Trump, Ukraina och Syrien.

STOCKHOLM: Juldagarna kom att bjuda på lite mer av utrikespolitisk dramatik än väntat när president Trumps beslut om militärt tillbakadragande från Syrien också ledde till att han förlorade sin respekterade försvarsminister.

Och avskedsbrevet från Mattis lämnade ingen i tvivel om var motsättningarna mellan honom och presidenten låg. Det handlade om att värdesätta allianser och allierade och det handlade om att rätt förstå den strategiska utmaningen från Kina och Ryssland.

På dessa två tämligen så avgörande punkter skiljdes deras vägar.

Och naturligt nog har det lett till betydande oro.

Som tjänsteförrättande försvarsminister från nyår har Trump nu utsett en i sak säkert mycket kompetent administratör, men en som saknar varje säkerhetspolitisk erfarenhet. Beslutsfattandet i dessa frågor har därmed alldeles entydigt förskjutits till Vita Huset.

Förr eller senare måste en ny försvarsminister dock utses, och det valet kommer alldeles självklart att bli betydelsefullt. Och det kan inte uteslutas att också republikanerna i senaten kommer att ha allvarliga frågor att ställa om den personens politiska inriktning.

Alldeles tydligt är att Donald Trump ser allianser mer som en belastning än som en tillgång, och han återkommer ständigt till frågan varför USA skall betala för försvaret av andra länder, och då i synnerhet de som dessutom uppvisar handelsöverskott med USA med allt vad detta i hans värld innebär.

Hitintills har de s k vuxna i hans omgivning sett till att denna hans inställning inte fått genomslag i konkret amerikansk politik. De amerikanska bidragen till Europas försvar har fortsatt att förstärkas efter den vändpunkt som kom sent i Obama-administrationen.

Men nu finns knappt längre dessa modererande personer i presidentens närhet, och frågan är då vilka konsekvenser detta får på den konkreta politiken.

Nato har beslutat att ändra tidigare planer på att ha ett toppmöte under 2019 eftersom man inte gärna vill se en upprepning av de tumult som tidigare möten med Trump inneburit. Det blir möte på mer kontrollerbar utrikesministernivå. Gott så.

Men frågan är vad som händer om vi plötsligt konfronteras med en akut säkerhetspolitisk kris. Hitintills har Trump-eran varit anmärkningsvärt befriad från sådana.

Kommer Vita Huset då att stå upp för vänner och allierade? Eller kommer den trumpska instinkten att alla får klara sig själva att bli den som fäller utslaget? Ofrånkomligen kommer krishanteringens också diplomatiska trådar att fokuseras på beslutsfattandet i det Ovala Rummet.

Och kriser kan komma snabbt.

I vår del av världen innebär det kommande året först president- och sedan parlamentsval i Ukraina, och med all säkerhet kommer Kreml att göra vad man kan för att påverka såväl dem som vad som händer därefter med alla de medel som man har tillgängliga.

Agerandet kring Kerch-sundet – och den krisen har på intet sätt lösts – är en fingervisning om hur man är beredd att utnyttja varje möjlighet att flytta fram positionerna.

Det finns bedömer som tycker sig se förberedelser för ett mer aggressivt direkt militärt ryskt uppträdande mot Ukraina i närtid. Jag saknar möjlighet att bedöma varje del av detta, men kan i alla fall notera en mycket påtaglig uppbyggnad av ryska militära resurser på Krim.

Svarta Havet har kommit i nytt fokus – betydligt mera än Östersjön.

Så det kommer att finnas all anledning till skärpt uppmärksamhet i denna riktning och beredskap till bestämt agerande från såväl EU som Nato om en kris skulle segla upp och riskera att bli direkt hotfull.

Men risken är självfallet att man i Kreml kommer att spela på ett sådant sätt att USA neutraliseras och Väst därmed försvagas. Och det är här som skiftet i Pentagon, och det politiska skifte det markerar, är ett betydande osäkerhetsmoment för Europa i dess helhet.

Vad tillbakadragandet kommer att betyda i Syrien har det skrivits mycket om.

Formerna för hur detta utannonserades var förvisso katastrofala, men substansen sannolikt mindre så. Det har hela tiden i de samtal också jag haft med de ansvariga varit klart att denna mycket begränsade styrka förr eller senare skulle dras bort.

Vissa ville visserligen att den skulle finnas kvar som någon slags avskräckning gentemot Iran, men det var alltid mer retorik än realitet.

Nu ser vi hur de kurdiska YPG-styrkorna överlämnar områden som de överger till Assad styrkor. Och jag har tidigare skrivit om att vi med all sannolikhet kommer att få se någon typ av uppgörelse mellan dessa och Damaskus. Det har vi sett förr. Och det kommer sannolikt att innebära någon typ av självstyre inom någon form av ram.

För övriga länder i regionen är Syriens territoriella integritet av stor betydelse, och därför har detta Trumps beslut knappast kritiserats av någon där. Och notera att är att till de som inte har kritiserat besluter hör den kurdiska KRG-regionen i Irak. För dess styrande är de PKK-dominerade krafterna i norra Syrien tydliga politiska motståndare, och en försvagning av dessa applåderas diskret.

Frågan om norra Syrien har hela tiden tillhört de besvärliga i de olika försöken att få till stånd en fredslösning. Kurdiska grupper där vill ha en federalisering av landet, men det begreppet är anatema för alla andra stater i regionen, inte bara Turkiet, och dessutom inte helt helt okontroversiellt hos de andra grupper som anser sig ha rättigheter i området.

Nu talas det från Washington om ett långsamt och ordnat tillbakadragande, och det är uppenbart att man försöker att koordinera detta med de olika aktörerna. En intensiv diplomatisk aktivitet för att hantera situationen har inletts.

I dag har bl a Turkiets utrikes- och försvarsministrar varit i Moskva, och snart kommer USA:s John Bolton till Turkiet och Israel i samma ämne.

USA har tidigare lovat att de mer avancerade vapen man gett till YPG-enheter skall krävas tillbaka, men det kommer nog att visa sig lättare sagt än gjort. Vapen man tidigare gett till andra syriska oppositionsgrupper har ibland haft en tendens att hamna hos helt andra grupper än vad man tänkt sig.

Men nu randas snart det nya året.

I Dagens Industri i dag har jag försökt att skissa på några av de trender från det gångna året som jag tror kommer att förstärkas under det kommande, och som vi har anledning att vara uppmärksamma på.

Den som lever får se.

STOCKHOLM: Övergångsregerandets märkliga dagar i fosterlandet har nu förlängts till mitten av den kommande månaden. Tanken tycks vara att helgernas frid skall leda till frid även i regeringsfrågan.

Den som lever får se.

I grunden handlar det om vad centerpartiet i slutändan beslutar sig för. Liberalerna spelar knappast någon självständig roll längre.

Socialdemokraterna kommer alldeles säkert att sockra sina bud. Strandskyddet kan de säkert klara sig utan. Regeringsmakten värderas när det kommer till kritan högre än de allra flesta sakfrågor.

För moderaterna är det både enklare och svårare. Alliansens politik är vad den är och det handlar om möjligheten att vara med och genomföra denna. Inte delar av den – utan politik i dess helhet.

