Hedrande bedömning av Sverige

30 januari 2014

STOCKHOLM: Det var hedrande att European Council on Foreign Relations i sin årliga utvärdering även för 2013 ger vår utrikespolitik höga betyg som inflytelserik europeisk aktör.

Normalt är det de tre stora huvudstäderna London, Paris och Berlin som i kraft av storlek och tyngd anses vara de viktigaste i dessa hänseenden, och det är ju knappast någonting som förvånar.

Men i årets utvärdering kommer Stockholm upp som en huvudstad med i dessa sammanhang ett inflytande man mer eller mindre jämställer med Berlin.

Att värderingar som dessa har sina brister, och att de säkert kan kritiseras på olika sätt, är självklart, och det är också med alla dessa reservationer som jag refererar till den.

Men det hindrar inte att den värdering som nu görs av våra insatser är både hedrande – och dessutom inspirerande för framtiden.

Viktigt att notera är att värderingen dessutom ger den gemensamma europeiska utrikespolitiken i dess helhet ett bättre betyg för 2013 än vad som varit fallet under de föregående åren.

Även detta är självfallet inspirerande för framtiden.

Denna dag inleddes med sedvanligt regeringssammanträde, som dessutom gav möjlighet till genomgång också av aktuella utrikespolitiska utmaningar vad gäller främst Syrien och Ukraina.

På eftermiddagen var det frågestund i riksdagen, vilket alltid är både nyttigt och lärorikt. Det finns ju områden i den inrikespolitiska diskussionen som man då och då behöver att uppdatera sig på.

Efter det gav jag åtskilliga intervjuer med fokus på min förestående resa till Iran. En längre intervju som gjordes i dag på eftermiddagen kommer att sändas i SVT:s Agenda på söndag kväll.

Och anledningen till det är att jag lämnar tidigt i morgon bitti för att bege mig till årliga Munich Security Conference, och sedan åker direkt därifrån med slutdestination Iran på söndag eftermiddag.

I München samlas nu utrikes- och säkerhetspolitiker från en rad olika länder för en konferens som i år fyller 50 år, men som har förändrats åtskilligt under dessa decennier. Såväl agenda som deltagarkrets har breddats högst väsentligt under dessa år.

Vad som kommer att dominera diskussionerna under årets konferens återstår att se.

Såväl USA:s John Kerry som EU:s Catherine Ashton kommer att finnas på plats. Med dem kommer Ukraina att tillhöra de viktiga diskussionsämnena.

Men också Irans utrikesminister Zarif finns på plats, och deltar på söndag eftermiddag i ett offentligt diskussionspass med bl a mig.

I München kommer också försvarsminister Karin Enström att finnas, och vi kommer tillsammans att ha en del möten.

Dagen har ju också inneburit en del dramatik i Danmark med rödröd röra i dess regering.

Och det kommer, vad jag förstår, att innebära att jag får en ny kollega i Danmark igen.

Nu avgående utrikesminister Holger K Nielsen hann ju i alla fall med ett trevligt och produktivt besök till Stockholm, och det var ju alltid något.


En bra utrikesförvaltning!

29 januari 2014

STOCKHOLM: Ännu en arbetsdag hemma i Stockholm, och dessutom en sådan utan några besök från omvärlden eller annat av motsvarande slag.

Det gav mig en välkommen möjlighet att spendera en timme med alla UD:s enhetschefer för att diskutera våra olika arbetsuppgifter och hur vi organiserar vårt arbete.

Och det blev en diskussion som spände mellan utrikespolitikens allra mest grundläggande uppgifter och diskussioner om vi verkligen organiserar vårt arbete på bästa sätt.

I morgon publicerar ansedda tankesmedjan European Council on Foreign Relations sin årliga utvärderingar av EU:s och de olika europeiska ländernas utrikespolitik under det gångna året.

Vi har brukat få relativt höga betyg för våra insatser, och det blir självfallet spännande att se vilka värderingar som man nu gör av både våra och andras insatser.

