Diskussioner i dagar i Doha.

DOHA: Det har varit några milt sagt intensiva dygn sedan jag anlände hit för stora Doha Forum i fredags kväll, men tidigt i morgon bitti bär det i alla fall hem igen.

Det är åtskilliga hundratal personer som samlas här i Doha för mer eller mindre organiserade diskussioner under en helg. Ett stort antal utrikesministrar men huvudsakligen andra personer från regeringar, tankesmedjor eller olika organisationer.

Min egen agenda har sträckt sig från pandemisamordning över en rad andra frågor till – självklart – Rysslands krig mot Ukraina.

Qatar har, i motsats till en del andra stater i regionen, tagit en klar ställning i den frågan, och president Zelensky framträdde via videolänk vid den stora öppningen här med en vädjan med den muslimska världen som adressat.

Men annars är det självklart en andra konflikter som mer eller mindre omedelbart berör regimen.

Förhandlingarna om ett återupprättande av det nukleära avtalet med Iran är inne i sitt absoluta slutskede. EU:s samordnare av förhandlingarna är i Teheran i kväll, och USA:s chefsförhandlare äter jag middag med i kväll.

Och Iran är ett viktigt land inte minst för Qatar. Tillsammans utvinner man världens största gasfält, och det är dessa resurser som gör Qatar med dess rikedom möjlig.

Men Qatar har inte bara detta faktiska samarbete med Teheran, utan har ju dessutom en bit utanför Doha vad jag tror är den enstaka största amerikanska militära basen utanför USA självt.

Den öppna konflikten i Afghanistan är över, men inte de humanitära och politiska utmaningarna. Talibanernas utrikesminister har deltagit i diskussioner, men också röster starkt kritiska till talibanernas välde har framträtt.

Konflikten i Jemen är inte heller långt borta. En rejäl robotattack mot oljeinstallationer utanför Jeddah i Saudiarabien i fredags kväll visar att freden knappast ligger runt hörnet.

Qatar är en av de få stater i regionen som fortfarande ger betydande prominens till den palestinska frågan, och det har för mig dessa dygn också blivit åtskilliga samtal för att uppdatera mig på läget för denna.

Men åtskilligt inte minst i de informella överläggningarna har alldeles självklart kommit att handla om Rysslands krig mot Ukraina och dess konsekvenser.

Veckan som gått har knappast förändrat särskilt mycket i själva kriget. Just nu förefaller den ryska militära offensiven att ha stagnerat, och några omedelbara tecken på att den kan återupptas på ett avgörande sätt under den närmaste tiden är jag inte medveten om.

Men några större förutsättningar för ett slut på kriget eller en fred är det inte lätt se.

Jag har under de senaste dagarna talat med ett par personer som talat direkt med president Putin, och därtill någon som deltagit i vissa av de rätt få högnivåkontakter som varit under den allra senaste tiden.

Det ger inte anledning till någon optimism om något genombrott i dessa avseenden heller.

Vi har att se fram mot vad som i det omedelbara perspektivet är ett utnötningskrig, med Ukrainas uthållighet till stor del beroende av tillflödet av vapen andra förnödenheter från de västliga länderna.

Sanktioner ger effekt först på längre sikt. Det viktiga är att ryska militära framgångar kan förhindras. Först när detta skett på ett avgörande sätt kan det börja att öppna sig möjligheter för någon typ av vapenvila eller motsvarande.

Nu återvänder jag i alla fall hem till Stockholm igen, och där blir det ett par dagar med olika ärenden.

Mot slutet av veckan bär det så av till Helsingfors.

Där finns det – vilket väl framgått av debatten – åtskilligt att diskutera.

Vi behöver säkerhetsgarantier – men vilka är då de verkliga alternativen?

STOCKHOLM: Sedan jag kommit hem efter mina veckor i USA har jag haft anledning att också lite försiktigt kommentera den mer långsiktiga svenska säkerhetspolitiska diskussionen.

