En helg här hemma.

STOCKHOLM: Så blir det en helg här hemma efter något dygn i London dominerat av ett mycket bra styrelsemöte med ECFR.

Till mötets ämnen hörde inte bara planeringen för de kommande månadernas arbete, utan också frågan om olika personer som kan komma att inbjudas att bli nya medlemmar.

Runt om i Europa har vi närmare 300 mediernas, men en del faller bort, och åtskilliga knackar på dörren för att komma in. 

Men viktigast var självfallet diskussionerna om de olika utmaningar som Europa står inför i denna besvärliga tid.

Premiärminister Cameron vill nu att också Storbritannien skall delta i flygattackerna mot Daesh i Syrien, och allt talar för att han kommer att få underhusets stöd för detta.

Saken har dock lett till betydande problem för Labour-oppositionen efter det att nya partiledaren Corby plötsligt och tydligt sade att han var tydligt mot det hela. 

Frankrikes president Hollande har nu avslutat sina resor till Washington och Moskva, men vad som mer konkret kommit ut ur dessa är inte alldeles klart.

Flygoperationer, ja, men det finns knappast någon som tror att detta allena kommer att leda till några avgörande resultat. 

Hur långt koordinationen med Ryssland kommer att föras har inte framgått av det som jag har kunnat ta del av. 

Ett visst utbyte av information om lämpliga mål, men det finns inte mycket som tyder på att Ryssland kommer att ge upp den bredare inriktningen av sina anfall.

Det ser vi ju också i de snarast intensifierade attacker man gör mot mål i nära anslutning till den turkiska gränsen, och där det är svårt att se någon koppling till Daesh.

När Ryssland nu tillför ytterligare avancerade luftförsvarsresurser till området – nya jaktplan, nytt robotsystem – innebär det ju också att de tankar som finns i den amerikanska debatten om någon slags no fly-zon slutgiltigt måste avskrivas.

I realiteten upprättar nu Ryssland som kontrollzon, och den innebär ju något av en luftskjöld för viktiga delar av regimen Assads område.

Avgörande, förr eller senare, kommer den politiska processen att vara.

Och där blir det viktigt att se hur det kommer att gå med det möte med oppositionen som Saudiarabien har till uppgift att sammankalla.

Mitt i allt detta kan jag inte annat än känna ett medlidande med de hårt arbetande ryssar som förr kunde se fram mot sol och avkoppling i Egypten och Turkiet – bägge mycket stora destinationer för dem – men som nu tydligt avråds från bägge.

Och att åka till Krim är ju knappast mycket av alternativ – just nu är drt ju dessutom problem mer strömförsörjningen där.

För min del blir det nu, efter en del ändringar, några dagar här hemma. 

I morgon är det ju Första Advent, så det kan ju vara passande.

Su24 versus F16.

STOCKHOLM: Det är svårt att undvika att kommentera det som hände i luften vid gränsen mellan Syrien och Turkiet i dag.

Det har varit påtagligt spänt i området sedan ett antal dagar tillbaka efter det att ryska flygplan attackerat positioner tillhörande den turkmeniska minoritet som dominerar i området, men som tydligt befinner sig i opposition till Assad-regimen.

Detta hade redan föranlett skarpa turkiska diplomatiska relationer, och det hade redan av detta skäl blivit ett laddat möte när utrikesminister Lavrov planerat att komma till Ankara i morgon.

Det som hände i dag förefaller att vara att två tunga ryska attackplan Su24 fortsatte dessa operationer, och att i samband med detta i alla fall ett av dem under 17 sekunder sneddade över en utskjutande bit av det turkiska luftrummet.

Från turkisk sida säger man att planet varnades ca tio gånger under en tidsrymd av fem minuter, vilket innebär att någon form av varning för något skedde vid upprepade tillfällen väl innan planet var inne över turkiskt luftrum och, om detta stämmer, väl innan det var alldeles klart att det skulle ta den vägen.

Detta framgår av de radarbilder som Turkiet offentliggjort och som man får utgå från är korrekta.

Men Su24:an fortsatte in i det turkiska luftrummet, och då måste tämligen omedelbart en av de turkiska F16 som fanns i anslutning till området ha avlossat en jaktrobotar. 

Det talas om en IR-målsökande Sidewinder i de flesta uppgifterna, men i någon uppgift också om en radarmålsökande AMRAMM.

När president Putin kommenterade det hela sade han att flygplanet hade skjutits ner ca en kilometer från den turkiska gränsen i syriskt luftrum, och drt kan mycket väl vara korrekt.

Om jaktroboten avlossades på visst avstånd när planet kom in i turkiskt luftrum kan det mycket väl vara så att den inte träffade förrän planet hade lämnat detta.

Och sedan föll planet ner, sedan de två piloterna hoppat ut, ca fyra kilometer in på syriskt område. I alla fall en av piloterna sköts ihjäl när han i sin fallskärm närmade sig marken.

Två ryska helikoptrar sändes ut för att leta efter piloterna, men när den ena av dem, en transporthelikopter Mi8, av någon anledning landade utnyttjade en oppositionsgrupper möjligheten att med ett amerikansktillverkat TOW-robotsystem förstöra den.

Så förefaller det faktiska händelseförloppet ha varit enligt de olika uppgifter som olika sociala media förmedlar. 

Och det är anmärkningsvärt hur mycket detaljer man relativt snabbt kan få fram den vägen, även om det krävs viss allmän kunskap för att tolka dem och sätta in dem i rätt sammanhang.

Att Ryssland kränkte turkiskt luftrum är således alldeles klart, och förnekades faktiskt inte heller av president Putin när han framträdde. Turkiet hade rätt att reagera och agera.

Sedan kan arten av reaktionen alltid diskuteras. I Sverige skulle i en situation som denna jaktflyg kunna avvisa genom att, ytterst, också skjuta varningsskott mer spårljus. 

Med den korta tid som kränkningen var hade det nog aldrig kommit så långt. Och det har faktiskt aldrig förekommit.

Endast i fall när ett kränkande flygplan förefaller att gå till någon typ av angrepp kan, enligt våra bestämmelser, t ex en jaktrobot sättas in. Inte heller detta har någonsin hänt. 

Jag tror inte att det går att förklara det som hänt utan att se relationen till Turkiets ilska över de ryska gränsnära bombningar av de turkmeniska positionerna. 

Därmed var, om man uttrycker saken så, stubinen en bra bit kortare än vad som normalt kanske hade varit fallet.

Viktigt är nu att förhindra att detta inte trappas upp. Ingen borde ha någonting att vinna på det.

En möjlighet vore att komma överens om en separationszon där man inte flyger i akt och mening att undvika incidenter som denna. 

En sådan skulle då också skydda just dessa turkmener från fortsatta ryska flygattacker. I gengäld skulle sannolikt krävas någon form av också turkisk återhållsamhet.

Men de närmaste dygnen får utvisa hur saken utvecklas och vilken inverkan den har på den bredare diplomatin. Vi kan utgå från att allra minst USA nu söker vägar för att förhindra en eskalation.

Alpdialog med Daesh i fokus.

SCHLOSS ELMAU: Här uppe i de bajerska alperna har jag varit åtskilliga gånger på möten inom den informella diplomatins inte alltid publika ramar, men numera är platsen nog mer känd för G7-ländernas toppmöte här tidigare i år.

