Kriser i fokus – och oro för Frankrike.

BRYSSEL: Nu bär det av hem till valborgsfirande efter en helg av diskussioner här i samband med styrelsemötet i International Crisis Group.

Styrelsen i ICG samlas två gånger om året för rätt rejäla genomgångar av viktiga utmaningar i olika delar av världen.

Det innebär föredragningar av ICG:s kvalificerade analytiker och diskussion med de olika perspektiv som styrelsens ledamöter från världens olika delar kan bidra med.

I går var vi mestadels i Syrien, Yemen, Sahel och kring Nordkorea.

I dag på morgonen var fokus på den allt allvarligare situationen i Venezuela, men sedan fortsatte vid situationen i Centralasien, Rysslands agerande i olika europeiska potentiella krishärdar och till slut oundvikligen situationen på Balkan.

Med sina rapporter strävar ICG att belysa de situationer som kräver insatser för att bevara fred och förhindra konflikter.

Och rapporterna har inte sällan direkt betydelse, eftersom de ofta ger information och perspektiv som staters mer konventionella diplomatiska rapportering mer sällan har.

Ekonomiskt har vi stöd av olika fristående stiftelser, men också av ett betydande antal regeringar som ser vår rapportering och våra analyser som ett viktigt stöd för olika ansträngningar.

Vid sidan av de mer formella diskussionerna blev det rätt mycket fokus på den andra och den avgörande omgången av det franska presidentvalet den 14 maj.

Tonen från våra vänner från Paris var påtagligt bekymrad.

Momentum just nu ligger tydligt hos Le Pen, och Macron har inlett den andra omgången med några praktfulla självmål. Den stora TV-debatten på onsdag kväll blir av mycket stor betydelse.

Det finns betydande frågetecken för hur stora delar av den besegrade vänstern som slutligen kommer att stödja Macron.

Den radikale vänsterkandidaten Melanchon har inte gett honom stöd utan bara sagt att han inte kommer att rösta på Le Pen – men inte uteslutit att rösta blankt eller att stanna hemma.

Inte påfallande hjälpfullt.

Och det är också tydligt att Le Pen nu strävar efter att få eller i alla fall neutralisera den extrema vänsterns röster. Retoriken mellan de två ytterligheterna i fransk politik skiljer sig i grunden inte särskilt mycket åt.

Frankrike är dessutom en påtagligt missnöjd nation.

Lägger man ihop alla röster på olika mer eller mindre extrema partier med blankröster och annat i första omgången var det ca 60% som röstade ”mot” på ett eller annat sätt.

Knappast ett hälsotecken för det franska samhället och det politiska systemet.

Det är fortgående mest sannolikt att det blir Emmanuel Macron som går segrande ur striden, men säkert är det alls inte, och den utmaning som Marine Le Pen och hennes retorik och program representerar skall alls inte underskattas.

En seger för Le Pen skulle säkert utlösa betydande tillfredsställelse i såväl Vita Huset som Kreml, men påtaglig bestörtning och betydande bekymmer praktiskt taget överallt i övrigt.

Och för Frankrikes framtid vore det en direkt farlig utveckling.

Men också andra val framöver finns det anledning att känna viss oro inför.

Italien måste ha val före våren nästa år, och där är det just nu tämligen jämnt i opinionen mellan vänster-mitten partiet den oordnade populistiska Grillo-rörelsen.

Lägg därtill en situation när det inte är lätt att se hur olika regerande konstellationer över huvud taget kan se ut. Och ekonomin är inte heller i alltför briljant skick.

I Österrike är det inte förrän nästa höst som det behöver vara val, men det spekuleras flitigt om att spänningar i den regerande stora koalitionen kan leda till att det kommer betydligt tidigare.

Här är det högernationella FPÖ som leder tydligt i opinionen, och man får nästan ett intryck av att såväl borgerliga ÖVP som socialdemokratiska SPÖ tävlar om dess gunst som kommande koalitionspartner.

En viss positionsförskjutning kan dock på sista tiden noteras från FPÖ – man är nu för att Österrike förblir i såväl EU som Euron. Alltid något.

Men nu blir det – som sagt – Stockholm och Valborg.

I styrelsen i ICG samlas vi nästa gång i New York i oktober.

Brännpunkt Balkan igen?

FRANKFURT: Nu är det mellanlandning här på väg från den tyska metropolen inte alltför långt från gränsen till Polen till Bryssel i det långt mer västliga Europa.

Och där förestår diskussioner om olika utmaningar runt om i världen i samband med styrelsemöte i International Crisis Group.

I går hade förbundsdagen i Berlin diskussion med anledning av en s k regeringsdeklaration inför EU-toppmötet på lördag som skall lägga fast riktlinjerna inför utträdesförhandlingarna med Storbritannien.

Angela Merkel var tydlig med vad som måste gälla.

Sammanhållningen med de 27 prioriterades tydligt. Frågan om själva utträdet måste lösas innan man mer konkret kan diskutera den nya relationen. Och det är dags för de britter som har sådana att göra sig av med kvarvarande illusioner.

Så löd i all korthet budskapet.

I London uppfattades det tydligen som kärvt, men kan inte ha förvånat den som följt dessa frågor.

I debatten framträdde ledande företrädare för samtliga förbundsdagens partier, och i dessa delar var uppslutningen bakom regeringens linje stor.

Självfallet kom också andra frågor upp, och främst bland dem den inte minst här i Tyskland känsliga frågan om relationerna med Turkiet.

Angela Merkel varnade tydligt för att ensidigt bryta förhandlingar och kontakter. Det skulle spela fel delar av Turkiet i händerna.

Att skepsisen i Berlin inför utvecklingen i Turkiet är betydande är uppenbart och rätt självklart. Men man är noga med att inte ta steg som kan leda utvecklingen än mer fel.

Och i landet lever kring tre miljoner människor med bakgrund i Turkiet. Inte minst Berlin har en betydande turkisk befolkning.

Detta år är valår också här i Tyskland, och det avgörande valet är självfallet valet till förbundsdagen i slutet av september.

Omedelbart efter det att Martin Schultz blivit ny ledare för SPD steg partiet som en raket i undersökningarna. Det talades om en trötthet med Angela Merkel och en önskan efter någonting nytt.

Men sedan dess har SPD-uppgången brutits, och undersökningarna visar åter CDU och Angela Merkel på förstaplats.

Närmast på dagordningen står dock delstatsval i först Schleswig-Holstein nästa söndag och därefter i Nordrhein-Westfalen helgen därefter.

Den senare delstaten är Tysklands största och nästan lika stor som de nordiska länderna tillsammans. Det handlar ju om landets klassiska industriella kärnområde.

I dag är regeringschefen från SPD, och kandidaten från CDU verkar mindre inspirerande, men i grunden är det nog nationella trender som avgör.

I betydligt mindre Schleswig-Holstein, med knappt tre miljoner invånare och huvudstaden Kiel vid Östersjön, talas det mycket om den roll som de mindre partierna kan spela.

Den danska och frisiska minoritetens parti SSW kommer säkert att uppvaktas flitigt. En gång var ju Flensburg en stad i det danska riket.

På den vidare dagordningen kan ju noteras att utvecklingen i Makedonien nu tagit ett farligt steg närmare en riktigt stor kris.

Alldeles oväntat var detta dock inte – jag skrev ju om detta i samband med mitt besök i Skopje nyligen – men det gör ju inte situationen mindre farlig.

