Mest om sammanbrottet i Sudan och dess konsekvenser.

STOCKHOLM: När detta skrivs har riksdagen gett formellt tillstånd att använda svenska soldater i samband med en evakuering av svensk personal från stridigheterna i Khartoum.

Tydligen ansåg man det var nödvändigt med att ha denna säkerhet för den evakuering som man nu försöker göra, och det är säkert klokt. I tidigare fall – Libyen 2011 och Afghanistan 2021 – löste man denna fråga på annat sätt.

Sammanbrottet i Sudan är tveklöst allvarligt, och kan komma att få omfattande också regionala konsekvenser.

Sudan har ständigt varit ett svårskött pastorat. Det gamla brittiska imperiet hade några av sina smärtsammaste upplevelser i Khartoum och Kabul, och decennierna sedan dess har knappast varit mer stabila med inbördes strider mer regel än undantag, och det också efter separationen från Södra Sudan 2011.

Utvecklingen i Södra Sudan sedan dess har också den varit komplicerad med omfattande inre stridigheter även om det just nu förefaller mer lugnt, men i Sudan självt har spänningarna successivt tilltagit sedan Bashir-diktaturen kastades över ända 2019.

Till en del handlar detta om spänningarna i landet självt – och oförmågan att få till stånd en ordnad övergång till civilt styre – och till en del om regionala aktörers intresse av att påverka landets utveckling.

I landets västligaste delar flyter mycket samman med komplicerade inre utvecklingar i Tchad och Libyen, mot Röda Havet möter motsättningen mellan Eritrea och Etiopien och bortom det svallvågorna av kriget i Yemen.

Och i norr finns det stora Egypten som med höggradigt misstänksamhet bevakar allt som rör sig längs den livsavgörande Nilen. Och det är ju i Khartoum som den s k blå Nilen med sina stora vattenmängder från de etiopiska högländerna flyter samman med den s k vita Nilen med sina källor långt bort i det inre av Afrikas stora sjöar.

Till detta kalejdoskop av ofta mycket motstridiga regionala intressen skall så läggas mer ideologiska. I Sudan fanns länge – och förmodligen fortfarande – en betydande förankring för starkt islamistiska tankegångar, och det har lett till ett intresse från åtskilliga håll för att stödja vad som helst som kunde motverka detta.

Just nu pågår intensiv diplomatisk verksamhet för att se om man kan förhindra en total upplösning av landet. Jag kan se hur kablarna går varma mellan Washington, Abu Dhabi, Kairo, Addis Ababa, Riyadh och Tel Aviv – för att nu bara nämna några huvudstäder med fingrarna mer eller mindre djupt nere i denna syltburk.

Omedelbart handlar det om att evakuera medborgare.

USA har redan tagit ut sin diplomatiska personal och deras anhöriga. Tre tunga Chinook-helikoptrar med understöd av specialstyrkornas Herkules-flygplan flög ca 1.600 km från sin bas i Djibouti, tankade på vägen i Etiopien, landade på ambassadområdet i Khartoum och lyfte rätt snabbt igen.

Sådant har egentligen bara USA kapaciteten att klara. Möjligen också Israel, som också har haft en ambassad i Khartoum. Såväl Storbritannien som Frankrike och Italien säger sig dock ha genomfört operationer för att evakuera. Också Nederländerna säger att de genomfört en evakuering.

Det som i övrigt förestår är med all sannolikhet ett samordnat försök av ett antal länder – varav Sverige är ett – att förhandla fram en överenskommelse som gör det möjligt att snabbt evakuera direkt från flygplatsen i Khartoum. Det finns ca 1.500 EU-medborgare i landet.

Men om det är möjligt att få fram en tillräckligt stabil uppgörelse som gör detta möjligt vet i alla fall inte jag. EU:s Joseph Borell har direkta kontakter med de stridande i också detta syfte.

Att flyga in utan en sådan är en betydande risktagning, om än inte alldeles omöjligt. Hur som helst är en säkerhetsstyrka viktig om man avser att evakuera direkt från Khartoum. Britterna har tydligen evakuerat från en annan flygplats i närheten.

Alternativet – som jag ser att ett antal länder liksom FN använder sig av – är att evakuera landvägen ca 800 km till Port Sudan – en väg f ö en gång i tiden finansierad av Osama bin Laden – och sedan flyga ut därifrån. I alla fall israelerna har erfarenhet av flygplatsen där, men säkert också andra.

