Snabbt tillbaka i Belgrad.

BELGRAD: Det blev ett snabbt besök med ECFR här i dag för att följa upp tidigare samtal i regionen.

Först snabb kaffe med gamla vänner och goda bedömare, sedan lång frukost med president Vucic, därefter bra möte med premiärminister Brnabic och till slut, innan det var dags att bege sig till flygplatsen, lunch med de viktigare västliga ambassadörerna för att diskutera vägar framåt.

Framför allt handlar detta om att finna en formel för ett avtal mellan Serbien och Kosovo som öppnar upp den möjlighet för ett EU-medlemskap som för i alla fall Serbiens del skulle kunna finnas kring 2025. Ambitiöst, men inte helt omöjligt.

Men händelserna i Mitrovica i måndags har nu lett till en ny kris i relationen. Första gången är det förvisso inte, och sannolikt inte heller sista, men inte desto mindre besvärlig och starkt störande på möjligheterna.

Vi försökte att fokusera på de mer långsiktiga frågorna.

Var skall Serbien vara om ett decennium? Medlem i EU med dess möjligheter eller nedsjunken i fortsatta regionala rivaliteter? Hur kan vi skapa bättre förutsättningar för ekonomisk utveckling för regionen i dess helhet så att unga människor ser sin framtid här snarare än i Tyskland eller Sverige?

Alldeles av sig självt kommer regionen inte att röra sig framåt. Det krävs ett europeiskt ledarskap som jag tror måste vara en bra bit tydligare och mer envist än det vi ser för ögonblicket.

Och det krävs förvisso också att Washington ger en hjälpande hand.

Andra krafter riskerar att dra åt andra håll. De ryska agendan är allt annat än klar, men knappast konstruktiv. Kinesiska pengar börjar att komma in. Också Turkiet har i vissa avseenden en agenda man inte kan bortse från.

Och olika EU-länder ser ibland på regionen med påtagligt olika glasögon.

Vi skall se om vi kan formulera ihop lite rekommendationer för europeisk politik.

Men nu bär det hem till Stockholm igen.

Och nu hem från Singapore.

SINGAPORE: Sista dagen med Trilateral Commission här ägnades uteslutande åt olika aspekter av den rasande snabba utvecklingen när ett gäller artificiell intelligens och olika implikationer av denna.

Vi är bara i den försiktiga början av denna utveckling, men allt tyder på att den kommer att få revolutionerande betydelse under decennierna frammöver.

Det är först under senare år som enkel och relativt billig tillgång till mycket stor beräkningskapacitet och stora mängder data gjort det möjligt för dessa teknologier att börja att utvecklas snabbt.

Vi har dem redan i vardagslivet utan att egentligen märka av det på annat sätt än att de underlättar inte minst vårt digitala liv.

Men här diskuterade vi hur de kommer att revolutionera så skilda aktiviteter som hälsovård, livsmedelsproduktion och krigföring. Lite av detta har vi redan börjat att se.

Uppenbart är att Kina satsar stort, och med tillgång till stora mängder data utan nämnvärd hänsyn till frågor om personlig integritet är det uppenbart att man har betydande fördelar, även om det fortfarande är i USA som den mest intressanta utvecklingen sker.

I Sverige har fokus på dessa teknologier hitintills varit begränsat, men nu gör Wallenberg-stiftelserna en flermiljardsatsning på forskning kring artificiell intelligens och kvantdatorer för att säkra vår långsiktiga konkurrenskraft.

Dessa stiftelser, som är den näst största privata finansiären av forskning i Europa, är ju en mycket betydande nationell tillgång.

Det är bara att hoppas att det därtill kommer minst lika kraftfulla offentliga satsningar.

Diskussionerna har har, av lätt insedda skäl dessa dagar, kommit att handla åtskilligt om mannen i Vita Huset och vad ytterligare som kan förväntas från det hållet. Tonfallen är bekymrade.

Men en hel del om Kina har det också blivit, även om det är tydligt att värdlandet i mer offentliga sammanhang iakttar en viss försiktighet i de diskussionerna. Det stora landet är både stort och närvarande.

Utvecklingen i Kina innebär nu en tydlig förstärkning av regimens auktoritära drag med en försvagning av staten och en förstärkning av partiet.

Långsiktigt är det svårt att se att detta är till fördel för landets utveckling. Den historiska erfarenheten av alltför centraliserade regimer är så gott som entydigt negativ. Det kan se ut att fungera mycket effektivt ett mer eller mindre långt tag, men därefter inträder en betydligt mer kritisk fas, och inte alla klarar av den.

Nu vänder jag hemåt efter dagarna här. I veckan som kommer blir det en utflykt till Belgrad för samtal som följer upp de jag hade i Tirana och Pristina för någon månad sedan, men sedan utbryter påsken.

På den vidare scenen skall noteras presidentvalet i Egypten i morgon. Och det får presidentvalet i Ryssland att framstå i relativt sett god dager. Med dina 100 miljoner invånare och centrala roll och plats i arabvärlden är Egypten alltid ett land att ha i blickfånget.

I morgon är det också möte i Varna i Bulgarien mellan EU-ledningen och den turkiske presidenten Erdogan. Spänningarna är lika uppenbara som dialogen är viktig, men ett tydligt uttalande av EU-toppmötet i Bryssels i fredags om dispyter mellan Cypern och Turkiet kommer nog att ytterligare dämpa atmosfären i det mötet.

I Syrien fördjupas tragedin.

För en månad sedan antog FN:s säkerhetsråd med stora fanfarer en resolution om en vapenvila mot bakgrund inte minst av den horribla humanitära situationen kring och i Östra Ghouta invid Damaskus.

Men resolutionen hade hål som en schweizerost, och föga förvånande har regimen utnyttjat dessa till att fullborda just den offensiv som man hade hoppats att de skulle ta en paus i.

Det ser nu ut som om man lyckats i sin föresats att så gott som helt erövra det område där tidigare ca 400.000 människor var instängda.

Sju år efter början på inbördeskriget fortsätter den humanitära katastrofen.

Trilateralt i Singapore.

SINGAPORE: När jag landade här tidigt i går morse meddelades att John Bolton blir by nationell säkerhetsrådgivare i Vita Huset. Rykten om ett skifte har gått sedan en tid tillbaka, nen nu var det svart på vitt.

