Om val i USA, Brasilien, Danmark och Israel – men också om åtskilligt annat.

NEW YORK: Efter lite mer än ett dygn i Madrid – med stor intervju i den ledande tidningen El Pais – och något dygn i Washington passerar jag nu denna världsstad, men redan i morgon kväll hoppas jag vara hemma i Stockholm igen.

Här domineras det mesta av de s k mellanårsvalen 8 november med den kraftmätning om landets framtid som de kommer att innebära.

Och det handlar om mycket.

Samtliga de 435 platserna i kongressens representanthus står på spel, men därtill 35 platser i senaten. Och dessutom sker val till guvernör i inte mindre än 35 delstater runt om i landet, inklusive här i viktiga New York.

När jag var här i USA senast för några veckor sedan var det allmänna intrycket att demokraterna efter en problematisk period hade börjat att få vind i seglen. Biden hade fått igenom stora program i kongressen, och det fanns en stark reaktion mot inskränkningar av aborträtten som mobiliserade de demokratiska väljarna.

Men med bara lite mer än en vecka kvar låter det annorlunda nu. President Biden upprepar förvisso att bensinpriserna – alltid viktiga i detta land – sjunkit påtagligt sedan i somras, men samtidigt är det tydligt att inflationen bitit sig fast och känns allt tydligare.

Och den ekonomiska oron spelar tydligt republikanerna i händerna. Nu talar de flesta om att republikanerna tar majoriteten i representanthuset, men vad gäller senaten är det mer ovisst.

Blir så fallet kommer åtskilligt av inrikespolitiken att blockeras under de kommande två åren.

Vad gäller utrikespolitiken är påverkan mindre. Trots några uttalanden på både republikansk och demokratisk kant är stödet för att hjälpa Ukraina fortfarande solitt. I opinionsundersökningar ser ca 70% i bägge partierna detta som viktigt.

Och i dagarna kom ett nytt program på närmare 4 miljarder kronor med försvarsmateriel av olika slag.

Sannolikt blir det mindre automatik i de stora och viktiga stödprogrammen, och i ökad utsträckning kommer man säkert och på goda grunder att tycka att det är rimligt att också Europa gör mer, men något brott i politiken finns det knappast några tecken på.

Osäkerheten gäller här som på så många andra områden om vad som kan hända om Trump efter valen officiellt kastar sig in i dragkampen inför presidentvalet 2024.

Den tiden – den sorgen.

Till de betydande nyheterna här hör ju annars att den något oberäknelige Elon Musk till slut köpte Twitter för den milda lilla summan av 481 miljarder kronor och omedelbart avskedade hela dess ledning.

Hur han skall räkna hem detta är något av ett mysterium. Twitter har förvisso 240 miljoner följare runt om i världen, men är förvisso ingen vinstmaskin i klass med de digitala jättarna.

Rent politiskt välkomnas detta av de som sett med vrede på att Twitter blockerade inte minst president Trump när de tyckte att han passerade anständighetens gräns, och det talas om att ”fågeln” nu kommer att kunna flyga fritt på ett helt annat sätt.

Vad som kommer att ske vet ingen – men någonting blir det med all säkerhet.

Längre söderut än USA går i dag Brasilien med sina ca 150 miljoner invånare till valurnorna, och det är bara att hoppas på att det blir ett valresultat som helt och fullt kommer att accepteras också av den som förlorar kampen om presidentposten.

Sannolikast förefaller dock fortfarande att vara att f d presidenten Lula återkommer – han innehade ju positionen mellan 2003 och 2010 innan han försvann i de korruptionshärvor som skakade om landet.

På tisdag är det så såväl Danmarks som Israels tur att gå till valurnorna.

I det södra grannlandet ser det lite oordnat ut. Gamle statsministern Lars Lökke Rasmussen med sitt nybildade parti Moderaterna har plötsligt seglat upp som möjlig kungamakare efter valet samtidigt som det s k blå blocket drabbas av splittring med mindre partier.

Och i Israel är självfallet frågan om Benjamin Netanyahu i det femte valet på fyra år i landet skall lyckas att erövra regeringsmakten igen. Förtjusningen i Washington över den möjligheten hålls inom mycket bestämda gränser.

