Snabbt tillbaka i Belgrad.

29 mars 2018

BELGRAD: Det blev ett snabbt besök med ECFR här i dag för att följa upp tidigare samtal i regionen.

Först snabb kaffe med gamla vänner och goda bedömare, sedan lång frukost med president Vucic, därefter bra möte med premiärminister Brnabic och till slut, innan det var dags att bege sig till flygplatsen, lunch med de viktigare västliga ambassadörerna för att diskutera vägar framåt.

Framför allt handlar detta om att finna en formel för ett avtal mellan Serbien och Kosovo som öppnar upp den möjlighet för ett EU-medlemskap som för i alla fall Serbiens del skulle kunna finnas kring 2025. Ambitiöst, men inte helt omöjligt.

Men händelserna i Mitrovica i måndags har nu lett till en ny kris i relationen. Första gången är det förvisso inte, och sannolikt inte heller sista, men inte desto mindre besvärlig och starkt störande på möjligheterna.

Vi försökte att fokusera på de mer långsiktiga frågorna.

Var skall Serbien vara om ett decennium? Medlem i EU med dess möjligheter eller nedsjunken i fortsatta regionala rivaliteter? Hur kan vi skapa bättre förutsättningar för ekonomisk utveckling för regionen i dess helhet så att unga människor ser sin framtid här snarare än i Tyskland eller Sverige?

Alldeles av sig självt kommer regionen inte att röra sig framåt. Det krävs ett europeiskt ledarskap som jag tror måste vara en bra bit tydligare och mer envist än det vi ser för ögonblicket.

Och det krävs förvisso också att Washington ger en hjälpande hand.

Andra krafter riskerar att dra åt andra håll. De ryska agendan är allt annat än klar, men knappast konstruktiv. Kinesiska pengar börjar att komma in. Också Turkiet har i vissa avseenden en agenda man inte kan bortse från.

Och olika EU-länder ser ibland på regionen med påtagligt olika glasögon.

Vi skall se om vi kan formulera ihop lite rekommendationer för europeisk politik.

Men nu bär det hem till Stockholm igen.


Och nu hem från Singapore.

25 mars 2018

SINGAPORE: Sista dagen med Trilateral Commission här ägnades uteslutande åt olika aspekter av den rasande snabba utvecklingen när ett gäller artificiell intelligens och olika implikationer av denna.

Vi är bara i den försiktiga början av denna utveckling, men allt tyder på att den kommer att få revolutionerande betydelse under decennierna frammöver.

Det är först under senare år som enkel och relativt billig tillgång till mycket stor beräkningskapacitet och stora mängder data gjort det möjligt för dessa teknologier att börja att utvecklas snabbt.

Vi har dem redan i vardagslivet utan att egentligen märka av det på annat sätt än att de underlättar inte minst vårt digitala liv.

Men här diskuterade vi hur de kommer att revolutionera så skilda aktiviteter som hälsovård, livsmedelsproduktion och krigföring. Lite av detta har vi redan börjat att se.

Uppenbart är att Kina satsar stort, och med tillgång till stora mängder data utan nämnvärd hänsyn till frågor om personlig integritet är det uppenbart att man har betydande fördelar, även om det fortfarande är i USA som den mest intressanta utvecklingen sker.

I Sverige har fokus på dessa teknologier hitintills varit begränsat, men nu gör Wallenberg-stiftelserna en flermiljardsatsning på forskning kring artificiell intelligens och kvantdatorer för att säkra vår långsiktiga konkurrenskraft.

Dessa stiftelser, som är den näst största privata finansiären av forskning i Europa, är ju en mycket betydande nationell tillgång.

Det är bara att hoppas att det därtill kommer minst lika kraftfulla offentliga satsningar.

Diskussionerna har har, av lätt insedda skäl dessa dagar, kommit att handla åtskilligt om mannen i Vita Huset och vad ytterligare som kan förväntas från det hållet. Tonfallen är bekymrade.