Och detta innebär att så gott som alla nyckelpersoner runt Trump nu skiftats ut under de senaste veckorna.

Av de s k vuxna som förväntades moderera och kontrollera den impulsive amatören i Ovala Rummet återstår nu bara försvarsminister Mattis, och vilka möjligheter han kommer att ha återstår att utreda.

Att dessa personförändringar kommer att påverka den amerikanska politiken är alldeles uppenbart. Vi ser en frigjord Trump redo att slå in på en påtagligt annorlunda politik.

Det är nu så gott som säkert att USA i början av maj kommer att lämna det nukleära avtalet med Iran, och inrikta politiken på en successivt ökad konfrontation med landet i förhoppningen att det driver fram avgörande förändringar.

Sannolikt kommer detta att medföra att den interna politiken i Iran nu hårdnar och att regimen inriktar sig på ett krig med USA och Saudiarabien som nu inte kan anses som alldeles uteslutet.

För EU blir uppgiften att göra vad man möjligen kan för att förhindra denna utveckling. Att hålla fast vid avtalet, som ju fullt ut respekteras av Iran, är en självklar del av denna politik.

Innan detta avgörande kommer ett möte mellan de två koreanska ledarna att ha skett och mer klarhet nåtts om toppmötet mellan USA och Nordkorea.

John Bolton har tidigare uttalat sig för att bomba Iran liksom för att militärt slå till mot Nordkorea, och det blir lindrigt uttryckt spännande att se hur man lägger upp politiken gentemot Pyongyang.

Singapore är en eminent framgångsrik stadsstat som utvecklats till en av den globaliserade världens viktigaste knutpunkter under de senaste decennierna. Förvisso ingen fullständig demokrati, men dock en viktig del av den samlade västliga världens nätverk av såväl säkerhet som ekonomiska förbindelser.

Utanför här passerar en betydande del av världens handel på de stora fartyg som länkar den eurasiatiska kontinentens östligaste och västligaste delar. Flygplatsen är en global knutpunkt, och i hamnen alldeles invid är nu viktiga fartyg ur den amerikanska flottan baserad. Och de fiberoptiska kablarna knyts också ihop här.

Politik i denna del av världen handlar ytterst alltid om Kinas framväxt som en allt viktigare makt, vilka konsekvenser detta kommer att få och hur andra makter, allra främst USA, kommer att se sina möjligheter i regionen.

Kinas växande makt i alla avseenden är en allt tydligare realitet, och USA:s närvaro ses som en absolut nödvändighet för att ge regionens stater ett rörelseutrymme i olika avseenden som de annars kanske inte skulle ha haft.

Europa är förvisso också viktigt, men spelar i de strategiska frågorna inte i samma division. Man kan fortfarande ha ”High Tea” i Singapore och Hong Kong, men det är i dessa tider mest en fråga om nostalgi. Hangarfartygsgrupper är viktigare.

Den nordkoreanska regimens nukleära ambitioner är ett omedelbart hot mot säkerhetssystemet i nordöstra Asien, och därmed mot regionen i dess helhet. Och så uppfattas det såväl i Peking som i Tokyo och Washington och Moskva.

Det plötsliga beskedet om ett toppmöte mellan Pyongyang och Washington har mildrat farhågorna för en omedelbar militär konflikt. Men ingen i denna del av världen tror att frågan kan avfärdas med ett snabbt möte.

I bästa fall kan detta inleda en längre process som steg för steg mildrar risken för en större konfrontation och måhända närmar sig någon form av lösning.

Är det ett scenario son en otålig Trump och en militant Bolton är villiga och kapabla att leda och vara del av? Många har frågor, men ingen har svaret.

Gårdagen innebar också besked från Vita Huset om ekonomiska åtgärder mot Kina. Retoriken är militant, också i svaret från Peking, men vad som i detalj kommet att ske återstår att se.

Men alla börser i Asien dök neråt i går, och oron är påfallande hos alla man talar med.

Öppna krig är man förvisso rädd för, men handelskrig känns också påfallande hotande i en region som så tydligt byggt sitt snabbt växande välstånd på de snabbt växande handelsflödena i regionen och mellan denna och resten av världen.

Kring dessa frågor fortsätter diskussionens på det trilaterala mötet här under dagen och morgondagen.

Handelskrig, EU och Kina i centrum.

ARLANDA: Det blev tack och lov lite tid hemma i går efter hemkomsten från Canada, men nu bär det iväg till Singapore med ankomst dit i morgon bitti lokal tid.

Dagens händelser är dels självklart EU-toppmötet i Bryssel med dess diskussioner inte minst om handelsrelationerna med USA och dels president Trumps väntade beslut i Washington om viktiga delar av handelsrelationerna med Kina.

I tisdags var Cecilia Malmström snabbt över i Washington, och att döma av vad som sades efter hennes samtal där finns det möjligen en liten öppning, om än jag misstänker att Washington kommer att använda en utpressningstaktik liknande den som man just nu tillämpar mot Canada i de förhandlingarna.

Om inte EU går med på vissa sker hotar man med åtgärder, men går EU med kommer åtgärderna att skjuts upp. Ungefär så skulle jag tro att tongångarna går. Och frågan är nog mest hur bred den meny man är beredd att spela på är.

Handlar det bara om stål och aluminium? Eller ligger nu också frågor om bilar och fordon i vågskålen?

Det senare skulle knappast förvåna mig.

I Washington Post har jag skrivit om hur denna dispyt om gårdagens frågor förhindrar oss att gemensamt ta hand om framtidens utmaningar, och dessa handlar till stor del om villkoren för den nya digitala världen och Kinas mycket tydliga ansträngningar att bestämma dessa.

Det är kring de frågorna som Washington och Bryssel borde försöka enas i stället för en destruktiv dispyt om gårdagens teknologier. Men president Trump verkar fortfarande leva kvar i en tid när det mest är kol och stål som det handlar om.

