns ett betydande missnöje i Berlin med det sätt som Bryssel hanterat frågan på.

Förvånande är det knappast.

Jag tillhörde dem som för ett år sedan tydligt och offentligt varnade för de tankar om att börja byta territorier som man då hade börjat att leka med i Bryssel, och som sedan dessutom kom att plockas upp i Vita Huset.

Som väntat har detta lett till nya motsättningar samtidigt som de ansträngningar som fanns att lösa en del andra alldeles gått i stå.

Bäst vore om mötet i Berlin tydligt satte ner foten och återställde ordningen i denna fråga, men det förefaller nog för ögonblicket vara att hoppas på för mycket. I Paris har man ju hitintills slirat på kopplingen i frågan, och det förefaller fortfarande vara fallet.

Och det gäller också den viktiga frågan om att ge grönt ljus för Nordmakedonien och Albanien att inleda förhandlingar om medlemskap i EU.

I alla fall före valet till Europaparlamentet i maj vill man på inga villkor höra talas om frågan, och den står formellt inte heller på dagordningen på diskussionerna i Berlin.

Men under de närmaste månaderna måste det komma ett ställningstagande också i de frågorna.

Det är viktigt att Berlin på detta sätt visar engagemang för frågorna om utvecklingen på Balkan. Det har dessvärre varit lite klent beställt med den saken från andra håll under de senaste åren, och det märks dessvärre i utvecklingen i regionen.

Balkan är en konstant utmaning för det europeiska samarbetet, och konsekvenserna av att släppa den ur sikte kan bli besvarande.

Så får vi se vad som kan komma ut ur mötet.

Jag inleder den kommande veckan i Stockholm, men på tisdag bär det åter till Washington.

Vi har sedvanligt möte med det internationella rådet på Atlantic Council på onsdag, och dessutom en del andra begivenheter med början tisdag kväll.

Och från Washington bär det sedan på torsdag vidare till Sedona i Arizona i sydvästra USA för en konferens där jag lovat tala.

Tanken var att kommande helg komma hem därifrån med hjälp av SAS från Los Angeles, men det förefaller för ögonblicket milt sagt osäkert.

Det blir nog till att planera alternativ.


ICG, Venezuela, Libyen och Afghanistan.

27 april 2019

PARIS: Två gånger om året samlas vi i den tämligen stora styrelsen i International Crisis Group för att dels diskutera den egna verksamheten och dels diskutera olika utmaningar när det gäller olika globala kriser eller konflikter.

Och denna vår är det Paris som är platsen för mötet. Klagomålen vad gäller det valet har varit mycket begränsade.

Så det har varit närmare två dygn där vi gått igenom de olika kriser och konflikter som på ett eller annat sätt står på ICG:s agenda. Och det har vi blandat med diskussioner med olika företrädare för det officiella Frankrike för att lyssna på de perspektiv Paris har på dessa olika frågor.

Om jag skulle nämna två speciellt skulle det vara dels Venezuela och dels Libyen.

Sammanbrottet för den venezuelanska ekonomin som en effekt av en misslyckad regims misslyckade politik är ett tragiskt faktum, liksom att det i dag finns ett demokratiskt alternativ med omfattande stöd inne i landet.

Men realiteten är att regimen Maduro inte kollapsade i februari på det sätt som det nog fanns rätt omfattande förväntningar om i samband med att Juan Guaidó trädde fram och omedelbart fick ett starkt internationellt politiskt stöd.

Därmed finns det en betydande risk för ett längre skede där olika åtgärder för att strypa regimen på olika sätt kommer att medverka till en utveckling mot en regelrätt humanitär katastrof i landet. Erfarenheten av motsvarande situationer är att regimer stundtals klarar av att överleva, men att det pris som får betalas av samhället i övrigt kan bli betydande.

Cuba efter revolutionen där 1959, och de åtgärder som främst USA kom att vidta, är ett exempel, även om den kubanska regimens överlevnad också var ett resultat av det stöd man fick från Sovjetunionen.

