En tragedi och ett avgörande historiskt felsteg.

STOCKHOLM: I dag är så dagen när Storbritannien efter 47 år tar det formella steget och lämnar den Europeiska Unionen.

Konkret innebär det nu dock bara att brittiska representanter lämnar EU:s alla institutioner och förlorar rätten att vara med i dess diskussioner och beslut. Den brittiska flaggan halas utanför EU:s olika institutioner.

Men man fortsätter att i alla fall under hela detta år vara fullt ut medlem i tullunionen och den inre marknaden, och har att följa de beslut som fattas och omfattas också av EU-domstolens jurisdiktion. Förhoppningen är att man under denna tid skall kunna förhandla fram ett avtal om den framtida relationen mellan EU och Storbritannien.

Att det skulle gå fullt ut är det utomordentligt få som tror. Inriktningen nu är ett mer begränsat avtal med den fria handeln av varor i centrum, och sedan fortsatta förhandlingar på en rad olika områden. Och sådana finns det många. Fullt ut kommer denna process med all sannolikhet att ta ett antal år, och hur den slutgiltiga relation kommer att se ut i detalj är det få som vågar ha en bestämd uppfattning om.

Detta innebär en osäkerhet som självfallet inte är bra för det samarbete vi så väl behöver.

Vilken väg Storbritannien sedan kommer att välja återstår att se. Delvis kommer det att bestämmas av den formella relation mellan EU och Storbritannien som man kommer att inleda förhandlingar om sannolikt i mars.

På sina håll finns det en vision av ett Storbritannien än mer än EU inriktat på fri handel över världen, men hur detta skulle kunna realiseras är inte lätt att se. Redan att ersätta de olika frihandelsavtal som EU slutit med olika delar av världen och som man nu lämnar kommer att ta åtskilliga år av förhandlingar.

Och även om vi har all anledning att eftersträva sett så omfattande frihandelsavtal mellan EU och Storbritannien som möjligt kommer det aldrig att kunna bli lika förmånligt som dagens situation är. Med sin särklassigt viktigaste handelspartner kommer landet därmed ofrånkomligen att få något sämre villkor.

Så det torde vara ofrånkomligt att förutsättningarna för landets utrikeshandel under de närmaste åren kommer att försämras. Vad som möjligen kan uppnås i det längre perspektivet återstår att utreda.

Därmed försämras också förutsättningarna för den brittiska ekonomin under de närmaste åren, och det finns olika och med nödvändighet osäkra uppskattningar om vad detta kommer att betyda.

Men en förlust kommer det ofrånkomligen att bli.

Och att detta skulle kunna uppvägas av ökad handlingsfrihet i några andra frågor har i alla fall jag mycket svårt att se.

Inte minst gäller detta utrikespolitiskt.

Tveklöst har Storbritannien haft ett betydande inflytande runt rådsborden i Bryssel i olika frågor. Det kan jag intyga efter att själv ha varit med om en bit fler än hundra ministermöten runt dessa genom åren. Den brittiska rösten har så gott som alltid haft tyngd, och det även om det under vissa perioder funnits en tendens till solospel i olika frågor.

Nu kommer man att stå utanför alla dessa möten där mer eller mindre viktiga beslut ständigt fattas.

Jag noterar att landet nu kommer att utöka storleken på sin representation i Bryssel, vilket kan ses som något ironiskt men är fullt logiskt. Om man står utanför alla möten är det lite svårare att få reda på vad som händer, och eftersom man på ett eller annat sätt kommer att påverkas i alla fall, är det logiskt att man måste förstärka sin närvaro i Bryssel.

Vad som sedan i det längre perspektivet kommer att hända med Storbritannien självt kan man bara spekulera om.

Och till det får jag återkomma.

När jag varit på såväl CNN som Al Jazeera i dag för att kommenterar har jag understrukit just osäkerheten.

Vi vet inte hur den kommande relationen kommer att se ut, och därmed inte heller hur stor den ekonomiska kostnaden för Storbritannien kan komma att bli. Vi vet inte vilka konsekvenser detta steg kommer att få för sammanhållningen av Storbritannien självt i ett lite längre perspektiv.

I 47 år har Storbritannien varit med och format denna avgörande del av det europeiska samarbetet. Det är nästan dubbelt så länge som Sverige har varit med.

När man gick med sökte man en ny roll efter det att man förlorat sitt imperium och sin forna styrka. Och man fick den också. Få nationer hade sådant inflytande inom EU som Storbritannien hade.

Men till slut besegrades man av sin egen nostalgi. Man vill tillbaka till någonting som hade försvunnit redan för ett halvt sekel sedan och ännu mera nu. Småaktigt politiskt spel har drivit landet in i en situation som så gott som alla av dess mer framtidsinriktade politiker fruktat.

Nu måste vi alla trots allt försöka att begränsa skadeverkningarna, och göra det bästa möjliga, av vad som är en tragedi ochett avgörande historiskt felsteg.

Vecka med Mellersta Östern och Brexit.

STOCKHOLM: Den internationella nyhetsförmedlingen domineras just nu av spridningen av det nya virus som uppenbarligen har sitt ursprung i en livsmedelsmarknad i Wuhan i centrala Kina.

Och rapporterna om hur spridningen av virusen blir allt snabbare oroar, samtidigt som det hitintills förefaller att dödligheten är en bra bit lägre än vad som var fallet med det snarlika Sars-viruset för några år sedan.

Men med all sannolikhet får detta virus än mer dramatiska effekter på resemönster och annat. De kinesiska myndigheterna begränsar nu med dramatiska åtgärder människors rörelser i landet. Själv bokar jag om en flygning via Peking som jag hade i min plan om någon vecka.