Men en hel del om Kina har det också blivit, även om det är tydligt att värdlandet i mer offentliga sammanhang iakttar en viss försiktighet i de diskussionerna. Det stora landet är både stort och närvarande.

Utvecklingen i Kina innebär nu en tydlig förstärkning av regimens auktoritära drag med en försvagning av staten och en förstärkning av partiet.

Långsiktigt är det svårt att se att detta är till fördel för landets utveckling. Den historiska erfarenheten av alltför centraliserade regimer är så gott som entydigt negativ. Det kan se ut att fungera mycket effektivt ett mer eller mindre långt tag, men därefter inträder en betydligt mer kritisk fas, och inte alla klarar av den.

Nu vänder jag hemåt efter dagarna här. I veckan som kommer blir det en utflykt till Belgrad för samtal som följer upp de jag hade i Tirana och Pristina för någon månad sedan, men sedan utbryter påsken.

På den vidare scenen skall noteras presidentvalet i Egypten i morgon. Och det får presidentvalet i Ryssland att framstå i relativt sett god dager. Med dina 100 miljoner invånare och centrala roll och plats i arabvärlden är Egypten alltid ett land att ha i blickfånget.

I morgon är det också möte i Varna i Bulgarien mellan EU-ledningen och den turkiske presidenten Erdogan. Spänningarna är lika uppenbara som dialogen är viktig, men ett tydligt uttalande av EU-toppmötet i Bryssels i fredags om dispyter mellan Cypern och Turkiet kommer nog att ytterligare dämpa atmosfären i det mötet.

I Syrien fördjupas tragedin.

För en månad sedan antog FN:s säkerhetsråd med stora fanfarer en resolution om en vapenvila mot bakgrund inte minst av den horribla humanitära situationen kring och i Östra Ghouta invid Damaskus.

Men resolutionen hade hål som en schweizerost, och föga förvånande har regimen utnyttjat dessa till att fullborda just den offensiv som man hade hoppats att de skulle ta en paus i.

Det ser nu ut som om man lyckats i sin föresats att så gott som helt erövra det område där tidigare ca 400.000 människor var instängda.

Sju år efter början på inbördeskriget fortsätter den humanitära katastrofen.


Trilateralt i Singapore.

24 mars 2018

SINGAPORE: När jag landade här tidigt i går morse meddelades att John Bolton blir by nationell säkerhetsrådgivare i Vita Huset. Rykten om ett skifte har gått sedan en tid tillbaka, nen nu var det svart på vitt.

Och detta innebär att så gott som alla nyckelpersoner runt Trump nu skiftats ut under de senaste veckorna.

Av de s k vuxna som förväntades moderera och kontrollera den impulsive amatören i Ovala Rummet återstår nu bara försvarsminister Mattis, och vilka möjligheter han kommer att ha återstår att utreda.

Att dessa personförändringar kommer att påverka den amerikanska politiken är alldeles uppenbart. Vi ser en frigjord Trump redo att slå in på en påtagligt annorlunda politik.

Det är nu så gott som säkert att USA i början av maj kommer att lämna det nukleära avtalet med Iran, och inrikta politiken på en successivt ökad konfrontation med landet i förhoppningen att det driver fram avgörande förändringar.

Sannolikt kommer detta att medföra att den interna politiken i Iran nu hårdnar och att regimen inriktar sig på ett krig med USA och Saudiarabien som nu inte kan anses som alldeles uteslutet.

För EU blir uppgiften att göra vad man möjligen kan för att förhindra denna utveckling. Att hålla fast vid avtalet, som ju fullt ut respekteras av Iran, är en självklar del av denna politik.

Innan detta avgörande kommer ett möte mellan de två koreanska ledarna att ha skett och mer klarhet nåtts om toppmötet mellan USA och Nordkorea.