Det internationella stödet för regimen Maduro är begränsat men inte obetydligt.

Kina har investerat mycket i landet, motsätter sig en alltför konfrontatorisk inställning men garderar sig samtidigt för andra utvecklingar. Kreml är nog mer bestämt i sitt stöd för regimen, och har också betydande investeringar i landet, men frågan är vad man ytterst har möjlighet att göra. Venezuela ligger längre bort än Syrien.

Risken är att den nuvarande utvecklingen, om regimen lyckas bita sig fast, förr eller senare leder till en väpnad konflikt. Och risken är att det kommer att söndra landet för lång tid framöver.

Finns det få några vägar ut ur detta? Kring detta kretsade vår diskussion under någon timme, och ett antal möjliga trådar identifierades nog.

Situationen i Libyen har dramatiskt förändrats sedan början av april, och med de kontakter vi har fick vi en så insiktsfull bedömning av läget som över huvud taget är möjligt.

Situationen var på väg mot en bred politisk process, men plötsligt bytte generalen Haftar fot och satte igång en bred militär offensiv. Den delade och rätt betydande makt som fanns för honom i den politiska planen räckte inte längre – han ville ha hela makten, och trodde att han hade möjlighet att erövra den.

Därmed kollapsade hela den FN-ledda politiska processen. Och det skedde rakt i ansiktet på FN:s generalsekreterare Gueterres som var på besök just för att välsigna denna.

Splittring mellan Rom och Paris när det gäller Libyen har förvisso inte varit konstruktivt, men nu var det tydligen politiska signaler från Vita Huset och från Riyadh, framdrivna av Egypten och med Ryssland med på det hela, som var avgörande.

Men även om Haftars offensiv svepte fram över landet förefaller han nu att ha kört fast militärt i Tripolis förorter. Segerpromenaden har fått inställas, och det finns en avgörande risk för att det nu kommer att utbryta strid i och om den stad som huset ca 40% av landets invånare.

En vapenvila förefaller nödvändig. Men när Storbritannien ville att FN:s säkerhetsråd skulle vädja om en sådan blev det stopp från såväl Washington som Moskva. Spelet ä sannerligen inte vackert.

Innan vi bröt upp tidigare i dag hann vi dessutom i en mindre krets med en diskussion om läget när det gäller fredssamtalen om Afghanistan. Stapplande rör de sig framåt.

Avgörande nu har varit att USA faktiskt accepterat det talibanernas krav om att vägra tala med den afghanska regeringen som man tidigare avvisat. USA vill ut ur kriget, och då finns det uppenbarligen hörn som måste rundas.

I regionen i övrigt finns det åtskilligt grymtade över att USA på denna politiskt viktiga punkt gått talibanen till mötes, och förvisso gäller detta i än högre grad i regeringen i Kabul.

Nu förbereds ett nytt möte med talibanerna i Doha, och dit kommer också olika företrädare för det afghanska samhället. Frågan är om det där kommer att vara möjligt att ta steg framåt mot någon typ av politisk uppgörelse.

Stötestenarna är många, och jag kommer säkert att ha anledning att återkomma till dem.

Men nu bär det hemåt.

I morgon får jag återkomma om olika utmaningar och händelser i övrigt.


Demokratiskt skifte i Ukraina.

22 april 2019

TABIANO CASTELLO: Vårvädret här i norra Italien har konkurrerats med Sverige under de senaste dagarna även om naturen här av lätt insedda skäl kommit en bra bit längre.

Gårdagens presidentval i Ukraina ledde som väntat till en betydande seger för utmanaren Volomyr Zelenskiy. En mer intensiv kampanj av sittande president Petro Poroshenko under den senaste veckan lyckades inte förändra den situationen.

Fredagkvällens stora debatt mellan dem på Olympia-stadion i Kiev var en begivenhet i en kategori för sig. Att den via direktsändningar tydligen hade en stor publik i Ryssland tror jag inte kommer att sakna långsiktig betydelse.