Den mer intresserade kan se vad jag skrev för framför allt amerikansk publik i Washington Post, och hemma har det främst varit en längre intervju i TV4 i lördags och en längre dito i Expressen i går söndags.

Vi är vid en brytpunkt. Och det verkar som om alla faktiskt inser detta.

Det är inte onaturligt att man nu prövar olika vägar framåt. Att gå med i Nato är ett naturligt alternativ, men det är högst rimligt att öppet pröva också andra vägar.

Inte minst tror jag det är viktigt för att uppnå så bred acceptans som möjligt av det val som så småningom träffas. Många är fortfarande trevande, och det är inte onaturligt i den situation som vi är.

Lyssnar jag på debatten förefaller alla anse att vi behöver starkare säkerhetsgarantier av det ena eller det andra slaget. Samma sak tycker jag att jag hör i diskussionen i Finland.

Och sådana måste ju för att ha kraft över tid vara förankrade i formella överenskommelser och fördrag. Regeringar kommer och går, men fördrag består.

Paragrafen 42.7 i EU-fördraget innehåller en förpliktelse för EU:s medlemsstater att stödja varandra vid fall också av militär aggression, och det är självfallet betydelsefullt.

Såväl den svenska som den finska regeringen har ju i samband med krisen nu påmint övriga EU-länder om betydelsen av den paragrafen. Det är bra att det skett.

Men två begränsningar är viktiga i sammanhanget.

EU har ingen som helst mekanism för militär eller annan hjälp till ett land som angrips. Åtagandet i paragrafen faller helt och hållet på enskilda länder.

Och till det kommer en andra begränsning som måhända är än tyngre.

De länder vi rent militärt skulle kunna få hjälp från är främst USA och Storbritannien. Det ser vi ju också i mönstret från de olika övningar som sker. Men ingen av dessa är ju medlemmar i EU och ligger därmed utanför vad som omfattas av paragrafen i EU-fördraget.

På sina håll ser jag att man funderar på om det skulle vara möjligt med ett fördjupat samarbete mellan bara Sverige och Finland eller mellan våra bägge länder och USA.

Realistiskt skall vi ha klart för oss att Sverige ensamt inte kan ge någon säkerhetsgaranti till Finland. Och även om vi skulle försöka – vilket jag starkt skulle avråda från – tror jag inte en sådan skulle ha tillräcklig trovärdighet i Finland.

Huruvida USA skulle vara villigt att ingå ett bilateralt fördrag med bara Finland och Sverige är – försiktigt uttryckt – mycket osäkert. Det skulle inte vara enkelt att förklara att vi inte vill vara med i Nato men vi vill ha ett säkerhetsavtal med garantier med USA i alla fall.

Det finns bilaterala säkerhetsföretag mellan USA och andra länder, men de ligger alla i andra delar av världen. För Europa är det Nato som är ramen för det samlade amerikanska säkerhetsåtagandet i Europa. Jag skulle inte tro att man är beredd att skapa någonting som står fristående från detta.

Det som skiljer Nato från säkerhetsåtagandet inom EU är – förutom medlemskretsen – att Nato ju har en omfattande struktur av militär integration och operativt samarbete för att faktiskt också leverera hjälp.

Om Finland och Sverige skulle gå med i Nato skulle det säkert finnas anledning att förändra den så att det inom dess ram skapas ett starkt nordeuropeiskt försvarssamarbete.

Jag kan tänka mig en rad områden där det skulle ha stor betydelse.

Tillsammans kommer våra flygvapen att ha kring 250 mycket avancerade stridsflygplan. Gemensamma operationer av dessa i detta stora område skulle representera en högst betydande styrka. Integrerade övervaknings- och ledningssystem skulle innebära betydande vinster och fördelar.

Men sådant skulle växa fram över tid.

Rimligt vore att våra två länder då gick med i Nato med samma restriktioner som Danmark och Norge fortfarande har. Det gäller dels ingen basering av kärnvapen och dels inga permanenta utländska militära baser.

