Lite om Afghanistan, Syrien och Balkan.

HAUTE-SAVOIE: Finns det äntligen förutsättningar för en genuin fredsprocess i Afghanistan?

Den fortsatta konflikten i landet uppmärksammas numera sällan av våra media, en frågan har dock kommit något i fokus i samband med ministerkonferensen i Kabul i dag och de olika uttalanden som gjorts i anslutning till denna.

President Ghani gjorde ett antal olika uttalanden som var ägnade att öppna dörren för den fredsprocess som landet så väl behöver. Han talade om att erkänna talibanerna som en genuin politisk kraft i landet, och han öppnade för att också tala om ändringar i landets konstitution.

Inför konferensen publicerades ett öppet brev med adress främst USA av talibanernas kontor i Qatar, och det säger sig självt att dess ordval studerats med stor noggrannhet på olika håll. Man efterlyser samtal, möjligen med hjälp av någon annan, och talar om att det är bara på politisk väg som konflikten i landet kan lösas.

Om den insikten finns hos bägge parter, och det tror jag är fallet, borde det finnas i alla fall vissa förutsättningar för en försiktig diplomatisk process.

Försök har gjorts tidigare. Och samtal har förts som stundtals gav vissa förhoppningar, men som till slut havererade.

En avgörande fråga är vem som skall tala med vem. Rimligt vore självklart att de olika afganska partnerna – regeringen och talibanerna allra främst – talade med varandra. Det är deras land och deras framtid det handlar om.

Men där är talibanerna ännu inte. De ser USA som sin motpart, och vägrar än så länge att tala med regeringen i Kabul.

Till detta problem tillkommer att det – föga förvånande – finns olika uppfattningar om hur situationen skall hanteras.

Att det finns delade meningar i Washington i denna fråga är ingen nyhet. Jag minns hur Richard Holbrooke under sin tid som Afghanistan-sändebud, och min som utrikesminister ed engagemang i dessa frågor, stundtals stångade sin panna blodig i den frågan.

Och bättre har det knappast blivit sedan dess.

Till detta kommer att talibanerna, efter det att deras tidigare ledare dödades i en amerikansk drönar-attack för snart två år sedan, förefaller att ha fått en mer militant ledning. En samtidigt finns tecken på en tilltagande splittring där den mer politiska delen tydligare söker en politisk lösning.

En förändring under senare år är dessutom uppdykandet av Daesh på scenen i Afghanistan som en utmaning inte minst mot talibanerna. Detta skulle kunna öka deras intresse av en politisk uppgörelse.

Men det är många andra faktorer som också bidrar. Pakistan har en viktig roll att spela, även om det är värt att notera att talibanerna nu uttryckligen säger att man inte vill ha dem vid förhandlingsbordet.

Var Kina finns i denna ekvation återstår att se. Och såväl Ryssland som Iran har viktiga roller att spela.

Ingenting av dramatisk betydelse förefaller omedelbart förespående, men det är inte omöjligt att det nu finns vissa försiktiga öppningar. Låt oss hoppas att de utnyttjas.

I den syriska konflikten är det inte lätt att se någon ljusning. Fasen i konflikten efter det att man förklarar seger över Daesh genom erövringen av främst Raqqa ser ut att bli än mer komplicerad.

Den resolution om en humanitär vapenvila som enigt antogs av FN:s säkerhetsråd i fredags var självklart välkommen, men förseddes ju med så kraftfulla hål att det var föga sannolikt att den skulle ha någon avgörande betydelse.

I den förklarades att fortsatta attacker mot det mesta som kunde anses förknippat med terrorism var fyllt tillåtna, och med tanke på att det är då såväl Assad som Ryssland, men för den delen också USA och Turkiet, motiverar sina olika insatser var risken för att det hela skulle bli ett slag i luften dessvärre uppenbar.

Och hitintills har förhoppningarna dessvärre inte infriats.

Strider blockerar fortfarande de nödvändiga humanitära hjälpleveranserna. Assad och hans allierade förefaller beslutna att försöka återta kontrollen över de områden i Damaskus närhet som nu kontrolleras av olika andra grupper, och där den humanitära situationen beskrivs som rent katastrofal.

Vi får se vad de kommande dagarna kommer att innebära.

Närmare hemma har Europakommissionens ordförande Juncker i dag avslutat sin snabba rundresa på Balkan med besök i Sarajevo och i Pristina.

I den förra huvudstaden kunde han efter en lindrigt sagt utdragen process ta emot Bosniens svar på det batteri av frågor man på sedvanligt sätt får från Bryssel efter att han ansökt om medlemskap i EU, men i den förra misslyckades man igen med att få parlamentet att ratificera avtalet om gränsen med Montenegro, vilket är ett viktigt villkor för ytterligare steg i EU-processen.

