Och vad händer där ute?

29 augusti 2017

STOCKHOLM: Någon lysande inledning blev det knappast på den tredje förhandlingsomgången mellan EU och Storbritanniens i Bryssel i går.

EU:s chefsförhandlare Michael Barnier fann sig föranlåten att offentligt uppmana Storbritannien att nu börja förhandla seriöst om de olika frågor som måste lösas. Men om den uppmaningen kommer att få någon mer omedelbar effekt är ännu oklart.

Tiden rinner, och de saker som måste lösas är många.

Det dessvärre är tydligt att den brittiska regeringen är ovillig att offentligt diskutera och medge de kompromisser som måste till för att i alla fall något lindra de negativa effekterna av att man lämnar EU våren 2019.

I går lyssnade jag också på EU:s ”utrikesminister” Federica Mogherini när hon lade ut texten om sina politiska prioriteringars under det kommande året.

Åtskilligt var självfallet både bra och viktigt, men jag förvånades över att de olika utmaningarna i östra Europa över huvud taget inte fanns med i hennes prioriteringar.

Relationerna med Argentina är självfallet viktiga, men att hon avlagt fler besök i Buenos Aires än i Kiev framstår ändå som något märkligt.

På närmare håll går nu den norska valrörelsen in i ett mer avgörandet skede ungefär valet till stortinget den 11 september.

Under lång tid har alla opinionsundersökningar entydigt pekat på att Arbeiderpartiet skulle bli valets segrare och Jonas Gahr Störe Norges nya statsminister.

Så kan det möjligen fortfarande bli – lägger man samman augustis olika undersökningar är det fortfarande pytteknapp övervikt för regeringsskifte – men den ena undersökningen efter den andra visar nu att det i stället är Höyre och statsminister Erna Solberg som har momentum i valrörelsen.

Erna har nu passerat Jonas som mest populära kandidat till statsministerposten. Och det förefaller som om Arbeiderpartiet har tappat stöd under de senaste veckorna.

Norge är Sveriges största handelspartner och ett viktigt samarbetsländer i en rad viktiga hänseende.

Tragiskt nog står man ju utanför EU – efter det att Norge, Finland och Sverige tillsammans undertecknat avtalen om medlemskap förlorade man ju i Norges med knapp marginal folkomröstningen hösten 1994 – men landet har en påtagligt stark position inom det västliga försvarssamarbetet och Nato.

Lovord vad gäller försvaret fick också Finlands president Sauli Niinistö höra när han i går togs emot i Vita Huset av president Trump. Det var tydligen första gången på 15 år som en finsk president stigit in i Oval Office.

Baltisk säkerhet och arktiskt samarbete också med Ryssland hörde till de ämnen som Sauli Niinstö tog upp, medan det förefaller som om Donald Trump var mer fokuserad på frågor kring Mellersta Östern.

Signalerna vad gäller de bilaterala relationerna var uppenbarligen positiva – Trump hastade visserligen iväg och sade att Finland nu beslutat köpa F18-flygplan, men det dementerades snabbt.

Och för president Niinistö en ytterligare fjäder i hatten efter de senaste månadernas samtal ocdså med Rysslands Vladimir Putin och Kinas Xi Jinping.

Av Kina blir det mer för mig i kväll när jag har middag med Australiens f d både premiär- och utrikesminister Kevin Rudd.

Vi känner varandra väl sedan åtskilliga år, och hans expertis om utvecklingen i och kring Kina lyssnar jag gärna på.

Mycket kommer att hända kring dessa frågor.

I Kina kommer kommunistpartiet att hålla sin 19:e partikongress och det spekuleras flitigt i vad som kan tänkas komma ut ur denna.

Samtidigt finns tilltagande frågetecken kring delar av de ekonomiska relationerna med det stora landet. Vår öppenhet för investeringar från Kina motsvaras t ex inte alls av motsvarande öppenhet från kinesisk sida, och detta kommer vi med all säkerhet att få höra mer om.


Inför en ny vecka.

27 augusti 2017

STOCKHOLM: Härlig sensommarhelg hemma, men åtskilligt att ta tag i efter sommaren och inför hösten.

Den inrikespolitiska utvecklingen innebär betydande dramatik.

Valet av ny partiledare för moderaterna är alldeles självklart mycket viktigt.

