Gott Nytt År!

31 december 2014

ROM: Så har då ännu ett år lagts till historien, och försiktigt spanar vi in i det nya för att se vad det kan komma att innebära.

På det utrikes- och säkerhetspolitiska området var 2014 tveklöst ett överraskningarnas och utmaningarnas år vars arv vi kommer att leva med under avsevärd tid framöver.

För ett år sedan var det nog ingen som trodde att Ryssland skulle gå till militär aggression mot Ukraina inte mindre än två gånger, och mycket få som förutsåg den nya fundamentalistiska dynamik vi skulle se utösas i Syrien och i Irak.

Och till detta skall läggas såväl den nu officiellt konstaterade återkomsten av främmande undervattensoperationer mot Sverige som de nya realiteter vi möter i de accelererande informations- och nätoperationer som konflikter av olika slag i dag har som ett mycket centralt inslag.

Allt detta påverkas också oss – och gör det på ett påtagligt rejält sätt.

Jag skall återkomma till en del av de konklusioner som detta måste leda till.

Inrikespolitiskt har det förvisso inte saknats dynamik och dramatik heller, men om detta tror jag knappast det finns så mycket mer att säga för dagen.

I natt röstades det i FN:s säkerhetsråd om en resolution om en fredsprocess mellan Israel och Palestina, men i slutändan lyckades den föreslagna texten inte nå det stöd av nio av säkerhetsrådets femton medlemmar som är nödvändigt för att den skulle godkännas.

Att den även om så hade varit fallet sannolikt hade mötts av ett amerikanskt veto är en annan sak.

Beklagligt var att se hur EU:s stater splittrades i rådet. Frankrike och Luxembourg röstade för, medan Storbritannien och Litauen lade ner sina röster.

Det är bara när EU kan uppträdde enigt som EU har en möjlighet att spela en konstruktiv och konkret roll för fred i detta besvärliga område. Att Sverige också ägnat sig åt solonummer i denna fråga har inte heller bidragit till att förbättra situationen.

Några konkreta möjligheter till framsteg i den frågan torde hur som helst inte finnas förrän vi sett hur valet i Israel den 17 mars utfaller och vilken regering som kommer att bildas efter det.

Men också på den palestinska sidan finns det frågetecken kring den politiska ledningen. President Abu Mazen sitter år efter år utan att förnya det demokratiska mandat han fick i valet för ett decennium sedan.

Närmare vår egen verklighet såg vi också under natten hur ett fartyg med kanske 700 flyktingar sattes på autopilot mot den italienska kusten för att sedan överges av sin besättning.

Fartyget upptäcktes innan en katastrof inträffade och togs in till italiensk hamn. Och det skall alls inte uteslutas att en del av de desperata människor som fanns på detta fartyg kommer att leta sig till Sverige. Så ser mönstret inte sällan ut.

Att hantera denna verklighet är inte enkelt.

Å ena sidan desperata människor på flykt. Å den andra cyniska och brutala människosmugglare som tjänar mycket stora pengar på denna hantering.

Att hjälpa de förra och att bekämpa de senare ter sig lättare att säga än att omsätta i praktisk politik.

Men också detta tillhör de gemensamma europeiska utmaningarna inför det kommande året.

Vid midnatt skiftar Litauen över från den nationella valuta man införde när man lämnade den sovjetiska rubeln och går över till den gemensamma Euro-valutan, och därmed kommer samtliga våra nära östliga grannländer – Finland, Estland, Lettland och Litauen – att vara en del av eurozonen och det närmare ekonomiska och monetära samarbetet.

Förr eller senare måste detta, enligt min mening, bli också Sveriges väg, men att det kommer att ta sin tid är alldeles uppenbart.

Samtidigt som Litauen inför Euron tar Lettland över det roterande ordförandeskapet i EU, och den enstaka viktigaste fråga de kommer att ha att hantera under det kommande halvåret är toppmötet med det Östliga Partnerskapet i Riga i maj.

Det har ju, om man uttrycker sig försiktigt, hänt en del sedan det senaste toppmötet i Vilnius i november 2013. Och det blir nu viktigt att samla såväl EU som de något divergerande partnerskapsländerna till en ny och förstärkt ansats.

För min del blir det att fira nyår i solen här i den Eviga Staden, även om det nu blivit några dygn som tillfälligt fört ner temperaturen till nivåer som känns ingen hemifrån.

