Från Guangdong till Peking.

11 december 2018

GUANGZHOU: I dalen med de heta källorna en bit utanför den stora staden har vi fortsatt våra diskussioner om Kinas utveckling och de globala utmaningarna.

Guangdong-provinsen med sina 120 miljoner invånare har varit spjutspetsen i den väldiga kinesiska omvandlingen under de senaste fyra decennierna, och till dess kraft skall självfallet läggas Hong Kong och dess inflytande.

Utvecklingen här kring Pärlflodens delta har förändrat vår värld.

När jag för ca tre decennier sedan besökte den stad Shenzhen man hade börjat bygga vid gränsen till Hong Kong var det knappast något mer imponerande ställe. Men i dag är staden en ledande knutpunkt i den globala digitala utvecklingen med företag som Huawei och Tencent.

För lite mindre än två decennier sedan reste jag runt i provinsen och studerade leksaksindustrin. Unga människor från det inre av Kina vallfärdade till kustprovinsens fabriker där ca 80% av världens samlade leksaksproduktion ägde rum.

Det var då det. Nu har större delen av dessa fabriker flyttat till antingen det inte av Kina eller till länder i Sydostasien. Löneläget här är numera alldeles för högt. Det är högteknologin som är den nya drivkraften.

Hur ser det ut här i Pärlflodens delta om ytterligare två, tre eller fyra decennier? Takten i omvandlingen förefaller snarast att öka. Nya teknologier skapar helt nya möjligheter.

Och så den avgörande men här knappt alls diskuterade frågan: hur kommer Kinas politiska system att utvecklas?

De senaste åren har inneburit att taket sänkts och repressionen ökat, och det är knappast ett styrketecken.

Starka system får styrka också genom sin öppenhet. Svaga system söker sitt skydd i slutenhet.

Nyss har vi avslutat diskussionerna här i en session med bl a FN:s förre generalsekreterare Ban Ki-Moon och mig själv. Och det blev en session med mer av klarspråk om de globala utmaningarna än i en del av diskussionerna i övrigt.

I eftermiddag sätter vi oss i flygplan upp till Peking för fortsatta diskussioner där under morgondagen.

Här har vi bl a mött parti- och provinsledningen i Guangdong, liksom Kinas vicepresident, men i morgon blir det diskussioner på mer nationell nivå.

Nyheterna från Europa tränger dock fram även här.

Med en VPN-kanal via Hong Kong har jag lyckats bibehålla kontakten med twitter och andra nyhetsflöden som annars är spärrade av den strikta nätcensuren här. En av provinsens funktionärer jag satt med på middagen i går kväll sade att det är så alla gör.

Den brittiska kollapsen i Brexit-frågan fortsätter.

Och nu blir det extra EU-toppmöte på torsdag, före det ordinarie toppmötet på fredag, för att se vad som dels kan göras för att dels underlätta för London och dels förbereda för det utträde genom krasch, med alla de kort- och långsiktiga problem detta skulle innebar, som nu dessvärre inte kan uteslutas.

Och hemma följer den ena kraschen i regeringsförhandlingarna på den andra. Snart närmar vi oss det läge där detta börjar att skada Sverige.

För dagen avhåller jag mig från ytterligare kommentarer om detta.

Hemma utgår jag från att den till synes outtömliga tillgången på statsvetare kommet att fortsätta att försörja media med sin vishet i ärendet.


Huawei och makten över framtiden.

10 december 2018

GUANGZHOU: Att säga att frågor om Kina i dag står högt upp på den internationella agendan är ingen överdrift.

De senaste fyra decennierna har inneburit en närmast explosiv tillväxt av landet. Man har gått från ca 1,8% till ca 18% av den globala ekonomin när man steg för steg liberaliserat ekonomin och öppnat upp landet gentemot omvärlden.

Och denna utveckling har på ett eller annat sätt berört varje del av den globala ekonomin i övrigt. Det handlar både om en mycket stor ökning av den samlade globala ekonomin och om en mycket påtaglig tyngdpunktsförskjutning i denna.