Men nu är det en grupp i anslutning till den stora årliga säkerhetskonferensen i München som träffas här för lite olika diskussioner.

Just nu handlar mycket, av lätt insedda skäl, om konsekvenser av Paris och politiken gentemot Syrien i allmänhet och Daesh i synnerhet.

I dag har president Putin varit i Teheran med bl a ett långt möte med den högste ledaren Khamenei, och det som sagts utåt efter det mötet tyder näppeligen på någon uppmjukning när det gäller stödet till Assad i Syrien.

Och det är ju värt att notera att Ryssland förefallet att ha fritt tillträde till iranskt luftrum för diverse olika militära operationer riktade mot mål i Syrien under den senaste tiden.

Diplomatin går på högvarv. Storbritanniens David Cameron var i Paris i dag, och i morgon kommer så president Hollande till Washington för överläggningar där, på onsdag är han i Berlin på torsdag kommer han att vara i Moskva i samma ärende.

Vi man utgå från att man på fransk sida vill se en samlad operation mot Daesh:s centrala punkter, och kanske främst symboliskt viktiga Raqqa i Syrien. 

Hur en sådan skulle gå till finns det lite olika uppfattningar om – omöjligt behöver det inte vara; Storbritannien vill tydligt vara med – men den för mig avgörande frågan är vad som skulle komma därefter i dessa områden.

Det är inte främst kortsiktiga resultat, utan långsiktig stabilitet, som vi måste sträva efter. Och den avgörs av hur dessa områden i Levanten kommer att styras och administreras under kommande år.

Men den resolution som antogs av FN:s säkerhetsråd i fredags ger ju i alla fall ett folkrättsligt stöd för så gott som vad som helst inriktat mot Daesh.

Mot slutet av vecka skulle jag tro att det börjar att klarna lite mer i denna fråga.

Svårigheterna är enorma. Man enas allt mer mot Daesh, men förefaller samtidigt allt mer splittrade när det gäller synen på Assad.

Och inte minst gäller detta i relationen mellan Paris och Moskva.

Här i Tyskland handlar det mesta nu om flyktingar, medan vi i Sverige ju gjort en liten utflykt i terrorrädsla under tiden, och det trots att de sakliga utmaningarna för oss är betydligt större än vad de är för Tyskland.

Förbundskansler Merkel är än så länge bestämd i sitt motstånd mot någon typ av tak för antalet man kan ta emot, men hur länge det kommer att hålla återstår att se.

Jag noterar i debatten här att man nu i stället börjar tala om en ”kontingent” som man skall kunna ta emot, vilket ju i formell mening är en annan sak, men i realiteten betyder samma sak.

Och trycket på EU-länderna att komma fram till en mer robust politik är stort. 

I första hand handlar det om kontrollen av Schengen-områdets yttre gräns – utan en fungerade sådan är knappast någonting annat möjligt.

I bakgrunden finns bedömningar som talar om att trycket mot Europa från såväl flyktingar som migranter kan komma att öka dramatiskt under de närmaste åren.

Här kommer relationen med Turkiet också in, även om jag tycker det är lite bisarrt att begära att Turkiet skall förhindra flyktingar att lämna eftersom EU uppenbarligen inte kan hindra dem att komma in.

I kväll äter vi middag med Bayerns ministerpresident Horst Seehofer som ju kommit att framstå som förbundskansler Merkels tydligaste opponent i dessa frågor. 

Inför oss utgår jag dock från att han kommer att vara mer försiktig.

Men i morgon fortsätter vi, åtminstone under delar av dagen, våra diskussioner här innan det blir dags att återvända hem.

Ursprungligen skulle jag ha rest till Bryssel, men så blev det inte. Terrorrädslan tycks dominera där just nu.

Dayton 20 år senare.

STOCKHOLM: Hemma i Stockholm igen, i alla fall till i morgon eftermiddag.

I dag för tjugo år sedan kunde förhandlingarna om ett fredsavtal för Bosnien äntligen föras i hamn. 

På flygbasen vid Dayton i USA kunde man efter tre veckor av förhandlingar äntligen sätta initialerna under avtalet. 

Jag skrev dit mina initialer som representant för EU.

Och det innebar slutet på det längsta och brutalaste kriget i Europa sedan det andra världskriget.

Om detta har jag skrivit en hel del genom åren. 

Omedelbart efter det att jag 1997 kom hem från Bosnien blev det ju boken ”Uppdrag Fred”, och den gavs året därpå också ut i London som ”Peace Journey”.

Det var ju viktigt att försöka dra lärdomar för framtiden av det som hänt – misslyckandet med att förhindra kriget, det mödosamma arbetet att få vapnen att tysta och det än mödosammare och långsiktiga arbetet att få en verklig fred att fungera.

Två decennier har gått, men det finns fortfarande mycket att lära.

Och bilden av det som hände är långt ifrån vare sig entydig eller okontroversiell.

För ECFR har jag nu skrivit en liten betraktelse kring Dayton-avtalets både bakgrund och lärdomar, och den rekommenderas för de som måhända har ett intresse för frågor kring krig och fred.

Länk finns från mitt engelska Twitter-konto.

I morgon eftermiddag bär det av för något dygn i de bajerska alperna.

Det är en grupp kring kärnan i den årliga stora säkerhetskonferensen i München – som ju äger rum i början av det nya året – som samlas för ett tankeutbyte kring den europeiska och globala agendan just nu.

Och därefter blir det för min del ett kort nedslag i Bryssel innan jag kommer hem igen sent tisdag.

Otålighet och oro i Amerika.

WASHINGTON: Sakta går solen nu upp över Washington. Och jag har några möten och diskussioner kvar innan det i eftermiddag är dags att bege sig till Dulles-flygplatsen och flyga hem.

Gårdagen var diskussioner från tidig morgon till sen kväll med olika såväl amerikanska som europeiska personer och representanter med migrationsfrågor, Kina, Ryssland och utmaningarna i Mellersta Östern som ämnena på dagordningen.

I den amerikanska debatten just nu finns en påtaglig otålighet över den upplevda oförmågan att åstadkomma någonting när det gäller fred i Syrien och bekämpandet av Daesh.

President Obama betonat det långsiktiga i utmaningen och behovet av också en bredare politisk strategi – med rätta, enligt min mening – men hans inställning rimmar illa med otåligheten och frustrationen i debatten i övrigt.

Detta är ju ett samhälle som tror att saker och ting kan göras och att snabba lösningar är möjliga. En sympatisk och positiv attityd, men samtidigt en som gång efter annan har fört landet in i betydande utrikespolitiska problem.

I debatten efterlyses snabba och robusta insatser av olika slag, men diskussioner med de mer insatta analytikerna visar på de dilemma som alla dessa snabba förslag är förknippade med. 

Samtalen med främst Ryssland om Syrien ses förvisso som viktiga, men när man börjar tränga in i de olika frågeställningarna mörknar bilden tämligen snabbt. 

Även i den bästa av alla världar blir det en utdragen och komplicerad process där fallgroparna är många och djupa. Men att USA nu försöker är självfallet viktigt och bra.