I går hade jag också möjlighet att träffa de som nu går igenom UD:s aspirantkurs, och som snart är på väg ut till sin första verkliga arbetsuppgifter inom eller utom landet inom UD.

Och det kändes åter bra att kunna notera den mycket höga kvaliteten på de personer som söker sig till UD. Det saknades inte heller vare sig engagemang eller entusiasm.

När jag är inne på vårt mer inre arbete finns det ju också anledning att notera – och det gjorde jag på mötet med enhetscheferna i dag också – att vi nu står på fast mark ekonomiskt.

Det var ju inte så länge sedan det var annorlunda med den saken med gapande underskott, kostnader som knappt var under kontroll och tvång att lägga ner ambassader runt om i världen.

Men många har nu bidragit till att vi nu fått en helt annorlunda situation, och den kommer ju också att medföra att vi börjar att etablera oss på ytterligare platser ute i världen under den närmaste tiden.

Viktigt är dock att vi alla ser till att bibehålla denna stabila situation. Annars riskerar vi snabbt att hamna i problem igen.

Men dagen har också inneburit arbete med åtskilliga av utrikespolitikens sakfrågor.

I Kiev finns nu Catherine Ashton för fortsatta samtal i syfte att försöka bidra till en lösning av den politiska krisen. En viss ljusning har skett under de senaste dygnen, men såväl motsättningarna som utmaningarna är fortfarande stora.

Och hos mig har det också varit fortsatta diskussioner såväl om olika fredsoperationer som om situationen i Iran inför min resa dit under den kommande veckan.


Förändring i Kiev – men hur långt?

28 januari 2014

STOCKHOLM: En arbetsdag bakom skrivbordet var förvisso inte fel, och det fanns dessutom åtskilligt att göra.

Åtskilliga kontakter under dagen med försvarsminister Karin Enström om olika fredsinsatser som befinner sig under övervägande för de kommande åren.

Och förberedelser för olika kommande engagemang.

Min resa till Iran under nästa vecka tilldrar sig, på goda grunder, ett betydande intresse.

Men jag har överraskats över hur stort stödet varit för detta försök att – trots inte minst grova övergrepp mot de mänskliga rättigheterna – försöka sträcka ut hand till stöd för förändring och samarbete.

Trots de ofta djupa meningsskiljaktligheter vi har med regimen i Teheran finns det en stark insikt om landets betydelse och respekt för den kulturella och historiska tradition som landet står för.

Under dagen har utvecklingen i Kiev fortsatt att engagera.

Parlamentet upphävda de starkt repressiva lagarna, och samtidigt lämnade regeringen Azarov in sin avskedsansökan. Det var bägge viktiga steg för att bidra till en politisk lösning av krisen.

Och i Bryssel var det toppmöte mellan EU och Ryssland.

Från EU:s sida betonades de positiva effekter ett frihandelsavtal skulle få för Ukraina och därmed indirekt också för Ryssland.

Men samtidigt gjordes klart att valet är Ukrainas, och de skall ha rätten att träffa det självständigt.

Det talades också om en möjlig ny start för förhandlingarna om ett nytt brett avtal mellan EU och Ryssland.

Dessa har ju i allt väsentligt stått stilla därför att Ryssland efter att ha kommit med i WTO inte velat ta ytterligare steg för att liberalisera handeln med EU.

Om detta nu förändras återstår att se. Att vi önskar en friare handel och ett fördjupat samarbete med Ryssland borde det inte vara någon tvekan om.

I morgon randas så en ny dag.

Jag förblir i Stockholm. Men jag misstänker att utvecklingen i Ukraina kommer att fortsätta att ta betydande delar av vår uppmärksamhet i anspråk.


Att möta världen i Östergötland

27 januari 2014

LINKÖPING-STOCKHOLM: Så är jag då på väg genom mörker och snöslask tillbaka mot huvudstaden efter en lärorik och inspirerande dag i Östergötland.

