Tillbaka.

20 augusti 2017

STOCKHOLM: Så är jag då åter tillbaka efter sommarens soliga dagar, och skall börja planera och förbereda för de dagar och veckor som kommer.

Med undantag för ett snabbt besök i London kommer det att bli en vecka i Stockholm för mig, och det kan behövas efter veckorna annorstädes.

Bläddrar jag i olika internationella media är det åter tumulten kring Vita Huset som dominerar.

Tydligen görs nu ett nytt försök att få den kantrande administrationen på någon typ av rätare köl, men har man följt vad som varit är det svårt att se att någon avgörande förändring till det bättre är att vänta.

Det är ju i det ovala rummet självt som det avgörande problemet ligger.

På den europeiska scenen är det, av lätt insedda skäl, reaktionerna på händelserna i Barcelona och Åbo som domineer. I bägge fallen vansinnesmord av unga män med marockanskt ursprung.

Tretton döda i Barcelona, och två döda i Åbo.

Och inte minst Finland ligger oss nära.

Under slutet av veckan kommer ju firandet av 100-åringen Finland till
Kungsträdgården i Stockholm med en uppsjö av mer eller mindre festliga arrangement.

Dit kommer också Finlands president Niinistö som ju nyligen i Olofsborg i östra Finland träffade president Putin och som i slutet av månaden i Washington skall träffa president Trump.

Men mer om detta i dagarna som kommer.


Snart är det slut..

13 augusti 2017

VID MEDELHAVET: Sakta börjar bortavaron från huvudstaden uppe i norr att lida mot sitt slut. I slutet av veckan är jag tillbaka där Mälaren och Saltsjön förenas.

Under de senaste veckorna har det varit en blandning av kust i Kroatien och Montenegro och fascinerande inland i Bosnien och Montenegro.

Men här nere är politiken ständigt närvarande, och det har blivit många samtal om denna fascinerande och mångfasetterade regions olika utmaningar och problem.

Och dem kommer vi i ECFR nog att ha anledning att sätta lite högre på vår agenda under det kommande månaderna.

Sakta drar den europeiska politiken nu igång.

I Tyskland ser vi början på den viktiga valrörelse som för fram till valet till fÖrbundsdagen den 25 september.

Mycket talar för att CDU/CSU och Angela Merkel kommer att klara sig bra, och men det mesta talar också för att de kommer att behöva en koalitionspartner för att kunna regera.

Och vilken det blir saknar förvisso inte intresse.

För min del kommer det ty följande att bli några nedslag i Tyskland under de kommande veckorna.

I Frankrike måste president Macron visa att han förmår att liberalisera landets antikverade arbetsmarknadslagstiftning, och det måste han nog skapa klarhet om under september.

Fördröjs det för mycket är risken för att för mycket motstånd byggs upp. I Frankrike tycker man om att demonstrera och protestera.

Och tillsammans måste Berlin och Paris, när dessa två skeden passerats, diskutera vilka visioner de har för det europeiska samarbetet. Spekulationerna är många, liksom förhoppningarna, men än är ingenting konkret.

I London håller verkligheten på att hinna upp regeringens försök att med simpel retorik blunda för en del av de obehagliga realiteterna i Brexit-processen.

Mycket tid har redan förlorats, och klockan tickar obönhörligen.

Just nu diskuteras olika typer av övergångslösningar – ett ämne som regeringen May hitintills försökt att undvika.

Viktigt som detta är, är det ju också viktigt att svara på frågan vad dessa kommer att vara en övergång till.

Och också på den punkten råder betydande osäkerhet. Dimman ligger fortfarande tät över de brittiska öarna i dessa frågor.

På den vidare scenen går det inte att undvika att notera att president Trump från olika golfklubbar hotar än det ena landet och än det andra med krig.

Man skulle önska att han i stället ägnade golfen större uppmärksamhet.

Nordkorea och dess kärnvapen- och robotambitioner är ett högst reellt problem, mer upptrappad och hotfull retorik utan substans kan lätt leda till att man snubblar in i en värre situation.

