Kriser i fokus – och oro för Frankrike.

30 april 2017

BRYSSEL: Nu bär det av hem till valborgsfirande efter en helg av diskussioner här i samband med styrelsemötet i International Crisis Group.

Styrelsen i ICG samlas två gånger om året för rätt rejäla genomgångar av viktiga utmaningar i olika delar av världen.

Det innebär föredragningar av ICG:s kvalificerade analytiker och diskussion med de olika perspektiv som styrelsens ledamöter från världens olika delar kan bidra med.

I går var vi mestadels i Syrien, Yemen, Sahel och kring Nordkorea.

I dag på morgonen var fokus på den allt allvarligare situationen i Venezuela, men sedan fortsatte vid situationen i Centralasien, Rysslands agerande i olika europeiska potentiella krishärdar och till slut oundvikligen situationen på Balkan.

Med sina rapporter strävar ICG att belysa de situationer som kräver insatser för att bevara fred och förhindra konflikter.

Och rapporterna har inte sällan direkt betydelse, eftersom de ofta ger information och perspektiv som staters mer konventionella diplomatiska rapportering mer sällan har.

Ekonomiskt har vi stöd av olika fristående stiftelser, men också av ett betydande antal regeringar som ser vår rapportering och våra analyser som ett viktigt stöd för olika ansträngningar.

Vid sidan av de mer formella diskussionerna blev det rätt mycket fokus på den andra och den avgörande omgången av det franska presidentvalet den 14 maj.

Tonen från våra vänner från Paris var påtagligt bekymrad.

Momentum just nu ligger tydligt hos Le Pen, och Macron har inlett den andra omgången med några praktfulla självmål. Den stora TV-debatten på onsdag kväll blir av mycket stor betydelse.

Det finns betydande frågetecken för hur stora delar av den besegrade vänstern som slutligen kommer att stödja Macron.

Den radikale vänsterkandidaten Melanchon har inte gett honom stöd utan bara sagt att han inte kommer att rösta på Le Pen – men inte uteslutit att rösta blankt eller att stanna hemma.

Inte påfallande hjälpfullt.

Och det är också tydligt att Le Pen nu strävar efter att få eller i alla fall neutralisera den extrema vänsterns röster. Retoriken mellan de två ytterligheterna i fransk politik skiljer sig i grunden inte särskilt mycket åt.

Frankrike är dessutom en påtagligt missnöjd nation.

Lägger man ihop alla röster på olika mer eller mindre extrema partier med blankröster och annat i första omgången var det ca 60% som röstade ”mot” på ett eller annat sätt.

Knappast ett hälsotecken för det franska samhället och det politiska systemet.

Det är fortgående mest sannolikt att det blir Emmanuel Macron som går segrande ur striden, men säkert är det alls inte, och den utmaning som Marine Le Pen och hennes retorik och program representerar skall alls inte underskattas.

En seger för Le Pen skulle säkert utlösa betydande tillfredsställelse i såväl Vita Huset som Kreml, men påtaglig bestörtning och betydande bekymmer praktiskt taget överallt i övrigt.

Och för Frankrikes framtid vore det en direkt farlig utveckling.

Men också andra val framöver finns det anledning att känna viss oro inför.

Italien måste ha val före våren nästa år, och där är det just nu tämligen jämnt i opinionen mellan vänster-mitten partiet den oordnade populistiska Grillo-rörelsen.

Lägg därtill en situation när det inte är lätt att se hur olika regerande konstellationer över huvud taget kan se ut. Och ekonomin är inte heller i alltför briljant skick.

I Österrike är det inte förrän nästa höst som det behöver vara val, men det spekuleras flitigt om att spänningar i den regerande stora koalitionen kan leda till att det kommer betydligt tidigare.

Här är det högernationella FPÖ som leder tydligt i opinionen, och man får nästan ett intryck av att såväl borgerliga ÖVP som socialdemokratiska SPÖ tävlar om dess gunst som kommande koalitionspartner.

En viss positionsförskjutning kan dock på sista tiden noteras från FPÖ – man är nu för att Österrike förblir i såväl EU som Euron. Alltid något.

Men nu blir det – som sagt – Stockholm och Valborg.

I styrelsen i ICG samlas vi nästa gång i New York i oktober.


Brännpunkt Balkan igen?

28 april 2017

FRANKFURT: Nu är det mellanlandning här på väg från den tyska metropolen inte alltför långt från gränsen till Polen till Bryssel i det långt mer västliga Europa.