Om en president kan utmanas i Ukraina – varför skulle inte detta vara möjligt i Ryssland?

Den frågan är jag alldeles övertygad om att många ställer sig.

Runt om i världen ställer man sig nu naturligt nog frågan vad detta kommer att innebära. En TV-personlighet utan någon som helst personlig erfarenhet i en konfrontation med Rysslands lindrigt uttryckt erfarne president Putin?

Att det finns betydande frågertecken kring inte minst gruppen kring Zelenskiy är uppenbart. Länkarnas till oligarken Kolomoisky som med sin PrivatBank svarar för en av de största finansiella skandalerna i modern tid är t ex alldeles för täta.

När jag och några andra åt lunch med honom i Kiev för några veckor sedan tog vi naturligt nog upp denna fråga, vilket ledde till en längre utläggning vars grundbudskap var att det handlade om en affärsrelation bland åtskilliga andra.

Men så enkel är sanningen knappast om man tittar närmare på frågan.

Nu inleds en övergångsperiod innan det formella maktskiftet sker de första dagarnas i juni. Efter en demokratiskt imponerande valprocess hoppas jag att det blir en demokratiskt korrekt maktöverlämning också. Och de inledande kommentarerna i går kväll tydde också på det.

Men därefter inleds omedelbart kampen för kontrollen över parlamentet inför valet i oktogoner. Det är i parlamentet den verkliga makten i många frågor ligger.

I Kreml är man alldeles säker nöjd med att Petro Poroshenko försvinner. Han har varit en besvärlig motpart, och var ju i praktiken den person som räddade Ukraina från såväl politisk som finansiell kollaps under den ryska aggressionens mest akuta period det dramatiska året 2014.

Säkert har man förhoppningar om att med Zelenskiy kunna etablera sin bild att det handlar om ett inbördeskrig i Ukraina som Kreml inte har någon direkt roll i, och där lösningen ligger i att Kiev accepterar de olika krav på bibehållen makt som de Kreml-installerade separatisterna i Kreml har.

Så vi kommer med all säkerhet under året se en del ryskt manövrerande med detta syfte. Hur det kommer att hanteras av Zelenskiy och de han utser på viktiga poster i Kiev återstår att se.

Men alldeles tydligt är att Kreml skaffat sig nya instrument i de nya handelsbojkotter mot Ukraina man beslutat om under den gångna veckan. Den totala handeln mellan länderna är numera inte så imponerande, men Ukraina har ett visst beroende av koks från Ryssland, och när dessa leveranser nu stoppas uppstår problem.

Jag skulle tro att dessa nya ryska åtgärder mot Ukraina, liksom ödet för de ukrainska sjömän som sitter fängslande i Ryssland efter incidenten i Kerch-sundet i februari, utgör ryska ”växelmynt” i det manövrerande med Ukraina som man med stor sannolikhet skapar en beredskap för.

I marginalen kan väl noteras att medan den ryska propagandan tidigare alltid talande om Ukraina som dominerat av mer eller mindre nazistiska och anti-semitiska strömningar, och motsvarande ofta återfanns på Aftonbladets kultursida, får Ukraina nu en judisk president och har redan en judisk premiärminister.

Och de högerextrema kandidaterna i valet misslyckades totalt.

EU-ledarna har varit snabba med att gratulera Zelenskiy och lova fortsatt samarbete och stöd. Märkligt vore det annars. Ett toppmöte mellan EU och Ukraina är redan tidigare inplanerat till i början av juli.

Veckan som kommer blir nu upptakten till det viktiga parlamentsvalet i Spanien under den kommande helgen. Socialistpartiet PSOE ser ut att klara sig väl, men det kan likväl bli ett resultat som leder till en högerkoalition under borgerliga Partido Popular, eller en låst situation.

