Jo, Grekland också…

27 maj 2019

STOCKHOLM: I min kommentar om enskildas länders resultat i EP-valet i går glömde jag i hastigheten Grekland.

Här registrerade borgerliga Nea Demokratia en så massiv seger överreagerande Tsyriza att premiärminister Tsipras inte såg något annat alternativ än att annonsera att han efter kommande helgs lokala val avser att kasta in handduken och utlysa nyval.

Och därmed blev Grekland det enda land där EP-valet fick omedelbara följder fören regering.

Med stor sannolikhet kommer det nyvalet att resultera i ett regeringsskifte i Grekland.

Det skadar förvisso inte, men på en punkt kan det bli bekymmer, och det gäller det viktiga avtalet om Norra Makedonien och att Athen i och med detta skulle lyfta sitt veto mot landet i såväl Nato som EU.

Och det kan finnas en risk före att MD-ledaren Mitsotakis i valrörelsen låser sig på en fortsatt negativ linje i denna fråga.

Det skulle innebära en klart bekymmersamt bakslag för arbetet för stabilitet på Balkan.


Hur gick det egentligen? Jo, sannolikt ett starkare EU.

27 maj 2019

STOCKHOLM: Någon betydande framgång för de högerpopulistiska och EU-kritiska krafterna blev resultatet av valet till Europaparlamentet knappast.

Den retoriken var hela tiden tämligen överdriven.

Ser man på utvecklingen i EU i stort är kanske det enstaka mest betydelsefulla att valdeltagandet ökar i de flesta länder. Det finns en tydligt ökad medvetenhet om att EU-samarbetet är av betydelse och relevans.

Ser vi på de mer politiska trenderna är det framför allt de gröna och liberalerna som nu stärker sina positioner i Europaparlamentet – och det handlar i bägge fallen om grupper snarare pådrivande för samarbetet – medan ju fortfarande största EPP och forfarande näst största socialistiska gruppen bägge förlorar i mandat.

Medan dess två grupper tidigare hade en majoritet om de lyckades komma överens är så inte längre fallet, och det kommer påtagligt att förändra spelets förutsättningar i parlamentet.

Redan i dag inleds spelet inför det att EU:s stats- och regeringschefer samlas på tisdag kväll.

EPP-gruppen försöker samla ihop ren koalition mellan Europaparlamentets partigrupper för att få stats- och regeringscheferna att omedelbart nominerar dess kandidat Manfred Weber till ny ordförande i kommissionen.

Men som siffrorna ser ut tvivlar jag på att det kommer att fungera i morgon kväll, och därmed inleds en sannolikt mer utdragen period.

Besättningen av de viktiga posterna inför de kommande fem åren är förvisso en viktig fråga. Det handlar om ordförande i kommissionen, men inte mindre viktig är posten som ordförande i Europeiska Rådet och i det sammanhanget också posten som s k Hög Representant för utrikes- och säkerhetspolitiken.

Till dessa positioner skall så läggas chef för Europeiska Centralbanken och dessutom talman i Europaparlamentet.

Och jag skulle tro att det i slutändan blir ett läggspel med alla dessa poster och ett försök att se till att den samlade besättningen blir balanserad i olika avseenden.

Bekymmersamt blir om man åter hamnar i situationen där posten som Hög Representant faller ut som något av en restpost, där beslut på de tidigare posterna plötslig gör det nödvändigt att av balansskäl hitta en socialistisk kvinna på denna position.

Några mer meriterade sådana för den posten har jag för ögonblicket svårt att se. Däremot finns det väl meriterade kvinnliga kandidater för viktigare andra positioner. Men läggspelet i dess helhet måste fås att gå ihop.

Och jag skulle tro att det kommer att ta lite tid och en hel del manövrerande.

I enstaka länder var valresultatet särskilt intressant.

Tyskland är alltid ett viktigt land, och här tror jag att kombinationen av ett uselt resultat i EP-valet och av att man för företa gången förlorade platsen som största partiet i delstatsvalet i Bremen leder till att SPD:s position i den stora koalitionen i Berlin blir tämligen prekär.