Annars blir detta veckan när riksrättsprocessen mot Donald Trump, där den republikanska majoriteten i senaten med automatik kommer att fria honom, fortsätter och möjligen t o m avslutas.

För mig är det uppenbart att han har betett sig på ett sätt som skadat det ämbete han innehar, USA:s möjligheter att agera internationellt som alldeles självklart Ukraina. Avsättning är dock i en demokrati ett allra yttersta och utomordentligt dramatiskt medel, och det går inte att undvika frågetecken kring dess användning i detta fall.

Men ju mer som kommer fram om vad som inträffar desto mer smutsigt framstår presidentens agerande.

Möjligen är det för att avleda uppmärksamhet från denna process som Trump plötsligt beslutat att lägga fram den fredsplan för Israel och Palestina som det talats om under år.

Sittande premiärministern Netanyahu och utmanaren Gantz har bägge kallats till Vita Huset, och den israeliska armén har förberett ett betydande antal bataljoner för snabb insats på Västbanken med anledning av de protester från palestinierna som kan komma.

Med all sannolikhet kommer Trumps fredsplan att innebära ett försök att begrava så gott som alla tidigare planer och principer för en fredlig lösning av frågan.

Sannolikt kommer existerande israeliska bosättningar på Västbanken att accepteras, delar av denna med säkerheten som argument annekteras av Israel och den palestinska självstyrelsen inskränkas till ekonomiska och sociala frågor, med möjligen förhoppningen att existerande israeliska restriktioner i det förra avseendet kommer att mildras.

Det innebär att USA begraver allt tidigare stöd till den tvåstatslösning som under decenniers setts som den enda möjliga vägen till en stabil fredlig lösning.

Någon entusiasm i arabvärlden är knappast att räkna med, men allvarligast är sannolikt situationen för Jordanien. Landet har ju satsat på en försiktig fredlig samlevnad med Israel, men den politiken riskerar nu att komma under betydande press.

Hur EU kommer att reagera på detta skall bli intressant att se. Bekvämast är sannolikt att inte säga någonting alls och hänvisa till den egna uppfattningen, men alldeles säkert kommer olika länder att komma under betydande tryck att röra sig i den amerikanska riktningen.

Kanske blir Londons reaktion alldeles särskilt intressant. Landet lämnar ju formellt EU på fredag, och en av de stora frågor som finns är i vilken utsträckning man då också kommer att börja att glida iväg från sina forna EU-kollegor i utrikespolitiken.

På fredag är det så slutet på början på Brexit-processen i och med att man formellt lämnar. Brittiska företrädare får lämna alla möten och institutioner i Bryssel, och i fortsättningen bara finnas utanför dörrarna till de rum där diskussionerna sker och besluten fattas.

Efter 47 år tas den brittiska flaggan bort från flaggstängerna i Bryssel.

I hur hög grad det är början på slutet återstår att se.

Storbritannien fortsätter att vara en del av den inre marknaden och tullunion, och omfattas fullt ut av alla EU:s regler och beslut, under i alla fall hela detta år, och tanken är att en ny relation under den tiden skall hinna att förhandlas fram.

Fullt ut kommer det näppeligen att hinnas med, men ett mer begränsat avtal kring främst handeln med varor borde vara möjligt att hinnas med. Skulle det inte lyckas, är hela frågeställningen om att ”krascha ut” ur EU vid nästa årsskifte tillbaka på bordet.

Men det blir säkert en mycket märklig förhandling.

Handelsförhandlingar handlar i allmänhet om att ta bort hinder för handeln, men i detta fall handlar det ju om att införa hinder för denna.

Nya kontroller, regler, byråkratier och i värsta fall också tullar måste ju komma till. Och alldeles självklart har detta negativa ekonomiska effekter – sedan kommer de lärde säkert att fortsätta att strida om den närmare storleken på dessa.

Och sedan kommer förhandlingarna att handla om känsliga saker som tillträda till fiskevatten.

Den ekonomiska betydelsen av detta är tämligen marginell, men lång historisk erfarenhet visar att det finns få internationella förhandlingar som inte kan förstöras av lite fisk.

Få frågor kan röra upp så mycket känslor.

Så den kommande fredagen är slutet på början på Brexit. Illa nog. Men mer bekymmer kommer.

En mindre öppen värld? Efter Davos 2020.

ZÜRICH: Nu bär ett så hem igen efter några dygn i det sedvanliga globala myllret i Alperna i Davos. Större än någonsin, skulle jag tro, inte minst därför att antalet olika arrangemang vid sidan av själva WEF- mötet har blivit fler och fler.

Om det fanns ett tema på detta möte var det klimatfrågan. Den är i och för sig långt ifrån ny i dessa diskussioner, men har nu blivit dominerande huvudfåra på ett sätt som tidigare inte var fallet.

Undantag fanns. President Trump återkom till Davos – det var två år sedan senast – och levererade ett valtal om den amerikanska ekonomins styrka där globala frågeställningar och klimatfrågan var så gott som helt frånvarande.

Det var i stället Europa som hade ledningen i dessa frågor med viktiga anföranden av Ursula von der Leyen och Angela Merkel.

Om det tidigare fanns farhågor för en nedgång i den globala ekonomin var dessa detta år betydligt mer begränsade.

Den prognos som IMF levererade vid mötets inledning visade på hygglig global tillväxt, men självfallet fanns det sedvanliga varningar för att både börsvärden och skuldsättningar börjar att bli lite väl höga.

Så här kan det inte fortsätta hur länge som helst, hette det, men ingen borgade säga att det inte kan fortsätta ett tag till.