Efter allt tumult har Storbritannien nu igen fått en ny premiärminister i Rishi Sunak, och det förtjänar ju att påpekas att samtidigt som London har en muslimska borgmästare med bakgrund i Pakistan får landet nu en hinduisk premiärminister med starka band till Indien.

Imperiets sekler har satt sina spår.

I morgon kväll är jag åter hemma i Stockholm efter en liten omväg, men på torsdag bör det sedan av till Köpenhamn – det blir sannerligen intressanta – och därefter till Athen för det europeiska mötet där med den s k Trilateral Commission.

Diskussionerna där kommer för min del – på samma sätt som i främst Riga och Washington de senaste dagarna – att hamna om Putins möjligheter att med olika drag uppskjutna den djupa kris för Ryssland som hans vansinniga beslut att starta det stora kriget mot Ukraina förr eller senare kommer att leda till.

Situationen i Kherson står just nu i centrum. Jag har svårt att se att han kan acceptera en ytterligare förlist där.

Men till detta kommer ju nu den nya krisen när Kreml stoppar fortsatt utskeppning av vete till världen från de ukrainska hamnarna. Förvändningen nu är ukrainska attacker mot Sevastopol – krig är dock krig – men det har nog varit tydligt ett tag att man i Moskva förberedda att hoppa av detta avtal.

Trots allt har ju exporten åter gett Ukraina viktiga inkomster – samtidigt som Moskva med alla till buds stående medel försöker att slå ihjäl så mycket man kan av den ukrainska ekonomin.

I dessa dagar skall dock inte de bredare globala utmaningarna glömmas bort.

Pandemin finns med oss fortfarande, även om vi för några dagar sedan hade det sista ministermötet under norsk och sydafrikansk ledning med den s k ACT-A funktion för att accelerera och koordinera insatser som jag ju varit en av dem som varit satt att leda sedan förra våren.

Och nästa helg inleds i Sharm El Sheik i Egypten COP27-mötet för att diskutera inte minst finansieringen av den allt mer nödvändiga omställningen runt om i världen för att klara klimatfrågan.

Om den mäktigare Xi Jinping, skifte i Rom, tumult i London och lite annat.

STOCKHOLM: Så avslutades den stora partikongressen i Kina, och resultatet blev en massiv konsolidering av makt till av sig själv omvalde ledaren Xi Jinping samtidigt som politiken fortsatte att läggas om i en riktning som minskar utrymmet för reformer.

Det viktiga dokumentet för bedömning av den politiska linje är den omfattande rapport som Xi Jinping vid kongressens inledning läste upp delar av men som sedan publicerats i sin helhet.

De som dykt ner i dess text har noterat att det nu är begreppet ”säkerhet” som dominerar, medan begrepp som ”ekonomi” och ”reform” relativt sett förlorar mark. ”Säkerhet” nämndes nu 91 gånger att jämföra med 55 gånger i motsvarande rapport för fem år sedan och ligger mycket tydligt före de övriga begreppen.

Också sammanstötningen av den avgörande s k stående kommittén i partiets politbyrå visade en tydlig konsolidering av Xi Jinpings makt och en inriktning där ekonomiska och andra reformer förefaller att prioriteras lägre.

Premiärminister Le Keqiang, som anses förknippas med en marginellt mindre konservativ linje återvaldes inte, och kommer i början av nästa år att försvinna också från posten som regeringschef.

Med detta kommer den allt mer konservativa inriktningen med all sannolikhet att fortsätta, med ett tydligt repressivt klimat, och med en politik som kommer att minska förutsättningarna för tillväxt.

Den kinesiska ekonomin svarar i dag för ca 30% av den samlade tillväxten i den globala ekonomin, så detta är inte oväsentligt. Den kommer forfarande att gå om den amerikanska ekonomin som världens största, men utvecklingen kommer sannolikt att bli mindre dramatisk.

I dokumentet och i Xi Jinpings tal fanns åtskilligt om teknologi och konkurrensen. Dock nämndes inte de dramatiska nya sanktioner när det gäller avancerade halvledare som Washington nu fattar beslut om, och som dramatiskt eskalerar teknologikriget mellan de två giganterna.

