Veckan som kommer

STOCKHOLM: Söndagkväll med lite av förberedelser inför den vecka som kommer.

I morgon måndag tar vi i Stockholm mot FN:s katastrofsamordnade John Holmes.

Med honom kommer självklart mycket av samtalet att handla om Haiti – det är han som håller i FN:s alla trådar i den insatsen. Men det finns anledning att diskutera också områden där vi kan vänta oss nya utmaningar framöver.

På tisdag åker jag så till Paris.

Jag är bl a inbjuden att tala på en stor konferens – Global Zero Summit – om ett av detta års viktigare ämnen – kärnvapennedrustning.

Men det blir självfallet också samtal med bl a min franske kollega Bernard Kouchner.

Därifrån åker jag på onsdag till Riga för olika samtal om Lettlands situation.

Relationerna med grannländerna förblir bland det allra viktigaste i vår politik, och vi har all anledning att fortsätta vårt tydliga stöd till Lettland när det gäller hanteringen av dess ekonomiska situation.

Tidigt torsdag morgon återvänder jag till Stockholm bl a för regeringssammanträde i Stocholm.

Och på fredag bär det av till den stora årliga säkerhetskonferensen i Munchen.

Samtalen här brukar vara intensiva – detta är ju något av den internationella säkerhetspolitikens Davos.

Från Munchen går min väg sedan vidare direkt till Mexico City – men då börjar vi komma in på veckan efter den som nu inleds.

Viktiga FN-uppdrag

Det var glädjande att Ban Ki-moon beslutade att ge Margot Wallström uppdraget som speciell representant för att bekämpa sexuellt våld mot kvinnor i olika konflikter.

Det var ett tag sedan regeringen föreslog henne till detta uppdrag, och hon och jag har också sedan dess haft kontakt om processen.

Tidigare i veckan hade jag också ett samtal med Ban Ki-moon för att ge honom de sista argumenten, och i går talades Margot och jag vid om det besked vi bägge då väntade.

På kort tid har vi nu fått två svenska på FN-uppdrag.

Staffan De Mistura fick ju ett av de tyngsta och besvärligaste uppdragen i FN-systemet just nu när han utsågs till att efterträda Kai Eide i Aghanistan.

Också Staffan och jag har självklart haft kontakt genom denna process, och vi har också diskuterat de olika sätt som vi kan ge honom stöd på.

Från mörkret stiga vi mot ljuset

Sakta går så detta års möte i Davos mot sitt slut.

Mediabevakningen av årets möte har varit betydande – Washington Post tillhör de media som gett en bra översikt över många av debatterna dessa dagar.

Efter morgonens diskussion om frihet och säkerhet på nätet deltog såväl Anders Borg som jag själv i en informell diskussion med bl as IMF-chefen Dominique Straus-Kahn och andra om den globala ekonomiska utvecklingen inte minst ur ett sysselsättningsperspektiv.

Medan jag minns Davos för ett år sedan som den djupa dysterhetens dal – världskonomin befann sig i en störtdykning som ingen kunde förutse slutet på – är vi nu i en situation där återhämtningen nu går snabbare än vad vi tidigare vågat att tro på.

IMF har nyligen publicerat en uppdaterad prognos som talar om en global tillväxt på närmare 4% under detta år – med Asien och de nya tillväxtmarknaderna mycket tydligt i täten.

Men vi vet av erfarenhet att det tar sin tid innan en uppgång av detta slag leder till att också den öppna arbetslösheten börjar att vika nedåt. Och dit har vi knappast kommit än.

Och osäkerheterna skall vi inte bortse ifrån.

Även om få verkar tro på en ny nedgång innan uppgången riktigt fått fart är oron inför hanteringen av de offentliga skuldberg som byggts upp i olika länder mycket påtaglig. Det talas om en global skuldbomb som det kommer att ta sin tid och betydande svårigheter att desarmera.

Men kontrasten mot förra året är mycket tydligt.

Då dök världsekonomin ner i mörker – nu är det tydligt att vi åter stiger upp mot någon typ av ljus.

Anders Borg har – tillsammans med Gunilla Carlsson – sedan dess satt sig på ett plan tillbaka till fäderneslandet, och det blir min uppgift att mer officiellt företräda fäderneslandets färger här under kvällens sydafrikanska middag.

