Och nu först till New York.

BRYSSEL: Det blev en utflykt till den belgiska huvudstaden för mer privata ärenden denna lördag, men det kändes lött plågsamt att i går lämna det fina vädret hemma.

Fredagens koreanska toppmöte i Pammunjon erbjöd mycket av positiv symbolism och en del också av positiv substans, men det allra viktigaste var självfallet att det satt igång en politisk och diplomatisk process med förhoppningar om betydande förändringar senare.

Några möjligheter till framsteg i ekonomiskt samarbete finns knappast så länge de hårda sanktionerna på Nordkorea gäller, och därför blev symboliken viktigare än substansen på detta möte.

När det gäller denuklearisering, som frasen lyder, upprepade slutdeklarationen formuleringar som funnits med i motsvarande dokument vid åtskilliga tillfällen under åren. Någon egentlig nyhet innebar dessa knappast.

Och det är ju här det kommande toppmötet mellan USA och Nordkorea blir då viktigt. Detaljerna kring detta hållet man av allt att döma på att diskutera just nu.

President Trump låter i sina uttalanden som att det är ett mer eller mindre omedelbart avskaffande av alla Nordkoreas kärnladdning som är hans mål för detta toppmöte. Att det skulle låta sig göras är väl mycket osannolikt.

Även här är det väl en process som för framåt som måste eftersökas. Men det blir nog inte enkelt att nå överenskommelse om en korrekt balanserad bana av konkret nedrustning, konkret inspektionsregim och konkret lyftande av de hårda sanktionerna.

I fredags var också Angela Merkel i Washington för att efter Emmanuels Macrons försöka se om det gick att lösa upp en del av de svåra frågorna.

Det sades vänliga saker även kring dessa möten, men det är väl i stort sett det enda som var positivt,

Trump upprepade och eskalerade sin aggressiva retorik mot Iran. Att han på ett eller annat sätt kommer att kliva ut avtalet är nu så gott som säkert, och den viktiga frågan är snarare hur EU kommer att agera och vilka som blir följderna internt när det gäller den iranska politiken.

Det finns de som vill att EU delvis skall följa med i den amerikanska politiken för att på något sätt försöka att mildra den.

Risken är bara att man säljer smöret och tappar pengarna med den uppläggningen. Den som lever får se.

Inte heller när det gäller handelsfrågorna noterades några framsteg. Det förefaller sannolikt att USA nästa vecka inför de tullar på stål och aluminium också mot Europa som ju tidigare sköts upp.

Och därmed är vi de facto i ett transatlantiskt handelskrig med allt vad det kan komma att innebära.

Det är allvarligt i sig. Än allvarligare är kanske att det innebär att möjligheterna för EU och USA att gemensamt ta sig an de påtagliga kinesiska utmaningarna på detta område reduceras påtagligt.

Noteras när det gäller viktiga möten är också att USA:s nytillträdde utrikesminister Pompeo som första åtgärd satte sig på planet och åkte hit till Bryssel för att delta i Nato:s utrikesministermöte.

Förberedelser för det kommande toppmötet var den dominerande frågan, men viktigt var nog snarare de första direkta kontakterna mellan Pompeo och olika europeiska kollegor.

Men sedan dess har han lämnat Bryssel och fortsatt på en snabb tur i Mellersta Östern innan han på allvar tar över arbetet i State Departements byggnad i Washington.

För min del lämnar jag alldeles strax Bryssel och flyger över Atlanten till New York för två dagar av olika möten där. Det blir främst samtal med en del vänner i FN-arbetet, och möten relaterade till Indien, innan jag på tisdag kväll återvänder till Europa.

Och då blir det först London och sedan åter Bryssel innan jag för möjlighet att återvända till Stockholm igen.

Macron i Vita Huset

STOCKHOLM: Det är skönt med några dagar hemma som också ger möjlighet att komma ikapp med åtskilligt som måhända borde ha gjorts långt tidigare.

I Washington har president Macron i dag avslutat sitt storstilade statsbesök med att tala i den amerikanska kongressen, vilket ju är en alldeles speciell ära. Och atmosfären kring hela besöket förefaller att ha varit mycket god.

Hur det gått i de viktigare sakfrågorna är lite mer oklart.

I går hade jag möjlighet att ta del av en del av det som TV-sändes från och kring samtalen.

Frågan om avtalet med Iran var högt prioriterad från fransk utgångspunkt, men om det fanns så mycket hopp när Trump kallade detta ”dåraktigt” och ”fruktansvärt” är väl milt sagt osäkert.

Ändå gav sig Macron tämligen långt ut med tal om ett ”nytt avtal” som dessutom skulle innehålla frågor om de nukleära frågorna i ett längre perspektiv, Irans utveckling av ballistiska robotar och olika delar av den regionala utvecklingen, främst Syrien och Jemen.

Tanken var väl att Trump skulle se detta som tilltalande och då kunna svälja det nukleära avtalet som bara en bit av den större helheten.

Men åtminstone presskonferensen gav inte många tecken på att han svalt det betet.