Men som utgångspunkt inför det kommande året och alla dess utmaningar är platsen alls icke dålig.

Och med detta ber jag att få önska alla som då och då tar sig hit och läser dessa betraktelser ett Gott Nytt År!


Också om decemberöverenskommelsen

28 december 2014

ROM: Söndag i Rom med de omedelbara julhelgerna bakom oss. Lite ner moln på himnlen i dag, men prognoserna lovar strålande sol under den kommande veckan.

Mycket i Sverige nu handlar självfallet om den s k decemberöverenskommelse som allianspartierna och regeringspartierna presenterades i går.

Den välkomnas av de flesta politiska kommentatorer, men i andra kretsar är mottagandet mindre entusiastiskt.

Och det är förvisso en överenskommelse med betydande såväl principiella som konkreta politiska konsekvenser. Som sådan kräver den också en seriös och kritisk diskussion.

Lättnaden över att slippa det nyval som inte nödvändigtvis löst någonting alls går som en röd tråd genom så gott som alla kommentarer. Och på den punkten är det sannerligen inte svårt att hålla med.

Att alliansen visat sammanhållning och styrka genom denna fas av denna kris måste också entydigt föras till pluskontot. Socialdemokraterna levde alltför länge med illusionen att alliansen lätt skulle kunna brytas upp.

Nu har de tvingats att inse hur den politiska verkligheten i detta fall ser ut, och det är hälsosamt och bra.

Rent principiellt innebär överenskommelsen att maktbalansen mellan regering och riksdag under denna och den kommande mandatperioden förskjuts påtagligt till regeringsmaktens förmän.

Detta är ju i själva verket själva syftet – att en regering skall kunna regera även om den har en påtagligt svag förankring i parlamentet.

För detta finns det förvisso skäl. Politiken ges en stabilitet som, rätt skött, kan vara vara en fördel för landet.

Men samtidigt finns det självfallet principiella problem med att riksdagens makt och möjligheter begränsas alltför mycket, och det därmed skapas möjligheter för en regering att styra utan uppenbar förankring i vad som kommit till uttryck i ett riksdagsval eller kanske t o m i tydlig strid mot detta.

Minoritetsregerande har under de flesta perioder trots allt fungerat hyggligt i Sverige, även om majoritetsregeringar med stöd av ett tydligt valresultat självfallet är att föredra. Den reformkraft som fanns i Reinfeldt-regeringen efter 2006 års tydliga valresultat illustrerar detta väl.

Men det som nu sker är att medan tidigare minoritetsregeringar tvingats att söka en majoritet för sin politik i riksdagen kommer detta när det gäller viktiga frågor som skatter, utgifter och den ekonomiska politiken inte längre att behövas.

Och det går inte att komma ifrån att det är en tämligen betydande förändring i vårt politiska systems sätt att fungera. Och att det finns principiella frågor kring detta borde inte förvåna.

Vi har redan en ordning när det gäller budgetbeslut som ger regeringsmakten en starkare ställning gentemot parlamentet än i de flesta andra parlamentariska demokratier. Nu förskjuts detta ytterligare till regeringsmaktens fördel.

Och implikationerna av det förtjänar en öppen debatt – frikopplad från de dagsaktuella politiska realiteterna.

Sedan är det självklart att dessa har sin betydelse – även om de bör vara sekundära i diskussionen.

Det finns i åtskilliga kommentarer en stark farhåga för att överenskommelsen under de kommande åren kommer att ge vänsterpartiet ett mycket stort inflytande.

Så behöver inte nödvändigtvis bli fallet – men det förblir ett faktum att den öppnar en möjlighet att få igenom en också ytterligt vänsterinriktad politik som i varje annat läge inte hade haft någon möjlighet alls.

Om Stefan Löfven kommer att fortsätta att förhandla fram budget med Jonas Sjöstedt – och den senare säger att det finns en överenskommelse om detta – ger överenskommelsen dem möjlighet att få igenom vadhelst de kommer överens om.

Men om allianspartierna inte längre lägger fram ett gemensamt budgetförslag – och så vitt jag förstår kommer det inte att ske – finns inte längre någon nödvändighet för Stefan Löfven att vika sig för vänsterpartiets krav. Den rödgröna budgeten kommer att gå igenom i riksdagen i alla fall.

Och därmed skulle öppna sig en möjlighet för Stefan Löfven att föra den ekonomiska politiken i närmare samverkan med allianspartierna i stället.