Men de kan knappast erbjuda en utväg ur den parlamentariska situationens realiteter.

För centern handlar det ytterst om huruvida position är viktigare än politik.

Om det är viktigare hur olika voteringar i riksdagen positioneras än vad de faktiskt innebär för den förda politiken.

Som sagt – den som lever får se.

Och möjligen får vi det omedelbara dramats upplösning samma dagar i januari när det brittiska underhuset nu skall rösta om förslaget till skilsmässoavtal med EU. Uppskov med svåra beslut förefaller att vara en europeisk trend för ögonblicket.

Lägre bort i världen fanns det anledning att nog följa vad Xi Jinping hade att säga i sitt stora tal med anledning av att det i dessa dagar är 40 år sedan Deng Xiaoping mer bestämt lade om rodret i den kinesiska politiken.

Det fanns förväntningar på att talet skulle innebära nya ansatser för framtiden. Och det kunde behövas i ljuset av den upptrappade handelskonfrontationen med USA.

När jag lyssnade till Xi Jinping för någon vecka sedan sade att att det skulle bli ett viktigt tal.

Men så blev det knappast.

Det var mer tillbaka- än framåtblickande. Och även om det talade om reformer och öppning låg betoningen på partiets ställning, betydelse och makt. Några nya ansatser i den kinesiska politiken kunde knappas skönjas.

I en annan del av världen förefaller president Trump att plötsligt ha beslutat att dra tillbaka de ca 2.000 soldater av olika slag som USA forfarande har på marken i Syrien. Striden mot Daesh är avgjord, förkunnande han.

Beslutet har tagits emot med någonting närmast liknande bestörtningen bland huvuddelen av alla de som sysslar med utrikes- och säkerhetspolitik i USA. Det hade ju inte minst sagts att dessa soldater var nödvändiga för att blockera Iran.

För mig är dock det mest intressanta med beslutet att det visar en vilja och förmåga hos presidenten att plötsligt och bestämt fatta beslut på tvärs mot så gott som samtliga sina rådgivare i en viktig fråga.

Och det har implikationer för framtiden.

Jag skulle också tro att det handlade om att han vill börja att än tydligare fokusera på den inrikespolitiska agendan inför presidentvalet om nästan två år. Och i hans politik inför denna ingår att avsluta vad han och åtskilliga av hans väljare ser som kostsamma och meningslösa krig långt borta.

Att beskuret också får konsekvenser i regionen är tämligen självklart.

Det sägs att man nu är i slutskedet av det mödosamma arbetet med att försöka få överenskommelse om den stora kommitté som sedan förväntas arbeta med en ny författning om Syrien.

Och därmed skulle de mer politiska ansträngningarna för att få ett slut på de olika konflikterna i landet möjligen kunna gå in i ett nytt skede

Men i grunden vet alla vad det handlar om – det fanns dessvärre en militär lösning, och dessvärre var det Assad och hans allierade som levererade den.

Viktigt i den vidare regionen blir nu självfallet den fortsatta utvecklingen i Jemen efter konsultationerna i Rimbo och de överenskommelser som kunde nås där.

Meningen var ju att dessa snabbt skulle följas upp med en resolution från FN:s säkerhetsråd som dessutom skulle ge mandat och resurser till den alldeles nödvändiga FN-närvaron i hamnstaden Hodeida.

Men så har, av skäl som jag inte känner till, ännu inte skett, och varje fördröjning innebär nya risker och faror.

Det har varit hektiska dagar denna vecka.

Många samtal och diskussioner om Kina. I dag möte också om och med Iran. I går kolumn i Washington Post om eländet med Brexit och vad en andra folkomröstning skulle innebära. Och min månadskolumn för Project Syndicate om EU inför 2019 är också på väg ut.

Sakta får man dock hoppas att friden nu sänker sig ner över landet och möjligen också över världen.

Julen närmar sig.

Och för min del blir det liten en paus här – om inte månen skulle trilla ner, den eviga freden proklameras, världskrig bryta ut eller något annat lite utöver det vanliga inträffa.

Den som lever får se.

Ovisshetens och osäkerhetens dagar.

STOCKHOLM: Efter min vecka i Kina och med de olika utmaningar detta lands utveckling innebär är det nu en lugn helg hemma i Stockholm. Trots allt är det ju så att julen närmar sig, och det med stormsteg.

Men utvecklingen i Kina kommer på olika sätt att fortsätta att sysselsätta mig under veckan som kommer. Och året som kommer blir också mycket präglat av utvecklingen för och i Kinas relationer med framför allt USA.

EU-toppmötet i slutet av veckan kom mediamässigt att domineras av Theresa Mays från början fruktlösa försök att få någon ändring eller förbättring i de avtal som hon slutit med EU för att med någon utsikt till framgång kunna gå tillbaka till parlamentet och vinna en omröstning.

Men av detta blev det föga förvånande intet.

Och den brittiska utvecklingen har därmed blivit om möjligt än mer omöjlig att förutsäga. Det är tilltagande svårt att se ett mer ordnat scenario för de kommande månaderna.

Sannolikheten för att det skall vara möjligt att få parlamentet att godkänna utträdesavtalet måste nu betecknas som mycket låg. Samtidigt finns det förhoppningsvis en medvetenhet om att ett utträde utan avtal blir en mycket besvärlig och skadlig operation.

Och därmed tilltar spekulationerna om olika andra möjligheter, inklusive att skjuta upp utträdet några månader och utnyttja tiden till en ny folkomröstning. Sannolikheten för en sådan har successivt ökat.

Svårigheterna med den vägen skall dock inte underskattas.

Det som krävs är att parlamentet stiftar en lag som också fastställer frågan eller frågorna som skall besvaras i en sådan folkomröstning. Och det är lätt att se betydande svårigheter i dessa avseenden.

Samtidigt med tumultet i Storbritannien godkände Europaparlamentet i Strasbourg det stora handelsavtalet mellan EU och Japan, som är ännu en del i den globala offensiv för frihandel som EU varit engagerat i under de senaste åren.

Däremot lyckades EU-toppmötet knappast komma framåt i de vikigaste frågorna om migrations- och flyktingpolitiken. Åtskilligt har förvisso gjorts efter krisåret 2015, men de återstående stegen blir tydligt allt svårare.

Och även om jag tror att den högerpopulistiska vågen i olika länder har nått sin kulmen visade ju de bisarra kampanjerna i olika länder mot FN:s deklaration om migrationsfrågor de känslor som fortfarande kan röras upp. De visade ju dessutom en närmast total skrupelfrihet vad gäller fakta från dessa kampanjmakare.

FN-processer som dessa har ett betydande värde när det gäller att försöka få fram globala ramverk för hur olika globala utmaningar skall hanteras. Och att migration är en global utmaning kan det knappast råda någon tvekan om.

Samma sak gäller alldeles självklart klimatfrågan, där överläggningarna i Katowice nu nått fram till en överenskommelse om vad länder bör göra under de kommande åren. I takt med att medvetenheten om frågornas betydelse ökar borde det också finnas bättre möjligheter till än mer robusta internationella överenskommelser.