Diskussionerna i Bryssel om EU:s svar på den amerikanska politiken blir självfallet viktiga. Och jag hoppas att man inser vikten inte bara av att reagera på denna utan också på att få fram EU som en tydlig och kraftfull aktör för en allt friare global handel. Med ett allt starkare nätverk av handelsavtal med olika delar av världen kan EU hör spela en utomordentligt viktig roll.

Men viktigt blir också beskedet från Washington, och när det handlar om olika delar av den kinesiska utvecklingen borde det finnas betydligt bättre förutsättningar för transatlantisk enighet.

När jag landar i Singapore kommer det alldeles säkert att diskuteras åtskilligt om utvecklingen i Kina inte minst i ljuset av de förändringar som sker i anslutning till den just avslutade folkkongressen.

Att president Xi Jinping konsoliderar sin makt är alldeles uppenbart, men minst lika viktigt är hur olika statliga institutioner nu ersätts med direkt styrning av det kommunistiska partiets olika organ. Landet tar med detta ett steg tillbaka i sin utveckling.

Tongångarna i president Xis avslutande tal var tydligt bestämda, och det som ni träder fram är en mer maktmedveten och fokuserad politik på olika områden, också när det gäller den internationella utvecklingen.

Om vi kommer att få se en reformering och liberalisering av viktiga delar av ekonomin eller ej återstår att se. Det har talats om det på folkkongressen, men mycket av detta har sagts förr utan att ha avsatt så mycket av konkreta resultat. Det är ingen reformperiod som Kina i dag är inne i.

I Singapore blir det nu för mig några dagar av diskussioner i den s k Trilateral Commission med olika europeiska, asiatiska och amerikanska företrädare.

En laddad vecka – från Ottawa till Singapore.

OTTAWA: På den nordiska näringslivskonferensen här i dag blir det diskussioner ned såväl premiärminister Trudeau som utrikesminister Freeland om både utmaningar Canada står inför och de möjligheter som ligger i samarbetet med de nordiska länderna.

Men det är också satsningar på artificiell intelligens, migrationspolitiska utmaningar, bioekonomins möjligheter och situationen för Canadas olika ursprungsbefolkningar som står på dagordningen för dagens olika diskussioner.

Och i kväll blir det stor middag – också med premiärminister Trudeau – på det imponerande historiska muséet här i staden.

Men efter fortsättning i morgon är det mot kvällen dags för mig att lämna den nordamerikanska kontinenten för denna gång.

Dock blir det dessvärre en rätt kort paus hemma innan det är dags att ge sig iväg till Singapore och möte där med den s k trilaterala kommissionen.

Mot slutet av denna vecka är det dags för EU-toppmöte i Bryssel med en ovanligt tung agenda.

I skrivande stund ser det ut som om man inför detta producerat en överenskommelse med Storbritannien om nästa steg i den plågsamma processen med dess utträde. Och det är självfallet mycket välkommet.

Men till detta kommer självfallet den handelskris som president Trump dragit igång och hur man skall svara på den, och det torde vara ofrånkomligt att man också diskuterar nästa steg i krisen med Ryssland efter nervgasattacken i Salisbury.

Den senare frågan har ju också diskuterats av EU:s utrikesministrar i Bryssel i dag, med ett tydligt uttalande av solidaritet med Storbritannien.

I den hotande handelsdispyten är den tyske ekonomiministern Altmeier i Washington i dag för att se om det finns utrymme för dialog, och i morgon landar Cecilia Malmström där i samma ärende.

Utsikterna till framgång för dem tror jag inte skall överdrivas, men i bästa fall kan man få till stånd någon typ av process för att undvika en okontrollerad kris.

Samtidigt möts G20-ländernas finansministrar i Buenos Aires, och det är svårt att föreställa sig att dessa frågor inte kommer att komma upp där också.

I den amerikanska huvudstaden landar i dag den saudiska kronprinsen Mohammed bin Salman, som kommer att stanna i USA i två och en halv vecka med ett allsidigt program gör att få ett ökat stöd för olika delar av sin politik.

Inrikespolitiskt handlar det om den absolut nödvändiga reformeringen och liberaliseringen av Saudiarabien, och i målen på dessa områden förtjänar han stöd, men utrikespolitiskt handlar det om en aggressiv agenda med tydligt farliga inslag för regionen, och här är meningarna inte minst i Washington påtagligt delade.

Hemma i Stockholm har det förts samtal med den nordkoreanske utrikesministern, och jag hoppas innerligt att dessa lett till framsteg när det gäller inte minst de utstående konsulära ärenden som Sverige ju hjälper bl a USA med.

Och därutöver ser jag att det förbereds samtal i Helsingfors mellan nordkoreanska och amerikanska företrädare. Den sydkoreanska utrikesministern är dessutom i Bryssel i dag för samtal med EU:s utrikesministrar.

Förhoppningsvis byggs det steg på vägen mot ett toppmöte mellan USA och Nordkorea som leder till en process som på sikt kan lösa ut i alla fall vissa av problemen på den koreanska halvön.

Behovet av ett fredsavtal har jag skrivit om åtskilliga gånger tidigare.

På närmare håll, från Stockholms horisont, finns det anledning att hålla ögonen på utvecklingen i Oslo inför en avgörande förtroendeomröstning i Stortinget i morgon.

Statsminister Erna Solbergs alla färdigheter kommer att krävas för att ta regeringen genom den kris som gravt omdömeslösa uttalade av ett statsråd lett till.

Och med detta har jag inte sagt någonting om det ryska presidentvalet. Det intressanta blir när vi ser mer detaljerade siffror om valdeltagande i olika områden, och det har jag ännu inte gjort.

Med en stor granne i Söder.

OTTAWA: Det ser ut att bli en strålande vacker helg här i den kanadensiska huvudstaden, även om den för min del i kallt väsentligt kommer att tillbringas inomhus i samband med de olika diskussionerna på konferensen här med nordiska företagsledare.

Canada är ett på många sätt fascinerande land. Dess totala territorium gör det till världens näst största land, men på denna enorma yra bor bara ca 37 miljoner människor med en samlad ekonomi motsvarande ungefär de nordiska och baltiska ländernas ekonomier.

Men Canada är ett immigrationsland. Under det senaste halvseklet har invånartalet tredubblats, och i den offentliga debatten talar man om att landet steg för steg skall röra sig upp mot 100 miljoner invånare.