Med all sannolikhet koordineras detta i alla fall taktiskt från Djibouti. Det var ett tag sedan jag var där, men de amerikanska och franska baserna där har med säkerhet inte blivit mindre sedan dess.

Den huvudsakliga internationella närvaron i Sudan torde utgöras av FN-personal av olika slag, och det är ju viktigt att hjälp ges också till att evakuera de av dem som det anses nödvändigt att få ut.

Men att ta ut utländska medborgare har självfallet ingenting med landets grundläggande problem att göra, och här kommer det att krävas massiva internationella insatser. Den humanitära situationen i betydande delar av landet kan snabbt bli direkt katastrofal.

FN-organens insatser är viktiga, EU kan spela en roll, USA har alltid sin betydelse, men avgörande blir möjliga insatser av olika afrikanska och arabiska länder.

Noteras bör också att Kina gjort betydande investeringar i landet inte minst inom oljesektorn. Och den sköra staten Södra Sudan är för 90% av sina statsinkomster beroende av den olja som exporteras genom en delvis Kina-ägd pipeline genom Sudan självt.

Under den gångna veckan hade jag glädje av spännande diskussioner av lite olika karaktär i Lund, Oslo och Fredrikstad, och den kommande veckan är det diskussioner i Delfi i Grekland som tillhör det som står på programmet.

Där är perspektivet ju lite annorlunda än på våra nordligare breddgrader.

Såväl Turkiet som Grekland står inför viktiga val – 14:e respektive 21:a maj – och Mellersta Östern ligger betydligt mycket närmare.

Men mycket av diskussionerna i Delfi kommer med all säkerhet att handla om Rysslands krig och dess konsekvenser.

Från Washington om Kina, Taiwan, Ryssland och AI.

WASHINGTON: Snart lyfter planet härifrån och jag börjar att ta mig hem igen efter fem mycket intensiva dagar i den amerikanska huvudstaden.

Om den tämligen dynamiska amerikanska inrikespolitiska scenen skall jag denna gång avstå från att göra några bedömningar eftersom jag kommer att vara tillbaks här inom bara ett par veckor och då har möjlighet att återvända till de frågorna.

Men presidentvalet i november 2024 närmar sig mycket tydligt.

Mina samtal och möten här – såväl på RAND som i en rad andra möten och samtal med insatta personer – har kretsat kring tre ämnen – Kina, Ryssland/Ukraina och AI.

I den offentliga debatten här dominerar rubriker som närmast låter antyda att ett krig med Kina – med ett plötsligt kinesiskt angrepp på Taiwan – står för dörren tämligen omedelbart.

Och i inrikespolitiken råder närmast en tävlan om att inta den mest alarmerande positionen när det gäller Kina.

Men när jag lyssnar på analytikerna på RAND, de ansvariga i administrationen och de mest insatta av utländska diplomater i staden är bilden betydligt mer nyanserad.

Jag lyssnade uppmärksamt på en hög företrädare för administrationen för några av oss lägga ut texten om hur man nu sökte vägar för att komma tillbaka till det bättre samtalsklimat med Peking som man tyckte att man lyckats etablera med mötet mellan Xi Jinping och Biden på Bali i november förra året.

Inte minst är man angelägen om att få tillbaka kanaler för kommunikation för att bättre kunna hantera olika incidenter innan dessa riskerar att utvecklas till verkliga kriser. Ballongkrisen visade tydligt de risker som finns.

Om detta kommer att gå återstår att se. Visserligen anländer en rad informella budbärare från Peking till Washington i dessa dagar, men man är fortfarande osäker på vad deras mer konstruktiva budskap kommer att leda till.

Kanske är det en förnyad och fördjupad dialog kring globala finansiella utmaningar som man kan vara en väg framåt.

Samtidigt råder i den offentliga debatten upphettning över rapporter om olika krigsspel som anses visa att Peking nu har en möjlighet att ”vinna” i en militär konfrontation med USA om Taiwan. Dagens tidningar innehåller ännu en av dessa larmrapporter.

Men om man frigör sig från dessa krigsspel ser de som analyserar den kinesiska politiken i stort knappast någonting som tyder på att det är dit den kinesiska ledningen just nu vill gå.

Man har andra och för regimens framtid betydligt viktigare prioriteter – och de är knappast förenliga med en öppen konflikt om Taiwan.

Den starka viljan till en återförening, som ju funnits ända sedan 1949, är förvisso där, men förenad med tydliga uttalanden om att man söker detta på fredlig väg.