Det skall nog gå bra.

Försvara friheten på nätet 5

Efter gårdagens mer geopolitiskt orienterade diskussioner för min del här i Davos – Ukraina, Afghanistan, fredsprocesser m m – har jag ägnat början av denna dag åt de snabbt växande frågorna om friheten och säkerheten på nätet.

Alla som mer seriöst sysslar med dessa frågor är i dag seriöst oroade.

Vårt beroende av nätet i alla avseenden växer mycket snabbt. Det handlar inte bara om den nytta vi individuellt har av det, utan att den ena avgörande samhällsfunktionen efter den andra, nationellt såväl som globalt, blir avhängigt av att nätet är säkert och tillförlitligt.

Hackerattacker har följts av en snabb utveckling av mer eller mindre avancerad nätkriminalitet. Och vi ser en mycket snabb utveckling av såväl olika former av nätattacker som av spaning och direkta konfliktförberedelser på nätet som bara kan utföras av statliga eller statsstödda aktörer.

Med bl a Microsofts säkerhetschef Craig Mundie och ITU:s generalsekreterare Hamadoun Touré diskuterade vi möjligheterna till ett bättre internationellt samarbete för att såväl etablera grundläggande rätt till frihet på nätet som överenskommelser som säkrar ett bättre försvar av detta allt viktigare nät.

Hamadoun Touré beskrev detta som nödvändigheten av ett fredsavtal innan kriget bryter ut. Det pågår en upprustning för cyberkrig som förr eller senare riskerar att få allvarliga effekter för våra samhällen, och det kommer nu att behövas en kraftfull förebyggande internationell diplomati i dessa frågor.

När blir en nätverksattack mot ett land en attack mot detta land i folkrättslig mening, och vilken rätt till motåtgärder av olika slag kommer då att finnas?

Frågor som dessa är svåra i sig, och blir än mer komplicerade när det är utomordentligt svårt att fastställa var det egentliga ansvaret för en attack ligger.

Europarådet har tagit ett första steg genom konventionen mot cyberkriminalitet, och till denna har USA anslutit sig. Alldeles säkert kommer vi att se nya internationella initiativ på dessa områden under kommande år.

Det är viktigt, men icke mindre viktigt blir då att ständigt hålla frihets- och integritetsperspektivet mycket starkt.

Här måste Sverige spela en viktig roll – vi vet att det finns de som är inriktade på reglering nästan för regleringens egen skull, och det finns förvisso regimer för vilka nätets frihet är ett direkt hot.

En sak är tydligt – här har vi en av kommande års viktigaste och svåraste politiska frågor.

Oroande från Ukraina

Det blev en ytterligt välbesökt lunch om presidentvalet i Ukraina, men en som lämnade en del bekymmersamma frågor efter sig.

Från olika delar av Ukraina medverkade såväl Yulia Timoshenko som Viktor Yanukovich och svarade på frågor från oss i Davos.

Timoshenko var tydlig när det gällde den europeiska orientering som hon ville se i Ukraina. ”Vi skall bygga Europa i Ukraina”, och hon talade också om vikten av det omfattande avtal med EU vi ju nu förhandlar om.

Tongångarna från Yanukovich var helt annorlunda.

Europa nämndes över huvud taget inte, utan i stället talade han om det ekonomiska närmandet mellan Ryssland och Kazakhstan och föreföll menade att detta var någonting som Ukraina borde ansluta sig till.

Och jag ser att han i tidningsuttalanden tror att det skulle gå att förena det omfattande frihandelsavtalet med EU med att delta i en tullunion med dessa två länder. Här finns alldeles uppenbart en brist i insikt om verkliga förhållanden – och det oroar.

Att han nu dessutom uttalar sig för att omförhandla avtalet med IMF och gör det mot bakgrund av populistiska utgiftslöften gör inte saken så mycket bättre.

Det är möjligt att detta kan föras på kontot valrörelseretorik – men so oder so var det knappast något som lugnade den imponerande stora skara som hade samlats i Davos för att diskutera Ukraina.

Lätt kaotiskt – men kreativt

Dagarna i Davos har alltid någonting lätt kaotiskt över sig – och nu har det börjat.