Efter det att den faktiska majoriteten i parlamentet i går, utanför det ordinarie sammanträdet, utsett en ny talman stormades parlamentet av nationalistiska huliganer som attackerade den nya majoriteten.

Över hundra personer fick uppsöka sjukhus.

Anmärkningsvärt är att polisen mer eller mindre tydligt tolererade huliganernas attack. Och i detta finns det alldeles säkert de som ser ett mönster.

Nu är det viktigt att EU agerar med tydlighet och kraft.

Hitintills har Bryssel varit för mjäkigt inför den kris som ju alla mer eller mindre kunniga såg komma.

Och USA är ju inte heller påtagligt närvarande i världen i dessa dagar.

I morgon är det 109 dagar sedan Donald Trump steg in i Vita Huset, och sannolikheten för att Balkan finns på hans radarskärmen torde vara obefintlig.

Samma sak skulle jag dock inte säga om situationen i Kreml.

Det finns också anledning att notera i den situation vi nu befinner oss i.

Balkan riskerar att bli en brännpunkt igen.

Alltid speciellt med Berlin.

BERLIN: Efter en ytterligt tidig start hemma har det varit en dag i metropolen vid Spree.

Och att resa hit är alltid lite speciellt.

Jag minns hur jag som ung student kom hit för vid ett här laget åtskilliga decennier sedan.

Om jag inte missminner mig var det 15:30 varje dag som tåget lämnade Centralstationen i Stockholm med vagnar som hade slutdestination Moskva men innan dess stannade i Berlin, Warszawa och Brest-Litovsk.

Själv var jag aldrig med längre än till Berlin, men det var å andra sidan ett antal gånger. Ibland var min destination just Berlin, men ibland fortsatte jag med tåg till Prag eller Budapest.

Under natten var det tågfärja mellan Trelleborg och Sassnitz.

Och ankomsten till socialismens värld markerades av beväpnade s k folkpoliser med noggrann inspektion av dokument, bagage och allt annat som kunde inspekteras.

Berlin var den delade staden i det delade landet.

Och tåget kom först till Bahnhof Zoo i den fria västliga delen innan det, om man var intresserad av den saken, passerade över muren, minorna och taggtråden in till stationen Bahnhof Friedrichsstrasse.

Den officiella växlingskursen mellan den västtyska D-marken och den östtyska marken var 1:1, men den kunnige visste att det i en av kioskerna vid Bahnhof Zoo gick att få en växlingskurs som var synnerligen annorlunda.

Den företagsamme med ärenden i östtyska DDR kunde därmed skaffa sig ytterligt gynnsamma ekonomiska förutsättningar. Värdet av den hade dock sina begränsningar.

DDR var visserligen socialismens lilla skyltfönster, men trots detta tämligen eländigt.

Gång på gång tvingades man beställa det dyraste som fanns på de fåtaliga restaurangerna för att bli av med i alla fall en del pengar.

Men självfallet gick det också att flyga till det intvingade västliga Berlin.

Från Hamburg flög PanAmerican i den nordliga luftkorridoren till den klassiska Tempelhof-flygplatsen mitt inne i centrum.

Vid den satt f ö den enda fungerande fyrmaktsfunktionen i den delade och i formell mening fortfarande ockuperade staden, nämligen den gemensamma kontrollen just av de tre luftkorridorerna till staden.

Annars hade ju allt brutit samman 1948 när Sovjet med sin blockad ville tvinga bort de tre västallierade och dessa med sin luftbro trotsade Sovjet och vann Berlin-befolkningens hjärta.

Att landa på Tempelhof var alltid speciellt.

Mitt inne bland hyreskaserna var flygplatsen byggd för 1930-talets Junckers 52 och andra propellermaskiner. Här hade Adolf Hitler startat och landat.

Men då var det amerikansk sektor och kontroll, och betydligt större Boeing 727 som pressade sig ner mellan husen.

Nu landade jag i sedvanlig ordning på Tegel-flygplatsen i det som tidigare var den franska sektorn av staden.

Och när man flyger in ser man fortfarande skeletten av den stora amerikanska signalspaningsstation som underart kalla kriget försökte lyssna på de sovjetiska divisioner som omringade den fria enklaven.

Mitt hotell här minns jag från DDR:s skälvande sista dagar. Då var det Stasi som styrde. Nu är det en välkänd västlig hotellkedja.

Men min dag här handlade inte om det som var – utan det som skall komma.

Samtal i förbundskanslerns kansli. Informell transatlantisk dialog med i dag Syrien, Iran och Turkiet på agendan.

Och sedan digital dialog på kvällen om den nya tidens ekonomiska och politiska utmaningar. Streamat på nätet, som sig bör, och vår hashtag trendade på Twitter i Tyskland i kväll.

Frågorna engagerar – som sig bör.

I morgon fortsätter den informella transatlantiska dialogen här. Då står Ryssland på dagordningen.

Och sedan bär det vidare till Bryssel där jag misstänker att det blir samma ämne på agendan för kvällens middag.

Farväl till Schönfeldtska Praktsalen.

STOCKHOLM: I dag sade några generationer av moderater farväl till den gamla praktsal som varit en integrerad och vårdad del av den fastighet i Gamla Stan som inrymt det moderata partihögkvarteret i alla fall sedan 1969.

Under de närmaste dagarna flyttas det till mer ändamålsenliga lokaler i centrala Stockholm.

Själv satt jag i ett angränsande rum när vi försökte få ordning på valrörelsen 1970. Alldeles lyckades det väl inte, men den stora katastrofen kunde dock undvikas.

Detta var vänstervindarnas galna tid i Sverige.

Sedan dess har mycket hänt. De ideologiska striderna har mattats av, kanske t o m lite för mycket.

Då var stridslinjen socialism eller frihet, om man spetsar till saken på det sätt som ofta skedde, men som ändå rymde den grundläggande frågan.

Sex år senare – i valrörelsen 1976, när socialdemokraterna talade om fonder och det tredje och avgörande steget in i socialismens samhälle – var det kanske ändå tydligare.

Och valets resultat blev därefter. Borgerlig regering för första gången på nästan ett halvt sekel.

I dag finns förvisso forfarande viktiga rester av dessa strider, men den främste stridslinjen är nu nog snarare den mellan det öppna och det mer slutna samhället.

Det finns de som vill stoppa världen och stiga av, och som nostalgiskt drömmer om en gammal värld som faktiskt aldrig fanns.

Och som i detta vill bygga murar mot det som är främmande, annorlunda och nytt.

Så det fanns åtskilligt att talas vid om när det trängdes, stimmades och skvallrades för sista gången i barockens vackra sal.

Tiderna har förvisso förändrats.

Till den tillställningen hastade jag från en dialog med ca 43.000 uppkopplade individer runt om i världen på Facebook Live i regi av World Economic Forum.

Temat var vad världen i övrigt har att lära av Sverige.

Och jag fick anledning att tala om alla de globaliseringens goda krafter som man nu ofta försöker att tränga undan och förneka.

Sveriges framgång bygger förvisso på fred, men minst lika mycket på ett företagande och ett samhälle öppet för världen i övrigt.

Och det budskapet är kanske ändå viktigare i dag.

Tidigt i morgon bär det för min del av till Berlin.

Det blir samtal med förbundskanslerns stab i sedvanlig ordning. Samtalsämnen saknas inte.

Det blir informell transatlantisk dialog med europeiska och amerikanska tyckare och tänkare. Samtalsämnen saknas inte där heller.

Och det blir på kvällen offentlig dialog och diskussion om de olika digitala utmaningarna för våra samhällen just nu.