Installationer och baser som uppfattas som offensiva av ett framtida Ryssland bör självfallet undvikas också hos oss. Nato är ju tydligt och enbart en försvarsallians., och vår säkerhetspolitik är ju tydligt defensiv.

Men nu skall alla dessa alternativ prövas i en öppen dialog mellan riksdagens partier. Och det är bra så.

Där jag är mycket bestämd är att vi och Finland måste komma fram till samma slutsats. Det gällde när vi för tre decennier sedan tog ställning till om vi skulle gå med i EU eller ej, och det gäller med minst samma kraft i dag.

Det är mycket viktiga månader som ligger framför oss.

Veckan som nu inletts blir en vecka med koncentration på mötena i Bryssel på torsdag och fredag.

På torsdag är det först toppmöte i Nato, och det följs omedelbart av ett toppmöte i EU till vilket också USA:s president Biden nu är inbjudan. Och från det kommer han på fredagen att fortsätta till Warszawa för att där konkret uttrycka USA:s stöd för sina allierade i Nato.

Jag minns väl när president Obama på senvåren 2014 kom till Warszawa i samma ärende efter den ryska aggressionen mot Ukraina det året. Även jag fanns på plats för mötena då.

Själv är jag denna vecka mest i ett Stockholm där man kunnat ta fram cykeln och hoppas att våren äntligen kommer. Mot slutet av veckan bär det dock av till Doha för en helg med olika diskussioner där.

Efter tre veckor på andra sidan Atlanten. Ett mer enat och ett ännu viktigare USA.

NEWARK: Det var bara timmar efter det att den ryska invasionen av Ukraina inleddes torsdagen den 24 februari som jag satte mig på ett flygplan över Atlanten till USA, och när jag landar i Stockholm i morgon bitti har det kriget pågått i inte mindre än tre veckor.

Det kändes inledningsvis inte helt rätt att bege sig till USA i denna situation, men det har visat sig mycket nyttigt.

Med all respekt för all den digitala kompetens vi alla utvecklat under de senaste åren finns det samtal som inte kan föras och intryck som inte kan inhämtas den vägen.

Det som tidigare för de allra flesta setts som otänkbart har nu blivit verklighet, men mitt i detta måste vi konstatera att Washington hade rätt i de varningar som dess underrättelsetjänst gjorde det möjligt för dem att förmedla från oktober och framåt.

Och det kan dessvärre inte sägas om alla, och i detta ligger en frågeställning vi måste ta på betydande allvar.

Om man hade rätt i detta, vilket var viktigt, hade man dock inte lika rätt i sin uppskattning av den ryska arméns kraft och det ukrainska försvarets styrka.

I ett TV-tal i dag sade Putin att allt gått enligt plan, men så är det ju alldeles uppenbart inte.

Det ukrainska försvaret är segt. Sverige har bidragit med 5.000 pansarskott AT4 ut den svenska arméns förråd, och tidigare i dag meddelade president Biden att USA nu bidrar med ytterligare 6.000 AT4 ur den amerikanska arméns förråd.

Och det saknar inte betydelse. Det svenska stålet biter.

Men samtidigt finns det viss anledning att varna för överdriven optimism. Ukraina har ett massivt övertag i informationskriget, och i detta ligger en viss risk för att bedömningar huvudsakligen baserade på öppen information med sympati för den ukrainska sidan är överdrivet optimistiska.

Den ryska armén har förvisso haft betydande problem. Och det är frapperande att se hur man nu tvingats kalla in ersättning eller förstärkning från alla möjliga håll. Jag såg t ex att ryska förband nu lämnar Sydossetien i Georgien.

Men samtidigt skall man inte underskatta dess förmåga att med massivt artilleri och med massiv kvalitet mala ner det ukrainska försvaret.

Efter två och en halv månad av heroiskt vinterkrig, med en rysk armé som knappt alls klarade sin uppgift, började den finska armén svikta i början av 1940 och en plågsam fred blev nödvändigt.