Mycket handlar självfallet om alla de organiserade diskussionerna och debatterna här. En del av dem har betydande värde – och många av dem kan man numera följa via nätet på ett sätt som är mycket bra.

Därtill kommer de olika s k bilaterala möten som man försöker att ordna i förväg – risken är dock att man fyller agendan till och över bristningsgränsen med sådana.

I slutändan domineras det mesta av de personer man helt enkelt stöter på och har anledning att prata med.

Nyss var det Greklands premiärminister Papandreou som jag sprang på. Och vi hade en hel del att talas vid om – från erfarenheter av ekonomiska kriser till aktuell utrikespolitik i sydöstra Europa.

Utrikesministerkollgor i parti och minut snubblar man också över.

Och Abdullah Abdullah från Afghanistan – Karzai’s ledande utmanade i presidentvalet förra året – hann jag också med att ta en snabb kopp kaffe med för att också diskutera hans syn på det nya årets olika utmaningar.

Davos är ofta platsen där länder med ambitioner försöker att fånga världens uppmärksamhet.

I år är den sydafrikanska närvaron mycket påtaglig, Indien finns runt varje hörn och Kina förekommer även här i nästan varje samtal. Men också Sydkorea – i år ordförandeland i den allt viktigare G20-kretsen – finns på plats från president och nedåt.

Nu bär det av till lunch för att diskutera Ukraina inför andra ronden av presidentvalet.

De två kandidater som slogs ut i första omgången finns närvarande här – de två som nu tävlar om väljarnas gunst kommer vi att ha uppkopplade på videolänk från valrörelsen.

Och ute lyser solen över de vackra alperna…

Destination Davos

På väg genom Schweiz till Davos och diskussionerna på World Economic Forum där.

Dagens stora konferens om Afhanistan i London gick bättre än väntat.

Även under dagens betydligt större sessioner blev det diskussioner med substans.

De afghanska representanterna var tydliga med att understryka att de vill se ett tydligt afghanskt ledarskap i de olika processerna.

Men nu skall pappret från London omsättas i praktisk politik i den komplicerade verkligheten kring Hindu Kush.

Och om några månader samlas vi igen i Kabul för att mer i detalj värdera den viktiga processen.

Men nu är det Davos som är destinationen.

I morgon bitti börjar jag där med en diskussion med bl a den palestinske premiärministern Salam Fayyad.

Med Miliband

I dagens SvD skriver min brittiske kollega David Miliband och jag om utmaningarna i Afghanistan inför dagens stora konferens här i London.

Nu tar jag mitt pick och pack och vandrar upp mot Lancaster House där konferensen strax tar sin början.

Början om Afghanistan

Intressanta samtal med ledningen för den konservativa oppositionen här, en del besök i bokhandlar och sedan två olika middagar på temat Afghanistan – det blev dagen i London för mig.

Konferensen här torsdag kommer att samla ett 70-tal delegationer, och det är rätt uppenbart att det kommer att bli svårt att få ett mer genuint meningsutbyte i en så stor krets.

Desto värdefullare var då kvällens middag med ca 15 av de mest tongivande utrikesministrarna när det rör just Afghanistan – USA, Kina, Indien, Pakistan, Turkiet, Egypten, Jordanien, Canada, Japan, Australien, EU och några av oss andra européer.

Det blev en både spännande och spänstig diskussion.

Jag tillhörde dem som betonade betydelsen av ett rimligt parlamentsval nästa år – med de möjligheter till breddad bas dessa kan innebära – men som samtidigt inte är överförtjust över för många uttalanden om att vi skall börja dra tilbaka trupper 2011 och söka överenskommelser med talibanerna.

Det var helt klart de politiska insatserna som sågs som avgörande i vår diskussion – även om säkerhetsinsatserna självfallet är mycket viktiga.

Och vi spenderade också en hel del tid på frågan om utvecklat regionalt samarbete i Syd- och Centralasien. Nog så viktigt.

I morgon bitti drar så konferensen mer officiellt igång.

Och mot mitten av eftermiddagen måste jag flyga iväg i riktning Davos.

Till London

Arla iväg till London för den stora Afghanistan-konferens som inleds med mottagning och middag i kväll innan vi sätter oss ner i Lancaster House för överläggningar i morgon.