I veckan skrev jag en artikel om detta för Project Syndicate som det finns länk till via min twitter. Den har fått en hel del uppmärksamhet.

Partikongressens inriktning kommer säkert att skärpa diskussionen i EU och i USA om det långsiktiga samarbetet med Kina. Att vi behöver ett sådant kring inte minst klimat och global hälsa är tydligt, men på många andra områden kommer utrymmet sannolikt att minska.

Den tyske regeringschefen Olaf Scholtz beslut att i november bli den första regeringschef från EU på mycket länge som besöker Peking har redan lett till en icke oväsentlig debatt inte bara i Tyskland.

Relationerna med Kina förblir viktiga, men den inriktning som kom ut ur partikongressen kommer inte att göra dem lättare.

Den gångna veckan har så sett regeringsskiftet i Rom, och det blir viktigt att se hur den italienska politiken framöver kommer att utvecklas.

Vad gäller utrikespolitiken kommer man med all sannolikhet att förbli vid EU-linjen om Ryssland och Ukraina, även om en av regerande koalitionens partiledaren, Berlusconi, nyligen på nytt lyckades att visa sin grundläggande och i grunden skandalöse lojalitet med Putin.

Men i den omedelbara ekonomiska politiken kommer rörelseutrymme att vara skäligen begränsat.

De begränsningar som finns i detta hänseende har ju med all önskvärd tydlighet illustrerats av haveriet i Storbritannien under veckan, där Liz Truss fick kasta in handduken efter bara 44 dagar när hon inte fick siffrorna i den ekonomiska politiken att gå ihop.

Bakgrunden till haveriet är dock djupare än så. Sedan Brexit-eländet verkar det konservativa partiet att ha hamnat i något av en dödsspiral av motsättningar och egenartade politiska uppgörelser.

Nu skall en ny partiledare och premiärminister vaskas fram under den kommande veckan. Halveringstiden på brittiska premiärministrar har blivit påfallande kort. Vi kan bara hoppas på ett bättre utfall denna gång.

Skulle Boris Johnson komma tillbaka tar dock dramat en vändning från tragedi till renodlad komedi.

För min del blir det nu någon dag i Stockholm, därefter ett besök i Madrid och sedan ett par dagar i Washington för diskussioner där i olika frågor.

Inte minst blir det uppföljning av de diskussioner vi hade i Riga under denna vecka om olika optioner för utvecklingen i Ryssland och vår politik i detta hänseende.

Om en ny regering, framgång i FN, osäkerhet i Moskva, upptrappat chipskrig och kongress i Peking.

STOCKHOLM: På tisdag får så Sverige en ny regering under förutsättning att riksdagen på måndag godkänner förslaget om Ulf Kristersson som ny statsminister.

Det s k Tidö-avtalet som presenterades i fredag omfattar dels sju noga specificerade samarbetsområdet och dels regler för hur samarbetet mellan de samverkande partierna – tre av dem i regeringen – skall utformas.

Det är ett avtal mer detaljerat och genomarbetat än vad vi sett tidigare i svensk politik, och situationen med tre partier i regeringen och ett utanför gör det ju viktigt med ett regelverk för samarbetet som kan hålla.

Utrikes- och säkerhetspolitiken tillhör inte de sju samarbetsområdena, och Ulf Kristersson markerade ju på presskonferensen i fredags att i t ex den fortsatta Nato-processen kommer man att fortsätta det nära samarbetet med socialdemokraterna.

Sakinnehållet har jag ingen anledning att kommentera i detalj, men noterar att kommentarerna spänner sig från upphetsade röster om att demokratins undergång är nära till i alla fall en socialdemokratisk chefredaktör som sade att det här var en rätt rimlig politik i mitten i den situation Sverige befinner sig i.

Den gångna veckan på den internationella scenen inleddes med den viktiga voteringen i FN:s generalförsamling om Rysslands försök att stycka upp Ukraina.

Det blev en betydande diplomatisk kraftmätning, och den slutade med att 143 länder röstade för resolutionen om fördömande, fem röstade mot och 35 länder valde att avstå.

Och det var ett röstmässigt än större nederlag för Ryssland än vid omröstningen om invasionen självt i början av mars.