I ett längre historiskt perspektiv innebär detta att Kina är på väg att återta den relativa position i den globala ekonomin man hade innan den industriella revolutionen förde upp först Europa och sedan dess avläggare i Amerika till närmast unik global dominans.

Då var det Europas förmåga att bygga institutioner och utnyttja teknologier som skapade förutsättningarna för den västliga världens maktutveckling. Ångmaskinen, kolgruvorna, järnvägarna, elektriciteten, flygplanen och mycket annat lyfte de västliga samhällena på ett alldeles unikt sätt.

Nu går den industriella epoken gradvis mot sitt slut, och den digitala revolutionen börjar att omvandla våra samhällen och ekonomier. Och den stora frågan är vilka länder och delar av världen som kommet att dominera den epok som nu steg för steg växer fram.

De senaste åren har Kina blivit allt tydligare med sina ambitioner i dessa avseenden, och det är till stor del detta som nu lett till den kraftiga motreaktion vi ser i den amerikanska politiken, med tilltagande kraft bara under de senaste månaderna.

President Trump förefaller närmast besatt av underskotten i den amerikanska handeln med Kina, och söker det ena sättet efter det andra att vända de siffrorna, om än hitintills helt utan framgång. Underskottet har i själva verket ökat.

Men det är inte den intressanta striden.

Den just nu kanske intressanta striden handlar om regler och standard för den 5G-teknologi för mobil kommunikation som kommer att föra oss in i en helt ny fas av den digitala utvecklingen.

Med den möjliggörs mycket snabb och mycket tillförlitlig överföring av mycket stora mängder data, och därmed öppnas för en utveckling där allt mer integreras i nätverk och olika typer av mer eller mindre autonoma system.

Och striden handlar nu om kontrollen av kärnfunktionerna i dessa kommande nätverk.

Mycket handlar om det snabbt växande kinesiska företaget Huawei.

Med ca 80.000 ingenjörer och en årlig budget för forskning och utveckling kring 120 miljarder kronor tar man fram teknologier på framkant, men kanske än viktigare för dess framgång på de globala världsmarknaderna är att den kinesiska staten hjälper till med erbjudanden om finansiering som gör att Huaweis erbjudanden för många är svåra att motstå.

En rad länder har av säkerhetsskäl stoppat Huawei att installera sin teknologi hos dem av fruktan för att den skulle kunna användas av den kinesiska staten mot dem. Men Huawei vänder sig självfallet med kraft mot alla dessa misstankar.

Och just nu är det uppenbart att USA har aktiverat sina insatser för att stoppa Huawei.

Det handlar inte nödvändigtvis om att Huawei just nu underlättar olika typer av kinesiska cyberoperationer.

Men det säger sig självt att om man vill bryta sig in i ett hus längre fram underlättar det om man har levererat och installerat avgörande delar av detta hus.

Var och en som har digitala verktyg vet att det ofta sker successiva och ibland automatiska uppgraderingar av mjukvaran i dessa. Inte sällan rapporterar en applikation automatiskt tillbaka om hur den fungerar och olika fel och brister som kan uppstå.

I princip är det möjligt att initiera en sådan uppgradering av mjukvaran som plötsligt öppnar upp för helt andra intrång och funktioner, och det utan att detta går att detektera.

De kinesiska säkerhetslagar som fått en allt mer sinister karaktär under senare år gör att myndigheter kan ålägga kinesiska förtag i princip vad som helst som ligger i den kinesiska statens intresse.

Och det är här farhågorna för att låta Huawei leverera kärnfunktioner i de kommande 5G-system som blir infrastrukturen i nästa skede av den digitala eran kommer in. I land efter land står den frågan i dag på dagordningen.

Det handlar om rädslan för att Kina skulle kunna få tillgång till betydande delar av det globala dataflöden med allt vad detta skulle kunna innebära.

Sverige är en del av denna kamp i och med att Ericsson är Huawei:s viktigaste konkurrent på de globala marknaderna.

I grunden handlar det om kinesiska Huawei och ZTE mot nordiska Ericsson och Nokia, även om amerikanska företag som t ex Cisco också levererar avgörande teknologier.

