Vecka med Europavalet

Underbar sommarsöndag i Stockholm. Det fanns ett behov att komma i ordning efter veckan i Asiens olika delar.

Nu stundar däremot en vecka helt och hållet hemma i Sverige. Någon gång skall även detta ske.

Den kommer jag inte minst att ägna åt olika aktiviteter med anledning av valet till Europaparlamentet om en vecka.

Det är ett viktigt val.

Att vi svenskar visar att vi vill vara med och påverka Europa – att vi inte ligger på sofflocket när framtiden formas. Och att vi väljer bra kandidater som kan göra en skillnad i Europaparlamentets arbete.

Jag skulle tro att detta kommer att bli det första riktiga personvalet i Sverige – även om det självfallet är partivalet som anger den politiska inriktningen.

Så det blir lite kampanjaktiviteter – jag återkommer när detaljerna har klarnat.

Det skall bli kul att diskutera Europa på gator och torg!

Hemma från Dushanbe

Så har jag då kommit tillbaka till Stockholm – mest direkt efter lite mer än ett dygn i Tadzjikistan och dess huvudstad Dushanbe.

Mitt ärende där var att som en del av den s k EU-trojkan föra samtal med utrikesministrarna från samtliga de fem centralasiatiska staterna.

Och det var det vi gjorde – under fredagen med dem var och en för sig, och under fredagen en gemensam överläggning om det samlade samarbetet mellan dem och Europeiska Unionen.

För mig var det första besöket i detta land – ca 6 miljoner människor inklämda mellan floden Amu-Darja och Afghanistan å den ena sidan och imponerande bergsmasssiv på två andra, med Pamir-massivet mot Kina med toppar upp mot de allra högsta i världen.

När vi flög till Dushanbe i fredags förmiddag var det en kristallklar dag när vi hade kommit in över Ganges breda land i norra Indien.

Och sedan gled vi över Indus-floden in över de oländiga bergstrakter som både skiljer och förenar Pakistan och Afghanistan. Under oss visste vi att närmare två miljoner människor var på flykt undan strider, och rök här och var kunde möjligen komma från strider.

Till höger om oss hade vi bergsmassivet Tora Bora, och långt, långt borta tornade Pamir massivt upp sig mot skyn. Vi smög över Kabul, beundrade bergen i Hindu Kush och kunde sedan blicka ner mot Mazar-e-Sharif innan vi korsade Amu-Darja och började svänga in mot Dushanbe.

Jag kunde t o m se vad som finns kvar av den uråldriga staden Balkh i norra Afghanistan – den hämtade sig aldrig efter mongolernas härjningar.

Tadzjikistan är ett land som i dag drabbas hårt av den ekonomiska krisen.

Ekonomin har till stora delar byggt på två exportprodukter – individer som emigrerat till främst Ryssland och skickat hem pengar och export från ett jättelikt aluminiumverk.

Pengabidragen från Ryssland har utgjort ca hälften av den samlade ekonomin – den högsta andelen i världen! – och aluminium har svarat för ca 70 % av exportinkomsterna.

Men nu rasar den ryska ekonomin, invandrare från Centralasien drabbas av arbetslöshet och bidragen har på kort tid sannolikt halveras. Samtidigt har aluminiumpriserna sjunkit dramatiskt.

Hur man kommer att klara detta är inte alldeles självklart.

På sikt sätter man sin tro till jättelika vattenkraftsprojekt. Elbristen – efter det att aluminiumverket tagit sitt – är påtaglig, och exportinkomsterna skulle förvisso behövas. Amu-Darjas källflöden upp mot Pamir har enorm potential.

Men detta löser knappast det kortsiktiga finansiella problemet.

Och andra länder i Centralasien brottas med vattenförsörjningsproblem som gör hanteringen av varje del av regionens två stora floder till politiskt explosivt stopp. Den saken framgick med all önskvärd tydlighet under våra samtal.

Inte minst handlar detta om den snabbt krympande Aralsjön.

Uppodlingar tar helt enkelt bort vattnet. Och när vattnet försvinner blottas en giftsand som är en produkt av sovjettidens forcerade användning av växtgifter för att accelerera produktionssiffrorna. De torra vindarna sprider giftsanden till allt större områden.

Här finns det verkligen anledning att tala om en miljökatastrof.