Här hemma förefaller regeringsfrågan nu att ha hamnat i ett helt låst läge.

När jag läser de olika uttalanden som görs dessa dagar har jag svårt att hitta några öppningar värda namnet.

Två statsministeromröstning återstår nu innan vi hamnar i mardrömsscenariet med ett nyval. Och enligt min mening borde dessa två omröstningar klaras av innan jul. Det finns inga legitima skäl att efter alla dessa veckor skjuta frågorna ytterligare över jul- och nyårshelgerna.

De två omedelbara alternativen är en ny regering Löfven eller en regering Kristersson, och jag har svårt att se att de som hitintills gjort så kan fortsätta att bara rösta nej till dem bägge.

Valet må vara svårt för dem, men valet måste icke desto mindre träffas.

Sedan har jag svårt att förstå varför centern och liberalerna nu förefaller avvisa att själva sitta i något av dessa regeringsalternativ. De har försatt sig i en situation där de har att välja mellan två alternativ som bägge ger dem påtagligt mycket mindre inflytande än vad de skulle kunna få.

Visheten i detta är inte alldeles uppenbar.

Vill man släppa fram en ny regering Löfven borde man självfallet också ta plats i denna för att då påtaglig kunna vara med och påverka den dagliga politiken. Och vill man släppa fram en regering Kristersson bör man självfallet också ta plats i denna för att vara med och utforma den dagliga politiken.

Och argumentet att man aldrig någonsin vill acceptera att en regering Kristerssons budgetförslag går igenom riksdagen med hjälp av Sverigedemokraternas röster kastade man ju själv på sophögen i voteringen om statsbudgeten för det kommande året.

Hur allt detta kommer att utvecklas återstår nu att se. Alldeles uppbyggligt är skådespelet dock knappast.

För min del blir det nu dagar i Stockholm innan jag mot slutet av veckan styr färden mot sydligare nejder för att fira jul.

Avslut på högsta nivå i Peking.

PEKING: Sommarolympiaden här 2008 ledde till att det togs krafttag mot de förfärliga luftföroreningarna i den kinesiska huvudstaden, och gradvis verkar det också börja ge resultat.

I dag var det en kall, klar och vacker dag här.

Jag hann med en promenad också i en av stadens traditonella parker på förmiddagen innan det var dags för än mer seriösa aktiviteter.

Ett antal av oss som var med nere i Guangzhou flög i går kväll upp hit för att fortsätta samtal också med den högsta ledningen

Och på eftermiddagen bröt vi upp från vårt hotell för den korta bilfärden till enorma Great Hall of the People vid Tiananmen där den kinesiska stats- och partiledningen traditionellt tar emot för samtal.

Jag var här som utrikesminister och togs då emot av dåvarande vicepresidenten Xi Jinping. Och jag var här för några år sedan i en grupp liknande dagens och togs då emot av presidenten och partiledaren Xi Jinping för ett timslångt meningsutbyte.

Och i dag var arrangemanget i stor sett detsamma.

Polisen spärrade all trafik på stora huvudgatan för vår buss. Vi stegade uppför de stora trapporna till den väldiga byggnaden. Instruktioner från det kinesiska protokollet. Vänta ett tag med damer som serverade sedvanligt grönt the. Uppställning för obligatoriskt gruppfoto.

Presidentens ankomst. Fotoblixtar i mängder. Han står i centrum för allt i detta land i dessa tider.

Och sedan till rummet med den fina panoramamålningen över Peking för samtal.

Och Xi Jinping hade med sig såväl utrikesminister Wang Yi som dennes företrädare och nu på högre position Yang Jiechi. Gamla kollegor.

Relativt kort inledning av Xi Jinping. Smicker om hur betydelsefulla personer vi var. Nåja. Varefter vissa av dessa personer fyllde på med smicker om Kina och dess utveckling.

Delar tveklöst berättigat – annat kanske lite mindre så.

Men sedan intressantare när presidenten svarade.

Den ekonomiska utvecklingen i fokus. En serie siffror om framgångarna under de senaste fyra decennierna, men samtidigt en medvetenhet om att tiderna nu hade blivit lite mer besvärliga.

Underströk att man på senaste tiden tagit flera steg mot ökad öppenhet i ekonomin. Kina strävar inte efter stora handelsöverskott och kommer att importera mera. Från kvantitativ till kvalitativ tillväxt.

Lite defensivt om det omtalade stora globala infrastrukturinitiativet. Reformpolitik en uppgift som aldrig upphör, underströk han.

Och tillade att han snart kommer med ett större tal i samband med en konferens om de 40 år som gått sedan Deng Xiaopings beslut hösten 1978 om ”reformer om öppna upp.”

Någonting är på gång. Och det behövs. Både vad gäller en kinesisk ekonomi som nu saktar in och vad gäller den för hela världen påtagligt farliga handelskonfrontationen med USA.

Vi får se. Det blir viktigt.

Nu återstår bara något möte och sedan bär det hemåt igen.

Det har varit ett nyttigt och intressant besök i ett land vars utveckling är av avgörande såväl politisk som ekonomisk betydelse för världen. Och där vi behöver såväl djupare kunskap som bättre kontakter.

För att förstå, för att ta tillvara våra intressen och för att främja våra värderingar.

Från Guangdong till Peking.

GUANGZHOU: I dalen med de heta källorna en bit utanför den stora staden har vi fortsatt våra diskussioner om Kinas utveckling och de globala utmaningarna.

Guangdong-provinsen med sina 120 miljoner invånare har varit spjutspetsen i den väldiga kinesiska omvandlingen under de senaste fyra decennierna, och till dess kraft skall självfallet läggas Hong Kong och dess inflytande.

Utvecklingen här kring Pärlflodens delta har förändrat vår värld.

När jag för ca tre decennier sedan besökte den stad Shenzhen man hade börjat bygga vid gränsen till Hong Kong var det knappast något mer imponerande ställe. Men i dag är staden en ledande knutpunkt i den globala digitala utvecklingen med företag som Huawei och Tencent.

För lite mindre än två decennier sedan reste jag runt i provinsen och studerade leksaksindustrin. Unga människor från det inre av Kina vallfärdade till kustprovinsens fabriker där ca 80% av världens samlade leksaksproduktion ägde rum.

Det var då det. Nu har större delen av dessa fabriker flyttat till antingen det inte av Kina eller till länder i Sydostasien. Löneläget här är numera alldeles för högt. Det är högteknologin som är den nya drivkraften.

Hur ser det ut här i Pärlflodens delta om ytterligare två, tre eller fyra decennier? Takten i omvandlingen förefaller snarast att öka. Nya teknologier skapar helt nya möjligheter.

Och så den avgörande men här knappt alls diskuterade frågan: hur kommer Kinas politiska system att utvecklas?

De senaste åren har inneburit att taket sänkts och repressionen ökat, och det är knappast ett styrketecken.

Starka system får styrka också genom sin öppenhet. Svaga system söker sitt skydd i slutenhet.

Nyss har vi avslutat diskussionerna här i en session med bl a FN:s förre generalsekreterare Ban Ki-Moon och mig själv. Och det blev en session med mer av klarspråk om de globala utmaningarna än i en del av diskussionerna i övrigt.

