En helg här hemma.

28 november 2015

STOCKHOLM: Så blir det en helg här hemma efter något dygn i London dominerat av ett mycket bra styrelsemöte med ECFR.

Till mötets ämnen hörde inte bara planeringen för de kommande månadernas arbete, utan också frågan om olika personer som kan komma att inbjudas att bli nya medlemmar.

Runt om i Europa har vi närmare 300 mediernas, men en del faller bort, och åtskilliga knackar på dörren för att komma in. 

Men viktigast var självfallet diskussionerna om de olika utmaningar som Europa står inför i denna besvärliga tid.

Premiärminister Cameron vill nu att också Storbritannien skall delta i flygattackerna mot Daesh i Syrien, och allt talar för att han kommer att få underhusets stöd för detta.

Saken har dock lett till betydande problem för Labour-oppositionen efter det att nya partiledaren Corby plötsligt och tydligt sade att han var tydligt mot det hela. 

Frankrikes president Hollande har nu avslutat sina resor till Washington och Moskva, men vad som mer konkret kommit ut ur dessa är inte alldeles klart.

Flygoperationer, ja, men det finns knappast någon som tror att detta allena kommer att leda till några avgörande resultat. 

Hur långt koordinationen med Ryssland kommer att föras har inte framgått av det som jag har kunnat ta del av. 

Ett visst utbyte av information om lämpliga mål, men det finns inte mycket som tyder på att Ryssland kommer att ge upp den bredare inriktningen av sina anfall.

Det ser vi ju också i de snarast intensifierade attacker man gör mot mål i nära anslutning till den turkiska gränsen, och där det är svårt att se någon koppling till Daesh.

När Ryssland nu tillför ytterligare avancerade luftförsvarsresurser till området – nya jaktplan, nytt robotsystem – innebär det ju också att de tankar som finns i den amerikanska debatten om någon slags no fly-zon slutgiltigt måste avskrivas.

I realiteten upprättar nu Ryssland som kontrollzon, och den innebär ju något av en luftskjöld för viktiga delar av regimen Assads område.

Avgörande, förr eller senare, kommer den politiska processen att vara.

Och där blir det viktigt att se hur det kommer att gå med det möte med oppositionen som Saudiarabien har till uppgift att sammankalla.

Mitt i allt detta kan jag inte annat än känna ett medlidande med de hårt arbetande ryssar som förr kunde se fram mot sol och avkoppling i Egypten och Turkiet – bägge mycket stora destinationer för dem – men som nu tydligt avråds från bägge.

Och att åka till Krim är ju knappast mycket av alternativ – just nu är drt ju dessutom problem mer strömförsörjningen där.

För min del blir det nu, efter en del ändringar, några dagar här hemma. 

I morgon är det ju Första Advent, så det kan ju vara passande.


Su24 versus F16.

24 november 2015

STOCKHOLM: Det är svårt att undvika att kommentera det som hände i luften vid gränsen mellan Syrien och Turkiet i dag.

Det har varit påtagligt spänt i området sedan ett antal dagar tillbaka efter det att ryska flygplan attackerat positioner tillhörande den turkmeniska minoritet som dominerar i området, men som tydligt befinner sig i opposition till Assad-regimen.

Detta hade redan föranlett skarpa turkiska diplomatiska relationer, och det hade redan av detta skäl blivit ett laddat möte när utrikesminister Lavrov planerat att komma till Ankara i morgon.

Det som hände i dag förefaller att vara att två tunga ryska attackplan Su24 fortsatte dessa operationer, och att i samband med detta i alla fall ett av dem under 17 sekunder sneddade över en utskjutande bit av det turkiska luftrummet.

Från turkisk sida säger man att planet varnades ca tio gånger under en tidsrymd av fem minuter, vilket innebär att någon form av varning för något skedde vid upprepade tillfällen väl innan planet var inne över turkiskt luftrum och, om detta stämmer, väl innan det var alldeles klart att det skulle ta den vägen.

Detta framgår av de radarbilder som Turkiet offentliggjort och som man får utgå från är korrekta.

