Om klimatfrågan, DP World i Arktis, NordStream 2 och USA i dialog med Kina och Ryssland.

DALMATIEN: Nyheterna denna sommar bär vittne om extrema väderhändelser runt om i världen som forskare allt tydligare knyter till den gradvisa globala uppvärmningen.

De omfattande bränderna i västra USA leder till att New York sveps in i dess rök. Och i delar av norr Sibirien registreras mycket höga temperaturer och mycket omfattande bränder.

Samtidigt pågår uppmarschen till klimatmötet COP26 i Glasgow i november. Kommer det då att finnas tillräckliga nationella åtaganden för att det skall vara möjligt att begränsa uppvärmningen till de 1,5 grader som man ju satt som mål?

I slutet av den föregående veckan möttes miljöministrar från G20-länderna i Neapel, men misslyckades med att nå enighet om att kraftigt begränsa användningen av kol och att ta bort existerande subventioner av fossil energi. Det var Kina, Indien, Sydafrika och Saudiarabien som inte ville gå så långt.

Men också andra har problem. EU- kommissionens stora klimatpaket för att klara en minskning av utsläppen med 55% till 2030 kommer att malas länge i ministerråd och parlament innan det kommer till beslut. Och hur USA skall leva upp till sina åtaganden är ännu långt ifrån klart.

Och till detta kommer självfallet jättarna Kina och Indien.

Synnerligen intressant var att notera att Dubai-ägda DP World, som är en av världens största operatörer av hamnar och logistik, slöt ett avtal med ryska Rosatom om att hjälpa till att bygga ut och att operera farleden mellan Atlanten och Stilla Havet norr om Sibirien.

Ryssland har höga ambitioner för denna farled, men ännu så länge har trafiken längs leden i dess helhet varit föga mer än enstaka fartyg för att visa vad som en gång skulle vara möjligt.

Men nu har franska, kinesiska och koreanska intressen investerat i energiprojekt i området, och till detta kommer nu avtalet med DP World som talar om en inledande investering kring två miljarder dollar.

Vi är i början på en avgörande förändring som också har geopolitisk betydelse, om än den kommer att ske tämligen gradvis.

Betydligt större har uppmärksamheten varit kring överenskommelsen mellan Berlin och Washington om den kontroversiella rörledningen Nordstream 2 genom Östersjön. Kritiken har varit hård i den amerikanska senaten, men också från bl a Polens och Ukrainas utrikesministrar.

Att stoppa projektet med sanktioner visade sig inte möjligt, och i detta läge beslutade Biden-administrationen tydligen att bita i det sura äpplet och försöka göra det bästa möjliga av en dålig situation.

Och man ville sannolikt inte ha en pågående dispyt med Berlin i ett läge där det finns andra frågor man ser som viktigare. Projektet är förvisso inte populärt hos alla i Tyskland, men än impopulärare är amerikanska sanktioner som riktar sig mot tyska företag,

Bra i detta omdiskuterade steg var dock trots allt olika åtaganden att kraftigt öka hjälpen till Ukraina att bli energioberoende i olika avseenden. Landets stora beroende av importerad rysk gas och av intäkterna från transit av sådan västerut är osund, och har ju dessutom öppnat för ryska påtryckningar och rysk korruption under åren.

Men diskussionen om överenskommelsen kommer säkert att fortsätta.

Blickar riktas dessa dagar också mot det besök som USA:s biträdande utrikesminister Wendy Sherman avlägger i Tianjin i Kina. Det har varit lite fram och tillbaka inför detta besök, och från bägge sidor spelas förväntningarna med.

I Washington har man sagts att dessa samtal nu sker från en ”position av styrka”, vilket inte fallit väl ut i Peking, och där man sagt att man inte accepterar ett sådant synsätt.

Från amerikansk sida handlar det nog främst om att ha ett större element av förutsägbarhet i en komplicerad relation för att förhindra att saker och ting spårar ur kontroll. Jag skulle dessutom tro att man kommer att tala om möjligheten av ett möte mellan presidenterna Joe Biden och Xi Jinping i samband med G20-toppmötet i Italien mot slutet av oktober.

Mot slutet av veckan kommer Wendy Sherman dessutom att vara i Genève för att inleda de samtal om s k strategisk stabilitet med Ryssland som man kom överens om vid toppmötet mellan Biden och Putin. En viktig och besvärlig del av dessa är att försöka att komma fram till en avlösare till det s k New Start-avtalet när detta löper ut om mindre än fem år.

Och en viktig och påtagligt besvärlig fråga i det sammanhanget är vad man gör med Kina. Amerikanska rapporter talar om en påtaglig ökning av den kinesiska strategiska kärnvapenarsenalen.

Om Putins ifrågasättande av Ukraina, om Jordaniens kung i Vita Huset och om EU:s viktiga eftervård i Georgien.