En mindre uppbygglig del av debatten här just nu är det plötsliga motståndet mot att ta emot flyktingar från Syrien. Uppgiften om att en av terroristerna i Paris kom in som flykting via Grekland har lett till närmast groteska farhågor.

I går röstade representanthuset med betydande majoritet – republikanerna men också åtskilliga demokrater – för att sätta upp ett så starkt system att det de facto skulle stoppa flyktingar från Syrien.

Och guvernörerna i 30 delstater har sagt att de hur som helst inte vill ha några muslimer.

Att detta kommer att veteras av president Obama är så gott som säkert, men det kan knappast sägas att ens hans politik är påfallande generös.

Han har nu sagt att USA under 2016 kan ta emot 10.000 flyktingar från Syrien. Det är en betydande ökning, men inte mer än vad som kommer till Sverige på ett par tre veckor.

Och USA är ett betydligt större land – och dessutom ett faktiskt byggt på just invandring.

Mitt i allt detta fortsätter uppmarschen inför de viktiga primärval i mars som kommer att leda till större klarhet när det gäller kandidaterna i presidentvalet i november nästa år.

Att Hillary Clinton blir den demokratiska kandidaten är nu ställt utom tvivel, men på den republikanska sidan blir bilden bara konstigare och konstigare.

Alla läskunniga och vuxna jag talat med under månader rysar av obehag över Donald Trump, men nu på morgonen visar nya undersökningar att hans stöd närmast förefaller att öka.

”He can get things done”. ”He’s a winner”. ”I’m tired of losing.”

Så verkar det låta i samtalen där ute i det Amerika som ligger långt, långt borta från Washington.

Hur detta skall sluta återstår att se.

Hans senaste utspel är att det måste sättas upp ett system för att registera alla muslimer i landet.

I dag fortsätter jag här med samtal med de som är i centrum för den internationella cyberdiplomatin för USA, men också självklart situationen i Europa med speciell betoning på Ryssland och Ukraina.

Och sedan är det dags att åka hem. 
Men det blir fler besök här under de kommande månaderna.

Och nu till Washington.

BRYSSEL: Strax sätter jag mig på planet härifrån till Washington för något dygn med utrikespolitisk dialog i den amerikanska huvudstaden.

Migration, Syrien, Kina och Ryssland står på den i detta avseende föga sensationella agendan. Och vi får se vilja möjliga nyanser det finns i perspektiven på dessa frågor från de olika sidorna av Atlanten.

Vi börjar i kväll med migration, flyktingar och den politiska hanteringen av dessa frågor som ämne.

Och också USA har sina svårigheter. 

Migrationspolitik är kontroversiellt, och Donald Trump fortsätter att argumentera för en politik med udden riktad mot de långa miljoner ”Hispanics” spm ju gradvis har blivit en allt betydelsefullare del av USA.

Här i Bryssel finns tydligen centrar för terrorattacken i Paris, och sökarljuset kommer obönhörligen att riktas mot vad som gjorts eller inte gjorts här under de senaste åren för att möta hotet.

Att den nu huvudmisstänkte och jagade tydligen för inte så länge sedan arresterades i Turkiet och skickades tillbaka till Belgien framstår ju som ett besvärande faktum.

I går var jag dock här för möte om EU:s kommande satsningar på forskning för säkerhet och försvar.

Det blev en intressant och delvis livlig diskussion, där vissa ville att vi skulle prioritera Europas ”strategiska självständighet” medan jag ville ge prioritet till Europas operativa förmågor. Gradvis minskade vi dock skillnaden mellan de bägge perspektiven.

I anslutning träffade jag också Federica Moghnerini, som ju i övrigt hade en milt sagt jäktig dag.

På morgonen begärde Frankrike hjälp från övriga EU-stater med åberopade inte av den paragraf om terrorangrepp som jag refererade till i min debattartikel i DN i måndags utan i stället den paragraf som talar om territoriella angrepp.

Och samtliga andra EU-stater, inklusive Sverige, sade omedelbart ja till detta.

Alldeles oavsett vad detta kommer att innebära mer konkret är det ett inte minst för Sverige viktigt principiellt steg som i och med detta tas.

Så gott som omedelbart ställde Sverige upp när denna paragraf åberopades. 

Jag tror knappt någon ens tänkte på saker som regeringsberedning och utrikesnämnd, och det visar hur också vår säkerhetspolitiska integration med det övriga EU nu blivit något av en självklarhet.

Att det har implikationer för framtiden och för också andra frågeställningar borde vara tämligen uppenbart. 

Såväl Frankrike som Ryssland svarar nu på den terror som riktas mot dem med angrepp också direkt mot Daesh i Raqqa.

Så mycket av militärt relevanta mål lär där inte finnas, men jag misstänker att det nu var reaktionen och bombningen i sig som var det viktiga.

Ryssland fortsätter att demonstrera teknologi. Nu sköt man kryssningsrobotar inte bara från strategiska bombflygplan utan också från en ubåt under ytan i Medelhavet.

Jag kan väl föreställa mig de diskussioner inte minst det senare föranlett i Nato-högkvarteret inte långt från där jag nu sitter.

Vilka effekter detta får på Daesh återstår att se. Den viktiga indikatorn är om deras rekrytering minskar eller ökar av det som nu skett och sker. Tyvärr går det inte att utesluta att de blir det senare som blir fallet.

De kortsiktiga reaktionerna är inte alltid de som ger de bästa långsiktiga resultaten.

Nu säger de att jag måste bege mig till gaten för planet till Waahington. Då får det bli så.

Lämnar öknen – inför ny vecka.

SIR BANI YAS: Några dygn av diskussioner mitt ute i den arabisk öknen går mot sitt slut, och ytterligt tidigt i morgon bitti lämnar jag här för att ta mig hem till Stockholm igen.

Där blir det i alla fall en halv dag och lite mer innan det bär vidare.

Tisdagen blir en dag med lite annorlunda innehåll. 

På förmiddagen är jag med på en konferens med svensk försvarsindustri, och på eftermiddagen är jag på möte i Bryssel med den s k Group of Personalities som kommissionen tillsatt för att diskutera stöd till säkerhets- och försvarsforskning i EU.

Viktiga frågor – som dessutom håller på att bli allt viktigare.

Sveriges och Europas säkerhet i vidaste vidare bemärkelse har ju blivit allt viktigare frågor. Och då handlar de om att koncentrera och förstärka våra gemensamma resurser.

Och på onsdagen fortsätter jag från Bryssel till Washington – men det är en annan historia.

Här i öknen har det varit regionens olika utmaningar som stått i centrum. 

Situationen i Palestina, de olika regionala kriserna, kampen mot Daesh och utvecklingen i och relationerna till Iran.

Att Daesh utsträckt sin aktivitet under de senaste länderna är tydligt. Terror i Ankara, över Sinai, i Beirut och nu senast i Paris visar att vi befinner oss i – för att använda detta slitna uttryck – en ny normalbild.

Samtidigt är det tydligt att det militära trycket på organisationens kärnområde håller på att öka. 

Kurdiska styrkor med amerikanskt flygstöd har återtagit Sinjar, och i Anbar-provinsen i södra Irak förefaller det sannolikt att Ramadi kommer att kunna återerövras.

Det viktiga med detta är att myten om Daesh som ständigt segrande kan brytas, och i förlängningen kan detta leda till att dess magnetism och förmåga att rekrytera kommer att minska.