Allt detta kommer att prövas redan i vår.

Allianspartierna har gått med på att överenskommelsen gäller redan i samband med den s k tilläggsbudget som kommer att läggas i april i år, och i den kommer regeringen med stor sannolikhet att försöka att genomföra så mycket som möjligt av det budgetförslag som förlorade i voteringen 3 december.

Med undantag för att höja inkomstskatten finns det heller inga begräsningar för vad de kan göras. Alla budgetens överenskommelser med Jonas Sjöstedt kommer att gå igenom.

En del besvärligheter kan det dock komma att bli – mest dock för alliansens partier.

I före 2006 väl etablerad tradition brukar allianspartierna lägga en gemensam reservation i finansutskottet om den ekonomiska politikens inriktning. Jag utgår från att så kommer att bli fallet nu också.

Men man riskerar då att råka ut för förödmukelsen att i enlighet med överenskommelsen inte kunna rösta för denna i kammaren om det skulle vara en risk för att den skulle gå igenom.

Att regeringen nu i viktiga frågor frikopplats från parlamentarismens mer klassiska krav gör ju att vad som nyss varit vår parlamentariskt svagaste regering i modern tid plötsligt förvandlats till en av de i dessa avseenden starkaste vi haft.

Från alliansens sida har det uppenbart varit viktigt att denna överenskommelse, som ju de facto säkrar regeringen Löfven fram till valet i september 2018, också skall gälla den därpå följande mandatperioden fram till 2022.

Därmed skulle en svag alliansregering under de åren kunna ges samma styrka som regeringen Löfven ges under dessa.

Att nu göra prognoser på valresultat 2018 ter sig dock något äventyrligt. Och mycket vatten hinner att rinna förbi Helgeandsholmen innan dess.

Allt detta motiveras med strävan att förhindra att Sverigedemokraterna får något inflytande. Och när det gäller just voteringar om skatter, utgifter och ekonomiska politikens inriktning blir det också ett av resultaten.

Nu är det väl knappast över dessa frågor som det finns farhågor för att de skulle vilja skaffa sig inflytande över. Och någon risk för att något parti skulle ingå överenskommelser i asylpolitiken med dem fanns knappast.

Sverigedemokraternas långsiktiga inflytande kommer först och främst att bli en funktion av hur de själva och deras långsiktiga stöd utvecklas. Denna överenskommelse har inte nödvändigtvis någon betydelse i dessa avseenden.

Till slut: i överenskommelsen ingår att en utredning skall se över dessa regler för beslutsfattande när det gäller skatter, utgifter och riktlinjer för den ekonomiska politiken.

Det är bra.

Den får dock inte bara bli kameralt teknisk, utan måste fullt ut ta in de mera principiella frågor kring folkstyrets former och balansen mellan riksdag och regering som denna överenskommelse utan tvekan reser.


De nya nätkrigens värld

21 december 2014

ROM: Nu kommit hit till den eviga staden, i huvudsak för att fira jul, men också för andra angelägenheter i huvudsak med familjen.

Mötet med EU:s stats- och regeringschefer i torsdags kväll blev ett möte kännetecknat av en ny effektivitet och, förhoppningsvis, beslutsamhet.

Om det aviserade investeringsprogrammet kommer att ha någon betydelse värd namnet vet vare sig jag eller någon annan på detta stadium, men som undermedicin för en europeisk ekonomi som har svårt att komma tillbaka till tillväxt är det so oder so starkt överreklamerat.

Diskussionen om Ryssland och Ukraina kom i huvudsak att följa känt mönster, och just nu kännetecknas den grmensamma politiken av den uthållighet och konsistens som jag tror är alldeles riktig just nu.

När president Putin framträdde på sin stora årliga presskonferens på torsdagen var det den ekonomiska krisen som stod i förgrunden, men han levererade knappast någon ekonomisk politik värd namnet i den akuta situationen, och heller inga direkta nyheter på det utrikespolitiska området.

Något utrymme för ytterligare utrikespolitiska eskapader borde dock knappast ges för Ryssland i detta ekonomiska läge för landet.

I går framträdde han dock på ett stort möte i nyinrättade militära kommandocentrat i Moskva och talade om planeringen för fortsatta kraftiga militära förstärkningar för Ryssland.

Här handlar det tydligt och klart om en långsiktigt inriktad politik.