Det låter mycket, men avviker bara marginellt från vad en fortsättning av dagens trender skulle resultera i. Årligen tar man emot ca 300.000 människor som vill bli medborgare i och söka sin framtid i detta land. Och gradvis förändras självfallet Canada som ett resultat av detta.

I landets största stad Toronto – som ses som en av de mest kreative och attraktiva städerna i hela norra Amerika – är redan en majoritet av invånarna födda utanför Canada, och det säger sig självt att den andelen successivt ökar.

I grunden fungerar detta väl, därför att det ingår i landets själva identitet av många av dess invånare kommer från andra delar av världen.

Steg för steg försöker man också bygga bättre förståelse med de olika grupper som kollektivt kallas First Nations, och som ju fanns här långt innan de första européerna anlände. Totalt handlar det om närmaste en miljon människor, men uppdelande på ett stort antal olika grupperingar och folk.

Länge var Canada en fråga om dess brittiska versus dess franska historia och spänningen mellan dessa olika identiteter. Länge fanns det ju en aktiv opinion för ett självständigt Quebec, men gradvis har den frågan svalnat.

Men nu måste identiteten definieras betydligt mycket bredare.

I landet finns den tredje största gruppen av ukrainare efter Ukraina och Ryssland, och till andra grupper kan noteras en betydande grupp sikher från Indien som är mycket väl företrädd i landets politiska liv med bl a flera regeringsledamöter och ledaren för ett av oppositionspartierna.

En effekt av detta är hur frågeställningar i en annan del av världen kommer rakt in i landets politiska liv, någonting vi ju inte heller är alldeles obekanta med från vårt eget land. Och i detta finns självfallet både för- och nackdelar.

Här i Canada säger det sig självt att relationen till den stora grannen i söder är mycket viktig, så till den bilda grad att dessa frågor närmast dominerar både media och den allmänna debatten.

Nu försöker ju Trump i grunden omförhandla det framgångsrika frihandelsavtalet NAFTA med Canada och Mexico, och till detta har nu också kommit hot om nya tullar på stål och aluminium.

Den trumpska agendan på den globala scenen är så gott som helt och hållet motsatt den kanadensiska agendan, och det säger sig självt att detta leder till betydande spänningar.

Och om detta kommer vi alldeles säkert att få höra mer under de närmaste dagarnas diskussioner.

Landat i Ottawa.

OTTAWA: Efter det korta besöket i södra Florida har jag nu landat i den kanadensiska huvudstaden för en nordisk-kanadensisk näringslivskonferens här med början på lördag.

Och det blev en resa från svenskt sommarväder till svenskt vinterväder.

Här i Ottawa ligger snön och det blir minusgrader under de närmaste dagarna, omänsklig med visst hopp om viss sol.

Sedan 2015 har Canada haft en liberal regering under premiärminister Trudeau efter åtta ekonomiskt framgångsrika år under den konservative premiärministern Harper. Med nya val har den regeringen nu passerat halvtid.

Till det som inträffat är det s k CETA-avtalet mellan EU och Canada med fri handel på en lång rad områden och ett fördjupat strategiskt partnerskap.

Och det är självfallet en betydande bakgrund till de närmaste dygnens diskussioner här. Nu finns goda förutsättningar att förbättra relationerna mellan våra nordiska länder och Canada.

Men samtidigt har relationerna till det stora södra grannlandet USA blivit allt mer komplicerade efter skiftet i Vita Huset.

Förhandlingar pågår mellan USA, Canada och Mexico om det NAFTA-avtal om frihandel mellan de tre länderna som Trump så ofta kritiserar, men avståndet mellan de olika positionerna förefaller fortfarande stort.

Och uppenbart är ju att politiken från Vita Huset nu börjar närma sig den populistiskt frihandelsfientliga linje Trump företrädde under valrörelsen och dessförinnan. Och det riskerar att drabba Canada hårdare än de allra flesta andra länder.

Men mycket annat förtjänar att diskuteras här.

Den högteknologiska omvandlingen – Canada ligger väl framme vad gäller AI. Migrations- och integrationspolitiken. Råvaror i klimatmedvetenhetens nya tid. Bredare internationella utmaningar. Canadas bidrag till säkerheter i Östersjö-regeringen ansvar för en bataljonsstidsgrupp i Lettland.

Canada kommer att bli en allt viktigare partner för våra nordiska länder i framtiden.

Och nu ökar osäkerheten i Washington ytterligare.

FORT MEYERS: Det var en politiskt rätt dramatisk dag här i USA.

När jag mellanlandade i Toronto efter flygningen över Atlanten nåddes jag av nyheten om att president Trump gett utrikesminister Tillerson silkessnöret, och det därtill på ett sätt som vara tämligen förödmjukande.

Presidentens avsikt var tydligen att avskeda honom genom en tweet. I stället skedde det genom en läcka till Washington Post.

Och Tillerson fick snabbt komma hem från den afrikanska resa han gjorde för att försöka gjuta lite olja på vågorna efter det att presidenten betecknat länderna där som ”shithole countries”. Att det svenska språket saknar en adekvat översättning känns skönt.

Att påstå att avskedandet kom som en blixt från klar himmel vore en överdrift.

Det har varit en tämligen allmän uppfattning i Washington att Tillerson förr eller senare skulle få sparken, men det fanns samtidigt en uppfattning om att han måhända konsoliderat din position något, och att det måhända inte var förestående.

Men det var alldeles uppenbart felaktigt.

Det som nu tydligt sker är att den grupp som brukar kallas ”de vuxna i rummet”, och som setts som avgörande för att moderera vissa av presidentens farligare böjelser, nu skjuts åt sidan, avgår eller avskedas.

Den viktiga ekonomiska rådgivaren Gary Cohn lämnade in sin avskedsansökan när presidenten började använda nationell säkerhet som skäl för att godtyckligt höja tullar på stål och aluminium.

Redan tidigare hade presidenten befordrat Cohns tydliga rival, frihandelskritikern Peter Navarro, i ett tydligt tecken på den förändring som var på gång.

Samtidigt cirkulerade ihärdiga rykten om att den nationelle säkerhetsrådgivaren McMasters dagar sannolikt var räknade.