John Bolton har tidigare uttalat sig för att bomba Iran liksom för att militärt slå till mot Nordkorea, och det blir lindrigt uttryckt spännande att se hur man lägger upp politiken gentemot Pyongyang.

Singapore är en eminent framgångsrik stadsstat som utvecklats till en av den globaliserade världens viktigaste knutpunkter under de senaste decennierna. Förvisso ingen fullständig demokrati, men dock en viktig del av den samlade västliga världens nätverk av såväl säkerhet som ekonomiska förbindelser.

Utanför här passerar en betydande del av världens handel på de stora fartyg som länkar den eurasiatiska kontinentens östligaste och västligaste delar. Flygplatsen är en global knutpunkt, och i hamnen alldeles invid är nu viktiga fartyg ur den amerikanska flottan baserad. Och de fiberoptiska kablarna knyts också ihop här.

Politik i denna del av världen handlar ytterst alltid om Kinas framväxt som en allt viktigare makt, vilka konsekvenser detta kommer att få och hur andra makter, allra främst USA, kommer att se sina möjligheter i regionen.

Kinas växande makt i alla avseenden är en allt tydligare realitet, och USA:s närvaro ses som en absolut nödvändighet för att ge regionens stater ett rörelseutrymme i olika avseenden som de annars kanske inte skulle ha haft.

Europa är förvisso också viktigt, men spelar i de strategiska frågorna inte i samma division. Man kan fortfarande ha ”High Tea” i Singapore och Hong Kong, men det är i dessa tider mest en fråga om nostalgi. Hangarfartygsgrupper är viktigare.

Den nordkoreanska regimens nukleära ambitioner är ett omedelbart hot mot säkerhetssystemet i nordöstra Asien, och därmed mot regionen i dess helhet. Och så uppfattas det såväl i Peking som i Tokyo och Washington och Moskva.

Det plötsliga beskedet om ett toppmöte mellan Pyongyang och Washington har mildrat farhågorna för en omedelbar militär konflikt. Men ingen i denna del av världen tror att frågan kan avfärdas med ett snabbt möte.

I bästa fall kan detta inleda en längre process som steg för steg mildrar risken för en större konfrontation och måhända närmar sig någon form av lösning.

Är det ett scenario son en otålig Trump och en militant Bolton är villiga och kapabla att leda och vara del av? Många har frågor, men ingen har svaret.

Gårdagen innebar också besked från Vita Huset om ekonomiska åtgärder mot Kina. Retoriken är militant, också i svaret från Peking, men vad som i detalj kommet att ske återstår att se.

Men alla börser i Asien dök neråt i går, och oron är påfallande hos alla man talar med.

Öppna krig är man förvisso rädd för, men handelskrig känns också påfallande hotande i en region som så tydligt byggt sitt snabbt växande välstånd på de snabbt växande handelsflödena i regionen och mellan denna och resten av världen.

Kring dessa frågor fortsätter diskussionens på det trilaterala mötet här under dagen och morgondagen.


Handelskrig, EU och Kina i centrum.

22 mars 2018

ARLANDA: Det blev tack och lov lite tid hemma i går efter hemkomsten från Canada, men nu bär det iväg till Singapore med ankomst dit i morgon bitti lokal tid.

Dagens händelser är dels självklart EU-toppmötet i Bryssel med dess diskussioner inte minst om handelsrelationerna med USA och dels president Trumps väntade beslut i Washington om viktiga delar av handelsrelationerna med Kina.

I tisdags var Cecilia Malmström snabbt över i Washington, och att döma av vad som sades efter hennes samtal där finns det möjligen en liten öppning, om än jag misstänker att Washington kommer att använda en utpressningstaktik liknande den som man just nu tillämpar mot Canada i de förhandlingarna.

Om inte EU går med på vissa sker hotar man med åtgärder, men går EU med kommer åtgärderna att skjuts upp. Ungefär så skulle jag tro att tongångarna går. Och frågan är nog mest hur bred den meny man är beredd att spela på är.