Och i detta ligger att medan han kan ta en paus i Ukraina just nu och under de kommande månaderna innebär detta inte att en offensiv inte kan återupptas längre fram.

I detta läge är det självfallet viktigt att det finns uthållighet och konsistens också i EU:s politik. Och det första mötet under nye ordförande Donald Tusk pekade också i den riktningen.

En viktig slutsats av mötet i torsdags var också den tydliga inriktningen på att avsluta förhandlingarna om TTIP med USA under loppet av 2015.

Det är ett starkt stöd för Cecilia Malmström, vars besök i Washington nyligen gav arbetet något av en ny start.

Under de senaste dagarna har mycken uppmärksamhet ägnats den cyberattack som filmbolaget Sony utsattes för, och som amerikanska myndigheter ansett sig kunna konstatera att Nordkorea låg bakom.

President Obama har sagt att USA kommer att svara på detta på ett sätt och vid en tidpunkt man väljer självt.

Att en stat på detta sätt går till cyberattack mot ett företag i ett annat land är en ny och allvarlig utveckling vars konsekvenser också vi har anledning att uppmärksamma.

Den nordkoreanska regimen må var ett särfall i dagens värld, men frestelsen att göra attacker av detta slag kan mycket väl uppkomma också hos andra regimen och i andra situationer.

Och det inträffade illustrerar därför tydligt vikten av att ta alla frågor om nät- och cybersäkerhet på största allvar.

Det gäller inte bara att skydda olika statliga nätverk och system av kritisk betydelse. Här krävs också bättre former för samverkan mellan offentligt och privat än vad vi lyckats med än så länge i Sverige.

Om Sony anses som ett livsviktigt företag i USA vet jag inte, men att det finns företag i Sverige som det ligger i vår nationella säkerhet att skydda borde vara alldeles klart.

Skulle Ericsson eller Saab eller Vattenfall – för att inte tala om det finansiella systemet – slås ut skulle skadan för Sverige som sådant vara mycket stor.

Hur denna kris kommer att fortsätta att utvecklas vet jag inte, men riskerna skall inte underskattas.

Regimen i Pyongyang är en rädd regim, och om jag skall göra en mer amatörmässig bedömning av de olika bilder som publicerats under de senaste månaderna för att försöka visa att regimen Kim Jong-Un är stark så har de inte gett ett alldeles övertygande intryck.

Att man i ultima ordalag begär en med USA gemensam undersökning av det inträffade är inte svårt att förstå.

På det sättet skulle man ju skaffa sig en insikt i hur USA:s olika kapaciteter för att spåra deras aktiviteter är utformade. USA:s avvisande av detta är naturligt.

Nu diskuterar USA uppenbarligen nästa drag, och söker i detta sammanhang samarbete också med Kina. Nordkoreas digitala förbindelser med omvärlden går ju i allt väsentligt genom de kinesiska nätverken.

Det kommer att finnas anledning att följa detta med stor uppmärksamhet. Konsekvenserna kan komma att bli betydande och beröra även oss.


Försvagning som inte borde accepteras

16 december 2014

STOCKHOLM: Det blev åtskilliga diskussioner om utvecklingen i Turkiet när vi samlades i den s k trilaterala dialogen med individer från USA, Turkiet och EU i regi av German Marshall Fund här under de senaste dygnen.

Och det sammanföll med att EU:s utrikesministrar på det viktiga mötet i Bryssel i dag hade sin årliga diskussioner och sitt årliga ställningstagande till utvidgningspolitiken.

Jag hoppas att Sverige fortsatt höll fanan högt i dessa frågor, men har inte sett några tecken i media eller i övrigt på den saken.

I dag levererade så ÖB sitt underlag till regeringen inför det kommande försvarsbeslutet och baserat på försvarsberedningens betänkande i slutet av våren.

Och det han säger är i grova drag att vi måste bestämma oss för om vi med försvarsberedningens förslag menar dess sakliga innehåll eller den ekonomiska ram som också fanns där.

Skulle det bli den senare vägen som väljs skulle det innebära icke oväsentliga försvagningar av operativ effekt på 2020-talet.

ÖB räknar då med att gå ner från fyra till tre divisioner i flygvapnet, och det innebär ju faktiskt en reducering av vår luftoperativa förmåga – allt annat lika – med med en fjärdedel.

Det borde vara säkerhetspolitiskt oacceptabelt.