Trots att Indien märkligt nog fortsatte med sin politik att avstå är det tydligt att Ryssland svårigheter diplomatiskt håller på att öka. Vid ett sedvanligt toppmöte med ledarna för de centralasiatiska länderna fick Putin finna sig i att bli offentligt kritiserad på ett sätt som nog aldrig förekommit förr.

Och jag är övertygad om att oron nu håller på att sprida sig i Moskva om vart detta är på väg. På presskonferensen i Astana efter toppmötet där var det också tydligt att Putin sänkte ner retoriken en del och också sade att mobiliseringen nu är så gott som avslutas och inte kommer att utökas.

Om det är så eller inte återstår att se, men att han finner ett behov av att säga det är intressant i sig. Stämningen i kvarteren runt Kreml är sannolikt inte den bästa.

Frågan om kärnvapen i konflikten diskuteras flitigt, och jag bidrog med en artikel i Washington Post med olika tankar om en politik för att avskräcka den ryska ledningen från varje tanke på användning av kärnvapen.

I veckan som gick publicerade Biden-administrationen efter stor försening sitt dokument med en nationell säkerhetsstrategi. Åtskilligt blev inte riktigt som man hade trott, och inte minst Rysslands krig rubbade nog koncepten rätt tydligt.

Ty följande är formuleringarna om Ryssland nu helt annorlunda och långt skarpare än i det intremistiska dokument man publicerade tidigt 2021.

Men tyngdpunkten i strategin ligger trots detta tämligen entydigt på den långsiktiga kraftmätningen med Kina. Och i dessa är det frågorna om teknologi som nu intar en än mer framträdande plats än tidigare. Kontrollen över framtidens teknologier är kontrollen över framtiden.

Och detta är frågor som jag hoppas att den nya regeringen kommer att ge betydligt större tyngd i vår utrikespolitik. De har varit satta på undantag under åtta år när de tydligt växt i betydelse på den globala scenen.

Under veckan illustrerades detta med att Washington beslutade om nya regler för att exportera avancerade halvledare – s k chips – till USA. Det var två år sedan man gjorde detta mot företaget Huawei, med betydande konsekvenser, och nu gör man i stort sett samma sak mot större delen av den kinesiska ekonomin.

Konsekvenserna kommer att bli mycket omfattande. Avsikten är att bromsa Kinas möjligheter när det gäller främst artificiell intelligens, men effekterna kommer att bli bredare än så.

Och risken för att världen splittras upp i två olika teknologizoner ökar högst påtagligt. Inget land kommer att undgå att bli påverkat av detta.

I Peking inleddes i dag kommunistpartiets kongress. De mer än 2.000 delegaterna fick höra Xi Jinping under två timmar presentera den rapport om politiken under de senaste fem åren som man på ett eller annat sätt skall behandla under de kommande dagarna.

Och nästa helg väljs så en ny centralkommitté på ca 200 personer och ur denna utkristalliseras på ett eller annat sätt den kärna på ca sju personer vars sammansättning det spekulerats oändligt om men som vi då kommer att få besked om.

Till politikens inriktning kommer det att finnas anledning att återkomma.

Rimligen finns det i de interna diskussionerna åtskilliga frågetecken kring den kurs Xi Jinping valt om ekonomin, pandemin och relationen till Putin, som samtliga inneburit betydande problem för landet, men om det kommer att finnas några antydningar om detta återser att se.

Under veckan som gick var det ju en del inte minst media med anledning av att min nya bok ”Mina Krig” kom ut i onsdags. Nu blir det ytterligare en vecka i huvudsak i Stockholm men med en avvikare till Riga mot slutet av veckan för att delta i nya diskussioner om utvecklingen i och politiken visavi Ryssland.

Om Kinas kommande kongress, Turkiet inför viktiga val, växande krigskritik i Ryssland, mötet i Prag och en del annat.

STOCKHOLM: Efter en vecka med två dagar i Singapore, två dagar i Stockholm och nu senast två dagar i Bodrum i Turkiet har jag nu i alla fall landat här för en vecka när jag kommer att vara hemma hela tiden.

I diskussionerna borta i Singapore var det ständigt två frågor jag fick. Först om vilka slutsatser jag trodde att Kina skulle dra av Putins problem med sitt krig med Ukraina, och därefter om kriget i Ukraina skulle leda till att Europas engagemang i det som nu kallas det Indo-Pacifiska området skulle minska.