Men bortom denna konkurrens eller konflikt kommer den stora frågan om utvecklingen av och tillämpningen av olika former av artificiell intelligens. Kina har som uttalad ambition att bli ledande vad gäller detta till 2030, och de satsningar man gör är också mycket omfattande.

Och konsekvenserna om de skulle vinna den kapplöpningen skulle bli betydande.

Rubrikerna i dessa dagar om Huawei signalerna kring den nya konflikten om dominans i skedet efter det industriella. I det skedet förlorade Kina. I det kommande skedet vill man vinna.


Och nu till Mittens Rike.

08 december 2018

STOCKHOLM: Efter några dagar hemma beger jag mig nu iväg några dagar till olika delar av Kina för att bekanta mig lite mer med utvecklingen i det landet och diskutera hur de nya spänningarna inte minst med USA kan komma att påverka dess politik.

Och medan jag befinner mig där borta i Mittens Rike får de som ägnar sig åt detta väl äntligen sortera ut styret här hemma i fäderneslandet.

Om det kommer det i sinom tid förvisso att finnas åtskilligt att säga.

Nästa vecka kommer med nödvändighet att ge större klarhet. Budgetvoteringen går inte att skjuta upp.

Och på tisdag kommer vi också att se hur stort premiärminister Mays nederlag i det brittiska parlamentet när det gäller skilsmässoavtalet med EU kommer att bli.

I morgon kväll lokal tid landar jag i Guangzhou i södra Kina och kommer att tillbringa några dygn med diskussioner på en anläggning en bit utanför själva staden.

Då och då inträffar det att Kina bjuder in ett antal av vad de tydligen betraktar som äldre statsmän – och kvinnor – för att dels presentera sin syn på tingens ordning och dels lyssna på vad som sägs i diskussionerna.

De antar väl att vi besitter någon typ av vishet och erfarenhet som kan vara av värde.

Jag har varit med en gång tidigare just utanför Guangzhou och en gång på en inte mindre imponerande anläggning utanför Peking.

Vid det senare tillfället hade vi dessutom möjlighet att fortsätta diskussionerna med Xi Jinping inne i centrala Peking.

Men att lyssna på röster och stämningar i provinsen Guangdong saknar förvisso inte sitt intresse. Dess ekonomi motsvarar i dag hela den ryska ekonomin.

Just nu talar man om att det är 40 år sedan Deng Xiaoping på ett möte med kommunistpartiets centralkommitté lade om rodret och initierade den politik av reformer och öppning som ju med alla rimliga mått blivit utomordentlig framgångsrik.

I centrum då var ju utvecklingen i just provinsen Guangdong.

Och det var också hit han återvände när han några år efter repressionsvågen efter massaken kring Tiananmen i Peking i juni 1989 ville återupprätta reformpolitiken.

Och även längre bak i den kinesiska historien är det ofta här som förändringar inletts. Sun Yat-sen med revolutionen 1911 och nationalistpartiet KMT:s store ledare Chiang Kai-shek kan läggas till listan.

Men hur låter det nu?

Reformpolitiken haltar. Repressionen har tilltagit. Och alldeles uppenbart är att den amerikanska politiken gentemot Kina har genomgått en tämligen djupgående förändring. De ekonomiska indikatorerna visar att det har sina effekter.

Det skall bli spännande att höra hur man vill tolka skeendet och framställa sin politik i denna förändrade situation.

Och efter diskussionerna utanför Guangzhou fortsätter några av oss upp till Peking för en dag av diskussioner där.

Provinserna är förvisso inte utan betydelse, men trots allt är det där som makten ligger.

Kina med dess regim är ett annorlunda land, men en växande jätte på den globala scenen såväl ekonomiskt som teknologiskt och politiskt.

Relationerna är långt ifrån enkla, det gäller inte minst mellan Sverige och Kina just nu, men de är icke desto mindre viktiga.

Så det blir säkert intressanta dagar.

Och därifrån för jag försöka att följa dramatiken i Sverige och Storbritannien.


Den långa historien om Gripen.

08 december 2018

STOCKHOLM: I går kväll hade Saab en liten mottagning i Stockholm med anledning av att det denna helg är 30 år sedan de första exemplaret av flygplanet Gripen flög för första gången.