Jag hade gärna sett att det hade varit möjligt att ligga kvar på en nivå kring ca 100 Gripen-flygplan. I dag ligger vi tämligen nära detta om allt räknas in.

Men den första inriktningen på nya JAS39E var en inriktning på 60 flygplan, och insikten om att detta inte räckte ledde till att försvarsberedningen i bred enighet ville att den siffran skulle justeras upp till 70 flygplan.

Och detta borde medge att det sattes upp i alla fall fyra fullt operativa flygdivisioner.

Säkert finns det också annat i ÖB:s underlag som bör diskuteras. Jag ser t ex också en försvagning när det gäller antalet moderna ubåtar längre fram i tiden.

Att kunna behärska luftrummet och att kunna behärska Östersjön är av alldeles uppenbar säkerhetspolitisk betydelse. Försvagas dessa grundläggande förmågan så försvagas det stöd försvarsmakten kan ge till säkerhetspolitiken rätt påtagligt.

I närtid föreslår ÖB en rad olika förstärkningar. Det är säkert bra på många sätt, även om min bedömning nog är att den säkerhetspolitiska situationen längre fram riskerar att bli än mer osäker än vad den faktiskt är.

Jag är mer bekymrad för svagheter i vår operativa förmåga längre fram än vad jag är för sådana i dag. Det må vara en lite okonventionell uppfattning i dessa dagar, men icke desto mindre är det den bedömning som jag gör.

I vad mån andra säkerhetspolitiskt viktiga inslag i försvaret – inte minst hur den officiella doktrinen om att vi skall kunna ge och ta emot hjälp skall omsättas i förberedd verklighet – finns med i underlaget vet jag i skrivande stund inte.

Det kommer att bli tid för en noggrannare genomläsning längre fram.

Mycket handlar i dessa dagar om Ryssland, och osäkerheten i dess utveckling är ju efter det senaste årets utveckling påtaglig.

Siffrorna från Moskva i dag ter sig tämligen mardrömslika när det gäller ekonomin. RTS-index på Moskva-börsen har i dag gått ner 12%, valutautflödet ökar, rubeln är rekordsvag och oljepriset har i dag gått ner till strax under 60 dollar per fat. Det är riktigt illa.

I grunden är detta ingenting att glädja sig över. Ett Ryssland i kris kan innebära en än mer osäker utveckling.

Och det ligger betydande risker i den kombination av nationalistisk retorik och ekonomisk kris som nu tydligt tonar fram.

Men om man i denna situation klarar av att öka försvarsutgifterna med 30% som det var planerat är väl långt ifrån säkert. Förhoppningsvis inser också i alla fall vissa att fortsatt aggression gentemot Ukraina riskerar att göra situationen också för den ryska ekonomin än värre.

Och det ligger, som sagt, inte i någons intresse.


Att stärka Europa i världen

13 december 2014

LISSABON: Lite småregnigt men forfarande milt och behagligt här nere vid Tagus i den charmiga portugisiska huvudstaden.

Och jag är här på ett snabbt besök för att delta i en diskussion som Portugals UD anordnar för att diskutera olika vägar för att försöka förstärka den gemensamma europeiska utrikespolitiken.

Man har samlat ett par f d utrikesministrar, ett antal personer från olika tankesmedjor och några aktiva i olika EU-institutioner eller missioner – således en rätt mångsidig kombination när det gäller olika erfarenheter.

Enigheten var i alla fall total om att vi nu står inför utmaningar långt svårare och långt allvarligare än vad som varit fallet tidigare, och att detta borde kräva en bättre planering och koordinering av våra olika insatser.

Kombinerade diplomatiska resurser finns.

Tillsammans har de olika EU-staterna kring 95.000 anställda på sina olika ambassader och myndigheter runt om i världen, och det är närmast en självklarhet att alla skulle ha mycket att vinna på samordning.

Men det finns viktiga områden där instrumenten är mer bristfälliga.

Det militära området är ett uppenbart sådant. Om de s k stridsgrupperna aldrig används – varför skall de då finnas?

Samtidigt är det uppenbart att det finns situationer där militära instrument är ett nödvändigt inslag i den samlade politiken.

Det finansiella är ett annat.

Ser vi på Ukraina så är det ju nu de finansiella insatserna och de strukturella reformerna som är avgörande under den bågnade tiden, och här kommer en institution som IMF ju att bli av avgörande betydelse.