Om detta och annat förde vi samtal under timmarna i Dushanbe. Även här var förväntningarna på vad EU skulle kunna göra stora.

Förvisso finns Ryssland och förvisso blir förbindelserna med Kina allt viktigare. Och det skall inte glömmas att tadzjikerna är nära besläktade med perserna och att Teheran inte heller ligger så långt bort.

Och i Dushanbe hade vi konkurrens av Turkiets president med 300 besökande affärsmän.

Ändå finns förhoppningarna på Europa. Vi förväntas ju kunna det här med samarbete och fredlig utveckling.

Tillbaka i Internet-världen

Just nu mellanlandar jag i Prag på väg hem från den långa asiatiska resan.

Att jag varit frånvarande från bloggen sedan jag lämnade Phnom Pehn beror på det enkla faktum att jag i Dushanbe hamnade i en helt Internet-fri zon.

Plågsamt. Men nu är jag tillbaka i världen.

Till Centralasien

Alldeles strax lämnar jag Sydostasien och flyger till Centralasien.

I Tadzjikistans huvudstad Dushanbe skall vi i kväll och i morgon ha överläggningar mellan EU och utrikesministrarna från samtliga de fem centralasiatiska staterna.

Jag kommer till ett fattigt land – en bra bit fattigare än det Kambodja som jag nu lämnar – som efter det sovjetiska upplösningsdramat dessutom drabbades av inbördeskrig.

I söder gränsar man till Afghanistan. Jag ser att det från Mazar i Shariff där – där vi ju har de svenska soldaterna – är ungefär lika nära till Dushanbe som det är till Kabul.

Och alldeles säkert kommer situationen i Afghanistan att stå högt upp på listan över de ämnen vi kommer att diskutera.

Förväntningar – och ABBA

Så har då mötet mellan EU:s och ASEAN:s utrikesministrar nått sitt slut.

Utåt – och i viss mån inåt – kom det att domineras av frågan om Burma.

Men det som – återigen! – slagit mig är vilken efterfrågan på en mer aktiv europeisk politik och närvaro det finns i olika delar av världen.

En av ASEAN-ländernas utrikesministrar hade i dag en nästan vädjande plädering för en aktivare europeisk roll just i Sydostasien.

Vi vill inte, sade han, att allt bara skall avgöras av USA och Kina. Och med en aktivare europeisk roll får vi tio länder med manöverutrymme mellan de växande giganterna Kina och Indien.

Ni drog er tillbaka efter kolonialperioden, men nu – det var det tydliga budskapet – krävs det en europeisk återkomst.

Frågan för oss européer är självfallet om vi klarar av att leverera denna aktivare gemensamma politik i olika delar av världen. Jag hoppas – och tror! – att så faktiskt är fallet.

Efter överläggningarnas slut blev det i alla fall en timme över för att också se på den alls inte charmlösa staden. Jag hann t o m klippa mig för ett påtagligt facilt pris. Och köpte en DVD av filmen Killing Fields om den kambodjanska tragedin under Pol Pots mördarregim.

På restaurangen nere vid floden där det sedan blev en matbit konfronterades man åter med den framvällande svenska kulturimperialismen.

På flygblad och affischer meddelades att det på lördag blir Mamma Mia!-afton på restaurangen.

”Move screening, sing-along, performances, prices/giveaways, dress up in your best 70-80’s outfit…”

För några decennier sedan var Mekong en flod som associerades med krig, konflikter och lidande. Nu sjungs det ABBA vid dess stränder i en värld som faktiskt – i allt väsentligt – blivit både fredligare och friare.

När det snart – efter nattens sömn – dags att flyga vidare till Dushabe i Tadzjikistan i en helt annan del av Asien.

Kanske finns det ABBA-afton även där…

Fortsatt i Phnom Penh

Allt medan vädret växlar mellan strålande sol och synnerligen intensivt ösregn – detta är regnperioden i denna del av världen – fortsätter diskussionerna på mötet mellan EU och ASEAN här i Phnom Penh.

Tyvärr måste jag medge att repesentationen från EU lämnar en del övrigt att önska.

Vi är nu sex utrikesministrar – av totalt 27 – närvarande, och det ligger väl i underkant av vad länderna i denna viktiga del av världen – som ställer upp mangrant – har anledning att se som acceptabelt.

Men vi som är här – med fyra av sex från Östersjöstater – har i gengäld mycket större utbyte av mötets diskussioner i olika ämnen.