Balkan kräver vår uppmärksamhet.

BRYSSEL: Att situationen på Balkan är på väg upp på EU-ländernas dagordning råder det knappast någon tvekan om.

Kommissionen har presenterat sitt förslag till ny strategi för regionen, nästa vecka reser dess ledning på tre dagar till tre huvudstäder i regionen, i maj blir det någon form av toppmöte i Sofia, i juni kommer EU-toppmötet att godkänna ny strategi och i juli blir det möte i den s k Berlin-processen med Storbritannien i ledning.

Att ECFR ägnar dessa frågor uppmärksamhet är knappast någon nyhet.

Förra året reste vi till Makedonien för sakral mitt i dess kris, och var i det sammanhanget också i Belgrad. Och därefter gjorde vi en rundresa i och kring Bosnien för att diskutera dess olika aktuella utmaningar.

Och nu var det till Albanien och Kosovo som en grupp av oss reste för några dagar av samtal.

I både Tirana och Pristina träffade vi de olika stats- och partiledningarna, utöver det viktigare internationella företrädare och dessutom olika oberoende observatörer och personligheter.

Sedan år har vi ett betydande nätverk av kontakter i regionen. Alla dörrar stor öppna.

Det var mer än ett decennium sedan jag senast var i Albanien, och för den delen några år sedan jag var i Kosovo, även om besöken där under åren har varit betydligt fler. Att det snart gått två decennier sedan kriget där 1999 känns lite underligt.

I viktiga avseenden är dessa bägge länder annorlunda än regionens andra.

Den kommunistiska diktaturen i Albanien var hårdare och mer isolerad än någon annanstans. I dagens värld är det bara med Nordkorea som den kan jämföras.

Och därmed har landet en betydlig längre väg att gå.

Den finansiella och politiska kollapsen 1997 gjorde ju att det mesta kollapsade, och det var bara det omfattande ingripandet av den italienska armén i en numera nästan bortglömd operation som kunde återställa någon form av ordning och sätta landet på någorlunda ordnad kurs.

Kosovo var en förtyckt, splittrad och fattig provins i Jugoslavien, och motsättningarna där kom ju att detonera i konflikten 1999, Natos bombningar och så småningom FN:s övertagande av styret intill dess att man gradvis kunde bygga upp institutioner och i början av 2008, i konfrontation med både Serbien och Ryssland, förklara att detta nu skulle ses som en självständig stat.

Att ur dessa situationer stampa fram väl fungerande stater och samhällen är ingenting som låter sig göras i en handvändning.

I Kosovo har enorma internationella satsningar och ansträngningar dock åstadkommit något, och också i Albanien är det tveklöst så att man är på väg mot någonting som är påtagligt bättre. Det europeiska perspektivet betyder mycket i bägge fallen.

Men perfekt är det inte.

I såväl Tirana som Pristina handlade våra samtal med internationella företrädare om de stapplande försöken att få ett oberoende rättssystem att fungera, om mer mindre omfattande och mäktiga kriminella strukturer, om påtagliga ekonomiska utmaningar, om unga människor som lämnar och om den politiska osäkerheten om framtiden.

Men det finns också positiva bilder.

Man möter en imponerande kulturell kreativitet och livaktighet, och det är svårt att inte fångas också av engagemanget och långsiktigheten i de nya generationernas arbete med att faktiskt bygga fungerande och moderna europeiska samhällen.

Och det är detta som vi genom det europeiska perspektivet måste ge vårt stöd. Gör vi inte det kommer vi förr eller senare med all säkerhet se hur andra krafter tar över med de förödande konsekvenser detta kommer att föra med sig.

Kring detta kommer det att diskuteras åtskilligt i EU-kretsar under de närmaste månaderna. Det gäller att hitta den riktiga balansen i den samlade politiken, och att få den förankrad i EU-kretsen i dess helhet.

Motsättningar finns. I Madrid ser man Catalonien när man hör att det talas om Kosovo och vill dra i alla tänkbara nödbromsar. Och i åtskilliga huvudstäder tycker man att andra utmaningar är långt mer överhängande och viktiga än de till synes eviga problemen på Balkan.

Omedelbart på dagordningen står den dispyt om namnet Makedonien som jag ju skrivit om tidigare. Den måste enligt mon mening sorteras ut under de närmaste veckorna om vi inte skall stå inför ett nytt misslyckande som sträcker sig åtskilliga år framåt i tiden.

Investeras det tillräckligt mycket arbete i den frågan? Kanske, men jag har dessvärre svårt art se det.