Den första frågan hade jag av lätt insedda skäl inget svar på, men den speglade den påtagliga oro för att skärpta globala motsättningar i världen kunde leda till konflikter även i Östasien och en förhoppning om att lärdomarna från Putins krig skulle dämpa möjlig kinesisk iver att skaffa sig kontroll över Taiwan.

Mycket i den delen av världen handlar nu om den kinesiska partikongress som ju inleds i Peking på söndag om en vecka.

Att Xi Jinping kommer att på ett eller annat sätt få ytterligare en period vid makten var det ingen i skaran av Kina-kunniga som tvivlade på, men osäkerheten om hur politiken skulle komma att utformas var betydande.

Den kinesiska ekonomin är alldeles uppenbart i ett skede av tilltagande problem. Långsiktigt handlar det om förändrad demografi, och mer kortsiktigt om en mindre reforminriktad ekonomisk politik i förening med en Covid-strategi som inte fungerar.

En återgång till en mer reforminriktad politik skulle kunna lyfta den magra tillväxten igen, men design försökte tyda tecknen tyckte snarast att dessa tydde på att den fastlagda kursen skulle fortsättas.

Men slutenheten i förberedelserna för partikongressen gör att det mesta bara är bedömningar. Bakom kulisserna ser det med all säkerhet mindre harmoniskt ut – det är alldeles säkert betydande dragkamp när ca 60% av alla positioner i det mäktiga partiets hierarki skall nybesättas.

Och mycket koncentreras kring frågan om vilka sju som kommer att sitta i den s k stående kommittén i kommunistpartiets centralkommittés politbyrå. Det kommer att skrivas mycket om den saken när namnen uppenbaras mot slutet av den stora ceremoniella kongressen.

Nere i Bodrum – antikens Halikarnassos med det mausoleum som då var ett av världens sju underverk – hade jag en möjlighet att också försöka att bedöma lite av den politiska utvecklingen i Turkiet och i regionen inte minst inför det viktiga val till både presidentposten och parlamentet som nu förväntas i juni nästa år.

Samtliga de möjliga kandidater till presidentposten som det spekuleras om i oppositionsalliansen av sex partiet ligger tydligt före president Erdoğan i opinionssiffrorna just nu, men osvuret är nog bäst.

Erdoğan har ett formidabelt kampanjmaskineri, och oppositionen har ibland en tendens att falla ner i olika motsättningar.

Utöver president Erdogans allians med mer högernationalistiska MHP och oppositionsalliansens sex partiet finns dessutom en mindre allians kring huvudsakligen kurdiska partiet HDP. Hur de kurdiska rösterna kommer att hamna kan mycket väl bli avgörande.

För vår del är det självfallet viktigt när Turkiet är berett att ratificera vårt och Finlands medlemskap i Nato, men här skulle jag tro att Ankara kommer att avvakta de signaler man kommer att få från den nya regering i Stockholm som ju inte kan vara så avlägsen.

Under slutet av veckan samlades så ledare för 44 europeiska länder i Prag för det första mötet med vad som nu kallas European Political Community.

Konkreta resultat kommer knappast ur ett möte av denna storleksordning, men det var en viktig markering att alla Europas länder med undantag av Ryssland och Belarus kunde sätta sig ner för gemensamma diskussioner.

Storbritannien fanns på plats, men viktigare var kanske de möten som hölls mellan dels Armenien och Azerbajdzjan och dels Armenien och Turkiet. Bara att de hölls var viktiga steg framåt.

Däremot var det spänt mellan Turkiet och Grekland, men hur mycket av detta som är upptrappning inför det turkiska valet återstår att se. Också kring Cypern seglar nu nya motsättningar upp.

På det efterföljande EU-toppmötet stod energifrågorna i centrum. Man fortsätter att försöka se om det finns någon möjlighet med någon typ av pristak på importerad gas eller olja, men frågetecknen kring detta är fortfarande många.

Och nu har ju också Saudiarabien och Ryssland i skön förening beslutat sig för att begränsa sin oljeproduktion i akt och mening att i stället pressa upp priset.