Och till detta kommer att det ju inte är alldeles lätt att se hur detta ”nya avtal” skulle kunna åstadkommas. I dag har uttalanden från såväl Teheran som Moskva gjort klart att intresset från deras sida är obefintligt.

Irans viktiga nationella säkerhetsrådgivare har varit i Moskva de senaste dagarna, och president Rouhani sade i ett anförande under dagen att han inte trodde att ”fastighetshandlaren” Trump begrep så mycket av frågor som dessa.

Hur det än är med den saken verkade det knappast att finnas några öppningar för nya överenskommelser och avtal. Iran står fast vid och respekterar de överenskommelser som i gåtts – det var det klara budskapet.

Föga förvånande.

Vad gäller handelsfrågorna såg jag hur Trump vid kabinettsbordet i Vita Huset gjorde ett av sina numera rätt ordinära utfall mot EU och dess gemensamma handelspolitik. Den tycker han, försiktigt uttryckt, inte om.

Men på presskonferensen undvek Macron varje polemik kring detta. Någon antydan om att Frankrike var medlem i detta förhatliga EU kom knappast, utan i stället sade han att handeln mellan Frankrike och USA var balanserad, och fick då några vänliga ord tillbaka av Trump.

Så heroiskt var det knappast.

Och på sina håll ser jag att man frågar sig om denna s k Tony Blair-taktik – så mycket omfamningar som möjligt för att kunna påverka i alla fall i någon fråga – har förutsättningar att lyckas.

Juryn sitter fortfarande i den frågan, som det heter.

Och på fredag är det så Angela Merkels tur att träda in i Vita Huset. Då kommet sannolikt de också för Sverige mycket viktiga handelsfrågorna att vara än mer i centrum.

Toppmöten på rad.

STOCKHOLM: Strålande sommardagar, och det är glädjande att det är den svenska våren när den är som bäst som mött också representanterna för länderna i FN:s säkerhetsråd när de har sina informella överläggningar på Dag Hammarskjölds Backåkra.

Katastrofen i Syrien lär vara den fråga de skall diskutera, men där förefaller positionerna för ögonblicket tämligen låsta.

Regimen och dess allierade, främst Moskva, är fast beslutna att fortsätta arbetet med att militärt återta kontrollen över landet. Och det är inte utan att de ser ut att lyckas med detta. Tidigare resolutioner i FN:s säkerhetsråd har ju snarast gett dem utrymme för att fortsätta detta.

I Washington råder starkt delade meningar om politiken. Presidenten vill av allt att döma att man skall dra sig ur så fort som möjligt, och tydligen diskuterar man nu att arabiska allierade skall ersätta de tämligen begränsade men politiskt betydelsefulla styrkor USA fortfarande har på syriskt territorium.

Rent tekniskt är det måhända möjligt, men politiskt skulle det innebära en betydande förändring. En liten arabisk styrka i de kurdiska områdena i norra Syrien är politiskt någonting helt annat än en liten amerikansk styrks.

I Bryssel samlar EU i veckan olika aktörer till en konferens om humanitär hjälp och återuppbyggnad, men hur det konkret skall gå till är mycket oklart.

Jag finner det svårt att se att EU skulle vilja bli bidragsgivare till regimen Assad, och jag finner det svårt att se att denna skulle tillåta genuint oberoende internationella insatser i landet.

Och till detta kommer ju de omfattande sanktioner EU har mot regimen med avsikt att bromsa den ekonomiska utv4cklkngen. Det är svårt att se att dessa skulle kunna lyftas i närtid.

Kanske skall mötet ses som främst ett sätt för EU att försöka att bibehålla en viss relevans i den syriska frågan.

Men vecka som kommer innebär andra möten av stor betydelse.

I morgon kommer Frankrikes president Macron till Washington på det första statsbesöket under president Trumps administration. Det blir säkert en mycket ståtlig tillställning, med bl a tal av Macron till kongressen på onsdag.

Och när detta är avklarat kommer Angela Merkel också till Washington för samtal i Vita Huset.

Två ämnen kommer med all sannolikhet att stå i centrum.

Dels framtiden för det nukleära avtalet med Iran.

Här ser Macron det som en viktig uppgift att försöka se om det finns någon transatlantisk kompromiss som fortfarande innebär att det viktiga avtalet ligger kvar. Åtskilliga rundor av samtal har redan avhållits kring detta.

Dels framtiden för de transatlantiska handelsförbindelserna.

Det undantag från de nya amerikanska stål- och aluminiumtullarna som EU fick löper ut den första maj, och jag skulle tro att Merkel nu vill sondera möjligheten av att börja tala om ett rätt smalt nytt handelsavtal mellan EU och USA som kunde reducera hotet av ett mer allvarligt sammanbrott.

Det blir således en viktig vecka både för de politiska och de ekonomiska förbindelsens över Atlanten.

På fredag är det så dags för det viktiga toppmötet mellan de nord- och sydkoreanska ledarna. De möts i det s k fredshuset just på den sydkoreanska sidan av demarkationslinjen i Pammunjon.