Men nu blev det Rex Tillerson som först fick silkesnöret.

Och presidenten gjorde klart att det berodde på att berodde på att de hade olika åsikter i avgörande frågor – han nämnde avtalet med Iran, ansträngningarna med Nordkorea och den allmänna tonen i den amerikanska utrikespolitiken.

Frågan om tullar nämndes inte, men det anses allmänt att Tillerson tillhörde alla de som blev överkörda även i denna fråga.

Tillträdande Mike Pompeo anses allmänt ligga på den trumpska linjen i alla dessa frågor, och inte minst när det gäller Iran.

Och därmed är det tämligen uppenbart att vi går mot nya spänningar och konflikter också i den transatlantiska relationen.

Tydligast är nog detta när det gäller avtalet med Iran.

Såväl utrikesminister Tillerson som försvarsminister Mattis har försökt att hålla honom kvar i detta, medan den israeliske premiärminister Netanyahu inte försummat något tillfälle att droppa gift i presidentens öron i frågan.

Och snart landar den saudiske kronprinsen Mohammed Bin Salman i Washington för att fylla på ytterligare.

Den 12 maj skall han enligt de interna amerikanska procedurerna ge ett nytt godkännande av att Iran uppfyller avtalet, men signalerar nu allt tydligare att han inte har för avsikt att göra det.

De mindre militanta krafterna i administrationen försöker få EU-länderna att gå med på ändringarna i avtalet som möjligen skulle göra det möjligt för dem att få presidenten över även detta beslutstillfället utan totalt sammanbrott.

Inte minst Paris har engagerat sig i försöken att se om det finns en framkomlig väg, men den franske utrikesministerns besök i Teheran blev knappast någon framgång.

Iran står fast vid avtalet. Punkt och slut. Inga ändringar.

Och den ståndpunkten är inte alldeles orimlig.

Nu på torsdag är planerat ett möte i Europa för att se om det går att finna en gemensam väg framåt. Om det mötet blir av vet jag inte.

När han lämnade sade Rex Tillerson visserligen att han uppmanade alla i State Departement att fortsätta på sina poster, men just den person som skulle föra samtalen på torsdag är den person som stått honom närmast i den politiska hanteringen av Iran-frågan.

Risken för att han uppfattar de kalla vindarna från Vita Huset måste nog betecknas som betydande.

Men en rimlig europeisk slutsats borde nu rimligen bli att ansträngningar att med olika märkliga saltomortaler fånga in Trump i denna fråga är tämligen utsiktslösa. Då är det långt bättre att stå på den fasta och solida position som den fulla respekten för avtalet innebär. Vi får se om de europeiska nerverna klarar den saken.

Att avtalet godkänts av ett enigt FN:s säkerhetsråd är ju dock inte alldeles oväsentligt.

Hur andra frågor kommer att påverkas återstår att se.

Att Trump talar om att han vill ha en annan ton i den amerikanska utrikespolitiken känns inte alldeles betryggande. Och hur det skall gå med förberedelserna för toppmötet med Nordkorea är också oklart.

Det kommer ju att ta sin tid innan nye utrikesminister Mike Pompeo är på plats. Jag ser i media här att det talas om förhör i senaten, där han ju måste godkännas, först någon gång i april.

En fråga som man inte skall bortse från betydelsen av är politiken gentemot Ryssland.

En viktig nyans har setts under det senaste dygnet: medan Rex Tillerson helt och fullt ställde upp bakom den brittiska bedömningen av nervgasmordförsöket i Salisbury sade Vita husets talesman att man fördömde detta, men ville inte gå vidare och instämma i att det var ”högst sannolikt” att det var Ryssland som låg bakom.

Att osäkerheten om den amerikanska utrikes- och säkerhetspolitiken nu ökat tror jag dessvärre är en ofrånkomlig slutsats.

Det sägs att utrikesminister Tillerson och försvarsminister Mattis ofta koordinerade sina positioner inför möten med presidenten i det nationella säkerhetsrådet, och att detta ofta ledde till att denne grymtande fick modifiera sina mer militanta positioner.

Nu har den ekvationen förändrats.

Presidenten kastar ut ”de vuxna i rummet”.

Och det finns all anledning att känna viss oro för konsekvenserna.

Statsmord, ryskt val och kinesiskt envälde.

STOCKHOLM: Dimmig, disig och murrig vinterdag . Vi är på väg in i den långa slaskiga tid som förr eller senare förväntas leda till vår.

I morgon lämnar jag dock Stockholm för först ett rätt snabbt nedslag i Fort Myers i Florida och senare en lite längre period i den kanadensiska huvudstaden Ottawa med anledning av en större nordisk näringslivskonferens där.

Det kommer alldeles säkert att handla åtskilligt om de nu högaktuella handelsfrågorna, men också om de nya teknologier som håller på att omvandla den globala ekonomin. Och geopolitikens roll är omöjlig att bortse från i dagar som dessa.

De senaste timmarnas nyhet är att den brittiske premiärministern nu tydligt pekar ut Ryssland som skyldig till mordet i Salisbury på den avhoppade agenten.

Hon sade att det var ”högst sannolikt” att så var fallet eftersom mordet skett med en mycket avancerad art av nervgas av en typ som utvecklats i stor hemlighet av Sovjet på 1970- och 1980-talet och som getts egenskaper specifikt för att undgå upptäckt.

Kreml har nu getts något dygn att komma med en förklaring, och är den inte tillfredsställande hotar den brittiska regeringen med substantiella motåtgärder.

Sannolikheten för att Kreml kommer att komma med en tillfredställande förklaring är asymptotiskt närmande sig noll, så det blir intressant att lyssna på London på onsdag.

Fortfarande är Storbritannien medlem av EU, och i en situation som denna vore det högst lämpligt att också EU i dess helhet uttalade sig. Vi vill inte ha ryska statsform på våra territorier i några länder över huvud taget, och det borde kunna sägas med ett visst eftertryck.

Borta i Peking har den s k nationella folkkongressen godkänt det förslag till författningsändring som i princip gör det möjligt för nuvarande Xi Jinping att göra sig till ledare på obestämd tid.