Detta år firade Davos-mötet 50 år.

Ofta har dessa möten stått som symbolen för öppna ekonomier, en öppen värld och en strövandes efter allt friare handel med alla de positiva effekterna som följer av detta.

Men i dag är bilden i dessa avseenden dessvärre mer blandad.

Delvis handlar detta självfallet om Trump. Han talar om sina handelsavtal, men där handlar det aldrig om fri handel, utan snarare om någon typ av bilateralt reglerad handel av äldre snitt. Och globala utmaningar som kräver gemensamma globala insatser finns inte riktigt i hans värld.

Men problemet är vidare än så.

Indien har fortfarande svårt att bryta sig ur gamla protektionistiska böjelser av olika slag, för att nu bara nämna ett aktuellt exempel.

Bekymmersamt från mötet i Davos var inte bara denna smygande utveckling mot en mer reglerad och mindre öppen värld – ännu inte dramatisk, men ändå tydlig – utan också stormvarningar när det gäller de transatlantiska handelsförbindelserna.

Trump var tydligt arg på EU som för honom tydligen var ett mer besvärligt och allvarligare hot än t o m Kina.

Hans tanke om tullar på bilimporten från Europa – också Storbritannien – har i alla fall för tillfället skjutits upp, och samma sak gällde med konflikten om digitala skatter mellan främst USA och Frankrike.

Frankrike sade att man inte kommer att ta upp denna skatt under detta år, och Trump sade att då gör han heller inga motåtgärder detta år.

Ännu ett av dessa uppskov och ännu en av dessa vapenvilor. Men inte mer än så.

Och andra frågor hotar. Den eviga dispyten om påstådda subventioner till Airbus respektive Boeing. Så småningom också olika former av klimattullar.

Trump förklarade att han avser att sortera ut alla dessa frågor med ett handelsavtal med EU före november, och hotade självklart med tullar för att gå igenom sin vilja. Realismen i den tidtabellen hade få anhängare.

Och när Ursula von der Leyen sade att ett avtal nog kunde klaras av på några veckor framstod det som än mindre verklighetsförankrat.

Möjligen kommer Trumps iver när det gäller en handelskonflikt med EU att något dämpad av omsorg om de börskurser som han ser som så betydelsefulla inför presidentvalet november.

Men skulle han bli återvald finns det all anledning att frukta för det som då kommer att inträffa när det gäller strävan mot en öppnare värld och en friare handel.

Då blir det nog i dessa frågor en betydligt dystrare stämning i Davos om ett år.

Och så veckan som domineras av Davos.

STOCKHOLM: Veckan som nalkas kommer i alla fall mediamässigt sannolikt att domineras av det sedvanlig mötet med World Economic Forum i Davos och de olika diskussionerna där.

I sedvanlig ordning är det ett par tusen personer som tar sig till alpbyn i kantonen Graubünden i östliga Schweiz för några dygn av diskussioner om tillståndet i världen.

Ett betydande antal politiska ledare brukar tillhöra den utvalda skaran för att ge sin bild av världens tillstånd. Den nya ledningen i EU kommer att tillhöra dem som är på plats.

Inför årets möte har man på olika sätt försökt att sätta klimatfrågan i fokus, och det har ju knappast heller varit särskilt svårt i ljuset av utveckling under året som gått.

Inriktningen är att få alla att göra ett åtagande om klimatneutralitet 2050, d v s att man netto detta år inte skall ha några klimatpåverkande utsläpp.

Det är ju i grunden det som EU siktar på för Europas del, och ett 70-tal länder runt om i världen har nu gjort liknande åtaganden. Men att omsätta dem i praktisk verklighet är betydligt mer krävande.

Davos-mötets mest uppmärksammade gäst blir sannolikt Donald Trump när han framträder där på tisdagen, även om jag tror att han är mindre förtjust över att han sannolikt kommer att få konkurrens av Greta Thunberg när det gäller utrymmet i media. Om han kan hålla sina formuleringar i styr med anledning av detta återstår att se.

Hans budskap kommer med all sannolikhet att bli att det mesta, och framför allt den amerikanska börsen, går alldeles lysande och att detta bör leda till att han i november får mandat för ytterligare en fyraårsperiod som USA:s president.

Och det återstår att se hur insmickrande man på WEF kommer att ta emot honom och hans budskap. I grunden riktar sig ju hans politik mot den typ av global medvetenhet, samverkan och öppenhet för handel som den absolutas huvuddelen av dem som kommer till dessa möten står för.

Själv kommer jag inte att vara där under tisdagen, men har ett antal olika möten i Davos och på WEF under onsdagen och torsdagen när förhoppningsvis det värsta larmet har lagt sig.

Inte minst är det ett antal möten relaterade till utvecklingen i Ukraina, men även till försöken att bedöma den globala utvecklingen i stort.

En fråga som är av viss vikt är försöken att inför Davos nå en uppgörelse mellan USA och Frankrike när det gäller det senaste landets avsikt att införa en speciell beskattning av stora – d v s amerikanska – digitala företag. Det har inte tagits väl upp i Vita Huset, man har hotat med drakoniska motåtgärder mot kända franska exportvaror, och har det inte skett en uppgörelse under de närmaste dagarna finns det en risk för att detta leder till nya spänningar i handeln över Atlanten.

Och det finns ju som bekant också andra orosmoln i det avseendet.

Så det kommer att finnas anledning att följa med vad som sägs uppe i de schweiziska alperna de kommande dagarna.

Om den libyska röran.

STOCKHOLM: I morgon samlas en internationell konferens i Berlin för att se om det går att få någon ordning på situationen i Libyen.