Där tror jag inte att vi är. Och huruvida vi kommer dit beror på det stöd – militärt och finansiellt – som vi kan ge Ukraina.

Här är den amerikanska ledningen viktig. Med all respekt för att EU gjort väl ifrån sig i denna konflikt -vilket är viktigt att säga – är det tveklöst så att det är Washington som vid sidan av Kiev är motståndets kärna.

USA:s betydelse för Europas säkerhet har i denna kris framstått med all önskvärd tydlighet.

Och detta i övrigt så starkt polariserade land har i dessa dagar och i dessa frågor visat en betydande och viktig enighet.

Den Putin-sympatiserande flygeln i det republikanska partiet har tydligt marginaliserats, och den försvarsfientliga flygeln i det demokratiska partiet har på likaledes goda grunder försvunnit ur debatten.

Vi kommer nu se ett USA för vilket Europas säkerhet förblir synnerligen viktigt, som ökar sina försvarsansträngningar och som har en stärkt ambition att koordinera och samarbeta inom Nato och med EU.

Det kommer inte att innebära att dess uppmärksamhet på Asien och Kina kommer att minska. Vilken roll Peking i slutläget tar blir viktigt också i denna konflikt. De senaste dagarna har mycket av uppmärksamheten i den amerikanska debatten och politiken handlar om just detta.

Och här kommer det att finnas utrymme för en ny dialog mellan Washington och Bryssel om hur en gemensam politik i olika avseenden skall utformas och kalibreras.

En starkare gemensam europeisk försvarskapacitet kommer det med rätta att talas mycket om, och nya insatser behövs förvisso, men den brutala realiteten för inte minst svensk del är med såväl USA som Storbritannien utanför dessa strukturer kommer deras möjligheter i mer kritiska lägen dessvärre att vara begränsade.

Tidigare i dag halades den ryska flaggan utanför Europarådets stora byggnad i Strasbourg. I går uteslöts Ryssland – även om man försökte att förebygga förödmjukningen genom att lämna någon timma innan.

I detta ligger en djup och tragisk symbolisk. En era av förhoppningar om en europeisk och demokratisk framtid också för Ryssland gick nu också formellt till ända.

Jag var en del av förhoppningarnas tid på 1990-talet – nu har vi hamnat i farornas tid.

Men nu återvänder jag hem efter dagar i Miami, Nashville, Washington och Philadelphia.

På University of Pennsylvania och dess imponerande Perry World House har jag de senaste två dagarna haft ett antal föreläsningar, inklusive en offentlig som ju nu finns tillgänglig på nätet och som ger lite mer av bakgrund till Putin och Ukraina.

Och trevligt och nyttigt var också att träffa svenska studenter och forskare på universitetet.

Men nu blir det Sverige som blir min bas för åtminstone en vecka framåt.

Det känns inte fel.

Efter två och en halv veckas krig.

WASHINGTON: Tio dagar här har varit diskussioner två och en halv vecka in i ett krig som kommer att förändra vår tid.

Det vi kan konstatera hitintills är att den ryska invasionen mött betydligt mer motstånd och problem än vad alldeles säkert Putin räknade med, och att den västliga och samlade internationella reaktionen blivit påtagligt mycket starkare än vad någonsin hade räknat med.

Och därmed är vi två och en halv vecka in i aggressionen i en situation där man måste sätta allvarliga frågetecken för möjligheterna för Kreml att uppnå de mål man hade satt upp.

Att dessa var att säkra den militära och politiska kontrollen över Ukrainas territorium i dess helhet, för att därefter demontera den ukrainska staten och dela upp territoriet i olika enheter under rysk kontroll för att förhindra att en självständig ukrainsk statsbildning kan uppstå igen, råder det knappast någon tvekan om.

En liten början på den politiska planen ser vi i staden Kherson i södra Ukraina som ju kommit under rysk kontroll. Stadens borgmästare har förts bort och försvunnit, och man försöker nu få någon att acceptera att bli ledning det man kallar Folkrepubliken Kherson.