Hinns det med hoppas jag hinna smita in på en bokhandel också.

Imponerande i Lund.

STOCKHOLM: I går var det således utflykt till ett regnigt Lund för att delta i diskussion i den dogitala vecka som ingår i firandet av att det är 350 år sedan universitet grundades.

Och det är förvisso värt att fira.

Dock skall noteras att det när Lunds universitet grundades redan hade satts upp universitet i Uppsala, Dorpat och Greifswald.

Dorpat är självfallet Tartu i nuvarande Estland, och Greifswald finner den välorienterade i Mecklenburg i nordligaste Tyskland.

Intressant var också att ta tillfället i akt och besöka dels den s k MaxIV-anläggning som redan ligger som ett rymdskepp en bit utanför Lund och dels den stora arbetsplats där alldeles i närheten där European Spallation System beräknas bli fullt operativt 2023.

Tillsammans utgör de en enorm satsning på utomordentligt avancerad teknologi för att studera det inre i olika material. I det första fallet med hjälp av mycket kraftiga röntgenstrålar och i det andra än mer avancerade med mycket kraftiga neutronstrålar.

Var och en för sig är detta mycket imponerande anläggningar och satsningar. Tillsammans blir det en koncentration av kompentens på dessa områden i absolut världsklass.

Under kommande decennier kommer de alldeles säkert att ge Sverige en stark ställning som kunskapsnation på dessa områden. ESS-anläggningen uppförs nu av 15 nationer i samverkan, men den ligger ju där den ligger.

I dag har det dock varit Stockholm. Snö och regn och elände – om än lite ljusare fram mot kvällen.

På kvällen tillhörde jag de medverkande på DN:s urikesdag där världen flimrade förbi i rask fart inför en stor publik i centrala Stockholm.

Det var uppmuntrande att se det stora intresset för dessa frågor.

Till de medverkande hörde tråkigt nog också FN:s Syrien-medlare Staffan de Mistura.

Tråkigt? Jo, hade det varit reella möjligheter till framsteg i arbetet med fred i Syrirn hade han alldeles säkert varit upptagen med det en dag som denna.

Men så är dessvärre inte fallet. I alla fall inte just nu.

Från amerikansk sida är det tydligt att man nu vill öka trycket på Nordkorea. Mer kortsiktigt förefaller det som om man vill försöka stoppa ett nytt kärnvapenprov, men hur ambitionen ser it bortom detta är föga klart.

I morgon har Donald Trump inkallat hela senaten till hemlig briefing i frågan i Vita Huset. Sådant tillhör förvisso inte vanligheterna – jag har faktiskt aldrig hört talas om det förr – men det innebär knappast att det finns några lätta optioner för den amerikanska politiken i frågan.

En nordkoreansk provsprängning skulle vara en allvarlig provokation mot inte minst USA, och Vita Huset vill nu skapa en så stor och skrämmande osäkerhet som möjligt kring vad detta skulle leda till.

Lättnad över Europa.

ARLANDA: Tidig morgon och det bär av till Sturup, Lund och universitetet där med dess institutioner och jubileum.

Europa andades ut efter resultatet av den första omgången av det franska presidentvalet i går.

EU-flaggorna viftades det flitigt med på segerfesten i Paris i går.

Om stämningen i Vita Huset och Kreml var lika lättad är väl en mer öppen fråga.

Men nu går det vidare till den avgörande omgången om två veckor. Valet den 7 maj avgör vem som blir Frankrikes president.

Opinionsinstituten ger prognoser i storleksordningen 60% för Macron och 40% för Le Pen.

Men osvuret är bäst, två veckor är en lång tid och mycket kan fortfarande hända.

Men alldeles uppenbart blir det ett starkt ideologiskt och principiellt val.

Emmanuel Macron står inte bara för de s k republikanska värden som nu på bred front mobiliseras till hans stöd, utan också för ett Frankrike öppet mot världen och engagerat i Europa.

Att det är ett sådant Frankrike vi gärna vill se säger sig självt.

Men till detta kommer så behovet av tämligen så omfattande ekonomiska reformer.

Landet skulle behöva en vind av liberalism för att ge ny energi åt en ekonomi som annars riskerar att bli allt mer tyngd av sin egen tröghet.

Här företräder ju Le Pen en helt annan väg.

Hon ser av allt att döma Ryssland som en modell också vad gäller ekonomisk politik, och att det finns åtskilligt som förenar den extrema vänstern och den extrema höger i Franrike har denna valrörelse visst på nytt.

Om Emmanuel Macron kommer att formulera ett klart program på detta viktiga område återstår att se.

Hitintills har han valt att vara tämligen vag. Han vill just nu vara allt för alla, och i detta skede är det kanske inte onaturligt.

Men nu kommer han självfallet att granskas och ifrågasättas på ett annat sätt – även om han har ett mycket brett stöd av det mesta som Frankrike kan mobilisera i form av tyckare och tänkare.

Värt att notera är att siffrorna för Le Pen kom att hamna tydligt i underkant av förväntningarna under valrörelsen.

Trots flyktingutmaningen runt om i Europa och ett terrordåd mitt i Paris just före valdagen lyckades hon inte riktigt att leva upp till förväntningarna.

I EU-valet för några år sedan fick hon 27%, men nu blev siffran bara en bit över 21%.

Och det finns det all anledning att notera.

I väntan på Frankrike…

STOCKHOLM: Ännu alldeles för tidigt att säga någonting vettigt om första omgången i franska presidentvalet i dag.

Men det ligger mycket kommenterande kring det främst i SVT senare i kväll.

Och alldeles säkert anledning att återkomma inte minst efter den avgörande omgången den 7 maj.

Presidentmakten i Frankrike är stark – men 2019 kommer man att passeras av Turkiet – men det skall inte glömmas bort att det också kommer ett viktigt val till nationalförsamlingen i juni.

Också detta har självfallet sin betydelse när det gäller Frankrikes politiska kurs under kommande år.

För min del inleds den kommande veckan med att jag beger mig till Lund där ju universitetet firar 350 år.

Jag är inbjuden till en debatt på kvällen om den digitala utvecklingens betydelse för våra demokratier, och det är förvisso ett ämne som förtjänar att diskuteras.

Men när jag ändå är i Lund passar jag på att besöka de nya stora forskningsanläggningar som vi ju arbetade så mycket för under regeringsperioden, och som nu sakta men säkert växer fram.

Att vara en forskningsnation på framkant är oerhört viktigt för Sveriges framtid.

Efter två dagar i Stockholm styr jag på torsdag till Berlin.

Där blir det en del politiska kontakter, en del informell transatlantisk dialog och ett arrangemang kring digitala frågor på kvällen.

Senare på fredag fortsätter jag så från Berlin till Bryssel, och där blir det en helg med styrelsemöte med International Crisis Group.

Det börjar för min del redan på fredag kväll med en middag med fokus på kriser i Europas mer omedelbara närområde.

Men ICG:s arbetsfält är ju globalt, så det är åtskilligt mer som skall hinnas med innan jag hastar hem för att hinna med lite Valborg också.

Om kylan hunnit vika innan dess återstår att se – men närmast frostiga valborgsmässoaftnar är ju något av en nationell tradition vid det här laget.

Från Stockholms horisont.

STOCKHOLM: Lite småkallt, men trots detta strålande vackert väder här i dag.

Och skönt att vara hemma några dagar efter tio dagar borta.

Sista dagen för kampanj inför första omgången i det franska presidentvalet på söndag.