Diskreta samtal lär föras mellan amerikanska och nordkoreanska företrädare i New York, men substansen i dessa förefaller hitintills ha varit begränsad.

Och snart drar säsongen med gemensamma amerikanska och sydkoreanska militära övningar i gång. Ofta leder det till att Pyongyang höjer spänningen ytterligare.

Det blir besök även i Seoul för min del under början av hösten. Det har sitt intresse att lyssna på bedömningarna där.

På närmare håll kommer säkerhetspolitiken sannolikt åter att komma i skarpare fokus i samband med stora militära övningar.

I Sverige kommer vi att se den största militära övningen sedan tiden då jag var statsminister, men med en utländsk västlig medverkan som vi aldrig tidigare varit i närheten av och som i alla fall delar av regeringen känner en betydande stolthet över.

Och i Ryssland och Vitryssland är det ungefär samtidigt dags för den stora övningen Zapad. Vart fjärde år över man i riktning Väst, men nu blir det med all sannolikhet med ny kapacitet och styrka.

På sina håll finns farhågor för att övningen kommer att innebära att ryska stridskrafter etablerar sig mer permanent i Vitryssland.

I skuggan av detta förbereder andra delar av regeringen vad som i realiteten skulle vara ett tvärt kast i vår säkerhetspolitik genom att stoppa vår Nato-option och kraftfullt begränsa den möjliga militära samverkan med väst.

Och att tydligen göra det utan vare sig bredare eller djupare analys av konsekvenserna.

Vi får se vad som händer med detta. Viktigt är det förvisso.

Men än återstår några dagar av sol här nere. Den värsta värmen har dragit förbi. Nu är det varmt, vacker och angenämt.


Och så har det blivit augusti.

05 augusti 2017

VID MEDELHAVET: Så har då juli hunnit bli augusti, och över denna del av Europa lyser solen och värme finns det i alla fall ingen anledning att klaga på brist på.

Tvärt om, skulle nog åtskilliga säga.

Från hemlandet kommer bulletiner mest om regeringens hantering – eller brist på hantering – av säkerhetsfrågor.

Med viss erfarenhet av denna typ av frågor under åtskilliga år är det många fråge- och utropstecken jag har anledning att sätta i kanten på de olika beskrivningarna.

Det är illa när det gäller denna sak. Dock är jag än mer bekymrad över att denna brist på samordnad hantering drabbat andra och måhända än viktigare frågor.

Men till detta finns det säkert anledning att återkomma längre fram.

På den vidare scenen är kanske det mest anmärkningsvärda under de senaste veckorna det tydligen totala sammanbrottet i relationerna mellan Vita Huset och Kreml.

Kremls beslut att reducera personalen vid de amerikanska diplomatiska beskickningarna i Ryssland med 750 personer är dramatiskt, och samma måste sägas om det kongressbeslutet om utökade sanktioner mot Ryssland som president Trump om än motvilligt nu skrivit under.

Ur detta kan knappast något gott komma.

Diplomatiska kanaler behövs, och värdet av sanktionsinstrumentet överskattas ofta dramatiskt, inte minst i den amerikanska debatten.

Vad detta kan tänkas leda till när det gäller Rysslands fortsatta agerande gentemot Ukraina återstår att se. En del förvirrade och delvis motsägelsefulla signaler tyder på att den saken är föremål för diskussion.

Min tes förblir dock att vi sannolikt inte kan förvänta oss särskilt mycket före det ryska presidentvalet i mars nästa år.

Men osvuret är bäst.

USA har tillsatt en särskild representant i frågan. Och Kurt Volker är kunnig om europeisk säkerhetspolitik.

Han har öppnat för att ge Ukraina stöd också med olika vapenleveranser, och det sägs att försvarsminister Mattis skickat samma rekommendation till Vita Huset.

Vad som kommer att hända med frågan där är dock skrivet i stjärnorna. Och det gäller dessvärre inte bara den frågan.

Under flera månader har USA:s politik vad gäller konflikten i Afghanistan varit föremål för olösta tvister i Vita Huset, och utgången av dem är fortfarande oklar. Illa.