Handlar det bara om stål och aluminium? Eller ligger nu också frågor om bilar och fordon i vågskålen?

Det senare skulle knappast förvåna mig.

I Washington Post har jag skrivit om hur denna dispyt om gårdagens frågor förhindrar oss att gemensamt ta hand om framtidens utmaningar, och dessa handlar till stor del om villkoren för den nya digitala världen och Kinas mycket tydliga ansträngningar att bestämma dessa.

Det är kring de frågorna som Washington och Bryssel borde försöka enas i stället för en destruktiv dispyt om gårdagens teknologier. Men president Trump verkar fortfarande leva kvar i en tid när det mest är kol och stål som det handlar om.

Diskussionerna i Bryssel om EU:s svar på den amerikanska politiken blir självfallet viktiga. Och jag hoppas att man inser vikten inte bara av att reagera på denna utan också på att få fram EU som en tydlig och kraftfull aktör för en allt friare global handel. Med ett allt starkare nätverk av handelsavtal med olika delar av världen kan EU hör spela en utomordentligt viktig roll.

Men viktigt blir också beskedet från Washington, och när det handlar om olika delar av den kinesiska utvecklingen borde det finnas betydligt bättre förutsättningar för transatlantisk enighet.

När jag landar i Singapore kommer det alldeles säkert att diskuteras åtskilligt om utvecklingen i Kina inte minst i ljuset av de förändringar som sker i anslutning till den just avslutade folkkongressen.

Att president Xi Jinping konsoliderar sin makt är alldeles uppenbart, men minst lika viktigt är hur olika statliga institutioner nu ersätts med direkt styrning av det kommunistiska partiets olika organ. Landet tar med detta ett steg tillbaka i sin utveckling.

Tongångarna i president Xis avslutande tal var tydligt bestämda, och det som ni träder fram är en mer maktmedveten och fokuserad politik på olika områden, också när det gäller den internationella utvecklingen.

Om vi kommer att få se en reformering och liberalisering av viktiga delar av ekonomin eller ej återstår att se. Det har talats om det på folkkongressen, men mycket av detta har sagts förr utan att ha avsatt så mycket av konkreta resultat. Det är ingen reformperiod som Kina i dag är inne i.

I Singapore blir det nu för mig några dagar av diskussioner i den s k Trilateral Commission med olika europeiska, asiatiska och amerikanska företrädare.


En laddad vecka – från Ottawa till Singapore.

19 mars 2018

OTTAWA: På den nordiska näringslivskonferensen här i dag blir det diskussioner ned såväl premiärminister Trudeau som utrikesminister Freeland om både utmaningar Canada står inför och de möjligheter som ligger i samarbetet med de nordiska länderna.

Men det är också satsningar på artificiell intelligens, migrationspolitiska utmaningar, bioekonomins möjligheter och situationen för Canadas olika ursprungsbefolkningar som står på dagordningen för dagens olika diskussioner.

Och i kväll blir det stor middag – också med premiärminister Trudeau – på det imponerande historiska muséet här i staden.

Men efter fortsättning i morgon är det mot kvällen dags för mig att lämna den nordamerikanska kontinenten för denna gång.

Dock blir det dessvärre en rätt kort paus hemma innan det är dags att ge sig iväg till Singapore och möte där med den s k trilaterala kommissionen.

Mot slutet av denna vecka är det dags för EU-toppmöte i Bryssel med en ovanligt tung agenda.

I skrivande stund ser det ut som om man inför detta producerat en överenskommelse med Storbritannien om nästa steg i den plågsamma processen med dess utträde. Och det är självfallet mycket välkommet.

Men till detta kommer självfallet den handelskris som president Trump dragit igång och hur man skall svara på den, och det torde vara ofrånkomligt att man också diskuterar nästa steg i krisen med Ryssland efter nervgasattacken i Salisbury.

