Cyber och världen mitt i sommaren.

VID MEDELHAVET: Efter några behagliga dagar i norra Italien är jag nu parkerad för en tid vid Adriatiska havets ljumma vatten, med vindar från Balkan i olika former då och då svepande förbi.

Sakta avstannar ju också den europeiska politiska kalendern.

Europaparlamentet har hemförlovats, och snart befinner sig de flesta politiska ledare någon annanstans än i sina huvudstäder.

Hemifrån nås jag av bulletiner med cybersäkerhet i centrum.

Och utan att ha några synpunkter på det aktuella ärendet – det kräver lite mer kunskap – är det förvisso hög tid att dessa frågor hamnar i centrum också i vårt samhälle.

Strax före sommaren presenterade regeringen en skrivelse i dessa frågor som på rimligt goda grunder knappt fick någon uppmärksamhet alls.

Med ett försiktigt uttryck kan sägas att den i sina operativa slutsatser inte imponerade.

Men frågorna kommer förvisso inte att försvinna. Tvärt om. De kommer att komma allt högre både på den nationella och internationella dagordningen.

I EU har nu Estland tagit över ordförandeskapet, och gör det med höga ambitioner på just cyberområdet.

Lite tillspetsar brukar jag säga att det finns två stater som tar cyberfrågorna på verkligt allvar – Kina och Estland.

USA borde självfallet finnas med på den listan, men i veckan kom nyheten att utrikesminister Tillerson planerar att avveckla den speciella avdelning i amerikanska UD som varit mycket betydelsefull för den globala utvecklingen av dessa frågor.

Under gågna år hade Sverige och USA, men också länder som Estland och Nederländerna, ett viktigt och på många sätt banbrytande samarbete i dessa frågor.

Men det var då det.

Från Kina kommer dock ständigt nya bulletiner.

Nu krävs det tillstånd också för att utländska företag i landet skall kunna använda VPN för att begränsa de negativa effekterna av de olika restriktionerna.

Och en ny cybersäkerhetslag går påtagligt långt i rent totalitära ambitioner.

Då är det viktigt att det finns krafter som står upp för friheten också i cybervärlden, och för den företagandets och de fria flödenas dynamik som så snabbt har omvandlat vår värld.

Och det är alldeles uppenbart till Tallinn som våra förhoppningar nu måste stå i dessa frågor.

Ett särskilt EU-toppmöte i Tallinn efter sommaren blir mycket viktigt.

I veckan var det tre år sedan nedskjutningen av malaysiska MH17 över separatistområdena i östra Ukraina och ett år sedan det tack och lov misslyckade kuppförsöket i Turkiet.

Den holländska polisutredningen i MH17-fallet fortsätter. Man har redan klargjort att nedskjutningen skedde av en enhet med s k Buk-robotar som hade kommit in från Ryssland och som sedan snabbt drogs tillbaka till Ryssland.

Nu går man vidare och försöker att fastställa också individuellt ansvar. När resultatet av de ansträngningarna kommer att publiceras vet jag inte, men intressant blir det.

Holländska polisutredningar tenderar att vara envisa saker.

Traumat av kuppförsöket för ett år sedan präglar fortfarande Turkiet, liksom den ökade distans mellan Turkiet och det övriga Europa som blev en konsekvens dels av den upplevda europeiska likgiltigheten inför detta och dels den politiska utvecklingen i landet sedan dess.

Om detta skrev jag i veckan i min månadskolumn för globala Project Syndicate.

Och gjorde det i påfallande bekymrad ton. Länk finns via Twitter.

Snart ett halvt år efter sitt tillträde förefaller administrationen Trump sjunka allt djupare in i sina egna problem.

De olika ryska härvorna, och utredningarna kring dessa, ter sig allt mer invecklade och eviga.

Samtidigt händer mycket lite när det gäller utlovade inrikespolitiska reformer – vad som kommer att ske med hälsovården och skattesystemet förefaller skriver i stjärnorna.