Det är ett mönster som känns igen från tidigare ryska övertaganden i Krim, Donetsk och Luhansk och som vi kommer att se varhelst de lyckas att säkra militär kontroll.

Men den stora frågan är självfallet hur den militära offensiven kommer att fortsätta.

Det är nu den absoluta huvuddelen av den ryska armén, liksom stora delar av det s k nationalgardet, som är insatt i Ukraina, och det förefaller som om Putins möjligheter att utan stor mobilisering sätta in mera förefaller begränsade.

En mobilisering skulle utsätta det ryska samhället för påtaglig anspänning, och hitintills förefaller man ha gjort vad man kunnat för att undvika detta steg. Men även om det skulle tas kommer det nog att finnas brist på utbildade befäl och andra.

Hur stora de ryska förlusterna varit är svårt att veta, men tydligt är att de varit betydande. De med sakkunnighet som jag träffat här talar om att förbanden fått vidkännas förluster och utslagningar upp mot en fjärdedel, och det är påfallande mycket.

En avgörande fråga blir i vilken utsträckning som Europa och USA kan upprätthålla försörjningen av Ukraina med vapen och annan försvarsmateriel.

Det talas om att man redan fått in ca 17.000 pansarvärnsvapen, vilket är betydande, och där i så fall de svenska leveranser representerar strax under en tredjedel.

Men viktigt blir också olika luftvärnsvapen. USA levererar s k Stinger-robotar, och också andra system kommer uppenbarligen att bli aktuella.

Och i samtliga dessa fall måste leveranser fortsätta under betydande tid.

Viktigt är också att finansiellt stödja Ukraina.

Landets ekonomi befinner sig i vad som närmast är fritt fall, och det är endast omfattande och snabb västlig hjälp som kan upprätthålla den ukrainska ekonomins grundläggande funktioner.

Så de närmaste veckorna blir det en frågan om hur balansen blir mellan möjliga ryska förstärkningar, ukrainsk fortsatt försvarsvilja och västlig militär och finansiell hjälp.

I media talas mycket om slaget om kontrollen över Kiev. Men själv är jag nästan mer bekymrad över det kommande slaget om Odessa.

Ett Ukraina som förlorar kontakten med Svarta Havet blir ett annat Ukraina, och här kommer Kreml alldeles säkert att återgå till sitt projekt om ett Novorossija som man skiljer av från övriga delar av landet.

Det var det man försökte göra våren 2014 men då misslyckades med.

Som det nu ser ut har jag svårt att se att Kreml även med betydande förstärkningar kommer att lyckas att få kontrollen över landets västliga delar. Men hur det kommer att gå i övrigt är svårare att bedöma.

Av allt att döma tror Putin fortfarande att han genom att trappa upp har en möjlighet att vinna, men av allt att döma tror större delen av ukrainarna att de också har en möjlighet att vinna.

Några förutsättningar för en förhandling finns knappast i detta läge. Det blir en brutal styrkemätning med ohyggliga mänskliga kostnader.

Antalet flyktingar närmar sig strax tre miljoner, och antalet döda räknas sannolikt snart i tiotusental med hundratusental nog ofrånkomligt med några månader av fortsatta strider.

Hur Europa och världen kommer att se ut i förlängningen av detta vet vi ännu inte.

Med största sannolikhet kommer vi att se ett kraftigt försvagat Ryssland.

Dess krigsmaskin kommer att ha tillfogats betydande förluster, kostnaderna för ockupation av mer eller mindre betydande delar av ett förstört Ukraina kommer att bli en tung börda och den ryska ekonomin kommer att till stora delar skäras av från den globala ekonomin med allt vad detta innebär.

Sannolikt kommer den ryska ekonomin detta år att minska med mer än 10%. Med den kollaps för den ryska rubeln som vi nu sett kommer den ryska ekonomin att vara ca 5% av den kinesiska ekonomin.

Att Ryssland försvagas innebär dock inte att Kreml blir mindre farligt. En tilltagande desperat, tilltagande repressiv och tilltagande isolerad regim är ingenting man vill ha i sin omgivning.