Och denna första omgång sätter ju spelplanen för den andra och avgörande omgången den 7 maj.

Gårdagens attack mot poliser mitt i Paris klassificeras nu som en terrorattack, och det är naturligt att detta sätter sin prägel på kampanjens avslutning.

Intressant är att Daesh uttalat att attacken utförts av en av deras s k soldater. Och det är dubbelt intressant mot bakgrund av att ingenting av den typen sagts efter attacken i Stockholm.

Söndag kväll blir spännande när resultaten börjar att komma in.

Jag kommer att finnas bl a i Agenda i SVT för att kommentera.

Annars har det för min del varit olika kommentarer kring utvecklingen i USA, uppföljning med anledning av mina besök i Skopje och Belgrad, planer och tankar vad gäller utvecklingen i Turkiet och en del om cybersäkerhet i dess både nationella och mer globala dimensioner.

Vad gäller utvecklingen i Turkiet rekommenderar jag en artikel i Washington Post som jag länkat till på Twitter och som på ett bra sätt ger bakgrunden till den påtagligt bekymmersamma utveckling vi nu ser.

Det finns de som nu vill slänga allt vad gäller Turkiet i sjön och stänga alla dörrar som går att stänga.

Och alldeles säkert går det att få en del lokala poäng på den attityden just nu.

Men det vore ett misstag, och när EU:s utrikesministrar träffas för sedvanligt informellt möte i Malta om en vecka skulle jag tro att attityden snarare blir försiktigt avvaktande.

Vad som kommer att hända i Turkiet efter resultatet av folkomröstningen återstår att se. Den nya författningen träder i kraft stegvis, och i avgörande avseenden först efter det att det 2019 hållits såväl president- som parlamentsval.

Utrymmet för dramatik är nog rätt betydande.

Viktigt mitt i allt detta är att det nu etableras fungerande kanaler för dialog mellan också EU och Ankara.

Jag ser att president Erdogan i maj kommer att besöka såväl Kreml som Vita Huset, med inte minst utvecklingen i Syrien som en viktig punkt på agendan.

EU kan inte frikoppla sig helt från alla dessa frågor – de handlar faktiskt också om vår egen långsiktiga säkerhet.

Viktigt blir också hur det kommer att gå med förhandlingarna om Cypern.

De har nu återupptagits efter en paus, vilket är positivt, och med Turkiets referendum bakom oss borde det finnas bättre förutsättningar att gå framåt.

Men det är alltid några av de allra svåraste frågorna som kommer sist i förhandlingar som dessa.

I Storbritannien blir det nu som bekant val till parlamentet den 8 juni.

Theresa May tar tillfället att dels riktigt rejält trycka tillbaka Labour-partiet och dels skaffa sig en fastare position inom det konservativa partiet inför Brexit-förhandlingar som kommer att bli tämligen så besvärliga.

Åtskilliga har gjort bedömningen att detta skulle öka förutsättningarna för vad som kallas en mjuk Brexit. Jag har svårt att se det.

Snarare tror jag att ett solitt resultat stärker den linje för en hård Brexit som ju Theresa May alldeles själv har lagt fast. Det är ju hon som står för den hårda linjen när det gäller EU-domstolen, och den linjen avgör indirekt åtskilligt annat.

Men valrörelser har alltid sin egen dynamik. Jag skall ta mig i alla fall till London för att känna av lite hur vindarna blåser.

Intressantast blir kanske resultaten i Skottland. Det är svårt att undvika intrycket av att det växer fram en ny och lite annorlunda dynamik när det gäller självständighetsfrågan där.

Inte omedelbart, men inte desto mindre tydligt.

På andra sidan Atlanten har president Trump återvänt till klassisk form genom ett generalangrepp i går på Canada, och genom att lite mer organiserat trappa upp retoriken mot Iran.

Inte ens Trump-administrationen kan förneka att det nukleära avtalet fungerar i meningen att Iran lever upp till sina åtaganden.

Och detta är ju trots allt det avgörande.

Men Donald Trump hävdar nu att landet inte lever upp till ”andan” i avtalet, och att detta kommer att leda till åtgärder.

Att tolka ”andan” i avtal är knappast enkelt, och det är nog mer möjligt att hävda att det är USA som nu inte lever upp till denna när man överväger sanktioner trots avtalets åtagande att avskaffa sådana.

Hur detta kommer att spela in i upptakten till presidentvalet i Iran den 19 maj återstår att se.

Sannolikheten är ju dessvärre att det underminerar de mer moderata krafter som drivit fram detta avtal, och spelar i hävderna på de som sagt att man aldrig kan lite på ”den stora Satan” som de anser att USA är.

En del av detta kommer nog dessvärre att handla om Yemen.

Om detta skriver jag i min senaste månadskrönika för Project Syndicate.

Situationen i landet är utomordentligt prekär, och en ytterligare militarisering av den kommer att göra saken ännu mycket värre.

Men risken är att Trump-administrationen ser en militär upptrappning här som ett sätt att öka trycket på Iran.

Jag tror att det är en fatal missuppfattning, och att det dessutom riskerar att leda till en allt värre humanitär situation.

Värt att notera är att det blivit påtagligt tystare, i alla fall tillfälligt, kring Nordkorea. Retoriken i Vita Huset har för tillfället fått andra måltavlor.

Men den grundläggande frågeställningen har självfallet inte ändrats.

Spänningar på Balkan.

BELGRAD: Efter en färd genom den regniga natten från Skopje kom vi hit till där Sava möter Donau vid den mäktiga gamla Kalemagdan-fästningen.

Så efter en dag när vi träffade alla politiska ledare av relevans i Makedonien har det nu i ilfart blivit samma sak här i Belgrad.

Det politiska läget i Makedonien är farligt låst, och i detta ligger betydande risker för landet såväl på kort som på längre sikt.

De olika politiska ledare vi träffade hade sina olika föreställningar om vägen framåt, men lägger man ihop dem blockerar de alla varandra.

Vår uppgift var i första hand att lyssna, och det var i huvudsak det vi gjorde.

På sina håll fanns det förväntningar att vi skulle komma med förslag på hur dödläget kunde brytas, eller engagera oss som medlare.

Men jag underströk hela tiden att det var landets egna politiska ledare som måste söka en lösning baserad på respekt för demokratin, författningens bestämmelser och den europeiska destinationen.

Lite tjatigt blev detta kanske på den ena pressträffen efter den andra, men måhända ledde detta till att budskapet gick fram.

Den som lever får se.

Här i Belgrad har vi så träffar tre av kandidaterna i det just avhållna presidentvalet, och avslutade med en timme med premiärministern och blivande presidenten Aleksandr Vucic.

Hans seger var lika tydlig som den var kontroversiell, och det märktes också på stämningen i våra olika samtal.

Mycket av våra diskussioner under dessa dagar har också handlar om det vidare regionala perspektivet. Till Skopje kom också EU:s repesentant i Kosovo för att diskutera just detta.

Såväl oron som möjligheterna finns där.

Lite för mycket löst prat om den vidare albanska frågan gynnar knappast stabilitet, och det kommande albanska valet kommer inte att göra den situationen bättre.

Och nästa år är det val också i Bosnien. Orostecken saknas sällan där.

Serbien med sin storlek och centrala position är viktigt, och valrörelsen här var välgörande fri från nationalistiska tongångar av den art som det annars börjar att finnas för mycket av runt om i regionen.

Men det regionala perspektivet behöver utvecklas vidare, och till den frågan finns det all anledning att återkomma.