Det måste till en ny start i samband med den planerade partistämman i mitten av oktober.

Och dit är det inte särskilt långt.

Men även i övrigt är det en volatil situation just nu.

Regeringen tvingades stryka flagg vad gäller två av de tre skadliga skattehöjningar som alliansen kritiserat.

Och det kom ju efter det att regeringen tvingats offra två av tre stadsråd som kritiserades av alliansen.

Tillsammans demonstrerar detta hur dramatiskt svag regeringens parlamentariska ställning är. Mer turbulens är med all sannolikhet att vänta.

Men svensk ekonomi går mitt i allt detta mycket bra.

Låga räntor, svag valuta och god internationell konjunktur ger utomordentliga förutsättningar.

Oroande är att det ekonomer kallar jämviktsarbetslösheten biter sig fast på en rätt hög nivå. Arbetsmarknaden fungerar inte som den borde.

Och det försvårar den stora uppgift som ju integrationen av flyktingvågen 2015 kommer att vara under de kommande åren.

I den vidare världen startar i Bryssel i morgon den tredje rundan av Brexit-förhandlingar, och frågan är om man kommer att fortsätta att mest trampa vatten eller börja röra sig framåt.

EU27 är ju tydliga med att främst frågan om betalningar, men också medborgares rättigheter, måste redas ut innan man är beredd att gå över till att diskutera den framtida relationen.

Tanken var att detta skulle klaras av till oktober eller så, för att sedan skifta över till de mer långsiktiga frågorna för att lösa ut dem till nästa höst.

Förhandlingsomgången nu blir viktig om inte den tidtabellen skall kollapsa alldeles.

I morgon har också president Macron kallat till toppmöte med EU:s fyra största länder – förutom Frankrike, och nu utan Storbritannien, är det Tyskland, Italien och Spanien.

Egentligen är detta ett oskick. Viktiga framtidsfrågor för EU skall diskuteras av samtliga medlemsstater, och inte av något självutnämnt direktorat.

Vad som kommer ut ur det hela återstår att se. Tyskland är upptaget av sin valrörelse, relationerna mellan Rom och Paris är just nu inte de bästa och Macron själv har kört in i en rejäl konfrontation med Polen.

Lite längre bort – i Mexico City, för att vara exakt – inleds den avresa omgången av förhandlingarna mellan USA, Canada och Mexico om att modifiera NAFTA-avtalet mellan dem.

Också här är det bråttom.

Mexico har presidentval nästa sommar, och allt borde helst vara klart innan årsskiftet. Men om det går att så snabbt få president Trump att kliva ner från son retorik i frågan återstår att se.

I Saudiarabien inleds mot slutet av veckan hadj – miljoner muslimer från hela världen som kommer till Mecca. I år också från Iran efter en paus förra året efter de stora olyckorna i Mecca året innan.

Dit reser, av lätt insedda skäl, inte jag.

För mig stundar ännu en vecka här hemma. Inte en enda resa står på schemat – men det kommer att bli värre längre fram.


Dramatisk dag.

25 augusti 2017

STOCKHOLM: Varierande och sannerligen inte odramatiska dagar i Stockholm, och då inte minst i mitt eget parti.

Att jag är starkt bekymrad över utvecklingen säger sig självt.

Jag tror – vilket jag ser att Annie Lööf också säger – att Anna skulle ha blivit en bra statsminister, och jag vet att hon var brett uppskattad i alliansen och i dess arbete.

Gårdagen inledde firandet i Stockholm av Finlands 100 år som självständig nation, och det skedde bl a med ett välbesökt seminarium om det ekonomiska samarbetet mellan våra länder som inleddes av vår egen Kung liksom av Finlands president Sauli Niinistö.

Och det blev ett mycket bra seminarium, där skogsindustrin förvisso nämndes, men där fikis kom att ligga på dynamiken och dramatiken i den digitala utvecklingen och alla de möjligheter denna innebär för våra bägge länder.

Möjligen skulle jag ha velat lägga till att vi i detta viktiga samarbete måhända skulle inkludera också Estland.

Det finns delar av den digitala omvandlingen där detta andra land vid Finska Viken ligger betydligt före våra bägge länder.

Och för mig har dessa frågor fortsatt under dagen, med någon timma av diskussion med en studiekrets med anslutning till den internationella ICANN-organisation som ju har ansvaret för det globala domännamnsystemet.