Och uppenbarligen blir det ett mycket annorlunda möte än de två tidigare koreanska toppmötena 2000 och 2007. Då var det tämligen slutna tillställningar i Pyongyang. Nu sägs det att det skall vara ett TV-sänt och öppet möte.

I mångt och mycket kommer detta möte att ses som en förberedelse till det toppmöte mellan Nordkorea och USA som man nu säger kommer att äga rum i slutet av maj eller början av juni.

I veckan som gick samlades ledningen för det s k förenade arbetarpartiet i Nordkorea för att ta del av den politiska inriktningen.

Och här sades att det arbete med att ta fram kärnvapen- och robotkapaciter som haft så hög prioritet nu nått de mål man satt upp, vilket gör det möjligt att såväl avstå från ytterligare prov som att stänga det s k nordliga provområdet för kärnvapen. I delar har detta sagts redan tidigare.

Gott och väl, men en bra bit från den ”avnuklearisering” som är kravet från det internationella samfundet.

Det sades också att prioriteten nu är att förbättra den ekonomiska utvecklingen, och det är mycket svårt att se hur detta kan ske utan också ett utvecklat ekonomiskt samarbete med främst Kina och Sydkorea.

Här kommer toppmötet på fredag med all sannolikhet att ge indikationer på vad man vill.

Toppmötet 2000 resulterade ju i den stora främst sydkoreanska industrizonen vid Kaesong strax norr om Pammunjon i Nordkorea. Den gav betydande valutaintäkter till regimen i Pyongyang, men är stängd sedan ett antal år tillbaks.

Så det är en politiskt tämligen laddad vecka som kommer.

Toppmötena står på rad.

Dialoger om Öst i Visby.

VISBY: För 23:e gången samlar Hjalmarsson-stiftelsen – närstående moderaterna – en samling säkerhetspolitiska bedömare från USA och främst östligare Europa till informella överläggningar här i Visby.

Från början var fokus i dessa möten naturligt nog på de tre baltiska staterna. Då var tanken på att dessa nationer en gång skulle kunna bli medlemmar i EU eller Nato knappt tänkbar, men ändå var det frågor som dessa som var i fokus.

Och steg för steg har det vi diskuterade här i början av 1990-talet blivit verklighet.

Sakta har så fokus förskjutits österut, och under det senaste decenniet har det varit Ryssland och länderna i det Östliga Partnerskapet som varit i fokus.

Vid det föregående mötet här i Visby – det har varit ett litet uppehåll – fanns i sedvanlig ordning Boris Nemtsov från Ryssland här. Hans engagemang för ett öppet och demokratiskt Ryssland hade då präglat våra möten under ett decenniums eller då.

Men nu är det andra röster som tar hans engagemang för ett europeiskt Ryssland vidare.

Till dem hör Vladimir Milov, som finns med oss, liksom f d premiärministern Michael Kasyanov, liksom en del andra.

Och till dessa skall läggas företrädare för den politiska diskussionen i främst Ukraina och Georgien, men också Moldavien och andra länder.

Sedan i torsdags kväll har diskussionens vågor gått höga om vart USA och EU är på väg, hur regimen i Ryssland kan komma att utvecklas och vilka som är förutsättningarna för den fortsatta reformpolitiken inte minst i Ukraina.

Och ytterst handlar ju allt detta också om Sveriges säkerhet. Ett Europa av öppna och demokratiska nationer i fredligt samarbete är av avgörande betydelse också för vår säkerhet.

Att utveckla EU, att stärka dess närområde och att steg för steg få ett mer demokratiskt och europeiskt Ryssland – det är den långsiktiga freds- och säkerhetspolitik som under alla dessa år stått i centrum för våra diskussioner här i Visby.

Mycket har imponerat under dessa dagar.

Inte minst Ukrainas hälsovårdsminister Ulana Suprun imponerade med sitt engagemang för den genomgripande reform av denna tidigare djupt korrumperade och ineffektiva sektor av den ukrainska staten.

Och de olika ryska företrädarna talade om ett samhälle där trycket för förändring successivt ökar.

Över allt lyste solen med hopp om att våren äntligen är här.

Och nu en vecka i Sverige.

STOCKHOLM: Efter ett dygn eller så i Berlin i samband med ett av de tv å årliga styrelsesammantrödena i International Crisis Group lyckades jag i dag så småningom tråckla mig tillbaka till Stockholm – SAS ställde med koprt förvarning in planet jag ursprungligen var bokad på.

IGC har nu ny ledning med Robert Malley, och det har inte minst visat sig genom en förbättrad finansiell ställning efter en intensifiering av insamlingaverksamheten.

En organisation som ICG – vi har en budget kring 18 miljoner dollar om året ooh cirka 120 anställda runt om i världen – är beroende av en mängd bidrag från stater, stiftelser och enskilda givare, och det kräver en hel del arbete för att se till att det faktiskt fungerar.

Men även om styrelsen ägnar viss tid åt dessa saker, ligger huvudpunkten på styrelsens möten vid en genomgång av utmaningar vi står inför i olika delar av världen.

I går var det främst Afrika som stod i centrum.