Sannolikheten för någon form av öppen kris i den frågan innan årets utgång har nog ökat högst påtagligt.

Inte heller CDU under dess nya ledare rosade marknaden. Man klarade sig som största parti, men ett resultat ett par procent under trettio kommer alldeles säkert att utlösa en del interna diskussioner framöver.

Men för de Gröna gick det klart bättre än väntat. Efter att ha följt deras omvandling under en tid är jag inte förvånad.

I Frankrike fick president Macron finna sig i att hans parti marginellt distanserades av Marine Le Pen, men det bör nog noteras att det stöd hon registrerade var lägre än i motsvarande tidigare val.

Macrons parti drabbades sannolikt också av att de hade satt en tämligen svag person som förstanamn i detta val.

Det brittiska resultatet var ju speciellt på alla sätt.

För såväl de konservativa som labour blev det den katastrof som förutsetts, medan de EU-positiva liberalerna mer än fördubblade sitt stöd och blev klart större än de regerande konservativa.

I Polen lyckades regerande PiS med knapp marginal vinna över den breda Europa-koalitionen genom att inte minst mobilisera sina väljare på landsbygden. Men frågan hur det kommer att gå inför de president- och parlamentsval som kommer senare i år är nog alldeles öppen.

I Österrike gick Stefan Kurz och hans ÖVP fram påtagligt, men om hans regering kommer att överleva dagens förtroendeomröstning i parlamentet är högst tveksamt. Det är möjligt att landet får en mer tjänstemannabetonad regering fram till nyvalet i september.

I Danmark blev det betydande förändringar genom ett rent katastrofval för alltid EU-kritiska Dansk Folkeparti och en tydlig framgång för regerande Venstre som mot alla odds dessutom gick om socialdemokraterna och blev största parti.

Landet har ju val till folketinget nästa helg, och det återstår att se vilken betydelse detta resultat då kommer att ha. Det kan vara bäddat för överraskningar.

Det svenska resultatet förändrar väl inte spelplanen nämnvärt. I förhållande till 2014 var SD den store vinnaren, men i realiteten höll man sig bara fast vid den nivå man etablerat de allra senaste åren.

Och därmed bekräftades i alla fall i detta avseenden den europeiska trenden.

De högerpopulistiska partierna har etablerat sig som en del av det politiska landskapet runt om i Europa, men någon stor våg av ytterligare framgångar går knappast att ses.

I stället kommer nog detta valresultat att kunna lägga grunden för ett Europaparlament som snarare driver på än försvagar samarbetet.

Och i den värld vi nu lever finns det anledning att notera det med tillfredsställelse.


Huvudscenario nu: Brexit som krasch.

24 maj 2019

STOCKHOLM: Så kom i dag det ofrånkomliga beskedet om att Theresa May lämnar posten som konservativ partiordförande och därmed också premiärminister.

Först skall det egenartade statsbesöket med Donald Trump klaras av, och därefter firandet av Normandie-invasionen 1944, men den 7 juni lämnar hon formellt in sin avskedsansökan.

Och då börjar den formella processen.

Den konservativa parlamentsgruppen sorterar via voteringar fram två kandidater som sedan går till omröstning bland de ca 180.000 registrerade medlemmar som partiet har. Mot slutet av juli borde detta vara klart.

Sedan får man utgå från att vederbörande också blir premiärminister, men mycket lite är absolut säkert i dessa dagar. Det kan komma till ytterligare revolter i parlamentsgruppen, och det krävs också stöd från DUP-partiet på Nordirland. Men rimligen borde det fungera.

Och vad händer sedan? Händer ingenting alls lämnar ju Storbritannien med en krasch och med automatik den 31 oktober.

Sannolikheten för den utgången – som egentligen ingen med någon insikt i frågan vill ha – har nog med alla rimliga mått mätt ökat genom denna utveckling.

I alla undersökningar är Boris Johnson den som i dag har störst stöd av de konservativa partimedlemmarna. Men veteranen Ken Clarke påpekade tidigare i dag att mönstret är att favoriter sällan är de som vinner. Möjligen uttryckte han med detta dock främst en förhoppning.