Det kan låta tekniskt, men det handlar om själva kärnan i internet.

Där fanns ledningen för ICANN liksom engagerade företrädare för olika länder som tillmäter dessa frågor den betydelse de förtjänar.

Internet har snabbt blivit världens viktigaste infrastruktur, och hållet nu på att bli infrastrukturen för alla andra infrastrukturer också.

Och frågor om cybersäkerhet och cyberkonflikter har ju närmast exploderat på den politisks agendan i olika länder.

Så diskussionen handlade en del om slutsatserna från den globala kommission i dessa frågor som jag ju ledde under ett par år, men också om utmaningar som möter den nya globala kommission som jag ju också sitter med i.

På eftermiddagen var det så minnesstund över Mats Johansson i Stockholm.

I en överfylld lokal talade också jag om Mats insatser under de decennier vi känt varandra, om det personliga tomrum han lämnat efter sig men också om vår gemensamma skyldighet att bygga vidare och se till att det inte blir något politiskt tomrum.

Fint var att också Urban Ahlin, numera som bekant riksdagens talman, kom och uttryckta sin aktning för allt det som Mats gjort.


Så talade då Trump om Afghanistan.

22 augusti 2017

STOCKHOLM: Så har då president Trump efter mycken tövan lagt ut texten om sin administrations politik vad gäller konflikten i Afghanistan.

Att han talar om sin ”frustration” över frågan är knappast ägnat att förvåna. Han gick på val med en politik, och blir nu ledare för en annan.

Och konflikten är på många sätt frustrerande. Den är efter 17 år nu det längsta kriget i USA:s historia, och det man satsat bara på utvecklingshjälp av olika slag överskrider vad Marshall-planen för att hjälpa Europa efter andra världskriget kostade.

Men att bara dra tillbaka de någon mer än 8.000 amerikanska soldater som nu finns i landet var ingen option.

På en viktig punkt ger Trump nu politiken en inriktning som fördelaktigt skiljer den från Obama-administrationens.

Medan den förra ägnade hektakomber av tid åt att diskutera truppnumerär och tidplaner för tillbakadragande säger nu Trump att det är slut med detta, utan att engagemanget kommer att bestämmas av utvecklingen på marken.

Vad detta kommer att innebära konkret återstår att se, men det finns i alla fall ingen tidpunkt som Talibaner och andra bara kan vänta ut, och sannolikt får berörda amerikanska militära befälhavare större flexibilitet vad gäller närvaron.

Det – liksom det faktum att han överger sin tidigare politik – måste noteras på det positiva kontot.

Ingen konflikt av dessa karaktär kan föras till enbart en militär lösning. På den punkten är historiens lärdom tämnligen entydig.

Det som dessutom krävs är dels en politisk strategi för att få den afghanska staten, inklusive dess säkerhetsstyrkor, att stå någorlunda på egna ben och dels en omfattande regional strategi som gör att alla aktörer drar åt samma håll.

När dessa faktorer är på plats ökar dramatiskt möjligheterna för en politisk lösning.

Hur den amerikanska politiken kommer att se ut i dessa avseenden är inte alldeles klart.

Å ena sidan säger Trump att nu skall det inte längre handla om s k nationsbyggande och lära demokrati, men å andra sidan säger han att reformer är mycket viktiga och måste till.

Det är t ex svårt att se att USA kan vara alldeles likgiltigt inför hur Afghanistans kommande val kommer att skötas – går de snett kan landet mycket snabbt hamna i ett än mer prekärt läge.

Vad gäller den nödvändiga regionala strategin nämner Trump inte med ett ord vare sig Kina, Ryssland eller Iran, trots att detta är länder vars inflytande och betydelse det inte går att bortse från.

En rimlig strategi måste snarare bygga på att engagera dem än mer.

Men Trump signalerar mycket tydligt en kyligare politik gerntemot Pakistan och en önskan om att engagera Indien tydligare i Afghanistans utveckling.

Och här ger han sig in i ett verkligt minfält.

Den indiska rollen är förvisso både konstruktiv och viktig, men om den betonas för mycket är risken betydande att de säkerhetsintressen i Pakistan som ser utvecklingen i Afghanistan mest i perspektivet av konflikten med Indien kommer att bli än mindre konstruktiva.