Men Su24:an fortsatte in i det turkiska luftrummet, och då måste tämligen omedelbart en av de turkiska F16 som fanns i anslutning till området ha avlossat en jaktrobotar. 

Det talas om en IR-målsökande Sidewinder i de flesta uppgifterna, men i någon uppgift också om en radarmålsökande AMRAMM.

När president Putin kommenterade det hela sade han att flygplanet hade skjutits ner ca en kilometer från den turkiska gränsen i syriskt luftrum, och drt kan mycket väl vara korrekt.

Om jaktroboten avlossades på visst avstånd när planet kom in i turkiskt luftrum kan det mycket väl vara så att den inte träffade förrän planet hade lämnat detta.

Och sedan föll planet ner, sedan de två piloterna hoppat ut, ca fyra kilometer in på syriskt område. I alla fall en av piloterna sköts ihjäl när han i sin fallskärm närmade sig marken.

Två ryska helikoptrar sändes ut för att leta efter piloterna, men när den ena av dem, en transporthelikopter Mi8, av någon anledning landade utnyttjade en oppositionsgrupper möjligheten att med ett amerikansktillverkat TOW-robotsystem förstöra den.

Så förefaller det faktiska händelseförloppet ha varit enligt de olika uppgifter som olika sociala media förmedlar. 

Och det är anmärkningsvärt hur mycket detaljer man relativt snabbt kan få fram den vägen, även om det krävs viss allmän kunskap för att tolka dem och sätta in dem i rätt sammanhang.

Att Ryssland kränkte turkiskt luftrum är således alldeles klart, och förnekades faktiskt inte heller av president Putin när han framträdde. Turkiet hade rätt att reagera och agera.

Sedan kan arten av reaktionen alltid diskuteras. I Sverige skulle i en situation som denna jaktflyg kunna avvisa genom att, ytterst, också skjuta varningsskott mer spårljus. 

Med den korta tid som kränkningen var hade det nog aldrig kommit så långt. Och det har faktiskt aldrig förekommit.

Endast i fall när ett kränkande flygplan förefaller att gå till någon typ av angrepp kan, enligt våra bestämmelser, t ex en jaktrobot sättas in. Inte heller detta har någonsin hänt. 

Jag tror inte att det går att förklara det som hänt utan att se relationen till Turkiets ilska över de ryska gränsnära bombningar av de turkmeniska positionerna. 

Därmed var, om man uttrycker saken så, stubinen en bra bit kortare än vad som normalt kanske hade varit fallet.

Viktigt är nu att förhindra att detta inte trappas upp. Ingen borde ha någonting att vinna på det.

En möjlighet vore att komma överens om en separationszon där man inte flyger i akt och mening att undvika incidenter som denna. 

En sådan skulle då också skydda just dessa turkmener från fortsatta ryska flygattacker. I gengäld skulle sannolikt krävas någon form av också turkisk återhållsamhet.

Men de närmaste dygnen får utvisa hur saken utvecklas och vilken inverkan den har på den bredare diplomatin. Vi kan utgå från att allra minst USA nu söker vägar för att förhindra en eskalation.


Alpdialog med Daesh i fokus.

23 november 2015

SCHLOSS ELMAU: Här uppe i de bajerska alperna har jag varit åtskilliga gånger på möten inom den informella diplomatins inte alltid publika ramar, men numera är platsen nog mer känd för G7-ländernas toppmöte här tidigare i år.

Men nu är det en grupp i anslutning till den stora årliga säkerhetskonferensen i München som träffas här för lite olika diskussioner.

Just nu handlar mycket, av lätt insedda skäl, om konsekvenser av Paris och politiken gentemot Syrien i allmänhet och Daesh i synnerhet.

I dag har president Putin varit i Teheran med bl a ett långt möte med den högste ledaren Khamenei, och det som sagts utåt efter det mötet tyder näppeligen på någon uppmjukning när det gäller stödet till Assad i Syrien.

Och det är ju värt att notera att Ryssland förefallet att ha fritt tillträde till iranskt luftrum för diverse olika militära operationer riktade mot mål i Syrien under den senaste tiden.