Men hur som helst får vi nog utgå från att det blir en person med en hård Brexit-agenda som går segrande ur striden, och som då också tågar in i 10 Downing Street med det mandatet.

Att det skulle vara möjligt att åstadkomma några avgörande förändringar i utträdesavtalet med EU är utomordentligt sannolikt. Det har funnits en strävan hos EU-ledarna att trots att hjälpa Theresa May, men att man skulle vilja hjälpa Boris Johnson än mer förefaller milt sagt osannolikt.

Han är ju inte direkt mannen som ägnat sig åt att bygga förtroende i och relationer med det övriga Europa. Och det är ett mycket milt sätt att uttrycka saken.

Och även om han skulle resa till Bryssel och be om mer tid tror jag att det skulle bli besvärligt.

Det finns en stark vilja att hjälpa Storbritannien, men om detta land får en ledare mest känd för att förtala EU och sabotera relationen är det möjligt att saker och ting kommer att te sig något annorlunda.

Så vi går in i en ny tid av fördjupad osäkerhet vad gäller Brexit-processen.

Tills vidare får vi följa dramat inom det konservativa partiet. Och när det är över kan det vara dags att se om det huvudscenario med en krasch ut ur EU utan avtal som nu avtecknar sig kan undvikas.

För min del var det nyss intervju med BBC Radio 4 i ärendet, och strax är jag på väg till CNN för att delta i diskussio9nerna i samma ämne.

Men om det bidrar till så mycket mer av klarhet är väl långt ifrån säkert.

Allt är ju genuint osäkert.


EP-val och strategisk agenda – och Ryssland.

21 maj 2019

STOCKHOLM: Det är alltid angenämt med dagar i Stockholm, och i all synnerhet häller detta vid denna tid på året. I dag håller våren på att närma sig försommaren, oh den tillhör årets allra bästa tider.

Till helgen stundar så valen till Europaparlamentet, och redan på tisdag nästa vecka träffas EU:s stats- och regeringschefer för att börja lägga puzzlet med besättningen av de olika institutionerna inför de kommande fem åren. Mot slutet av året skall allt vara klappat och klart om det går som det skall.

Europaparlamentet sammansättning är en av faktorerna som är viktiga i detta avseende.

Viktigt för de olika länderna och partierna är ju att de är företrädda av personer som har den tyngd och erfarenhet som gör att de kan göra sig gällande i den mycket annorlunda parlamentariska miljö som Europaparlamentet ju utgör.

Och viktigt inte minst för mindre länder är att vi på viktiga områden får ett EU-samarbete som blir starkare och mer solitt under de kommande åren. Vi lever i en mer komplicerad och delvis också farligare värld, och ett starkare samarbete är en av våra allra viktigaste instrument för att försöka att hantera den situationen.

I mångt och mycket är självfallet valen också nationella ställningstaganden, och de kommer också att utvärderas som sådana.

Det spekuleras mycket i en våg för olika högerpopulistiska partier, men hur det blir med den saken återstår att se.

I Italien kommer Lega Nord att göra ett minst lika bra val som Partido Democraytico gjorde för fem år sedan, och blir därmed med all sannolikhet det ledande partiet i denna kategori i det nya Europaparlamentet.

Frankrike blir viktigt att följa, och som det nu ser ut har Emmanuel Macron inte alldeles lätt att hävda sig mot Le Pens s k nationella front som antas få ett stöd kring 20%.

I Tyskland kommer AfD förvisso att gå fram i förhållande till 2014, men kan t o m komma att gå tillbaka i förhållande till de olika valresultat de haft sedan dess.

Österrike kommer nu också att betraktas med större uppmärksamhet efter kollapsen där. Inledande opinionsundersökningar visar hygglig framgång för förbundskansler Kurz, men ingen avgörande kollaps för FPÖ.

Och så kommer ju det egenartade valet i Storbritannien, där allt kan komma att ställas på huvudet på ett sätt som kan få betydande konsekvenser för landets politiska system framöver.