Efter det att president Biden gjorde sin Canossa-vandring till Riyadh för att försöka uppnå det exakt motsatta kan man nog tänka sig att de saudiska aktierna i Vita Huset nu noteras påfallande lågt.

Påtagligt dålig stämning har med med all säkerhet också varit i Kreml inte minst efter den ukrainska attacken tidigt lördag morgon mot den viktiga bron vid Kerch som är avgörande såväl för försörjningen av Krim som av de ryska styrkorna i sydvästra Ukraina.

Och alla de tecken som gör att tyda pekar på att stämningen där redan innan detta var påfallande dov. Putins krig går alldeles uppenbart dåligt, och stämningen i det ryska samhället förefaller att ha förändrats när mobilisering nu visar att det ju dragits in i ett omfattande krig.

T o m i ryska statsmedia vädras nu kritik, om än i betydande utsträckning av de som anser att det nu är dags för en än mer krigiskt inriktad politik.

Mellan raderna i olika uttalanden kan läsas en allt hårdare kritik av den ryska militärledningen – högre än så vågar de öppna kritikerna ännu inte gå. Men det är sannolikt bara en tidsfråga.

I morgon inleds i New York en ny specialsession med FN:s generalförsamling för att diskutera en reaktion på det ryska beslutet att i strid med internationell rätt annektera ett antal regioner av Ukraina.

Det blir en viktig test på den globala sammanhållningen, och resultatet av den votering som kommer de närmaste dagarna kommer att granskas med lupp.

Samtidigt kommer det att finnas anledning att hålla ögonen på det sedvanliga höstmöte med valutafonden IMF och Världsbanken i Washington och de uppdaterade bedömningar av tillståndet i den globala ekonomin som då kommer.

Ytterligare nedrevideringar av global tillväxt och handel förefaller dessvärre sannolika. Vi befinner oss på väg in i ett nytt skede av ekonomin – inflation, högre räntor, förändrad demografi, utmaningar för globaliseringen – som kommer att leda till många och viktiga diskussioner.

Själv stannar jag nu en vecka i Stockholm efter ett skede av intensivt resande.

På onsdag kommer min nya bok ”Mina Krig” ut, och det blir en del kring detta. Mycket i den handlar ju också om konflikterna kring Ukraina – men det finns mycket mer med början i midsommarkrisen 1993 kring Narva.

Om Putin som gräver sig allt djupare, val i mängder och Europa-samling i Prag.

KASTRUP: Det har varit en påtagligt dramatisk vecka i konflikten i östra Europa.

Efter nederlagen kring Kharkov hade Putin först den 21 september svarat med att beordra vad han sade vara en partiell mobilisering, och den 30 september fortsatte han så med det dramatiska steget att inkorporera fyra regioner av Ukraina – ca 15% av landets territorium – i Ryssland.

Men redan två dygn efter detta tillfogades den ryska armén ett nytt viktigt nederlag när man förlorade staden Lyman och områdena däromkring. Uppgifterna talar om tusentals ryska soldater som tagits till fånga.

När jag på det sedvanliga seminariet som Hjalmarsson-stiftelsen i Visby träffade väl insatta företrädare för den ryska oppositionen underströk de att i Ryssland var nog 21 september viktigare än 25 februari – nu blev detta plötsligt ett krig som berörde alla i deras land, och som nog de allra flesta inte ville bli en del av.

Och sedan det beskedet har ju fler människor flytt över Rysslands gräns än man sade att man hade för avsikt att mobilisera.

I sitt anförande i Kreml i fredags sjönk Putin längre ner i märkliga teorier och föreställningar än någonsin förr.

Omvärlden dominerades av satanism och ville bryta sönder Ryssland och enda möjliga svaret på detta var mobilisering och krig. Märkligt nog var det faktiskt inte så mycket Ukraina längre – nu var det Ryssland mot den västliga världen, eller möjligen tvärt om.

När jag försökte att se ansiktena på de som ombetts att infinna sig i Kreml för att lyssna på denna tirad gick det inte att upptäcka ens det ringaste spår av entusiasm. Inte så få av dem som tysta satt där måste ha varit medvetna om att detta inte kommer att få något gott slut för Putin, för Ryssland eller för dem.