Jag lärde mig mycket om den besvärliga situationen i Kamerun också i samband med de förstående valen där, och sådana står ju också för dörren i såvöl Kongo som Zimbabwe.

Men vi hann också med diskussioner om Ryssland och de olika konflikterna i dess periferi, med Ukraina allra främst, liksom en lite snabbare genomgång av situationen på den koreanska halvön.

Efter det att jag fick lämna i dag fortsatte diskussionerna med de olika kriserna i Mellersta Östern. Den amerikanska inställningen till det nukleära avtalet med Iran, den utomordentligt allvarliga situationen i Yemen liksom den accelererande krisen kring Gaza srod på dagsordningen.

Och självfallet utvecklingen i och kring Syrien.

Men en middag i Berlin i går kväll gav också möjligheter till lite fördjupad insikt i tänkandet i den förnyade koalitionsregering som nu börjat att komma igång med sitt arbete.

Det handade om intressanta nyanseringen av den tyska politiken gentemot Ryssland liksom än tydligae markeringar av att man vill ha ett EU-samarbete som är så brett och inkluderande som möjligt.

Tongångarna i dessa inte minst för oss viktiga avseenden skiljer sig märkbart år mellan Berlin och Paris.

Veckan som kommer innehåller bl a ett anförande av Franrikes president Macron i Europaparlamentet på tisdag, och det kommer väl sannolikt att bli en mer operativ version av de vissa av de tankar han förde fram förra året inte minst i sitt stora tal på Sorbonne-universitetet i Paris.

Initiativkraften i den franska politiken just nu är påtaglig, vilket självklart är någonting positivt. Det kände jag av inte minst i olika samtal i den gågna veckan i Washington, där det ju nu förbereds ett statsbesök av president Macron i slutet av månaden.

För min del blir det nu en vecka inom fäderneslandets gränser, om än med något dygn i Visby i sambamd med traditionellt säkerhetspolitiskt seminarium med Hjalmarson-stiftelsen. Och Visby brukar vara mer attraktivt på lite distans till sommarmånadernas mer intensiva miller.

Ett anfall alla är nöjda med.

BERLIN: När jag landade här på morgonen kunde jag konstatera att den väntade attacken mot Syrien hade ägt rum. En del av attackflygplanen hade sannolikt inte hunnit tillbaka till sina baser ännu.

Rent militärt var detta en relativt begränsad och noga kalibrerad attack vad gäller inte minst valet av mål.

I Washington var det uppenbarligen Pentagon som vann diskussionen med Vita Huset i dessa avseenden.

Och politiskt var det därmed ett anfall som utformats så att alla kunde bli tillfredsställda.

Trump och Macron kan säga att de gjort något, Moskva kan konstatera att det inte var särskilt mycket och inte berörde deras omedelbara intressen, regimen i Damaskus kunde basunera ut det som en seger och Hezbollah kunde säga att USA åter visat att man representerar ondskan i världen.

Och därefter kommer förmodligen saker att återgå till var de var tidigare.

Regimen Assad har lyckats med sin brutala attack i områdena nära Damaskus. Den väpnade oppositionen i dessa områden är eliminerad.

Och någon samlad strategi för att få ett slut på lidandet och en politisk lösning syns forfarande inte,

Från Washington i riktning Berlin.

WASHINGTON: Denna gång känns det faktiskt skönt att lämna den rätt uppskruvade atmosfären i den amerikanska huvudstaden.

TV-kanalerna är närmast besatta av kriser, avslöjanden, avskedanden och annat dom allt på ett eller annat sätt kan föras tillbaka till mannen i Vita Huset. Någonting utöver detta förfaller inte att existera.

Via internet kan jag tacka och lov lyssna på BBC World Service för att inte alldeles förlora perspektiven.

Av allt att döma fortsätter förberedelsen för ett militärt tillslag mot Assad i Syrien. FN:s säkerhetsråd skall sammanträda i New York i eftermiddag igen, men någon större skillnad lär detta knappast göra.

Det är ett politiskt, snarare än diplomatiskt, spel som pågår där just nu.

I London har regeringen gett sitt klartecken till att också vara med i den kommande operationen. För deras del handlar det nu om att snabbt få en atomubåt till regionen för att från denna kunna skjuta kryssningsrobotar.

Under tiden har man i Syrien med all säkerhet gjort alla möjliga förberedelser för att klara vad som kommer. Det sägs att syriska flygplan flugits till den ryska basen för att vara skyddade där.

Den internationella legaliteten i det som kommer att ske är självklart diskutabel, men än mer gäller detta ju användningen av nervgaser mot oskyldiga civila. Och att passivt åse förbrytelser är knappast särskilt hedervärt.

Det viktiga är hur stegen därefter ser ut, och jag skulle tro att åtskilliga kontakter mellan Washington, Paris och London handlar om just detta.

En bestraffning är en sak – en strategi därefter är en helt annan och betydligt svårare sak. Och i den mån det kan formas en överenskommelse över Atlanten kring detta vore det självfallet bra.