Men till allt detta finns det anledning att återkomma i början av den kommande veckan.

Viktigt är hur man sedan lägger den strategiska kursen för samarbetet under de kommande åren, och den diskussionen blir nu viktig fram till EU-toppmötet i slutet av juni. I min månadsartikel för Project Syndicate, som i sedvanlig ordning dyker upp i ett antal tidningar i olika länder, har jag gett lite av min syn på hur de prioriteringarna borde se ut.

På Twitter har jag en länk till artikeln från en av Irlands ledande tidningar.

I går hade vi spännande diskussion på Utrikespolitiska Institutet här i Stockholm ed anledning av f d ambassadören Tomas Bertelmans nu utkomna bok om Rysslands utveckling under senare decennier.

Betydande delar av denna utgörs av studier, analyser och rapporter som det tidigare varit stor röd hemligstämpel på, men som nu i allt väsentligt kunnat offentliggöras. Och därmed säger ju boken mycket inte bara om Ryssland utan också om hur den svenska utrikesförvaltningens syn på dess utveckling förändrats genom decennierna.

Från uppvaknandet på 1980-talet till realiteten av ett överrustat Ryssland, över imperiets plötsliga och i allt väsentligt fredliga kollaps till förhoppningarna och samarbetets tid och fram till under det senaste decenniet Rysslands tragiska oförmåga att reformera sig själv och etablera genuint vänskapliga förbindelser med sina grannländer.

Det fanns åtskilligt att diskutera, och det blev också ett samtal dominerat av en handfull f d svenska ambassadörer till detta Ryssland med en och annan övrig som också hade möjlighet att ge sitt bidrag.

Diskussionen kommer säkert att fortsätta.


Samtal i Tallinn och sammanbrott i Wien.

19 maj 2019

TALLINN: Den årliga konferens som bär f d presidenten Lennart Meris namn ger alltid en möjlighet till att få en del nya perspektiv också på mer klassiska frågeställningar inom främst utrikes- och säkerhetspolitiken.

Och så också denna gång.

Jag satt i diskussioner om utvecklingen i och kring Vitryssland, om attityder hos de yngre generationerna i Ryssland, om utvecklingen på Balkan och om åtskilligt annat.

Ämnen att diskutera saknas sannerligen inte i dessa dagar.

I Estland självt har ju centerpartiet nu bildat regering med högernationalistiska EKREE, och svallvågorna kring det går fortfarande höga. Inte så få frågar sig om inte detta, alldeles oberoende av politiska sakfrågor, kommer att ha en negativ effekt på omvärldens hitintills mycket positiva bild av utvecklingen i detta land.

Och jag tillhör dem som instämmer i den frågan.

Hur centerpartiet tänkt i denna fråga vet jag inte. De har tidigare grundat sin position i landets politiska liv inte minst på det stöd man haft av landets ryska invånare, och det torde nu rämna. Vart de väljarna tar vägen blir en inte oviktig fråga framöver.

Hur långlivad regeringen sedan blir återstår att se. Jag hörde mycket olika bedömningar på den punkten. Vi får se.

Men president, utrikes- och försvarsministrar försäkrade dock alla entydigt att landets grundläggande politiska kurs inte kommer att förändras.

Under de gångna dagarna exploderade så den rätt praktfulla politiska skandalen kring högernationalistiska FPÖ i Österrike.

Det finns åtskilliga frågetecken kring omständigheterna kring den videoinspelning med FPÖ-ledaren Strache som utlöste krisen, men det förändrar knappast skandalen kring vad som sades på den.

Och konsekvensen i går blev ju först att han först tvingades lämna regeringen och förbundskansler Kurz därefter upplöste regeringen och bad presidenten att utlösta ett snabbt nyval.

När dåvarande förbundskanslern Schüssel 1999 tog in FPÖ under dess dåvarande ledare Haider i en koalitionsregering blev det ju ett betydande oväsen, men samtidigt lyckades ju denne faktiskt domptera och decimera Haider under en regeringsperiod som i sak blev framgångsrik.