Vad gäller själva sakfrågan avstår jag från att göra någon bedömning, och erfarenheten säger dessutom att det när klokt att vänta ett tag innan man gör en bedömning. Jag minns tidigare stora möten om Libyen i bl a Paris och Palermo som ledde först till stora förhoppningar och sedan till så gott som ingenting alls.

Men ett är klart: om vad som hände efter invasionen av Irak 2003 var ett stort amerikanskt misslyckande är vad som hänt i Libyen efter interventionen där 2011 ett stort europeiskt misslyckande.

I Irak förklarade USA ”mission accomplished” efter det att Saddam Hussein störtats, och i Libyen välte Paris och London, som mer än andra hade drivit fram interventionen, efter det att Khaddaffi dödats över allt ansvar på en tunn FN-mission med begränsat mandat.

Så gick det som det gick. I bägge fallen. Med med olika ansvar.

Också Sverige medverkade i interventionen i Libyen 2011. Jag var utrikesminister och minns väl de diskussioner som fördes i EU-kretsen inför och efter denne. Möjligen kan jag säga att jag tillhörde dem som gång på gång frågade vad som skulle komma efteråt och hur vi skulle klara det.

Men intresset för den frågan var dessvärre begränsat.

Sedan dess har EU gjort olika försök att bidra till stabilitet i mer eller mindre nära samverkan ned FN-missionen i Libyen. Men inte minst olika ambitioner i Paris och Rom har lett till att det av detta blivit mer än en pinsam uppvisning av oförmåga.

Och därmed har andra aktörer tagit över.

I östra Libyen – det gamla Cyrenaica – har generalen Haftar etablerat sig med stöd av Egypten och andra stabilitetsorienterade arabiska regimer, senare också med viss rysk hjälp och uppenbarligen också med viss fransk förståelse.

Och han ansåg sig nog också ha stöd i Vita Huset när han gick till stor militär offensiv med avsikt att kasta den internationellt erkända med svaga regeringen i Tripoli i havet. Han kom långt, men körde fast i utkanterna av Tripoli, och sedan dess är det militärt och politiskt ställningskrig.

Delar av detta krig handlar om Libyen, men delar handlar om helt andra saker.

Ryssland ser med tillfredsställelse på att man med tämligen ringa insatser blivit en viktig aktör i frågan.

Och mycket i övrigt är en del av den regionala konflikten mellan Egypten och Emiraten å den ena sidan och Turkiet och Qatar å den andra. För Turkiet handlar det om maktrelationernas i hela östra Medelhavet, och det har medfört att också Grekland under de senaste dagarna med kraft kastat sig in i det politiska spelet.

Men av Bryssel och EU syns nu föga i frågan. EU:s utrikesministrar har frågan på sin dagordning på måndag – dagen efter konferensen i Berlin.

Var det oundvikligt att det skulle gå på detta sätt?

Förmodligen inte, utan det är ett uttryck för hur svagt Bryssel varit i frågor som dessa under de senaste åren. Det har lämnat att utrymme som andra aktörer med stor tillfredställelse kunnat utnyttja.

I morgon kommer man så i Berlin att underteckna en överenskommelse omfattande 55 olika punkter med en vapenvila och vad som förväntas att komma därefter.

Och sedan återstår att se vad som kommer därefter.

Dagar i Delhi.

NEW DELHI: Luften är ohälsosam denna dag, varnas det, och förvisso har den gråa luften sänkts dig rejält över den indiska huvudstaden denna dag. Annars hade jag hoppats att gårdagens rejäla regnskurar skulle ha rensat upp det hela i någon utsträckning.

Om någon timma bär det emellertid hem igen för mig. Numera finns det ju direkta flyg mellan Stockholm och New Delhi, vilket underlättar kontakterna.

Raisina-konferensen detta år hade växt ytterligare, och blandningen av diplomatisk dialog på hög nivå och ungdomlig närvaro inte bara från Indien utan från betydande delar av världen är nog tämligen unik vad gäller arrangemang som dessa.

Ett tiotal utrikesministrar var här och angelägna att tala – Estland, Lettland och Danmark från vårt omedelbara grannskap – och viktiga var de olika bilaterala samtal som inkluderade inte minst Indiens, Rysslands, Irans och EU:s utrikesministrar.

EU:s Joseph Borell kom hit och höll sitt första större tal som Hög Representant här i går i samband med att konferensen avslutades. Och förutom olika bilaterala möten – inte minst med Irans utrikesministrar Zarif – passade han på att nystarta relationen mellan EU och Indien med sikte på en ny ”vägkarta” för denna vid ett toppmöte i mars.

Det var en viktig signal.

Annars var det värt att notera en viss verbal duell mellan de olika begrepp som finns vads gäller samarbete i regionen.

Från först Australiens och sedermera USA:s sida talar man ju nu om ”Indo-Pacific”, medan Rysslands Lavrov gjorde klart att han ogillade begreppet och föredrog att tala om antingen klassiska ”Asia-Pacific” eller ”Eurasia”.

Indien försökte hålla viss distans till diskussionen, och Joseph Borell gjorde klart att han var mindre upphetsad i ärendet och använde bägge begreppen parallellt i sitt anförande.

Men bakom ligger självfallet viktiga politiska skillnader.

Med ett mer maritimt synsätt blir det en struktur som kan uppfattas som syftande till att balansera ett ringa in Kina. Vissa förnekar energiskt den avsikten, medan andra inte gör någon större hemlighet av sina strävanden.

Men talar man om Eurasien blir det landmassan som står i fokus på ett helt annars sätt, och såväl Ryssland som Kina blir viktiga komponenter på ett helt annat sätt.