Och en militär invasion av Taiwan skulle vara ett enormt vågspel med närmast oöverskådliga konsekvenser.

Men frågan kräver en varsam hantering för att inte utvecklingen skall skena iväg åt fel håll. Överdrivna farhågor i antingen Washington eller Peking, eller hos bägge, kan lätta leda till att det hela urartar till en självuppfyllande profetia.

President Macron menade möjligen någonting som inte var alldeles orimligt med sitt uttalande efter sitt besök i Peking, men har stundtals ett sätt att uttala sig som släntrar iväg, och det var förvisso fallet här. Och det har lett till starka negativa reaktioner tvärs över det politiska spektrat här i staden.

I grunden har USA och EU samma politik i frågan. Principen om ett Kina ligger fast, ingen stöder ett självständigt Taiwan, omsorgen om Taiwans demokrati är mycket viktig och varje försök att lösa frågan med våld kommer att mötas mycket tydligt.

Men på samma sätt som det säkert finns de i Kina som tror på en militär lösning finns det tendenser i delar av den amerikanska politiken som riskerar att att föra politiken in i farliga banor.

Viktigt är ju också vad som händer på Taiwan. I dagsläget är det bara en liten minoritet där som vill ha en återförening med Kina, och en ungefär lika liten minoritet som vill förklara självständighet. Önskan efter stabilitet och status quo är helt dominerande.

Och sedan får vi se vad det viktiga presidentvalet i Taiwan i början av nästa år kommer att innebära.

Men för USA handlar den kinesiska utmaningen om mycket mera. Det finns en illa dold fruktan för att Kina strävar efter och kommer att erövra en dominerande roll i en kommande världsordning.

Tveklöst strävar ledningen i Peking såväl efter ett i alla avseenden starkare Kina som en starkare roll för Kina i den globala politiken. särskilt märkvärdigt är det egentligen inte.

Om detta kommer att bli möjligt beror i hög grad på hur den kinesiska politiken självt utvecklas.

Efter decennier av stark strukturell medvind i olika avseenden har Kina nu kommit in i ett skede där det snarast är motvinden som dominerar, och till detta har ju mycket tydligt lagts en allt mer autoritär inre politik som påtagligt bromsar landets förmåga till utveckling.

De officiella kinesiska ambitionerna om tillväxt för de kommande åren har ju skruvats ner till lite över 5%, men mer inofficiella bedömningar talar om betydligt lägre siffror.

Tveklöst är att åtskilliga av de åtgärder som USA nu vidtar syftar till att försöka att bromsa Kinas möjligheter till utveckling inte minst vad gäller avancerade teknologier. Kortsiktigt kommer detta sannolikt att fungera, men om det gör det mer långsiktigt är betydligt mer osäkert.

Men en tydlig effekt är att atmosfären av konfrontation mellan de bägge makterna blir allt tydligare, och i detta ligger självfallet risker som inte skall underskattas.

Till dessa hör ju riskerna för en allt mer splittrad global ekonomi. I samband med sina s k vårmöten här i Washington har IMF publicerat studier som pekar på risken för betydande kostnader för den globala ekonomin i stort om denna utveckling går för långt.

Dessa talar om förluster på upp till sju procent av den globala ekonomin om den globala ekonomin bryts upp av en ekonomisk och finansiell delning. Och effekterna kommer att vara allra värst för de fattigare och känsligare delarna av vår värld.

Alldeles välkommet var det budskapet inte i den amerikanska administrationen. Men fakta är som de är.

En stor fråga i dessa dagar här har också varit den 21-åring på en bas i Massachusetts som läckt ut ett stort antal hemliga dokument om bl à Rysslands krig mot Ukraina.

Själv tror jag att detta kommer att leda till mer tumult i Moskva än i Washington när man nu ser hur amerikansk underrättelsetjänst har penetrerat olika ryska strukturer. Sådant uppskattas inte av Vladimir Putin, och med stor sannolikhet kommer huvuden att rulla.

Nu är det tydligt att det ryska försöket till en våroffensiv i Ukraina håller på att rinna ut i sanden. Möjligen kommer man till slut att lyckats erövra den ruinhög man till ett mycket högt pris har skapat i Bakhmut, men det vidare värdet av det är mycket litet.

Samtidigt har ju också försöket att med över tusen främst kryssningsrobotar bryta ner den ukrainska ekonomin och den ukrainska motståndsviljan också i allt väsentligt misslyckats.