För min del var det bra samtal här, men dagarna dominerades av styrelsesammanträdet med RAND Corporation.

Hälsovården i USA, infrastrukturkrisen, ryskt uppträdande på sociala media i Europa, utmaningar för det amerikanska flygvapnet, sociala media och säkerhet och åtskilligt annat har stått på dagordningen för våra olika diskussioner.

Och samtidigt sker, som alltid, mycket här i staden.

Den sydkoreanske nationelle säkerhetsrådgivaren är här för att koordinera politik dess inför det koreanska toppmötet i slutet på april och därefter toppmötet mellan Nordkorea och USA därefter.

Representanter för Paris, London och Berlin har varit här för överläggningar om möjligheterna att rädda USA kvar i det nukleära avtalet med Iran.

Och åtskilliga andra.

Men nu lämnar jag snart, och hoppas i morgon bitti landa i Berlin.

Alldeles säkert är det inte. Det talas om olika flygförseningar.

I Berlin börjar egentligen redan i kväll styrelsemötet med International Crisis Group, men förhoppningsvis har jag i alla fall möjlighet att ansluta mig i morgon förmiddag.

Supermakt eller såpopera?

WASHINGTON: Att landa här är att landa i en ständigt pågående atmosfär av kris och konfrontation.

Och just nu är det mycket av detta.

Polisen har gjort tillslag och beslagtagit datorer hos president Trumps personliga advokat. Presidenten överväger att avskeda den särskilde utredaren Mueller med en konstitutionell kris som följd. Porrstjärnan Stormy Daniels talar ut om sina relationer med presidenten.

Och samtidigt hotande allvarligt handelskrig med framför allt Kina. Ekonomisk oro som följd av detta. Konfrontation med Ryssland i en rad frågor. Allvarlig kris i Syrien som riskerar att leda till mycket allvarlig situation.

Det saknas inte samtalsämnen här i Washington – för att uttrycka sig utomordentligt försiktigt.

Ju mer jag ser på den samlade situationen runt Syrien och i den bredare regionen just nu desto mer oroad blir jag.

Det hyggliga sammanbrottet under det brutala inbördeskriget i Syrien sedan 2011 har orsakat ett enormt humanitärt lidande. Vi upplevde flyktinghösten 2015.

Även under de bästa av omständigheter skulle det ta decennier för Levanten att återvinna den relativa styrka och stabilitet som området hade före sammanbrottet 2011.

Men det som oroar än mer just nu är att vi riskerar att ramla in i en akut stormaktskonflikt.

En amerikansk administration vars stabilitet och strategiska syn lämnar åtskilligt övrigt att önska. En israelisk premiärminister som har en trängd inrikespolitisk situation. En ledning i Kreml som blivit en fånge i sin egen konfrontationspolitik och dess konsekvenser. Och en regim i Teheran som rimligen drar slutsatsen att dess investering i bättre relationer med Väst lett till ingenting alls.

Vad som ledde till användningen av nervgas i förra veckan är något av ett mysterium. Den syriska regimen håller steg för steg på att återta området trots alla försök i FN:s säkerhetsråd och annorstädes att få till stånd en humanitär vapenvila.

Men fakta förefaller att tala. Och det talas om gasangrepp i olika skala vid inte mindre än sex tillfällen under det senaste året

President Trump har tydligt sagt att han inte tolererar detta, och mot bakgrund av det trauma som president Obamas hantering av den s k röda linjen i samma fråga i september 2013 fortfarande utgör för Washington har han inget utrymme att nu säga att han inte kommer att göra någonting.

Att president Macron nu lagt ut samma röda linje i samma fråga tillhör också bilden. USA kan inte riskera att – bokstavligen såväl som bildligt – bli omfluget av Frankrike i frågan.

Uppenbart är att man nu med Paris och London försöker koordinera ett militärt tillslag mot Syrien. Även jag har kunnat se hur sammanträden skett i Vita Huset under dagen i frågan.

Det är ett tillslag som måste vara hårdare och bredare för ett år sedan, och som samtidigt måste vara en del i en mer sammanhängande strategi. Bara detta är krävande.

Och därtill kommer att det inte får uppfattas som så hotande att det tvingar de ryska styrkorna i Syrien – som inte är obetydliga – till konkreta motåtgärder.

Kommer man att klara den balansgången? Är det över huvud taget möjligt att klara den?

Detta är Trump-administrationen första riktiga utrikespolitiska krissituation. Och den sker när en ny tämligen militant säkerhetsrådgivare just vandrat in i Vita Huset och en ny utrikesminister ännu inte finns på plats. Och när presidenten förefaller ägna betydandet tid åt dina bataljer med media och olika juridiska härvor han är inblandad i.

Det är frestande att undra om dagens USA är en supermakt eller en såpopera.

Problemet är väl att det är bägge – och detta är inte alldeles betryggande.

För mig blev det middag i går kväll med gamla vänner. Det kom främst att handla om Ryssland.

I dag snabba nedslag med ett antal av de bättre tankarna och bedömarna i staden. Från tankesmedjor till ledarredaktionen på Washington Post – jag tillhör ju deras kolumnister.

