Och nu först till New York.

29 april 2018

BRYSSEL: Det blev en utflykt till den belgiska huvudstaden för mer privata ärenden denna lördag, men det kändes lött plågsamt att i går lämna det fina vädret hemma.

Fredagens koreanska toppmöte i Pammunjon erbjöd mycket av positiv symbolism och en del också av positiv substans, men det allra viktigaste var självfallet att det satt igång en politisk och diplomatisk process med förhoppningar om betydande förändringar senare.

Några möjligheter till framsteg i ekonomiskt samarbete finns knappast så länge de hårda sanktionerna på Nordkorea gäller, och därför blev symboliken viktigare än substansen på detta möte.

När det gäller denuklearisering, som frasen lyder, upprepade slutdeklarationen formuleringar som funnits med i motsvarande dokument vid åtskilliga tillfällen under åren. Någon egentlig nyhet innebar dessa knappast.

Och det är ju här det kommande toppmötet mellan USA och Nordkorea blir då viktigt. Detaljerna kring detta hållet man av allt att döma på att diskutera just nu.

President Trump låter i sina uttalanden som att det är ett mer eller mindre omedelbart avskaffande av alla Nordkoreas kärnladdning som är hans mål för detta toppmöte. Att det skulle låta sig göras är väl mycket osannolikt.

Även här är det väl en process som för framåt som måste eftersökas. Men det blir nog inte enkelt att nå överenskommelse om en korrekt balanserad bana av konkret nedrustning, konkret inspektionsregim och konkret lyftande av de hårda sanktionerna.

I fredags var också Angela Merkel i Washington för att efter Emmanuels Macrons försöka se om det gick att lösa upp en del av de svåra frågorna.

Det sades vänliga saker även kring dessa möten, men det är väl i stort sett det enda som var positivt,

Trump upprepade och eskalerade sin aggressiva retorik mot Iran. Att han på ett eller annat sätt kommer att kliva ut avtalet är nu så gott som säkert, och den viktiga frågan är snarare hur EU kommer att agera och vilka som blir följderna internt när det gäller den iranska politiken.

Det finns de som vill att EU delvis skall följa med i den amerikanska politiken för att på något sätt försöka att mildra den.

Risken är bara att man säljer smöret och tappar pengarna med den uppläggningen. Den som lever får se.

Inte heller när det gäller handelsfrågorna noterades några framsteg. Det förefaller sannolikt att USA nästa vecka inför de tullar på stål och aluminium också mot Europa som ju tidigare sköts upp.

Och därmed är vi de facto i ett transatlantiskt handelskrig med allt vad det kan komma att innebära.

Det är allvarligt i sig. Än allvarligare är kanske att det innebär att möjligheterna för EU och USA att gemensamt ta sig an de påtagliga kinesiska utmaningarna på detta område reduceras påtagligt.

Noteras när det gäller viktiga möten är också att USA:s nytillträdde utrikesminister Pompeo som första åtgärd satte sig på planet och åkte hit till Bryssel för att delta i Nato:s utrikesministermöte.

Förberedelser för det kommande toppmötet var den dominerande frågan, men viktigt var nog snarare de första direkta kontakterna mellan Pompeo och olika europeiska kollegor.

Men sedan dess har han lämnat Bryssel och fortsatt på en snabb tur i Mellersta Östern innan han på allvar tar över arbetet i State Departements byggnad i Washington.

För min del lämnar jag alldeles strax Bryssel och flyger över Atlanten till New York för två dagar av olika möten där. Det blir främst samtal med en del vänner i FN-arbetet, och möten relaterade till Indien, innan jag på tisdag kväll återvänder till Europa.

Och då blir det först London och sedan åter Bryssel innan jag för möjlighet att återvända till Stockholm igen.


Macron i Vita Huset

25 april 2018

STOCKHOLM: Det är skönt med några dagar hemma som också ger möjlighet att komma ikapp med åtskilligt som måhända borde ha gjorts långt tidigare.

I Washington har president Macron i dag avslutat sitt storstilade statsbesök med att tala i den amerikanska kongressen, vilket ju är en alldeles speciell ära. Och atmosfären kring hela besöket förefaller att ha varit mycket god.

Hur det gått i de viktigare sakfrågorna är lite mer oklart.

I går hade jag möjlighet att ta del av en del av det som TV-sändes från och kring samtalen.