Och tron att Europa skulle frysa under vintern och därmed kasta in handduken när det gällde stöd till Ukraina har också visat sig vara en illusion.

Nu spekuleras mycket om en kommande ukrainsk offensiv. Det talas om upp till tolv brigader delvis utrustade med västliga vapen som står redo att försöka bryta genom de försvarslinjer som de ryska styrkorna ägnat sig åt att etablera.

Ingen kan veta om och i vilken utsträckning detta kommer att lyckas, men jag tror att det är rättvist att säga att förväntningarna här i staden är tämligen dämpade.

Den ryska armén är i ett erbarmerligt skick efter sina upprepade misslyckanden, men försvar är lättare än anfall, och också den ukrainska armén har lidit mycket omfattande förluster.

Några politiska förändringar eller initiativ är knappast att vänta innan vi sett utgången på slagfältet under de närmaste månaderna. De olika också informella kontakter som man från amerikansk sida haft har bara bekräftat att någon vilja till politiska samtal från rysk sida nu inte finns.

Men längre fram kommer det nog här att bli ett allt starkare intresse för någon form av politiska samtal. Avgörande blir dock hur man i Kiev kommer att ställa sig till detta.

Hösten kommer att bli intressant.

Den tredje fråga som dominerat mina dagar här är AI-utvecklingen och dess konsekvenser.

Hela min fredag – först med RAND och sedan med det viktiga oberoende SCSP-projektet – handlade om också demonstrationer av olika delar av den nya teknologin och diskussion om konsekvenser från geopolitik över desinformation och ekonomi till närmast filosofiska frågeställningar.

Det går rasande snabbt. Och allt handlar om USA och Kina. Europa finns bara mycket marginellt på kartan, och det riskerar att få allvarliga konsekvenser längre fram.

Tidigare i dag handlade stora delar av TV-stationen Fox:s program denna söndag om olika aspekter av AI-utvecklingen. Skulle detta vara tänkbart i något europeiskt land?

Nu bär det hem till Sverige igen. Jag lämnar det angenäma försommarvädret först i Tabiano och sedan i Washington, men jag hör hemifrån att våren äntligen kommit.

Och veckan framöver innehåller bl a studentafton i Lund på onsdag kväll. Det var länge sedan senast, men jag är tydligen den som näst efter Tage Erlander inbjudits flest gånger till dessa.

Alltid lika spännande.

Och därefter blir det besök i Norge i lite olika ärenden. Jag hoppas på vår där också.

kunna

Om det spända Jerusalem, freden på Nordirland, svallvågor efter Macron i Kina och AI-konkurrensen.

TABIANO CASTELLO: En påskhelg under Italiens sol är inte helt fel, men det varit med viss nervositet jag följt rapporteringen från Jerusalem och det synnerligen spända läget där med alla de stora helger som sammanfaller.

När israeliska soldater med betydande brutalitet trängde in i moskén al-Aqsa spreds bilderna snabbt över den muslimska världen och reaktionerna blev starka.

Motivet för aktionen var märkligt, och tack och lov har man under dagarna därefter avstått från upprepning. Men på Västbanken har det spända läget fortsatt att skörda liv, med två dödade israeliska kvinnor och en dödad palestinier.

Och positivt är att den korta våldsduellen mellan Israel och Libanon kunde begränsas.

I morgon landar president Biden i Belfast på Nordirland i sammandraget med att det är 25 år sedan det s k Good Friday-avtalet slöts mellan Storbritannien och Irland för att om möjligt avsluta konflikten i om Nordirland.

Den konflikten ger viktiga lärdomar såväl om de djupa historiska rötter som konflikter av denna art har som om hur lång tid det tar att helt och fullt bilägga dem.

Jag minns nästan i varje detalj fortfarande mitt besök mitt i den konfrontationen i Belfast i början av 1970-talet, och jag ser i det som hänt sedan fredsavtalet betydande paralleller till den långsamma vägen mot mer genuin fred i tex Bosnien.

Avtalet för 25 år sedan har i allt väsentligt fått slut på de våldsamheter som i dess senaste fas skakade provinsen sedan 1969, men i delar av Belfast är de också fysiska murarna mellan vissa katolsk/republikanska och protestantisk/unionistiska områden fortfarande höga.

Och när Brexit rev upp lite av förutsättningarna för det successiva närmandet mellan de olika perspektiven på provinsens framtid skapades nya problem.