Och internationellt haltar åtskilligt.

Vad som förevarit i samtal mellan Trump och Putin vet vi föga om. Det vet man nog inte i Washington heller eftersom han valde att vara alldeles ensam. Bara Moskva vet.

Underligt, egenartat och t o m farligt i situationer som denna.

Peking lever inte upp till orimligt höga förväntningar om att leverera vare sig radikal förändring i Nordkorea eller radikalt ändrad handelsrelation.

Och vad blir då nästa steg?

I Mellersta Östern har Daesh drivits invit Mosul, men frågetecknen inför strategin för Irak därefter är många. Återuppbyggnad och försoning är avgörande – men om det talas det oroande lite.

Men Daesh biter sig anmärkningsvärt nog fortfarande fast i Raqqa och i Eufrats dalgång söderut därifrån. Det kan bara vara en tidsfråga innan det ändras – men det har sagts frekvent under i alla fall tre kvarts år sedan offensiven mot dessa områden inleddes på allvar.

Det är efter Daeshs territoriella fall som de verkliga politiska problemen börjar.

I Irak har kurdregionen KRG förkunnat en folkomröstning om självständighet till efter sommaren. Utgången av den är en självklarhet, men lika klart är alla alla stater i regionen tydligt och klart motsätter sig en sådan självständighet.

Hur skall detta hanteras?

I Syrien fortsätter USA att beväpna de kurdiska PKK-anknutna grupper man behöver för striden mot Daesh, men vars agenda självfallet ytterst är en annan.

Och samtidigt har man inställt det väpnade och övriga stödet till de mer eller mindre moderata grupperingar man tidigare fäst förhoppningar till. I Damaskus och Moskva borde tillfredställelse vara stor.

Men en vapenvila i sydvästra Syrien har lett till missmod i Israel, och den politiska komplexiteten i norra Syrien bara tilltar.

Och i Israel och dess ockuperade områden håller situationen i Jerusalem – alltid känslig – på att spetsas till. I Gaza tilltar desperationen.

För Europa är situationen i Libyen alldeles avgörande. Strömmen av migranter över Medelhavet till Italien är långt större än vad som kan accepteras.

Och det handlar i allt väsentligt om migranter. Förra året dominerande från Nigeria. I år dessutom mycket från Bangladesh. Människosmugglare tjänar grova pengar på människors desperation.

Nu talas om försök till fredssamtal i Paris mellan de dominerande av landets två stridande grupperingar. Risk för att konflikten i Gulf-regionen, vars stater stödet olika fraktioner i Libyen, kommer att komplicera arbetet.

Vi får se.

Men konflikten i Gulf-regionen fortsätter.

Det verkar som om utrikes- och försvarsdepartementen i Washington fått tyst på Vita Huset för ögonblicket, och man försöker, dock hitintills utan framgång, att medla fram en lösning.

Lite stapplande europeiska försök har också förekommit. Och nu kommer också Turkiets Erdogan till regionen med tydlig agenda.

Samtidigt trummas det på krigstrummor i Vita Huset mot Iran.

Att Iran minutiöst respekterar det ingångna nukleära avtalet går inte att förneka, och då verkar man lätt desperat att söka andra strider.

Här finns betydande risker, och här kommer mycket tydligt Europa, liksom f ö världen i övrigt, att vara på kollisionskurs.

Hela regionen är besvärlig.

När vi på ett möte i London för några veckor sedan försökte att blicka framåt sade jag att med nuvarande trender är det mer än 50% risk för att vi inom ett år eller så har en ny krigisk konfrontation antingen i Gulf-regionen eller kring Gaza – och möjligen i bägge områdena.

Jag kan bara hoppas att jag kommer att ha fel.

Så det finns åtskilligt att försöka att fortsätta att följa under dessa lite latare och påtagligt soligare sommarveckor.

Och alldeles strax semester!