På endast obetydligt längre sikt måste Bryssel ta tag i den dialog mellan Pristina och Belgrad som måste föra fram till ett avtal om en fullständig normalisering av förbindelserna mellan de bägge länderna. Den frågan har fått vila alldeles för länge, och man hör inte sällan frågan varför Bryssel inte ser hur viktigt det är att försöka få till stånd en lösning.

Här finns också den alldeles påtagliga risken att ledare i regionen vill rusa åstad med lösningar som långsiktig skulle skapa betydande problem för regionen i dess helhet. Åter hör jag hur det talas om att ändra gränser och att byta territorier, och om hur stora ledare kan åstadkomma stora lösningar.

Det finns all anledning att varna – men hitintills har det knappast skett. Det finns risk för utvecklingar i farlig riktning.

Albanien och Kosovo är bägge albanska länder, och det var intressant att åka den nya och ytterligt kostsamma motorväg genom de nordalbanska bergskedjorna som numera förbinder dem. Om denna var avsedd som en storalbansk pulsåder vittnade den sparsamma trafiken inte om någon större livskraft i det projektet.

Kring Tirana förkunnade affärerna att man kunde köpa kylskåp av märket Zanussi från Italien. Kring Pristina förkunnade liknande affärer att man kunde köpa kylskåp av mörket Gorenje från Slovenien.

I den förra staden andas det Medelhav och talas italienska, medan det i den senare är inringat inland närmare Donau och med fortfarande en del serbiska men annars engelska som tydlig andra språk,

Kanske finns tanken på ett enat land, men under överskådlig tid är det svårt att se att det handlar om så mycket mer än en romantisk dröm.

Vi det övriga Europa har ett mycket påtagligt intresse av stabilitet och fortsatt europeiskt inriktat reformarbete i regionen, men kanske inser vi inte alltid och fullt ut vad detta kräver också av vår egen politik.

Nu har jag landet i Bryssel, men det är något dygns mellanlandning inför dagar av sportlov i mer högt belägna orter under den kommande veckan.

Dynamiskt i Tirana.

TIRANA: Efter ett dygn i Berlin med styrelsemöte och mer officiell öppning av vårt kontor – av ingen mindre än president Steinmeier – anlände jag starkt försenad mitt i natten hit till den albanska huvudstaden för en dag av samtal.

Det var åtskilliga år sedan jag var här. Under mina åtta år som utrikesminister kom jag aldrig hit, men under decenniet och mer dessförinnan hade jag dock varit i landet åtskilliga gånger.

Tirana har förändrats. Staden attraherar allt fler, och man märker nu en europeisk vitalitet som förr var påtagligt undanträngd. Snart finns nog – på gott och ont – halva landets befolkning här. Sedan jag kom hit första gången har staden blivit flera gånger både större och bättre.

Och Albanien rör sig framåt. Just nu är den stora frågan om man i juni kommer att få grönt ljus för att inleda förhandlingar om medlemskap i EU eller ej.

Balkan är tillbaka på EU:s dagsordning.

Så kring detta kretsade våra samtal under den intensiva dagen här.

Tiranas borgmästare. Albaniens president. Landets premiärminister. Oppositionspartiernas ledare. Studenter vid universitetet. Viktigare ambassadörer. Och en del gamla vänner som inte passar i någon av dessa kategorier.

Intensivt. Och påtagligt intressant.

Utmaningarna är många. Det talas mycket om reform av rättsväsendet, om korruption, om kamp mot organiserad brottslighet och om nya narkotikasmugglingsligor. Och EU ses som nyckeln till att försöka få bukt med allt detta.

Men vi talade också mycket om de vidare regionala utmaningarna.

Tidigt i morgon bitti bär det vidare i riktning Kosovo.

Först till det ortodoxa klostret Decani i södra delarna av landet. Balkan har många vackra platser man vill återvända till, och denna tillhör dr vackraste.

Sedsn vidare till Pristina. President, premiärminister, oppositionsledare. Och det är dessutom en politiskt mycket laddad dag i Pristina.

Men till detta får jag anledning att återkomma.

Bistert och bekymrat i München.

MÜNCHEN: Det var med ett bekymrat tonfall som Wolfgang Ischinger vid lunchtid i dag avslutade årets upplaga av den stora säkerhetskonferensen här.

Rader av kriser och utmaningar hade passerat revy sedan konferensen inleddes på eftermiddagen i fredags, men alldeles för lite av lösningar och möjliga vägar framåt, summerade han.

För ett år sedan handlade det mesta om olika farhågor om vad den då mycket nya Trump-administrationen skulle innebära.