Men det är förvisso viktigt att ihågkomma avtalet, men utan att för den skulle undervärdera de utmaningar som återstår. Förr eller senare skulle jag tror att utvecklingen går mot ett återförenat Irland, men det finns nog anledning att säga att det är senare snarare än förr som detta kan bli en möjlighet.

Så länge det finns en militant unionistiska minoritet som fortfarande är beredd att gripa till vapen finns det ingen anledning att hasta på den processen.

Det s k Windsor Framework som nyligen ingicks mellan London och Bryssel har sorterat ut en betydande del av de rent praktiska problemen som följde av Brexit, men det ledande unionistiska partiet UDP har fortfarande inte accepterat avtalet, och ty följande finns det ingen fungerande provinsregering i Stormont.

Annars är det mest svallvågorna efter president Macrons besök i Kina och inte minst den intervju han gav i flygplanet på väg hem som dominerar min inkorg.

Macron vill göra Europa till en tyngre geopolitisk aktör, vilket är hedervärt och viktigt, men har ju en tendens att formulera detta på sätt som låter lätt anti-amerikanskt. Det är olyckligt såväl för de reaktioner det ofrånkomligen leder till som för att det tar bort från det som egentligen är hans budskap.

Och under året som gått har ju Rysslands aggression mot Ukraina på nytt illustrerar hur beroende vi faktiskt är av den amerikanska politiken och den säkerhet som denna bidrar till. Den s k strategiska autonomi som Macron talar om har i detta för Europa så dramatiska skede visat sig vara föga mer än en hägring.

Det var självklart rätt av Macron att åka till Peking, men nu finns det en risk för att det hela kommer att uppfattas som en ny klyfta över Atlanten.

Att EU skall forma sin egen politik i fråga om Kina, och inte låta denna dikteras av Washington, är väl en självklarhet, men det är ju samtidigt tydligt att gemensamma intressen och gemensamma värderingar kommer att leda till en samsyn på många om än inte alla områden.

Och det är en självklarhet att EU har ett intresse av en egen och djup dialog också med Kina.

Det blir nog åtskilliga diskussioner om detta när jag om något dygn landar i den amerikanska huvudstaden för dels styrelsesammanträde med RAND och dels några dygn av diskussioner som ju kommer att handla om såväl konflikten med Ryssland som relationen till Kina.

Men där blir det också diskussioner om den dramatiskt snabba utvecklingen på AI-området. Bara ChatGPT har på fem månader fått mer än 100 miljoner användare, och nu kommer än mer kraftfulla versioner från såväl OpenAI som Microsoft och Google.

Med all respekt för dessa jättars kamp står den viktiga kampen snarare mellan USA och Kina om dominansen när det gäller utveckling och användning av AI.

I veckan som gick kom ett antal personer, inklusive den något oberäknelige Elon Musk, ut med tanken på en sex månaders paus för all AI-forskning för att hinna tänka efter vart vi egentligen är på väg.

Men Eric Schmidt, som tillhör dem som tänker mest på detta, sade emot med motivet att Kina inte kommer att ta någon paus och att USA inte kunde riskera att hamna på efterkälken i den snabba utvecklingen.

Tveklöst kommer AI att förändra våra samhällen och vår värld, och vart detta kommer att föra vet vi ännu mycket föga om. I USA går diskussionens vågor höga, medan vi i Europa dessvärre fortfarande har svårt att få denna utmaning tillräckligt i fokus.

Om skiften i Finland och Montenegro, rättegång i Haag, relationerna till Kina och en del annat.

STOCKHOLM: Valet i Finland i går kommer nu att leda till en ny regering med samlingspartiets ledare Petteri Orpo som statsminister, men hur regeringen i övrigt kommer att se ut kommer vi nog att få vänta på besked om.

Samlingspartiet blev största parti, men skillnaden mot Sannfinnländarna var marginell, med socialdemokraterna strax därefter. Skillnaden mellan de tre partierna låg inom en procentenhet.

Sannolikt kommer Orpo nu att undersöka om det finns en möjlighet till regering med Sannfinnländarna.

Centerpartiet är svårt sargat efter ett stort valnederlag, och socialdemokraterna med tydlig vänsterprofil under Sanna Marin kanske inte heller är omedelbart intresserade.

Men med Sannfinnländarna finns besvärliga frågor om inställningen till EU, invandrings- och klimatpolitiken som går på tvärs mot vad samlingspartiet står för.