Höjdpunkten var mötet med Utrikespolitiska Föreningen i den synnerligen fullsatta aulan på Linköpings Universitet.

Det blev en timme – ja, lite mer – av frågor och diskussion som spände över världen i dess helhet, men med utmaningar i Europa och vårt omedelbara närområde som naturligt dominerande ämnen.

Men dagen började med några mycket nyttiga timmar på Migrationsverket i Norrköping.

Flyktingutmaningarna nu är betydande. Förra året var det 54.000 personer som sökte asyl i Sverige. Det är en hög siffra, även om det självfallet är så att inte alla dessa kommer att ges möjlighet att stanna.

Men att Sverige relativt sett är en öppen och generös nation visar också siffrorna om mottagande av s k kvotflyktingar i EU. Av totalt 5.800 kvotflyktingar förra året tog Sverige mot 1.900.

Men alla måste göra mer, och då tänker jag inte minst på situationen i Syrien. Vi har tagit emot ca 30.000 flyktingar därifrån sedan kriget inleddes, medan de flesta andra europeiska nationer ligger på dramatiskt lägre nivåer.

Viktigt på Migrationsverket var ju också frågan om de som vill och kan komma hit för att arbeta inte minst i olika företag som behöver deras insatser.

Här har vi ju öppnat nya möjligheter under de senaste åren, och det har i allt väsentligt varit mycket bra. Att vår socialdemokratiska opposition klagar och kvider över detta är lite sorgligt.

Våra behov under kommande år kommer ju snarast att öka.

Från Migrationsverket i Norrköping bar det så iväg till Saab i Linköping för att diskutera dess olika samarbeten och möjligheter ute i världen.

Gripen och dess helt nya version 39E står ju i centrum för mycket efter beslut i såväl Schweiz som Brasilien utöver Sverige.

Men det handlar om mera. Att ett svenskt företag som detta kan erbjuda mycket kvalificerade säkerhets- och försvarssystem till kompetenta och stabila köpare runt om i världen är viktigt både för dem och för oss.

Och jag hade möjlighet att också titta lite närmare på det provflygplan för 39E som ju nu finns liksom ytterligare ett plan för utprovning av en del nya system.

Från Saab:s eget flygfält lyfte jag sedan mer en av våra nya Helikopter 14 – den medeltunga NH90-helikopter som ju drabbades av åtskilda förseningar – till Helikopterflottiljens fält på Malmen för en snabb genomgång av dess verksamhet.

Med sina moderna helikoptrar kommer den att bli en allt viktigare och allt mer efterfrågad resurser för Sverige inte minst när det gäller internationella insatser. Och det var självklart dessa som var i fokus för just mitt besök här.

Dagen har självklart också inneburit fortlöpande kontakter om situationen i Ukraina. Jag talade med dess utrikesminister under förmiddagen, och har senare också haft kontakter med ledande företrädare för oppositionen.

I morgon blir en mycket viktig dag.

I Kiev skall parlamentet Radan sammanträda, och då får vi se om regimen menar allvar mer sina löften om att häva, suspendera eller radikalt förändra det repressiva lagpaket som ju gjort landets kris än värre.

Det kommer att vara rätt avgörande för om vi kan gå mot en fredlig lösning av krisen i Ukraina eller inte. Att det är detta vi nu med stor kraft arbetar för är en självklarhet.

Och i Bryssel är det toppmöte mellan EU och Ryssland där denna fråga naturligt nog kommer att vara en viktig del av diskussioner som även i övrigt kommer att ha sina tydligt besvärliga drag.

En spännande och viktig dag väntar i Europa.


Från Davos till Norrköping och Linköping

26 januari 2014

DAVOS-STOCKHOLM: I snöyra denna morgon lämnade jag det nu avslutade stora världsekonomiska mötet i Davos och återvänder till Stockhon och arbetsuppgifter hemma.

