Aldrig har så lite sagts så sent

STOCKHOLM: Tillbaka i Stockholm efter två intressanta och inspirerande dygn i den allra nordligaste delen av vårt avlånga land.

Kanske inte traditionellt några kärnbygder för vare sig alliansen eller moderaterna, men viktiga för Sverige och därför viktiga för våra gemensamma framtidsperspektiv.

För en utrikesminister som normalt närmast har som tjänsteåliggande att vara utanför rikets gränser är det genuint kul att nu få denna möjlighet att återknyta bekantskapen med olika delar av vårt land jag kände så väl under mina decennier som aktiv i inrikespolitiken.

Och jag är övertygad om att det är viktigt också för den eventuella kommande utrikespolitiken.

Vi lever i en tid och i ett samhälle där gränsen mellan det in- och det utrikes håller på att bli som ett streck draget i vatten.

Det är globaliseringen och reformpolitik i Asien som nu ger nya möjligheter till landets allra nordligaste delar. Där världen ibland kan förefalla att vara mycket avlägsen är den i själva verket mycket nära.

Tillbaka här läser jag kommentarerna till det rödgröna valmanifest de äntligen lyckades att pressa ur sig 19 dagar före valet.

Men aldrig har så lite producerats så sent i en svensk valrörelse.

På dessa 18 sidor går det inte att styra Sverige mot framtiden.

Möjligen bromsa och backa – och det är nog ytterst det som främst Ohly egentligen vill.

I morgon åker jag till Västerås.

Först för att besöka kärnbränslefabriken där – en gång det som hette ASEA Atom, sedan ABB, sedan Westinghouse och nu under samma namn i japansk ägo.

Men fortfarande en betydelsefull del av den europeiska energipolitiken.

Sedan blir det torgmöte på Sigma-torget kl 13:00. Anna Maria är också med.

Och mötet kommer direkt efter Mona Sahlins möte på samma plats tillsammans med Tomas Östros.

Då kommer jag att ta tillfället i akt att tala om de oklarheter armkroken med Ohly lett till i deras utrikespolitik – och de risker detta medför för Sverige.

Imponerande bara förnamnet

GÄLLIVARE: Imponerande är bara förnamnet när det gäller att beskriva de nya anläggningar vid den expanderande Aitik-gruvan som jag hade möjlighet att vara med om invigningen av här i dag.

Det allt större dagbrottet är en enormt, och de maskiner som rör sig upp och ner i det med kopparmalmen kan bara beskrivas som kolossala.

Allt går i den större skalan vid denna en av Europas särklassigt största öppna gruvor.

Här bryts ca 200 000 ton malm och gråberg varje dag – och transporteras i de truckar som var och en lastar 23o ton!

Att malmen inte är speciellt rik – det är nog bättre i Chile – kompenseras av att man har en produktivitet i världsklass, och det skadar inte heller att malmen också innehåller en del guld.

Och i dessa dagar av ny global expansion med ett Kina som drar är en kombinerad koppar- och guldgruva ingen dålig idé.

Man märker att det är drag också i dessa delar av Sverige. Det talas om brist på arbetskraft i såväl Kiruna som Gällivare.  Kommunalrådet här trodde att det investerats mer i hans kommun nu än i någon annan kommun i Sverige – såväl Boliden med Aitik som LKAB.

Men vi måste stödja med en företagarvänlig politik, men en politik som ger kompetens och kunnande för framtiden och med en utrikespolitik som värnar globaliseringen och håller Sveriges fana högt i världen.

Invigningen i Aitik dag var betydelsefull inte bara för bygden här och för Sverige.

Det handlar också om att vårt Europa i alla fall i någon utsträckning skall kunna stå på egna ben när det gäller de mineraler och råvaror som ju är av avgörande betydelse för vår ekonomiska utveckling.

Nu bär det för min del via Kramfors tillbaka hem mot Stockholm.

I morgon bär det vidare till Västerås.

Ett förändrat Sverige

KIRUNA: En vacker morgon med utsikt över gruvan bort mot fjällvärlden där snön nu börjar att synas på topparna. Höstens färger sprakar.

Snart bär det iväg med bil genom det vackra landskapet ner mot Gällivare och gruvan i Aitik med invigning av dess jätteinvestering för att fördubbla dess kapacitet.