I eftermiddag sätter vi oss i flygplan upp till Peking för fortsatta diskussioner där under morgondagen.

Här har vi bl a mött parti- och provinsledningen i Guangdong, liksom Kinas vicepresident, men i morgon blir det diskussioner på mer nationell nivå.

Nyheterna från Europa tränger dock fram även här.

Med en VPN-kanal via Hong Kong har jag lyckats bibehålla kontakten med twitter och andra nyhetsflöden som annars är spärrade av den strikta nätcensuren här. En av provinsens funktionärer jag satt med på middagen i går kväll sade att det är så alla gör.

Den brittiska kollapsen i Brexit-frågan fortsätter.

Och nu blir det extra EU-toppmöte på torsdag, före det ordinarie toppmötet på fredag, för att se vad som dels kan göras för att dels underlätta för London och dels förbereda för det utträde genom krasch, med alla de kort- och långsiktiga problem detta skulle innebar, som nu dessvärre inte kan uteslutas.

Och hemma följer den ena kraschen i regeringsförhandlingarna på den andra. Snart närmar vi oss det läge där detta börjar att skada Sverige.

För dagen avhåller jag mig från ytterligare kommentarer om detta.

Hemma utgår jag från att den till synes outtömliga tillgången på statsvetare kommet att fortsätta att försörja media med sin vishet i ärendet.

Huawei och makten över framtiden.

GUANGZHOU: Att säga att frågor om Kina i dag står högt upp på den internationella agendan är ingen överdrift.

De senaste fyra decennierna har inneburit en närmast explosiv tillväxt av landet. Man har gått från ca 1,8% till ca 18% av den globala ekonomin när man steg för steg liberaliserat ekonomin och öppnat upp landet gentemot omvärlden.

Och denna utveckling har på ett eller annat sätt berört varje del av den globala ekonomin i övrigt. Det handlar både om en mycket stor ökning av den samlade globala ekonomin och om en mycket påtaglig tyngdpunktsförskjutning i denna.

I ett längre historiskt perspektiv innebär detta att Kina är på väg att återta den relativa position i den globala ekonomin man hade innan den industriella revolutionen förde upp först Europa och sedan dess avläggare i Amerika till närmast unik global dominans.

Då var det Europas förmåga att bygga institutioner och utnyttja teknologier som skapade förutsättningarna för den västliga världens maktutveckling. Ångmaskinen, kolgruvorna, järnvägarna, elektriciteten, flygplanen och mycket annat lyfte de västliga samhällena på ett alldeles unikt sätt.

Nu går den industriella epoken gradvis mot sitt slut, och den digitala revolutionen börjar att omvandla våra samhällen och ekonomier. Och den stora frågan är vilka länder och delar av världen som kommet att dominera den epok som nu steg för steg växer fram.

De senaste åren har Kina blivit allt tydligare med sina ambitioner i dessa avseenden, och det är till stor del detta som nu lett till den kraftiga motreaktion vi ser i den amerikanska politiken, med tilltagande kraft bara under de senaste månaderna.

President Trump förefaller närmast besatt av underskotten i den amerikanska handeln med Kina, och söker det ena sättet efter det andra att vända de siffrorna, om än hitintills helt utan framgång. Underskottet har i själva verket ökat.

Men det är inte den intressanta striden.

Den just nu kanske intressanta striden handlar om regler och standard för den 5G-teknologi för mobil kommunikation som kommer att föra oss in i en helt ny fas av den digitala utvecklingen.

Med den möjliggörs mycket snabb och mycket tillförlitlig överföring av mycket stora mängder data, och därmed öppnas för en utveckling där allt mer integreras i nätverk och olika typer av mer eller mindre autonoma system.

Och striden handlar nu om kontrollen av kärnfunktionerna i dessa kommande nätverk.

Mycket handlar om det snabbt växande kinesiska företaget Huawei.

Med ca 80.000 ingenjörer och en årlig budget för forskning och utveckling kring 120 miljarder kronor tar man fram teknologier på framkant, men kanske än viktigare för dess framgång på de globala världsmarknaderna är att den kinesiska staten hjälper till med erbjudanden om finansiering som gör att Huaweis erbjudanden för många är svåra att motstå.

En rad länder har av säkerhetsskäl stoppat Huawei att installera sin teknologi hos dem av fruktan för att den skulle kunna användas av den kinesiska staten mot dem. Men Huawei vänder sig självfallet med kraft mot alla dessa misstankar.

Och just nu är det uppenbart att USA har aktiverat sina insatser för att stoppa Huawei.

Det handlar inte nödvändigtvis om att Huawei just nu underlättar olika typer av kinesiska cyberoperationer.

Men det säger sig självt att om man vill bryta sig in i ett hus längre fram underlättar det om man har levererat och installerat avgörande delar av detta hus.

Var och en som har digitala verktyg vet att det ofta sker successiva och ibland automatiska uppgraderingar av mjukvaran i dessa. Inte sällan rapporterar en applikation automatiskt tillbaka om hur den fungerar och olika fel och brister som kan uppstå.

I princip är det möjligt att initiera en sådan uppgradering av mjukvaran som plötsligt öppnar upp för helt andra intrång och funktioner, och det utan att detta går att detektera.

De kinesiska säkerhetslagar som fått en allt mer sinister karaktär under senare år gör att myndigheter kan ålägga kinesiska förtag i princip vad som helst som ligger i den kinesiska statens intresse.

Och det är här farhågorna för att låta Huawei leverera kärnfunktioner i de kommande 5G-system som blir infrastrukturen i nästa skede av den digitala eran kommer in. I land efter land står den frågan i dag på dagordningen.

Det handlar om rädslan för att Kina skulle kunna få tillgång till betydande delar av det globala dataflöden med allt vad detta skulle kunna innebära.

Sverige är en del av denna kamp i och med att Ericsson är Huawei:s viktigaste konkurrent på de globala marknaderna.

I grunden handlar det om kinesiska Huawei och ZTE mot nordiska Ericsson och Nokia, även om amerikanska företag som t ex Cisco också levererar avgörande teknologier.

Men bortom denna konkurrens eller konflikt kommer den stora frågan om utvecklingen av och tillämpningen av olika former av artificiell intelligens. Kina har som uttalad ambition att bli ledande vad gäller detta till 2030, och de satsningar man gör är också mycket omfattande.

Och konsekvenserna om de skulle vinna den kapplöpningen skulle bli betydande.

Rubrikerna i dessa dagar om Huawei signalerna kring den nya konflikten om dominans i skedet efter det industriella. I det skedet förlorade Kina. I det kommande skedet vill man vinna.

Och nu till Mittens Rike.

STOCKHOLM: Efter några dagar hemma beger jag mig nu iväg några dagar till olika delar av Kina för att bekanta mig lite mer med utvecklingen i det landet och diskutera hur de nya spänningarna inte minst med USA kan komma att påverka dess politik.

Och medan jag befinner mig där borta i Mittens Rike får de som ägnar sig åt detta väl äntligen sortera ut styret här hemma i fäderneslandet.

Om det kommer det i sinom tid förvisso att finnas åtskilligt att säga.