Begreppen speglar olika geografiska fokus, som i sin tur speglar olika politiska strävanden. Och diskussionen i sig visar hur viktigt denna breda region håller på att bli i den globala politiken.

Att aktuella frågeställningar seglade förbi i diskussionerna var ofrånkomligt.

Från indisk horisont oroas man tydligt av den upptrappade konfrontationen mellan USA och Indien. Man har en naturlig strävan efter goda relationer med bägge länderna. Ett samarbete om hamnen Chabar i Iran har betydelse i de indiska strategiska kalkylerna även om det leder till missnöje i USA.

Irans utrikesminister Zarif hade påtagligt stöd av den indiska publiken när han på konferensen starkt både kritiserade och ironiserade över den amerikanska politiken.

I sak var det intressant att notera dels att han inte såg vågen av protester i Iran under den senaste veckan som onaturlig eftersom man ”ljugit” för dem inledningsvis om nedskjutningen av PS752, och dels hur han förefaller att ha givit upp när det gäller tilltro till EU som självständig utrikespolitisk kraft.

Och det var förvisso besvärande när amerikanska tidningar rapporterade att London, Berlin och Paris hade gått med på att trycka på knappen för mekanismen för klagomål i det nukleära avtalet med Iran efter det att USA hotat att lägga 25% tull på EU:s bilexport till USA om så inte skedde.

En expert beskrev detta som ett ”maffialiknande” uppträdande – men tydligen fungerade det. Och risken är då att vi kommer att få se mer av detta. Besvikelsen på sina håll över EU:s svaghet är tydlig.

Ett besök som detta ger ju också anledning att lite följa den aldrig komplicerade inrikespolitiken i detta gigantiska land.

Och den är mer komplicerad än vanligt. Ekonomin har saktat in, de politiska spänningarna har ökat och regeringen Modi måste nog se till att komma upp på fastare mark inte minst genom den budget som kommer inom de närmaste veckorna.

Det som bygger upp är inte minst spänningar bakom anklagelserna att regeringen Modi driver en hindunationalistisk agenda som på sikt kan äventyra relationerna med inte minst landets betydande muslimska minoritet.

Den spänningen är inte ny, men samhällets påtagligt sekulära karaktär under de senaste sju decennierna har gjort att den kunnat hanteras hyggligt. Svänger politiken i mer hindunationalistisk riktning reser sig bekymmersamma frågetecken för framtiden.

Utanför Indien har världen gått vidare dessa dagar.

Men till de frågorna får jag återkomma.

Nu lyfter jag strax mot Stockholm.

Dåtidens avgörande i Vilnius. Och vad som återstår.

VILNIUS: Det blev direkt från flygplatsen efter det att jag landade här i går eftermiddag till serien av ceremonier för att minnas vad som hände för för 29 år sedan och för att hedra de 13 som miste livet för de sovjetiska kulorna och stridsvagnarna.

Först militärt imponerande vid TV-tornet. Sedan mer barnkörer vid radiohuset. Och som kröning de stora talen vid eldarna utanför parlamentet Saeiman.

Det var vid eldarna som man höll sig varm sig varm under de nätter man vid barrikaderna värnade det parlament som uttryckte det litauiska folkets vilja.

Och här träffade jag också – vid sidan av hela den litauiska statsledningen – den f d presidenten och frihetshjälten Vytautas Landsbergis. Vi utbytte en del minnen från de dramatiska åren, och han tackade mycket för det stöd som Sverige gav under en skör och farlig tid.

I dag på morgonen bad mig några journalister reflektera över utvecklingen i vårt gemensamma område sedan dess.

Jag tror inte det fanns någon under de dramatiska nätterna i Vilnius – och i Riga och Tallinn, där den sovjetiska makten planerade samma sak – som vågade föreställa sig att dessa tre sovjetiska republiker inom loppet av ett par decennier skulle bli medlemmar av både EU och Nato, och att på dess territorier skulle finnas i alla fall symboliskt viktiga Nato-trupper som uttryckt för den grundläggande solidaritet som garanterar deras självständighet.

Det är en historisk framgångssaga av dignitet.

Men samtidigt är det ett faktum att Ryssland ännu inte sorterat ut om man vill vara en rysk nation eller ett ryskt imperium som också sträcker sig ut över det man definierar som sin vidare ”ryska värld”.

Man kan säga att det egentligen är en fortsättning på den konflikt som i detta hänseende rasade mellan Michael Gorbatjov och Boris Yeltsin och som kom till konkret uttryck de dramatiska dagarna.

Då var det Gorbatjov som tolererade eller passivt stödde det militära försöket att vrida utvecklingen tillbaka i de baltiska länderna, och Boris Yeltsin som högljutt kritiserade och aktivt motsatte sig detta.

Var Vladimir Putin fanns i den motsättningen då vet vi nog inte riktigt. Han kom ju senare att bli en del av cirkeln runt den liberale borgmästaren Sobchak i St Petersburg, och det var därifrån Jeltsin hämtade honom till Moskva.

Resten är, som det brukar heta, historia.

Och mycket av den handlar i dagens situation snarare om Ukraina.

Litauen kommer f ö i sommar att stå värd för den stora internationella konferensen om stöd till Ukrainas reformeransträngingar. Det blev en del samtal också om detta under mitt besök här.

Mitt ärende här i dag är att ha sammanträde med styrelsen för den svensk-litauiska fond som sattes upp som Sveriges gåva till landet med anledning av att det gått 100 år sedan deras självständighet.

Det är vårt andra sammanträde, och vi är fortfarande i en inledande fas, men i går fick jag i alla fall besked om den litauiska regeringens nära förestående beslut om ekonomiskt tillskott till fonden.