Och där förestår diskussioner om olika utmaningar runt om i världen i samband med styrelsemöte i International Crisis Group.

I går hade förbundsdagen i Berlin diskussion med anledning av en s k regeringsdeklaration inför EU-toppmötet på lördag som skall lägga fast riktlinjerna inför utträdesförhandlingarna med Storbritannien.

Angela Merkel var tydlig med vad som måste gälla.

Sammanhållningen med de 27 prioriterades tydligt. Frågan om själva utträdet måste lösas innan man mer konkret kan diskutera den nya relationen. Och det är dags för de britter som har sådana att göra sig av med kvarvarande illusioner.

Så löd i all korthet budskapet.

I London uppfattades det tydligen som kärvt, men kan inte ha förvånat den som följt dessa frågor.

I debatten framträdde ledande företrädare för samtliga förbundsdagens partier, och i dessa delar var uppslutningen bakom regeringens linje stor.

Självfallet kom också andra frågor upp, och främst bland dem den inte minst här i Tyskland känsliga frågan om relationerna med Turkiet.

Angela Merkel varnade tydligt för att ensidigt bryta förhandlingar och kontakter. Det skulle spela fel delar av Turkiet i händerna.

Att skepsisen i Berlin inför utvecklingen i Turkiet är betydande är uppenbart och rätt självklart. Men man är noga med att inte ta steg som kan leda utvecklingen än mer fel.

Och i landet lever kring tre miljoner människor med bakgrund i Turkiet. Inte minst Berlin har en betydande turkisk befolkning.

Detta år är valår också här i Tyskland, och det avgörande valet är självfallet valet till förbundsdagen i slutet av september.

Omedelbart efter det att Martin Schultz blivit ny ledare för SPD steg partiet som en raket i undersökningarna. Det talades om en trötthet med Angela Merkel och en önskan efter någonting nytt.

Men sedan dess har SPD-uppgången brutits, och undersökningarna visar åter CDU och Angela Merkel på förstaplats.

Närmast på dagordningen står dock delstatsval i först Schleswig-Holstein nästa söndag och därefter i Nordrhein-Westfalen helgen därefter.

Den senare delstaten är Tysklands största och nästan lika stor som de nordiska länderna tillsammans. Det handlar ju om landets klassiska industriella kärnområde.

I dag är regeringschefen från SPD, och kandidaten från CDU verkar mindre inspirerande, men i grunden är det nog nationella trender som avgör.

I betydligt mindre Schleswig-Holstein, med knappt tre miljoner invånare och huvudstaden Kiel vid Östersjön, talas det mycket om den roll som de mindre partierna kan spela.

Den danska och frisiska minoritetens parti SSW kommer säkert att uppvaktas flitigt. En gång var ju Flensburg en stad i det danska riket.

På den vidare dagordningen kan ju noteras att utvecklingen i Makedonien nu tagit ett farligt steg närmare en riktigt stor kris.

Alldeles oväntat var detta dock inte – jag skrev ju om detta i samband med mitt besök i Skopje nyligen – men det gör ju inte situationen mindre farlig.

Efter det att den faktiska majoriteten i parlamentet i går, utanför det ordinarie sammanträdet, utsett en ny talman stormades parlamentet av nationalistiska huliganer som attackerade den nya majoriteten.

Över hundra personer fick uppsöka sjukhus.

Anmärkningsvärt är att polisen mer eller mindre tydligt tolererade huliganernas attack. Och i detta finns det alldeles säkert de som ser ett mönster.

Nu är det viktigt att EU agerar med tydlighet och kraft.

Hitintills har Bryssel varit för mjäkigt inför den kris som ju alla mer eller mindre kunniga såg komma.

Och USA är ju inte heller påtagligt närvarande i världen i dessa dagar.

I morgon är det 109 dagar sedan Donald Trump steg in i Vita Huset, och sannolikheten för att Balkan finns på hans radarskärmen torde vara obefintlig.

Samma sak skulle jag dock inte säga om situationen i Kreml.

Det finns också anledning att notera i den situation vi nu befinner oss i.

Balkan riskerar att bli en brännpunkt igen.


Alltid speciellt med Berlin.

27 april 2017

BERLIN: Efter en ytterligt tidig start hemma har det varit en dag i metropolen vid Spree.

Och att resa hit är alltid lite speciellt.

Jag minns hur jag som ung student kom hit för vid ett här laget åtskilliga decennier sedan.

Om jag inte missminner mig var det 15:30 varje dag som tåget lämnade Centralstationen i Stockholm med vagnar som hade slutdestination Moskva men innan dess stannade i Berlin, Warszawa och Brest-Litovsk.