Frågan om avtalet med Iran var högt prioriterad från fransk utgångspunkt, men om det fanns så mycket hopp när Trump kallade detta ”dåraktigt” och ”fruktansvärt” är väl milt sagt osäkert.

Ändå gav sig Macron tämligen långt ut med tal om ett ”nytt avtal” som dessutom skulle innehålla frågor om de nukleära frågorna i ett längre perspektiv, Irans utveckling av ballistiska robotar och olika delar av den regionala utvecklingen, främst Syrien och Jemen.

Tanken var väl att Trump skulle se detta som tilltalande och då kunna svälja det nukleära avtalet som bara en bit av den större helheten.

Men åtminstone presskonferensen gav inte många tecken på att han svalt det betet.

Och till detta kommer att det ju inte är alldeles lätt att se hur detta ”nya avtal” skulle kunna åstadkommas. I dag har uttalanden från såväl Teheran som Moskva gjort klart att intresset från deras sida är obefintligt.

Irans viktiga nationella säkerhetsrådgivare har varit i Moskva de senaste dagarna, och president Rouhani sade i ett anförande under dagen att han inte trodde att ”fastighetshandlaren” Trump begrep så mycket av frågor som dessa.

Hur det än är med den saken verkade det knappast att finnas några öppningar för nya överenskommelser och avtal. Iran står fast vid och respekterar de överenskommelser som i gåtts – det var det klara budskapet.

Föga förvånande.

Vad gäller handelsfrågorna såg jag hur Trump vid kabinettsbordet i Vita Huset gjorde ett av sina numera rätt ordinära utfall mot EU och dess gemensamma handelspolitik. Den tycker han, försiktigt uttryckt, inte om.

Men på presskonferensen undvek Macron varje polemik kring detta. Någon antydan om att Frankrike var medlem i detta förhatliga EU kom knappast, utan i stället sade han att handeln mellan Frankrike och USA var balanserad, och fick då några vänliga ord tillbaka av Trump.

Så heroiskt var det knappast.

Och på sina håll ser jag att man frågar sig om denna s k Tony Blair-taktik – så mycket omfamningar som möjligt för att kunna påverka i alla fall i någon fråga – har förutsättningar att lyckas.

Juryn sitter fortfarande i den frågan, som det heter.

Och på fredag är det så Angela Merkels tur att träda in i Vita Huset. Då kommet sannolikt de också för Sverige mycket viktiga handelsfrågorna att vara än mer i centrum.


Toppmöten på rad.

22 april 2018

STOCKHOLM: Strålande sommardagar, och det är glädjande att det är den svenska våren när den är som bäst som mött också representanterna för länderna i FN:s säkerhetsråd när de har sina informella överläggningar på Dag Hammarskjölds Backåkra.

Katastrofen i Syrien lär vara den fråga de skall diskutera, men där förefaller positionerna för ögonblicket tämligen låsta.

Regimen och dess allierade, främst Moskva, är fast beslutna att fortsätta arbetet med att militärt återta kontrollen över landet. Och det är inte utan att de ser ut att lyckas med detta. Tidigare resolutioner i FN:s säkerhetsråd har ju snarast gett dem utrymme för att fortsätta detta.

I Washington råder starkt delade meningar om politiken. Presidenten vill av allt att döma att man skall dra sig ur så fort som möjligt, och tydligen diskuterar man nu att arabiska allierade skall ersätta de tämligen begränsade men politiskt betydelsefulla styrkor USA fortfarande har på syriskt territorium.

Rent tekniskt är det måhända möjligt, men politiskt skulle det innebära en betydande förändring. En liten arabisk styrka i de kurdiska områdena i norra Syrien är politiskt någonting helt annat än en liten amerikansk styrks.

I Bryssel samlar EU i veckan olika aktörer till en konferens om humanitär hjälp och återuppbyggnad, men hur det konkret skall gå till är mycket oklart.

Jag finner det svårt att se att EU skulle vilja bli bidragsgivare till regimen Assad, och jag finner det svårt att se att denna skulle tillåta genuint oberoende internationella insatser i landet.

Och till detta kommer ju de omfattande sanktioner EU har mot regimen med avsikt att bromsa den ekonomiska utv4cklkngen. Det är svårt att se att dessa skulle kunna lyftas i närtid.