Men i eftermiddag bär det vidare härifrån.

Och via diverse mellanlandningar tar jag mig fram till New Delhi i Indien och den årliga stora Raisina-konferensen där.

Ett första mycket viktigt steg om PS752.

STOCKHOLM: När jag skrev om tragedin med PS752 i går antydde jag försiktigt att jag inte trodde att strategin att bara förneka på det sätt som t ex Moskva gjort om MH17 inte skulle komma att fungera, men att Iran relativt omedelbart kom med ett erkännande, ett försök till förklaring och en ursäkt var dock överraskande.

Så vitt jag förstår kom det en rapport om vad som faktiskt hade inträffat till den iranska ledningen på fredag förmiddag. Omedelbart sammankallade man ett möte med det nationella säkerhetsråd som under den s k Högste Ledaren tar fram landets utrikes- och säkerhetspolitik, och det var uppenbarligen i dess diskussioner som man kom fram till öppenhet som den enda möjliga strategin.

Mitt antagande är att president Rouhani och utrikesminister Zarif drev denna linje, men om det skedde mot motstånd från revolutionsgardet IRGC, som har ansvaret för det aktuella luftvärnsrobotförbandet, vet vi självfallet inte även om det är ett rimligt antagande.

Att det var ett mycket spänt läge den aktuella natten är ingen överraskning, och i denna del finns det paralleller mellan det spända läge och den allmänna nervositet som 1988 ledde till den amerikanska nedskjutningen av Iran Air 655. Det är ingen ursäkt i något av fallen, men dessvärre något av en förklaring. Den amerikanska robotjagaren trodde att det iranska passagerarplanet var ett anfallande attackflygplan, och mannen vid robotbatteriet trodde att det eko han såg var en amerikansk kryssningsrobot.

Vad som följer nu i mer politiskt avseende återstår att se. Möjligen kan tragedin leda till en ömsesidig insikt om att denna spänning är farlig för regionen och världen i många olika avseenden, och möjligen kan den också öppna upp dialog på ett sätt som annars kanske inte skulle ha blivit fallet.

Men det blir efterspel också i andra avseenden.

Efter Iran Air 655 vägrade USA först att betala någon som helst ersättning till de anhöriga, eller erkänna något ansvar, vilket ledde till att Iran stämde USA inför Internationella Domstolen. Detta tvingade fram en förhandling som ledde dels till en formell amerikansk ursäkt och sedan till ca 60 miljoner dollar som betalades ut till de anhöriga.

Och alldeles säkert kommer man att studera vad som hände då mycket noggrant.

Att Iran och inom landet IRGC helt och fullt tagit på sig ansvaret är dock mitt i tragedin en bättre början på efterspelet än vad som var fallet den gången.

Än intressantare blir sannolikt efterspelet inom Iran självt.

Om IRGC fick ett starkare stöd efter det att USA dödade generalen Suleimani stärkte av allt att döma de mer hårdföra krafterna inom regimen – och de var ju redan i ett starkare läge p g a den allmänna konfrontationen – men det skulle inte förvåna om detta nu får den motsatta effekten.

Irans parlament har kallats in till ett extra sammanträde i morgon. Det kommer att hållas inom slutna dörrar, och det är nog ett tecken på att det kan komma att bli en tämligen stormig tillställning.

Och att det nu rapporteras om demonstrationer är inte förvånande. Det är många som har anhöriga som berörs direkt av tragedin.

Så vi står med all sannolikhet inför en spännande utveckling.

Denna dag skall dock också noteras at Taiwans sittande president Tas Ing-wen med bred marginal vann presidentvalet och nu får ytterligare en period. För ett halvår sedan eller så tydde allt på att hennes mer populistiska utmanare från KMT-partiet skulle vinna detta val.

Men nu är det av allt att döma Hong Kong-faktorn som svängt det hela. I valresultatet ligger ett massivt misstro mot Peking-politiken om ”ett land – två system”, och i detta ligger en tämligen betydande förändring i området.

Kortsiktigt händer sannolikt ingenting, men långsiktigt tvingas nog Peking att inse att dess förhoppning om en fredlig återförening inte längre är realistisk. Och vilka slutsatser det leder till kommer vi måhända att få erfara i sinom tid. President Xi Jinping har ju uttalat sig tämligen kategoriskt om återföreningens nödvändighet.

I morgon bär det för min del iväg till Vilnius i Litauen.

Omedelbart deltar jag där vid TV-tornet i ceremonierna till minne av de som förlorade livet när de försökte stoppa de sovjetiska stridsvagnarna i januari 1991.

Men huvudsyftet är möte på måndag förmiddag med styrelsen för samarbetsfonden mellan Sverige och Litauen, där jag för ögonblicket råkar att vara ordförande. Vi sattes ju upp för bara några månader sedan, så det kommer nog att ta ytterligare ett litet tag innan vi kommit igång ordentligt parallellt med motsvarande fonder för Lettland och Estland.

Och på måndag eftermiddag styr jag från Vilnius mot New Delhi i Indien där ca 2.000 personer samlas för varje år allt större Raisina Dialogue.

Tragedin PS752.

STOCKHOLM: Denna förmiddag hade vi stor telefonkonferens arrangerad av ECFR med ett 50-task deltagare från olika delar av Europa för att försöka att värdera situationen efter den senaste veckans dramatik i och mellan USA och Iran.

Men åtskilligt kom också att handla om tragedin med PS752.

Canada:s premiärminister Trudeau anser att de olika underrättelseuppgifter som tyder på att det ukrainska planet 752 blev nedskjutet efter sin start från Teheran är så pass säkra att han gick ut offentligt med detta.