Detta framställs som ett sätt att stärka Kina i en tid av olika utmaningar, men är i själva verket en försvagning. Regimer beroende av en person är i det långa loppet aldrig starkare än de regimer vars styrka ligger i dess institutioner snarare ä-n i dess personer.

Och det var ju just mot bakgrund av Kinas katastrofala erfarenheter av en person med för mycket makt som man ville begränsa mandatperioden och gradvis bygga också en fungerande statsapparat.

Men nu går Kina motsatt väg. Den personliga makten stärks, och det är uppenbart att statsapparaten allt tydligare underordnats partimaskineriet. På kort sikt sträcks förvisso makten, men på lång sikt är det inte så en sofistikerad jätteekonomi som den kinesiska, med dess ökade globala roll och betydelse, kan styras.

På närmare håll närmar vi oss nu det ryska presidentvalet på söndag.

Spänningen vad gäller vem som skall vinna är tämligen begränsad, men det innebär alls inte att valet och dess resultat saknar intresse.

Alexej Navalny har föga förvånande förhindrats att ställa upp i valet, trots att hans möjligheter att ens komma i närheten av att vinna hade varit mycket begränsade. I stället uppmanar han nu till en röstbojkott, och detta har lett till ytterligare splittring i det liberala lägret eftersom andra, inte minst Ksenia Sobchak, beslutat att ställa upp.

Också hennes chanser är begränsade, men det är inte ointressant vilket stöd hon får.

Det som inleds med detta val är förberedelserna för eran efter Putin, och mycket handlar om olika typer av positionering inför denna och de olika andra val som kommer att hållas innan dess.

Något fritt och rättvist val är det förvisso inte tal om, men samtidigt är det uppenbart att Kreml är mån om att det skall se så snyggt och ordentligt ut som möjligt. Ett alltför lågt valdeltagande kan ses som tecken på bristande legitimitet, och alltför uppenbar manipulering med processen kan lätt leda till reaktioner.

Så vi har all anledning att följa också den utvecklingen med intresse.

Gårdagens i stället för framtidens frågor.

STOCKHOLM: Helg hemma efter sedvanlig final i Melodifestivalen i går kväll och innan dess ett par dagen på Brussels Forum.

Och de var detta år knappast mindre intressant än tidigare.

Det trumpska beskedet om nya tullar på stål och aluminium har ställt till rejält med oreda i den transatlantiska relationen, och det var självklart att det diskuterades åtskilligt kring detta.

Cecilia Malmström fanns på plats, uttryckte sig påtagligt bestämt om det farliga i den amerikanska politiken i detta avseende, men än tydligare var USA:s tidigare handelschef och tidigare chef för Världsbanken Robert Zoellick.

Skälet till åtgärderna såg uteslutande ligga i den amerikanska inrikespolitiken.

Ett viktigt val i Pennsylvania på tisdag ansågs spela en viss roll, men grundläggande är självfallet den protektionistiska politik som president Trump fast och fullt tror på.

För Robert Zoellick låg de stora farorna i fortsättningen av den konflikt som nu inletts, och han skisserade scenarior som t o m kunde sluta med att USA drar sig ur världshandelsorganisationen WTO.

För EU gäller det nu att agera med tydlighet och med en viss strategisk blick. Varje möjlighet att få USA att ändra kurs måste självklart utnyttjas, men man för inte heller veka undan för risken för att vi hamnar också i de värsta av de möjligheter som Robert Zoellick skisserade.

I går hade Cecilia Malmström samtal i Bryssel med sina amerikanska och japanska kollegor, vilket var planerat sedan länge, och där försökte hon alldeles säkert att se om det finns några öppningar i den amerikanska positionen.

Men från presidenten själv kom ett tweet som visar att han snarare är beredd arr trappa upp konflikten med EU – men som samtidigt kan innebära en öppning.

Översatt till mer sammanhängande språk förefaller han säga att om det inte blir en överenskommelse om sänkta tullar kommer han att klippa till med ökade tullar framför allt på fordonsimport från EU.

Och för honom förefaller det att handla framför allt om personbilar. Där är EU:s tullar något högre än USA:s, medan det när det gäller lastfordon är tvärt om.

I sak finns det självfallet åtskilligt som talar för att ta bort alla dessa tullar, och det var ju bl a det som låg i de TTIP-förhandlingar som lades på is när Trump tillträdde. Men om det är klokt att ge sig in i en handelsförhandlingar med USA just nu kan det nog råda delade meningar om.

På torsdagskvällens middag kom jag att tala en hel del med USA:s f d utrikesminister Madeleine Albright och landets f d politiske chef på State Departement om utvecklingen i Nordkorea och olika möjligheter och faror.

Den förra har ju varit där och förhandlat med ledningen en gång, och den senare ytterligare en gång.

Men ingen av oss hade väntat att vi skulle vakna upp till beskedet om ett toppmöte mellan president Trump och president Kim Jong Un.

Att man i Pyongyang har strävat efter en direkt förhandling med Vita Huset är i och för sig ingen nyhet.

Förslag om sådana toppmöten har förts fram vid flera tidigare tillfällen, men då avvisats med att vissa krav måste vara uppfyllda, och att samtal bäst fler i den krets av sex stater som varit närmast engagerade.

Om man i Pyongyang väntat att förslaget denna gång skulle accepteras är väl högst osäkert, och det man sett i media är ju att beslutsgången i frågan när de sydkoreanska representanterna infann sig i Vita Huset för att berätta om sina samtal var högst summarisk.

Men nu har man i alla fall slagit in på denna väg, och alldeles självklart är det en m,helighet som måste prövas.

Jag har ju skrivit tidigare i artiklar att man borde inleda direkta förhandlingar om ett fredsavtal efter det krig som avslutades 1953 med bara ett vapenstillestånd. Och inom ramen för dessa förhandlingar skulle det då vara naturligt att ta upp också frågan om att få Nordkorea att avstå från främst sitt kärnvapenprogram.

Om USA är redo till detta steg återstår att se. Intrycket är att den diplomatiska beredskapen för att nu verkligen ge sig in i förhandlingar med Nordkorea är begränsad.

Det är mycket som måste sorteras ut innan mötet verkligen kommer till stånd, och olika besked efter det inledande beskedet ger ett intryck av att man håller på att få lite kalla fötter i frågan.