STOCKHOLM: I morgon förmiddag lämnar jag huvudstaden här och kommer enligt gällande planer inte att återkomma förrän en bra bit in i augusti.

Jag har visserligen en diskussion om de digitala framtidsutsikterna som jag lovat deltag i på onsdag – för säkerhets skull i Neapel – men sedan är det tämligen så tomt i kalendern under åtskilliga veckor.

Semester, tror jag att man brukar kalla det.

Utlokaliserad till Adriatiska havets påtagligt solsäkra kuster.

Och det innebär att det också blir lite sparsammare med uppdateringar och kommentarer här.

Alldeles tyst brukar jag dock inte vara, men det får ju bli beroende av om det händer någonting av betydelse eller ej.

Trevlig sommar!

Inget G20-sammanbrott – men genombrott mellan EU och Japan.

STOCKHOLM: Det nu avslutade G20-mötet i Hamburg kommer sannolikt inte att gå till historien för så mycket mer än att Angela Merkel lyckades undvika ett totalt sammanbrott.

Vad gäller klimatfrågan var det 19 nationer mot USA, och det konstaterades också i den avslutande kommunikén.

De besvärligaste diskussionerna var uppenbarligen de kring handel. Också här har ju USA under president Trump en något avvikande inställning.

I fokus var USA:s hot om att ensidigt vidta åtgärder mot import av stål, vilket alldeles säkert skulle utlösa motåtgärder från såväl USA som andra handelsmakter med alla de konsekvenser detta kunde få.

I grunden finns det ett problem med överkapacitet i Kina. Att detta skulle kunna beskrivas som att Kina subventionerar den övriga världens stålkonsumtion är det få som bryr sig om. Man är intresserade av att värna den egna stålindustrins positioner, och det gäller då i all synnerhet i USA.

Risken för att det blir som efter G7-mötet i Taormina – alla vädjar till Trump att inte lämna Paris-avtalet, varefter han åker hem till Vita Huset och gör just detta – finns möjligen nu också, men den formel med rapport om situationen i augusti och någon typ av åtgärder i november borde medföra att den risken i alla fall reducerats.

Och det är ju alltid något.

På den världsekonomiska scenen är den avgörande nyheten snarast genombrottet i förhandlingarna mellan EU och Japan om ett frihandelsavtal. Det handlar om två ekonomier som tillsammans svarar för en tredjedel av den globala ekonomin.

Och att detta avtal nu kommer till stånd har i alla fall delvis sin grund i att president Trump frångick det frihandelsavtal TPP som Obama-administrationen hade förhandlat fram med Japan och tio andra länder.

Den amerikanska helomvändningen, som uppfattats mycket negativt i berörda länder, ledde till ny fart i förhandlingarna teed EU och till det mycket betydelsefulla genombrott vi nu sett.

Inte minst för Cecilia Malmström måste detta vara mycket tillfredsställande. Först det viktiga avtalet med Canada, och nu detta med Japan. Det handlar om europeiskt globalt ledarskap i de viktiga handelsfrågorna.

I Hamburg träffades också presidenterna Trump och Putin för första gången.

Vad detta möjligen resulterade i återstår att se.

Det talades om någon form av vapenvila i någon del av Syrien. Det har vi dessvärre hört förut, och situationen ser tilltagande komplicerad ut.

Det talades uppenbarligen om Ukraina, när Washington nu utsett erfarna Kurt Volker till sin särskilde representant. Och det skall inte glömmas att också Paris vill visa ny aktivitet i frågan.

Och det talades cyberfrågor med en gemensam arbetsgrupp om cybersäkerhet som resultat. Där finns det nog anledning att sätta en del frågetecken i kanten.

Allvarligt bakslag med Cypern.

STOCKHOLM: Efter många månader av energiska ansträngningar meddelades FN:s generalsekreterare Guterres i dag att försöken att nå en fredsuppgörelse om Cypern åter misslyckats.