Med också samtal i nationella säkerhetsrådet i Vita Huset. Ryssland. EU. Balkan. Vi hann med en del.

Och därefter början på det styrelsesammanträde med RAND Corporation som är mitt egentliga ärende här i Washington denna gång.

Det fortsätter under hela morgondagen med genomgångar av intressantare delar av det arbete som RAND för olika partners och uppdragsgivare men också – allt mer av det – på eget initiativ.

Ny dramatik i syriska tragedin.

STOCKHOLM: Läget i och kring Syrien blir nu allt mer komplicerat och dessutom allt mer farligt vad gäller de vidare konsekvenserna.

Att nervgas nu kommit till användning igen anses konstaterat, och de flesta bedömare förefaller utgå från att det är den syriska regimen som åter är ansvarig.

Såväl president Trump som president Macron har offentligt sagt att detta är någonting de inte kommer att tolerera, och att man kommer att vidta åtgärder om användning av nervgas kan konstateras.

Och nu är det upp till bevis.

Sammanträdet med FN:s säkerhetsråd senare i dag kommer med all säkerhet att följa den invanda modellen för dessa mate. Kraftiga anklagelser, kraftiga förnekanden och ett säkert ryskt veto mot varje form av uttalande som ens antyder ansvar hos regimen Assad.Jag tror knappt ens att de behöver skriva en instruktion i ärendet i Moskva.

Men innan dess har ju Israel passat på att göra ett rejält nattligt flyganfall mot den syrisk flygbasen T4. Normalt handlar israeliska flygangrepp i Syrien om att slå till mot olika leveranser från Iran till Hezbollah och dess milis, men i det här fallet är det väl troligt att det var förmodad iransk infrastruktur sjölvt som var målet för attacken.

Och denna skedde genom eller t o m från libanesiskt luftrum. Detta utnyttjas regelmässigt av det israeliska flygvapnet.

Tidigare har regimens skyddsmakt Ryssland tyst tolererat olika israeliska angrepp, men denna gång lät det annorlunda, och man sade stt det handlade om en farlig utveckling.

Premiärminister Netanyahu förefaller nu att vilja dra in främst USA i ett mer aggressivt uppträdande mot Iran, och den faktorn fanns alldeles säkert med i det israeliska beslutet att slå till på detta sätt och vid denna tidpunkt. Han har säkert också skäl att avleda uppmärksamhet från den allt mer alarmerande utveckling i och kring Gaza, som ju med all sannolikhet kommer att bli allt värre under de kommande veckorna.

Om man i Washington och Paris anser sig säkra på att det är den syriska regimen som är ansvarig är det nog mycket sannolikt att vi kommer att få se ett betydande militärt tillslag i den allra närmaste tiden.

För nästan exakt ett år sedan skickade Trump 59 kryssningsrobotar mot en annan men närbelägen syrisk flygbas som en reaktion på att nervgas då hade använts, och det är svårt att tro att hans trovärdighet skulle tåla någonting som var mindre än detta denna gång.

Till detta kommer att det nog på ett eller annat sätt måste till en koordinering med Frankrike. Dess möjligheter att attackera finns, men är självfallet betydligt mindre än de amerikanska.

Om nu detta på ett eller annat sätt sker är frågan självfallet hur Ryssland kommer att agera. Dess generalstabschef Gerassimov har tidigare och tydligt sagt att man inte kommer att sitta still.

Och därmed riskerar det hela plötsligt att bli påtagligt farligt, även om jag skulle tro att såvöl amerikanska som ryska militöra befölhavare kommer att försöka att undvika en direkt militär konfrontation mellan deras respektive enheter.

Men i ”krigets dimma” kan mycket inträffa som man inte riktigt hade förutsett. Det är snarare regel än undantag.

Själv flyger jag i morgon till Washington, och där har nu John Bolton tagit över som säkerhetsrådgivare i Vita Huset.

Han lär ha deltagit i möten i frågan redan under helgen. Ingenting talar för att han har argumenterat för en avmätt och diplomatisk reaktion på det inträffade.

Vi står inför ny dramatik i den syriska tragedin.

Ungern och farorna med dess politik.

STOCKHOLM: Så har jag åter landar här efter lite mer än en vecka i norra Italiens sol och värme. Det fanns absolut ingen anledning att klaga.

Med landets politik går det dock knappast framåt.

I torsdag träffade president Mattarella de olika partiledarna för en första sondering om möjligheterna att bilda en ny regering, men föga förvånande var resultatet helt fastlåst.

Partiledarna skickades hem med uppmaningen att tänka över situationen igen. Och sedan kommer de åter att kallas till Quirinalen för samtal med presidenten. Förr eller senare måste han föreslå en regeringsbildare.

De ledande partiernas program är inte alldeles uppmuntrande. Sänkta statsinkomster , höjd pensionsålder och ökade offentliga utgifter är inte direkt vad den italienska ekonomins nu behöver.

Tillväxten har kommit tillbaka, men fortfarande under snittet i eurozonen även om kontrasten mellan utvecklingen i landets södra och dess norra delar är mycket tydlig.