Detta lyckades nu inte för Sebastian Kurz, och möjligen ligger förklaringen i att det nu handlar om ett mer förhärdat FPÖ med mer av dunkla nätverk i ryssvänliga och s k identitära kretsar med allt vad detta innebar.

Att utrikesministern dansade med och bugade förtjust för Putin kunde tydligen tolereras, men sedan lades det ena ovanpå det andra, videon från Ibiza fällde FPÖ-ledaren och regeringen blev omöjlig när FPÖ tydligen vägrade att backa i ett antal andra frågor.

Tydligen försökte Kurz under gårdagen att rädda vad som räddas kunde, men när FPÖ vägrade at offra den i andra avseenden tydligt belastade inrikesministern gick det inte längre. Med ett år och fem månader blev detta ett också med österrikiska mått mätt kort koalitionsexperiment. Nu väntar nyval sannolikt i september.

Ingen situation är den andra lik, men nog skulle jag tror att explosionen i Wien lade avsevärd sordi på de högerpopulistiska partiernas samtida försök till stort samlande möte i Milano.

På den vidare scenen fortsätter spänningen mellan Iran och USA.

President Trump fann sig visserligen föranledd av de mer militanta tongångarna från sin omgivning att gå ut och förklara att han inte ville ha krig, men att spänningen fortfarande är hög illustreras ju av att USA samtidigt varnade civilt flyg i området för att detta skulle kunna förekomma ”missförstånd”.

Det var ju ett sådant som 1988 ledde till att en amerikansk robotjagare sköt ner ett iranskt passagerarflygplan med 290 passagerare. Ingen överlevde.

Med de stora flygplatserna i Dubai och Doha är ju flygtrafiken i det aktuella området mycket omfattande och viktig.

Allmänt hade det förväntats att gårdagens parlamentsval i Australien skulle leda till regeringsskifte. Det hade alla opinionsundersökningar sedan lång tid förutspått.

Men så blev det inte.

Frågetecken kring Labour-ledaren och en energisk kampanj av den liberale ledaren och premiärministern Morrison förändrade situationen på valdagen.

Och vi lärde oss åter att det är valdagen – inte opinionsundersökningar – som avgör.


Starkt ökade faror och risker.

14 maj 2019

BRYSSEL: Det blev en både trevlig och intressant middag här i går kväll där vi i kretsen av presidenter eller premiärministrar från det Östliga Partnerskapets länder blickade både bakåt på de tio år som gått och framåt mot de utmaningar som kan väntas.

Och det var generösa ord om såväl Radek Sikorski som mig för vårt initiativ våren 2008 och för vårt engagemang för dessa länder under åren som följde.

Det fanns mycket att erinra om.

Hur EU våren 2008 hade en både bättre och närmare relation med Ryssland än med någon av dessa länder. Hur många på sensommaren 2013 inte ville se signalerna om hur den ryska politiken förändrats. Hur vi trots allt klarade stormen 2014 och Ukraina överlevde och kunde gå vidare på den europeiska väg man själv hade valt.

Men också utmaningar framöver.

Olösta konflikter – i sedvanlig ordning i dessa sammanhang fick vi en dust av motsättningen mellan Yerevan och Baku om Nagorno Karabach. I Georgien har Ryssland frusit konflikten, och i östra Ukraina är den fortfarande öppen. Transnistrien skall så läggas till listan. Krim är allt hårdare i Kremls grepp.

Och stapplande reformpolitik i många av dem. Belarus är ett kapitel för sig, men det var spännande att höra på de nya signalerna från Armenien efter den demokratiska revolutionen där. Dess premiärminister talade om den betydelse som EU:s och det Östliga Partnerskapet haft för den omvandling av samhället som skett.

Det var Ukrainas avgående president Petro Poroshenkos sista kväll i Bryssel, och självfallet föranledde det ord av uppskattning för hans olika insatser. I Kiev pågår i demokratiska former förberedelser för presidentskiftet, men det verkar fortfarande vara åtskilligt som hänger i luften, inklusive exakt när under de närmaste veckorna det skall ske.