Här är det järn – där är det koppar. Två av de viktigaste mineralerna i den globala ekonomin.

Och då är det viktigt att ha en regering som förstår den problematik och de möjligheter som finns i dessa bygder och i dessa näringar.

Miljöpartiet? Mot det mesta. Vänsterpartiet? Mot världen, mot EU och mot globalisering. Icke.

Socialdemokraterna?

Ja, förr. Nu?  Jag hörde åtskilliga här uppe i norr som tvivlade på den saken.

Sverige förändras.

Från toppen av Sverige!

KIRUNA: En sen kväll efter en spännande dag här uppe i framtidslandet i norr.

Större delen av dagen har Anna Kinberg Batra och jag tillbringat med LKAB för att diskutera framtiden för detta ett av Sveriges viktigaste globala företag.

LKAB svarar i dag för närmare 80% av järnmalmsproduktionen i EU, även om man är relativt litet sett i relaation till giganteran fråmn Brasilien och Australien på denna ytterligt viktiga marknad.

Och järn och stål är av alldeles avgörande betydelse för den globala utvecklingen.

I västvärlden räknar man med att varje individ i dag förbrukar ca 25 ton metaller varje år – allt från bilar till bestick.

Och när Kinas och Indiens miljarder nu börjar att växa är det inte konstigt att det drar i den globala mineralindustrin.

Kina svarar i dag för närmare hälften av den globala stålproduktionen, och även om malmfältsmalmen till ca 75 går till Europa har det nu börjat att gå malmfartyg från Narvik till Kina.

En enorm fördel som den järnmalmspellets som kommer från Malmfälten här uppe har är att den är klimatsmart i och med att stålproduktion baserad på dessa pellets släpper ut mindre än en femtedel av den koldioxid som kommer från stål baserad på mer konventionella teknologier.

Det gäller nu för oss att i Bryssel se till att man i sin klimatpolitik är uppmärksam på denna möjlighet.

Så det blev många diskussioner – från nivån mer än 700 meter ner i berget till middagen på klassiska Ferrum – om framtiden för LKAB, Kiruna och malmfälten.

Men vi fick också lära oss om den besöksnäring här uppe som fördubblats under det senaste decenniet – men med än större potential! – och den rymdsatsning jag ägnade mig åt förr men som också den expanderat imponerande.

Och så hade vi öppet hus på Folkets Hus.

Mycket folk, mycket frågor om det mesta mellan himmel och jord och trevlig stämning.

I morgon bitti bär det så för min del vidare till Aitik-gruvan utanför Gällivare och invigningen av dess nya och imponerande satsningar.

Gruvan här i Kiruna imponerar alltid som en av världens allra största underjordsgruvor – men Aitik med sin jättelika ovanjordsgruva imponerar knappast mindre!

Efter TV mot norr

STOCKHOLM: Strax bär det av upp mot Kiruna, de spännande framtidsmöjligheterna i norr och ett lite kyligare klimat.

Och denna vecka blir för mig fortsatt dominerad av valrörelsens olika aktiviteter, även om det finns åtskilligt som måste skötas också när det gäller de utrikes relationerna.

Inte minst handlar det denna vecka om de direkta samtal med fred i Mellersta Östern som inleds i Washington på onsdag och torsdag. Jag kommer att återkomma till den saken.

Efter min TV-debatt med Lars Ohly om Afghanistan i fredags kväll hade jag i går en motsvarande med Jan Eliasson i Agenda.

Medan Lars Ohly av lätt insedda skäl spann som en katt över vad han lyckats att uppnå var det rätt tydligt att Jan Eliasson var rätt obekväm med den nya linjen.

Att KG Bergström hävdade att han för två veckor sedan sagt tvärt om vad han säger nu gjorde knappast den saken så mycket bättre.

För mig framstår det fortfarande som djupt beklagligt att socialdemokraterna övergett ett brett parlamentariskt samarbete i en viktig fråga och låtit ett ytterkantsparti få viktigt inflytande i stället.

Inte nådigt

STOCKHOLM: Få svenska media har klarat av att ha journalister under längre tid i Afghanistan, men Expressen har faktiskt en journalist på plats i Kabul som nära har möjlighet att följa och bedöma utvecklingen i landet.