Kanske skall mötet ses som främst ett sätt för EU att försöka att bibehålla en viss relevans i den syriska frågan.

Men vecka som kommer innebär andra möten av stor betydelse.

I morgon kommer Frankrikes president Macron till Washington på det första statsbesöket under president Trumps administration. Det blir säkert en mycket ståtlig tillställning, med bl a tal av Macron till kongressen på onsdag.

Och när detta är avklarat kommer Angela Merkel också till Washington för samtal i Vita Huset.

Två ämnen kommer med all sannolikhet att stå i centrum.

Dels framtiden för det nukleära avtalet med Iran.

Här ser Macron det som en viktig uppgift att försöka se om det finns någon transatlantisk kompromiss som fortfarande innebär att det viktiga avtalet ligger kvar. Åtskilliga rundor av samtal har redan avhållits kring detta.

Dels framtiden för de transatlantiska handelsförbindelserna.

Det undantag från de nya amerikanska stål- och aluminiumtullarna som EU fick löper ut den första maj, och jag skulle tro att Merkel nu vill sondera möjligheten av att börja tala om ett rätt smalt nytt handelsavtal mellan EU och USA som kunde reducera hotet av ett mer allvarligt sammanbrott.

Det blir således en viktig vecka både för de politiska och de ekonomiska förbindelsens över Atlanten.

På fredag är det så dags för det viktiga toppmötet mellan de nord- och sydkoreanska ledarna. De möts i det s k fredshuset just på den sydkoreanska sidan av demarkationslinjen i Pammunjon.

Och uppenbarligen blir det ett mycket annorlunda möte än de två tidigare koreanska toppmötena 2000 och 2007. Då var det tämligen slutna tillställningar i Pyongyang. Nu sägs det att det skall vara ett TV-sänt och öppet möte.

I mångt och mycket kommer detta möte att ses som en förberedelse till det toppmöte mellan Nordkorea och USA som man nu säger kommer att äga rum i slutet av maj eller början av juni.

I veckan som gick samlades ledningen för det s k förenade arbetarpartiet i Nordkorea för att ta del av den politiska inriktningen.

Och här sades att det arbete med att ta fram kärnvapen- och robotkapaciter som haft så hög prioritet nu nått de mål man satt upp, vilket gör det möjligt att såväl avstå från ytterligare prov som att stänga det s k nordliga provområdet för kärnvapen. I delar har detta sagts redan tidigare.

Gott och väl, men en bra bit från den ”avnuklearisering” som är kravet från det internationella samfundet.

Det sades också att prioriteten nu är att förbättra den ekonomiska utvecklingen, och det är mycket svårt att se hur detta kan ske utan också ett utvecklat ekonomiskt samarbete med främst Kina och Sydkorea.

Här kommer toppmötet på fredag med all sannolikhet att ge indikationer på vad man vill.

Toppmötet 2000 resulterade ju i den stora främst sydkoreanska industrizonen vid Kaesong strax norr om Pammunjon i Nordkorea. Den gav betydande valutaintäkter till regimen i Pyongyang, men är stängd sedan ett antal år tillbaks.

Så det är en politiskt tämligen laddad vecka som kommer.

Toppmötena står på rad.


Dialoger om Öst i Visby.

20 april 2018

VISBY: För 23:e gången samlar Hjalmarsson-stiftelsen – närstående moderaterna – en samling säkerhetspolitiska bedömare från USA och främst östligare Europa till informella överläggningar här i Visby.

Från början var fokus i dessa möten naturligt nog på de tre baltiska staterna. Då var tanken på att dessa nationer en gång skulle kunna bli medlemmar i EU eller Nato knappt tänkbar, men ändå var det frågor som dessa som var i fokus.

Och steg för steg har det vi diskuterade här i början av 1990-talet blivit verklighet.

Sakta har så fokus förskjutits österut, och under det senaste decenniet har det varit Ryssland och länderna i det Östliga Partnerskapet som varit i fokus.

Vid det föregående mötet här i Visby – det har varit ett litet uppehåll – fanns i sedvanlig ordning Boris Nemtsov från Ryssland här. Hans engagemang för ett öppet och demokratiskt Ryssland hade då präglat våra möten under ett decenniums eller då.

Men nu är det andra röster som tar hans engagemang för ett europeiskt Ryssland vidare.