Annars innebär veckan som kommer också toppmöte mellan EU och Japan i Bryssel, med premiärminister Shinzo Abe på plats och ett mer indirekt än direkt fokus på relationerna till Kina i olika avseenden.

Och fortfarande väntar vi ju på utgången av handelssamtalen mellan USA och Kina.

Viktigt i veckan är också att det gigantiska indiska parlamentsvalet, som ju sker i sju olika omgångar, nu går in i en ny fas med avgöranden i den stora delstaten Uttar Pradesh – Indiens största med mer än 230 miljoner invånare.

Först i slutet av maj kommer det totala valresultatet att vara klart.

På andra sidan Atlanten är det annars publiceringen av huvuddelen av den s k Mueller-rapporten som dominerar.

Den visar ingen konspiration mellan Trump-kampanjen och de olika ryska operationer som den militära underrättelsetjänsten GRU förefallit att ha hållit i trådarna för, men den visar i stället hur omfattande dessa, ofta i tätt samarbete med Wikileaks, varit.

Och i detta ligger en nyttig läxa för framtiden för oss andra.

För min del blir det en vecka med Stockholm i morgon, Norge med försvarsfrågor på onsdag och sedan efter nytt kort stopp hemma Paris med styrelsemöte med International Criss Group dagarna därefter.


Blandad bild i Finland.

15 april 2019

STOCKHOLM: Gårdagens riksdagsval i Finland resulterade i en splittrad bild med inget parti över 20%, och landet sällar sig därmed också i detta avseende till den europeiska trenden just nu.

Det blåste kraftigt mot den sittande regeringen efter det att den inte lyckats att föra den stora välfärdsreformen i hamn, och förloraren är framför allt statsministerns centerparti, medan däremot koalitionsbrodern samlingspartiet klarar sig relativt väl och trots viss minskning i röstandel faktiskt vinner ett mandat.

Som väntat blev socialdemokraterna efter åren i opposition största parti, men med ett resultat som var en bra bit svagare än vad man hoppats på – faktiskt det näst sämsta i partiets historia – och så gott som jämnstora med nationalkonservativa sannfinländarna och bara mycket marginellt större än samlingspartiet.

Sannfinländarna förefaller att ha varit själva valrörelsens vinnare, och ett nytt inslag i dess politik var tydligen motstånd mot klimatåtgärder på samma sätt som de s k gula västarna under sina protester i Frankrike.

Här ser vi kanske början till ett nytt inslag i den populistiska arsenalen.

De förefaller nu att ha etablerat sig ordentligt i det politiska landskapet. Det var ju 2011 som de gjorde entré med en skräll med ett resultat ett par procentenheter över gårdagens, men tesen var ju att de skulle malas ner av sin medverkan i regeringen under de senaste åren.

Och det var ju ingen vacker bild när de splittrades och t o m partiledaren lämnade partiet. Men till slut gjorde det ingen större skillnad. De lyckades återuppfinna sig självs.

Nu blir det med stor sannolikhet en socialdemokratiskt ledd regering, men vilken sammansättning den får i övrigt återstår att se.

Svenska Folkpartiet, som gjorde ett bra val, kommer väl sannolikt med i regeringen igen. Det behövs. Men antingen centern eller samlingspartiet, och sannolikt också de gröna, måste med för att man skall få ihop mandaten.

Att centern skulle klara av att gå in i regeringen igen i denna situation är väl inte så sannolikt, men det är inte heller säkert att politiska skillnader mellan socialdemokraterna och samlingspartiet kan överbryggas.

Lite mer besvärligt än vanligt blir det förvisso, men i Finland finns det vana och tradition att hantera situationer som denna.

Och kan socialdemokraterna i Sverige regera ett år på en moderat och kristdemokratisk budget och året därpå ha avskaffandet av värnskatten som huvudnummer i budgeten är väl det mesta möjligt.

Alltför lång tid får det dock inte ta.