Själv var jag aldrig med längre än till Berlin, men det var å andra sidan ett antal gånger. Ibland var min destination just Berlin, men ibland fortsatte jag med tåg till Prag eller Budapest.

Under natten var det tågfärja mellan Trelleborg och Sassnitz.

Och ankomsten till socialismens värld markerades av beväpnade s k folkpoliser med noggrann inspektion av dokument, bagage och allt annat som kunde inspekteras.

Berlin var den delade staden i det delade landet.

Och tåget kom först till Bahnhof Zoo i den fria västliga delen innan det, om man var intresserad av den saken, passerade över muren, minorna och taggtråden in till stationen Bahnhof Friedrichsstrasse.

Den officiella växlingskursen mellan den västtyska D-marken och den östtyska marken var 1:1, men den kunnige visste att det i en av kioskerna vid Bahnhof Zoo gick att få en växlingskurs som var synnerligen annorlunda.

Den företagsamme med ärenden i östtyska DDR kunde därmed skaffa sig ytterligt gynnsamma ekonomiska förutsättningar. Värdet av den hade dock sina begränsningar.

DDR var visserligen socialismens lilla skyltfönster, men trots detta tämligen eländigt.

Gång på gång tvingades man beställa det dyraste som fanns på de fåtaliga restaurangerna för att bli av med i alla fall en del pengar.

Men självfallet gick det också att flyga till det intvingade västliga Berlin.

Från Hamburg flög PanAmerican i den nordliga luftkorridoren till den klassiska Tempelhof-flygplatsen mitt inne i centrum.

Vid den satt f ö den enda fungerande fyrmaktsfunktionen i den delade och i formell mening fortfarande ockuperade staden, nämligen den gemensamma kontrollen just av de tre luftkorridorerna till staden.

Annars hade ju allt brutit samman 1948 när Sovjet med sin blockad ville tvinga bort de tre västallierade och dessa med sin luftbro trotsade Sovjet och vann Berlin-befolkningens hjärta.

Att landa på Tempelhof var alltid speciellt.

Mitt inne bland hyreskaserna var flygplatsen byggd för 1930-talets Junckers 52 och andra propellermaskiner. Här hade Adolf Hitler startat och landat.

Men då var det amerikansk sektor och kontroll, och betydligt större Boeing 727 som pressade sig ner mellan husen.

Nu landade jag i sedvanlig ordning på Tegel-flygplatsen i det som tidigare var den franska sektorn av staden.

Och när man flyger in ser man fortfarande skeletten av den stora amerikanska signalspaningsstation som underart kalla kriget försökte lyssna på de sovjetiska divisioner som omringade den fria enklaven.

Mitt hotell här minns jag från DDR:s skälvande sista dagar. Då var det Stasi som styrde. Nu är det en välkänd västlig hotellkedja.

Men min dag här handlade inte om det som var – utan det som skall komma.

Samtal i förbundskanslerns kansli. Informell transatlantisk dialog med i dag Syrien, Iran och Turkiet på agendan.

Och sedan digital dialog på kvällen om den nya tidens ekonomiska och politiska utmaningar. Streamat på nätet, som sig bör, och vår hashtag trendade på Twitter i Tyskland i kväll.

Frågorna engagerar – som sig bör.

I morgon fortsätter den informella transatlantiska dialogen här. Då står Ryssland på dagordningen.

Och sedan bär det vidare till Bryssel där jag misstänker att det blir samma ämne på agendan för kvällens middag.


Farväl till Schönfeldtska Praktsalen.

26 april 2017

STOCKHOLM: I dag sade några generationer av moderater farväl till den gamla praktsal som varit en integrerad och vårdad del av den fastighet i Gamla Stan som inrymt det moderata partihögkvarteret i alla fall sedan 1969.

Under de närmaste dagarna flyttas det till mer ändamålsenliga lokaler i centrala Stockholm.

Själv satt jag i ett angränsande rum när vi försökte få ordning på valrörelsen 1970. Alldeles lyckades det väl inte, men den stora katastrofen kunde dock undvikas.

Detta var vänstervindarnas galna tid i Sverige.

Sedan dess har mycket hänt. De ideologiska striderna har mattats av, kanske t o m lite för mycket.

Då var stridslinjen socialism eller frihet, om man spetsar till saken på det sätt som ofta skedde, men som ändå rymde den grundläggande frågan.