Vissa av dessa farhågor har utan tvekan dämpats under året. Att president Trump till slut lyckades säga positiva saker om Nato, och att de av Obama aviserade amerikanska militära förstärkningarna i Europa inte bara fullföljdes utan dessutom förstärktes har självfallet varit av stor betydelse i detta sammanhang.

Men där stannar det i stort sett.

Den nordkoreanska krisen har utvecklats under lång tid, men tveklöst har delar av Washingtons hantering av den under året lett till vissa farhågor. Det är inte alltid som retoriken från Vita Huset gett intryck av en helt rationell hantering av frågan.

Vad gäller aspekter på utvecklingen i Mellersta Östern är det däremot tveklöst så att Trump-administrationens hantering lett till farhågor för att riskerna för nya konvulsioner och krig ökat. I stället för att söka överbrygga spänningar och motsättningar har man inriktat sig på att fördjupa dessa.

Och även om Trump-administrationen förvisso vunnit en del i stabilitet har det varit uppenbart här i München att åtskilliga av farhågorna för vad somnkan komma ligger kvar. Och detta i en situation med andra destabiliserande aktörer och ökade spänningar också i andra avseenden.

Här har så anföranden, diskussioner och sidoseninarier avlöst varandra i hundratal efter hundratal de senaste dygnen, och det har inte varit alldeles lätt att få en översikt över dem alla.

Första dagen stod anföranden av de tyska och franska försvarsministrarna i centrum, och bägge talade om att Europa nu måste göra mer för sitt eget försvar, även om det är påtagligt att de strategiska kulturerna i de bägge länderna skiljer sig påtagligt, och att vägen framåt inte är alldeles självklar.

Kring detta diskuterade också Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg, som underströk samarbetet mellan EU och Nato men konstaterade att ca 80% av försvarsutgifterna i Nato efter det brittiska EU-utträdet kommer att komma från länder utanför EU.

Storbritanniens Theresa May kom hit för att lägga fram sin syn på sökerhetssamarbetet med EU efter utträdet. Det var uppenbart att hon var bekymrad, och lade fram förslag om ett separat avtal för att reglera detta, och då inte minst det allt mer omfattande informationsutbyte som blir allt viktigare när det gäller att bekämpa terrorism, cyberbrottslighet och gränsöverskridande kriminalitet i övrigt.

I går var det så till anföranden av USA:s nationelle säkerhetsrådgivare McMaster och Rysslands utrikesminister Lavrov som intresset koncentrerades. Ingen av dem föreföll arr imponera på församlingen.

Den ryska utrikespolitiken framstod som bitter och tillbakablickande när Lavrov tog sig igenom sitt anförande. Det fanns knappast ens kraft i den förväntade kritiken mot olika aspekter i den amerikanska politiken.

Och McMaster förmådde knappast heller att lyfta politiken nämnvärt. Frågetecknen på viktiga områden kvarstod.

Dock framträdde FN:s generalsekreterare Guterres med betydande kraft. Han var starkt oroad för hur den nordkoreanska krisen skulle utvecklas, och om möjligt ön mer bekymrad över de olika mer eller mindre sammanflätade kriserna i den bredare Mellersta Östern.

Med en mindre diplomatisk formulering beskrev han regionen i dess helger som ”a mess”.

Och det kom att illustreras med all önskvärd tydlighet under dagens stora sessioner. I rad följde anföranden av Israels premiärminister samt av Irans och Saudiarabiens utrikesministrar.

Den förstnämnde nådde nya höjder i sina angrepp på olika delar av den iranska politiken. Att ett israeliskt flygplan skjutits ner för första gången sedan 1982 och att en iransk drönare försökt komma in i israeliskt luftrum har utan tvekan lett till en betydligt allvarligare situation.

Alldeles uppenbart är att premiärminister Netanyahu vill försöka välta det nukleära avtalet med Iran, även om det är utomordentligt svårt att förstå att detta skulle ligga i Israwls genuina intresse.

Han staplade kritikpunkter mot detta på varandra, men fick ett påtagligt skarpt och detaljerat svar på tal av USA:s tidigare utrikesminister John Kerry. Han sade inte explicit att Netanyahu var en lögnare, men hans ordval var endast mycket obetydligt mildare.

På detta följde så Irans utrikesminister med ett anförande som i ett längre perspektiv tog upp olika kanske mindre konsekventa delar i den samlade västliga politiken i regionen, och som sedan avslöt till tankar som FN:s generalsekreterare hade fört fram dagen innan om någon form av regional säkerhetsordning.

Efter kort paus för att skilja de verbalt stridande delegationerna åt var det så dags för Saudiarabiens utrikesminister att lägga ut texten om det enligt hans mening mycket omfattande iranska syndaregistret.