Vid halvårsskiftet övertar Finland ordförandeskapet i EU, och gör det för en sexmånadersperiod då EU:s institutioner skall nybesättas och förhoppningsvis också beslut kan fattas om EU:s nya långtidsbudget.

Veckan som kommer för oss fram till presidentvalet i Ukraina på söndag, men innan dess är det på onsdag val i Indonesien av såväl president som parlament.

Det enorma parlamentsvalet i Indien, som inleddes den gångna veckan, sker i fem olika omgångar, men valet i Indonesien är ett av världens största demokratiska val på en och samma dag med 193 miljoner röstberättigade.

I Ukraina talar det mesta fortfarande för ett skifte, men i Indonesien pekar det mesta på att sittande presidenten Joko Widodo kommer att få ett nytt mandat,

Snart stundar påsken.

Innan jag då styr kursen mot våren i norra Italiens sol och blomstring blir det för min del ett dygn uppe i Tatra-bergen i Slovakien där vi i ECFR samlar några personer för att fundera på EU:s utrikespolitiska utmaningar under femårsperioden efter Europavalet.

Sådana finns – lindrigt uttryckt.


Världen från Washington.

14 april 2019

WASHINGTON: I sedvanlig ordning är den politiska scenen här totalt dominerad av den mycket inflammerade inrikespolitiska agendan. Och nästa åts presidentval börjar att närma sig.

Världen flämtar förbi lite då och då, men inte just ju inte så värst mycket mer än så.

Undantaget är möjligen situationen i Centralamerika, i alla fall som den manifesterar sig längs USA:s södra gräns.

Trump pratar ständigt om krisen vid gränsen, och alldeles fel har han inte i den delen. Trycket har ökat påtagligt på den senaste tiden, till stor del på grund av en allvar situation av laglöshet och våld i delar av Centralamerika, och den politik man har för att hantera situationen ger inte ett alltför imponerande intryck.

Det handlar om hur polariserad denna fråga har varit under åtskilliga åt. En rad administrationer har misslyckats. Jag minns hur den senare Georg Bush gjorde ett stort försök att få en reform genom kongressen, men till slut tvingades konstatera att det inte gick.

Annars handlar åtskilligt om de förväntningar som finns när den s k Mueller-rapporten om Rysslands inblandning i presidentvalet 2016 kommer att offentliggöras i början av den kommande veckan.

Någon ”smoking gun” när det gäller presidenten eller hans närmaste omgivning lär den inte innehålla, men åtskilligt övrigt av betydande intresse kan nog förutses. Sannolikt kommer vi att få än mer detaljer om de olika aktiviteter som ryska aktörer alldeles uppenbart ägnade sig åt.

Och det kan säkert vara lärorikt också för världen i övrigt.

Hur detta kommer att påverka den kommande politiken gentemot Ryssland spekuleras det åtskilligt om. Nu kanske, spekuleras det om, har Trump friheten att göra omfamning av Putin som många anser att han strävat efter länge.

Ett återupprättande av en strategisk dialog om viktiga frågor om rustningskontroll är förvisso angeläget.

Men så värst mycket mer är det svårt att se att det finns utrymme för. I kongressen arbetas det med ytterligare sanktioner mot Ryssland, och till det kommer en betydande motsättning om den situation i Venezuela som ligger tämligen högt upp på den politiska prioritetslistan här.

I veckan som gick var Sydkoreas president Moon Jae-in på besök i Vita Huset, och i några tweet återkom president Trump till sina ansträngningar med Nordkorea. Men de budskap som kommer från Pyongyang är fortfarande tämligen sträva.

Medan Vita Huset säger att ett tredje toppmöte kan komma på fråga, är budskapet från Pyongyang att ett sådant bara är meningsfullt om USA kan mildra sin syn när det gäller sanktioner. Och djärvt säger man att detta måste ske innan årsskiftet.

Samtidigt kommer rapporter om hur Nordkorea på olika sätt kringgår de sanktioner som ju beslutats av FN:s säkerhetsråd.