Den senare frågan har ju också diskuterats av EU:s utrikesministrar i Bryssel i dag, med ett tydligt uttalande av solidaritet med Storbritannien.

I den hotande handelsdispyten är den tyske ekonomiministern Altmeier i Washington i dag för att se om det finns utrymme för dialog, och i morgon landar Cecilia Malmström där i samma ärende.

Utsikterna till framgång för dem tror jag inte skall överdrivas, men i bästa fall kan man få till stånd någon typ av process för att undvika en okontrollerad kris.

Samtidigt möts G20-ländernas finansministrar i Buenos Aires, och det är svårt att föreställa sig att dessa frågor inte kommer att komma upp där också.

I den amerikanska huvudstaden landar i dag den saudiska kronprinsen Mohammed bin Salman, som kommer att stanna i USA i två och en halv vecka med ett allsidigt program gör att få ett ökat stöd för olika delar av sin politik.

Inrikespolitiskt handlar det om den absolut nödvändiga reformeringen och liberaliseringen av Saudiarabien, och i målen på dessa områden förtjänar han stöd, men utrikespolitiskt handlar det om en aggressiv agenda med tydligt farliga inslag för regionen, och här är meningarna inte minst i Washington påtagligt delade.

Hemma i Stockholm har det förts samtal med den nordkoreanske utrikesministern, och jag hoppas innerligt att dessa lett till framsteg när det gäller inte minst de utstående konsulära ärenden som Sverige ju hjälper bl a USA med.

Och därutöver ser jag att det förbereds samtal i Helsingfors mellan nordkoreanska och amerikanska företrädare. Den sydkoreanska utrikesministern är dessutom i Bryssel i dag för samtal med EU:s utrikesministrar.

Förhoppningsvis byggs det steg på vägen mot ett toppmöte mellan USA och Nordkorea som leder till en process som på sikt kan lösa ut i alla fall vissa av problemen på den koreanska halvön.

Behovet av ett fredsavtal har jag skrivit om åtskilliga gånger tidigare.

På närmare håll, från Stockholms horisont, finns det anledning att hålla ögonen på utvecklingen i Oslo inför en avgörande förtroendeomröstning i Stortinget i morgon.

Statsminister Erna Solbergs alla färdigheter kommer att krävas för att ta regeringen genom den kris som gravt omdömeslösa uttalade av ett statsråd lett till.

Och med detta har jag inte sagt någonting om det ryska presidentvalet. Det intressanta blir när vi ser mer detaljerade siffror om valdeltagande i olika områden, och det har jag ännu inte gjort.


Med en stor granne i Söder.

17 mars 2018

OTTAWA: Det ser ut att bli en strålande vacker helg här i den kanadensiska huvudstaden, även om den för min del i kallt väsentligt kommer att tillbringas inomhus i samband med de olika diskussionerna på konferensen här med nordiska företagsledare.

Canada är ett på många sätt fascinerande land. Dess totala territorium gör det till världens näst största land, men på denna enorma yra bor bara ca 37 miljoner människor med en samlad ekonomi motsvarande ungefär de nordiska och baltiska ländernas ekonomier.

Men Canada är ett immigrationsland. Under det senaste halvseklet har invånartalet tredubblats, och i den offentliga debatten talar man om att landet steg för steg skall röra sig upp mot 100 miljoner invånare.

Det låter mycket, men avviker bara marginellt från vad en fortsättning av dagens trender skulle resultera i. Årligen tar man emot ca 300.000 människor som vill bli medborgare i och söka sin framtid i detta land. Och gradvis förändras självfallet Canada som ett resultat av detta.

I landets största stad Toronto – som ses som en av de mest kreative och attraktiva städerna i hela norra Amerika – är redan en majoritet av invånarna födda utanför Canada, och det säger sig självt att den andelen successivt ökar.