Sex år senare – i valrörelsen 1976, när socialdemokraterna talade om fonder och det tredje och avgörande steget in i socialismens samhälle – var det kanske ändå tydligare.

Och valets resultat blev därefter. Borgerlig regering för första gången på nästan ett halvt sekel.

I dag finns förvisso forfarande viktiga rester av dessa strider, men den främste stridslinjen är nu nog snarare den mellan det öppna och det mer slutna samhället.

Det finns de som vill stoppa världen och stiga av, och som nostalgiskt drömmer om en gammal värld som faktiskt aldrig fanns.

Och som i detta vill bygga murar mot det som är främmande, annorlunda och nytt.

Så det fanns åtskilligt att talas vid om när det trängdes, stimmades och skvallrades för sista gången i barockens vackra sal.

Tiderna har förvisso förändrats.

Till den tillställningen hastade jag från en dialog med ca 43.000 uppkopplade individer runt om i världen på Facebook Live i regi av World Economic Forum.

Temat var vad världen i övrigt har att lära av Sverige.

Och jag fick anledning att tala om alla de globaliseringens goda krafter som man nu ofta försöker att tränga undan och förneka.

Sveriges framgång bygger förvisso på fred, men minst lika mycket på ett företagande och ett samhälle öppet för världen i övrigt.

Och det budskapet är kanske ändå viktigare i dag.

Tidigt i morgon bär det för min del av till Berlin.

Det blir samtal med förbundskanslerns stab i sedvanlig ordning. Samtalsämnen saknas inte.

Det blir informell transatlantisk dialog med europeiska och amerikanska tyckare och tänkare. Samtalsämnen saknas inte där heller.

Och det blir på kvällen offentlig dialog och diskussion om de olika digitala utmaningarna för våra samhällen just nu.

Hinns det med hoppas jag hinna smita in på en bokhandel också.


Imponerande i Lund.

25 april 2017

STOCKHOLM: I går var det således utflykt till ett regnigt Lund för att delta i diskussion i den dogitala vecka som ingår i firandet av att det är 350 år sedan universitet grundades.

Och det är förvisso värt att fira.

Dock skall noteras att det när Lunds universitet grundades redan hade satts upp universitet i Uppsala, Dorpat och Greifswald.

Dorpat är självfallet Tartu i nuvarande Estland, och Greifswald finner den välorienterade i Mecklenburg i nordligaste Tyskland.

Intressant var också att ta tillfället i akt och besöka dels den s k MaxIV-anläggning som redan ligger som ett rymdskepp en bit utanför Lund och dels den stora arbetsplats där alldeles i närheten där European Spallation System beräknas bli fullt operativt 2023.

Tillsammans utgör de en enorm satsning på utomordentligt avancerad teknologi för att studera det inre i olika material. I det första fallet med hjälp av mycket kraftiga röntgenstrålar och i det andra än mer avancerade med mycket kraftiga neutronstrålar.

Var och en för sig är detta mycket imponerande anläggningar och satsningar. Tillsammans blir det en koncentration av kompentens på dessa områden i absolut världsklass.

Under kommande decennier kommer de alldeles säkert att ge Sverige en stark ställning som kunskapsnation på dessa områden. ESS-anläggningen uppförs nu av 15 nationer i samverkan, men den ligger ju där den ligger.

I dag har det dock varit Stockholm. Snö och regn och elände – om än lite ljusare fram mot kvällen.

På kvällen tillhörde jag de medverkande på DN:s urikesdag där världen flimrade förbi i rask fart inför en stor publik i centrala Stockholm.

Det var uppmuntrande att se det stora intresset för dessa frågor.

Till de medverkande hörde tråkigt nog också FN:s Syrien-medlare Staffan de Mistura.

Tråkigt? Jo, hade det varit reella möjligheter till framsteg i arbetet med fred i Syrirn hade han alldeles säkert varit upptagen med det en dag som denna.

Men så är dessvärre inte fallet. I alla fall inte just nu.

Från amerikansk sida är det tydligt att man nu vill öka trycket på Nordkorea. Mer kortsiktigt förefaller det som om man vill försöka stoppa ett nytt kärnvapenprov, men hur ambitionen ser it bortom detta är föga klart.

I morgon har Donald Trump inkallat hela senaten till hemlig briefing i frågan i Vita Huset. Sådant tillhör förvisso inte vanligheterna – jag har faktiskt aldrig hört talas om det förr – men det innebär knappast att det finns några lätta optioner för den amerikanska politiken i frågan.