Än betydelsefullare är kanske den granskningsgrupp från IMF som anländer till Ukraina nästa vecka. Dess rapport om hur politiken kommer att föras vidare blir avgörande för fortsatt internationellt finansiellt stöd, och sådant är Kiev i påtagligt behov av.

Till Bryssel anlände i går också USA:s utrikesminister Mike Pompeo i ett försök att enrollera viktiga EU-länder i sin upptrappade offensiv mot Iran och det nukleära avtalet med landet.

Det kom i allt väsentligt att misslyckas, och i stället mötte Pompeo en rad europeiska företrädare som uttalade stark oro för vad den amerikanska upptrappningen nu kunde leda till. Situationen i regionen är nu mer spänd än på mycket länge, och en politik som medvetet syftar till att öka spänningen ytterligare kan då bli direkt farlig.

Jag hörde t o m en påtagligt ledande europeisk företrädare privat säga att en direkt konflikt inom loppet av de närmaste dygnen alls inte kunde uteslutas. Pompeo uppmanades mycket tydligt av de han mötte till ”maximal försiktighet” i stället för ”maximalt tryck”.

Om detta sedan har någon effekt är en helt annan fråga. Den amerikanska politiken är inte inne i ett påtagligt lyssnande skede.

Incidenten härom dagen med attacker mot ett norskt och två saudiska tankfartyg utanför hamnen Fujairah strax utanför det känsliga Hormuz-sundet är ett exempel på den typ av gnista som mycket väl kan utlösa någonting större.

Exakt vad som hände är fortfarande oklart. Att det finns de i Washington som febrilt letar tecken på att Iran var ansvarigt kan vi vara övertygade om, men det förefaller inte som om de i alla fall ännu lyckats med detta.

Under mitt dygn i Bryssel hann jag inte med några samtal om handelspolitiken, men noterade att Cecilia Malmström sade att hon hoppades att Trump skulle skjuta upp det beslut om möjliga biltullar som han egentligen skall fatta före lördag denna vecka.

Att hävda att import av bilar från bl a EU, Sydkorea och Japan hotar USA:s nationella säkerhet, och därmed måste beläggas med strafftullar, vore självklart en första klassens utmaning mot decennier av goda och betydelsefulla relationer.

Men just nu är det handelskriget med Kina som fortsätter att trappas upp.

USA lade ju i fredags 25% tull på 200 miljarder dollar av import från Kina. Och Kina har nu som svar beslutat om nya tullar på 60 miljarder dollar av import från USA, börserna går kraftigt ned, och i Vita Huset förbereds nu tullar på 25% på resterande 300 miljarder dollar av import från Kina.

Och det skall sägas att dessa nya tullar kommer ovanpå dem som infördes redan förra året.

Detta är inget handelsdispyt – detta är ett fullskaligt och allvarligt handelskrig.

Och samtalen förefaller nu vara avbrutna.

Avgörandet om det skall gå att komma ur denna påtagligt farliga situation för den globala ekonomin ligger nu i händerna på Donald Trump och Xi Jinping, och de ser inte ut att träffas förrän vid G20-mötet i Osaka i Japan mot slutet av juni. Då har säkert effekterna av de åtgärder som man nu börjar besluta om börjat att synas, och allvaret i situationen borde stå klart.

Men intill dess finns det också en risk för att skyttegravarna i detta krig har grävts allt djupare med alla de risker detta innebär.

Sammantaget är det tveklös just nu en situation med starkt ökade faror och risker. Detta riskerar att bli en händelserik sommar.

Och i det sammanhanget skall inte det Östliga Partnerskapet glömmas bort.

Att Kreml kunde trappa upp sin konfrontation mot Ukraina hösten 2013 utan att omvärlden reagerade nämnvärt berodde inte minst på att så gott som all fokus de månaderna låg på konflikten i Syrien.


Faror i flertal – och Östliga Partnerskapet.

12 maj 2019

PARIS: Det blev jäktiga dagar i Stockholm och därmed visst uppehåll med registreringar av skeenden på denna blogg.

Men kristecken saknas inte där ute.