Och jag var med också den där lätt kyliga dagen i Linköping. Allt gick väl. Ditintills hade det projekt som jag 1980-1982 hade varit med om att dra igång lyckats väl.

Starten hade inte varit enkelt.

En socialdemokratisk partikongress 1975 hade beslutat att det inte skulle tas fram fler avancerade stridsflygplan i Sverige, och andra hälften av det årtiondet kom därför att ägnas åt studier av olika mer eller mindre lätta attackflygplan som B3LA och Sk2.

Inte minst det förra konceptet hade sina förtjänster, men förr eller senare skulle det bli nödvändigt att börja att ersätta det Viggen-system som ju hade sina rötter i början av 1960-talet, och då skulle det aldrig räcka till.

De kunde på sin höjd bli övergångslösningar till en fullständig ombeväpning till ett utländskt flygsystem.

Det var mot denna bakgrund som tankarna på ett lätt avancerat stridsflygplan för mångsidiga uppgifter växte fram under främst 1980 i ett samtänkande mellan några individer på Saab och några individer på FMV. Och jag satt i en samordningsfunktion i regeringskansliet som tidigt kopplades in på tankarna.

Så föddes JAS.

Men alldeles självklart fanns också andra alternativ som prövades seriöst.

När väl JAS-konceptet fått tillräcklig klarhet studerades och värderades det mot alternativen med antingen licenstillverkning eller direktimport av antingen F16 eller F18 från USA.

Lite ironiskt är måhända i efterhand att vissa av de faktorer som skulle komma att fälla utslaget till förmån för JAS sedan kom att utvecklas på ett annat sätt än vad man då trodde.

En viktig faktor var att JAS klarade de utspridda och enklare baser med korta banor som då växte fram allt starkare i den svenska planeringen. Ingen kunde då veta att detta tänkande kom att överges ett par decennier senare när hela det säkerhetspolitiska läget dramatiskt förändrades.

En annan var att inriktningen då var att anskaffa en bit över 300 flygplan för att hålla upp en krigsorganisation för flygvapnet på i stort sett den nivå man hade på 1980-talet. Med lägre antal började kalkylen väga över för de utländska alternativen.

Kontroversiellt var projektet förvisso.

När riksdagsbeslutet fattades sommaren 1982 röstade socialdemokraterna mot. De levde fortfarande med sitt gamla kongressbeslutet, men när de återkom till regeringsmakten senare samma år tvingades de till en serie saltomortaler som till slut resulterade i att de accepterade projektet.

Utan problem i början var projektet förvisso inte.

Styrsystemet på det instabila planer var en utmaning som man inte omedelbart klarade av. Två haverier, varav det mest dramatiska mitt under en uppvisning i Stockholm sommaren 1993, visade på problemen. I samband med detta hängde hela projektets framtid på en lös tråd.

Då var jag statsminister, men trodde på det som sades mig att det skulle vara möjligt att komma till rätta med problemen.

Och det skulle komma att visa sig vara rätt. Problemet identifieras och löstes.

Under de åren blev det dock uppenbart att de moderna luftstridsvapen som tagits fran under Sovjetunionens starka upprustningsskede utgjorde ett betydligt allvarligare hot än vad man hade föreställt sig.

Det handlade inte om flygplanet som sådant, utan mer om dess beväpning i form av olika robotar.

Parallellt med att de inledande versionerna A och B utvecklades till versionerna C och D växte det fram olika projekt för att hantera detta. En inledande anskaffning av amerikanska AMRAAM klarade knappast av utmaningen. Den roboten räcker knappast till.

Ett tag arbetades det med ett helt eget svensk projekt, men så småningom kristalliserades ansträngningarna i det sameuropeiska projekt som nu producerat den Meteor-robot som tillsammans med Version 20-uppdateringen av Gripen C nu äntligen – två decennier senare – och först i Europa gett oss en kapacitet som klarar de mest avancerade utmaningarna.

Om inte annat kan detta illustrera de mycket långa tidshorisonter som gäller i ärenden som dessa.

Nu flyger de första exemplaren av den nya och mycket utvecklade E-versionen av Gripen, och om några år sker de första leveranserna till de svenska och brasilianska flygvapnen.