Nästa vecka kommer med nödvändighet att ge större klarhet. Budgetvoteringen går inte att skjuta upp.

Och på tisdag kommer vi också att se hur stort premiärminister Mays nederlag i det brittiska parlamentet när det gäller skilsmässoavtalet med EU kommer att bli.

I morgon kväll lokal tid landar jag i Guangzhou i södra Kina och kommer att tillbringa några dygn med diskussioner på en anläggning en bit utanför själva staden.

Då och då inträffar det att Kina bjuder in ett antal av vad de tydligen betraktar som äldre statsmän – och kvinnor – för att dels presentera sin syn på tingens ordning och dels lyssna på vad som sägs i diskussionerna.

De antar väl att vi besitter någon typ av vishet och erfarenhet som kan vara av värde.

Jag har varit med en gång tidigare just utanför Guangzhou och en gång på en inte mindre imponerande anläggning utanför Peking.

Vid det senare tillfället hade vi dessutom möjlighet att fortsätta diskussionerna med Xi Jinping inne i centrala Peking.

Men att lyssna på röster och stämningar i provinsen Guangdong saknar förvisso inte sitt intresse. Dess ekonomi motsvarar i dag hela den ryska ekonomin.

Just nu talar man om att det är 40 år sedan Deng Xiaoping på ett möte med kommunistpartiets centralkommitté lade om rodret och initierade den politik av reformer och öppning som ju med alla rimliga mått blivit utomordentlig framgångsrik.

I centrum då var ju utvecklingen i just provinsen Guangdong.

Och det var också hit han återvände när han några år efter repressionsvågen efter massaken kring Tiananmen i Peking i juni 1989 ville återupprätta reformpolitiken.

Och även längre bak i den kinesiska historien är det ofta här som förändringar inletts. Sun Yat-sen med revolutionen 1911 och nationalistpartiet KMT:s store ledare Chiang Kai-shek kan läggas till listan.

Men hur låter det nu?

Reformpolitiken haltar. Repressionen har tilltagit. Och alldeles uppenbart är att den amerikanska politiken gentemot Kina har genomgått en tämligen djupgående förändring. De ekonomiska indikatorerna visar att det har sina effekter.

Det skall bli spännande att höra hur man vill tolka skeendet och framställa sin politik i denna förändrade situation.

Och efter diskussionerna utanför Guangzhou fortsätter några av oss upp till Peking för en dag av diskussioner där.

Provinserna är förvisso inte utan betydelse, men trots allt är det där som makten ligger.

Kina med dess regim är ett annorlunda land, men en växande jätte på den globala scenen såväl ekonomiskt som teknologiskt och politiskt.

Relationerna är långt ifrån enkla, det gäller inte minst mellan Sverige och Kina just nu, men de är icke desto mindre viktiga.

Så det blir säkert intressanta dagar.

Och därifrån för jag försöka att följa dramatiken i Sverige och Storbritannien.

Den långa historien om Gripen.

STOCKHOLM: I går kväll hade Saab en liten mottagning i Stockholm med anledning av att det denna helg är 30 år sedan de första exemplaret av flygplanet Gripen flög för första gången.

Och jag var med också den där lätt kyliga dagen i Linköping. Allt gick väl. Ditintills hade det projekt som jag 1980-1982 hade varit med om att dra igång lyckats väl.

Starten hade inte varit enkelt.

En socialdemokratisk partikongress 1975 hade beslutat att det inte skulle tas fram fler avancerade stridsflygplan i Sverige, och andra hälften av det årtiondet kom därför att ägnas åt studier av olika mer eller mindre lätta attackflygplan som B3LA och Sk2.

Inte minst det förra konceptet hade sina förtjänster, men förr eller senare skulle det bli nödvändigt att börja att ersätta det Viggen-system som ju hade sina rötter i början av 1960-talet, och då skulle det aldrig räcka till.

De kunde på sin höjd bli övergångslösningar till en fullständig ombeväpning till ett utländskt flygsystem.

Det var mot denna bakgrund som tankarna på ett lätt avancerat stridsflygplan för mångsidiga uppgifter växte fram under främst 1980 i ett samtänkande mellan några individer på Saab och några individer på FMV. Och jag satt i en samordningsfunktion i regeringskansliet som tidigt kopplades in på tankarna.

Så föddes JAS.

Men alldeles självklart fanns också andra alternativ som prövades seriöst.

När väl JAS-konceptet fått tillräcklig klarhet studerades och värderades det mot alternativen med antingen licenstillverkning eller direktimport av antingen F16 eller F18 från USA.

Lite ironiskt är måhända i efterhand att vissa av de faktorer som skulle komma att fälla utslaget till förmån för JAS sedan kom att utvecklas på ett annat sätt än vad man då trodde.

En viktig faktor var att JAS klarade de utspridda och enklare baser med korta banor som då växte fram allt starkare i den svenska planeringen. Ingen kunde då veta att detta tänkande kom att överges ett par decennier senare när hela det säkerhetspolitiska läget dramatiskt förändrades.

En annan var att inriktningen då var att anskaffa en bit över 300 flygplan för att hålla upp en krigsorganisation för flygvapnet på i stort sett den nivå man hade på 1980-talet. Med lägre antal började kalkylen väga över för de utländska alternativen.

Kontroversiellt var projektet förvisso.

När riksdagsbeslutet fattades sommaren 1982 röstade socialdemokraterna mot. De levde fortfarande med sitt gamla kongressbeslutet, men när de återkom till regeringsmakten senare samma år tvingades de till en serie saltomortaler som till slut resulterade i att de accepterade projektet.

Utan problem i början var projektet förvisso inte.

Styrsystemet på det instabila planer var en utmaning som man inte omedelbart klarade av. Två haverier, varav det mest dramatiska mitt under en uppvisning i Stockholm sommaren 1993, visade på problemen. I samband med detta hängde hela projektets framtid på en lös tråd.

Då var jag statsminister, men trodde på det som sades mig att det skulle vara möjligt att komma till rätta med problemen.

Och det skulle komma att visa sig vara rätt. Problemet identifieras och löstes.

Under de åren blev det dock uppenbart att de moderna luftstridsvapen som tagits fran under Sovjetunionens starka upprustningsskede utgjorde ett betydligt allvarligare hot än vad man hade föreställt sig.

Det handlade inte om flygplanet som sådant, utan mer om dess beväpning i form av olika robotar.

Parallellt med att de inledande versionerna A och B utvecklades till versionerna C och D växte det fram olika projekt för att hantera detta. En inledande anskaffning av amerikanska AMRAAM klarade knappast av utmaningen. Den roboten räcker knappast till.

Ett tag arbetades det med ett helt eget svensk projekt, men så småningom kristalliserades ansträngningarna i det sameuropeiska projekt som nu producerat den Meteor-robot som tillsammans med Version 20-uppdateringen av Gripen C nu äntligen – två decennier senare – och först i Europa gett oss en kapacitet som klarar de mest avancerade utmaningarna.

Om inte annat kan detta illustrera de mycket långa tidshorisonter som gäller i ärenden som dessa.

Nu flyger de första exemplaren av den nya och mycket utvecklade E-versionen av Gripen, och om några år sker de första leveranserna till de svenska och brasilianska flygvapnen.