Och därmed måste Europas säkerhet stärkas intill den tid då en kollaps för dagens ryska regim infinner sig.

Vi har ju gått från den nya oredans till den nya farans tid.

I detta ligger alldeles säkert starkare band över Atlanten och starkare strukturer för säkerhet också i norra Europa. Kanske kan detta bidra till att förankra ett tidigare lite vacklande USA starkare i den europeiska säkerheten.

Den stora frågan för Sverige och Finland är självfallet vår roll i dessa.

Det finns ingen väg tillbaka – vi befinner oss i en ny och farligare situation. Till detta kommer jag att ha anledning att återkomma.

Dagarna i Washington har inneburit samtal med personer från Henry Kissinger till centrala beslutsfattare och personer i dagens administration.

Men nu blir det två dagar vid universitetet i Philadelphia för att infria ett gammalt löfte.

Dock blir det åtskilligt på zoom och andra sociala media också – från en offentlig föreläsning här till en diskussion också på Aleksej Navalny kanal på YouTube för att försöka nå fram till intresserade personer också i Ryssland.

Mot slutet av veckan kommer jag dock att vara tillbaka i Stockholm igen.

Elva dagar av krig skapar ett nytt Europa. Och det är bara början.

WASHINGTON: Sedan några dygn befinner jag mig här i den amerikanska huvudstaden, och här kommer jag att förbli under den kommande veckan. I den dramatiska situation vi har i Europa har det sina nackdelar – men också en del påtagliga fördelar.

När jag läser den grundläggande analys av situationen jag skrev förra söndagen fyra dagar efter det att den ryska aggressionen inletts kan jag bara konstatera att den är densamma elva dagar efter det att kriget inleddes.

Den ryska militära framgången verkar långsammare, det ukrainska motståndet hårdare och tyngden av de olika sanktionerna hårdare än vad nog de allra flesta hade utgått från.

Och därmed befinner vi oss i en utdragen krigssituation i Europa som det är svårt att se något snart slut på, och där ytterligare upptrappning från rysk sida är det mest sannolika.

Först och främst drabbar detta självfallet Ukraina.

Redan har 1,3 miljoner människor tvingats att fly sitt hemland. Europa står inför den värsta flyktingkatastrofen sedan det andra världskriget. Viktigt för oss är att försöka att lätta bördan för t ex Moldavien där möjligheterna att klara detta tryck är mindre.

Därefter kommer detta självklart att drabba Ryssland. Jag ser att en av de ledande oligarker som står regimen alltför nära säger att nedgången i ekonomin kommer att bli tre gånger värre än vid landets finansiella kollaps 1998 och att den kommer att vara i minst tre år.

Det talas om en nedgång i ekonomin med 10-15% i år och inflation på 50-70%.

Men även därefter kommer den substantiella effekten av att landets industri kommer att vägras tillgången till viktiga komponenter att bromsa dess utveckling påtagligt.

Och därefter kommer detta att drabba också andra länder.

Vi har i också det övriga Europa att räkna med påtagligt högre energipriser, och också andra delar av världen kommer att drabbas av påtagligt högre livsmedelspriser.

Ukraina och Ryssland står tillsammans för närmare en fjärdedel av världens produktion av vete, och priserna har redan gått upp med 50% sedan kriget inleddes. I ett land som Egypten med ett stort beroende av importerade spannmål kan detta få dramatiska effekter.

Att göra en bedömning av hur kriget faktiskt går är svårt grundat bara på de uppgifter som finns i olika media. Avgörande är hur mycket av rysk kapacitet som Ukraina lyckas förstöra, och hur mycket ytterligare kapacitet Ryssland under kommande veckor och månader kan sända in för att mala ner det ukrainska motståndet.

De ryska förlusterna är sannolikt omfattande. Ukrainska uppgifter, möjligen överdrivna, talar om över ca 9.000 döda ryska soldater efter elva dagar. Detta skall då jämföras med ca 15.000 döda ryska soldater under tio år av krig i Afghanistan.