Just nu är vi dessutom inne i en fas i Pakistan där just dessa intressens inflytande torde vara mycket stort – politiskt tumult har försvagat den politiska makten.

Så det finns positiva drag i den nya ansatsen, men knappast någonting som skulle kunna förtjäna beteckningen ny strategi, och dessutom i det bredare regionala perspektivet ansatser som i värsta fall kommer att göra en lösning än svårare.

Vi bygger inte nationer – vi jagar terrorister. Så sammanfattade Trump.

Men långsiktigt är det genom att bygga stater med förmågan att själva bekämpa terrorismen som framgång kan vinnas.

Och egentligen bara så.


Om Ukraina och Afghanistan.

21 augusti 2017

STOCKHOLM: Första dagen bakom skrivbordet igen, och den har dominerats av att gå igenom den nya listan med inbjudningar för hösten som kommit in under sommarens soliga dagar.

I sedvanlig ordning har jag som ambition att resa lite mindre, men det ser ut att bli rätt fullt i alla fall.

På den vidare scenen har i dag USA:s Kurt Volker och Rysslands Vladislav Surkov träffats i Minsk för att tala om Rysslands agerande i Ukraina och den s k Minsk-processen.

Denna hanteras ju huvudsakligen av Berlin och Paris, men det har hela tiden funnits ett parallellt och samordnat spår med Washington.

Om det kommer ut så mycket ur dagens möte är väl tveksamt.

Jag tror mig veta ungefär vad Kurt Volker tycker i frågan, och Vladislav Surkov hade jag möjlighet till ett omfattande meningsutbyte med i ärendet förra året.

Nu tror jag de mest känner varandra på pulsen för att se om det finns några öppningar.

Och Kurt Volker fortsätter sedan via Vilnius till Kiev där han träffar bl a USA:s försvarsminister Mattis för diskussioner i frågan.

Senare i kväll kommer president Trump att hålla ett tal där vi förväntas få större klarhet om den amerikanska politiken om Afghanistan.

Det blir viktigt.

När jag i annat sammanhang var i Washington i början av maj var senator John McCain öppen med de rekommendationer i den frågan som då lagts på presidentens bord, men sedan dess har det tydligen varit inbördeskrig i Vita Huset i ärendet och ingenting har hänt.

Militära förstärkningar är sannolikt nödvändiga, men sådana måste självfallet vara en del av en politisk strategi, och denna måste för att ha några som helst utsikter till framgång vara väl koordinerade med alla relevanta aktörer.

Hur det blir med den saken återstår att se.

Diplomati har ju, för att uttrycka saken diplomatiskt, hitintills inte varit Trump-administrationens paradgren.

Men viktigt är att Afghanistan och de fortsatta utmaningarna där inte glöms bort.

Den läxan borde vi ha lärt oss.


Tillbaka.

20 augusti 2017

STOCKHOLM: Så är jag då åter tillbaka efter sommarens soliga dagar, och skall börja planera och förbereda för de dagar och veckor som kommer.

Med undantag för ett snabbt besök i London kommer det att bli en vecka i Stockholm för mig, och det kan behövas efter veckorna annorstädes.

Bläddrar jag i olika internationella media är det åter tumulten kring Vita Huset som dominerar.

Tydligen görs nu ett nytt försök att få den kantrande administrationen på någon typ av rätare köl, men har man följt vad som varit är det svårt att se att någon avgörande förändring till det bättre är att vänta.

Det är ju i det ovala rummet självt som det avgörande problemet ligger.

På den europeiska scenen är det, av lätt insedda skäl, reaktionerna på händelserna i Barcelona och Åbo som domineer. I bägge fallen vansinnesmord av unga män med marockanskt ursprung.

Tretton döda i Barcelona, och två döda i Åbo.

Och inte minst Finland ligger oss nära.

Under slutet av veckan kommer ju firandet av 100-åringen Finland till
Kungsträdgården i Stockholm med en uppsjö av mer eller mindre festliga arrangement.

Dit kommer också Finlands president Niinistö som ju nyligen i Olofsborg i östra Finland träffade president Putin och som i slutet av månaden i Washington skall träffa president Trump.

Men mer om detta i dagarna som kommer.


Snart är det slut..