Mördarregimens museum i S-21

Med det tjeckiska regeringsflygplanet har jag nu anlänt till Phnom Penh.

Direkt från flygplatsen åkte jag till ”Kontor S-21”.

Här hade de s k röda khmererna under sitt skräckvälde i landet mellan 1975 och 1979 ett av sina viktigaste förhörs- och tortyrcentra innan människor skickades ut till de fält de senare massakrerades.

Den s k Demokratiska Republiken Kampuchea tillhör det gågna århundradets värsta skräckvälden.

En extrem kommunistisk ideologi ledde till massmord och massvält i en omfattning som i sina detaljer fortfarande diskuteras, men som dödade ca 1/5 av landets samlade befolkning – och detta då under en relativt kort period.

Runt om i Kambodja finns i dag fler än 19.000 massgravar med offer för de summariska avrättningarna.

När jag visades runt på S-21 talades om ca 1,7 miljoner människor som avrättades – ofta med yxor och andra verktyg eftersom kulor skulle sparas till annat, och oftast efter att redan ha gått igenom barbarisk behandling.

Rum efter rum var fyllt med bilder av offren. Allt dokumenterades av mördarna – också de grymmaste av instruktioner om hur s k bekännelser skulle framtvingas. De flesta av dem som innan sin död passerade genom S-21 var faktiskt röda khmerer – även denna revolution åt sina egna barn.

Ca 14.000 personer passerade genom S-21 – av dessa överlevde endast 12 intill dess att regimen föll i början av 1979.

På S-21 fanns också en utställning om en resa som gjordes till landet 1978 av den svenska stödföreningen för de Röda Khmererna.

På bilderna i fängelserummen i S21 ser man den ständigt filmande Jan Myrdal. Intill denna dag tror jag att han vägrat att inse hur felaktigt hans och andras stöd till denna en av vår tids värsta mördarregimer var.  Andra har offentligt medgett hur ohyggligt fel det var.

Men mitt besök nu handlar om dagens Kambodja – hårdare drabbat än de flesta i denna region av den ekonomiska krisen.

Och snart börjar de mer formella överläggningar mellan EU och ASEAN.

Från Hanoi till Phnom Penh – och annat

Så har nu det stora ASEM-mötet här i Hanoi avslutats. Den s k folkkommittén i Hanoi bjöd på spektakulär avslutningsmiddag, men därefter fanns det faktiskt tid att ta av sig kostymen och kort ge sig ut i stadens charmiga myller.

Där fanns s k folk – utan kommitté.

Vietnam är ett land som med en liberalare politik borde ha stora framtidsmöjligheter.

Och förr eller senare skulle jag tro att man också kommer att gå den vägen. En växande medelklass kommer med växande krav på rättsordning, öppenhet och tolerans.

Men jag förstår av vad jag hör att det inte är någon behaglig upplevelse att vara dissident i dagens Vietnam.

Mötet här har emellertid varit bra. Mitt sista mer officiella möte var ytterligare ett med Kinas utrikesminister med öppna och konstruktiva samtal även i frågor där vi tydligt har olika utgångspunkter.

I morgon bitti bär det så vidare härifrån till Kambodja och Phnom Penh.

Där möts nu de av oss utrikesministrar från EU som är här – ett tiotal – med utrikesministrarna från ASEAN-länderna. Samtliga kommer vi att komma från diskussionerna här i Hanoi – det blir en fortsättning och fördjupning av samtalen i en krets som nu är lite tätare.

Vi kommer att fortsätta att följa utvecklingen i Burma.

Signalerna just nu är lite motsägelsefulla – men att man fattat beslut om att häva Aung San Suu Kyi’s husarrest måste ses som positivt. Det ligger i linje med vad vi diskuterade med Burmas utrikesminister i går.

Men samtidigt har inte rättegången mot henne avslutats.

Mitt i mötena har har det i sedvanlig ordning varit många samtal hemåt.

Kommentarer till TV4:s intervju med Eritreas president Isaias Afewerki- om inte annat så har den väl visat för en bredare krets hur besvärligt fallet Dawit Isaak är. Men för oss fortsätter arbetet trots detta.

En mindre fråga om ett flygplan från svenska flygvapnet som flugit in över Finland. Ingen stor sak – men sådant som bör undvikas.