Och därmed har vi all anledning att utgå från att så tragiskt nog blev fallet.

Dessvärre är det inte första gången någonting sådant händer.

Det koreanska planet KAL007 sköts 1983 ned av sovjetiskt jaktflyg i närheten av Sakhalin. Det iranska planet 695 sköts 1988 ner av en amerikansk luftvärnsrobot över Hormuz-sundet. Och malaysiska MH17 sköts ner av en rysk robot över östligaste Ukraina 2014.

I samtliga dessa fall handlade det på ett eller annat sätt om misstag, och i samtliga fall omkom hundratals personer i vart och ett av de tragiska fallen.

1983 nekade Moskva totalt till nedskjutningen, ordnade storstilade presskonferenser där allt förnekades, och det tog åtskilliga år innan man började att närma sig sanningen. Allmän förvirring i det sovjetiska luftförsvaret i regionerna hade lett till att man trodde att det rörde sig om ett amerikanskt signalspaningsplan, och trots att han självt tvekande fick piloten i jaktplanet ordern att skjuta ner flygplanet.

1988 erkände USA relativt snabbt att det var ett civilt iranskt passagerarflygplan till Dubai man hade skjutit ner. Det rådde ett mycket spänt läge i området och den nervösa besättningen på den amerikanska robotjagaren fick närmast panik och trodde att man var under attack från luften.

USA erkände misstaget, men det hela fick i alla fall ett lite obehagligt efterspel när den ansvarige officern ett antal år senare fick medalj.

I fallet MH17, som ju sköts ner av en enhet från en rysk luftvärnsrobotbrigad, har Moskva fortsatt att förneka varje ansvar och engagerat sig i omfattande desinformation för att försöka dölja vad som faktiskt inträffade.

Det finns viktiga skillnader mellan dessa händelser och det som nu skett med PS752.

Den första är att medan det i de tidigare fallen inte fanns några medborgare från det land som på ett eller annat sätt hade ansvaret för nedskjutningen ombord på planen, är situation här påtagligt annorlunda.

En betydande del av de som omkommit har på ett eller annat sätt en anknytning till Iran. Och det innebär att det i Iran självt finns anhöriga och vänner som kommer att vilja ha svar om vad som hände.

Den andra skillnaden är att information om vad som hände inte kan hållas borta från landet. I Iran är tillgången på sociala media betydande. Total mörkläggning är inte möjlig. Det var annorlunda i Sovjetunionen 1983.

Från Irans UD har nu sagts att företrädare för de länder som har medborgare bland offren kommer att inbjudas att delta i undersökningen om vad som inträffade, och det är en viktig signal.

Avgörande är dock alldeles självklart hur detta kommer att ske i praktiken, och där finns det nog all anledning till oro. Om det aktuella robotbatteriet faller under revolutionsgardet IRGC:s ansvar, vilket kan vara fallet, finns det all anledning att utgå från att de kommer att försöka att sätta sig till motvärn.

Viktigt är nu att de aktuella länderna – Sverige bland dem, men Canada sannolikt i ledning – snabbt engagerar sig med Iran kring detta och tvingar fram klarhet om undersökningen.

Canada har problemet att man inte har diplomatiska förbindelser med Iran efter ett egenartat beslut av en tidigare regering, och tillverkaren Boeing torde dessutom vara blockerad vad gäller kontakter med Iran genom amerikanska sanktioner.

Sverige borde kunna spela en roll.

EU höjer ambitionen?

STOCKHOLM: Veckan som inletts fortsätter föga förvånande att domineras av efterspelet av dramat mellan USA och Iran.

Men från vår horisonter är det nu snarast Europa och EU och dess reaktion som är i fokus.

Den nya Höge Representanten Joseph Borell var snabb att etablera kontakt också med Iran och dess utrikesminister, och efter en diskussion i kommissionen i dess helhet blir det nu också ett extra möte med EU:s utrikesministrar i Bryssel på fredag.

Jag kan förvisso ha fel, men jag tror inte något sådant extra möte anordnades under hela Morgherinis fem år på den posten. Åren dessförinnan – inte minst med Rysslands aggression mot Ukraina – var det dock åtskilliga sådana.

Men nu är det uppenbart att Borell vill visa att EU inte bara passivt sitter och inväntar eländet som kommer.

Däremot är det väl dessvärre så att handlingsutrymmet just nu är tämligen begränsat. Om det till äventyrs skulle finnas en öppning för någon typ av förhandling i Vita Huset är det nog för ögonblicket svårare att se en sådan i Teheran.

Dock skall noteras att det ytterligare steg vad gäller nukleära aktiviteter som Iran utannonserade i söndags var snäppet mindre långt gående än vad man nog allmänt hade räknat med.

Man avstod från att börja anrika till 20%, och man var uppenbart angelägen att stanna inom JCPOA-avtalets allmänna ram genom att ha hela IAEA:s inspektionsnärvaro oförändrad och därmed total transparens i det man gör.

Och jag har svårt att tolka det som annat än att man vill hållas fast vid i alla fall en möjlighet till diplomatisk öppning via EU och Europa.

Vad Borell avser att göra vet jag inte, men en möjlighet vore ju att han inbjöd JCPOA-avtalets länder till ett möte i Bryssel på utrikesministernivå.

USA har ju vägrat visum för Irans utrikesminister att komma till FN i New York, vilket rimmar illa med alla tänkbara principer, men någon typ av diplomatisk process måste ju i alla fall prövas.

Viktigt är i alla fall att EU höjer sin ambitionsnivå. Och det verkar som om den nya ledningen i Bryssel är inriktad på det.