En nordkoreansk provsprängning skulle vara en allvarlig provokation mot inte minst USA, och Vita Huset vill nu skapa en så stor och skrämmande osäkerhet som möjligt kring vad detta skulle leda till.


Lättnad över Europa.

24 april 2017

ARLANDA: Tidig morgon och det bär av till Sturup, Lund och universitetet där med dess institutioner och jubileum.

Europa andades ut efter resultatet av den första omgången av det franska presidentvalet i går.

EU-flaggorna viftades det flitigt med på segerfesten i Paris i går.

Om stämningen i Vita Huset och Kreml var lika lättad är väl en mer öppen fråga.

Men nu går det vidare till den avgörande omgången om två veckor. Valet den 7 maj avgör vem som blir Frankrikes president.

Opinionsinstituten ger prognoser i storleksordningen 60% för Macron och 40% för Le Pen.

Men osvuret är bäst, två veckor är en lång tid och mycket kan fortfarande hända.

Men alldeles uppenbart blir det ett starkt ideologiskt och principiellt val.

Emmanuel Macron står inte bara för de s k republikanska värden som nu på bred front mobiliseras till hans stöd, utan också för ett Frankrike öppet mot världen och engagerat i Europa.

Att det är ett sådant Frankrike vi gärna vill se säger sig självt.

Men till detta kommer så behovet av tämligen så omfattande ekonomiska reformer.

Landet skulle behöva en vind av liberalism för att ge ny energi åt en ekonomi som annars riskerar att bli allt mer tyngd av sin egen tröghet.

Här företräder ju Le Pen en helt annan väg.

Hon ser av allt att döma Ryssland som en modell också vad gäller ekonomisk politik, och att det finns åtskilligt som förenar den extrema vänstern och den extrema höger i Franrike har denna valrörelse visst på nytt.

Om Emmanuel Macron kommer att formulera ett klart program på detta viktiga område återstår att se.

Hitintills har han valt att vara tämligen vag. Han vill just nu vara allt för alla, och i detta skede är det kanske inte onaturligt.

Men nu kommer han självfallet att granskas och ifrågasättas på ett annat sätt – även om han har ett mycket brett stöd av det mesta som Frankrike kan mobilisera i form av tyckare och tänkare.

Värt att notera är att siffrorna för Le Pen kom att hamna tydligt i underkant av förväntningarna under valrörelsen.

Trots flyktingutmaningen runt om i Europa och ett terrordåd mitt i Paris just före valdagen lyckades hon inte riktigt att leva upp till förväntningarna.

I EU-valet för några år sedan fick hon 27%, men nu blev siffran bara en bit över 21%.

Och det finns det all anledning att notera.


I väntan på Frankrike…

23 april 2017

STOCKHOLM: Ännu alldeles för tidigt att säga någonting vettigt om första omgången i franska presidentvalet i dag.

Men det ligger mycket kommenterande kring det främst i SVT senare i kväll.

Och alldeles säkert anledning att återkomma inte minst efter den avgörande omgången den 7 maj.

Presidentmakten i Frankrike är stark – men 2019 kommer man att passeras av Turkiet – men det skall inte glömmas bort att det också kommer ett viktigt val till nationalförsamlingen i juni.

Också detta har självfallet sin betydelse när det gäller Frankrikes politiska kurs under kommande år.

För min del inleds den kommande veckan med att jag beger mig till Lund där ju universitetet firar 350 år.

Jag är inbjuden till en debatt på kvällen om den digitala utvecklingens betydelse för våra demokratier, och det är förvisso ett ämne som förtjänar att diskuteras.

Men när jag ändå är i Lund passar jag på att besöka de nya stora forskningsanläggningar som vi ju arbetade så mycket för under regeringsperioden, och som nu sakta men säkert växer fram.

Att vara en forskningsnation på framkant är oerhört viktigt för Sveriges framtid.

Efter två dagar i Stockholm styr jag på torsdag till Berlin.

Där blir det en del politiska kontakter, en del informell transatlantisk dialog och ett arrangemang kring digitala frågor på kvällen.

Senare på fredag fortsätter jag så från Berlin till Bryssel, och där blir det en helg med styrelsemöte med International Crisis Group.

Det börjar för min del redan på fredag kväll med en middag med fokus på kriser i Europas mer omedelbara närområde.

Men ICG:s arbetsfält är ju globalt, så det är åtskilligt mer som skall hinnas med innan jag hastar hem för att hinna med lite Valborg också.

Om kylan hunnit vika innan dess återstår att se – men närmast frostiga valborgsmässoaftnar är ju något av en nationell tradition vid det här laget.