Diplomatin går på högvarv. Storbritanniens David Cameron var i Paris i dag, och i morgon kommer så president Hollande till Washington för överläggningar där, på onsdag är han i Berlin på torsdag kommer han att vara i Moskva i samma ärende.

Vi man utgå från att man på fransk sida vill se en samlad operation mot Daesh:s centrala punkter, och kanske främst symboliskt viktiga Raqqa i Syrien. 

Hur en sådan skulle gå till finns det lite olika uppfattningar om – omöjligt behöver det inte vara; Storbritannien vill tydligt vara med – men den för mig avgörande frågan är vad som skulle komma därefter i dessa områden.

Det är inte främst kortsiktiga resultat, utan långsiktig stabilitet, som vi måste sträva efter. Och den avgörs av hur dessa områden i Levanten kommer att styras och administreras under kommande år.

Men den resolution som antogs av FN:s säkerhetsråd i fredags ger ju i alla fall ett folkrättsligt stöd för så gott som vad som helst inriktat mot Daesh.

Mot slutet av vecka skulle jag tro att det börjar att klarna lite mer i denna fråga.

Svårigheterna är enorma. Man enas allt mer mot Daesh, men förefaller samtidigt allt mer splittrade när det gäller synen på Assad.

Och inte minst gäller detta i relationen mellan Paris och Moskva.

Här i Tyskland handlar det mesta nu om flyktingar, medan vi i Sverige ju gjort en liten utflykt i terrorrädsla under tiden, och det trots att de sakliga utmaningarna för oss är betydligt större än vad de är för Tyskland.

Förbundskansler Merkel är än så länge bestämd i sitt motstånd mot någon typ av tak för antalet man kan ta emot, men hur länge det kommer att hålla återstår att se.

Jag noterar i debatten här att man nu i stället börjar tala om en ”kontingent” som man skall kunna ta emot, vilket ju i formell mening är en annan sak, men i realiteten betyder samma sak.

Och trycket på EU-länderna att komma fram till en mer robust politik är stort. 

I första hand handlar det om kontrollen av Schengen-områdets yttre gräns – utan en fungerade sådan är knappast någonting annat möjligt.

I bakgrunden finns bedömningar som talar om att trycket mot Europa från såväl flyktingar som migranter kan komma att öka dramatiskt under de närmaste åren.

Här kommer relationen med Turkiet också in, även om jag tycker det är lite bisarrt att begära att Turkiet skall förhindra flyktingar att lämna eftersom EU uppenbarligen inte kan hindra dem att komma in.

I kväll äter vi middag med Bayerns ministerpresident Horst Seehofer som ju kommit att framstå som förbundskansler Merkels tydligaste opponent i dessa frågor. 

Inför oss utgår jag dock från att han kommer att vara mer försiktig.

Men i morgon fortsätter vi, åtminstone under delar av dagen, våra diskussioner här innan det blir dags att återvända hem.

Ursprungligen skulle jag ha rest till Bryssel, men så blev det inte. Terrorrädslan tycks dominera där just nu.


Dayton 20 år senare.

21 november 2015

STOCKHOLM: Hemma i Stockholm igen, i alla fall till i morgon eftermiddag.

I dag för tjugo år sedan kunde förhandlingarna om ett fredsavtal för Bosnien äntligen föras i hamn. 

På flygbasen vid Dayton i USA kunde man efter tre veckor av förhandlingar äntligen sätta initialerna under avtalet. 

Jag skrev dit mina initialer som representant för EU.

Och det innebar slutet på det längsta och brutalaste kriget i Europa sedan det andra världskriget.

Om detta har jag skrivit en hel del genom åren. 

Omedelbart efter det att jag 1997 kom hem från Bosnien blev det ju boken ”Uppdrag Fred”, och den gavs året därpå också ut i London som ”Peace Journey”.

Det var ju viktigt att försöka dra lärdomar för framtiden av det som hänt – misslyckandet med att förhindra kriget, det mödosamma arbetet att få vapnen att tysta och det än mödosammare och långsiktiga arbetet att få en verklig fred att fungera.