Men nu har Putin låst in dem och sig själv i en konflikt som det är utomordentligt svårt att se ett slut på. Han sade att han var beredd till omedelbara förhandlingar med Zelensky – men endast om denne var beredd att kapitulera och acceptera att Putin styckat upp hans land.

Och en sådan kapitulation finns det ingen ukrainsk ledare inom generationer som kommer att acceptera.

Att få Ryssland att dra sig tillbaka från Ukraina kommer nog inte att vara okomplicerat, men att Ukraina skulle vilja dra sig bort från Ukraina är självfallet en omöjlighet.

Svaret från omvärlden på den ryska mobiliseringen och annekteringen borde rimligt bli att mobilisera ett än starkare och mer uthålligt stöd för Ukraina. När Sverige vid årsskiftet övertar det roterande ordförandeskapet i EU utgår jag från att detta kommer att bli en av de högst prioriterade frågorna.

I FN:s säkerhetsråd röstade tio länder för en resolution för att fördöma den ryska annekteringen och det flagranta brott mot folkrätten som denna innebär, men Ryssland lade föga förvånande in sitt veto, och fyra länder – Kina, Brasilien, Indien och Gabon – lade ned sina röster.

Att Indien och Kina är indifferenta till att stater rövar andra staters territorier kan det nog finnas anledning att lägga på minnet.

I FN:s säkerhetsråd diskuterades samma dag också attacken mot den rysk/tyska gasledningen i Östersjön, och från rysk sida meddelades där att det var anglosaxare som var ansvariga för detta, och det dessvärre utan att vi fick närmare information om detta gamla folks nya härjningar i Östersjön.

Annars står de viktiga valen som spön i backen dessa dagar.

Gårdagens val i Lettland ser ut att leda till nytt mandat för den sittande premiärministern, vilket är bra i dessa dagar.

Dagens val i Brasilien är väl spännande främst för att se om Lula omedelbart återvänder till presidentposten med över 50% av rösterna eller om det kommer att behövs en avgörande andra omgång.

Och det finns ju dessutom en del frågetecken för om sittande president Bolsonaro kommer att acceptera ett nederlag. Han har ju Donald Trump som en av sina förebilder.

I Bosnien är det också val, men dramatiken där kommer snarare efter valdagen när det gäller att komma överens om besättningen av landets olika institutioner.

Motsättningar om vallagen, och mindre talangfullt internationellt agerande kring detta, har skapat betydande nya svårigheter.

Och om Bulgarien avstår jag från att ha någon mening. Det förefaller svårt att förutse.

På torsdag samlas i Prag ett möte som beskrivits som European Political Community med politiska ledare från Europa i dess helhet – Ryssland och Belarus naturligt nog utanför.

Det hela utgår från ett initiativ av president Macron som går tillbaka på äldre franska tankar som har i alla fall en del av sin bakgrund i skepsis mot alltför snabb utvidgning av EU.

Vad detta i slutändan kommer att leda till återstår att se – jag har mina dubier – men omedelbart är det självfallet positivt att Storbritanniens nya premiärminister Liz Truss sitter ner med andra europeiska kollegor och diskuterar gemensamma problem.

Hon har ju annars haft en tämligen dramatisk start sedan hennes finanspolitik mötts av massiv misstro av marknaden och opinionsmätningar visat ett övertag för Labour på över 30 procentenheter.

Men alla runt bordet i Prag – också Turkiets Erdoğan torde finnas där – har säkert ett intresse av att diskutera både Rysslands krig och den prekära energisituationen. Och detta blir säkert också huvudämnena när EU:s ledare träffas för sitt toppmöte dagen därpå.

Själv är jag nu efter dygnen i Visby på väg till två dagar i Singapore för att diskutera den internationella situationen.

Om vi i Visby främst blickade mot östra Europa tror jag det i Singapore kommer att blickas åtskilligt mot Kina där den viktiga 20:e kongressen med kommunistpartiet inleds den 16 oktober. Till den kommer jag att ha anledning att återkomma.

I Sverige fortsätter förberedelserna för den nya regeringen. Att det fortsatt inte finns några läckor till media alls från de samtal som förs ser jag som ett tecken på att dessa i god atmosfär fortsätter framåt.