För Trump var det tveklöst en källa till betydande tillfredställelse att Benjamin Netanyahu ser ut att kunna fortsätta som Israels president. Axeln mellan de två och den politik de vill driva kommer med all sannolikhet att ytterligare fördjupas.

Inom kort kommer rimligen den Trump-administrationens fredsplan för Israel och Palestina som det talats om länge att publiceras. Att den ens skulle ligga i närheten av vad en rättvis fred byggd på två stater sida vid sida med varandra skulle innebära förefaller dessvärre närmast uteslutet.

Sannolikt bygger den på ekonomiska lindringar i den israeliska ockupationspolitiken kombinerat med fortsatt israelisk övergripande kontroll och acceptans av den israeliska bosättningspolitikens erövringar.

Den ursprungliga tanken i Vita Huset var ju att denna skulle kunna stödjas av Riyadh och Abu Dhabi eftersom den ju också skulle kunna innebära att man åtminstone indirekt kunde bilda mer gemensam front med Israel mot Iran.

Hur det kommer att bli med detta återstår att se.

Det finns ju en ny osäkerhet i arabvärlden efter det att åldrade ledare tvingats bort av stora demonstrationer i såväl Algeriet som Sudan under den allra senaste tiden, och försök från respektive regimer att stabilisera situationen med mer kosmetiska förändringar inte förefaller att ha lyckats.

Och det är väl sannolikt att detta gjort ledare i andra länder mindre benägna att ta strid med den allmänna opinionen genom att fullt ut stödja en Trump-plan som det är högeligen sannolikt att palestinska ledare kommer att se som orättvis och omöjlig.

Det amerikanska stödet för den israeliska politiken är mycket starkt. Utrikesminister Pompeo ville t ex på fråga inte på något sätt kommentera eller kritisera Netanyahu senaste uttalande om att annektera delar av den ockuperade Västbanken. Det är en mycket förändras amerikansk politik det handlar om.

Samtidigt strävar man efter att öka trycket på Iran. Länder som handlar med Iran kommer att beordras att skära ner detta än mer, men detta orsakar självklart betydande spänningar i relationerna till inte minst länder som Irak, Indien och Afghanistan.

Vart politiken syftar är inte alldeles klart, men i Teheran har man säkert inte glömt John Boltons uttalande om att välta regimen där helt och hållet över ända. Officiellt förnekas sådana ambitioner, men reellt är det i den riktningen som politiken tydligt rör sig.

Medan man således går till front mot regimen i Teheran, och ständigt talar om den i termer av terrorism, är det i den kommande veckan dags för en ny viktig förhandlingsomgång i Doha med talibanerna.

Och det sker samtidigt som det förefaller som om dessa går till förnyade attacker i Afghanistan, med också amerikanska dödsoffer under den senaste veckan.

Mycket mer skulle kunna sägas. Jag kommer att vara tillbaka här redan om några veckor för att diskutera mer kring utrikespolitiken och utmaningarna framöver.

Då borde handelsförhandlingarna med Kina vara avslutade – och möjligen ett nytt handelskrig med EU under uppsegling.

Senare denna söndag bär det hemåt mot Sverige.

Men innan dess kommer jag med stort intresse att ta del av resultatet av dagens riksdagsval i Finland.


Ett mycket förändrat Pittsburgh.

12 april 2019

PITTSBURGH: När president Trump beslöt att USA skulle lämna Paris-avtalet om klimatfrågorna gjorde han det också med en hänvisning till att han var president för Pittsburgh och inte för Paris.

Och med det syftade han alldeles självklart på den centrala roll som staden Pittsburgh haft under den starka amerikanska industrialismens era.

Här fanns Appalacherna rika tillgång på kol, och hit kunde man på Ohio-floden föra järnmalm från de Stora Sjöarna till de stålverk som producerade allt det som landets snabbt växande infrastruktur och globala makt krävde.