För min del visade det sig vara den adertonde gången jag deltagit i dessa möten. Förvisso inte varje år, men då och då sedan slutet av 1980-talet. En vid det här laget ganska så lång tid.

Under de senaste åren är det ju effekterna av den globala ekonomiska krisen som på ett eller annat sätt stått i centrum för diskussionerna.

Men i år var atmosfären i Davos tydligt annorlunda i detta viktiga avseende.

De nordamerikanska ekonomierna går påtagligt bättre. Eurozonen börjar äntligen visa försiktigt positivt siffror. Signaler om reformer i Kina leder till viss tillförsikt. Till och med Japan verkar nu vara på väg in i en mer positiv dynamik.

Nu är det i stället vissa av de s k tillväxtekonomierna som är i fokus när det gäller oro på grund av olika finansiella obalanser.

För min del har dagarna i Davos dominerats av dels den globala nätpolitikens olika frågeställningar och dels diplomati och kontakter kring de olika krishärdar vi ju har runt om i världen.

Jag var ju fått uppdraget att leda en oberoende internationell kommission med uppgift att skissera regler och ramar för det globala nätets utveckling och användning.

Och offentliggörandet av detta gick ju ett betydande internationellt genomslag.

Arbetet kommer att inledas mer på allvar mot slutet av våren, och beräknas sträcka sig över de kommande två åren.

Kring dessa frågor fördes alldeles självklart åtskilliga diskussioner i Davos.

Men kriserna tenderar alltid att dominera.

Från samtal med internationella Röda Korset om de akuta utmaningarna i Afrika, Levanten och Afghanistan till mer eller mindre ständiga samtal och kontakter kring förhandlingar om Syrien och den politiska krisen i Ukraina.

I Kiev förefaller president Yanukovich nu att ha insett att han behöver göra eftergifter för att inte förlora kontrollen helt och hållet.

I går kväll erbjöds oppositionens Yatsenjuk att ta över posten som premiärminister, och det talades om att revidera de repressiva lagarna.

Om det handlar om ett genuint erbjudande eller en skenmanöver för att vinna tid i ett tilltagande trängt läge diskuteras med all säkerhet med stor intensitet i Kiev just nu.

Men att krisen i och med detta gått in i ett nytt skede är nog tydligt. De kommande dagarna, med såväl toppmöte i Bryssel mellan EU och Ryssland som Cathy Ashton i Kiev, blir mycket viktiga.

I morgon kommer jag att möta världen i Sverige med besök i Norrköping och Linköping.

I Norrköping blir det besök på Migrationsverket medan det i Linköping blir bl a helikopterflottiljen och diskussion med studenter på Linköpings Universitet.

Men sedan blir det, som det ser ut just nu, dagar hemma i Stockholm innan det på fredag bär iväg till München och den årliga stora säkerhetskonferensen där.

Där liksom här kommer den nya situationen med Iran att vara mycket i centrum – jag kommer bl a att tillsammans med IAEA-chefen Amano ha en offentlig diskussion med Irans utrikesminister Zarif – och direkt därifrån åker jag på det första besöket av en svensk utrikesminister i Iran på mycket länge.

Italiens Emma Bonino var där för några veckor sedan, och Polens Radek Sikorski kommer att komma lite senare. Även Catherine Ashton diskuterar nu ett besök.

Om den utrikespolitiska förändringen i Iran är varaktig vet vi i dag inte, men denna diplomati syftar inte minst till att försöka få ett svar på den frågan, och att i den mån vi kan försöka att påverka utvecklingen i mer positiv riktning.

Men nu är det närmast Norrköping och Linköping som står på mitt program.


Davos och dess diskussioner

23 januari 2014

DAVOS: En dag fylld av diskussioner, möten och överläggningar av mest varierande sort och karaktär.

Det är så det brukar vara här i Davos under detta årliga globala jättemöte.