TABIANO CASTELLO: I veckan som gick publicerades i Moskva en remarkabel längre essä av president Putin som ville demonstrera att Ukraina och Ryssland egentligen är samma nation, och som därmed de facto ifrågasatte Ukraina som en i verklig mening självständig nation.

Och för att understryka hur viktig denna text var följdes den upp med en intervju med Putin i ämnet som publicerades på presidentens webbsida.

Historien är en komplicerad sak som utspelar sig över en lång tid, och inte sällan är det möjligt att ut denna plocka fram delar för att understödja mer aktuella politiska projekt.

I det stora östslaviska området har genom historien kommit att formas dagens ryska, belarusiska, ukrainska, litauiska och polska nationer i processer som förvisso inte alltid varit vare sig rätlinjiga eller okomplicerade.

Men att gripa långt tillbaka i historien, vrida den lite så att den passar, och försöka att ifrågasätta de nationer som historien successivt format är knappast särskilt vare sig hederligt eller konstruktivt.

Allt började en gång i det s k rusiska rike från Novgorod till Kiev som fogades samman av vikingar på sina färder österut, och det moskovitiska väldet är i det perspektivet en betydligt mycket senare skapelse.

Och inflytande utifrån har alltid funnits. Det moskovitiska väldet låg länge under mongolernas yttersta inflytande, och delar av dagens Ukraina var länge delar av det polsk-litauiska samväldet, medan stäpperna i söder dominerades av kosacker och tatarer.

Men ur detta växte såväl ett Ryssland som ett Ukraina successivt fram, och även ett Belarus om än med en svagare självständig identitet.

Men det Putin gör i sin essä är att formulera en storrysk historieskrivning som inte accepterar vare sig Ukraina eller Belarus som genuint självständiga nationer. Utan att säga det explicit är hans mening tydligt att detta är områden som på ett eller annat sätt måste acceptera att den yttersta politiska makten ligger i Kreml-borgen i det gamla moskovitiska väldet.

Att denna historieskrivning inte accepteras i Ukraina, och sannolikt inte heller i betydande delar av Belarus, säger sig självt. Men den avgörande frågan är varför han skrev denna essä och vad den säger om kommande rysk politik.

Det som framträder är ju en storrysk ambition att etablera ett avgörande inflytande över Ukraina, och det har uppenbart bekymmersamma implikationer för den europeiska säkerheten framöver.

Det handlar då inte bara om att annektera Krim och den aggression som lett till konflikten i Donbas, utan det handlar då om en betydligt allvarligare potentiell konflikt i det lite längre perspektivet.

Med all sannolikhet kommer Kreml att försöka att uppnå det som Putin eftersträvar med politiska och ekonomiska medel. Det är ju inte svårt att se att man försökt under ett par decennier, men det är samtidigt lätt att se inte bara att man misslyckats, utan att detta varit från rysk utgångspunkt kontraproduktivt.

Och mönstret har ju dessutom varit att man i vissa lägen dessutom är beredd att till militära medel. Inte först, men ytterst, och det är självfallet illa nog.

När president Jeltsin revolterade mot Sovjetunionen och tog stegen för att upplösa denna handlade det delvis om att frigöra Ryssland från ett imperiearv som begränsade dess möjligheter till självständig och demokratiskt utveckling.

Och vad Putin gör med denna artikeln är att återknyta till en storrysk imperietradition som kommer att försvåra Rysslands framtida möjligheter till demokratiskt utveckling i samklang med det övriga Europa.

Så det var ingen obetydlig essä han publicerade.

På den lite vidare arenan kan noteras att under veckan kommer Jordaniens kung Abdullah att tas emot som den förste arabiske ledare i Vita Huset under Joe Biden.

Det är självfallet ingen tillfällighet. Under Trump hade relationen med Saudiarabien absolut prioritet, och Jordanien prioriterades ned, och nu är det tvärt om.

Besöket har betydelse inte minst mot bakgrund av de något mysteriösa inre förvecklingar som funnits i den jordanska regimen under de senaste åren. Och även om lite är känt finns det nog anledning att anta att dessa hade saudiska kopplingar av olika slag.

Men besöket är också viktigt för att visa USA:s stöd för Jordaniens viktiga roll på de heliga muslimska platserna i Jerusalem, och för den tvåstatslösning som är en så viktig del av den jordanska politiken i regionen.

Till dessa dagars besök bör kanske också räknas att Europeiska Rådets ordförande Charles Michel besöket Batumi i Georgien.

Där blir det samtal om uppföljning av den överenskommelse mellan regering och opposition som Christian Danielson förhandlade fram, och som i enlighet med mönstret för sådana kräver en rätt aktiv eftervård för att fungera.

Men säkert också samtal efter det att en LGBT-aktivist misshandlats till döds i samband med en demonstration i Tbilisi. Ryska hårdföra nationalister har applåderat att i samband med detta EU-flaggan brändes, eftersom denna ju sågs som en symbol för den öppna politik i dessa frågor man försökte att stopp.