Pittsburgh var den mäktiga stålstaden framför andra. Och hit strömmade då invandrare från Europa för att slita i dess rykande stora anläggningar. Här skapades också förmögenheter som via kvarvarande stiftelser och annat fortfarande har stor betydelse i detta land.

Men den tiden är svunnen.

I dag är Pittsburgh inte längre stålstaden med föroreningar och smuts, utan en stad dominerad av universitet, forskning och inte minst hälsovård, och därtill rankad som en av städerna med bäst livskvalitet i USA. Det är en enorm och imponerande förändring staden gått igenom.

Universiteten här tillhör de ledande globalt när det gäller inte minst AI, och på gatorna här testas självkörande fordon av såväl Google som Ueber och andra som har lokaliserat betydande forskningsenheter hit.

Och faktiskt var det så att staden Pittsburgh inte röstade för Donald Trump. Att de omgivande områdena här i västra Pennsylvania i hög grad gjorde det är en annan sak.

Men i diskussioner med olika lokala företrädare här är engagemanget i klimatfrågorna lika starkt som hemma hos oss.

Här i Pittsburgh har också RAND sedan lite mer än två decennier sedan ett av sina forskningscentra, och därför har vi också vart fjärde år ett av våra styrelsesammanträden förlagda här.

Fokus för RAND:s arbete är det till svenska svåröversatta men viktiga begreppet public policy. Vi har ju inte heller den viktiga skillnaden mellan de två begreppen policy och politics.

Men det handlar om effekten av olika typer av politik och offentliga satsningar och om hur sådana bäst skall inriktas för att nå de resultat man eftersträvar.

En betydande del av RAND:s ca 2.000 forskare arbetar med dessa frågor med inriktning på olika delar av vad som här kallas nationell säkerhet, vilket är ett betydligt vidare begrepp än bara försvar.

Men inte minst här i Pittsburgh handlar det mycket om sociala och ekonomiska frågeställningar av olika slag.

Under vårt styrelsemöte här har vi diskuterar inte minst den stora och allvarliga opiod-krisen här, som varje dag skördar mer liv än våld med vapen eller trafiken, men också arbete med trafiksäkerhet, beroendet av rymdbaserade navigeringssystem, lokaliseringen av nya myndigheter och o8ja förslag till finansiering av hälsovårdssystemet i delstaten New York.

Det är alla områden där RAND har tunga uppdrag att utvärdera olika insatser och indierna möjliga vägar framåt.

Senare i dag fortsätter jag härifrån till Washington med en lite förändrad agenda.

Där kommer det att handla om utvecklingen i Ryssland och våra relationer dit, också det i regi av RAND men med ett brett deltagande av många som sysslar med dessa frågor.

I den politiska debatten här fortsätter presidenten att dominera, och dominera stort. Just nu är det svårt att se annat än att hans position är relativt stark.

Den s k Mueller-utredningen om möjlig konspiration med Ryssland förefaller ju att ha slutat i stort sett i ingenting, och detta spelar honom självklart i händerna.

Men redan börjar nästa års presidentval komma i fokus, och framför allt går spekulationerna höga om vem som kan komma att bli det demokratiska partiets utmanare. Många har anmält sig, f d vicepresidenten Joe Biden är väl den som i undersökningarna får högst stöd, men allt är öppet och mycket kan hända.

Den mycket påtagliga risken är dock att demokraterna under denna process glider längre vänsterut och därmed öppnar upp för Trump på ett sätt som han med all säkerhet kommer att utnyttja. Ett antal nya radikala röster gör sig påtagligt bemärkta i debatten om partiets framtid.

Till de olika skeendena på den globala scenen skall jag försöka återkomma innan jag under helgen lämnar Washington.


Regnigt men jäktigt i Bryssel.

09 april 2019

BRYSSEL: Mitt ärende här denna gång var att diskutera hur arbetet med att fastställa olika typer av standards – låter tråkigt! – faktiskt har stor betydelse för den globala ekonomins utveckling och Europas plats i denna.