Det kan därför ha sitt intresse att ta del av vad hon har att säga om uppgörelsen mellan socialdemokraterna och Lars Ohly i frågan.

Nådigt är det inte.

Men tyvärr tror jag att hon har alldeles rätt.

Mot Framtidslandet Norr

STOCKHOLM: Fortsatt Stockholm för mig denna dag, men i morgon bär det upp mot Sveriges allra nordligaste och i många avseenden allra mest spännande delar.

Med globalisering och snabb ekonomisk utveckling inte minst i Asien ökar efterfrågan på olika råvaror starkt, och inte minst på mineralsidan har Sverige en mycket stark position.

Och det är därför vi nu ser imponerande expansionsplaner i Kiruna, Svappavaara, Gällivare och Pajala med den ena mångmiljardinvesteringen efter den andra.

Som alliansregering vill vi alldeles självklart ge denna utveckling allt stöd vi kan.

Det handlar om energi- och transportpolitik, men det handlar faktiskt också om Europa- och utrikespolitik genom förankring i Bryssel och samarbete över gränserna.

I mina planer för våren ingick ett stort möte i dessa frågor i Bryssel med industrikommissionären Tajani och företrädare för Norge, Finland och Ryssland. Blir regeringen kvar kommer det mötet förhoppningsvis under de närmaste månaderna.

Och det handlar i detta sammanhang inte minst om det allt viktigare samarbetet i norra Norden och med norra Ryssland.

Det finns mycket att göra – att vidare med de frågorna ser jag som en viktig uppgift för de närmaste åren.

I morgon är det Kiruna som gäller för mig.

Jag tror att Kiruna är Sveriges mest omvärldsberoende kommun. Staden grundades med malmexporten till Europa. Rymdverksamhet har gett ett nytt ben. Turism också från avlägsna länder – Ishotellet i Jukkasjärvi – har växt starkt.

Men för mig handlar det i morgon först och främst om gruvan.

Förra året gick LKAB med förlust – globaliseringen backade, världshandeln minskade – men nu går det som tåget igen.

Europa, Mellanöstern och Kina drar. Man planerar att öka volymen med 40 % för att klara den ökade efterfrågan.

På tisdag inviger så Aitik – den enorma öppna koppargruvan utanför Gällivare – sina nya anläggningar som en del av den investeringar på ca 6 miljarder kr som kommer att dubbla produktionen under de närmaste åren.

Och i veckan blev det ju miljöklartecken för den nya järngruva som Northland tänker öppna i Pajala.

Så det är ett spännande framtidsland i norr som jag kommer att besöka i morgon och på tisdag.

Lite frihet också…

STOCKHOLM: Det har varit en lite lugnare dag för mig i Stockholm. Jag hann med att njuta lite av det vackra sensommarvädret också – det blev en tur ut mot vackra Finnhamn.

Fredrik och Anders har varit i Värmland och kampanjat, och här i Stockholm har det varit livligt värre kring de olika valstugorna.

Det märks att valrörelsen sedan något dygn tillbaka har gått in i ett lite intensivare skede.

Med jobbmanifestet från alliansen i torsdags – och med en ekonomisk utveckling som gör att deras valaffischer redan är föråldrade – har trycket ökat på de rödgröna.

Att Mona Sahlin fick vika sig för Lars Ohlys krav på ett slutdatum i Afghanistan var en fingervisning så god som någon.

Jag fick ett intryck av att han varit mycket bestämd i frågan. Socialdemokraterna fick helt enkelt ändra sig.

Annars känner jag en viss oro för att löftespolitiken nu håller på att ta övertaget.

Det finns visserligen ett visst samhällsekonomiskt utrymme för olika reformambitioner – den svenska ekonomin går bra just nu – men det är ändå inte riktigt bra om valrörelsen blir en kapplöpning i löften om offentliga utgiftsåtaganden.

Det är inte offentliga utgifter allena – kanske inte ens främst – som bygger ett bättre samhälle.

För de rödgröna verkar det viktigaste vara att förstärka staten som ett instrument för omfördelningspolitik av olika slag.