Men ingen gör sig några illusioner om att kampen mot Daesh kommer att vara enkel. Flygoperationer får mycket rubriker – oavsett vilket land som står för bomberna – men den avgörande fronten är politiskt. 

Och utvecklingarna i Bagdad och Damaskus är i det avseendet alldeles avgörande. 

En fungerande, legitim och effektiv regering i Bagdad som steg för steg kan återta kontrollen över Iraks territorium. 

Och början på en politisk process som kan leda till att fronten förskjuts också i Syrien under en ny regering och regim i Damaskus.

Det andra mötet om Syrien i Wien under gårdagen innebar i detta avseende icke oväsentliga framsteg. Man enade sig om ett uttalande som ger tidsramar för en möjlig politisk process under de kommande 18 månaderna.

Bakom kulisserna handlat samtalen nu om hur länge Assad kan vara kvar som president och med vilka fullmakter. 

Men den frågan, laddad som den är, förefaller enkel i förhållande till en möjlig överenskommelse om de strukturer som därefter skall ta över makten och försöka att integrera många av de som i dag strider. Och sedan fokusera energin på kampen mot Daesh.

Några snabba framsteg skall vi förvisso inte räkna med, men det är trots det tydligt att det nu finns större möjligheter till en politisk process. Och det är i en sådan som de avgörande möjligheterna att i Syrien konfrontera Daesh ligger. 

Hur som helst var det bra att det blev en andra omgång av samtalen i Wien, och att man nu satt ramar för en fortsatt process. Vi hann med att få också lite direkta interiörer från samtalen.

I grunden ligger den spänning mellan Saudiarabien och Iran som dominerar mycket i denna region, och de mindre gulfstaterna är förvisso en del av denna situation.

När det härifrån tidvis fanns en oro över Washingtons nukleära samtal med Teheran handlade det inte alls om dessa, utan om en oro för ett möjligt långsiktigt närmande mellan den stora globala makten USA och den potentiellt viktigare regionala makten Iran.

Här spelar historien – kort såväl som lång – en viktig roll.

Också kring detta har det förts tidvis rätt tillspetsade samtal här under dessa dygn. Om de leder någonstans återstår att se.

Men nu packar jag ihop, går på middag med några vänner och förbereder den avfärd härifrån som blir innan solens strålar åter letat sig fram till den vackra arabiska öknen.

Efter Paris – i denna farligare tid.

SIR BANI YAS: Det säger sig själv att våra diskussioner här ute i öknen i Abu Dhabi under dagen har skett i den mörka skuggan av Daesh:s terrorattack i Paris.

Det handlar om den näst värsta terror attacken i Europa i modern tid. 

Och bara under de senast dagarna har vi sett attacker utförda av Daesh i Beirut och, med all sannolikhet, mot det ryska flygplanen över Sinai. Det var heller inte länge sedan det fruktansvärda attentatet vid järnvägsstationen i Ankara. 

Samtidigt som Daesh befinner sig under ett ökat militärt tryck i det område man försöker kontrollera – man förlorade Sinjar häromdagen, och mycket tyder på att man kommer att förlora Ramadi inom kort – är det tydligt att man nu direkt och indirekt sträcker ut sina terroroperationer över ett långt vidare område.

I vilken utsträckning attentatet i Paris direkt planerats av Daesh, eller om det utförts av grupper som inspirerats av och anslutit sig till Daesh, vet vi ännu inte, och någon avgörande skillnad gör det knappast heller.

Den slutsats vi måste dra är att det nya skede av terrorism som vi nu alldeles uppenbart kommit in i kommer att pågå en betydande tid. Och att det berör oss alla.

I diskussionerna på det möte jag befinner mig är det regionens olika kriser – Yemen, Syrien, Libyen, Irak – som stått i centrum, och alldeles självklart från mera fundamentala utmaning som Daesh utgör.

En del som skulle varit här är under dagen i Wien är i stället på diskussionerna om Syrien, men vi är åtskilliga här med djupa erfarenheter av dessa frågeställningar.

Och i allt högre utsträckning har vi under diskussionerna sedan i går fokuserat på de faktorer som nu förenar de olika kriserna.

Jag har förr ofta talat om de grundläggande politiska utmaningarna i hela det post-osmanska området från Bihac till Basra, och i dag har vi diskuterat de också sekteristiska spänningar vi nu ser från Peshawar till Paris.

Det handlar om grundläggande frågor om legitimiteten och funktionaliteten i existerande statsstrukturer, om spänningar kring identitet och religion, liksom om ställföreträdande konflikter och krig av olika slag. 

Och hela regionen är invänd i ett kalejdoskop av motsättningar som allt mer för tanken till det trettioåriga krig Europa gick igenom för närmare ett halvt årtusende sedan.

Det är i skärningspunkterna mellan dessa konflikter och spänningar som nu Daesh växer sig starkt, attraherar och attackerar i syfte att bygga konfrontation och krig mot våra samhällen och våra värderingar.

Hur vi reagerar på detta blir utomordentligt viktigt. 

Vi får inte spela de krafter som vill se en ständigt stegrad konfrontation i händerna – men vi får heller inte vara naiva inför den situation vi står inför.

Den balansgången kommer att ställa politiken i alla våra öppna europeiska samhällen inför svåra frågor. 

Vi lever i en farligare och mer utmanande tid – jag har sagt det intill tjatighet under mer än ett års tid.

Och mycket mer skulle kunna sägas om detta även nu, men jag måste rusa vidare.

Nyss modererade jag en diskussion om det internationella samfundets reaktioner på såväl Daesh som regionens andra kriser. 

Nu blir det middag här ute i den i övrigt öde öknen med fortsatta diskussioner. 

Och de fortsätter en bra bit under morgondagen också, även om det finns de som måste skynda iväg till olika interntionella möten under måndagen.

Diskussioner är viktiga – att vi förmår att möta de nya utmaningarna i denna farligare tid.

En stor statsman – om Helmut Schmidt.

STOCKHOLM: Det är inte alltid saker och ting fungerar som man tänkt sig, och för min del strulade resan till Santa Monica till sig och jag fick lite extra tid i Stockholm i stället.

Jag får följa upp med ett besök på RAND:s avdelning i Washington när jag är där i slutet av nästa vecka.

Och en konsekvens blir också att jag kommer att komma tydligt i tid till det möte jag skall på i Abu Dhabi med början på fredag – det såg lite kärvt ut i den tidigare planeringen.

Besöket i Berlin i går var i alla fall både givande och stimulerande.

Under eftermiddagen kom beskedet att f d förbundskanslern och SPD-ledaren Helmut Schmidt hade gått bort.

Och naturligt har det nu skrivits mycket om vad han betytt, dels som förbundskansler men kanske ännu mer som riktmärke i tysk samhällsdebatt under decennierna sedan dess.

Säkerhets- och Europapolitiken var utomordentligt viktiga för honom – i någon utsträckning kan man dock säga att det är en historisk och geografisk nödvändighet för varje tysk ledare.

Inte minst har han kommit att associeras med det på sin tid alls icke okontroversiella Nato-beslutet 1979 att ta fram en ny generation av kärnvapenbärande medeldistansrobotar för att möta den snabba och omfattande sovjetiska utplacering av de s k SS20-robotarna av motsvarande karaktär.