Två decennier har gått, men det finns fortfarande mycket att lära.

Och bilden av det som hände är långt ifrån vare sig entydig eller okontroversiell.

För ECFR har jag nu skrivit en liten betraktelse kring Dayton-avtalets både bakgrund och lärdomar, och den rekommenderas för de som måhända har ett intresse för frågor kring krig och fred.

Länk finns från mitt engelska Twitter-konto.

I morgon eftermiddag bär det av för något dygn i de bajerska alperna.

Det är en grupp kring kärnan i den årliga stora säkerhetskonferensen i München – som ju äger rum i början av det nya året – som samlas för ett tankeutbyte kring den europeiska och globala agendan just nu.

Och därefter blir det för min del ett kort nedslag i Bryssel innan jag kommer hem igen sent tisdag.


Otålighet och oro i Amerika.

20 november 2015

WASHINGTON: Sakta går solen nu upp över Washington. Och jag har några möten och diskussioner kvar innan det i eftermiddag är dags att bege sig till Dulles-flygplatsen och flyga hem.

Gårdagen var diskussioner från tidig morgon till sen kväll med olika såväl amerikanska som europeiska personer och representanter med migrationsfrågor, Kina, Ryssland och utmaningarna i Mellersta Östern som ämnena på dagordningen.

I den amerikanska debatten just nu finns en påtaglig otålighet över den upplevda oförmågan att åstadkomma någonting när det gäller fred i Syrien och bekämpandet av Daesh.

President Obama betonat det långsiktiga i utmaningen och behovet av också en bredare politisk strategi – med rätta, enligt min mening – men hans inställning rimmar illa med otåligheten och frustrationen i debatten i övrigt.

Detta är ju ett samhälle som tror att saker och ting kan göras och att snabba lösningar är möjliga. En sympatisk och positiv attityd, men samtidigt en som gång efter annan har fört landet in i betydande utrikespolitiska problem.

I debatten efterlyses snabba och robusta insatser av olika slag, men diskussioner med de mer insatta analytikerna visar på de dilemma som alla dessa snabba förslag är förknippade med. 

Samtalen med främst Ryssland om Syrien ses förvisso som viktiga, men när man börjar tränga in i de olika frågeställningarna mörknar bilden tämligen snabbt. 

Även i den bästa av alla världar blir det en utdragen och komplicerad process där fallgroparna är många och djupa. Men att USA nu försöker är självfallet viktigt och bra.

En mindre uppbygglig del av debatten här just nu är det plötsliga motståndet mot att ta emot flyktingar från Syrien. Uppgiften om att en av terroristerna i Paris kom in som flykting via Grekland har lett till närmast groteska farhågor.

I går röstade representanthuset med betydande majoritet – republikanerna men också åtskilliga demokrater – för att sätta upp ett så starkt system att det de facto skulle stoppa flyktingar från Syrien.

Och guvernörerna i 30 delstater har sagt att de hur som helst inte vill ha några muslimer.

Att detta kommer att veteras av president Obama är så gott som säkert, men det kan knappast sägas att ens hans politik är påfallande generös.

Han har nu sagt att USA under 2016 kan ta emot 10.000 flyktingar från Syrien. Det är en betydande ökning, men inte mer än vad som kommer till Sverige på ett par tre veckor.

Och USA är ett betydligt större land – och dessutom ett faktiskt byggt på just invandring.

Mitt i allt detta fortsätter uppmarschen inför de viktiga primärval i mars som kommer att leda till större klarhet när det gäller kandidaterna i presidentvalet i november nästa år.

Att Hillary Clinton blir den demokratiska kandidaten är nu ställt utom tvivel, men på den republikanska sidan blir bilden bara konstigare och konstigare.

Alla läskunniga och vuxna jag talat med under månader rysar av obehag över Donald Trump, men nu på morgonen visar nya undersökningar att hans stöd närmast förefaller att öka.

”He can get things done”. ”He’s a winner”. ”I’m tired of losing.”

Så verkar det låta i samtalen där ute i det Amerika som ligger långt, långt borta från Washington.

Hur detta skall sluta återstår att se.