Vad det blivit av miljöpartiets mer frihetliga inslag har jag lite svårt att se – det är möjligt att de maldes ner mellan socialdemokraternas kollektivism och vänsterpartiets socialism.

Men självfallet är det också viktigt att vi i alliansen lyfter fram friheten som en avgörande vägvisare i vår politik.

Lite mer frihet…

Inte träffat någon…

STOCKHOLM: Det var självklart bra på alla sätt att Mona Sahlin tog sig tid att besöka Afghanistan mitt i sommarvärmen och inledningen till den svenska valrörelsen.

Jag vet att svenskar där uppskattade hennes besök och det budskap hon då hade.

När hon kom hem var hon tydlig. Så här lät det i Expressen den 29 juli:

”Ingen afghan jag träffat vill att de internationella trupperna skall lämna 2014.”

Huruvida hon träffade någon som ville att de skulle lämna 2013 är oklart, men alldeles klart är att hon sedan dess träffat Lars Ohly.

Och han vill att allt skall hem så fort som möjligt.

Då blev det rödröd kohandel om Sveriges bidrag till de internationella ansträngningarna.

Jag vill inte vara domare över de rödröda kompromisserna och ha en mening om hur mycket det är Sahlin och hur mycket det är Ohly i de olika kompromisserna.

För mig är det alltid för mycket Ohly.

Det är inte bra för Sveriges trovärdighet som kompetent partner också i svåra internationella freds- och stabilitetsuppdrag om socialdemokraterna nu går från ett samarbete med allianspartierna – för det har vi de facto haft – till att bli beroende av vänsterpartiet.

Och jag tror faktiskt inte heller det är bra för socialdemokraterna.

Dagens rödröda besked applåderas alldeles säkert av talibanerna och beklagas lika säkert av Afghanistans kämpande demokrater.

Jag skulle vilja se om de rödröda vågar se t ex någon av landets kvinnliga parlamentariker i ögonen efter detta.

Jag var som bekant på Kabul-konferensen den 20 juli och jag kan försäkra att det inte fanns ett enda inlägg där som talade om unilaterala tillbakadraganden på det sätt som de rödgröna nu vill göra till svensk politik.

Inte ett enda.

Att vi skall hjälpa afghanerna att successivt överta säkerhetsansvaret för landet i dess helhet är viktigt och riktigt, och det är det vi nu inriktar just säkerhetsarbetet på.

Men det gör vi sannerligen inte genom att bara säga att vi lämnar.

Efter valet – och en alliansseger – hoppas jag att vi kan återge till den brett förankrad och internationellt trovärdiga politik i denna fråga Sverige haft under de senaste åren.

Och då hoppas jag att socialdemokraternas armkrok med vänsterpartiet i denna fråga skall framstå som en beklaglig parentes.

Jag vet inte om den är bra valtaktik – men jag vet alldeles bestämt att den är dålig utrikespolitik.

Intervjuer och debatt Afghanistan

STOCKHOLM: Bara för att notera att det nu finns en video på Facebook från min pressträff tidigare i dag om de rödgrönas s k besked om Afghanistan.

Den som är än mer intresserad kan se den också lite längre intervju med mig som gjordes på Expressens web-TV i dag på eftermiddagen.

Och den som vill ha än mer kan se min diskussion med Lars Ohly i TV:s Aktuellt.

Allians för frihet och fred

STOCKHOLM: Jag lade tidigare ut alliansmanifestet om utrikes- och Europapolitiken. Det förtjänar att läsas.

Men världen är större än så!

Globalt lägger vi stor vikt vid arbetet för frihet, medborgerliga rättigheter och demokrati:

Vi vill att Sverige ska vara en stark röst för mänskliga rättigheter och demokrati i utrikespolitiken.

Inte minst arbetet med att agera för yttrande- och religionsfriheten behöver stärkas ytterligare. En bättre värld måste vara en värld som ger kvinnor bättre möjligheter. Kampen för ökad jämställdhet är en av vår tids viktigaste demokratiska utmaningar.

Stödet för ett starkt och väl fungerande Förenta nationerna är en hörnsten i svensk utrikespolitik. Det närmast universella medlemskapet i FN ger organisationen en stark legitimitet.