Mot mångas förmodan – återspeglade också i det jag skrivit här – gick vi utan handelsuppgörelse mellan USA och Kina utan president Trump verkställde sitt hot on kraftiga ytterligare tullar på den amerikanska importen från USA.

Jag skulle tro att det är den kraftigaste enstaka tullhöjning som världsekonomin sett i fredstid sedan 1930-talet. Och den gången gick det som bekant riktigt illa.

Möjligt är att denna chock nu faktiskt leder till en överenskommelse och att man återgår till startpunkten, men alldeles lätt tror jag knappast att det blir. Nu är det mycket också av politisk prestige som står på spel för såväl Donald Trump som Xi Jinping, och inrikespolitiska kalkyler i respektive länder och system sätter in.

Läser man de olika tweet som Trump producerat förefaller det som om han är övertygad om att det bara är fördelar av dessa tullar.

Han tycks tro att de betalas av kineserna, när de ju betalas av amerikanska konsumenterna, och ser det som en bra inkomst som kan användas till annat. Han lever i ett annat århundrade i sin syn på handeln och den globala ekonomin.

I skrivande stund förefaller det som om den kinesiska förhandlingsdelegationen är kvar i Washington och samtalen därmed fortsätter, vilket väl är det enda positiva som kan sägas i denna situation.

Samtidigt med detta skärps tonläget mellan USA och Iran på ett sätt som inger oro.

I Teheran tryter nu tålamodet med en situation där man själv lever upp till det ingångna avtalet men där man upplever att ingen annan gör det. USA vill helt och hållet riva upp avtalet, och dessutom tvingar namn man ju genom konkreta hot om kraftiga sanktioner europeiska och andra företag att följa den amerikanska politiken.

Europeiska uttalanden om att man stöder avtalet och vill bevara det framstår därmed från Teherans perspektiv som tomma slag i luften.

Och nu säger man att man kan börja att tugga avtalets bestämmelser i kanten om inte detta ändras.

Från USA:s sida leder detta till upptrappade sanktioner. Och nu trappar man dessutom upp militärt eftersom man säger att man noterat tecken på konkreta iranska militära hot mot USA i regionen.

Vad som ligger bakom detta är oklart, men det är inte osannolikt att Iran börjar att vidta förberedelser också militärt för en situation där man anser att man är under militärt angrepp av USA. Och spegelvänt är det ju precis detta som USA nu gör.

Farorna i detta är uppenbara. Man riskerar att snubbla in i en konflikt.

Och den skulle jag tro får sitt fokus i Irak.

Här fruktar USA uppenbarligen att Iran-inspirerad milisgrupper kommer att attackera amerikanska styrkor, och i det läget säger USA nu att man med kraft kommer att slå mot Iran självt.

Att detta då omedelbart skulle leda till betydande våldsamheter inte minst i Irak tror jag är uppenbart. Och vad som följer därefter är, som det brukar vara med konflikter av denna typ, i hög grad skrivet i stjärnorna.

Situationen i Irak är allt annat än glasklart. Vilken grupper som ytterst är ansvarig för någon attack som USA anser riktad mot sig själv kanske inte är alldeles lätt att avgöra, men risken för att man i Vita Huset kommer att trycka på avtryckaren vid minsta indikation kan man inte bortse från.

Så det är en milt uttryckt spänd situation också i detta avseende.

För min del bär det härifrån i morgon till Bryssel för att vara med i högtidlighållandet av att det är tio år sedan EU:s Östliga Partnerskap blev en realitet.

Och till den högtidliga middagen i morgon kväll har EU-rådets ordförande Donald Tusk inbjudit Radek Sikorski och mig som de två utrikesministrar som ses som det Östliga Partnerskapets initiativtagare.

Så det blir middag med ledarna för EU:s olika institutioner samt med statscheferna för de sex länderna i det Östliga Partnerskapet. Och Radek och jag har ombetts att inleda kvällens informella diskussioner. Det skall förvisso bli intressant.

På tisdag fortsätter arrangemangen med en konferens om det Östliga Partnerskapet med olika utrikesministrar, men då måste jag dessvärre återvända hem till Stockholm.