Den fortsatta hanteringen av de somalier som tillfångatagits av kustkorvetten Malmö i en anti-piratoperation. Det är viktigt att allt hanteras rätt.

Riksdagsfråga om att djuren borde uppmärksammas mer i fredsarbetet.

Allt kräver sitt svar, och allt kräver sin uppmärksamhet…

Betydande framgång

Det blev en bra slutkommuniké från det stora mötet här i Hanoi.

Mycket viktigt var att vi fick ett klart omnämnande av Aung San Suu Kyi och ett gemensamt krav från de 45 länderna här att de som fängslats skall frisläppas och att restriktioner för politiska partier skall avskaffas.

Att vi i Europa tycker detta är mindre sensationellt, men att vi nu fått med oss också länder som Kina och Vietnam är tveklöst en betydande framgång.

Sedan återstår självfallet att se om detta nu påtagligt starkare politiska tryck från omvärlden förmår att påverka den burmesiska regimen.

15 år av förändring – och inte

Det var femton år sedan jag senast besökte den vietnamesiska huvudstaden. Då var jag här på det första besöket av en svensk statsminister i ett land som då hade börjat en försiktig process av ekonomiska reformer.

Jag noterar inte utan tillfredsställelse att det Electrolux provkök jag då invigde genom att visa upp mina färdigheter att steka svenska köttbullar fortfarande finns kvar. Däremot är det väl mer tveksamt om köttbullar blivit något större lokal hit.

Annars är det mycket som hänt på det ekonomiska området under dessa år. En stark ekonomisk tillväxt och en bestämd öppning av ekonomin har bl a gjort att Vietnam sedan 2007 är EU:s näst viktigaste handelspartner i Asien efter Kina – viktigare än t o m Japan.

Den starka exportorienteringen av ekonomin – exportandelen av BNP är cirka dubbelt som hög som i Kina! – har inneburit stora fördelar under de år då den globala ekonomin expanderat starkt, men leder självklart till betydande bekymmer just nu.

Jag ser i dagens tidning att de utländska investeringar som är så viktiga för landet nu minskar med ca 70 %, och även om man räknar med ekonomisk tillväxt kring 4 % i år innebär detta en betydande inbromsning av den tidigare mycket starka tillväxten.

Om det således gått bra på det ekonomiska området – och dynamiken förblir starkare i landets sydligare delar – har den ekonomiska liberaliseringen knappast följts av någon politisk. Kommunistpartiet håller all makt i sina händer, och med grundläggande fri- och rättigheter är det ty följande klent beställt.

Det är 40 år sedan Sverige som första västland upprättade diplomatiska förbindelser med Vietnam, och det finns många band från dessa decennier.

Ett tidigare mycket stort biståndsprogram håller nu på att fasas ut, ett 75-tal svenska företag finns representerade i landet och ca 5 000 turister letar sig årligen från Sverige till bl a de stränder som lär vara i en klass för sig.

Själv sitter jag i luftkonditionerade och sterila sammanträdesrum hela dagen – i går tror jag att det var tretton timmar möten mer eller mindre non-stop – men efter kvällens avslutande middag för ASEM-mötet hoppas jag få någon liten tid att se lite mer av hur Hanoi förändrats under dessa år.

Och att uppleva lite mer av den vänlighet som jag tror alla svenskar slagits av i det vietnamesiska samhället.

Middag i Hanoi

Med 45 nationer runt bordet tar diskussionerna här i Hanoi sin tid, men det hindrar inte att de är värdefulla.

Efter eftermiddagens diskussioner om den ekonomiska krisen – där jag inledde – handlar middagen nu om olika mer politiska frågeställningar.

Vi brottas nu med frågan om vi får in klara formuleringar om Burma i morgondagens kommuniké eller inte – men från europeisk sida är vi mycket bestämda på den punkten.

Och den alldeles överväldigande delen av de asiatiska nationerna har samma mening – sedan är det en annan sak hur tydlig man vill vara i de offentliga uttalandena.

När det gäller Nordkorea är vi dock alla eniga.

Inte minst var det mycket klara formuleringar från vår kinesiske kollega Yang Jiechi. Det finns ingen förståelse någonstans för den nordkoreanska politiken – men snabbt växande bekymmer för de konsekvenser den kan få.

Men diskussionerna hann också med att beröra en rad andra utmaningar i den vidare regionen. Från flera håll uttrycktes en oro över situationen i Sri Lanka som överensstämmer med vad vi sagt från europeiskt håll.