Det må vara så att Daesh i allt väsentligt besegrats militärt, men det är samtidigt uppenbart att post-Daesh konflikterna i Levanten innebär kanske ändå större risker eftersom de riskerar att dra in direkt olika stater.

Ett amerikanskt flyganfall för några dagar sedan dödade ett betydande antal ryska s k frivilliga som deltog i strider. Och riskerna för ett nytt krig i och kring Israel, Libanon och Syrien under det kommande året är högst påtagligt.

Det säger sig självt att detta är påtagligt oroande perspektiv inte minst från europeisk utgångspunkt. Nya flyktingvågor är inte vad vi behöver – och det alldeles bortsett från allt lidande i övrigt som en ny konflikt skulle innebära.

Mycket övrigt skulle kunna sägas. Utvecklingen kring olika aspekter av kärnvapen oroar allt mer. Cyberfrågorna diskuterades utförligt. Ett antal sessioner och seminarier ägnades utvecklingen i Sahel-regionen. Och alldeles självklart talades det åtskilligt om vad den kinesiska utvecklingen med dess olika högteknologiska satsningar kan komma att innebära.

I morgon bär det för min del vidare härifrån till Berlin för först styrelsesammanträde med ECFR och därefter har vi ingen mindre än Tysklands president Steinmeier som öppnar vårt nya kontor i den tyska huvudstaden.

Och från Berlin bär det för min del sedan under veckan vidare till Albanien och Kosovo.

Att reformera och rädda Frankrike.

STOCKHOLM: Efter knappt två dagar i Paris är jag så tillbaka i Stockholm för en dag här innan det bär av till traditionella säkerhetskonferensen i München och därifrån vidare på olika andra resor under en tid framöver.

Avsikten med besöket i Paris var att ta lite temperatur på den nya eran Macron, inte minst men inte enbart från ekonomisk utgångspunkt.

Under senare år har oron i det övriga Europa, och kanske allra främst i Tyskland, över utvecklingen i Frankrike blivit att tydligare. Man har sett en fransk ekonomi som förlorat i konkurrenskraft samtidigt som arbetslösheten låst sig fast och de sociala spänningarna ökat.

Försök efter försök att reformera har stupat på strejker och protester, och då och få har mer eller mindre tydliga vänstersvängar i politiken gjort den långsiktiga situationen än mer besvärlig.

Emmanuel Macrons seger i presidentvalet förra året var lika oväntad som dem var välkommen.

Att han hade betydande tur är uppenbart. Socialistpartiet imploderade efter det allsidiga misslyckandet för regimen Hollande, och den klassiska högeroppositionens väg till den förväntade segern kollapsade med skandalerna kring kandidaten Fillon.

Det blev för den oprövade f d ekonomiministern Macron att möta och nedkämpa Markne Le Pens farliga högerpopulism, och det gjordes med en entusiasm och skicklighet som imponerad.

Macron vann tydligt i den avgörande omgången, men det skall inte glömmas att trots detta cirka 40% av den franska valmanskåren hade röstat på tydligt extremistiska partier antingen till vänster eller till höger.

Från detta gick han vidare, startade ett nytt parti och erövrade en tydlig majoritet i det följande valet till nationalförsamlingen.

Med presidentmakten i sin hand och ett eget parti med tydlig parlamentarisk majoritet har nu Enmanuel Macron åren fram till nästa presidents- och parlamentsval 2022 att sätta Frankrike på fötter igen.

I stora och svepande tal har han lagt fram sina visioner om hur det skall ske inom en förnyad europeisk ram där banden mellan Paris och Berlin skall knytas allt närmare. Samarbetet skall förbättras och fördjupas på område efter område, och vill inte alla EU-stater vara med så får det bli deras val. Tåget kommer att gå i alla fall.

Åtta månader är en kort tid, men det råder ingen tvekan om att viktiga steg tagits.

Den besvärliga och begränsade arbetsrätten har liberaliserats, om än kanske inte fullt så mycket som många hade önskat, men förväntade upplopp och protester. Och vissa direkta besparingar har gjorts för att visa att man på allvar tänker hålla sig inom den ram på ett underskott på inte mer än 3% av BNP som Euro-samarbetet sätter.

En andra våg av reformer förbereds nu aktivt, och det finns en tydlig medvetenhet om att man måste utnyttja det momentum man har. Förr eller senare kommer svårigheterna, och förr eller senare måste man visa ordentliga resultat.