Till dem hör Vladimir Milov, som finns med oss, liksom f d premiärministern Michael Kasyanov, liksom en del andra.

Och till dessa skall läggas företrädare för den politiska diskussionen i främst Ukraina och Georgien, men också Moldavien och andra länder.

Sedan i torsdags kväll har diskussionens vågor gått höga om vart USA och EU är på väg, hur regimen i Ryssland kan komma att utvecklas och vilka som är förutsättningarna för den fortsatta reformpolitiken inte minst i Ukraina.

Och ytterst handlar ju allt detta också om Sveriges säkerhet. Ett Europa av öppna och demokratiska nationer i fredligt samarbete är av avgörande betydelse också för vår säkerhet.

Att utveckla EU, att stärka dess närområde och att steg för steg få ett mer demokratiskt och europeiskt Ryssland – det är den långsiktiga freds- och säkerhetspolitik som under alla dessa år stått i centrum för våra diskussioner här i Visby.

Mycket har imponerat under dessa dagar.

Inte minst Ukrainas hälsovårdsminister Ulana Suprun imponerade med sitt engagemang för den genomgripande reform av denna tidigare djupt korrumperade och ineffektiva sektor av den ukrainska staten.

Och de olika ryska företrädarna talade om ett samhälle där trycket för förändring successivt ökar.

Över allt lyste solen med hopp om att våren äntligen är här.


Och nu en vecka i Sverige.

15 april 2018

STOCKHOLM: Efter ett dygn eller så i Berlin i samband med ett av de tv å årliga styrelsesammantrödena i International Crisis Group lyckades jag i dag så småningom tråckla mig tillbaka till Stockholm – SAS ställde med koprt förvarning in planet jag ursprungligen var bokad på.

IGC har nu ny ledning med Robert Malley, och det har inte minst visat sig genom en förbättrad finansiell ställning efter en intensifiering av insamlingaverksamheten.

En organisation som ICG – vi har en budget kring 18 miljoner dollar om året ooh cirka 120 anställda runt om i världen – är beroende av en mängd bidrag från stater, stiftelser och enskilda givare, och det kräver en hel del arbete för att se till att det faktiskt fungerar.

Men även om styrelsen ägnar viss tid åt dessa saker, ligger huvudpunkten på styrelsens möten vid en genomgång av utmaningar vi står inför i olika delar av världen.

I går var det främst Afrika som stod i centrum.

Jag lärde mig mycket om den besvärliga situationen i Kamerun också i samband med de förstående valen där, och sådana står ju också för dörren i såvöl Kongo som Zimbabwe.

Men vi hann också med diskussioner om Ryssland och de olika konflikterna i dess periferi, med Ukraina allra främst, liksom en lite snabbare genomgång av situationen på den koreanska halvön.

Efter det att jag fick lämna i dag fortsatte diskussionerna med de olika kriserna i Mellersta Östern. Den amerikanska inställningen till det nukleära avtalet med Iran, den utomordentligt allvarliga situationen i Yemen liksom den accelererande krisen kring Gaza srod på dagsordningen.

Och självfallet utvecklingen i och kring Syrien.

Men en middag i Berlin i går kväll gav också möjligheter till lite fördjupad insikt i tänkandet i den förnyade koalitionsregering som nu börjat att komma igång med sitt arbete.

Det handade om intressanta nyanseringen av den tyska politiken gentemot Ryssland liksom än tydligae markeringar av att man vill ha ett EU-samarbete som är så brett och inkluderande som möjligt.

Tongångarna i dessa inte minst för oss viktiga avseenden skiljer sig märkbart år mellan Berlin och Paris.

Veckan som kommer innehåller bl a ett anförande av Franrikes president Macron i Europaparlamentet på tisdag, och det kommer väl sannolikt att bli en mer operativ version av de vissa av de tankar han förde fram förra året inte minst i sitt stora tal på Sorbonne-universitetet i Paris.

Initiativkraften i den franska politiken just nu är påtaglig, vilket självklart är någonting positivt. Det kände jag av inte minst i olika samtal i den gågna veckan i Washington, där det ju nu förbereds ett statsbesök av president Macron i slutet av månaden.