En del av detta är diplomati i stordriftsformat. Ett mycket stort antal utrikesministrar är på plats.

Och därtill sägs det att ett 80-tal stats- och regeringschefer finns här under någon av dessa dager.

Men mest intressant är trots allt att träffa alla dem som inte tillhör någon av dessa kategorier. Och det har blivit många sådana möten under dagen.

Till traditionella möten här hör alltid det med internationella Röda Korset ICRC. Ingen har som de konkret information om några av de mest krävande situationer vi står inför i världen i dag.

Så det kom att handla om Södra Sudan och hela bältet av kriser i Afrika, om Syrien och riskerna över hela Levanten och om Afghanistan och den vidare regionens olika utmaningar.

Men mycket av dagen har dock kommit att handla om Ukraina. Upprepade samtal med Catherine Ashton, som också är här, men vars agenda än mer just domineras av de olika samtalen med och om Iran. Och åtskilliga samtal med andra med djupare insikt om situationen i landet.

Allt står och väger – men blir i grunden allt farligare.

Utåt har dagen i Davos säkert dominerats av Iran och president Rohani och hans anförande här. Dessvärre hade jag inte möjlighet att lyssna, och tyvärr har andra kriser just nu trängt ut just denna fråga.

Men det kommer att bli åtskilligt mer Iran för mig framöver.

Efter schweizisk middag om de olika utmaningar som OSCE står inför är det nu dags för några timmars vila.

Det är en ny dag i morgon.


Steg fram för Syrien – och tragedi för Ukraina

22 januari 2014

MONTREUX-DAVOS: Det blev inget genombrott för fred i Syrien vid dagens möte i Montreux, men heller inte det sammanbrott för ansträngningarna som det alltid finns en risk för.

Det var mötets inledning som var den känsligaste och svåraste delen av dagen.

Inte FN:s generalsekreterare eller USA:s och Rysslands utrikesministrar.

Utan de två syriska delegationerna mitt emot varandra längst fram mot podiet i den stora salen. Skulle de tålmodigt lyssna på varandra?

Den syriske utrikesministern ansträngde konferensens tålamod till det yttersta med en 30 minuters tirad som knappast lämnade någon i lokalen utan en rejäl känga.

Att relationerna mellan den syriska regimen och Saudiarabien inte är de bästa framgick med mycket stor tydlighet. Och vad gäller Turkiet gick han till rent personliga anfall.

Men den syriska oppositionskoalitionens delegation satt tålamodigt kvar genom detta spektakel.

I gengäld fick delegationen från Damaskus finna sig i att höra oppositionens stenhårda kritik mot dess brutala våldsanvändning mot Syriens folk.

Och man satt kvar under denna. Om man lyssnade är svårare att veta.

Men med de mått som måste användas i sammanhang som dessa var dagen ett steg framåt.

Inget genombrott – men heller inget sammanbrott. Och risken för det senare var betydligt större än möjligheten för det förra.

På fredag börjar så allvaret med de verkliga förhandlingarna.

Betydande delar av min dag har dock också kommit att handla om den dramatiska och tragiska utvecklingen på gatorna i Kiev.

Nu i kväll talar rapporterna om fem döda.

Ansvaret för den dramatiska utvecklingen ligger alldeles tydligt på regimen, och det är den som måste ta de steg som krävs för att undvika en än större tragedi.

Det har jag fört fram inte bara i olika internationella media utan också per telefon till Ukrainas utrikesminister Leonid Kozhara.

Nu kan jag bara hoppas att kvällen och natten inte leder till fler tragedier, och att regimen är beredd till de steg som är en nödvändighet.

Just nu sitter jag i en bil som tar mig från Montreux i en del av Schweiz till Davos i en helt annan. Rätt sent i kväll räknar jag med att vara framme där.

Och där vidtar nya diskussioner i nya ämnen.

Men utvecklingen i såväl Ukraina som Syrien kommer jag självfallet att fortsätta att följa nära.