Att tyskarna i Berlin tar närmast oändlig tid på sig at bilda någon form av regering leder till otålighet i Paris. Tiden går, och att bara sitta och vänta passar illa med den nya andan i Elysée-palatset. Men under tiden slipas det på planer.

Allt är inte harmoni mellan de två.

Tankarna på försvarssamarbete har vattnats ur av tyskarna som vill ha med så många dom möjligt, och Paris drar nu igång sin egen version där bara länder som ses som serösa när det gäller att använda militär makt inbjuds.

Sveriges grannländer finns med på den listan – men inte Sverige.

Men när det gäller viktiga finansiella frågor i eurosamarbetet ser man hoppfulla tecken. Och det markeras tydligt att en regering i Rom som efter det italienska valet hoppas på franskt stöd för ekonomiskt lättsinne inte kommer att ha någonting att hämta i Paris.

Frankrike är med offentliga utgifter på ca 57% av BNP en social- och bidragsstat som lämnar Sverige i lä, och det finns en tydlig medvetenhet om att detta inte kommer att fungera.

Staten måste rullas tillbaka, underskott och utgifter begränsas och företagande få nya möjligheter för att nya jobb skall kunna börja beta av mångmiljonköerna av marginaliserade arbetslösa. Om detta är medvetenhet i Elysée-palatset tydlig, och de första åtta månaderna har varit en god start.

Lyckas detta sedan också under de närmaste åren kommer Emmanuel Macron att ha utnyttjat den historiska möjlighet han fått att sätta sitt land på fötter igen. Vi har alla ett starkt intresse av att det lyckas.

Men kör även detta försök att reformera Frankrike fast kan 2022 bli ett distinkt farligt år för Europa. Med skyhög arbetslöshet kan det då bli besvärligt att än en gång hålla extremismen borta.

Jag återvänder dock från Paris imponerad av viljan att verkligen lyckas.

Koreansk osäkerhet och balkanska förhoppningar.

STOCKHOLM: Världens ögon torde just nu vara fokuserade på vinterolympiaden i Pyeongchang.

Det handlar såväl om intresset för just vintersport, men också om kontakter mellan de bägge koreanska staterna och vad detta kan komma att innebära.

Förtjusningen över dessa verkar känna sina gränser i Vita Huset, där man ser att tonlägena i Seoul och Washington när det gäller relationerna med regimen i Pyongyang börjar att skilja sig åt på ett påtagligt sätt.

Vad detta kommer att innebära i sak är det nog ingen som vet.

Avgörande blir vad som händer efter olympiaden. Kommer Pyongyang då att återuppta främst sina robot- men kanske också kärnvapenprov? Eller kommer man att ta en så lång paus att det öppnar för någon form av samtal?

Om detta kommer det att spekuleras flitigt under de kommande veckorna, och jag skulle tro att vi får vänta ett antal månader innan det blir möjligt att börja se någon typ av svar på de frågorna. Tills vidare får vintersporten dominera.

På närmare håll har CDU/CSU och SPD nu enat sig om en 177 sidor lång text som grundval för en ny stor koalitionsregering, och man har också enats om sammansättningen av den kommande regeringen.

Men detta innebär inte att allt är i hamn.

Om två veckor skall SPD:s 460.000 medlemmar i en omröstning ge tummen upp eller tummen ned för den tänkta koalitionen. Och alldeles uppenbart är missmodet ute i partiledarna betydande.

I sak förefaller SPD ha fått ut åtskilligt ur förhandlingarna. Angela Merkel satt i en besvärlig situation.

Att man fått ge upp positionen som finansminister svider speciellt i ett CDU/CSU där man fruktar att SPD vill öppna plånboken också för misskötta länder i olika delar av eurozonen, någonting Angela Merkel lite lamt bemöter med att det sista ordet i dessa frågor i alla fall ligger i förbundsdagen.

Men missmodet i SPD handlar nu dels om koalitionen i största allmänhet – majoriteten på den extra partikongressen för att gå in i de formella förhandlingarna var ju påtagligt smal – och dels olika peresonfrågor med frågan om utrikesminister i centrum.

Såja fruktar att det är upplagt för fortsatt osäkerhet i regeringsfrågan i Berlin. Det mesta talar nu för att det blir denna regering, men alldeles säkert är det fortfarande inte.

Och alldeles självklart har detta också europeiska återverkningar. Inte minst i Paris finns en otålighet över att den politiska osäkerheten i Berlin. President Macronb må hålla tal om allt som Europa borde göra, men så länge Berlin inte finns med blir det bara ord.

I Bryssel presenterade kommissionen i tisdags sitt förslag till ny strategi för utvidgning av ERU:s medlemskrets med de återstående staterna på Balkan.