Nu bär det i alla fall hemåt efter tio dygn eller så i USA, Italien, Makedonien och Serbien.

Hoppas snön hunnit smälta undan.

Till krisens Skopje.

TABIANO CASTELLO: Strålande vår kallas det väl sannolikt här, men för en inbiten nordbo är nog beteckningen härlig försommar mer passande.

Men tidigt i morgon bär det av till Skopje i Makedonien för en diskussion kring de politiska utmaningarna där just nu. Och de är betydande.

Det blir möten med allt från president och alla koll relevanta partiledare till alla relevanta ambassadörer och till detta ett antal mer fristående bedömare.

Om vi från ECFR sedan klarar av att formulera några relevanta rekommendationer om den europeiska npolitiken i denna situation återstår att se. Ett antal EU-besök på olika nivåer har hitintills inte förmått att bryta det politiska dödläget.

Och saken är ju den att ett politiskt dödläge i denna region mycket snabbt kan förvandlas till någonting annat.

Historiskt och faktiskt är det Bosnien och Makedonien som är Balkans mest besvärliga områden och länder. Och det kan hävdas att Makedonien i vissa avseenden är mer utmanande.

När krigen i f d Jugoslavien bröt ut beslutade FN att sätta upp en preventiv fredsbevarande styrka – den enda i FN:s historia hitintills – för att förhindra att striderna spred sig hit.

Också Sverige bidrog med soldater i den styrkan.

Och freden bestod i Makedonien när regionen i övrigt stod i brand. Efter ett antal år kunde FN-styrkan åka hem.

När konflikten bröt ut i Kosovo var påfrestningen på Makedonien enorm. Mer än 300.000 kosovoalbanska flyktingar vällde under kort tid in över det sköra landets gränser.

Även den påfrestningen klarade landet. Avgörande var att flyktingarna kunde återvända hem mycket snabbt. Annars hade det inte gått.

Men 2001 bröt det ut strider i landet.

Jag var FN-sändebud i regionen, och minns mycket väl de tunga kulsprutorna och granatkastarnas eld i Tetovo i landets västligare delar. Det var konflikter i Kosovo och södra Serbien som spillde över gränsen och riskerna att tända en långt farligare och större brand.

Starka internationella ansträngningar resulterade i det s k Ohrid-avtalet, och detta har varit grunden för landets styre sedan dess. I huvudsak har det fungerar. Landet har hållit samman i stället för att splittras längs etniska linjer.

Till utmaningarna hör den olösta namnfrågan som medfört att landets process med såväl Nato som EU blockerats.

Det handlar i grunden om arvet efter den historiska provins Makedonien som för evigt är förknippad med Alexander den Store. Och detta namn bärs självklart också av den del av Grekland som centreras kring landets näst största stad Thessaloniki.

En FN-medlare finns i frågan sedan två decennier eller så, och åtskilliga regeringar har passerar i såväl Athen som Skopje, men aldrig har det nått att gå ända fram.

Sannolikt är det så att landets albanska befolkning inte har särskilt starka känslor alls i denna fråga, medan så förvisso är fallet såväl med den dominerande slaviska gruppen som med starka nationalistiska grupper inte minst i norra Grekland.

Förr eller senare måste en lösning till. I officiellt sammanhang kallas landet fortfarande FYROM – Former Yugoslav Republic of Macedonia.

Om detta är delar av bakgrunden så handlar den akuta situationen om en akut konflikt om regeringsbildning efter ett kontroversiellt val i december.

Och risken med denna, som delvis formuleras i etniska termer, är att den riskerar att riva upp mycket annat med allt vad detta kan innebära.

Så det blir två spännande dagar i Skopje.

På onsdag är vi i Belgrad.

Och sedan – till sist – hem efter att ha varit på resande fot en och en halv vecka.

Spänt kring Nordkorea.

WASHINGTON: Snart sätter jag mig på planet tillbaka till Europa efter ett antal i sedvanlig ordning intressanta dagar här.

Och det har varit veckan då president Trump börjat att få en del pluspoäng av politiska bedömare, och det främst för delar av den utrikespolitiska hanteringen.

David Ignatius på Washington Post, som tillhör de kunnigaste av bedömare, kallade honom visserligen ”King of Flip Flops” men ger honom ändå försiktigt en del poäng för att han, tillfälligt eller ej, hamnat rätt i några viktiga frågor.

För en månad sedan eller så, baserat på vad presidenten sagt, fanns det anledning att utgå från att allt var på väg mot konfrontation med Kina och stor omfamning med Ryssland.

Men den senaste veckans signaler har i stället varit precis tvärt om.

Om detta sedan är beständigt eller ej vet vi självfallet ingenting om.

De snabba svängningarna under de senaste veckorna antyder ju att andra snabba svängningar inte kan uteslutas.

Min bedömning är nog att det kommer att komma betydande problem i relationen till Peking, men att man samtidigt kommer att föröka att få en relation till Moskva som är i alla fall lite mindre spänd än vad som är fallet för stunden.

Centrum för uppmärksamheten just nu är utan tvekan den koreanska situationen.

Jag vet inte hur längs samtal kring denna som jag på ett eller annat sätt dragits in i under mina dagar här.

En ny nordkoreansk provsprängning – och det finns tydliga tecken på förberedelser för en sådan – skulle alldeles säkert leda till skärpta kinesiska sanktioner, men den stora frågan är vad president Trump skulle göra.

Hans retorik i ärendet har legat högt, och det samtidigt som han ju mycket publikt fört militära styrkor till området.

Men trots detta är, som jag skrev häromdagen, hans militära optioner påtagligt begränsade.

Och att det sitter erfarna generaler på viktiga poster i Washington nu är från denna utgångspunkt en betydande fördel.

Militärer vet förvisso den militära makten möjligheter – men kanske än mer dess begränsningar.

Om det är Nordkorea det talas om här just nu är det tydligt att Syrien snabbt sjunkit undan.

Det konstateras att Trump inte verkar ha så mycket av politik i frågan, men att säga att kontrasten med Obama-administrationen i detta avseende är särskilt slående vore knappast korrekt.

I Moskva möttes i går de ryska, iranska och syriska utrikesministrarna för att koordinera sina kommande steg.

Den som letade efter tecken på att Moskva höll på att fjärma sig från Damaskus – det var ju det Tillerson skulle försöka med sina samtal i Moskva – fick leta förgäves.

Fredsprocessen i Genève hör vi inte mycket av i dessa dagar. Frånvaron av amerikansk politik tillhör bara en av de faktorer som försvårar. Men dock är det så att i alla fall vissa delar av vapenvilan och den s k Astana-processen fungerar.

Nu styr jag till Italien för i alla fall ett par dagar av påsk och frid och avkoppling. Och dit har ju vid det här laget våren kommit med besked.

På måndag skulle jag ha kommit tillbaka till Stockholm, men så kommer det nu inte att bli.

En liten grupp från ECFR styr i stället till Skopje i Makedonien med anledning av den påtagliga djupa politiska krisen där – farorna i denna skall alls inte underskattas – och därefter blir det också lite snabba politiska samtal i Belgrad i Serbien.

Med detta passar jag på att önska de som till äventyrs läser detta en Glad Påsk!

Har vindarna vänt i Vita Huset?

WASHINGTON: Efter trettiogradig värme här i går lovar det i alla fall att bli lite svalare här denna dag. Men uppenbart är att sommaren kommit till Potomac lite i förtid.