Att vinna ett krig är en sak – att vinna en fred är både svårare och viktigare. Och det är den uppgiften Sri Lanka i dag står inför.

Det är en öppen och konstruktiv anda i den relativt fria diskussionen kring bordet – det är uppenbart att vi alla sätter värde på denna dialog mellan Europa och Asien.

Globaliseringsrådets viktiga rapport

Samtidigt som jag sitter i diskussioner med det växande Asien här borta i Hanoi presenterar Lars Leijonborg i Stockholm resultatet av globaliseringsrådets arbete.

Lite typiskt – jag har varit medlem av rådet men oftast borta i världen på dess formella möten. Men det hindrar inte att jag på annat sätt hängt med i arbetet också vad gäller den rapport som nu presenteras.

När rådet tillsattes var det fullt fart framåt med globaliseringen – i dag är situationen radikalt annorlunda. Men lyssnar jag på diskussionerna här i det växande Asien finns det en stark tro att krisen kan övervinnas och globaliseringsprocessen skjuta nya fart igen.

Världen efter krisen blir dock en annorlunda värld. Mycket talar för att det växande Asien ytterligare kommer att förstärka sin relativa position. Och allt talar för att vi måste se med än större allvar på vår långsiktiga konkurrenskraft.

Det har förvisso funnits delade meningar om åtskilligt under globaliseringsrådets arbete, men slutrapporten innebär trots detta en mycket bra utgångspunkt för den framtidsdebatt i dessa frågor som Sverige så tydligt behöver.

Mitt i krisens kortsiktighet är jag övertygad om att politiken behöver mer av de långa perspektiven. Vi måste veta vart vi vill gå. Och mitt i krisen är det faktiskt än viktigare än vad det kanske är när allt verkar att vara på räls.

I krisen kanske det ibland handlar om att växla spår, eller t o m att börja att lägga ny räls…

Klara budskap om Burma

Dagens första möte här var mötet vi som företrädare för EU hade med Burmas utrikesminister Nyan Win.

Mötet dominerades av situationen just nu för Aung San Suu Kyi.

Vi var tydliga med vårt krav på att alla politiska fångar måste släppas. Det är viktigt inte minst mot bakgrund av de s k val man avser att hålla nästa âr.

Men vi gjorde också klart att vi är redo att ge fortsatt humanitärt stöd till landets befolkning.

Det är svårt att se mötet som något genombrott av något slag. Dock tror jag att tydliga och direkta budskap är bättre än inga kontakter alls.

Situationen i Burma kommer vi att fortsätta att diskutera på det stora möte med 45 nationer som just inletts.

Nordkoreas provokation

Direkt vid ankomsten till Hanoi nåddes jag av nyheten att Nordkorea för några timmar sedan av allt att döma detonerat en kärnladdning.

Det är alarmerande att den nordkoreanska regimen fortsätter att provocera det internationella samfundet.

I ett fattigt och förtryckt samhälle satsar den extremt slutna regimen enorma resurser på dessa allt allvarligare provokationer.

Det finns all anledning att befara att möjligheterna att hantera de växande ekonomiska och sociala problemen i Nordkorea nu kommer att försvåras ytterligare.

Lyfter strax

Så lyfter vi alldeles strax från Helsingfors för nästan tio timmars flygning till Hong Kong.

Jag hittade min finske kollega Alexander Stubb på planet så det blir nog en del nyttigt gjort under timmarna.

Iväg till asiatisk vecka

Nu gäller det att packa ihop sakerna! Strax ger jag mig iväg för en vecka som helt och hållet kommer att koncentreras på samarbete med olika delar av Asien.

Via Helsingfors och Hong Kong hoppas jag i morgon bitti kunna vara framme i den vietnamesiska huvudstaden Hanoi.

Måndagen och tisdagen handlar det där om Asia-Europe Meeting och närmare bestämt det nionde utrikesministermötet i denna gruppering.

Det tidigare möte jag varit med om i denna krets var i Hamburg i maj 2007 och var påtagligt nyttigt och bra.

Men nu är det Hanoi och 2009, och jag skulle tro att mycket kommer att handla om hur vi möter den ekonomiska utmaningen just nu – jag kommer att från europeisk sida inleda diskussionerna på detta tema.