Det var i ett berömt anförande på IISS i London 1977 som Schmidt riktade uppmärksamheten på det som höll på att ske.

Han varnade för det som höll på att ske när Sovjet började placera ut sina SS20-system.

Det fick, menade socialdemokraten Schmidt, inte uppstå en situation där Sovjetunionen kunde utöva kärnvapenutpressning mot de västeuropeiska Nato-länderna.

Mot det som kom att kallas Nato:s dubbelbeslut – kombinationen av utplacering av robotarna och ett erbjudande om att avveckla dem om Sovjetunionen avvecklade sina SS20-system – kom det som då kallades fredsrörelsen att mobilisera massivt under några år.

Den ena massdemonstrationen avlöste den andra inte minst i Västtyskland och Storbritannien.

Med regeringarna i London och Bonn höll fast vid beslutet om utstationering av de nya robotarna.

Och strategin kom också att lyckas genom att de förhandlingar som faktiskt så småningom inleddes med Sovjetunionen kom att 1987 resultera i det s k INF-avtalet som eliminerade samtliga dessa vapensystem i såväl Sovjet som Nato.

Det var ett betydande framsteg.

Sovjet hade ensidigt haft dessa mot Västeuropa riktade kärnvapensystem under lång tid. I såväl Lettland som Litauen fanns t ex baser för de robotsystem som kom före SS20.

I dag kan man beskåda intakta såväl SS20- som Pershing II-robotar på flyg- och rymdmuseet i Washington, och vid FN-högkvarteret i New York finns en i och för sig rätt anskrämlig staty där Sankt Göran anfaller och förstör en SS20-robot.

INF-avtalet har varit en viktig del av säkerhetsordningen i Europa sedan slutet av 1970-talet, men dessvärre finns det nu en del tecken på att vi kanske står inför en försämring till det sämre också i detta avseende.

Men till det kan det finnas anledning att återkomma vid annat tillfälle.

Det kan väl noteras att även om Helmut Schmidt således var ledare för socialdemokratiska SPD var relationerna med den svenska socialdemokratin under Olof Palme påtagligt svala.

Helmut Schmidt sågs nog av den senare som för “metallisk” i sin politik, och i Bonn fanns en icke obetydlig misstro mot vad som uppfattades som alltför svajig svensk politik när det gällde Europas säkerhet.

Frågor om kärnvapen och Europas säkerhet är ju knappast någonting som bredare svenska kretsar någonsin känt sig komfortabla med att öppet diskutera.

Om jag inte missminner mig skedde inga bilaterala besök på statsministernivå mellan Bonn och Stockholm under Helmut Schmidts år som förbundskansler.

Den text av Helmut Schmidt som jag under senare år satt störst värde på är det anförande om Tysklands roll i Europa som han höll på SPD:s kongress 2011.

Lite kan det nog ses som hans testamente i dessa frågor.

Jag gjorde en länk till det på Twitter i går, och jag rekommenderar starkt var och en som kan läsa tyska och är intresserad av europeiska frågor att ta sig tid och läsa det.

Helmut Schmidt var, därom råder ingen tvekan, en stor europeisk statsman.

Allt mer dynamiskt Berlin.

BERLIN: Det är på tok för sent häri den tyska huvudstaden efter två konferenser och två olika publika paneldiskussioner under dagen och kvällen.

Men det är intressant att notera hur steg för steg den intellektuella dynamiken – om detta uttryck kan tillåtas – ökar här i Berlin.

Fler tankesmedjor. Fler kvällsdiskussioner. Fler konferenser. Fler idémöten.

Och min uppgift här var att först diskutera Rysskand och Europa i en panel med bl a den ryske ambassadören till EU Vladimir Chizov.

Det blev sedvanlig konfrontation – med den möjliga ytterligare faktorn att Vladimir är en god vän sedan den tid då hon arbetade tillsammans med mig i Sarajevo.

Det fanns en tid när vi faktiskt hade ett konstruktivt samarbete med Ryssland i viktiga europeiska säkerhetsfrågor. 

Men nu är nu, och nu är det annorlunda. 

Ryssland har vänt, och intill dess att Ryssland vänder tillbaka, vilket inte förefaller omedelbart förestående, har vi att inrikta oss på ett långt mer komplicerat förhållande.

Kvällens diskussion var också till minne av f d presidenten Richard von Weizsäcker.

Och det blev en angenäm och stimulerande kväll med gamla och nya vänner från Tyskland och Europa i övrigt.

I morgon bitti hämtar en bil med här vid hotellet i centrala Berlin kl 04:15.

Hemskt. Lufthansa strejkar – ett elände – och det har blivit helt andra flygningar för att kunna komma till Los Angeles senare under dagen.

Jag hoppas att det fungerar, och att jag så där ett dygn senare landar på den amerikanska västkusten för mina möten där under ett dygn eller så.
 

Ny vecka: Berlin, Santa Monica och Abu Dhabi.

STOCKHOLM: Så inleds då en ny vecka.

I går var det val i skilda länder i skilda delar av världen – såväl i Myanmar som i Kroatien.

Kroatien skulle behöva en stark och handlingskraftig regering med förmåga att ta itu med en ekonomi som tillhör de allra svagaste i Europa under de senaste åren.

Men valresultatet ger ingen klar vinnare, och vi kommer nu att få se komplicerade förhandlingar om en koalition.

För min del blir denna måndag en dag hemma i Stockholm, med åtskilliga olika möten på agendan.

I morgon bör det dock av till Berlin.

På Körber-stiftelsens stora konferens om utrikespolitik, med bl a utrikesminister Frank-Walter Steinmeier tillhör jag dem som under dagen skall diskutera relationerna mellan EU och Ryssland.

Och det har nog alla förutsättningar att bli en livlig tillställning. Också Rysslands ambassadör till EU, som tillhör mina gamla medarbetare under tiden i Bosnien, kommer att delta i den debatten.

Men det blir tid under dagen för diskussioner i förbundskansler Merkels kansli.

Till morgondagens ämnen kommer alldeles säkert att höra också det brev som förväntas från den brittiske premiärministern Cameron om handsvarvat eller önskemål om olika reformer inom EU. 

I Berlin kommer alldeles säkert att finnas ett stark önskan att åstadkomma en konstruktiv lösning. Det var ingen tillfällighet att det var just i Berlin som brittiske finansministern George Osborne höll stort tal i ämnet i förra veckan.

Men det kommer inte att vara lika självklart i alla andra huvudstäder. Och själva processen kan nog komma att bli väl så dramatisk.

Utgången är, det är viktigt att ha klart för sig, högst osäker.

På kvällen i Berlin inleds så en annan konferens i regi av Bosch-stiftelsen till minne av f d presidenten Richard von Weizsäcker.

Om honom och vårt samarbete har jag ju skrivit tidigare här i samband med att han gick bort. 

Tyvärr kommer jag inte att kunna vara med om den konferensen när den fortsätter på onsdagen eftersom jag då flyger till Los Angeles för att vara med på styrelsesammanträde i RAND Corporation där.