I dag är det så val i Ungern.

Alldeles säkert kommer Victor Orbans Fidesz-parti att vinna, men resultatet blir ändå av intresse.

Orban har grundat valkampanjen på en aggressivt nationalistisk retorik. Motståndet mot flyktingar och islam står i centrum, men i denna kamp sveps också EU med och den ungerskfödde filantropen George Soros, vars insatser för frihet och demokrati i olika länder är beundransvärda, attackeras ut med antydningar som gränsar till det rent anti-semitiska.

Vart denna politik skall leda landet återstår att se.

Ungern är enormt beroende inte bara av investeringar från EU utan dessutom i mycket hög grad av olika former av direkta EU-bidrag, och här kommer en aggressivt nationalistisk politik förr eller senare att stöta på problem.

Den som försöker sitta på två stolar tenderar förr eller senare att ramla ner emellan.

Victor Orban är den europeiska ledande politiker som mest hejdlöst försökt att rida på effekterna av flyktingkrisen hösten 2015, men i stället för att försöka lösa problemen förefaller han vilja skärpa dem i syfte att säkra den egna makten. Och han talar ju öppet om att vilja ha ett icke-liberalt styre i sitt land.

Att hösten 2015 skakade om en rad europeiska länder vet vi väl.

Jag minns hur i inledningen av vår egen valrörelse 2014 dåvarande finansministern Anders Borg och jag hade en pressträff där vi försökte att säga en del om de utmaningar som låg framför Sverige.

Det handlade om en stigande flyktingutmaning och om en allt mer besvärlig säkerhetspolitisk situation. Och om hur detta måste hanteras av vår politik under de kommande åren.

Problemet var inte att ”någonting gått sönder i Sverige”, utan att rätt mycket hade gått sönder i världen. Och att detta skulle påverka också oss.

Men det var knappt någon som tog oss på allvar. Då.

Detta är utmaningar som kräver samlade europeiska svar. I tider av Trump, Brexit, Putin och ett sönderfallande Mellersta Östern blir EU-samarbetet ännu mycket viktigare.

Mycket arbete sker ju nu för att vi bättre skall kunna klara dessa utmaningar.

Kontroll av de yttre gränserna. Gemensam asyl- och flyktingpolitik. Försvarssamarbete. Migrationssamarbete med Afrika. En starkare gemensam handelspolitik. Samarbete mot terror.

Ingenting av detta klarar nationerna utan samarbete.

Och det är där Orbans politik blir så farlig.

Den hetsar om utmaningarna, men underminerar förutsättningarna för att hantera dem.

Det är kortsiktigt, och det är farligt.

Sedan finns det också andra faktorer som tillkommer när man betraktar den ungerska utvecklingen.

Det är lätt att spela på känslor av nationell förödmjukelse efter det för landet så plågsamma fredsslutet i Trianon 1919. Och den socialdemokratiska oppositionen tyngs inte bara av en historia av korruption utan dessutom av kopplingar till sitt kommunistiska ursprung.

Så det skall bli intressant att se detaljerna i det ungerska valresultatet.

För mig stundar nu en vecka som efter en dag i Stockholm innebär olika möten i först Washington och sedan i Berlin.

Det är styrelsemöten först i RAND Corporation och därefter i International Criss Group.

Men dessutom händer ju en del av intresse och relevans på bägge ställena.

Om fallen Litvinenko och Skripal. Och vad de betyder.

TABIANO CASTELLO: Det är påsklovsvecka för Stockholm denna vecka, och det finns alla skäl att njuta lite av Italiens sol och värme. Hit har våren kommit, och det med besked.

Däremot är det tydligt att det är iskyla i relationerna mellan Ryssland och västländerna efter nervgasattacken i Salisbury.

Vågor av utvisningar har följt varandra sedan dess.

Från västlig sida handlar det dels om en mycket stark markering och dels om att minska de ryska underrättelsetjänsternas närvaro i våra olika länder.

Och från Rysslands sida – förutom ett förväntat blånekande av varje form av ansvar för det inträffade – sedvanliga motutvisningar. Bägge dessa reaktioner följer i grunden det förväntad mönstret.

Det har sitt intresse i detta sammanhang att gå tillbaka till mordet av Alexander Litvinenko i London i november 2006.

Litvinenko hade arbetat först för KGB och sedan FSB fram tills dess att han avskedades 1998, och sedan lämnat Ryssland och slagit sig ner i London år 2000. Också offentligt hade han pekat på olika oegentligheter i FSB:s arbete, inklusive frågor som direkt berörde president Putin.

Han mördades genom att det utomordentligt giftiga radioaktiva ämnet polonium 210 lades i det the som han bjöds på av två andra ryssar i baren på Millennium Hotel i London i november 2006. Men det tog sin tid innan man kunde fastställa vad det som var som lett till att han avled på ett sjukhus några veckor senare.

Polonium 210 är inte vad som helst. Det är en mycket avancerad produkt som bara kan framställas i kraftfulla kärnreaktorer, och där den enda större källa för produktion är belägen i Ryssland. Att det är en statlig anläggning säger sig självt.