Det är ett mycket betydande bakslag med potentiellt mycket betydelsefulla konsekvenser.

Intill för några dagar sedan nåddes jag av hoppfulla rapporter från samtalen. Och även efter sammanbrottet tidigare i dag har jag talat med dem som beskrivit flexibilitet också i tämligen så avgörande frågor.

Men till slut gick det ändå inte.

Det är mer än ett decennium sedan det föregående försöket. Då nådde man fram till en uppgörelse, men denna fälldes så i en folkomröstning av den grekcypriotiska sidan.

Hur lång tid det kommer att ta nu – om ett nytt försök över huvud taget kommer att göras – tror jag ingen just nu är beredd att spekulera kring.

Viktigt är att man försöker att undvika att skylla på varandra. De inledande uttalandena har varit bra i alla fall på den punkten. Men förr eller senare är det risk för att detta inte längre kommer att hålla.

En tämligen säker konsekvens är att det som möjligen finns kvar av Turkiets EU-process nu inte kommer att kunna röra sig framåt, och det alldeles oavsett var huvudansvaret för misslyckandet ligger. Från Cyperns sida kommer processen fortsatt att blockeras.

Och detta kommer i sin tur att få destabiliserande konsekvenser.

Längre än så skall nog inte spekulationerna i dag föras. Det är illa som det är.

Men Europas utmaningar i sydöstra Europa och östliga Medelhavet har plötsligt blivit markant mycket svårare.

Ett mer splittrat Bosnien?

SPLIT: Det var mitt på dagen i tisdags vi landade i Zagreb, tog oss via
Priedor och Kozarac till Banja Luka, och sedan dess har det varit dagar med de ledande bosnienserbiska, bosniakiska och bosnienkroatiska politiska företrädare i Banja Luka, Sarajevo och Mostar.

Och nu har vi kommit till Split nere vid adriatiska kusten och flyger härifrån åt lite olika håll – i mitt fall tillbaka till Stockholm.

Det har varit en resa genom skiftande såväl geografiska som politiska zoner. Från Donau-biflödenas slättland över Bosniens berg ner till Medelhavets klimat och kust.

Avsikten var att ta lite av temperaturen på den politiska och ekonomiska utvecklingen i Bosnien ett år före de viktiga val som planeras till nästa år.

Det blev, som vanligt, en både sammansatt och splittrad bild.

Den s k reformagenda som sedan ett par år tillbaka är i fokus för EU:s ansträngningar började väl hyggligt men har nu stagnerar i takt med att de politiska motsättningarna ökat.

Om glaset är halvt fullt eller halv tomt kan man diskutera – före valet torde det hur som helst inte hända så mycket mer.

Samtidigt arbetar man med att svara på de över tvåtusen frågor man fått från EU-kommissionen efter det att denna fått uppgiften att yttra sig över landets ansökan om medlemskap i EU.

I september skulle man enligt plan lämna in svaren, men det blir knappast i år med de olika förseningar man nu ser.

Att perspektiven skiljer sig mycket åt från de olika företrädare vi mött är knappast särskilt sensationellt. Bosniens konstitutionella och politiska spänningar ät knappast någon nyhet.

Däremot är det oroande när det talas om successivt ökade spänningar och successivt minskad förståelse mellan olika grupper också i den yngre generationen.

Och oroande är att så mycket av det politiska spelet handlar om att säkra makten genom att spela på nationella farhågor.

Politiken är oftast farligt tillbakablickande, och farligt fattig på konstruktiva framtidsperspektiv. Och det gäller så gott som över hela linjen.

Ekonmiskt talas det nu om tillväxt, vilket är glädjande, men den brutala realiteten är att många inte minst unga talar om att lämna landet och att många också gör det.

I någon utsträckning gäller detta hela Balkan. Men i Sarajevo hade bara en EU-ambassad förra åter utfärdat 25.000 visum för att flytta till och arbeta i det landet.