I morgon blir det också intressant att se vad som sägs när Ursula von der Leyen styr stegen – tar tåget, skulle jag tro – till London för att träffa premiärminister Johnson och börja diskutera framtiden.

Hon skall också hålla ett anförande i London, vilket nog också kan ha sitt intresse.

Det verkligt oroande…

MILANO: Det nya året började med ett brak när en drönare dödade chefen för det iranska revolutionsgardet IRGC när han landade på flygplatsen i Bagdad för att bl a träffa Iraks tjänstgörande premiärminister.

IRGC tillhör den iranska regimens själva kärna, med en bakgrund idet långa och plågsamma kriget mot Irak, men sedan dess både hårdför trupp för att kontrollera den inre situation som ansvarig för olika utrikes operationer främst i regionen.

Hezbollah i Libanon och framför allt dess operativa del för utrikes operationer är mer eller mindre en del av IRGC:s imperium, och har med olika milisförband spelat en viktig roll för regimen Assads överlevnad i Syrien. Också av IRGC rekryterade olika miliser från Iran självt har varit betydelsefulla i det avseendet.

Mindre känt är att IRGC var viktigt för att stoppa ISIS under dess omedelbara framfart sommaren och hösten 2014. Från kurdisk sida framhålls att utan dessa insatser fanns det en risk för att den kurdiska regionen KRG:s huvudstad Erbil hade fallit, och måhända var i detta kritiska läge också Bagdad i farozonen.

Bakgrunden till det är ganska enkel. ISIS dödar shiamuslimer varhelst man ser dem, och var för Iran ett dödligt hot som måste stoppas. Mobiliseringen av shiamuslimer i Irak var också viktig i ett läge där den irakiska armén närmast hade kollapsat.

Från USA:s sida ses IRGC som en farlig del av den iranska regim man ser som sin tydliga fiende. Och förvisso har IRGC i vissa skeden gjort sitt till för att med leveranser av stridsmedel och sprängämnen göra livet svårare för de amerikanska stridskrafterna i främst Irak.

Det vi nu ser är det senaste utslaget för den omorientering av amerikansk politik som skedde när man lämnade det nukleära avtalet med Iran och i stället slog in på en politik av ”maximalt tryck” med oklara målsättningar. Sedan dess har osäkerheten i regionen ökat påtagligt, den hårdföra linjens män i Iran stärkts, landet börjat att aktivera viss nukleär verksamhet igen och stabiliteten i Irak allvarligt hotas.

Jag minns hur jag i ett samtal med en central person i dess frågor i Washington för ett par år sedan gjorde det tämligen enkla påpekandet att en upptrappad konfrontation mellan USA och Iran med största sannolikhet skulle leda till starka spänningar och problem i och för Irak men möttes av förvåning över detta påstående.

Men nu är det där vi är.

Generalen Soleimani var förvisso inte populär överallt, och det finns en växande reaktion i delar av Irak mot en iransk hårdhänthet i olika frågor, men detta kommer nu i bakgrunden i jämförelse med en ilska över att USA anses missbruka sin roll i landet till ett krig som inte ligger i Iraks intresse.

I grunden är landets stabilitet beroende av en stabil region, och inte minst av en viss stabilitet i relationerna med det stora grannlandet Iran. Därför har den irakiska regeringen också varit aktiv i ansträngningarna att minska de farliga spänningar man sett byggas upp under det senaste året. Det har handlat om omsorgen om det egna landets säkerhet.

Att vi nu får en upptrappning mellan Iran och USA är ofrånkomlig.

Hur och när det kommer ett iranskt svar vet ingen, men man nå notera att de amerikanska stridskrafterna i Irak nu inställt all aktivitet mot ISIS och nu fokuserar enbart på att skydda sig själva. Och betydande förstärkningar har skickats till regionen i övrigt.

Iran utannonserade i går ytterligare ett steg när det gäller olika nukleära aktiviteter, vilket självklart inger bekymmer, men i motsats till vad en del rubriker anger har man inte lämnat det nukleära avtalet. Viktigt är att alla de internationella inspektörerna finns kvar och att man ligger kvar i sina olika principiella åtaganden.

Hur situationen i Irak kommer att utvecklas återstår att se, men blir mycket viktigt. Om landet blir ett slagfält mellan Iran och USA kommer det knappast att överleva, samtidigt som långsiktigt Iran sannolikt har de största förutsättningarna att förlora minst i en sådan konfrontation.

Om de amerikanska stridskrafterna kan vara kvar i landet återstår också att se. President Trump notar nu landet med sanktioner än kraftigare än dem mot Iran om deras möjligheter att stanna kvar i landet äventyras, vilket knappast är ett tecken på en förtroendefull och vänskaplig relation.

I en mer normal situation är det ingen tvekan om att en viss amerikansk militär närvaro i landet har betydelse för också den vidare stabiliteten. I en sådan är vi dock dessvärre inte just nu.

Alldeles bortsett från situationen i Irak och vart konfrontationen mellan USA och Iran leder – med en situation där inne vill krig, men ingen förefaller redo att bryta den onda cirkel som för dit – är det djupt oroande att ta del av olika informationer o, hur beslutsfattandet i denna viktiga fråga gått till i Washington.

Tydligt är att det inte längre finns några krafter som kan eller vill hålla emot när den enkelspåriga konfrontationens röster börjar höras i Vita Huset. Ingen tror att en handling som den vi nu sett hade kunnat ske med en stark försvarsminister som t ex Jim Mattis.

Men nu verkar allt vara möjligt och ingenting omöjligt.

Och det är det verkligt oroande i den dramatiska situation som inlett detta det tredje decenniet i det tjugoförsta århundradet.