Det var ett ambitiöst dokument, som i allt väsentligt förefaller att ha fått ett gott mottagande, men som kommer att kräva en än mer ambitiös politik för att föra i hamn under de kommande åren. Man har satt 2025 som ett år då det skulle kunna vara möjligt för Serbien och Montenegro att ta steget in i värmen, men det kräver en betydande acceleration för att vara möjligt att åstadkomma.

Jag kommer att återkomma till dessa frågor under den närmaste tiden.

Till de mer omedelbara utmaningarna i regionen här striden om namnet Makedonien. Jag skrev om asaken i Washington Post i veckan, och kan bara hoppas att diplomatin för att få till stånd en lösning kommer att förstärkas under de kommande veckorna.

En fortsatt grekisk blockering av Makedonien i såväl Nato som EU skulle undergräva förutsättningarna för att den strategi för stabilitet i regionen som nu presenterats skulle kunna lyckas.

I veckan som gick hade jag anledning att ägna mig också en del åt nordeuropeisk säkerhetspolitik. Jag var i Trondheim på det norska flygvapnets årliga stora konferens, och några dagar innan hade jag varit på vårt eget militära högkvarter för att tala om samma saker.

Det norska flygvapnet inleder nu den stora omställningen från gamla F16 till betydligt modernare F35 med de ökade möjligheter som detta innebär, och därtill kommer att man också beställt moderna amerikanska P8-flygplan för oceanövervakning inte minst mot ubåtar.

Lägg till detta betydande förändringar i baserna och det handlar om mycket betydande förändringar och – när allt är på plats – förbättringar.

I Danmark har träffats överenskommelse mellan partierna som också innebär förstärkningar av försvarets på olika områden.

Möjligheterna till medverkan i olika internationella insatser förstärkas, med bland annat specialförband, och speciellt intressant är att man öppnar för att anskaffa avancerade SM3-robotar för luft- och robotförsvar från marina fartyg redan utrustade med mycket avancerade radarsystem.

Den utvecklingen skall bli intressant att följa.

Nu blir det helg hemma efter en vecka som i allt väsentligt tillbringats i Stockholm – Trondheim är inte så långt bort.

I nästa vecka väntar Paris och den stora säkerhetskonferensen i München.

Lite om Syrien och om Balkan.

STOCKHOLM: En helg hemma i huvudstaden skadar förvisso inte. Så värst mycket av vinter ser man dock ännu inte av på dessa breddgrader – från Gävle och norrut lär det däremot se dramatiskt annorlunda ut.

Den föregående veckan såg det stora ryska försöket att åstadkomma politisk stabilitet i Syrien genom den stora konferensen med olika syriska politiska grupperingar i Sochi. Men delar av oppositionen beslöt att inte komma, andra bjöds inte in och motsättningarna också under själva mötet var uppenbarligen betydande.

Samtidigt fortsätter den turkiska militära operationen mot PYD-styrkor i Afrin-området i nordvästligaste Syrien. Att dessa har tydliga länkar till terrorstämplade PKK råder det knappast någon tvekan om, att i USA i andra delar av Syrien gett dessa stöd i kampen mot Daesh är också ett faktum.

I viss mån parallellt med detta sker operationer av Assad-regeringen mot den återstående oppositionskontrollerade enklaven i norr kring staden Idlib. Att det här, liksom i delar av Eufrat-dalen mot sydöst, finns kvar styrkor från Daesh förefaller också klart.

Vad som kommer att ske med de betydande områden som kontrolleras av PYD återstår att se. Delar av dessa är arabiska snarare än kurdiska, och här finns också jordbruks- och oljeområden som regimen i Damaskus torde ha ett betydande intresse av.

Det skulle inte förvåna om PYD gör en faktisk överenskommelse med Damaskus i dessa frågor.

Man respekterar Syriens territoriella integritet, får en faktisk autonomi tyst accepterad och gör någon form av uppgörelse om ekonomiska faktorer. PYD har tidigare knappast uppvisat någon större entusiasm att kämpa mot regimen i Damaskus så länge dess kontroll över vissa områden accepteras.

Nu är det under FN och Staffan de Mistura som ansträngningarna att åstadkomma fred skall fortsätta. Men någon överenskommelse värd namnet finns knappast vid horisonten. Kanske kan ett gradvis avstannande av strider i område efter område, förenat med olika lokala överenskommelser vara en möjlig väg framåt.

Men stora frågor kommer också i ett sådant scenario att hänga i luften.

Åtskilliga vill inte ta i Assad-regeringen med tång, och det är svårt att föreställa sig att t ex EU kommer att häva sanktioner och bidraga till den enorma återuppbyggnad som kommer att krävas så länge ingen tydlig politisk förändring skett.