Spåren som engelsmännen steg för steg fick fram förde tillbaka till FSB och till Moskva. Och när man i januari 2016 publicerade den genomgång av frågan som en hög jurist fått i uppgift att genomföra blev slutsatsen att det var sannolikt att mordet godkänts av dåvarande FSB-chefen Patushev och också av president Putin.

Att den Andrej Lugovoj som lagt polonium i koppen sedan påtagligt skyddats av de ryska myndigheterna tillhör också saken. Han sitter nu i den ryska duman, och har utmärkts av president Putin för insatser i det ryska fäderneslandets tjänst.

I samband med Litvinenko-utredningen kunde man också konstatera att det inte var fördra gången avhoppare eller misshagliga individer mördats.

Speciellt kunde noteras flera dödsfall av personer som haft saker att säga om de fortfarande ouppklarade bombdåden mot olika hyreshus 1999. Dessa attentat kom ju att bli en viktig del av Vladimir Putins mycket snabba väg till den absoluta makten i RyssLand. Misstanken att de var arrangerade av säkerhetstjänsterna eller delar av dessa finns fortfarande kvar.

Det är mot denna bakgrund försöker att med en mycket avancerad nervgas döda Sergej Skripal och hans dotter skall ses.

Hade det bara handlat om ett allmänt mord hade det säkert skett på annat sätt. Metoder saknas inte. Men alldeles uppenbart försökte man genomföra det på ett sätt som skulle vara svårt att upptäcka.

Metoden polonium har av uppenbara skäl inte längre möjlig, utan i stället blev det med det med det mest avancerade kemiska stridsmedel som veterligen någonsin producerats.

Detta har utvecklats och producerats i dåvarande Sovjetunionen, även om det var känt att dold verksamhet fortsatte under några år därefter. Enstaka prover från de sovjetiska laboratorierna kan finnas i ett mycket litet antal andra länder. Och omfattande verksamhet vid hemliga laboratorier i Ryssland tidigare associerade med både kemiska och biologiska stridsmedel tillhör också bilden.

Mordet på Sergej Skripal följer således ett mönster som vi kunnat konstatera tidigare. Men nu har ett än mer sofistikerat och farligt medel kommit till användning.

Frågan som nu självklart ställs är om det under de gångna åren funnits flera fall där mord av denna art skett men helt enkelt inte upptäckts. Det var ju tillfälligheter som gjorde att det gick snett i fallet Litvinenko, och därmed kunde uppdagas, och jag skulle tro att detsamma kommer att kunna sägas om faller Skripal.

Jag skulle bedöma sannolikheten för detta som mycket hög, och jag noterar att man nu inte bara i Storbritannien utan också i andra länder hår tillbaka och studerar olika mystiska och plötsliga dödsfall när det gäller främst ryssar.

I detta ligger också en del av förklaringen till den breda och starka reaktionen från olika västländer. Det handlar inte bara om Storbritannien, utan om risken för att nervgasmord som detta skett eller kommer att ske i andra länder, liksom de extrema faror som ligger i att substanser som detta kommer till användning.

De breda utvisningarna av ryska underrättelsepersoner – det handlar om sådana, om än diplomatiskt ackrediterade – syftar också till att något reducera dessa organs möjligheter art verka på bredden av våra samhällen.

Min personliga teori är att de ryska tjänster det här är fråga om har ett tillstånd att döda, eller t o m en explicit order att göra så, i vissa typer av fall, och det är inte svårt att se den kategori som såväl Litvinenko som Skripal kan anses tillhöra.

Sedan är det väl möjligt att detaljerna i genomförandet av dessa mord avgörs av dessa tjänster själva. Det torde krävas avsevärda förberedelser i olika avseenden, och det gäller ju också att hitta de tillfällen då det är möjligt.

Vilka vidare konsekvenser detta nu kommer att få återstår att se.

Att den västliga närvaron i Ryssland reduceras är självfallet en nackdel, även om detta ju i sig inte behöver minska möjligheterna till en dialog i den utsträckning en mer konstruktiv sådan skulle vara möjlig. Och måhända är det också en nackdel att den ryska förmågan att förstå våra samhällen riskerar att minska.

Självfallet kommer Kreml aldrig att medge någon som helst ansvar.

Vi ser redan nu desinformationsoperstioner som kommer att vara lika vilda och omfattande som dem vi sett kring nedskjutningen av passagerarplanet MH17 i juli 2014. Att antyda att det kunde ha varit Sverige som var skyldigt till mordet tillhörde den vildvuxna skara av mer eller mindre bisarra motanklagelser som vi nog bara sett början av.

Men avgörande blir självfallet hur det ryska agerandet i stort kommer att påverkas.

Inser man att denna konfrontationskurs nu fört Ryssland in i en allt mer besvärlig situation, och att en korrigering måste ske, eller gräver man sig allt djupare ner i en konfrontation som riskerar att bli allt farligare?

Om detta kan vi i dagsläget dessvärre bara spekulera.