13 augusti 2017

VID MEDELHAVET: Sakta börjar bortavaron från huvudstaden uppe i norr att lida mot sitt slut. I slutet av veckan är jag tillbaka där Mälaren och Saltsjön förenas.

Under de senaste veckorna har det varit en blandning av kust i Kroatien och Montenegro och fascinerande inland i Bosnien och Montenegro.

Men här nere är politiken ständigt närvarande, och det har blivit många samtal om denna fascinerande och mångfasetterade regions olika utmaningar och problem.

Och dem kommer vi i ECFR nog att ha anledning att sätta lite högre på vår agenda under det kommande månaderna.

Sakta drar den europeiska politiken nu igång.

I Tyskland ser vi början på den viktiga valrörelse som för fram till valet till fÖrbundsdagen den 25 september.

Mycket talar för att CDU/CSU och Angela Merkel kommer att klara sig bra, och men det mesta talar också för att de kommer att behöva en koalitionspartner för att kunna regera.

Och vilken det blir saknar förvisso inte intresse.

För min del kommer det ty följande att bli några nedslag i Tyskland under de kommande veckorna.

I Frankrike måste president Macron visa att han förmår att liberalisera landets antikverade arbetsmarknadslagstiftning, och det måste han nog skapa klarhet om under september.

Fördröjs det för mycket är risken för att för mycket motstånd byggs upp. I Frankrike tycker man om att demonstrera och protestera.

Och tillsammans måste Berlin och Paris, när dessa två skeden passerats, diskutera vilka visioner de har för det europeiska samarbetet. Spekulationerna är många, liksom förhoppningarna, men än är ingenting konkret.

I London håller verkligheten på att hinna upp regeringens försök att med simpel retorik blunda för en del av de obehagliga realiteterna i Brexit-processen.

Mycket tid har redan förlorats, och klockan tickar obönhörligen.

Just nu diskuteras olika typer av övergångslösningar – ett ämne som regeringen May hitintills försökt att undvika.

Viktigt som detta är, är det ju också viktigt att svara på frågan vad dessa kommer att vara en övergång till.

Och också på den punkten råder betydande osäkerhet. Dimman ligger fortfarande tät över de brittiska öarna i dessa frågor.

På den vidare scenen går det inte att undvika att notera att president Trump från olika golfklubbar hotar än det ena landet och än det andra med krig.

Man skulle önska att han i stället ägnade golfen större uppmärksamhet.

Nordkorea och dess kärnvapen- och robotambitioner är ett högst reellt problem, mer upptrappad och hotfull retorik utan substans kan lätt leda till att man snubblar in i en värre situation.

Diskreta samtal lär föras mellan amerikanska och nordkoreanska företrädare i New York, men substansen i dessa förefaller hitintills ha varit begränsad.

Och snart drar säsongen med gemensamma amerikanska och sydkoreanska militära övningar i gång. Ofta leder det till att Pyongyang höjer spänningen ytterligare.

Det blir besök även i Seoul för min del under början av hösten. Det har sitt intresse att lyssna på bedömningarna där.

På närmare håll kommer säkerhetspolitiken sannolikt åter att komma i skarpare fokus i samband med stora militära övningar.

I Sverige kommer vi att se den största militära övningen sedan tiden då jag var statsminister, men med en utländsk västlig medverkan som vi aldrig tidigare varit i närheten av och som i alla fall delar av regeringen känner en betydande stolthet över.

Och i Ryssland och Vitryssland är det ungefär samtidigt dags för den stora övningen Zapad. Vart fjärde år över man i riktning Väst, men nu blir det med all sannolikhet med ny kapacitet och styrka.

På sina håll finns farhågor för att övningen kommer att innebära att ryska stridskrafter etablerar sig mer permanent i Vitryssland.

I skuggan av detta förbereder andra delar av regeringen vad som i realiteten skulle vara ett tvärt kast i vår säkerhetspolitik genom att stoppa vår Nato-option och kraftfullt begränsa den möjliga militära samverkan med väst.

Och att tydligen göra det utan vare sig bredare eller djupare analys av konsekvenserna.

Vi får se vad som händer med detta. Viktigt är det förvisso.

Men än återstår några dagar av sol här nere. Den värsta värmen har dragit förbi. Nu är det varmt, vacker och angenämt.