Om den verkliga siffran av ryska förluster om några veckor når upp till eller överskrider siffran från Afghanistan kommer detta knappast att gå att dölja. Det gick inte att dölja förlusterna i den totalitära sovjetiska staten, och det kommer inte att gå nu heller.

Det som tydligt hänt under den senaste veckan är dramatiska politiska förändringar i viktiga europeiska länder.

Tydligast var detta i Tyskland. Förbundskansler Scholtz kallade förra söndagen förbundsdagen till en specialsession, och i bred enighet och med starka ord om det säkerhetspolitiska läget lade man fast en dramatisk ökning av försvarsanslagen till mer än 2%av BNP.

I Danmark har de politiska partierna nu kommit överens om ett nytt säkerhetspolitiska avtal som också ökar försvarsanslagen dramatiskt och som dessutom bereder vägen för att få bort de restriktioner som landet tidigare haft på deltagandet i EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik.

Och Washington gästades i fredags av Finlands president Sauli Niinistö i ett möte med bl a president Biden som inkluderade ett telefonsamtal också med statsminister Magdalena Andersson i Stockholm.

Ytterst, även om det inte utåt formulerades riktigt så, handlade det om möjligheten att någon form av amerikanska säkerhetsgarantier.

Det finns all anledning att hålla huvudet kallt i en situation som denna, men tydligt är att man i såväl Helsingfors som Stockholm nu vänder på alla stenar, och att ingenting – inte heller ett snabbt steg in i Nato – längre är uteslutet.

I början av 1990-talet var det Sverige som av olika skäl kunde ta ledningen i den process som förde såväl Sverige som Finland tillsammans in i EU 1995.

Nu är det av olika skäl sannolikt Finland som kommer att ha ledningen, men alldeles avgörande är att vi tillsammans hamnar i samma slutsats.

Mer kommer att hända i en rad länder.

I den stad jag befinner mig dominerar det omedelbara just nu, men också det långsiktiga kommer att förändras. Allt kommer inte längre att handla om Kina, utan konfrontationen med Ryssland, och den allt närmare länken mellan dessa två makter, kommer att göra det nödvändigt att vända på åtskilliga stenar också i den amerikanska säkerhetspolitiken.

Och Europa?

På torsdag samlas EU-ledarna till ett informellt toppmöte i Versailles. Dess ursprungliga dagordning handlade om mycket annat, men naturligt nog kommer nu kriget i öst att dominera.

För det första blir det nu nödvändigt att ge ny kraft till arbetet med Europas gemensamma försvarspolitik, och för det andra måste man börja att tänka på EU:s roll i det östligare Europa i ett fundamentalt nytt läge.

Det Östliga Partnerskap som bl a Sverige tog initiativ till 2008 måste nu omformas till någonting betydligt mer robust, och det också mot bakgrund av att nu såväl Ukraina som Moldavien och Georgien sökt medlemskap i EU.

Kanske har Sverige här en ny möjlighet att åter ta ledningen.

Fortfarande finns dock en värld bortom den ryska aggressionen.

På fredag är det två år sedan WHO utfärdade sin starkast möjliga varning för det som skulle kimma att bli en pandemi som förändrade världen.

Och den är fortfarande ett allvarligt hot. Vaccinering ökar skydd, framför allt i rikare länder, med risken för nya varianter som bryter igenom detta skydd finns så länge pandemin härjar.

Men på vårt digitala veckomöte med vad vi kallar ACT-A – koordineringen av de samlade globala insatserna mot pandemin i torsdags var det nödvändigheten av snabb hjälp till Ukraina som dominerade. H

Hälsosystemet bågnar under trycket av svårt skadade från aggressionen, och det gäller att få in inte minst läkemedel.

Och låt mig till slut bara notera att det pågår viktiga politiska möten i Kina och det är viktigt presidentval i Sydkorea på onsdag.