När vi kommer att ha den första operativa Gripen E-divisionen i det svenska flygvapnet vet jag inte, men det torde ligga kring mitten av det kommande decenniet. Med Gripen C med Meteor nu i tjänst är det operativa behovet sannolikt inte överhängande.

Men med Gripen E får vi en plattform som kommer att kunna uppdateras löpande på ett helt annat sätt än vad som varit fallet i de två tidigare versionerna av flygplanet. Och därmed kommer Gripen E med all sannolikhet att vara operativ i flera decennier i det svenska flygvapnet.

Gripen är redan en lång historia. Konceptet började tas fram för snart fyra decennier sedan. Första flygningen var för 30 år sedan.

Och jag vågar påstå att vi kommer att se Gripen i en eller annan form i luften över vårt land om ytterligare 30 år.

Europas viktigaste val? AKK tar över.

STOCKHOLM: I dag kunde jag inte hålla mig borta från att via webben och video följa CDU:s partikongress i Hamburg och valet av efterträdare till Angela Merkel.

På sitt sätt är det kanske det viktigaste valet i vårt Europa i året.

Angela Merkel blickade i sitt anförande tillbaka på alla de utmaningar som CDU och hon själv haft att möta under de 18 år som gått sedan hon år 2000 valdes till ny partiordförande.

Under den tiden har hon varit med om att utkämpa inte mindre än 72 delstats-, federala och EU-valrörelser och i fyra federala val uppträtt som kanslerskandidat och också vunnit den positionen.

Jag var inte där när hon valdes 2000, men hon talade också om den första CDU-kongress hon hade varit på, nämligen den i Hamburg 1990 när ett CDU för såväl västra som östra Tyskland skapades.

Och där var också jag, och minns väl stämningen då i ett Europa och ett Tyskland som förändrades i rasande takt.

Att jag var där – jag var då moderat partiordförande – berodde på den betydelse som förbindelserna med Tyskland, och för min del med CDU, hade och har.

Min första CDU-kongress var faktiskt 1981 i Mannheim, då jag som mycket ung politiker också för första gången träffade Helmut Kohl. Det skulle bli många möten under åren, och i vissa situationer kom det att bli viktigt också för Sverige.

Och senast var jag med på deras partikongress i Hannover 2012. Fredrik Reinfeldt hade inte möjlighet att komma, jag skickades i stället, och jag minns att inte minst Angela Merkel satte värde på att vi var där.

CDU:s prestation som politiskt parti är imponerande.

Under de sju decennierna av den tyska förbundsrepublikens historia har landet i 50 år haft en förbundskansler från CDU. Det är ingen överdrift att tala om Europas viktigaste politiska parti under det senaste århundradet.

Men nu har det politiska landskapet förändrats också in Tyskland.

Socialdemokraterna SPD – Europas äldsta politiska parti – är en skugga av sitt forna jag Högerpopulisterna i AfD är förbundsdagens största oppositionsparti. De reformerade Gröna går tydligt framåt. Och även CDU har fått vidkännas smärtsamma förluster under de senaste åren.

Partiet har fortfarande 420.000 medlemmar, men fler av dessa är över 75 än under 40 år gamla. Mönstret känns dessvärre igen.

Och det talades mycket om vikten av att återvinna politisk kraft, liksom det talades mycket om Tysklands ansvar i Europa och i den vidare världen. Ordet Trump uttalandes inte av någon, men den utmaning han representerar nämndes i mer eller mindre tydliga ordalag av alla.

De tre kandidaterna uppträdde med imponerande anföranden.

AKK med kraft och fart som sällan förr. Friedrich Merz med tydligare bekännelse till ett nödvändigt ”strategiskifte”. Och Jens Spahn med tydlig inriktning på att bli efterträdare till efterträdaren.

Det blev ett spännande val, men till slut segrade AKK, och det var sannolikt inte oviktigt att Angela Merkel i sitt anförande lyfte fram att CDU i Saarland, där AKK lett partiet, fått över 40% av rösterna, men även hennes kraftfulla anförande gav säkert också sitt bidrag.

Med sin bakgrund i Saarland är hon förvisso en övertygad europé. I sitt inledande angörande talade hon om behovet av ”ett europeiskt säkerhetsråd och en europeisk armé”, vilket är att gå tämligen långt i dessa frågor.

Med valet av AKK ökar sannolikheten för att Angela Merkel kommer att sitta kvar som förbundskansler till nästa förbundsdagsval hösten 2021, även om det ju finns osäkerhet relaterat till främst SPD:s situation och det allmänna missmodet över den stora regeringskonstellationen.

Det var en imponerande demokratisk process som CDU genomförde inför och under denna dag i Hamburg.

Nu är valet träffat. I morgon avslutas partikongressen med ett programtal av den nyvalde partiledare.

Det kommer att finnas skäl att lyssna på det också.

Oro och instabilitet runt om i EU just nu.

BERLIN: Runt om i landet packas det nu väskor för att ge sig iväg till Hamburg i morgon för den extra partikongress med CDU som skall välja Angela Merkels efterträdare som partiledare.

Och det är ingen liten fråga. Det handlar om en ersättare till Europas sannolikt viktigaste och framgångsrikaste politiska ledare under senare år.

I morgon kväll börjar det försiktigt, men det är på fredag som de 1.001 delegaterna träffar sitt val. Det är tusen delegater från de olika partiföreningarna runt om i Tyskland och en delegat från föreningen i Bryssel.

Självfallet spekuleras det här i Berlin mycket om utgången av valet och vad det i olika avseenden kommer att innebära. Ingen är alldeles säker på någonting av detta.

Men med all sannolikhet blir det en mer eller mindre påtaglig period av politisk osäkerhet, och det hänger ju också samman med socialdemokraternas svaghet och vad detta kan betyda för regeringskoalitionens framtid.

Gör SPD ett lika uselt Europa-val i maj som man gjort delstatsval under de senaste månaderna har partiet förmodligen inget annat val än att dra sig ur regeringen, och vad som händer då är det för tidigt att sia om.

Nyval nästa år tillhör de möjligheter jag lyssnade på olika spekulationer kring.

Frapperande är hur huvuddelen av de större länderna i EU nu präglas av politisk osäkerhet.

Allvarligast är situationen tveklöst i Storbritannien.

Jag tillhörde tidigare de få som trodde att de fanns en möjlighet att Theresa May skulle få igenom skilsmässoavtalet med EU i omröstningen i underhuset på tisdag, men så förefaller nu inte att bli fallet.

Nu handlar spekulationerna bara om vilka konsekvenser olika storlekar av nederlaget kommer att få.

Och därefter går landet från en period av betydande osäkerhet in i ett skede av än djupare osäkerhet.

Sannolikt går Theresa May tillbaka till EU och försöker få några mer eller mindre kosmetiska förändringar i den politiska deklarationen om den framtida relationen, och utnyttjar sedan dessa i en andra votering där det faktiska alternativet är att landet kraschar ut ur EU utan något avtal med alla de kaotiska konsekvenser detta får.