Tydligt är detta förvisso i den aktuella diskussionen om 5G och Kina, men det gäller med minst samma kraft på många anda områden.

Traditionellt har Europa haft stor tyngd i detta globala arbete, men nu är det uppenbart att vi utmanas av andra aktörer. Och frågan är vilka slutsatser som detta borde leda till.

Men när man är här är det alltid mycket annat som fångar uppmärksamheten.

I går publicerades den senaste upplagan av de försök att se på det kommande decenniets frågeställningar som då och då görs med stöd också av olika tankesmedjor.

Och det blev några snabba kontakter under dagen också om hur detta skall följas upp.

Dagens viktigaste begivenhet i den regnkalla staden var annars toppmötet mellan EU och Kina.

En stor kinesisk delegation under premiärminister Li Keqiang mötte en stor EU-delegation under rådsordföranden Donald Tusk och kommissionspresidenten Jean-Claude Juncker.

Och förhandlingar som alldeles uppenbart inte var alldeles enkla ledde fram till en gemensam kommuniké som om den implementeras fullt ut innebär betydande och viktiga förändringar i kinesiskt uppträdande inte minst gentemot europeiska företag.

Men avgörande är alldeles självklart att detta faktiskt genomförs. Kommunikéer i sig förändrar inte världen.

Mötet här i Bryssel skall självfallet också ses i ljuset av de pågående förhandlingarna mellan USA och Kina. Åtskilligt av det som stod på agendan här står ju på agendan också i dessa.

Till det jag diskuterat här i dag hör också utvecklingen i EU:s östra grannskap.

Det finns naturligt nog ett stort intresse för utvecklingen i Ukraina. Vad kommer de olika valen där att resultera i? I maj är det dessutom dags att ihågkomna att det är ett decennium sedan EU:s Östliga Partnerskap mer officiellt sattes i sjön.

Det var ju som bekant ett resultat av ett initiativ av de dåvarande svenska och polska regeringarna.

Men åtskilligt annat tränger sig på i diskussioner här.

Hur långt kommer USA att driva sin konfrontation med Iran och hur stora är riskerna för att det faktiskt leder till krig? Vilka är de krafter som står bakom de militära operationer som nu skapat nyss kaos i Libyen och kollapsat den spröda politiska processen? Står vi inför en ny period av förändring i arabvärlden i ljuset av det som hänt i Algeriet och möjligen kommer att hända i Sudan? Hur långt kommer president Erdogan att driva sitt motstånd mot att oppositionen uppenbarligen vunnit lokalvalet också i Istanbul?

I St Petersburg ordnas i dessa dagar ett stort Arctic Forum, och i anslutning till detta har ju president Putin också bilaterala möten med Finlands och Islands presidenter samt Sveriges och Norges statsministrar.

Mötet är utan tvekan ett sätt att också internationellt markera Rysslands arktiska ambitioner.

Man hoppas att en panel inom FN snart skall avgöra frågor om avgränsning av det arktiska områden upp mot Nordpolen i rysk favör, och på mötet talas det tydligen också om de stora planer man har för kraftigt utbyggd produktion av naturgas inte minst från det arktiska Yamal-området.

Och allt detta är frågor som det förvisso ät viktigt att fortsätta att följa.

Efter ytterligare en kväll här sätter jag mig i morgon på flyg i riktning Pittsburgh i USA.

Där har vi styrelsesammanträde i RAND Corporation och vid sidan av uppenbara administrativa frågor handlar de sammanträdena alltid om delar av de olika forskningsuppdrag vi har för olika uppdragsgivare, och åtskilligt av detta handlar om olika utmaningar på den globala scenen.

Men det blir också åtskilligt om USA:s olika inre utmaningar. Den stora s k opiod-krisen – ett skenande och dödligt beroende av olika preparat – tillhör det som RAND ombetts att studera och komma med förslag kring.