Därtill kommer situationen i Burma av lätt insedda skäl att diskuteras. Vi har ett möte inplanerat mellan EU-trojkan och Burmas utrikesminister under måndagen.

Och alldeles säkert kommer vi också att fortsätta diskussionerna om situationen på Sri Lanka.

Från Hanoi kommer jag onsdag morgon att fortsätta till den kambodjanska huvudstaden Pnom Penh för möte där mellan EU:s utrikesministrar och våra kollegor från ASEAN-länderna.

I Phnom Penh har jag aldrig varit förut – Hanoi besökte jag officiellt som statsminister i början av 1990-talet – och jag hoppas kunna lära mig också något om de massmord som den bestialiska Pol Pot-eran där ledde till.

Och från Phnom Penh bär det så på fredag vidare till Dushanbe i Tadzjikistan.

Det vi skall göra där är att under ett intensivt dygn ha s k trojka-möten mellan EU och utrikesministrarna från de fem olika centralasiatiska staterna. Den dialogen har utvecklats under det senaste året, och vi planerar ett möte med dem också under det svenska ordförandeskapet.

Någon gång kommande helg hoppas jag åter att vara hemma efter en vecka då jag kommer att ha haft möjlighet att träffa företrädare för så gott som samtliga asiatiska länder.

Skärgården före Asien

Lördagmorgon och jag tänkte nog fortsätta att vara lite ledig – även om det skall medges att jag smög mig ner till ett öde utrikesdepartement några timmar i går.

Men nu styr jag nog kosan ut mot skärgården under huvuddelen av dagen. Det sägs att vädret successivt kommer att bli bättre.

Och där ute lyser alltid solen lite mer…

Under dagen besöker FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon Sri Lanka för att försöka att få bättre tillträde för de humanitära hjälporganisationerna till de stora flyktinglägren i norr. Det är viktigt att han lyckas.

Även denna fråga kommer att bli viktig på de möten i Asien som står på mitt program de närmaste dagarna.

Sanningen…

Om sanningen skall fram – och det skall den – har jag faktiskt tagit halvledigt i dag och mest jobbat hemma med att få ordning på olika saker.

I Sverige lever vi med myten att varje man är en hantverkare och dataingenjör. Och det är bara att anpassa sig…

Den motvillige europén

Mitt i diskussionerna inför Europa-valet kan det ha sitt värde att också blicka tillbaka och se hur Sveriges relation till detta Europa har utvecklats.

En person med unik insikt i hur denna fråga utvecklats under de senaste decennierna är Ulf Dinkelspiel.

Han var med redan i de förhandlingar som förde fram till frihandelsavtalet 1973. Det var f ö den processen som fick mig att skriva min första publikation i ärendet.

Och sedan kom han ju – förutom arbetet med de s k EES-förhandlingarna – att som Europaminister leda de förhandlingar som förde fram till avtalet i juni 1994 om vårt medlemskap i Europeiska Unionen.

Om allt detta – och mer därtill, inte minst Euro-omröstningen 2003 – har han nu skrivit en mycket läsvärd bok.

I Sverige har vi alldeles för få skildringar av politiken från vad vi kan kalla ett inifrån-perspektiv – hur det verkligen gick till när besluten värktes fram och politikens kvarnar malde fram sina resultat.

Ulfs bok är viktig också från den utgångspunkten. Och att dess berättelse sträcker sig över närmare fyra decenniers successiva förändring av politiken gör den inte mindre intressant och spännande.

Så den rekommenderas varmt till var och en som är intresserad av hur vår svenska Europa-politik växt fram – dessutom är den god läsning.

Bloggaren Borg

På lunch härom dagen meddelade Anders Borg glatt att nu skulle också han börja att blogga för att på det sättet bättre kunna informera om vad han gör, tycker och tänker.

Utmärkt, sade jag, och påminde om att rätt regelbundna inlägg och inte alltför mastodontiska sådana i allmänhet är det som fungerar bäst.

Nja, så hade han kanske inte riktigt tänkt det, utan snarare några rejäla drapor då och då. Var och en fungerar enligt sin fason.

Jo, så är det förvisso, och jag är övertygad om att Anders blogg trots detta kommer att ha sitt värde.

Det behövs en kvalificerad kommunikation också om den ekonomiska politiken.

Inte minst i dessa tider. Så bloggaren Borg välkomnas.-