Dess huvudkontor ligger i Santa Monica en bit norr om den stora flygplatsen, och på ett av hotellen där blir det på onsdagskvällen stor middag för att hedra f d försvarsministern Harold Brown som under åtskilliga år med sin vishet bidragit till diskussionerna i RAND-styrelsen.

Tyvärr kommer jag inte att bli så långvarig i Santa Monica heller, eftersom jag skall ta mig till ett ställe en bit ut i öknen i Abu Dhabi för diskussioner där med början fredag kväll.

Det är, föga förvånande, utvecklingen i den vidare regionen Mellersta Östern som står i fokus.

Här hemma kommer flyktingfrågan att fortsätta att stå i fokus.

I Valetta på Malta träffas EU:s ledare och olika afrikanska ledare i ett toppmöte med migration och samarbete i fokus. 

Enkelt uttryck kan man säga att EU erbjuder de afrikanska länderna ökat bistånd i utbyte mot olika former av samarbete, bland annat s k återtagandeavtal, för att bättre kunna kontrollera migrationsflödet från dem.

Omedelbart efter mötet i Valetta blir det så ytterligare ett möte med EU:s stats- och regeringschefer i Bryssel i ett försök att få den samlade situationen under bättre kontroll.

Det man kom överens om tidigare, bland annat när det gäller fördelning av flyktingar, har ju visat sig svårare att genomföra än vad man trodde då.

Splittrat Europa är ett farligare Europa.

RIGA: Hösten har förvisso kommit till metropolen här vid Daugava, men det är alltid lika stimulerande att komma hit till Riga för olika diskussioner.

Anledningen är årliga Riga Conference, och min mer formella roll här är att diskutera Europas säkerhet mer slovakiske utrikesministern Miroslav Lajcak och Jean-Marie Guéhenno från International Crisis Group i konferensens avslutande panel i dag.

Men det stora värdet ligger självfallet i de olika mer informella diskussionerna här. 

Och jag hade bl a möjlighet att sitta ner med vännen och lettiske utrikesministern Edgards Rinkevics för att utbyta perspektiv på de mångfasetterade europeiska utmaningarna just nu.

I anslutning till konferensen har det också varit informella diskussioner dels om för förberedelserna för Nato:s kommande toppmöte i Warszawa och dels om den lindrigt uttryckt komplicerade politiska situationen i Moldavien med bl a utrikesminister Natalia Gherman och talman Andrian Candu.

Att den europeiska säkerhetssituationen är krävande är synnerligen uppenbart i dessa dagar. Ett revisionistiskt och oberäkneligt Ryssland, ett sönderfallande Mellersta Östern och ett flyktings- och migrationstryck som man får gå långt tillbaka i tiden för att hitta en motsvarighet till.

På konferensen sade jag att den avgörande förutsättningen för att mer eller mindre väl kunna hantera dessa olika utmaningar är den europeiska sammanhållningen och banden över Atlanten.

Ett splittrat Europa blir ett farligare Europa därför att vi inte förmår att hantera de olika utmaningarna.

Och i detta perspektiv sade jag att jag såg en stor fara en icke oväsentlig möjlighet.

Den stora faran är självfallet ett resultat i en folkomröstning i Storbritannien som innebär att man inleder förhandlingar om att lämna EU.

Dessa kommer, lindrigt uttryckt, att bli komplicerade, och risken är att dessa och mängden av andra, till stor del oberäkneliga, följder av en sådan utveckling kommer att konsumera Europas politiska syre under kommande år.

Och detta kommer på ett avgörande sätt att minska möjligheterna att möta alla de andra utmaningarna. De som vill spela på Europas splittring kommer att få dramatiskt ökade möjligheter att göra det.

Den mer positiva möjlighet som jag ser är att en politisk överenskommelse på Cypern, som stöds av två parallella folkomröstningar, ger en möjlighet att utveckla ett betydlig djupare och mer konstruktivt samarbete mellan Nato och EU.

Olika blockeringar – Cypern i EU och Turkiet i Nato – har hitintills gjort det mycket svårt att utveckla det samarbetet.

Men samarbetet behövs mer än någonsin. Vi möter mångsidigt sammansatta utmaningar, och de kräver att alla de instrument som vi möjligen kan samordnas och samordna.

Och EU och Nato innehåller tillsammans ett brett spektrum av olika instrument av betydelse för att möta den eskalerande instabilitet som vi ser påverka oss allt mer och mer.

För min del anser jag att det skulle vara i Sveriges intresse att fullt ut kunna vara aktiv i bägge dessa organisationer för att bättre kunna säkra fred och möta instabilitet.

Nu har vi, av skäl som i dag bara kan betecknas som historiska, begränsat oss i dessa avseende, och tvingas därmed till en politik som med nödvändighet blir lite haltande.

Hur det nu kommer att gå med Storbritanniens roll i Europa och möjligheterna till ett närmare samarbete mellan EU och Nato vet vi självfallet inte. Men det är viktigt att vi är medvetna om hur mycket som står på spel.

Och diskussionerna i Riga var både stimulerande och viktiga i dessa avseenden.

Men nu återvänder jag till Stockholm för ytterligare två dygn hemma. 

Har förvisso sitt betydande värde det också.

Riga, Afghanistan och Irak.

STOCKHOLM: Två arbetsdagar hemma i Stockholm finns det sannerligen ingen anledning att klaga på. Mycket som behöver följas upp från inte minst de senaste veckornas resor, och minst lika mycket som behöver förberedas.

I morgon bitti bär det av till Riga på andra sidan Östersjön för två dagar av diskussioner på Riga Conference som kommer att ha ett rätt uppenbart europeiskt fokus.

På lördag är jag med i en offentlig diskussion där som handlar om det inte okomplicerade förhållandet till Ryssland.

Och dygnen i Riga ger också möjlighet till åtskilliga möten med gamla vänner.

Norges utrikesminister Börge Brende skulle tillhört dem, men har tyvärr tvingats ställa in på grund av flyktingkrisen. Över gränsen från Ryssland högt uppe i Arktis kommer nu dagligen betydande mängder människor på flykt från främst Afghanistan.

Här hemma ser jag att regeringen nu föreslår riksdagen att förlänga de militära opersationerna utomlands i såväl Afghanistan som norra Irak.

Förlängningen i Afghanistan är i hög grad motiverad. Det rör sig om en rätt begränsad insats inom Nato-operationen Resolute Support, och det hade sett underligt ut om Sverige inte hade följt exemplet från andra nationer och förlängt insatsen.

Förlängningen i Irak hoppas jag att man diskuterat igenom ordentligt, och den är enligt min mening inte lika självklar.

I media marknadsförs den som en insats mot Daesh/IS, men det är att tämja på begreppen rätt ordentligt.

Det handlar ju om rådgiving för de s k peshmerga-styrkorna i den kurdiska regionen KRG i norra Irak, och det har förvisso varit viktigt att på olika sätt stärka dessas möjligheter att försvara sina områden mot möjliga attacker från Daesh/IS. 

Under 2014 var det alldeles uppenbart att det behövdes, och ett rätt betydande antal länder inledde också olika insatser i detta syfte. Ofta handlade det också om leveranser av vapen.

Men att använda dessa peshmerga-styrkor för att anfalla Daesah/IS i de arabiskt dominerade delar där man nu försöker att bita sig fast vore ett betydande misstag. 