Notabelt är dessutom att informationen om president Trumps beredskap för ett möte ännu inte har förekommit i nordkoreanska media.

Men mycket annat stod också på dagordningen i Bryssel.

För min del handlade det om diskussioner om USA:s respektive EU:s relationer med Kona samt om den digitala och högteknologiska utvecklingens mer geopolitiska konsekvenser framöver.

Den kinesiska satsningen inte minst på artificiell intelligens är massiv och målmedveten, och skulle dessa framtidsteknologier om ett decennium eller två komma att domineras av Kkna är det mycket i världen som kommer att förändras.

Och det är ju frågor som dessa som borde stå i centrum för en dialog mellan Bryssel och Washington i dessa tider.

Att diskutera ståltullar är att diskutera gårdagens i stället för framtidens frågor.

Oroande i Washington – nu viktigt med EU!

STOCKHOLM: Budskapet som kom ut från Stefan Löfven besök i Washington var allt annat än lugnande.

För detta skall förvisso inte Stefan Löfven lastas.

Han förde säkert fram den svenska och europeiska positionen i de viktiga handelsfrågorna, och än viktigare tror jag det var att han tagit med sig ett antal tunga företagsledare för att bära vittnesbörd.

Trump är inte känd för att vara en bra lyssnare, men uppenbart är att han stundtals lyssnar mer på företagsamhetens än på politikens företrädare.

Så det var ett smart drag.

Men så mycket effekt verkar det inte ha haft.

Efter mötet offentliggjorde ordföranden i Vita Husets ekonomiska råd Gary Cohen att han avgår eftersom han inte delar presidentens uppfattning i handelsfrågorna.

Och på presskonferensen hade Trump nya utfall, i detta fall främst riktade mot EU, och hotade t o m med att införa 25% strafftullar på import av fordon från EU.

Effekten på Sverige skulle bli betydande.

Det som nu träder fram är den verklige Trump.

Och på presskonferensen gjorde han också det alldeles korrekta påpekandet att i dessa frågor har han varit tydlig och konsekvent i ett kvarts sekel.

Nu har viktiga återhållande krafter lämnat Vita Huset, formella beslut om stål- och aluminiumtullar förbereds, EU-kommissionen slipar på sina motdrag och Trump hotar med dunderåtgärder efter det.

Det luktar augusti 1914. På handelsområdet, dock, men illa nog.

För vår del är samarbetet och sammanhållningen inom EU nu alldeles avgörande, liksom den dialog som EU kan upprätta med andra aktörer i den globala ekonomin.

Det är viktigt att nu sända de tydliga signaler som möjligen kan mobilisera de motkrafter i det amerikanska systemet som kan förhindra att saker och ting inte spårar ur alldeles.

Och det kan bara ske om EU uppträder tydligt och tidigt.

Att Sverige har ett fundamentalt intresse av detta är nog uppenbart för alla.

Vår export från våra framgångsrika företag motsvarar nu halva vår ekonomi, och försämras förutsättningarna för deras handel så försämras också förutsättningarna för handel, tillväxt och sysselsättning i Sverige.

Det var illavarslande i Washington.

Nu gäller det att agera.

Positivt från Berlin men helt annorlunda från Rom.

STOCKHOLM: Gårdagens positiva besked var att det äntligen blir en regering i Berlin, och gårdagens bekymmersamma besked var att det kommer att dröja ett bra tag innan det blot en regering i Rom.

Den nya upplagan av den stora koalitionen ger nu stabilitet i Tyskland under denna mandatperiod. Så långt är det plus.

Och det gäller inte minst med den viktiga roll landet i allmänhet och Angela Merkel i synnerhet spelar i EU-samarbetet. I dessa tider av Trump och Putin är det synnerligen viktigt.

Men oroande är dels att man kan fråga sig hur mycket av dynamik och reformkraft denna regering kommer att ha, och dels att högerpopulistiska AfD med detta blir det officiella oppositionspartiet i Tyskland med de långsiktiga möjligheter till ytterligare stärkt position detta kan innebära.

Om var det således var mest plus från Berlin i går var det enbart minus från Rom med det resultat som det italienska valet gav.

Ett helt nytt partisystem vällde fram.

De två tidigare stora partierna Partido Democratico – socialdemokratiskt men arvtagare också till det en gång så starka kommunistpartiet – och Forza Italia – en gång skapat av Berlusconi för arr ge landet ett modernt borgerligt parti efter kollapsen för de gamla Kristdemokraterna – minskade dramatiskt.

Och landets två största politiska partiet är nu i stället allmänpolitiska M5S och högerpopulistiska Lega, med det förra dominerande i landet södra delar och det senare i dess nordliga.

Att undersökningar tyder på att 44% av alla upp till 30 år röstade på M5S visar djupet av krisen för det etablerande politiska systemet i Italien.

Lega har tveklöst surfar på motstånd mot en migration över Medelhavet som upplevts som okontrollerad och på uppfattad ovilja från det övriga Europa att hjälpa till tillräckligt med att hantera situationen.

Och M5S har trotsat den genuina inkompetens man visat inte minst i sitt styre av staden Rom och ridit på växande misstro mot de tidigare då dominerande politiska kratrarna. Medan förra året Berlusconi svepte hem regionalvalen i Sicilien var det nu M5S som tog de rösterna.

Vad som kommer att komma ut ur detta är i hög grad skrivit i stjärnorna. Ingen mer rimlig koalition förefaller i detta läge vara möjlig, och att Lega och M5S skulle gå i koalition och med hjälp av ett litet och än mer extremt parti gå majoritet i parlamentet förefaller nog fortfarande mindre sannolikt.

Det som Italien behöver är rejäla strukturella ekonomiska reformer för att bryta en längre period när man successivt allt tydligare kommer på efterkälken i Europa – även om det finns delar av inte minst norra Italien som mitt i det allmänna eländet klarar sig bra.

Att detta skulle kunna komma ut detta valresultat framstår som milt sagt mindre sannolikt. Och därmed är det så gott som ofrånkomligt att denna del av den italienska krisen kommet att fortsätta.

Hur detta kommer att påverka EU i övrigt återstår att se.