Vi vill både enskilt och genom EU arbeta för ett stärkt och reformerat FN som kan hantera framtidens globala utmaningar. Sverige ska vara pådrivande i de diskussioner som förs om reformeringen av såväl säkerhetsrådet som FN i stort.

En av de viktigare frågorna framöver är att implementera den skyddsskyldighet som FN:s medlemsländer slog fast redan 2005. Den folkrättsliga principen innebär att stater är skyldiga att skydda sin befolkning och att omvärlden har en skyldighet att ingri- pa när stater brister i att uppfylla det.

Vi är övertygade om att en friare värld också blir en fredligare värld. Aktivt arbete mot förtryck och för frihet är arbete också för fred och försoning. Vårt Europa skall vara ett hopp om frihet för världens förtryckta.

Sverige ska vara en stark röst i arbetet för mänskliga rättigheter, t.ex. genom att, när det krävs, förespråka s.k. smarta sanktioner som drabbar regimen men inte folket i auktoritära länder.

Vi vill att det nya ekonomiska samarbetet inom G20 bättre skall representera alla stater, både stora som små.

Öppna samhällen med öppna ekonomier ger möjligheter inte bara till individers frihet utan också för fler människor att lämna fattigdom och underutveckling.

Vi vill ha ett Europa som står på globaliseringens sida mot murar, restriktioner och fördomar. Den fria handeln och det öppna samarbetet måste få fortsätta att lyfta människor över hela världen mot en bättre framtid och skapa en mer hållbar hushållning av resurser.

Alliansen kommer även framöver driva en ambitiös nedrustningspolitik.

Vi vill fortsätta arbetet för en värld utan kärnvapen. Att minska och på sikt få bort s k taktiska kärnvapen är speciellt viktigt också i vår del av Europa. Vi vill diskutera insatser för öppenhet och rustningskontroll också i Europa. Vi måste aktivt motarbeta ytterligare spridning av massförstörelsevapen.

Internet är en allt viktigare del av vår värld. Mobila kommunikationer har skapat revolutionerande nya möjligheter.

Vårt Sverige skall vara en ledande kraft för såväl friheten på som säkerheten för nätet.

Stärkt samarbete med Baltikum

STOCKHOLM: I Riga några stenkast härifrån möts i dag utrikesministrarna från de nordiska och baltiska länderna för att diskutera vägar till ett förstärkt samarbete.

Från vår sida är det Frank Belfrage som är där eftersom jag var förhindrad under gårdagen.

Som grund för diskussionerna ligger bland annat en rapport utarbetad av f d danske försvarsministern Sören Gade tillsammans med f d lettiske premiär- och utrikesministern Valdis Birkaus.

Mellan de nordiska länderna håller vi ju nu på att bygga ut det utrikes- och säkerhetspolitiska samarbetet på grundval av bl a den s k Stoltenberg-rapporten, och det är detta som nu lett till ambitionerna att också stärka samarbetet med de baltiska länderna på en rad områden.

Självfallet är detta någonting som vi starkt stöder.

Att sträva efter ett fördjupat samarbete med de tre baltiska länderna är ju något av en huvudlinje i vår politik.

Nästa år är det 20 år sedan Estland, Lettland och Litauen kunde återetablera sin självständighet, och det är naturligt att vi då kommer att ta detta som utgångspunkt för nya diskussioner om framtidsperspektiven för vårt viktiga samarbete.

Dubbla besked och budskap

STOCKHOLM: Jag såg just på TV-utfrågningen av Mona Sahlin och följde självklart alldeles speciellt hur hon svarade på de utrikespolitiska frågorna.

När det gällde det berömda rödgröna kravet att alla amerikanska baser utomlands skall avvecklas – där vänsterpartiet tydligt fått igenom sin vilja – retirerade hon kraftfullt samtidigt som hon försökte att omtolka det.

Rökridåerna fyllde TV-studion.

Först hette det att de amerikanska baserna skall vara kvar där olika länder bett om dem. Så vitt jag vet gäller det samtliga amerikanska baser utomlands. USA har inte ockuperat något land – alla deras baser baseras på avtal med de olika länderna.

Därmed verkade hela kravet plötsligt borta.

Men icke.

Hon landade så småningom på att alla ”amerikanska kärnvapenbaser utomlands” skulle avvecklas och att detta var ett tydligt krav.