För min del blir det nu en vecka inom fäderneslandets gränser, om än med något dygn i Visby i sambamd med traditionellt säkerhetspolitiskt seminarium med Hjalmarson-stiftelsen. Och Visby brukar vara mer attraktivt på lite distans till sommarmånadernas mer intensiva miller.


Ett anfall alla är nöjda med.

14 april 2018

BERLIN: När jag landade här på morgonen kunde jag konstatera att den väntade attacken mot Syrien hade ägt rum. En del av attackflygplanen hade sannolikt inte hunnit tillbaka till sina baser ännu.

Rent militärt var detta en relativt begränsad och noga kalibrerad attack vad gäller inte minst valet av mål.

I Washington var det uppenbarligen Pentagon som vann diskussionen med Vita Huset i dessa avseenden.

Och politiskt var det därmed ett anfall som utformats så att alla kunde bli tillfredsställda.

Trump och Macron kan säga att de gjort något, Moskva kan konstatera att det inte var särskilt mycket och inte berörde deras omedelbara intressen, regimen i Damaskus kunde basunera ut det som en seger och Hezbollah kunde säga att USA åter visat att man representerar ondskan i världen.

Och därefter kommer förmodligen saker att återgå till var de var tidigare.

Regimen Assad har lyckats med sin brutala attack i områdena nära Damaskus. Den väpnade oppositionen i dessa områden är eliminerad.

Och någon samlad strategi för att få ett slut på lidandet och en politisk lösning syns forfarande inte,


Från Washington i riktning Berlin.

13 april 2018

WASHINGTON: Denna gång känns det faktiskt skönt att lämna den rätt uppskruvade atmosfären i den amerikanska huvudstaden.

TV-kanalerna är närmast besatta av kriser, avslöjanden, avskedanden och annat dom allt på ett eller annat sätt kan föras tillbaka till mannen i Vita Huset. Någonting utöver detta förfaller inte att existera.

Via internet kan jag tacka och lov lyssna på BBC World Service för att inte alldeles förlora perspektiven.

Av allt att döma fortsätter förberedelsen för ett militärt tillslag mot Assad i Syrien. FN:s säkerhetsråd skall sammanträda i New York i eftermiddag igen, men någon större skillnad lär detta knappast göra.

Det är ett politiskt, snarare än diplomatiskt, spel som pågår där just nu.

I London har regeringen gett sitt klartecken till att också vara med i den kommande operationen. För deras del handlar det nu om att snabbt få en atomubåt till regionen för att från denna kunna skjuta kryssningsrobotar.

Under tiden har man i Syrien med all säkerhet gjort alla möjliga förberedelser för att klara vad som kommer. Det sägs att syriska flygplan flugits till den ryska basen för att vara skyddade där.

Den internationella legaliteten i det som kommer att ske är självklart diskutabel, men än mer gäller detta ju användningen av nervgaser mot oskyldiga civila. Och att passivt åse förbrytelser är knappast särskilt hedervärt.

Det viktiga är hur stegen därefter ser ut, och jag skulle tro att åtskilliga kontakter mellan Washington, Paris och London handlar om just detta.

En bestraffning är en sak – en strategi därefter är en helt annan och betydligt svårare sak. Och i den mån det kan formas en överenskommelse över Atlanten kring detta vore det självfallet bra.

För min del var det bra samtal här, men dagarna dominerades av styrelsesammanträdet med RAND Corporation.

Hälsovården i USA, infrastrukturkrisen, ryskt uppträdande på sociala media i Europa, utmaningar för det amerikanska flygvapnet, sociala media och säkerhet och åtskilligt annat har stått på dagordningen för våra olika diskussioner.

Och samtidigt sker, som alltid, mycket här i staden.

Den sydkoreanske nationelle säkerhetsrådgivaren är här för att koordinera politik dess inför det koreanska toppmötet i slutet på april och därefter toppmötet mellan Nordkorea och USA därefter.

Representanter för Paris, London och Berlin har varit här för överläggningar om möjligheterna att rädda USA kvar i det nukleära avtalet med Iran.

Och åtskilliga andra.

Men nu lämnar jag snart, och hoppas i morgon bitti landa i Berlin.

Alldeles säkert är det inte. Det talas om olika flygförseningar.

I Berlin börjar egentligen redan i kväll styrelsemötet med International Crisis Group, men förhoppningsvis har jag i alla fall möjlighet att ansluta mig i morgon förmiddag.