Själv passar jag på att besöka också den konservative oppositionsledaren David Cameron och hans skuggutrikesminister William Hague.

Storbritannien går till val under de närmaste månaderna, och de flesta bedömare räknar med ett regeringsskifte. Valrörelser är dock någonting man alltid skall ha stor respekt för.

Vi kommer alldeles säkert att tala om EU:s utveckling.

Det finns en olycklig och problematisk tendens till Europa-skepticism i delar av det konservativa partiets politik, och det är viktigt att de har en verklighetstrogen bild av hur alldeles avgörande det europeiska samarbetet är för våra möjligheter inte minst globalt.

Gårdagen förblir gårdag. Det är det europeiska framtiden som är framtiden.

Timmarna i Lonon innan Afghanistan-mötena drar igång ger mig väl också en viss möjlighet att lite ta temperaturen på den parlamentsundersökning om bakgrunden till Irak-kriget som nu pågår. Just i dag är det de folkrättsliga frågorna som står i fokus.

I allt resande var det ett bra tag sedan jag var i London – jag träffar däremot utrikesminister David Miliband titt som tätt på olika andra ställen – så jag ser fram emot att återse bekanta gator, vänner och miljöer.

Men nu blir det London i dag och huvuddelen av morgondagen – sedan bär det av till bergen i Schweiz och de sedvanliga diskussionerna på World Economic Forum i Davos.

Den unika förintelsen

Alldeles för sen kväll efter en alldeles för intensiv dag – och snart stundar en alldeles för tidig morgon och en annan intensiv dag.

Saker och ting gick ur led när planet från Bryssel till Stockholm behagade att bli mer än en timma försenat – och inte ens en antydan till förklaring eller ursäkt levererades.

Så det var bokstavligen med andan i halsen jag – efter att ha missat min lunch över överläggning med Jonas Gahr Störe – kom till invigningen av konferensen om minnet av förintelsen och kunde säga mina inledande ord där.

Ursprungligen var det min avsikt att tillbringa större delen av eftermiddagen där. Ämnet är utan tvekan viktigt, diskussionen betydelsefull och uppsättningen av deltagare var imponerande.

Av det blev nu inte så mycket, utan det blev ett springande fram och tillbaka mellan UD och konferensen och Rosenbad i olika ärenden – plötsligt blev det ju också extra regeringssammanträde om Saab. Allt verkade konspirera mot mig denna dag.

Framåt kvällen hann jag dock med ett antal samtal av värde. Jag hann sitta ner med Francis Deng från FN och Sudan och djupdyka i såväl folkmordsproblematiken som Sudans utmaningar framöver. Han förblir en osedvanligt klok person i bägge dessa hänseenden.

Och sedan hade jag möjlighet att bjuda konferensens deltagare på middag på UD med fortsatta diskussioner och fortsatta reflektioner.

Inte minst hade vi anledning att reflektera över själva begreppet folkmord och vad det egentligen betyder.

Då och då har jag kritiserats för att jag inte varit beredd att omedelbart använda detta begrepp på situationer där andra snabbt ansett att det passat – och det trots att det handlat om monstruösa övergrepp och brott mot mänskligheten.

Men för mig handlar detta också om respekten för det unika i förintelsen – ur vilken just begreppet folkmord föddes.

Inte därför att historien inte uppvisar åtskilliga exempel på fall där antalet offer är större än de ca 6 miljoner judar som Hitler hann med att mörda innan sin egen och sitt rikes undergång.

Nej, det hitintills närmast unika i förintelsen handlar ju om själva syftet – att från jordens, eller i alla fall Europas, yta utplåna ett helt folk och en hel kultur.

Alldeles lyckades det tack och lov inte, och i dag är det närmast självklart att se också den judiska traditionen som en självklar och nödvändig del av vårt Europa.

Att förintelsen berövade stora delar av Europa en mångfald och vitalitet som dessvärre inte går att återskapa är en del av den tragedi vi tvingas att leva med.

Om detta – och mycket därkring – handlade våra diskussioner.

Nu är kväll sen – och morgonen blir tidig.

Förintelsekonferens för tio år sedan

Det blir tidiga morgonplanet tillbaka till Stockholm och Bromma.