När jag var här för ett par veckor sedan var det inrikespolitiskt tumult kring Trumps spektakulära magblask när det gällde att bli av med hatade Obamacare som dominerade alla diskussioner.

Men när jag nu återvänder är det försiktiga lovord kring en möjlig utrikespolitisk vändning som förefaller att dominera det mesta.

Anfallet mot flygbasen i Syrien efter Assads sncöbdnkng av giftgas. Den försiktiga tonen vid toppmötet med Kinas Xi Jinping. Och nu Tillersons bestämda ord till Ryssland i samband med att han nu besöker Moskva.

Inte alls uppmärksammat, men förvisso av betydelse, är att Tillerson på G7-mötet i Lucca var med på en kommuniké som sade att det nukleära avtalet med Iran ligger fast.

Till detta skall så läggas att staden är fylld av rykten om att Vita Husets onda genius Steve Bannon möjligen har råkat i onåd hos det Ovala Rummets härskare.

Och i dag går undertecknades det slutiltiga beslutet om Montenegros medlemskap i Nato. Senare i dag har president Trump emot Nato:s Jens Stoltenberg och det aviseras genensam presskonferens.

Den allmänna tolkningen är att det i det ideologiska inbördeskriget i Vita Huset just nu är ett klart övertag för de pragmatiska realisterna – i vissa media talas om globalisterna – i förhållande till de militanta nationalisterna.

So far so good, är väl den passande kommentaren till detta.

Men vart det bär vidare återstår att se.

Det var i Syrien som det möjligen möjligen fanns en möjlighet för Trump och Putin att finna en gemensam väg framåt, och i grunden hade detta i och för sig, lite beroende av innehåll, inte behövt vara dåligt.

Ett slut på kriget där är mycket värt.

Men det förefaller nu betydligt mer avlägset.

Det amerikanska anfallet – begränsat, tydligt i sitt syfte och enligt min mening försvarbart – har lett till starka reaktioner i Kreml. Putin antyder att uppgifterna om gasanfall är fabricerade, och jämför med invasionen i Irak 2003.

Och samtidigt är USA efter en utflykt i helt annan inriktning tillbaka till Obama-administrationens grundkrav att Assad måste försvinna.

I dag i Moskva försöker Tillerson övertyga Lavrov om att detta ligger också i Rysslands intresse.

Problemet är bara att Lavrov hört denna predikan många gånger förr, och att den ryska uppfattningen förblir att en alltför dramatisk förändring i Damaskus riskerar kollaps för regimen och öppning för olika terrorgrupper att bre ut sig.

Så det förefaller som om vi är tillbaka till nollpunkten vad gäller diplomatin om Syrien.

Föga uppmuntrande, men förhoppningsvis har Assad i alla fall lärt sig att fortsatt användning av kemiska vapen inte kommer att gå ostraffat. Möjligen något.

I skuggan av detta trappas allt upp kring den koreanska halvön. Och det är här som de största farorna nu ligger.

Trump vill pressa Peking till att pressa Pyongyang till någonting som i alla fall publikt inte närmare definierats. Och det är hur detta definieras som avgör vilka möjligheter till framgång som finns längs denna väg.

Han lägger till att om Peking är hjälpsamt med detta kommer han att vara snällare i handelsfrågor. Men om de inte gör det kommer han att fixa saken skälet. För att understryka detta flyttas nu en hangarfartygsgrupp till området.

Varje amerikansk administration under senare decennier har studerar vilka militära optioner man har mot Nordkorea, och alla har kommit fram till att några acceptabla sådana inte finns.

I dag skulle jag tro att de militära analyserna är ännu klarare i sina slutsatser, och att Vita Huset därmed skulle gå denna väg förefaller osannolikt.

Retoriken är till för att skrämma.

Och det gör den säkert. Osäkert är dock vad detta leder till för slutsatser i Pyongyang.

Att man där nås av mycket bestämda kinesiska signaler råder det nog ingen tvekan om.

Hur som helst är det just nu utrikespolitiken som dominerar samtalen här nu.

Att kongressen har lite vårpaus bidrar säkert också till att diskussionen om den möjliga skattereformen, sjukförsäkringsfrågan, immigrationsregleringen och satsningarna på infrastruktur tagit en liten paus.

Hur som helst är det ju inte mycket som rör sig framåt i dessa frågor just nu. Det är världen som är i fokus.

Efter en dag av samtal med kring ekonomiska frågor har jag i dag en dag av samtal med lite bredare fokus här.

Tankesmedjor. Cyberfrågor. Washington Post. IMF. Och sedan självfallet RAND.

Och nu iväg över Atlanten igen.

STOCKHOLM: Här är det fortfarande lastbilsattacken i fredags eftermiddag som dominerar, och så kommer det med säkerhet att förbli en tid.

Sakta får vi reda på mer och mer om den möjliga bakgrunden, men det kommer att ta sin tid innan bilden blir tillräckligt klar för att det skall vara möjligt att börja att dra mer bestämda slutsatser.

Och kanske har vi det laget medias och samhällets intresse förskjutits till någonting annat.

Söndagen innebar också en promenad ner till Drottninggatan. Blommor i det ena gathörnet efter det andra. Och många som kom med en blomma eller två att lägga till de ständigt växande högarna.

Veckan som kommer börjar för min del med att i morgon flyga till Washington för ett antal dagar där i lite olika ärenden innan jag till påsk dyker ner i Italien.

Min huvudanledning för att åter resa till Washington är styrelsemöte i RAND Corporation från onsdag kväll och framåt. Och vi har en tämligen diger agenda. Det händer ju en del saker i den amerikanska politiken.

Men innan dess blir det två dagar av andra möten och samtal med början med middag måndag kväll.

Det är bara att hoppas att köerna vid immigrationen inte är alltför långa.

Ser jag på media på andra sidan Atlanten är det nu Syrien, det amerikanska tillslaget och relationerna till Ryssland som dominerar.

Utrikesminister Tillperson planeras ju besöka Moskva i veckan. Mötet med president Putin har i alla fall preliminärt strukits från hans agenda.

I fredags lyssnade jag på diskussionen i FN:s säkerhetsråd om den amerikanska attacken, och det saknade förvisso inte intresse.

Det ryska anförandet var synnerligen fränt i sin kritik. Det talades om aggression, uppenbart brott mot folkrätten och att USA faktiskt gynnade terrorismen i Syrien. Tonläget kunde knappast ha varit så mycket högre.

Andra valde att i sina inlägg helt gå förbi frågan.

Att Kina inte nämnde den amerikanska attacken med ett enda ord var värt att notera, men samma gällde också Egypten och Kazakhstan.

Den ryska kritiken fick tydligast stöd av Bolivia.

Från EU-håll var det fullt stöd från Storbritannien och Frankrike, förståelse från Italien och en lätt frågande inställning från Sverige.

Särskilt samlat var EU knappast. Och det är alltid illa.

Den amerikanska relevanta debatten handlar nu om vad som blir nästa steg – finns det en strategi för Syrien? – och den debatten kommer jag med all säkerhet att få höra åtskilligt mer om under de närmaste dagarna.

Mitt i allt detta hade så Donald Trump sitt viktiga toppmöte med Kinas Xi Jinping.

Rent socialt förefaller detta att ha utfallit väl, vilket inte alldeles saknar betydelse.

De viktiga tvistefrågorna om handel har man skjutit till senare, och om hur diskussionerna om Nordkorea utföll vet vi så gott som ingenting alls.