Hans senaste utspel är att det måste sättas upp ett system för att registera alla muslimer i landet.

I dag fortsätter jag här med samtal med de som är i centrum för den internationella cyberdiplomatin för USA, men också självklart situationen i Europa med speciell betoning på Ryssland och Ukraina.

Och sedan är det dags att åka hem. 
Men det blir fler besök här under de kommande månaderna.


Och nu till Washington.

18 november 2015

BRYSSEL: Strax sätter jag mig på planet härifrån till Washington för något dygn med utrikespolitisk dialog i den amerikanska huvudstaden.

Migration, Syrien, Kina och Ryssland står på den i detta avseende föga sensationella agendan. Och vi får se vilja möjliga nyanser det finns i perspektiven på dessa frågor från de olika sidorna av Atlanten.

Vi börjar i kväll med migration, flyktingar och den politiska hanteringen av dessa frågor som ämne.

Och också USA har sina svårigheter. 

Migrationspolitik är kontroversiellt, och Donald Trump fortsätter att argumentera för en politik med udden riktad mot de långa miljoner ”Hispanics” spm ju gradvis har blivit en allt betydelsefullare del av USA.

Här i Bryssel finns tydligen centrar för terrorattacken i Paris, och sökarljuset kommer obönhörligen att riktas mot vad som gjorts eller inte gjorts här under de senaste åren för att möta hotet.

Att den nu huvudmisstänkte och jagade tydligen för inte så länge sedan arresterades i Turkiet och skickades tillbaka till Belgien framstår ju som ett besvärande faktum.

I går var jag dock här för möte om EU:s kommande satsningar på forskning för säkerhet och försvar.

Det blev en intressant och delvis livlig diskussion, där vissa ville att vi skulle prioritera Europas ”strategiska självständighet” medan jag ville ge prioritet till Europas operativa förmågor. Gradvis minskade vi dock skillnaden mellan de bägge perspektiven.

I anslutning träffade jag också Federica Moghnerini, som ju i övrigt hade en milt sagt jäktig dag.

På morgonen begärde Frankrike hjälp från övriga EU-stater med åberopade inte av den paragraf om terrorangrepp som jag refererade till i min debattartikel i DN i måndags utan i stället den paragraf som talar om territoriella angrepp.

Och samtliga andra EU-stater, inklusive Sverige, sade omedelbart ja till detta.

Alldeles oavsett vad detta kommer att innebära mer konkret är det ett inte minst för Sverige viktigt principiellt steg som i och med detta tas.

Så gott som omedelbart ställde Sverige upp när denna paragraf åberopades. 

Jag tror knappt någon ens tänkte på saker som regeringsberedning och utrikesnämnd, och det visar hur också vår säkerhetspolitiska integration med det övriga EU nu blivit något av en självklarhet.

Att det har implikationer för framtiden och för också andra frågeställningar borde vara tämligen uppenbart. 

Såväl Frankrike som Ryssland svarar nu på den terror som riktas mot dem med angrepp också direkt mot Daesh i Raqqa.

Så mycket av militärt relevanta mål lär där inte finnas, men jag misstänker att det nu var reaktionen och bombningen i sig som var det viktiga.

Ryssland fortsätter att demonstrera teknologi. Nu sköt man kryssningsrobotar inte bara från strategiska bombflygplan utan också från en ubåt under ytan i Medelhavet.

Jag kan väl föreställa mig de diskussioner inte minst det senare föranlett i Nato-högkvarteret inte långt från där jag nu sitter.

Vilka effekter detta får på Daesh återstår att se. Den viktiga indikatorn är om deras rekrytering minskar eller ökar av det som nu skett och sker. Tyvärr går det inte att utesluta att de blir det senare som blir fallet.

De kortsiktiga reaktionerna är inte alltid de som ger de bästa långsiktiga resultaten.

Nu säger de att jag måste bege mig till gaten för planet till Waahington. Då får det bli så.


Lämnar öknen – inför ny vecka.

15 november 2015

SIR BANI YAS: Några dygn av diskussioner mitt ute i den arabisk öknen går mot sitt slut, och ytterligt tidigt i morgon bitti lämnar jag här för att ta mig hem till Stockholm igen.