En liten men inte oväsentlig fråga är vad som händer med Svenska Folkpartiet som ju har en viktig roll när det gäller också att rida spärr mot sannfinländarna i språkfrågan.

Så det kommer nog att ta lite tid innan vi får besked om hur nästa regering i Helsingfors kommer att se ut och vad den kan innebära. Den utrikes- och säkerhetspolitiska kursen ligger självfallet solitt fast, medan det i den ekonomiska politiken kommer att krävas förändringar.

En större politisk förändring blev det i presidentvalet i lilla Montenegro där mer än tre decenniers dominans av Milo Dukanovic och kretsen runt honom nu går mot sitt slut.

En klart EU-vänlig president tillträder nu – hans parti heter Europa Nu! – men i den koalition som sannolikt kommer att vinna parlamentsvalet i början av juni ingår också krafter med en helt annan orientering.

Och på sina håll finns det en oro för att detta skall leda till att Belgrad och kanske också Moskva skall kunna flytta fram sina positioner.

Det finns stora befolkningsgrupper som står Serbien nära, och den historiska länken mellan Ryssland och Montenegro är förvisso stark, men enligt min mening är landets förankring i Nato och orientering mot EU nu tämligen solitt förankrad.

Frågan om EU:S utvidgning kommer nu att sättas på agendan på allvar på ett sätt som knappast har varit fallet under ett antal år. En förhandlingsstart med Ukraina kommer sannolikt inom ett år, och situationen på Balkan kräver också mot denna bakgrund nu en mer aktiv ansats från Bryssel.

I Rom samlas i dag sex utrikesministrar från Balkan för att trycka på i dessa frågor. Avgörande blir dock till slut om dessa själva kan visa upp framsteg i sina egna reformprocesser. Montenegro är i dessa avseenden faktiskt det land som kommit längst.

Om vi håller oss till Balkan bör också noteras att i dag inleds i Haag den internationella rättegången mot bl a Hashim Thaci – som ju ledde UCK-gerillan och sedan blev självständiga Kosovos president – för olika övergrepp och brott begagna av UCK under det krig som kulminerade våren 1999.

Om han och de övriga kommer att fällas återstår att se. Argumentationen från försvaret förefaller att vara att Thaci knappast hade kontroll över allt som hände under de blodiga uppgörelserna i olika delar av Kosovo under detta krig.

Hur som helst finns det en risk för att rättegången kommer att polarisera ytterligare. Det var stora demonstrationer med stöd för Thaci i Pristina i går.

I morgon åker så Frankrikes president Macron i sällskap med Ursula von der Leyen till Peking för överläggningar med den kinesiska ledningen, och det sker omedelbart efter det att Spaniens premiärminister Sanchez varit på besök.

I fokus står Rysslands krig mot Ukraina, och jag tillhör dem som tycker att det är viktigt att med dialog göra det som möjligen kan göras för att i alla fall minska det kinesiska stödet för den ryska aggressionen.

I den mån Kina har ambitionen att vara en kraft för fred bör man leva upp till den första viktiga av sina egna tolv punkter med dess tydlighet om territoriella integritet och vara beredda till en dialog också med Ukraina direkt.

Och det är viktiga av EU och dess ledning att vara tydlig med Kina på dessa punkter. Att en lång rad andra frågor också finns på agendan säger sig självt. Klimatfrågan – där Kina är viktigt – får inte glömmas bort.

Men också ekonomi är viktigt i relationen med Kina. Ursula von der Leyen formulerade det i veckan som gick som att de inte handlade om att bryta loss – ”decoupling” – från Kina på det sätt som ibland förespråkas i den amerikanska debatten utan i stället om ”de-risking” – att minska riskerna med ett alltför stort beroende.

Det är ett klokt sätt att se på saken.

Påsken närmar sig, och kring Jerusalem fortsätter dessvärre spänningen att bygga upp. Nu sammanfaller inom kort de muslimska, judiska och kristna högtiderna med allt vad detta innebär i den stad som ligger i fokus för tre religioner var och en med sina mer militanta minoriteter.

Och i den regionen må också noteras hur Saudiarabien i förening med Ryssland plötsligt annonserade minskad produktion av olja i syfte att driva upp priset, vilket också lyckades.

Entusiasmen i Washington över också detta senaste saudiska drag torde vara mycket begränsad.

För min del blir det i allt väsentligt en vecka i Stockholm innan det i påsk bör iväg till Italiens vårsol och vårvärme.