I dag är det tio år sedan den stora förintelsekonferensen som dåvarande statsminister Göran Persson arrangerade i Stockholm.

Och Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe och jag deltar i en konferens i Stockholm med anledning av detta – fokuserad på hur vi kontinuerligt måste föra dessa frågor vidare.

Det är Norge som just nu är ordförande i den uppföljningskommitté som sattes upp för ett decennium sedan. Att han kommer till Stockholm ger mig också anledning att äta lunch med honom och gå igenom olika aktuella gemensamma frågor.

Förutom det nordiska samarbetet kommer den lunchen att handla inte minst om Afghanistan och Mellersta Östern.

Försvara friheten på nätet 4

Frihetsfrågorna på nätet engagerar – och det med all rätt – många i det som kommit att kallas blogosfären.

Och det gäller också mina senaste debattartiklar i ärendet och utrikesminister Clintons anförande.

På de flesta håll uttrycks starkt stöd för bl a det som jag har fört fram i frågan.

På andra håll finns det – svallvågor från FRA-debatten – fortfarande en viss skepsis.

Men det handlar om två helt olika saker.

USA står förvisso för yttrande- och opinionsfrihet på nätet. Jag välkomnar ju starkt vad Hillary Clinton sagt i ärendet.

Men om någon tror att detta innebär att inte USA:s underrättelsetjänst bedriver spaning på nätet misstar de sig grovt.

Om inte annat visar ju diskussionen initierad av Google om olika försök till cyberinfiltration och cyberattacker mot olika nätverk och system att det i fria samhällen finns ett behov även av detta.

Och samma sak gäller Sverige.

Vi slår vakt om nätets frihet – och vi kommer att bli internationellt att tydligare i det avseendet.

Men fria samhällen och fria system behöver faktiskt skyddas.

Det gäller i den vanliga världen – och det gäller med samma tydlighet i den digitala världen.

Det ena förutsätter det andra.

Haiti och Afghanistan

Sakta börjar vi nu se konturerna av hur det långsiktiga arbetet med att bygga upp Haiti skall planeras och organiseras.

Det internationella mötet i Montreal i Canada i dag – där bl a Frankrikes Bernard Kouchner för Europas flagga – kommer att ge signalen till FN-organen att ta fram en återuppbyggnadsplan som sedan med all sannolikhet kommer att bli föremål för en större internationell konferens under våren.

Dagens diskussion i Bryssel handlade också om vad vi kan göra mer omedelbart från EU:s sida.

Vi sätter upp en liten grupp – till att börja med i Bryssel – för att koordinera vad de olika EU-länderna gör. Huvudansvaret för koordinering måste dock självfallet ligga på FN.

I sin rapport betonade Karel de Gucht speciellt vad vi kan göra för att hjälpa Haitis president och regering att få förutsättningar för att åter leda landet. Han hade träffat dem i en halvt förstörd polisstation eftersom mycket annat av deras faciliteter var totalt förstörda. En fungerande regering är självfallet viktig för återuppbyggnadsarbetet.

Men dagen handlade också om förberedelserna för den stora Afghanistan-konferensen i London på torsdag.

Jag tryckte speciellt på vikten av reformer i valsystemet – vi vill inte ha ännu ett fuskval! – och insatser mot knarkhandeln och allt det elände den för med sig. Utan framgång i det senare avseendet kommer vi aldrig att lyckas i Afghanistan på det sätt vi önskar.

Och det hade ju inte varit en Foreign Affairs Council om vi inte hade hunnit med att ägna oss lite åt Balkan också…

Försvara friheten på nätet 3

Morgon inför min frukost med Catherine Ashton och ministermötet i Bryssel – men utrikespolitiken måste bedrivas på många fronter samtidigt.

Som uppföljning på vad jag skrev i SvD i torsdags i förra veckan publicerar jag i dag en artikel i Washington Post om vikten av att försvara friheten i den nya digitala världen.

Jag anknyter till det anförande utrikesminister Clinton höll – också i förra veckan – och föreslår att vi gemensamt arbetar för att ge dessa frågor en betydligt centrala plats i vårt internationella arbete.

Såväl Sverige som USA är nationer som slår vakt om friheten – och för vilka nätet är utomordentligt viktigt.