Där blir det i alla fall en halv dag och lite mer innan det bär vidare.

Tisdagen blir en dag med lite annorlunda innehåll. 

På förmiddagen är jag med på en konferens med svensk försvarsindustri, och på eftermiddagen är jag på möte i Bryssel med den s k Group of Personalities som kommissionen tillsatt för att diskutera stöd till säkerhets- och försvarsforskning i EU.

Viktiga frågor – som dessutom håller på att bli allt viktigare.

Sveriges och Europas säkerhet i vidaste vidare bemärkelse har ju blivit allt viktigare frågor. Och då handlar de om att koncentrera och förstärka våra gemensamma resurser.

Och på onsdagen fortsätter jag från Bryssel till Washington – men det är en annan historia.

Här i öknen har det varit regionens olika utmaningar som stått i centrum. 

Situationen i Palestina, de olika regionala kriserna, kampen mot Daesh och utvecklingen i och relationerna till Iran.

Att Daesh utsträckt sin aktivitet under de senaste länderna är tydligt. Terror i Ankara, över Sinai, i Beirut och nu senast i Paris visar att vi befinner oss i – för att använda detta slitna uttryck – en ny normalbild.

Samtidigt är det tydligt att det militära trycket på organisationens kärnområde håller på att öka. 

Kurdiska styrkor med amerikanskt flygstöd har återtagit Sinjar, och i Anbar-provinsen i södra Irak förefaller det sannolikt att Ramadi kommer att kunna återerövras.

Det viktiga med detta är att myten om Daesh som ständigt segrande kan brytas, och i förlängningen kan detta leda till att dess magnetism och förmåga att rekrytera kommer att minska.

Men ingen gör sig några illusioner om att kampen mot Daesh kommer att vara enkel. Flygoperationer får mycket rubriker – oavsett vilket land som står för bomberna – men den avgörande fronten är politiskt. 

Och utvecklingarna i Bagdad och Damaskus är i det avseendet alldeles avgörande. 

En fungerande, legitim och effektiv regering i Bagdad som steg för steg kan återta kontrollen över Iraks territorium. 

Och början på en politisk process som kan leda till att fronten förskjuts också i Syrien under en ny regering och regim i Damaskus.

Det andra mötet om Syrien i Wien under gårdagen innebar i detta avseende icke oväsentliga framsteg. Man enade sig om ett uttalande som ger tidsramar för en möjlig politisk process under de kommande 18 månaderna.

Bakom kulisserna handlat samtalen nu om hur länge Assad kan vara kvar som president och med vilka fullmakter. 

Men den frågan, laddad som den är, förefaller enkel i förhållande till en möjlig överenskommelse om de strukturer som därefter skall ta över makten och försöka att integrera många av de som i dag strider. Och sedan fokusera energin på kampen mot Daesh.

Några snabba framsteg skall vi förvisso inte räkna med, men det är trots det tydligt att det nu finns större möjligheter till en politisk process. Och det är i en sådan som de avgörande möjligheterna att i Syrien konfrontera Daesh ligger. 

Hur som helst var det bra att det blev en andra omgång av samtalen i Wien, och att man nu satt ramar för en fortsatt process. Vi hann med att få också lite direkta interiörer från samtalen.

I grunden ligger den spänning mellan Saudiarabien och Iran som dominerar mycket i denna region, och de mindre gulfstaterna är förvisso en del av denna situation.

När det härifrån tidvis fanns en oro över Washingtons nukleära samtal med Teheran handlade det inte alls om dessa, utan om en oro för ett möjligt långsiktigt närmande mellan den stora globala makten USA och den potentiellt viktigare regionala makten Iran.

Här spelar historien – kort såväl som lång – en viktig roll.

Också kring detta har det förts tidvis rätt tillspetsade samtal här under dessa dygn. Om de leder någonstans återstår att se.

Men nu packar jag ihop, går på middag med några vänner och förbereder den avfärd härifrån som blir innan solens strålar åter letat sig fram till den vackra arabiska öknen.