Det är inte bara i Kreml som man känner stigande frustration över vad som händer eller inte händer i huset vid Pennsylvania Avenue.

Från europeiskt perspektiv är signalerna vad gäller det nukleära avtalet med Iran också starkt oroande, och om detta skrev jag i en kolumn i Washington Post i veckan.

Uppenbart är att Trump vill riva upp avtalet, men uppenbart är också att alla mer ansvariga i dessa frågor i Washington inte vill det. Nu förefaller man försöka arbeta fram en strategi för att försöka provocera Iran till att på ett eller annat sätt äventyra avtalet.

I dag tillträder i Teheran president Rouhani officiellt sin andra mandatperiod, och bland de som finns på plats finns också EU:s Federica Mogherini, vilket är en signal som borde uppfattas i Washington.

Det är inte svårt att se hur spänningarna ökar i denna vidare region, och att i det läget provocera fram en onödig konflikt med Iran framstår som exceptionellt omdömeslöst.

Den politiska konflikten mellan å ena sidan främst Saudiarabien och Emiraten och å den andra Qatar fortsätter utan någon lösning i sikte.

Det var president Trump som genom sitt agerande öppnade för den, och det är utrikesminister Tillerson som hitintills misslyckats med att lösa den.

Den har i sin tur andra negativa effekter. Den humanitärt allt mer katastrofala situationen i Yemen blir allt värre när ingen förmår att få ett slut på konflikten där.

Och också i den komplicerade situationen i Libyen ser vi hur den politiska konflikten i Gulfen komplicerar.

I Libyen har president Macron kastat sig in i ett försök att få en politisk lösning, samtidigt som Italien i tilltagande och förståelig desperation över strömmen av personer över Medelhavet vidtar nya åtgärder.

Jag är nog inte den enda som har svårt att se en samordnad europeisk politik här.

En sådan behövs sannerligen.

Viktiga och bra rapporter från såväl International Crisis Group som European Council on Foreign Relations under de senaste veckorna har belyst hur avgörande en tydlig politik gentemot såväl Libyen som hela bältet av stater omedelbart söder om Sahara är.

Om den fortsatta konflikten i Syrien talas det föga i dessa dagar. Trump har avbrutit det väpnade stödet till olika s k moderata oppositionsgrupper, och fokuserar på kampen mot Daesh.

Mosul är återerövrat, men tydligen till betydande del förstört. Och i Raqqa sägs det finnas kring 4.000 militanta Daesh-soldater beredda på den striden. Hettan torde dock just nu göra större strider mycket svåra.

Längre bort forsätter Pyongyang att visa att man menar allvar med sin avsikt att utveckla en interkontinental vapenbärare för sina kärnvapen.

Och USA tvingas snart överge illusionen att detta är en fråga som man kan förvänta sig att Peking efter mild övertalning löser ut. Besvärliga beslut väntar under de kommande månaderna. Situationen blir tilltagande farlig.

I Kina förbereds nu den 19:e partikongressen, och härom dagen firades 90 år av vad som kallas Folkets Befrielsearmé med ett tal av partichefen Xi Jinping som visade den vikt man nu lägger vid avancerad militär styrka.

Hur relationen med USA kommer att utvecklas är osäkert. Försöken att lösa upp de handelspolitiska spänningarna förefaller inte att ha gett önskat resultat. Också frågan om Nordkorea, förstås.

Europa har vid det här laget gått på semester. Det råder stillhet i de flesta huvudstäder.

Den senaste stora s k Eurobarometern visar en stigande optimism om EU runt om i Europa, och ekonomierna går nu tydligt bättre. Arbetslösheten är lägre än på nästan ett decennium.

Det verkar vara mycket länge sedan de dagar då de flesta verkade förutspå eurons snara sammanbrott och ekonomiernas ofrånkomliga kollaps.

Att den globala ekonomin också tuffar på har självfallet sin betydelse också för Europa.

Ett tag till blir det sol och värme för min del. Och kanske en liten reflektion över världen då och då.