Där finns en naturlig grund för ett närmare samarbete. Och alldeles självklart måste vi få upp dessa frågor tydligare också på EU:s dagsordning.

Inför Foreign Affairs Council

Kväll i Bryssel efter morgon i Bratislava och dagen i Wien.

Morgondagen här börjar med frukost med Catherina Ashton – jag skulle tro att det mest kommer att handla om Bosnien.

Men sedan drar utrikesministermötet igång med ett naturligt fokus på vad vi kan göra mer för att hjälpa på Haiti.

Karel de Gucht kommer att rapportera från sina intryck från ön. Nu handlar det om att stödja FN:s långsiktiga ansträngningar för långsiktig återuppbyggnad.

Jag återkommer under dagen med våra diskussioner i övriga frågor.

Från Bratislava till Bryssel

Det var klackarna i taket och baluns med besked i Bratislava i går kväll.

Vi var fem utrikesministrar som gjorde vårt bästa för att höja stämningen, men det behövdes knappast några insatser när kombinationen av Wiens valser och slaviska toner drog igång.

Min slovakiske kollega Miroslav Lajcak var självklar värd, men bland gästerna fanns också mina österrikiska, tjeckiska och slovenska kollegor.

Mest var det fest – men  det skall ärligt medges att kvällen ägnades också mer seriösa diskussioner om de olika seriösa utmaningar vi står inför.

Alldeles för tidigt på morgonen lämnar Miroslav Lajcak och jag nu denna Donau-stad för kort färd till den närbelägna Donau-staden Wien.  Och där blir det några timmar informell diskussion om Balkan och Bosnien med olika inbjudna experter.

Efter den avslutande lunchen hoppas jag hinna med någon timmes flanerande i den vackra metropolen innan det är dags att bege sig till flygplatsen och ta sig till Bryssel för att börja förbereda morgondagens utrikesministermöte där.

Vad är en bal i Bratislava…

Tidigt lördag morgon bär det för min och Anna Marias del iväg via Wien till Bratislava i Slovakien.

Vi skall på bal.

Alla länder har sina traditioner, och i den gamla donaumonarkiens territorier är dessa månader balsäsongens tid.

Också en diplomatbal tillhör dessa traditioner, och när jag diskuterade olika frågor – också det faktum att vi inte kommer att ha någon ambassad i Bratislava i framtiden – med mina kollega Miroslav Lajcak härom veckan frågade han om vi inte ville komma ner till årets diplomatbal i Bratislava.

Och det ville vi gärna. Vi har nära och bra förbindelser med Slovakien i en rad avseenden, och den politiska dialogen är tät. Vi har mycket att tala om.

Till balen kommer också andra utrikesministrar från länder med samma tradition. Jag skulle bli förvånad över att inte se mina österrikiska och tjeckiska kollegor bakom de klirrande kristallglasen.

Det fanns en tid då baler som dessa sannolikt var något av diplomatins livslust.

Den tiden är sedan länge svunnen – i våra nordliga trakter fanns den nog aldrig, och i dag är det snarare Kabul-livets krav än Donaus baler som definierar den moderna diplomatin – men att man i dess länder dock håller en rest av traditionen levande finns det sannerligen ingen anledning att erinra mot.

Också i dagens värld av digitala nätverk betyder den personliga kontakten och kommunikationen åtskilligt.

Så i morgon bitti bär det av först till Schwechat-flygplatsen strax öster om Wien, och sedan på den nybyggda motorväg som nu snabbt för den korta vägen direkt till Bratislava.

Jag minns väl den slingrande väg som förr förde österut fram mot järnridåns taggtråd, vakttorn och spärrar.

Vi lever – i många viktiga avseenden – i ett nytt och bättre Europa.

En föränderlig värld

Ännu en rätt jäktig dag. EU-nämnden tog sina modiga timmar, olika möten och diskussioner om Haiti har naturligt nog tagit sin tid, och sedan har en del intern planering för kommande uppgifter också tagit sin tid.

Till allt detta – inte minst Haiti – kommer jag självfallet att återkomma.

Till de saker jag inte haft tid att kommentera här hör den förändring i vår utrikesförvaltning som det innebär att vi lägger ner fem ambassader inom EU och öppnar tio ambassader på olika platser utanför EU. Om den saken informerade jag media i går.