Men det hjälper inte mycket. Det blir det obalanserat på ett sätt som riskerar att skapa både instabilitet och osäkerhet.

Låt oss se på Europa.

Vi i alliansen vill att såväl USA som Ryssland drar tillbaka sina taktiska kärnvapen från Europa. De kan dras tillbaka till USA eller det mer avlägsna Ryssland innan de avskaffas helt.

Men ett krav enbart på USA  – och det var så det formulerades av Mona Sahlin – blir obalanserat.

Och än tydligare blir detta om vi ser på situationen i Asien.

Vad gäller Afghanistan försökte hon vara balanserad men gav i det försöket två olika besked.

Hon stötte sig på Kabul-konferensens slutsats att vi till 2014 skall ha överlämnat säkerhetsansvaret i alla provinser till de afghanska styrkorna, och sade att detta innebar att våra militära insatser kunde avslutas innan dess.

Men sedan underströk hon – klokt nog – att detta inte skulle innebära att vi lämnade landet, och sade att vi skulle vara kvar bl a för att ”hjälpa de afghanska säkerhetsstyrkorna” under ”mycket lång tid.”

Jaha. Men det är ju just detta som våra soldater nu och framöver är inriktade på – och utan militär där kommer vi självfallet inte att ha möjlighet att hjälpa de afghanska säkerhetsstyrkorna efter det att de senast 2014 övertagit ansvaret. Sådant duger inte SIDA till.

Så det besked som gavs var två besked.

Och därtill två motstridiga besked.

Allians för Europa

STOCKHOLM: Alliansens valmanifest uppmärksammas mest för olika skatte-  och jobbsatsningar.

Inte fel. Men det skall också noteras att detta är ett manifest för en stark utrikes- och Europapolitik.

Och dessa frågor kommer att vara lika viktiga under de kommande fyra åren som de varit under de gågna.

Läs själva:

Sverige ska vara en stark röst för fred, frihet och försoning – både i Europa och i värl- den i dess helhet.

Vi ska främja demokrati, mänskliga rättigheter, folkrätt och hållbar utveckling med målet att omvandla förtryck till frihet, fattigdom till utveckling och resursslöseri till hållbar utveckling.

Med en klar och tydlig utrikespolitik har Sveriges röst fått ny kraft.

Vi vill fortsätta att stärka samarbetet och samhörigheten med våra nordiska och baltiska grannar. Till- sammans är vi den nionde starkaste ekonomin i världen. Vi står inför gemensamma utmaningar när det gäller såväl miljö som säkerhet.

Den Europeiska Unionen är det viktigaste fredsprojektet i vår del av världen.

Vi får inte sväva på målet när det gäller det europeiska samarbetets avgörande betydelse också för vår egen framtida fred och välfärd.

Därför vill vi att Sverige ska tillhöra kärnan i det europeiska samarbetet.

Vi vill fortsätta ett aktivt svenskt engagemang varhelst de europeiska besluten fattas. Vi strävar efter en bred uppslutning i alla delar av vårt samhälle bakom en stark europeisk samarbetspolitik. I vårt Europa skall besluten fattas så nära medborgarna som möj- ligt.

Vi vill ha ett öppet Europa som välkomnar nya medlemmar.

Genom att uppfylla kraven för medlemskap stärker de freden, friheten och försoningen i vår del av världen. De blir en del av en öppen och demokratisk gemenskap och bidrar till Europas utveckling.

Vi vill bygga ut grannskapspolitiken, inte minst det Östliga Partnerskapet.

Vi vill stärka den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.

Europa skall vara en stark kraft för fred och en stark röst för frihet i världen. Sverige skall fortsätta att aktivt vara med och forma denna politik.

Solidariteten mellan Europas länder blir allt viktigare inför nya utmaningar och möjliga hot. Samarbete ger säkerhet.

Samarbetet mellan Europas länder gav stabilitet under finanskrisen. Den ekonomiska situationen är nu bättre men utmaningar kvarstår. Bristande ansvar för offentliga finanser hotar återhämtningen i Europa.