EU-perspektivet är avgörande för att få landet att röra sig framåt, men har dessvärre tappat i trovärdighet och därmed kraft under senare år. Det var mycket tydligt i våra olika samtal.

Och många tror helt enkelt inte på det alls – och är ty följande inte beredda att acceptera de reformer som krävs för att få landet på fötter.

Kring allt detta kommer vi från ECFR:s sida nu att formulera våra observationer och rekommendationer.

Utvecklingen på Balkan och i Bosnien kräver Europas uppmärksamhet om inte de söndrande krafterna skal ta överhanden igen.

Och det finns förvisso de som är beredda att ge en sådan utveckling en knuff framåt. De farorna måste mötas med tydlig och trovärdig EU-politik.

Det finns en del att göra för att se till att vi verkligen får en sådan.

Förvirring och osäkerhet i London.

LONDON: En halv dag och en kväll med diskussioner i kvalificerat sällskap har knappast bringat så mycket mer klarhet i den komplicerade brittiska situationen just nu.

Kretsen av rådgivare till Center for European reform är både bred och djup när det gäller förankring, erfarenhet och kompetens. Namnen känns igen.

Men alla famlar i en situation av tilltagande oklarhet.

Ingen ser att den sittande regeringen har en klar väg framåt.

Vissa är övertygade om att det blir en svängning till någon form av ”mjukt Brexit”. Någon med betydande tyngd ser situationen som så osäker att risken för att man bara ramlar ur allt är hög. Andra tror att en period av förvirring kan skapa oväntade nya öppningar.

På en punkt var alla mer eller mindre tydliga. Tecknen på en av avmattning i den brittiska ekonomin blir allt entydigare. På ett år har landet gått från den starkaste till den svagaste tillväxten i G7-kretsen.

Och flera talade om att osäkerheten om Brexit nu börjar på påverka tydligt. Om sex till nio månader kommer det att se betydligt mer besvärligt ut, sades det.

Vilka effekter detta kan få på Brexit-politiken kan man bara spekulera kring.

Men just nu är osäkerheten i den brittiska politiken stor.

En Labour-regering under den trotskistiske Jeremy Corbyn är inte omedelbart förestående men heller långt ifrån en omöjlighet. Och en brytning såväl i det konservativa partiet som i Labour när de riktigt besvärliga besluten närmar sig under det kommande året alls ingen omöjlighet.

Med detta som bakgrund beger jag mig i morgon med en ECFR-grupp till Bosnien.

På eftermiddagen kommer vi till Banka Luka i landets serbiska del. Det är åtskilliga år sedan jag var där senast.

Där träffar vi alla från Milorad Dodik till olika oppositionsföreträdare, och jag vill absolut se den återinvigda Ferihadija-moskén.

På onsdag fortsätter vi så till Sarajevo.

London och Bosnien härnäst för min del.

STOCKHOLM: Nej, något Almedalen blir det faktiskt inte för mig denna sommar. Beklagligt, men sant.

Och i detta ligger alls inget annat ställningstagande än att det finns annat den kommande veckan som jag ansett att jag bör ge prioritet.

Men en del av det lätt hysteriska minglandet kommer jag alldeles säkert att sakna.

I morgon är det därmed London i stället för Visby som är min destination.

Vi har ett längre möte med det rådgivande rådet för ledande brittiska tankesmedjan Centre for European Reform (CER).

Så det blir lunch, eftermiddag och middag kring ett enda ämne – EU utan Storbritannien och Storbritannien utanför EU.

Om vi förmår att se genom dimmorna och formulera några kloka tankar återstår att se. Den som är intresserad av att följa dessa frågor flört klokt i att följa CER:s hemsida.

Slående i går i Strasbourg var att se den isolerade Theresa May.

Hon var där, men ändå knappt inte. Ensam på sin plats. Kom och gick utan att det knappt ens noterades. Deltog inte alls i det allmänna minglet – och saknades inte heller.