I grunden fungerar detta väl, därför att det ingår i landets själva identitet av många av dess invånare kommer från andra delar av världen.

Steg för steg försöker man också bygga bättre förståelse med de olika grupper som kollektivt kallas First Nations, och som ju fanns här långt innan de första européerna anlände. Totalt handlar det om närmaste en miljon människor, men uppdelande på ett stort antal olika grupperingar och folk.

Länge var Canada en fråga om dess brittiska versus dess franska historia och spänningen mellan dessa olika identiteter. Länge fanns det ju en aktiv opinion för ett självständigt Quebec, men gradvis har den frågan svalnat.

Men nu måste identiteten definieras betydligt mycket bredare.

I landet finns den tredje största gruppen av ukrainare efter Ukraina och Ryssland, och till andra grupper kan noteras en betydande grupp sikher från Indien som är mycket väl företrädd i landets politiska liv med bl a flera regeringsledamöter och ledaren för ett av oppositionspartierna.

En effekt av detta är hur frågeställningar i en annan del av världen kommer rakt in i landets politiska liv, någonting vi ju inte heller är alldeles obekanta med från vårt eget land. Och i detta finns självfallet både för- och nackdelar.

Här i Canada säger det sig självt att relationen till den stora grannen i söder är mycket viktig, så till den bilda grad att dessa frågor närmast dominerar både media och den allmänna debatten.

Nu försöker ju Trump i grunden omförhandla det framgångsrika frihandelsavtalet NAFTA med Canada och Mexico, och till detta har nu också kommit hot om nya tullar på stål och aluminium.

Den trumpska agendan på den globala scenen är så gott som helt och hållet motsatt den kanadensiska agendan, och det säger sig självt att detta leder till betydande spänningar.

Och om detta kommer vi alldeles säkert att få höra mer under de närmaste dagarnas diskussioner.


Landat i Ottawa.

16 mars 2018

OTTAWA: Efter det korta besöket i södra Florida har jag nu landat i den kanadensiska huvudstaden för en nordisk-kanadensisk näringslivskonferens här med början på lördag.

Och det blev en resa från svenskt sommarväder till svenskt vinterväder.

Här i Ottawa ligger snön och det blir minusgrader under de närmaste dagarna, omänsklig med visst hopp om viss sol.

Sedan 2015 har Canada haft en liberal regering under premiärminister Trudeau efter åtta ekonomiskt framgångsrika år under den konservative premiärministern Harper. Med nya val har den regeringen nu passerat halvtid.

Till det som inträffat är det s k CETA-avtalet mellan EU och Canada med fri handel på en lång rad områden och ett fördjupat strategiskt partnerskap.

Och det är självfallet en betydande bakgrund till de närmaste dygnens diskussioner här. Nu finns goda förutsättningar att förbättra relationerna mellan våra nordiska länder och Canada.

Men samtidigt har relationerna till det stora södra grannlandet USA blivit allt mer komplicerade efter skiftet i Vita Huset.

Förhandlingar pågår mellan USA, Canada och Mexico om det NAFTA-avtal om frihandel mellan de tre länderna som Trump så ofta kritiserar, men avståndet mellan de olika positionerna förefaller fortfarande stort.

Och uppenbart är ju att politiken från Vita Huset nu börjar närma sig den populistiskt frihandelsfientliga linje Trump företrädde under valrörelsen och dessförinnan. Och det riskerar att drabba Canada hårdare än de allra flesta andra länder.

Men mycket annat förtjänar att diskuteras här.

Den högteknologiska omvandlingen – Canada ligger väl framme vad gäller AI. Migrations- och integrationspolitiken. Råvaror i klimatmedvetenhetens nya tid. Bredare internationella utmaningar. Canadas bidrag till säkerheter i Östersjö-regeringen ansvar för en bataljonsstidsgrupp i Lettland.

Canada kommer att bli en allt viktigare partner för våra nordiska länder i framtiden.