När vi kommer att ha den första operativa Gripen E-divisionen i det svenska flygvapnet vet jag inte, men det torde ligga kring mitten av det kommande decenniet. Med Gripen C med Meteor nu i tjänst är det operativa behovet sannolikt inte överhängande.

Men med Gripen E får vi en plattform som kommer att kunna uppdateras löpande på ett helt annat sätt än vad som varit fallet i de två tidigare versionerna av flygplanet. Och därmed kommer Gripen E med all sannolikhet att vara operativ i flera decennier i det svenska flygvapnet.

Gripen är redan en lång historia. Konceptet började tas fram för snart fyra decennier sedan. Första flygningen var för 30 år sedan.

Och jag vågar påstå att vi kommer att se Gripen i en eller annan form i luften över vårt land om ytterligare 30 år.


Europas viktigaste val? AKK tar över.

07 december 2018

STOCKHOLM: I dag kunde jag inte hålla mig borta från att via webben och video följa CDU:s partikongress i Hamburg och valet av efterträdare till Angela Merkel.

På sitt sätt är det kanske det viktigaste valet i vårt Europa i året.

Angela Merkel blickade i sitt anförande tillbaka på alla de utmaningar som CDU och hon själv haft att möta under de 18 år som gått sedan hon år 2000 valdes till ny partiordförande.

Under den tiden har hon varit med om att utkämpa inte mindre än 72 delstats-, federala och EU-valrörelser och i fyra federala val uppträtt som kanslerskandidat och också vunnit den positionen.

Jag var inte där när hon valdes 2000, men hon talade också om den första CDU-kongress hon hade varit på, nämligen den i Hamburg 1990 när ett CDU för såväl västra som östra Tyskland skapades.

Och där var också jag, och minns väl stämningen då i ett Europa och ett Tyskland som förändrades i rasande takt.

Att jag var där – jag var då moderat partiordförande – berodde på den betydelse som förbindelserna med Tyskland, och för min del med CDU, hade och har.

Min första CDU-kongress var faktiskt 1981 i Mannheim, då jag som mycket ung politiker också för första gången träffade Helmut Kohl. Det skulle bli många möten under åren, och i vissa situationer kom det att bli viktigt också för Sverige.

Och senast var jag med på deras partikongress i Hannover 2012. Fredrik Reinfeldt hade inte möjlighet att komma, jag skickades i stället, och jag minns att inte minst Angela Merkel satte värde på att vi var där.

CDU:s prestation som politiskt parti är imponerande.

Under de sju decennierna av den tyska förbundsrepublikens historia har landet i 50 år haft en förbundskansler från CDU. Det är ingen överdrift att tala om Europas viktigaste politiska parti under det senaste århundradet.

Men nu har det politiska landskapet förändrats också in Tyskland.

Socialdemokraterna SPD – Europas äldsta politiska parti – är en skugga av sitt forna jag Högerpopulisterna i AfD är förbundsdagens största oppositionsparti. De reformerade Gröna går tydligt framåt. Och även CDU har fått vidkännas smärtsamma förluster under de senaste åren.

Partiet har fortfarande 420.000 medlemmar, men fler av dessa är över 75 än under 40 år gamla. Mönstret känns dessvärre igen.

Och det talades mycket om vikten av att återvinna politisk kraft, liksom det talades mycket om Tysklands ansvar i Europa och i den vidare världen. Ordet Trump uttalandes inte av någon, men den utmaning han representerar nämndes i mer eller mindre tydliga ordalag av alla.

De tre kandidaterna uppträdde med imponerande anföranden.

AKK med kraft och fart som sällan förr. Friedrich Merz med tydligare bekännelse till ett nödvändigt ”strategiskifte”. Och Jens Spahn med tydlig inriktning på att bli efterträdare till efterträdaren.

Det blev ett spännande val, men till slut segrade AKK, och det var sannolikt inte oviktigt att Angela Merkel i sitt anförande lyfte fram att CDU i Saarland, där AKK lett partiet, fått över 40% av rösterna, men även hennes kraftfulla anförande gav säkert också sitt bidrag.