Med all sannolikhet skulle detta leda till att Daesh/IS skulle kunna mobilisera ett starkare stöd i vad man skulle beskriva också som ett arabiskt försvar mot ett kurdiskt anfall.

Insatserna mot Daesh/IS i Irak måste ske av en irakisk armé som förmår att integrera också betydande sunnitiska element. Allt annat fruktar jag är dömt att misslyckas. 

Och egentligen skulle vi nog i dagsläget göra större konkret nytta mot Daesh/IS om vi hjälpte regeringen i Bagdad i arbetet att stärka dess stridskrafter.

Insatsen i norra Irak är för den skull inte felaktig, men frågan är om den skall prioriteras i ett läge där det kan finnas andra insatser, inte minst inom FN, som kan komma att framstå som viktigare. 

Det rör sig dessutom om en insats som är påtagligt kostsam, och även sådana saker finns det inte minst i dessa dagar anledning att ta hänsyn till.

Men allt detta utgår jag kommer att vägas av noga under riksdagens behandling av regeringens förslag. 

Saker som dessa strävar man alltid efter att uppnå enighet kring. Under min tid som utrikesminister hade vi omfattande kontakter med oppositionen i alla dessa frågor, och jag utgår från att man strävar efter samma praxis nu.

Kan Kina och världen förstå varandra?

PEKING: Efter diskussionerna i Yanqi förflyttade vi oss på eftermiddagen in till centrala Peking för mötet med president Xi Jinping – och nu på kvällen står jag redo för att bege mig ut till flygplatsen för resan genom natten över Sibirien tillbaka till Europa.

På förmiddagen var det One Belt och One Road som åter stod på dagordningen. 

Olika talare gjorde klart att det var, för att citera en av dem, ett projekt ”av episka dimensioner” och betydligt mer än bara cement till Centralasien.

Och alldeles självklart miljöfrågorna, både därför att de av påtagligt tvingande nödvändighet blivit allt viktigare i Kina självt, och därför att klimatmötet COP21 i Paris nu närmar sig med stormsteg.

Frankrikes president François Hollande var här i går som en del i förberedelserna för detta.

Viktigast för mig var dock dialogen med Lu Wei, som på central nivå är den operativt ansvarige för Kinas politik när det gäller det mesta vad gäller internet.

Det blev också en diskussion om de två principerna ordning och frihet, där minister Lu hävdade att man måste söka en balans mellan dem, medan jag argumenterar för att vi måste och kan ha både frihet och ordning.

Och detta, hävdade jag, är speciellt viktig för Kina i det nya skede som dess utveckling nu går in i. Man talar ju om innovationer snarare än investeringar som drivande i utvecklingen.

Innovationer kommer i allt högre utsträckning att vara beroende av det fria flödet av data och information inom och mellan olika samhällen, och lägger man tunga restriktioner på detta så begränsar man också möjligheter för innovation och utveckling.

Och det gäller självfallet på samhällslivets alla områden.

Här står Kina inför ett dilemma som bara kommer att bli mer och mer påtagligt. 

Den imponerande anläggning i Yanqi där vi haft vårt möte byggdes för toppmötet med APEC förra året, och avsikten var att den skulle användas för toppmötet med G20 när Kina har ordförandeskapet nästa år.

Men så blir det inte.

President Xi Jinping har i stället beslutat att det mötet i stället skall vara i Huangzhou. Och bortsett från de attraktiva aspekterna i övrigt med den staden är det därifrån nätgiganten Alibaba med sina globala ambitioner kommer och har sitt huvudkontor.

Och det indikerar tydligt hur viktiga just dessa frågor ses som för Kinas framtid. Och därmed kommer också det dilemma jag nämnde att successivt bli allt tydligare.

På seneftermiddagen träffade vi så president Xi Jinping i ett av de mindre rummen i enorma Folkets Stora Sal, och det blev ett närmare timslångt möte där inte alltför utmanande frågor från vår sida följdes av att han både svarade på dessa och filosoferade om sitt lands utveckling.

Jag har träffat honom ett par gånger tidigare under den tid han var vice president, och nu liksom då var han påtagligt påläst och gav ett påfallande avspänt intryck. 

Externt sade han att den viktigaste uppgiften var att förhindra att Kinas framväxt som en allt starkare nation leder till konfrontation och i förlängningen krig – även om det inte uttryckligen nämndes – med andra makter.

Och internt sade också han att det viktigaste var att på vägen mot det ”moderately prosperous society” som man vill ha uppnått 2021, när kommunistpartiet fyller 100 år, undvika att hamna i fruktade ”the middle income trap”.

Det var mycket folk i rörelse på Tiananmen när vi anlände till vårt möte. Köer in till Förbjudna Staden,och människor som bara flanerade runt. 

Men när vi kom ut var det enorma torget folktomt, polis i mängder hade ställt upp, och plötsligt hördes ljudet av kanoner…

Det var ett nytt statsbesök på ingång. 

Det har varit påtaglig intressanta dagar här. 

För oss från mer västliga politiska miljöer känns visserligen diskussioner som ständig talar om plenum och planer lite främmande, men mötets syfte har ju trots allt varit att få lite bättre insikt i tänkandet hos dem som styr och ställer i detta allt viktigare välde.

Och det syfte har förvisso uppnåtts. 

Förhoppningsvis har också en del av förståelse och insikt i den motsatta riktningen uppnåtts. 

Det går inte att förstå den globala utvecklingen utan att också försöka att förstå Kina. 

Och omvänt är inte Kinas fortsatta utveckling möjlig om man inte här rätt förstår världen. 

Spännande diskussioner.

YANQI LAKE: En fullmatad dag med föredrag och diskussioner som ett led i Kinas försök att få oss att bättre förstå Kina, och förhoppningsvis också i deras ansträngningar att bättre förstå den övriga världen.

En del på arrangemang som dessa tenderar att bli lite repetitivt. 

Vanligaste frasen från de olika kinesiska talarna har varit referens till ”Fifth Plenum 18th CPCC”, och i detta anses stundtals svaren på de flesta frågor ligga.

Det handlar då om slutsatserna från det nyligen avslutade femte sammanträdet med den centralkommitté som utsågs vid det kinesiska kommunistpartiet 18:e kongress.

Och vid detta drogs också upp riktlinjerna för den 13:e femårsplanen för den kinesiska ekonomin. Referenserna också till dessa har varit tämligen så frekventa.

Men detta innebär alls inte att det varit ointressant. Långt därifrån.

Det är viktigt att lyssna till politiken i full text för att höra prioriteringar, inriktningar och stundtals också medvetenheten om problem på vägen framöver.

Att Kina kommit långt i sin utveckling är det ingen tvekan om, och det inte minst allt på det ekonomiska området. 

Och det kommer på ett eller annat sätt att fortsätta. Man räkna med att den kinesiska ekonomin mellan 2010 och 2020 kommer att fördubblas.

En amerikansk ekonom hävdade att Kina mellan bara 2011 och 2013 hade använt mer betong än vad USA hade gjort under hela det förra århundradet. Det är väl det som kallas byggboom.

Men det finns samtidigt en stark medvetenhet om att denna utvecklingsmodell inte längre håller. Inte minst påfrestningarna på miljön är talande. 