Också nätpolitiken växer ju mycket snabbt i betydelse, och det i många avseenden. Vi har t ex nyss på nytt påmints om hur viktiga säkerhetsfrågorna i detta avseende är.

Det är viktigt att Europa och samarbetet förmår att leverera resultat i denna mycket mer krävande värld. Annars finns en betydande risk för att fortsatt och farlig renationalisering av den europeiska utrikespolitiken.

TTIP-förhandlingarna med USA är alldeles uppenbart av mycket stor betydelse i detta avseende. Ett misslyckande här skulle ha mycket påfallande och mycket negativa strategiska konsekvenser.

Men också grannskapspolitiken är viktig, med Ukraina som den särklassigt viktigaste frågan, om än de sydliga utmaningarna inte långt därefter.

Ukraina är dock den fråga där EU genom konkret och tydligt agerande kan göra skillnad – dessvärre gäller inte detta med samma tydlighet i andra områden.

Hela EU:s grannskapspolitik diskuteras nu intensivt. Tydligt är att en och samma politik för de 16 länder som nu formellt omfattas av politiken aldrig kan fungera, men hur en differentiering skall ske är en mer öppen fråga.

Östliga Partnerskapet är dock i en kategori för sig själv.

En möjlighet är att tydligare utsträcka åtminstone delar av denna politik också till grannskapets grannskap.

Sahel-bältet är av uppenbar betydelse, liksom länderna i Centralasien, och våra intressen i utvecklingen på Afrikas Horn är betydande.

Kring frågor som dessa har diskussion gått fram och tillbaka under dagen, och nu är det dags för avslutande middag i en charmig del av staden. Det är nog en rätt säker prognos att diskussionen kommer att fortsätta.

Och i morgon – möjligen hinner jag med något besök på ett museum alldeles i närheten – bär det så hem till Stockholm igen.


Ett dygn i Berlin

11 december 2014

BERLIN: Ett knappt dygn i den tyska huvudstaden. Julmarknad på Gendarmenmarkt. Borgmästarbyte i stadshuset i Schöneberg. Mediafokus på just avslutade partikongressen för CDU i Köln.

För mig blev det ett spännande kvällsarrangemang i regi av schweiziska Neue Zürcher Zeitung.

Det skulle handla om huruvida det finns någon europeisk inrikespolitik, men till slut kom Ukraina och Ryssland att stå i centrum också här.

Till diskussionen anslöt sig den gamla veteranen Egon Bahr, men de perspektiv han bjöd blev knappast de som åtnjöt det tydliga stödet i publiken.

Han tillhör väl de ledande i den tyska debatten när det gäller att ”förstå” Ryssland – vilket stundtals kommer snubblande nära att försvara Rysslands agerande i Ukraina.

När han talade om att Tyskland och Ryssland är grannar påpekade någon med viss skärpa att så faktiskt inte var fallet, utan att det finns en rad självständiga länder mellan Tyskland och Ryssland, och att det som nu händer i eminent grad handlar om deras säkerhet och framtid.

Och jag erinrade om Tysklands historiska bedrift att efter den ondska man spritt över kontinenten uppnå en position där även den minsta av dess grannländer ser Tyskland som sin kanske bästa vän.

Det är när Ryssland förmått sig själv till detta som vi på allvar kan tala om en bestående stabilitet och fred också i de östligare delarna av vår kontinent.

Men innan kvällens arrangemang hann jag med såväl samtal på Bundeskanzlersamt om den aktuella utrikespolitiken som en trevlig timme med utrikesminister Frank Walter Steinmeier. Vi blickade något bakåt – men framförallt framåt.

Den tyska politiken utmärks just nu av betydande stabilitet.

Angela Merkel återvaldes med jättesiffror för åttonde gången som ordförande i dominerande CDU, och den regerande stora koalitionen fungerar denna gång betydligt bättre än vad som var fallet förra gången man försökte.

Utmaningar på sikt saknas förvisso inte.

I sitt anförande på kongressen i Köln talade Angela Merkel om den kommande digitaliseringen både möjligheter och utmaningar liksom om de demografiska förändringar som måste mötas. Styrkebältena i den tyska ekonomin kan behöva förnyas under de kommande åren.

Och samma sak gäller förvisso när vi tittar på vår egen ekonomi.