Man satte i alla fall upp nya högnivåmekanismer för dialog mellan Washington och Peking såväl om dessa som om andra frågor.

Så det kommer att finnas åtskilligt att tala om under de närmaste dagarna på andra sidan av Atlanten.

Det hemska också här.

STOCKHOLM: De senaste dygnens dominerande händelse skulle ha varit mötet mellan USA:s Donald Trump och Kinas Xi Jiping nere i soliga Florida.

Om det kommer att ses så i historiens ljus vet vi självfallet inte.

Men omedelbart blev det inte så.

Först överskuggades allt av den amerikanska robotattacken mot det flygfält i Syrien från vilket den horrible attacken med giftgas hade startat och reaktionerna på denna.

Och sedan – framför allt för vår del – överskuggades allt av terrorattacken med lastbilen längs Drottninggatan mitt inne i centrala Stockholm.

För min del har det blivit många samtal med reflektioner om det inträffade. Och en rad olika framträdande i såväl inhemska som internationella media.

Mitt i allt det hemska måste konstateras att en serie av omständigheter gjorde att den skyldige kunde gripas vid liv mycket snabbt.

Polisen lyckades snabbt från en övervakningskamera få fram en bild på en person man hade anledning att misstänka.

Och bara någon timme efter dådet nådde denna bild via mobilnäten och sociala media så gott som samtliga som rörde sig i den vidare Stockholms-regionen.

Den misstänkte kändes igen, polisen larmades och han kunde snabbt gripas.

Mobilnäten var förvisso ansträngda i Stockholm i går eftermiddag, men fungerade och spelade en nyckelroll inte bara när det gällde att finns den skyldiga utan också när det att tränga ut med information och fakta.

Liksom den möjlighet de gav för alla att kontakta sina nära och lära i en kritisk situation.

Till detta kommer nu en annan betydelse.

Jag utgår från att det första polisen sökt tag på är den misstänktes mobiltelefon, och med denna kan sedan modern ”digital forensics” rulla upp mycket som har betydelse när det gäller att kartlägga olika nätverk, kontakter och annat av intresse.

Det moderna öppna samhället är förvisso sårbart i många avseenden, men i går visade moderna teknologier också sin betydelse när det gäller att skydda och att lugna oss.

Så småningom kommer vi att få veta mera om bakgrunden till det som hände.

Mönstret från andra liknande dåd är att det oftast handlar om på ett eller annat sätt sjuka individer som kommit på sned i samhället.

Om de sedan fångats in i det ena eller andra nätverket, eller fångats av någon idé eller föreställning, hör det alldeles självklart också till bilden.

Ingenting jag sett hitintills tyder på att det vi drabbades av i går var resultatet av planering av något terroristisk nätverk.

Då brukar det handla om betydligt mer omfattande och sofistikerade attacker. Det såg vi i Paris och Bryssel – men det vi sett i Nice, Berlin och London är i allt väsentligt någonting annat.

Vi kommer, och bör, få en ny diskussion om hur vi än bättre värnar och vårdar vårt öppna samhälle inför dåd och hot som dessa.

Sannolikt blir det fler betongpålar på våra gågator. Och säkert kommer också andra lärdomar att dras.

När vi vet mer om bakgrunden till det hemska som hände kommer vi också att veta mer om vad som behöver göras.

Intill dess är det viktigt att dela sorgen med de som drabbats, och att låta vårt samhälle tillsammans visa den styrka som har varit så tydlig i Stockholm under det senaste dygnet.

Till de andra frågorna blir det tids nog möjlighet att återvända.

Begynnande valrörelse i Norge.

OSLO: I dag var jag så inkallad till att tala om världen och framtiden inför den årliga stora konferensen med ledande kommunala politiker från hela Norge.

Kompetens på dessa frågor saknas dock knappast i Norge, men nuvarande utrikesministern Börge Brende är upptagen med Syrien-konferensen i Bryssel och f d utrikesministern Jonas Gahr Störe fyller ju funktionen att vara oppositionsledare.

Imponerande var hur uppgiften att integrera flyktingar var i centrum för diskussionen och överläggningarna.

Det handlar om pakistanier och eritreaner, som är grupper som är större här än i Sverige, men också om åtskilliga andra.

Detta till skillnad från de många från Sverige och Polen som under åren sökt sig till en ekonomi som kunde surfa på höga energipriser.

Men det är lite annorlunda nu. Jag hör att många svenska ungdomar flyttar hem. Den norska kronan har gått ner lite i värde. Och det är svårare att rekrytera.

Men de många svenska ungdomar som genom åren arbetat här har dock skapat nya och viktiga framtidsband mellan våra bägge länder.

Och det är viktigt.

På konferensen efter mig talade först statsminister Erna Solberg och därefter oppositionsledaren Jonas Gahr Störe. Och sedan satte de sig ner i ett gemensamt samtal.

Det var lite mer jordnära från Erna, även om hon är på väg till stort besök i Kina nästa vecka. Och det var lite mer världen från Jonas, även om han hade svårt att hålla den begynnande valrörelsen borta.

Således ungefär som man kunde vänta sig.

Det är val till Stortinget i september. Arbeiderpartiet ligger just nu bäst till att bilda regering enligt opinionsmätningarna, men Höyre och dess regering ligger bättre till än vad regeringar i Norge normalt gör så här före ett val.

Det som flämtade förbi av valrörelse i diskussionerna i dag kändes för mig lite konventionellt.

Norges avgörande framtidsutmaning är att gradvis ställa om sin ekonomi, med dess mycket höga kostnadsläge, till en framtid bortom de fossila rikedomarnas.

Och att klara den uppgiften är ju avgörande för att kunna upprätthålla höga också offentliga ambitioner, till vilka f ö ett förstärkt försvar hör enligt vad alla uttalar.

Förutsättningarna är inte nödvändigtvis dåliga. Man har funderar den fossila erans rikedomar på ett sätt som bäddat väl för framtiden.

Men det är trots detta svårt att undvika intrycket av att Norge ligger lite efter det övriga Norden i innovationer, nyskapande och den nya digitala ekonomin.

Olika internationella jämförelser pekar i alla fall på det.

Det är, enligt min mening, här som stötkraften i den norska politiken under kommande år borde ligga. Att det låter mer som Höyre än som Arbeiderpartiet är kanske inte förvånande.

Innan jag lämnade för att åka it till Gardemoen knäppte jag en nyutkommen bok med Thorvald Stoltenberg – försvars- och utrikesminister under många år och liksom jag en gång engagerad i fredsarbetet i det f d Jugoslavien.

Thorvald pläderar där starkt för ett fördjupat nordiskt samarbete också om utrikes- och försvarspolitiken, och det är tydligt att han tycker att det varit för mycket av bara läpparnas bekännelser i dessa frågor hitintills.

Och jag håller gärna med den erfarne statsmannen Thorvald om detta. Förhoppningsvis kommer det att bli möjligt med mer av stötkraft också på dessa områden under de kommande åren.

Men nu bär det tillbaka till Stockholm igen för några dagar hemma, innan Washington i början av nästa vecka åter är min destination.

Inför veckan som kommer.

STOCKHOLM: Hemma igen, och dags att titta lite på veckan som kommer.

I morgon flyger jag över Östersjön till Riga för att delta i en diskussion som Lettlands parlament ordnar med anledning av att det är 60 år sedan Rom-fördraget.

Det är alltid viktigt att hålla nära kontakt med våra grannländer på andra sidan Östersjön.