Jag vet från mina samtal med kollegor att vi förvisso inte är det enda land som förskjuter resurser från mer konventionell utrikesförvaltning inom EU till uppgifter i världen utanför. Jag vet ett betydande land som drar ner ca en tredjedel av resurserna inom EU för att ge utrymme för andra satsningar.

Samarbetet mellan EU-länderna är nu direkt och nära på ett sätt som inte var fallet tidigare. När det gäller utrikespolitik kan ju konstateras att en svensk utrikesminister oftast träffar utrikesministern i valfritt EU-land betydligt oftare än vad de allra flesta ambassadörer kommer i närheten av.

Och samarbetet mellan olika andra ministrar, ministerier och myndigheter blir allt tätare.

Alla EU-länder har inte ambassader i Stockholm, och jag kan inte säga att detta på något märkbart sätt påverkar våra möjligheter till samarbete med de länder som inte har det. Att vi inte kommer att ha ambassader i alla EU-länder skall ses i samma ljus.

Däremot ökar ofta kraven på vår utrikesförvaltning i andra delar av världen. Det har ju redan lett till nya ambassader i bl a Kabul, Khartoum och Bagdad.

Och vi kommer nu att öppna upp tio ambassader i bl a sydöstra Europa, Kaukasus och Västafrika.

På flertalet av dessa platser har vi i dag s k sektionskontor som sköter bistånd, med dessa byggs nu ut till ambassader genom att de förstärks med också andra utsända från UD. Det ger inte minst en bättre möjlighet till politisk närvaro i områden där vi också spenderar betydande biståndsbelopp.

När det gäller länder som Moldavien och Georgien är det ju viktiga länder i det Östliga Partnerskapet. En ambassad i Kosovo finns det starka skäl för. När det gäller Västafrika sker också en förändring och förstärkning av vår närvaro.

Att oppositionen klagar och säger att allt var bättre i förgår tillhör spelet, men varje regering med framtidsinriktning måste vara beredd att löpande förändra också utrikesförvaltningen. Vad vi lagt fram i dag är vare sig det första eller det sista steget i en sådan politik – vi lever i en dynamisk värld.

När jag tillträdde som utrikesminister för mer än tre år sedan visade UD:s budget upp ett stort, växande och plågsamt underskott. Den hade – kort sagt – misskötts.

Nu har vi en budget i balans i dag och med förutsättningar för balans i morgon.

Och det är med det som bas vi också kan diskutera den fortsatta moderniseringen av utrikesförvaltningen.

Tillbaka till EU-nämnden

Fredag med EU-nämnd inför måndagens möte i Bryssel med det som nu heter Foreign Affairs Council FAC – i den gamla världen var det ju ett kombinerat General Affairs and External Affairs Council GAERC.

Hur som helst handlar det om att informera riksdagen om vad som står på dagordningen och hur vi avser att agera i de olika frågorna.

Några större sensationer förutser jag inte vid detta möte.

Situationen i Haiti och de olika europeiska insatserna kommer alldeles självklart att stå i fokus. Kommissionären Karel de Gucht kommer att rapportera från sitt besök där, och Catherina Ashton från sina samtal i ärendet i Washington och New York.

Politiskt kommer vi att ge klartecken åt en insats för att i Uganda träna säkerhetsstyrkor för det lilla som finns av en fungerande somalisk regering.

Insatsen är inte utan vare sig svårigheter eller tveksamheter, men det finns få alternativ som är entydigt enkla och bra när det gäller insatser i den sedan två decennier ytterligt svåra situationen i Somalia. Och vi kan inte bara vända ryggen…

Säkert kommer vi också att fortsätta våra diskussioner om Iran. Utmaningarna på det området är som bekant åtskilliga.

Och en fråga som inte klarades ut i december var frågan om den europeiska styrkan EUFOR i Bosnien och dess framtid. I samband med det kommer vi dessutom att ha en mer allmän diskussion om situationen i landet när det nu börjar att närma sig höstens parlamentsval med de nya spänningar dessa kan väntas leda till.

Det var faktiskt ett tag sedan jag var i EU-nämnden – under ordförandeskapet var det svårt att hinna med – och det skall bli trevligt att komma tillbaka.