Att det i delstaten Thüringen nu kommer att bildas en rödrödgrön regering svarar dock för en viss dramatik. Det s k Linke-parti som innehåller kvarlevorna av den östtyska diktaturens kommunistparti SED har länge betraktats som paria i den tyska politiken, men nu tas de för första gången in i värmen, och många befarar att mer kommer att komma efter detta.

Att Angela Merkel, också med sin personliga bakgrund, hade hårda ord om detta när hon talade i Köln är knappast förvånande.

Kvällen i går kom så att avslutas med en trevlig middag med den f d schweiziska utrikesministern Michelle Calmy-Rey.

Där var det knappast de aktuella europeiska utmaningarna som dominerade, utan vi gjorde en liten djupdykning i den europeiska historien med Stockholm och Genève som utgångspunkter. Trevligt var det.

Men nu bär det tillbaka till Stockholm igen. Jag misstänker att det är lika grått där som det är här.


Och nu dags för Anna!

09 december 2014

STOCKHOLM: I dag nominerade den moderata valberedningen så Anna Kinberg Batra till ny partiordförande i moderaterna, och samtidigt meddelade Fredrik Reinfeldt att han lämnar riksdagen vid årsskiftet.

Nåja, han lämnar som ledamot, men kommer i egenskap av f d partiordförande att ha ett arbetsrum där. Samma privilegium har, på samma grund, faktiskt jag också.

Formellt kommer Anna att väljas på den extra partistämman i Stockholm den 10 januari, med i dessa tider av tilltagande politisk osäkerhet kan man nog i alla fall stå på fast mark om man utgår från att hon kommer att bli vald.

Anna kommer till posten med gedigen politisk erfarenhet. Som moderat gruppledare under åtskilliga år har hon inte bara varit central i riksdagens arbete, utan dessutom till betydande del inkluderad i regeringens centrala överväganden.

Det var ju ett arrangemang jag införde under min tid som statsminister att regeringspartiernas gruppledare deltog i regeringens beredningar, och det arrangemanget visade sig ha många fördelar.

Under den gångna mandatperioden var Anna ordförande i riksdagens finansutskott, och i den föregående i dess EU-nämnd. Så mycket tyngre uppdrag än så finns det inte i Sveriges Riksdag, och det torde nog vara en uppfattning över partigränserna att hon skötte dem bägge mycket väl.

Inte minst viktigt är ju att hon är väl förtrogen med Alliansen – och att denna är mycket väl förtrogen med henne.

Sedan kommer det säkert att bli åtskilligt filosoferande om huruvida hon är ”folklig” tillräckligt eller motsvarande. Det tillhör bilden.

Jag dömdes nog rätt enigt och inte utan fog ut på just den grunden när jag valdes till partiordförande 1986. Och under senare år har ju Annie Lööf fått gå igenom någonting motsvarande. Allt tar sin lilla tid.

Nu har Anna att formulera sitt team och att sätta sina accenter på politiken. Normalt hade det kunnat ta lite tid, men med ett nyval den 22 mars är ju läget ett delvis annat. Väljarna kommer att vara nyfikna på vad just hon står för – och det är ju inte på något sätt orimligt.

Stämman den 10 januari blir nog på många sätt ett välförtjänt och stort tack till Fredrik Reinfeldt, men därefter kommer det ju att vara hennes uppgift att stiga fram.

Själv har jag nu haft två arbetsdagar i Stockholm. Och det är sannerligen inget problem att få tiden att gå.

I morgon bär det så av för en dag i Berlin.

Det är den schweiziska kvalitetstidningen Neue Zürcher Zeitung som har ett program med olika offentliga samtal i den tyska huvudstaden, och i morgon kväll är det den tyske samordningsministern Peter Altmeier, den f d schweiziske utrikesministern Micheline Calmy-Rey och jag som under ledning av NZZ:s chefredaktör Markus Spillman samtalar kring ämnet den europeiska inrikespolitiken.

Men innan dess hinner jag självfallet med en del olika samtal i Berlin. En del personer befinner sig dock på CDU:s partikongress i Köln, som i dag föga förvånande och med mycket stort stöd återvalt Angela Merkel som partiordförande.

Det har alltid sitt värde att känna av stämningarna i den tyska huvudstaden. Och Tysklands vikt i den samlade europeiska politiken har ju gradvis ökat – och det oavsett om vi talar om den ekonomiska politiken eller om utrikespolitiken.

På torsdag förmiddag bär det dock tillbaka hit till Stockholm igen.