Ett eventuellt framtida svenskt inträde i valutaunionen måste föregås av en folkomröstning. Tidpunkten för en sådan måste beslutas av riksdagen. En folkomröstning bör genomföras först efter en bred diskussion där för- och nackdelar på nytt prövas i ljuset av bland annat erfarenheter och utveckling i länderna i och utanför eurosamarbetet.

Kanske intensivare skede

STOCKHOLM: Kanske är det denna dag som valrörelsen lämnar sitt lite trevande inledande skede och går in i en intensivare fas.

I dag presenterar Alliansen sitt samlade valmanifest, och i kväll är det den första av de viktiga partiledarintervjuerna i TV med Mona Sahlin som kommit först i lottningen.

På det utrikespolitiska området kommer valmanifestet att vara tydligt när det gäller vår europiska förankring och våra europeiska ambitioner, men också när det gäller vikten av att stå upp för frihet och demokrati i alla delar av världen.

Det europeiska samarbetet är det viktigaste fredsprojektet i vår tid i vår del av världen.

Vi är förvisso kritiska mot den israeliska ockupationspolitiken, men att som Lars Ohly vägra att se skillnaden mellan demokratin Israel och det teokratiska förtryckets Iran är för oss i grunden oacceptabelt.

Och jag tycker det är viktigt att vi också i valrörelsen lyfter fram det europeiska samarbetets alldeles grundläggande betydelse på ett ökat antal områden.

De uteslutande nationella lösningarnas tid är på många områden förbi, och det är viktigt att vi är tydliga på den punkten.

Mitt i detta öppnar UD i dag i Kungsträdgården i Stockholm upp små ambassader för att informera om det arbete vi gör i olika delar av världen.

Dit kommer också Gunilla Carlsson för att informera mer om katastrofsituationen i Pakistan och de olika internationella insatserna.

Samtidigt lyfter två stora transportflygplan från flygplatsen i Örebro med delar av den svenska hjälpen.

UD i övrigt bloggar

STOCKHOLM: Sakta men säkert har det här med bloggande kommit att bli allt mer accepterat.

Jag minns vilket ramaskri det var på sina håll när jag började för ett antal år sedan. Och visst finns det ibland avvägningsfrågor som kan vara lite knepiga.

Men nu börjar UD i övrigt också att blogga för att ge lite mer insyn i vad vi gör i olika delar av världen.

Det är ett antal medarbetare på olika håll i världen som nu ger lite intryck från sin mer eller mindre dagliga verksamhet. Och det blir alldeles säkert spännande att följa.

Stannar i Stockholm

STOCKHOLM: Alliansledarna beger sig i dag till landets västra delar för att där fortsätta dessa dagars presentation av den gemensamma politiken.

Och det sker samtidigt som den rödgröna skatteröran blir allt mer påtaglig. Oenigheten leder till oklarhet som leder till osäkerhet.

Själv stannar jag i Stockholm.

På UD är det i dag såväl avtackning av medarbetare som går i pension som utdelning av förtjänstmärken eller klockor för ”nit och redlighet i rikets tjänst”.  Och sedan sedvanlig sommarmottagning.

Vi måste också förbereda det nordisk-baltiska utrikesministermöte som går av stapeln i Riga på andra sidan Östersjön i morgon kväll och på fredag. Dit reser kabinettssekreterare Frank Belfrage eftersom jag av olika skäl är förhindrad.

Två bästa sakerna?

STOCKHOLM: I dag bar det iväg till Uppsala för dels besök på det fascinerande högteknologiföretaget ÅAC Microtec – Sverige kan! – och dels ett lite mer klassiskt torgmöte i valrörelsen.

Lite av vad jag sade på det senare finns på ett videoklipp på Facebook för den som är intresserad.

Där fick jag bl a den inte okomplicerade eller ointressanta frågan vad jag tycker det finns anledning att vara mest stolt över under denna mandatperiod. Och det krävde en del funderande.

Men till slut svarade jag två saker.

Dels den ekonomiska krishanteringen under de påtagligt besvärliga år när världsekonomin bokstavligen stod och dallrade och vi inte visste vart det skulle bära hän. Varslen stod som spön i backen.

Att vi klarade av den perioden bättre än de flesta och nu har den totalt sett kanske starkaste utvecklingen i Europa finns det faktiskt anledning att känna viss stolthet över.