Många hoppas allt detta kommer att driva fram en ny folkomröstning, men även om sannolikheten för det onekligen ökat är vägen dit inte alldeles enkel, och det finns också betydande frågetecken om vad en sådan skulle resultera i.

Jag har under de senaste dagarna mött mycket erfarna brittiska politiker som är påtagligt rädda för hur motsättningarna i landet blir allt hårdare och för riskerna för att detta på ett eller annat sätt spårar ur.

Men påtagligt allvarlig är situationen förvisso också i Frankrike.

Regeringen har nu bl a skjutit upp den aviserade höjningen av miljöskatterna på bensin och diesel i ett försök att blidka de allt argare demonstrationerna. Om detta räcker för att mer påtagligt ta luften ur den omfattande protestvågen lär vis sig på lördag.

Och med all sannolikhet måste president Macron själv ta till orda innan dess. Utvecklingen är en första klassens utmaning direkt riktad mot honom.

Det finns all anledning att oroas för att protestvågen nu kommer att bromsa eller helt stoppa det reformprogram som presidenten inlett men som så väl behövs. Ett land med arbetslöshet kring 10% och ungdomsarbetslöshet kring 25% är alldeles uppenbart i skriande behov av reformer.

Hur det hål i statsbudgeten på ca två miljarder euro som nu uppstått skall täckas är oklart, och risken är ju påtaglig att de fortsatta nödvändiga insatserna får att sanera statsfinanserna och minska det hårda skattetrycket nu kommer att bli mycket svårare.

Också här spekuleras det i att nyval till nationalförsamlingen kan vara ett sätt att hantera situationen.

Ett problem är dock att landets partier är påtagligt svaga efter de senaste årens utveckling.

Socialisterna är mer eller mindre slut som artister. Republikanerna har gått kraftfullt till höger. Nationella Fronten plågas av inre strider. Och president Macrons nybildade parti har knappast hunnit konsolidera sig.

Och i Italien är det sannolikt att den politiska och ekonomiska krisen kommer att fördjupas.

Det spekuleras i en allt starkare ställning för högerpopulistiska Lega Nord under de kommande åren – inget av de mer traditionella partierna förefaller att vara i ett tillstånd där de kan utmana det som nu sker.

Ser vi fram mot Europavalet nästa år förefaller det nog att vara Polen där man kan hysa de bästa förhoppningarna om ett positivt resultat.

Så det är oroliga tider i både Europa och världen.

Men nu bär det hemåt efter mina dagar i Bayern och Berlin.

Från Bayern till Berlin.

BERLIN: Efter något dygn uppe i de bajerska alperna har jag nu anlänt hit till den tyska huvudstaden och vårt styrelsesammanträde med ECFR här i dag och i morgon.

Så smått försöker jag också följa bulletinerna hemifrån.

Om inte annat för att jag ständigt drabbas av frågor från alla som undrar hur ett egentligen står till i Sverige.

Från centern och liberalernas sida har hela tiden sagts att de gör precis det som de sade i valrörelsen.

Och det låter ju både fint och bra.

Jag kanske inte var tillräckligt uppmärksam, men jag tror inte att jag hörde i valrörelsen att de avsåg att låta en rödgrön regering under Stefan Löfven sitta kvar.

Jag tyckte nog att det mest lät tvärt om.

Men vi får se vad det hela landar.

Just nu verkar det se rätt rörigt ut.

I Elmau stod mycket på dagordningen.

Erfarenheter från G20-mötet i Buenos Aires och vägen framåt i de olika handelskonflikterna. Tankarna om ett än mer intensivt europeiskt försvarssamarbete. Utsikterna för rustningskontroll i ljuset inte minst av INF-avtalet. Skiftet i synen på utvecklingen i Kina.

Och åtskilligt av detta kommer att belysas än mer på den stora konferensen i München i februari.

Men det blev mycket av diskussion om utvecklingen i olika länder.

Diskussionerna inför CDU:s partikongress i Hamburg på fredag och konsekvenserna av olika utfall där för regeringsfrågan här i Tyskland under de närmaste åren.

Den dramatiska utvecklingen i Frankrike med de gula västarnas delvis våldsamma utmaning mot president Macron och hans politik.

Spekulationerna om hur stort nederlaget blir i brittiska underhuset nästa vecka för premiärminister Mays skilsmässoavtal med EU och olika alternativ för vad som kan komma därefter.

Konsekvenserna av regionalvalet i Andalusien och möjligheten av ett tidigarelagt val i Spanien.

Lite av detta kommer vi alldeles självfallet att fortsätta med här i Berlin, men här ligger vårt fokus på planeringen för vår verksamhet under det viktiga europeiska året 2019.

Val till Europaparlamentet i maj och nybesättning av institutionerna därefter.

Har EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik levt upp till förväntningarna i Lissabon-avtalet, och hur kan vägarna framöver se ut under de kommande fem åren?

Frågorna är både viktiga och svåra, och vi skall försöka ge vårt bidrag till svaren på dem.

Nu sänker sig mörkret sakta över Unter den Linden här i Berlin.

Men det blir trevlig middag med ECFR-styrelsen och ett antal företrädare för det tyska politiska spektrat.

Till tankeutbyte i Alperna.

SCHLOSS ELMAU: En gång om året samlas en grupp, som med tiden kommit att växa en del, här uppe i de bayerska alperna för att utbyta meningar och bedömning var om den globala situationen.

För ett antal år sedan kunde vi ha diskreta krismöten här uppe i olika frågor. Eller mindre möten för att diskutera speciella saker.

Men nu är det en kärna av det som utgör den årliga säkerhetskonferensen i München som samlas här för en lite bredare genomgång. Mest från Europa, med tyngdpunkt Tyskland, men också från USA och enstaka personer också från Ryssland och Kina.

Och delvis handlar det om att diskutera planeringen inför den stora konferensen i februari. Det brukar vara ju vara betydande slagsmål om utrymmet och uppmärksamheten där.

Härifrån fortsätter jag på tisdag till Berlin där vi har styrelsemöte med European Council on Foreign Affairs.

Vi har ju nu flyttat vårt formella huvudkontor från London till Berlin, och det har än då länge visat sig vara en lyckosam utveckling.

Nere i Buenos Aires lyckades man avveckla G20-mötet utan kris och katastrof, och det får väl i det rådande läget ses som något av en framgång.

Kommunikén imponerar knappast, men säger dock positiva saker om världshandeln, och talar om behovet av att gemensamt reformera världshandelsorganisationen WTO. Såväl EU som Kina har ju lagt olika förslag i detta avseende, men var USA står är i alla fall för mig mindre tydligt.

Middagen i går kväll mellan Xi Jinping och Donald Trump resulterade i en tidsbegränsad vapenvila i handelskriget. Under de kommande 90 dagarna inför USA inga ytterligare tullar, Kina försöker att importera mer från USA och man sätter sig åter vid bordet och försöker att lösa de större frågorna.

Så mycket mer kunde man i det rådande läget knappast förvänta sig. En vapenvila – men långt från en fred.

Hur sedan handelsrelationen med EU kommer att utvecklas vet vi inte.