På tisdag morgon ger jag mig iväg med ECFR till Bosnien för att se på läget där inte minst inför viktiga avgöranden som kommer under främst det kommande året.

Under tre dagar kommer vi att besöka och ha samtal i Banja Luka, Sarajevo och Mostar.

Och det är viktigt just att vi besöker landets olika delar och lyssnar på de tveklöst lite olika perspektiv som man möter i dessa städer.

Och jag har försökt att påverka planeringen så att det förhoppningsvis blir något annat intressant besök också.

Sent torsdag kväll hoppas jag dock vara hemma i Stockholm igen för de sista flämtande dygnen innan sommar och semester börjar på riktigt.

Vid det laget har president Trump redan anlänt till Polen, haft möten med olika länders ledare där, diskuterat energifrågor och hållet ett anförande i anslutning till muséet till minne av Warszawa-upproret 1944.

Därefter fortsätter han sedan till Hamburg och det G20-toppmöte där som också kommer att se hans första möte med president Putin.

Kring detta kommer der alldeles säkert att vara betydande uppmärksamhet. Finns förutsättningar för framsteg när det gäller Syrien? Hur kommer Eyssoands agerande gentemot Ukraina att tas upp av president Trump och andra ledare där?

På den senare punkten var emellertid Ukrainas president Poroshenko tämligen förtröstansfullt efter kontakter nyligen med presidenterna Trump och Macron när vi talades vid i Strasbourg i går.

Med olika västliga ledare och med Kina kan det bli mer spänt om såväl klimatfrågan som handelsfrågor med hotet om amerikanska kraftiga begränsningar av sin stålimport i centrum.

Möjligen kommer vi i marginal av G20 också att kunna notera genombrott när det gäller ett viktigt frihandelsavtal mellan EU och Japan.

Cecilia Malmström signalerade med vit rök efter sina samtal i Tokyo i dagarna, och det vore en betydelsefull signal.

Åtskilligt annat står också på G20:s dagordning. Cybersäkerhet. Afrika. Nordkorea. Det finns all anledning att följa vad som sker.

På plats i Hamburg finns inte bara den omedelbara G20-kretsen. Norges statsminister Erna Solberg tillhör också de speciellt inbjudna.

Under de kommande dagarna fortsätter också de viktiga högnivåsamtalen om Cypern i Genève. Det jag snappat upp är hitintills mer optimistiskt än vad det finns anledning att förvänta sig.

Men om något av allt detta tränger genom bruset i Almedalen vet jag inte.

Världen brukar tyvärr kännas långt borta från Visby.

Mäktigt och minnesrikt farväl till Helmut Kohl.

STOCKHOLM: Det blev en stark och minnesrik dag i Strasbourg och Speyer i går när Europa och Tyskland, och faktiskt världen i övrigt, tog ett sista avsked av Helmut Kohl.

Det var första gången någonsin som en ceremoni av detta slag ordnades i Europas namn och i Europaparlamentets byggnad i Strasbourg. Men Helmut Kohl var en av Europas mycket få hedersmedborgare.

Till Strasbourg kom i går så gott som alla i ledande politisk ställning i dagens Europa och åtskilliga av de som en gång var i ledande ställning i vår del av världen.

Det var symbolik i riklig mängd, men det var också tung substans i de tal som ceremonin bjöd på.

Var och en med intresse i Europas moderna historia rekommenderas att ta del av dem.

Det lönar sig.

Jean-Claude Juncker höll tal också i sin egenskap av nära vän, och band skickligt ihop de olika delarna av Helmut Kohls europeiska gärning.

Han berättade, bland mycket annat, om hur Kohl hade fallit i gråt när EU-toppmötet 1997 hade fattat det historiska beslutet om att inleda förhandlingar om utvidgning med de centraleuropeiska länderna, och då inte minst Polen.

Donald Tusk talade inte bara som Europeiska Rådets ordförande, utan också som en person från det Gdansk där Solidarnosc bröt fram och som också gjort Kohl till en hedersmedborgare.