Alla talar därför nu om att gå från en utveckling driven av investeringar till en driven av innovationer.

Och partisekretaren i Shenzhen gav åtskilliga exempel på hur detta, enligt hans mening, nu håller på att ske. Där finns nu, sade han, omkring 1.200 forsknings- och utvecklingsinstitut och ca 5.500 företag grundade på högteknologi.

Men från några internationella gäster här ställdes frågor. 

En framträdande internationell ekonom sades att det nu fastställda målet med en tillväxt de kommande fem åren på 6,5% kommer att driva fram fler investeringar finansierade med lån i det finansiella systemet, och att detta riskerar att förstärkta existerande obalanser.

Han trodde det var klokare att inrikta sig på någonting kring 5%. 

Flera kinesiska företrädare har återkommit till frågan om det som kallas ”the middle income trap”, d v s tesen att ekonomier kan utvecklas relativt snabbt upp till en nivå på en medelinkomst på ca 10.000 dollar, men att de ofta därefter tenderar att stagnera.

I dag ligger Kina kring 7.500 dollar, men siktar på att nå den kritiska nivån under den kommande femårsperioden, och det är ju därför som denna frågeställning för dem nu framstår som så viktig.

Det finns alldeles tydligt en viss fruktan för att den kinesiska utvecklingen kommer att stagnera – och en ty följande beslutsamhet att med olika reformer förhindra detta. 

Om sedan detta kommer att lyckas eller inte återstår att se. För världen i övrigt är självfallet en stabil utveckling av Kinas ekonomi ett viktigt intresse.

Vi fick under dagen också en påtagligt spännande diskussion om vad en rättstat egentligen är, och här gick perspektiven alldeles uppenbart isär. 

Vad kommer först – partiet eller lagen? Det västliga svaret är tydligt. Det kinesiska svaret är otydligt, men i denna otydlighet faktiskt mycket tydligt.

Att medborgarna skall följa lagen predikades förvisso, men medan vi i Väst med rättsstat menar att också de styrandes makt definieras och begränsas av lagen är detta långt ifrån självklart i den kinesiska världen. 

Här handlar det inte bara om kommunistisk ideologi, utan också kanske minst lika mycket om historisk kinesisk tradition. 

Men flera från kinesisk förklarade samtidigt att de var medvetna om att landets utveckling på sikt kräver en fungerande och genuin rättsstat, och att detta är betydlig mycket mer än partiets interna processer när det gäller att bekämpa korruption. 

Men, sades det mellan raderna, detta kommer att ta sin tid.

Det blev en både öppen och spännande diskussion. Om än med skilda perspektiv.

Att än mer tillspetsad frågor om hur ett system som ger konsumenter allt större valfrihet inte ger samma sak till samma individer i deras egenskap av medborgare blev hängande i luften var kanske föga förvånande.

Också utrikespolitiken stod naturligt nog på dagordningen. 

Vi hade såväl statsrådet – om det skall översättas så – Yang Jiechi och ordföranden i folkkongressens utrikeskommitte Fu Ying i våra diskussioner. 

Och det blev i alla fall delvis mer spänstigt än vad som tillhör det normala när dessa saker diskuteras. Det var f ö tydligt att diskussioner under gårdagen med Henry Kissinger och hans amerikanska grupp hade avsatt en del spår.

För ett antal år sedan präglade Robert Zoellick, då USA:s handelsförhandlare, tesen att Kina skulle uppmuntras till att bli en ”responsible stakeholder” i det internationella systemet.

Det var då det. Dagens Kina ser sig inte på det sättet. 

Nu handlar det om att man vill förändra det globala systemet på ett eller annat sätt. 

Det måste bli mer rättvist och mer inkluderande, heter det, även om det var tydligt i våra diskussioner att man inte riktigt har formulerat sina tankar fullt ut, och kanske inte heller ser någon större brådska att göra det. 

Men att det finns en tydlig förändring i sättet att diskutera dessa frågor på var mycket tydligt. Och det blir förvisso spännande att följa hur den diskussionen kommer att utvecklas.

Middagens diskussion dominerades så av de militära frågorna, men av de stigande stjärnorna i försvaret PLA som central i diskussion och förklarande landets satsning på militär modernisering och ”aktivt försvar”.

Att de senaste hädelserna i Sydkinesiska Sjön också kom upp var ofrånkomligt.

I morgon förmiddag fortsätter vi först här ute i Yangki, men sedan bär det av in till centrala Peking och Folkets Stora Sal – jättebygnaden vid Tiananmen – för ett möte också med president Xi Jinping.

Och förhoppningsvis blir vi alla ännu lite ytterligare kloka efter det.

Tillbaka för dialog i Kina.

YANQI LAKE: Cirka en timma utanför Peking i ett påtagligt naturskönt område börjar vi nu några dygn av dialog kring Kinas utveckling och dess betydelse för världen i övrigt.

Vädret finns det ingen anledning att klaga på. När jag var i Peking senast för någon vecka sedan kunde jag notera att man faktiskt såg blå himmel. Och i dag förefaller vädret vara ännu bättre.

Mätningarna inne i staden säger visserligen ”ohälsosamt” om luften också i denna situation, men det är dock en av de mindre allvarliga varningar man brukar möta här i detta avseende.

Sedan jag var här för några veckor sedan har åtskilligt hänt.

Viktigt möte med parti- och statsledningen – femte plenum, som det officiellt heter – om den ekonomiska utvecklingen framöver. Nya spänningar i Sydkinesiska Sjön. 

Och åtskillig diplomati. 

Tysklands Angela Merkel har varit här. President Xi Jinping har varit i Storbritannien och premiärminister Li Keqiang är just nu i Seoul för möte också med Japans premiärminister Abe 

Men också mer informell diplomati. I dag är t ex också två f d amerikansk utrikesministrar – Henry Kissinger och George Schultz – här i Peking för olika samtal. 

På programmet för detta möte – Understanding China, är den officiella rubriken – står diskussioner som spänner över ett vitt område. 

Av kanske speciell betydelse för mig är diskussionerna om internet och dess framtida utveckling.

I Kina är frågor om internet frågor av högsta politiska dignitet. 

Det handlar förvisso om den inre säkerheten och stabiliteten, men det handlar också om ekonomisk utveckling och globala möjligheter, och förvisso om den spänning som oundvikligen finns mellan dessa bägge perspektiv.

Men det blir en god möjlighet att se hur den kinesiska parti- och statsledningen ser på såväl denna som andra frågor. Och de börjar redan i kväll med den ekonomiska utvecklingen i fokus.

Och vi som är här är bl a elva f d stats- eller regeringschefer från olika länder. 

Under onsdagen skall jag dock vara tillbaka i Stockholm.

På fredag bär det så av till Riga – lite närmare – för diskussioner där med den europeiska säkerheten i rätt självklart fokus.

I dag är det viktigt val i Turkiet, utvecklingen där är viktig för Europa i dess helhet, och förvisso för den vidare och allt mer söndrade region som Turkiet också är en del av.

Men vallokalerna i Turkiet stänger först långt efter det att dagen avslutats i denna del av världen, så det blir nog i morgon här som man har möjlighet att ta del av resultatet.

Och då befinner vi oss här i diskussioner om Kinas utrikespolitik.