Med sin bakgrund i Saarland är hon förvisso en övertygad europé. I sitt inledande angörande talade hon om behovet av ”ett europeiskt säkerhetsråd och en europeisk armé”, vilket är att gå tämligen långt i dessa frågor.

Med valet av AKK ökar sannolikheten för att Angela Merkel kommer att sitta kvar som förbundskansler till nästa förbundsdagsval hösten 2021, även om det ju finns osäkerhet relaterat till främst SPD:s situation och det allmänna missmodet över den stora regeringskonstellationen.

Det var en imponerande demokratisk process som CDU genomförde inför och under denna dag i Hamburg.

Nu är valet träffat. I morgon avslutas partikongressen med ett programtal av den nyvalde partiledare.

Det kommer att finnas skäl att lyssna på det också.


Oro och instabilitet runt om i EU just nu.

05 december 2018

BERLIN: Runt om i landet packas det nu väskor för att ge sig iväg till Hamburg i morgon för den extra partikongress med CDU som skall välja Angela Merkels efterträdare som partiledare.

Och det är ingen liten fråga. Det handlar om en ersättare till Europas sannolikt viktigaste och framgångsrikaste politiska ledare under senare år.

I morgon kväll börjar det försiktigt, men det är på fredag som de 1.001 delegaterna träffar sitt val. Det är tusen delegater från de olika partiföreningarna runt om i Tyskland och en delegat från föreningen i Bryssel.

Självfallet spekuleras det här i Berlin mycket om utgången av valet och vad det i olika avseenden kommer att innebära. Ingen är alldeles säker på någonting av detta.

Men med all sannolikhet blir det en mer eller mindre påtaglig period av politisk osäkerhet, och det hänger ju också samman med socialdemokraternas svaghet och vad detta kan betyda för regeringskoalitionens framtid.

Gör SPD ett lika uselt Europa-val i maj som man gjort delstatsval under de senaste månaderna har partiet förmodligen inget annat val än att dra sig ur regeringen, och vad som händer då är det för tidigt att sia om.

Nyval nästa år tillhör de möjligheter jag lyssnade på olika spekulationer kring.

Frapperande är hur huvuddelen av de större länderna i EU nu präglas av politisk osäkerhet.

Allvarligast är situationen tveklöst i Storbritannien.

Jag tillhörde tidigare de få som trodde att de fanns en möjlighet att Theresa May skulle få igenom skilsmässoavtalet med EU i omröstningen i underhuset på tisdag, men så förefaller nu inte att bli fallet.

Nu handlar spekulationerna bara om vilka konsekvenser olika storlekar av nederlaget kommer att få.

Och därefter går landet från en period av betydande osäkerhet in i ett skede av än djupare osäkerhet.

Sannolikt går Theresa May tillbaka till EU och försöker få några mer eller mindre kosmetiska förändringar i den politiska deklarationen om den framtida relationen, och utnyttjar sedan dessa i en andra votering där det faktiska alternativet är att landet kraschar ut ur EU utan något avtal med alla de kaotiska konsekvenser detta får.

Många hoppas allt detta kommer att driva fram en ny folkomröstning, men även om sannolikheten för det onekligen ökat är vägen dit inte alldeles enkel, och det finns också betydande frågetecken om vad en sådan skulle resultera i.

Jag har under de senaste dagarna mött mycket erfarna brittiska politiker som är påtagligt rädda för hur motsättningarna i landet blir allt hårdare och för riskerna för att detta på ett eller annat sätt spårar ur.

Men påtagligt allvarlig är situationen förvisso också i Frankrike.

Regeringen har nu bl a skjutit upp den aviserade höjningen av miljöskatterna på bensin och diesel i ett försök att blidka de allt argare demonstrationerna. Om detta räcker för att mer påtagligt ta luften ur den omfattande protestvågen lär vis sig på lördag.

Och med all sannolikhet måste president Macron själv ta till orda innan dess. Utvecklingen är en första klassens utmaning direkt riktad mot honom.