Och att vi klarade den krisen borde ju inge ett visst förtroende till våra möjligheter att hålla i styret även framöver.

Men dels nämnde jag det stora forskningslyft som ju skedde när Lars Leijonborg var forskningsminister. Med ett lyft på ca 5 miljarder kr lyfte vi forskningssatsningarna med ca 25 % på ett sätt som var unikt i Europa.

Nu ligger vi i Europa-topp när det gäller hur stor andel av vår ekonomi vi satsar på forskning och utveckling, och tillsammans med Israel skulle jag tro att vi tillhör världstoppen.

Om krishanteringen handlade om att klara omedelbara utmaningar handlar forskningssatsningen om att lägga en bättre grund för kunskap, kompetens och konkurrenskraft i framtiden.

Och i en värld som förändras så snabbt som vår är det av alldeles avgörande betydelse. Det är bara om vi förmår att vara en konkurrenskraftig kunskapsnation som vi kan säkra framtidens välfärd.

Så det var de två sakerna jag efter några sekunders funderande kom på att säga.

Och nu några timmar senare tycker jag fortfarande att jag valde rätt – även om åtskilligt annat skulle kunna sägas.

En viss oro för Europa

STOCKHOLM: Det blev en dag med Vygaudas Usackas om Afghanistan och med våra olika ambassadörer för lite mer vidlyftiga diskussioner om utrikespolitiska utmaningar framöver.

Jag underströk den europeiska ekonomiska utvecklingens avgörande betydelse också för Europas möjligheter att hävda sig på den globala scenen.

Att det går bra för Sverige och några till är ju bra, men långt ifrån tillräckligt.

Vi måste brett i Europa driva reformpolitik så att världen i övrigt ser oss som en modell för framtiden mer än ett museum om det förflutna.

Och där är vi inte ännu.

Det fanns en underton i diskussionen av oro för att det europeiska samarbetets institutioner försvagas av de storas vilja att – ibland under europeisk flagg – driva sitt eget spel. Och att detta i förlängningen riskerar att undergräva Europas möjligheter att svara upp mot framtidens utmaningar.

Så är det. Ytterligt viktigt blir att se till att Lissabon-fördragets institutioner verkligen fungerar på det sätt som var avsett. Att det är ett tag dit är som bekant ett betydande understatement just nu.

Men vi diskuterade också vikten av en mer framtidsinriktad säkerhetspolitisk diskussion i Sverige.

Att vi under de senaste åren frigjort oss från neutralitetsnoslagi – nåja, på de flesta ställen – är bra men ändå inte tillräckligt. Det europeiska samarbetet kommer att bli allt mer betydelsefullt i detta avseende också.

Viktigt är – alldeles självklart – att vi har en klar kurs i de olika utrikes- och Europapolitiska frågorna under de kommande åren fram till 2014.

Björklund mot Ohly

STOCKHOLM: Ny vecka, ny dag och nya uppgifter.

De närmaste dagarna har vi samlat UD:s olika ambassadörer och andra till sedvanligt s k chefsmöte för att diskutera kommande arbetsuppgifter och utmaningar, och det säger sig självt att detta kommer att ta en del av min tid under de närmaste dygnen.

I morgon kommer det dock att bli tid till lite besök och valrörelse i Uppsala. Viktigt att komma ut från Stockholm i dessa dagar, och det kommer att bli mer av den varan framöver.

I gårdagens Agenda debatterade Jan Björklund frågan om Afghanistan med en påtagligt agiterad Lars Ohly.

Det framgick med all önskvärd tydlighet att vänsterpartiet ser uppgiften att förändra delar av svensk utrikespolitik som mycket central. Drivkraften förefaller att vara en ibland tämligen primitiv anti-amerikanism.

Men Jan Björklund var tydlig om att våra insatser är en integrerad del av de insatser som ett 40-tal nationer gör med mandat från FN:s säkerhetsråd.

Vi är inte där för att vinna ett krig, utan för att bygga en fred.

Och skulle vi hux flux bara lämna skulle ett förödande krig vara det så gott som säkra resultatet. Freden skulle bli än mer avlägsen.

En sådan politik kan inte ett Sverige som menar allvar med internationell solidaritet stå bakom.