Utvecklingen i Lettland är viktig i många avseende. Och det är alltid nyttigt att lyssna på perspektiven från Riga.

På onsdag flyger jag så åt andra hållet – till Oslo för att tala på en stor kommunkonferens tillsammans med såväl statsminister Erna Solberg som oppositionsledaren Jonas Gahr Störe.

Det förestår val till Stortinget efter sommaren, och det har självfallet redan börjat påverka den politiska atmosfären i detta vårt viktiga västliga grannland.

På den lite vidare fronten kan noteras att USA:s utrikesminister Rex Tillerson varit i Ankara på ett möte som inte kan ha varit helt enkelt, och att han närvarade vid Nato:s utrikesministermöte i Bryssel med klara formuleringar om Rysslands aggression mot Ukraina.

Upptakten till Nato-toppmötet i slutet av maj kan dock komma att bli besvärlig. Washington kräver klara åtaganden från alla Nato-länder om tydligt ökade försvarssatsningar.

I Washington har president Trump i torsdags haft besök av Danmarks statsminister Lars Lökke Rasmusen, och i morgon kommer Egyptens president Sisi på ett besök som nog inte är utan betydelse.

Än mer uppmärksamhet blir det med all säkerhet när Kinas president Xi Jiping kommer till herr Trumps anläggning i södra Florida för möte på torsdag och fredag.

Om det blir golf återstår väl att se.

Men om Japans premiärminister begav sig ut på golfbanan kommer Kinas president säkert att försöka göra samma sak.

Optik har sin betydelse.

Men innan Xi Jiping dimper ner i Florida kommer han på onsdag att besöka också Finland. Självfallet viktigt.

Han passerar därefter genom svenskt luftrum, får man förmoda.

Arabstaterna har nyss haft toppmöte i Jordanien, och det pågår en liten dans kring Trump-administrationens politik och möjligheten av någon typ av nytt regionalt initiativ relaterat också till en möjlig fredsprocess mellan Israel och Palestina.

Själv har jag dock lite svårt att se att det skulle kunna lyfta.

I Bryssel är det utrikesministermöte i morgon och på tisdag stor konferens om Syrien.

Så mycket med möjlig fred har den dock knappast att göra – den processen trampar fortfarande vatten, och EU är tämligen marginalerat – utan fokus ligger i stället på humanitära hjälpinsatser, vilket är nog så angeläget.

Också Libyen står – i sedvanlig ordning, frestas man säga – på dagordningen i Bryssel i morgon.

Rimligt vore att det pratades också om den allvarliga situationen i Makedonien.

EU-presidenten Donald Tusk är samtidigt i Skopje och träffar president Ivanov, och utgången av de santalen är självfallet av betydelse.

Hitintills finns knappast några tecken på ljusning.

I dag har det varit första omgången av presidentvalet i Serbien liksom parlamentsval i Armenien.

I Serbien är frågan som vi får svar på under kvällen om premiärminister Vucic kommer att kamma hem segern redan nu med mer än 50% av rösterna eller om det blir en andra omgång.

Så det finns åtskilligt att hålla ögonen på också under den kommande veckan.

Världen från Valetta.

VALETTA: Gatorna i den vackra gamla staden här pryds av maltesiska och EU-flaggor som symbol både för den stolthet det lilla landet har i sitt medlemsskap som det faktum att man detta halvår innehar det roterande EU-ordförandeskapet.

Och det innebär att ministermötena avlöser varandra här. Liksom toppmötena. Och andra arrangemang, som t ex EPP-kongressen.

Med sin situation mitt i Medelhavet har Malta varit mitt i den europeiska historiens stormbyar sedan århundraden, ja, årtusenden tillbaka.

Här finns de äldsta tempel som världen känner med rötter ca 7.000 år tillbaka i tiden. Då var, med all sannolikhet, Malta in en grupp av öar, utan en del av en landbrygga mellan Afrika och Europa.

Sedan dess har imperier, riken och härskare passerat förbi. Och kontrollen av ön och dess fantastiska hamn har alltid varit viktig.

1565 slog de riddare som då styrde och ställde här – korsriddare som ursprungligen kastats ut från Jerusalem – tillbaka det osmanska rikets mäktiga flotta.

Och under andra världskriget stod ön mot Hitlers och Mussolinis samlade försök att erövra denna nyckel till förbindelser mellan Europa och Afrika.

Då hade britterna styrt här sedan Napoleon-krigen, och byggt Malta till bastion för sin flottmakt i Medelhavet på den viktiga vägen till Suez och till Indien.

Men 1964 fick landet sin självständighet, och 2004 blev man därtill en del av den Europeiska Unionen.

Länge var landet djupt splittrat om sin väg framåt. Och lite av spår av detta finns fortfarande.

Nationalistpartiet firar självständigheten 1964, medan Labour-partiet mer firar att den sista brittiska militära basen stängdes 1979.

Och det var de förra som under decennier drev EU-frågan under bittert och envetet motstånd från de förra.

Men det var då det.

Nu är tilltron till EU liksom valutan Euron hög, EU-mötena avlöser varandra och regerande Labour funderar på nyval för att kunna surfa på glansen från landets ordförandeskap i EU.

Tiderna har förändrats. Och Malta med dem.

Det finns inga siffror, men uppskattningen är att det bor 8-9.000 svenskar här i detta land av ca 430.000 invånare.

Spel- och IT-industrierna har förmånliga villkor här, och det är tydligt att det är åtskilliga tusen som är anställda i svenska företag här inom dessa branscher.

Och det är en del i ansträngningarna att utveckla ekonomin.

Det var bara några decennier sedan de brittiska baserna var basen för landets ekonomi. Men nu etableras åtskilligt av intresse här på Malta.

Finanssektor. Betydande frihamn. Och självfallet turism.

När jag som utrikesminister gjorde det första besöket någonsin av en svensk utrikesminister här var det framför allt för att lyssna till de bedömningar man gjorde här av Libyen.

Och det är så EU fungerar.

Vart och ett av dess medlemsländer, med sin historia och geografi, besitter sin unika kunskap och kompetens, och det oavsett storlek.

Och när det gällde kunskap och kompetens om just Libyen var och är Malta en av de verkliga stormakterna inom EU. Man gr klokt i att lyssna på Valetta.

Nu tog jag tillfället i akt att, f ö tillsammans med Cathy Ashton, som också är här, att sitta ner med och lyssna på den expertis som man har här i frågan.

Det är något av en självklart, men det förtjänar att upprepas att det måste till en libysk politisk lösning på den libyska krisen.

Den FN-förhandlade uppgörelse som ledde fram till den nuvarande regeringen i Tripoli måste alldeles uppenbart modifieras och vidgas för att få in de starka krafter som nu kontrollerar Cyrenaika, d v s landets östliga delar.

Här finns generalen Haftar, som nu tydligt spelar med såväl Egypten som Ryssland, och som på ett eller annat sätt måste ges en roll i en ny överenskommelse.

FN har en nyckelroll när det gäller att underlätta allt detta, och det behövs en ny FN-representant med högt förtroende för att få igång en ny process.

Antonio Guterres föreslog den f d palestinske premiärministern Salam Fayyad, vilket var ett utmärkt val, men blockerades av USA.

Om han kan återkomma med det namnet, eller tar fram ett nytt, vet jag inte, men en ny FN-representant måste alldeles uppenbart till.

Men nu bär det för min del hem med SAS som faktiskt flyger direkt mellan Stockholm och Valetta.

Och hemma får jag ta itu med förberedelserna för den vecka som kommer.