Det finns all anledning att oroas för att protestvågen nu kommer att bromsa eller helt stoppa det reformprogram som presidenten inlett men som så väl behövs. Ett land med arbetslöshet kring 10% och ungdomsarbetslöshet kring 25% är alldeles uppenbart i skriande behov av reformer.

Hur det hål i statsbudgeten på ca två miljarder euro som nu uppstått skall täckas är oklart, och risken är ju påtaglig att de fortsatta nödvändiga insatserna får att sanera statsfinanserna och minska det hårda skattetrycket nu kommer att bli mycket svårare.

Också här spekuleras det i att nyval till nationalförsamlingen kan vara ett sätt att hantera situationen.

Ett problem är dock att landets partier är påtagligt svaga efter de senaste årens utveckling.

Socialisterna är mer eller mindre slut som artister. Republikanerna har gått kraftfullt till höger. Nationella Fronten plågas av inre strider. Och president Macrons nybildade parti har knappast hunnit konsolidera sig.

Och i Italien är det sannolikt att den politiska och ekonomiska krisen kommer att fördjupas.

Det spekuleras i en allt starkare ställning för högerpopulistiska Lega Nord under de kommande åren – inget av de mer traditionella partierna förefaller att vara i ett tillstånd där de kan utmana det som nu sker.

Ser vi fram mot Europavalet nästa år förefaller det nog att vara Polen där man kan hysa de bästa förhoppningarna om ett positivt resultat.

Så det är oroliga tider i både Europa och världen.

Men nu bär det hemåt efter mina dagar i Bayern och Berlin.


Från Bayern till Berlin.

04 december 2018

BERLIN: Efter något dygn uppe i de bajerska alperna har jag nu anlänt hit till den tyska huvudstaden och vårt styrelsesammanträde med ECFR här i dag och i morgon.

Så smått försöker jag också följa bulletinerna hemifrån.

Om inte annat för att jag ständigt drabbas av frågor från alla som undrar hur ett egentligen står till i Sverige.

Från centern och liberalernas sida har hela tiden sagts att de gör precis det som de sade i valrörelsen.

Och det låter ju både fint och bra.

Jag kanske inte var tillräckligt uppmärksam, men jag tror inte att jag hörde i valrörelsen att de avsåg att låta en rödgrön regering under Stefan Löfven sitta kvar.

Jag tyckte nog att det mest lät tvärt om.

Men vi får se vad det hela landar.

Just nu verkar det se rätt rörigt ut.

I Elmau stod mycket på dagordningen.

Erfarenheter från G20-mötet i Buenos Aires och vägen framåt i de olika handelskonflikterna. Tankarna om ett än mer intensivt europeiskt försvarssamarbete. Utsikterna för rustningskontroll i ljuset inte minst av INF-avtalet. Skiftet i synen på utvecklingen i Kina.

Och åtskilligt av detta kommer att belysas än mer på den stora konferensen i München i februari.

Men det blev mycket av diskussion om utvecklingen i olika länder.

Diskussionerna inför CDU:s partikongress i Hamburg på fredag och konsekvenserna av olika utfall där för regeringsfrågan här i Tyskland under de närmaste åren.

Den dramatiska utvecklingen i Frankrike med de gula västarnas delvis våldsamma utmaning mot president Macron och hans politik.

Spekulationerna om hur stort nederlaget blir i brittiska underhuset nästa vecka för premiärminister Mays skilsmässoavtal med EU och olika alternativ för vad som kan komma därefter.

Konsekvenserna av regionalvalet i Andalusien och möjligheten av ett tidigarelagt val i Spanien.

Lite av detta kommer vi alldeles självfallet att fortsätta med här i Berlin, men här ligger vårt fokus på planeringen för vår verksamhet under det viktiga europeiska året 2019.

Val till Europaparlamentet i maj och nybesättning av institutionerna därefter.

Har EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik levt upp till förväntningarna i Lissabon-avtalet, och hur kan vägarna framöver se ut under de kommande fem åren?

Frågorna är både viktiga och svåra, och vi skall försöka ge vårt bidrag till svaren på dem.

Nu sänker sig mörkret sakta över Unter den Linden här i Berlin.

Men det blir trevlig middag med ECFR-styrelsen och ett antal företrädare för det tyska politiska spektrat.