Bill Clinton sade att han ”älskade” Helmut Kohl och beskrev hur denna ställts inför större och viktigare frågor är de flesta andra under sitt politiska liv, och besvarar dem på ett sätt som gjort Europa och världen långt bättre.

Dimitri Medvedev från Ryssland hade inte alldeles lätt i denna skara, men det var viktigt med en röst också från Ryssland denna dag.

Angela Merkels tal var viktigt för många,och alldeles säkert hade hon vägt varje ord noga.

En gång var det Helmut Kohl som lyft fram henne och gett henne en politisk möjlighet. Men relationen hade inte alltid varit enkel. Jag skulle en dag kunna ge mina små bidrag till den historieskrivningen.

Det handlar om två var och en på sitt sätt stora politiker som dominerar sin respektive europeiska tid.

I sitt tal berättade hon om bland annat vad det hade betytt för henne och många andra på andra sidan av muren i Tyskland när Kohl i sitt skåltal till DDR-ledaren Honecker 1987 hade talat om orättvisan i Tysklands delning. Det var ord som då mycket få vågade eller ville uttalad.

Emanuel Macron, som företrädare för en yngre generation, talade om att det dagens Europa som till betydande del skapats av Helmut Kohls insatser. Och alldeles självklart om den försoning mellan Frankrike och Tyskland som ju tidigare så omstridda Strasbourg är själva symbolen för.

Efter ceremonin, och det myckna minglet, i Strasbourg bar det vidare till Speyer vid Rehn med dess mäktiga tusenårig katedral där också åtta av den tidiga medeltidens kejsaren i ”det romerska riket av den tyska nationen” vilar.

Minnesceremonier har alltid symbolik, och åtskilliga hade önskat stora ceremonier vid Berlin, kanske vid Brandenburger Tor där muren en gång stod.

Men Kohl hade själv önskat ceremonien i Strasbourg, och katedralen i Speyer minns jag själv hur han ofta talade om. Det var Rehn-landet som var hans hemland i Tyskland och Europa.

I dess mäktiga murar sökte han som ung pojke skydd under krigets allierade bombraider mot hemstaden Ludwigshafen och dess stora industrier.

Det blev nu den största avskedsceremoni som Tyskland sett sedan avskedet av Konrad Adenauer 1967.

Hans kista ankom till Speyer på en båt på Rhen. Så hade det varit med Adenauer också.

Och inne i katedralen samlades 1.500 gäster från hela Tyskland. I Speyer fanns hela Berlin. Och därtill några av de internationella gäster som man varit alldeles speciellt angelägna om.

USA:s f d president Bill Clinton, Luxemburgs f d premiärminister Jean-Claude Juncker, Österrikes f d förbundskansler Wolfgang Schüssel och jag.

När mässan var slut kom det sista officiella avskedet när Tysklands försvarsmakt på det sätt som är landets tradition gav en sista militär hedersbetygelse på platsen utanför domen. Nu hade dock regnet börjat att falla lätt.

Och därefter var vi några ur den mindre kretsen som samlades på en av de restauranger uppe vid vinbergen i Pfalz som hade tillhört Kohls favoriter. Det blev rätt sent.

Det var en dag att minnas – och en dag med minnen över det som skett.

När Helmut Kohl tillträdde som Tysklands förbundskansler stod en halv miljon sovjetiska soldater på tysk jord, muren delade inte bara Berlin utan världen i dess helhet, och den Europeiska Gemenskapen hade tio medlemsländer.

Dagens Europa saknar förvisso inte sina utmaningar, men de förändringar som kom att ske till alldeles avgörande delen under Kohls 16 år som Tysklands förbundskansler, och till icke oväsentlig del på grund av hans ledarskap, har lagt en ny och oerhört mycket bättre grund för framtiden.

Och nu är det denna framtid som är vårt ansvar.