När GM meddelade att man kommer att stänga bilfabriker började president Trump plötslig prata om nya tullar, och det trots att det i alla fall i viss utsträckning var dessa som nu orsakade problemen.

Nu har ledningarna för de stora tyska bilföretagen gått med på att infinna sig i Vita Huset på tisdag för någon form av samtal.

Vad detta syftar till återstår att se, men måhända är det så att när Vita Huset möter motstånd i sina samtal med EU försöker man att gå direkt på enskilda företag med olika krav. Vi har sett det förr.

Innan samtalen skall företagsledarna samordna med Cecilia Malmström, och man får innerligt hoppas att de inte undergräver EU:s bredare förhandlingar. Men att det är det som är Vita Husets avsikt finns det nog ingen anledning att tvivla på.

Osäkerhet som denna är inte vad världsekonomin behöver just nu. Pilarna pekar inte längre uppåt på samma sätt som tidigare.

Under veckan som kommer inleds förhoppningsvis samtal om möjligheter att börja lösa två besvärliga konflikter.

I Sverige blir det förhoppningsvis FN-samtal om konflikten i Jemen, och i Genève blir det FN-samtal om konflikten i Södra Sahara.

Det är sannolikt klokt att ha begränsade förväntningar.

I fallet Jemen är det ännu inte fredsavtal, utan ett möjligt förberedande steg. Martin Griffiths tar det försiktigt. Tidigare misslyckade förhandlingsrundor i Genève och Kuwait kastar sin skugga över det hela.

Och någon vapenvila i striderna kring hamnstaden Hodeida har vi ännu inte sett, och detta trots att t o m USA vädjat om en sådan och den amerikanska senaten nu alldeles tydligt förlorat tålamodet med främst den saudiska krigföringen.

Denna vecka vänds ju också världens blickar till klimatmötet i Katowice i Polen med dess uppföljning av Paris-avtalet.

I Buenos Aires blev det Angela Merkel som efter son försenade ankomst fick sätta sig ner med Vladimir Putin och diskutera det ryska aggressiva uppträdandet mot Ukraina i Kerch-sundet.

Om det konkret ledde till någonting vet jag inte, men det talas nu om samtal i ämnet i det s k Normandie-formatet av fyra nationer.

Men säkert kommer vi att tala åtskilligt om också denna utmaning, och vad det ryska uppträdandet betyder, här på Schloss Elmau. Här finns också de som kommer direkt från samtalen i Buenos Aires.

Ett stort samtalsämne blir med all sannolikhet också den kommande extra partikongressen med CDU i Hamburg på fredag.

Det handlar om ingenting mindre än att välja en efterträdare till Angela Merkel som partiordförande och därmed med betydande sannolikhet som förbundskansler i EU:s största och viktigaste land.

Och därmed om framtiden för Tyskland.

Utgången är på intet sätt given.

Söndagstidningarna här lyckas leta upp flest delegationer som vill se Friedrich Merz, men åtskilliga av de 1001 delegater som kommer att träffa avgörandet har inte bestämt sig, och ännu fler vill inte tala om hur de kommer att rösta.

Om detta kommer det att talas åtskilligt.

Statsmannen George HW Bush – som jag minns honom.

STOCKHOLM: USA:s 41sta president George HW Bush, som nu gått bort i den respektingivande åldern av 94 år, kommer att gå till historien som en statsman av rang och konsekvens.

Mycket skrivs nu om hans långa karriär: krigshjälte, ambassadör till FN och till Kina, CIA-chef, vicepresident och president. Och därefter i nära samarbete med sina efterträdare i olika viktiga internationella frågor.

Själv minns jag honom från en rad olika kontakter under främst min tid som statsminister.

Det blev ofta informella samtal i olika frågor i samband med olika större internationella möten under de åren. Stora Earth Summit i Rio de Janeiro i juni 1992, som ju för första gången satte klimatfrågorna på dagordningen, och ESK-konferensen i Helsingfors senare samma sommar.

Men än viktigare var de mer officiella kontakterna.

I februari 1992 hade jag i bjudits till officiellt besök i Vita Huset. Jag hade bara varit statsminister i några månader.

Det blev stiligt som det brukar vara i sammanhang som dessa. Helikopter från Andrews-flygbasen in till Pentagon. Stor ceremoni med kransnedläggning på den okände soldatens grav. Inkvartering i Blair House alldeles vid Vita Huset. Fint mottagande i Rose Garden innan samtalen började.

Men ändå är det mest det mänskliga som jag kommer ihåg starkast.

Mia och jag hade med vår nyfödde son Nils, och det hade ställts i ordning för honom på Blair House. Men den lille Nils togs framför allt varmt om hands av Barbara Bush och fick sina kramar också av presidenten själv.

Den elegant inpackade present han fick då har den nu något äldre sonen fortfarande stående ouppackad i sin bokhylla.

Samtalen med också utrikesminister James Baker och säkerhetsrådgivaren Brent Scowcroft, men separat också med CIA-chefen Robert Gates, handlade till större delen om alla frågorna i samband med hanteringen av det sovjetiska sammanbrottet och relationerna till det nya Ryssland.

För oss var situationen i de tre baltiska länderna i fokus – deras nya självständighet var inte ens ett halvår gammal – och det kom att utvecklas ett nära samarbete i dessa frågor som fördjupades ytterligare även sedan president Bush i januari 1993 efterträtts av Bill Clinton.

Men det handlade också om utvecklingen av EU och våra svenska ambitioner. Ännu hade kriget i Bosnien inte blossat upp.

Och vi talade om de förändringens och frihetens vindar som blåste över Europa och världen.

Efter det att han avgått som president kom han förbi Sverige i augusti 2993, och jag bjöd in honom till en middag med övernattning ute på Harpsund.

Dit bjöd jag också den f d socialdemokratiske utrikesministern Sten Andersson, som jag trots en del sammandrabbningar hade ett gott samarbete med och djup respekt för, och vår f d mångårige ambassadör till Washington Wilhelm Wachtmeister.

Och det blev en kväll med många spännande perspektiv både bakåt och framåt. Det var inte minst Mellersta Östern som stod i fokus innan vi sent gick till sängs. Vi vandrade på på de fina gräsmattorna och diskuterade.

Sten Andersson hade ju arbetar intensivt och inte alldeles utan framgång med att försöka föra det hela fram till en fredsprocess mellan Israel och PLO – det som sedan med främst norska insatser skulle komma att bli Oslo-avtalet.

Det kan väl noteras att det var de poliser som han hade som säkerhet som i samband med detta besök upptäckte och avvärjde det mycket avancerade ryska försöket att kidnappa Peter Wallenberg i hans bostad på Värmdö.

Relationerna till Sverige är knappast något som förekommer i allt det som nu skrivs om hans olika insatser, och det med all rätta. Annat var mycket större och mycket viktigare.

Det var tider av omvandling och tider av fara, och det var en lycka inte minst för Europa att ha en statsman med erfarenhet, omdöme och vision i Ovala Rummet i Washington.

Men ändå förtjänar det han gjorde för våra bilaterala insatser ett omnämnande från oss som faktiskt var med.

Han var en statsman.

Det var en ynnest att lära känna, och i alla fall i vissa avseenden, arbeta tillsammans med honom.