Ett visst återvändande av flyktingar från främst Libanon och Jordanien förefaller att ha skett under förra året, men hur mycket av detta som kommer att kunna fortsätta är också högst oklart. Och i t ex Turkiet torde det stora antalet flyktingar nu gradvis ha etablerar sig.

På lite närmare håll kommer utvecklingen på Balkan att komma i nytt fokus under den kommande veckan.

På tisdag presenterad Europakommissionen sitt förslag när det gäller ny ansats för utvidgningspolitiken för återstående länder i regionen, och det kommer tillsammans med andra aktiviteter att utlösa en ny aktivitet i frågan under de kommande månaderna.

Men problemen som måste lösas är betydande.

I dag har starka nationalistiska krafter marscherat i Athen för att protestera mot försöken att få till stånd en kompromiss mellan Grekland och Makedonien om den senare statens namn. I grunden handlar det om en kamp om arvet efter Alexander den Store.

Men denna motsättning har lett till att Athen blockerar Makedoniens möjligheter att komma med vare sig i Nato eller EU, och detta riskerar på sikt att leda till ökade spänningar k detta kulturellt delade land. Och EU:s samlade ansats i regionen äventyras.

Och det finns åtskilliga fler hot och hinder.

Olösta gränsfrågor som måste hanteras om de inte skall bli nya stoppklossar i processen. Och inte minst frågan om ett formellt folkrättsligt erkännande av Kosovo från främst Serbiens sida. Laddningen i den frågan skall alls inte underskattas.

Till detta skall så självfallet läggas alla frågor om utvecklingen av tillräckligt stabila rättsordningar och konkurrenskraftiga ekonomier. Agendan är betydande, men det är bra att EU efter en period av lätt sovande nu börjar att i alla fall ta tag k den.

För min del stundar en vecka i allt väsentligt hemma i Stockholm.

Nåja, på tisdag blir det en utflykt till Norge för att besöka en konferens med det norska flygvapnet och diskutera den internationella utvecklingen där.

Men sedan planerar jag att återvända hem igen.

Fortsatt förvirrat i London.

LONDON HEATHROW: Tidig morgon på flygplatsen för att ta det tidigaste planet hem till Stockholm efter några dygn här i London.

Det var styrelsesammanträde i RAND Europe med genomgång av de olika projekt vi utför för olika europeiska och nationella institutioner i olika frågor i förening med de sedvanliga frågeställningarna om hur Brexit skall hanteras.

En utmaning för alla är den styrka som Storbritannien har som nation på forskningens område. Cambridge utgör kanske den enstaka största koncentrationen av intressanta forskningsresurser i Europa, men är ju samtidigt beroende av såväl finansiering som forskare från det övriga Europa.

Bara på försvarsforskningens område står Storbritannien för närmare en tredjedel av de samlade satsningarns i dagens EU.

Självfallet blev det i olika samnanhang också åtskilliga diskussioner kring Brexit. Och det är ständigt lika deprimerande att se hur vilsen och famlande hanteringen av dessa frågor är. Regeringen, politiken och landet driver utan vilja och riktning.

I går läckte det ut en bedömning som gjorts i regeringskansliet här om de ekonomiska effekterna av olika alternativ till den framtida relationen till EU, och den bekräftade den självklara bilden av att det handlar om att välja mellan mer eller mindre dåliga alternativ.

Men detta föranledde ett grovt anti-intellektuellt utbrott av en minister i underhuset på temat att man inte skall tro på någonting och i synnerhet inte på ekonomiska bedömningar. Tyvärr var det utbrottet tämligen representativt för delar av debatten här.

Samtidigt måste vi självfallet försöka få till stånd en fungerande uppgörelse med Storbritannien, men saken kommer inte att underlättas av de reaktionsmönster man ser i den brittiska debatten till olika möjligheter och förslag.

Inre minst gäller detta på utrikes- och säkerhetspolitikens område, och det blev åtskilliga diskussioner också på detta tema under mina dygn här. Det kommer inte att bli alldeles lätt att finna fungerande former på detta område.

Parlamentets utrikesutskott har nyligen producerat en intressant rapport i ärendet.

Men här i London passade jag också på att besöka de nya lokalerna för ECFR och diskutera olika frågor på vår agenda.

Det handlar om relationerna till Iran, om utvecklingen med Turkiet och inte minst om EU:s försök med en ny ansats på Balkan.

Och ofrånkomligen blev det också ett och annat bokhandelsbesök.

Men nu bär det hemåt, med anförande och diskussioner om säkerhets- och försvarspolitiken för en militär församling i fokus under denna dag.