Med en regering äntligen på plats i Berlin frustar man i Paris av iver att dra igång en ambitiös EU-reformeringen inte minst vad gäller ekonomisk styrning av eurozonen. Men med påtagliga risker för en mindre seriös finansiell hantering i Rom kommet det knappast att bli alldeles enkelt.

Och också andra röster gör sig nu gällande i den diskussionen. I helgen höll den nederländske premiärminister Rutte i Berlin ett s k linjetal om EU som visar vägar framåt men som också markerar tydligt att det på viktiga områden finns gränser för hur långt man är beredd att gå.

Var Sverige finns i dessa diskussioner är inte alldeles lätt att veta.

Med vad som händer och sägs i Rom och Haag påverkar också oss.

Och EU är allt viktigare också för oss i dessa tider av såväl Trump som Putin.

Oroande tider. Viktigt i Washington och Teheran.

HAUTE-SAVOIE: Att hitta ljustrycken i den internationella utvecklingen i dessa dagar är inte alldeles enkelt. Att den globala ekonomin, och dem europeiska diton, går bättre än på länge får dock skrivas på det positiva kontot.

Men i övrigt är det skralt.

President Putin ägnade hälften av sitt årliga anförande inför det ryska parlamentet härom dagen åt att beskriva olika nya främst strategiska vapensystem. Och det skedde i något som närmast var en multimediashow med allt vad därtill hörer.

En ny tung interkontinental robot för att ersätta ”tungviktaren” SS18 var kanske i sig ingen nyhet, men nu visades också hur denna och andra kunde förses med en hypersonisk glidare för att kunna penetrera varje tänkbart defensivt system.

Och han avslöjade också en kärnkraftsdriven kryssningsrobot med i princip obegränsad räckvidd och därmed möjlighet att anfalla överallt från vilket håll som helst. Putin hävdade att man hade provskjutit denna i slutet av 2017, och amerikanska uppgifter förefaller att bekräfta detta.

I grunden handlar dessa satsningar om att man är rädd för att olika avancerade amerikanska försvarssystem på sikt skal erodera trovärdigheten i de ryska strategiska nukleära systemen.

Rädslan kan förefalla överdriven, men är icke desto mindre reell. Kreml fruktar USA:s högteknologi, och gör allt för att skydda sina nukleära system.

I slutet av månaden kommer den rapport som president Trump beställt om hur USA:s olika robotförsvarssystem skall utvecklas, och det är mindre sannolikt att denna kommer att dämpa den ryska oron.

Detta är en farlig utveckling, där det ena steget riskerar att leda till det andra, och där den strategiska stabilitet som mödosamt framförhandlade avtal sedan ett antal decennier faktiskt producerat förr eller senare kommer att äventyras på allvar.

Och det är självklart att detta skapar nya risker inte minst i en situation som redan är påtagligt spänd.

Dagen efter president Putins vapenshow i Moskva framträdde så president Trump i Washington och förkunnade tullar på import av stål och aluminium under devisen att handelskrig är bra och lätta att vinna. Han åberopade, vilket är lika unikt som illavarslande, nationell säkerhet som skäl till sina åtgärder.

Detaljer kommer under den kommande veckan, men om inte beslutet blir tydligt annorlunda kommer med all säkerhet bestämda motåtgärder inte minst från Canada och EU som är långt mer berörda av åtgärderna inte minst när det gäller stål än vad Kina är.

Åtgärderna nu är allvarliga i sig, men än allvarligare som tecken på att Trump nu på allvar tar itu med den protektionistiska agenda han uppenbarligen är djupt övertygad om riktigheten av.

Och i detta ligger betydande risker för den världshandel vars utveckling vi alla ju är så beroende av – och inte minst de fattigare länderna.

De närmaste dagarna kommer också att se viktiga steg när det gäller relationerna i Mellersta Östern och inte minst när det gäller Iran och det viktiga nukleära avtal som ju Trump verkar fast besluten att underminera.

Han har ju ställt ett antal mer eller mindre omöjliga villkor för att gå med på att fortsatt respektera detta, och sagt att det är européerna som skall se till att dessa uppfylls. Ett element av politisk utpressning ligger utan tvekan i detta.

På måndag besöker den franske utrikesministern Le Drien Teheran för att se om det finns några marginaler på iransk sida i dessa frågor, men kommer men kommer med stor säkerhet att få ett mindre uppmuntrande besked på den punkten.

Av skäl som inte är svåra att förstå har man i Teheran begränsat förtroende för Trump. Om han inte respekterar redan ingångna avtal, varför skulle ha då respektera nya avtal?

Samtidigt som Le Drien är i Teheran är den israeliska premiärministern Netanyahu i Washington för sedvanlig show, och när han på måndag träffar Trump kommet man alldeles säkert att upprepa de militanta budskap vi hörde honom framföra i München nyligen och göra sitt yttersta för att få med Trump på dessa linjer.

Medan européer gör vad som möjligen kan göras för att förhindra nya konflikter i regionen, har vi således en situation där andra snarast förefaller att söka dem.

I samtalen såväl i Teheran som i Washington kommer det ofrånkomligen också att handla om Syrien.

Av den humanitära vapenvila som FN:s säkerhetsråd enades kring har det hitintills inte blivit någonting alls. Här ligger tungt ansvar på Damaskus och Moskva, men självfallet också på Teheran som nära allierad när det gäller art stötta upp den syriska regimen.

Detta oroar också Israel som verkar se Iran överallt, och nu inte minst i områden i Syrien som kommet allt närmare områden som Israel kontrollerar. Riskerna för en konfrontation i områden kring Libanon och Syrien med än mer aktiv roll av Israel har utan tvekan ökat.

Och här finns ju indirekt såväl Ryssland som USA med vad detta innebär vad gäller risker för ytterligare upptrappad konfrontation.

Så det kommer att finnas en hel del att hålla ögonen på såväl i Washington som annorstädes under den kommande veckan.

Innan dess har vi dock i morgon såväl viktigt val i Italien som besked i Berlin om medlemsomröstningen i SPD har get grönt ljus till en stor koalition eller inte.

Grundtipset är ny regering i Berlin och ny regeringsosäkerhet i Rom.

Men i morgon kväll vet vi bättre.