Till Batumi kommer också Ukrainas president Volodymyr Zelensky och Moldaviens president Maia Sandu, så jag skulle tro att det blir samtal om den vidare utvecklingen i det Östliga Partnerskapets länder, och med all sannolikhet också om president Putins remarkabla essä.

Om val i Bulgarien och Moldavien, EU:s nya klimatpaket, Angela Merkel i Vita Huset och allt allvarligare pandemin.

STOCKHOLM: Nu drar det ihop sig till sommar på allvar, men fortfarande finns jag kvar något dygn i den sommardagar och angenäma huvudstaden.

Denna söndag innebär viktiga val i såväl Moldova som Bulgarien, även om det näppeligen uppmärksammas på dessa breddgrader.

I Bulgarien innebär det sannolikt slutet på en lång period dominerad av nuvarande premiärminister Borisovs parti, men opinionsmätningarna säger att han främst utmanad av ett nytt parti av någon typ av artist efter mönster som vi sett i annorlunda länder.

Om detta är vad Bulgarien behöver kan det säkert råda delade meningar om. Landet har ett mindre bra rykte när det gäller korruption, och det vi på siffror om hur unga människor lämnar landet har Bulgarien en mer besvärlig situation än t ex Bosnien och Kosovo.

Dess position inom EU saknar inte betydelse, även om landet nu sedan en tid blockerat öppnande av medlemskapsförhandlingar med Norra Makedonien. Bakgrunden är tolkningar av historien som ger sig tämligen perifera för de flesta andra, men på Balkan saknar frågor som dessa inte laddning.

Men dessvärre tror jag inte dagens val kommer att innebära någon omedelbar ändring i den delen, vilket är påtagligt bekymmersam.

Moldavien innebär då bättre möjligheter. Här är det ett tydligt val mellan en mer EU-orienterad linje under ledning av president Maia Sandu, och en mer Moskva-orienterad linje under Igor Dodon .

Landet med knappt tre miljoner invånare tillhör ju de relativt sett framgångsrika i EU:s Östliga Partnerskap, men har haft att kämpa med massiv korruption, en mycket nedgången ekonomi och sedan den separatistiska Ryssland-stödda enklaven Transnistrien.

Den uppdelningen i de två olika lägren är förvisso inte ny, men nu förefaller de mer Europa-orienterade inte minst genom presidentens insatser ha ett övertag. Det kan nog ta sitt tag att få ett resultat mot bakgrund av att en betydande del av valmanskårens befinner sig utanför landets gränser.

I veckan kommer EU-kommissionen i Bryssel att presentera sitt stora paket med förslag på hur de 27 medlemsländerna skall förverkliga sitt mål om att reducera klimatutsläppen med 55% till 2030.

Och förmer inleds den verkliga bataljen om den europeiska klimatpolitiken. Det är lättare att tala om mer avlägsna mål, men 2030 är bara nio år bort, och 55% är ett påtagligt ambitiöst mål.

Två större åtgärder kommer att stå i centrum. Dels att utvidga och skärpa systemet med handel med utsläppsrätter – Emission Trading Scheme ETS – och dels att införa ett system med vad som på svenska ofta kallas klimattullar – Carbon Border Adjustment Mechanism CBAM.

Bägge har betydande effekter, lite beroende på hur de införs i detalj, och det som förestår efter det att förslagen lagts på bordet är en längre process för att nå fram till beslut först i ministerrådet och därefter mellan ministerrådet och parlamentet.

Här finns också betydande utrikespolitiska effekter. CBAM skall utformas då att det är förenligt med det globala regelverket för handel inom WTO, och inte leder till anklagelser för protektionism, men effekterna för olika länder kan dock bli betydande.

I det omedelbara närområdet kan det handla om Ryssland, Ukraina och Turkiet som ju samtliga har ett betydande beroende av att exportera till just EU. Och inte heller i USA är förtjusningen över detta förslag odelad.

Det är således både besvärliga och viktiga diskussioner som förestår, men först får vi avvakta att förslagen läggs på bordet nu på onsdag.

Men att vidta trovärdiga åtgärder för att nå målet 55% är självfallet avgörande för EU:s trovärdighet i den globala klimatpolitiken.

Samma dag tar president Biden emot Angela Merkel som den första europé som kommer till Vita Huset under hans period.

Säkert kommer detta att beskrivas som lite av ett avskedsbrev eftersom hon ju kommer att lämna efter valet till den tyska förbundsdagen i september. Hon har varit en stabiliserande och drivande kraft runt rådsbordet i EU under en unikt lång period, och dessutom självklart viktig också för samarbetet över Atlanten.

Trots Joe Biden är det inte bara harmoni i relationen. I Berlin uppskattade man inte beskedet utan någon som helst förvarning om ett snabbt uttåg ur Afghanistan, där Tyskland haft en betydande kontingenten intill för någon vecka sedan, och jag hör det också sägas att kontakterna har varit mindre frekventa än t o m under Trumps period.

Men detta hindrar inte att det med all säkerhet blir många varma ord vid mötet, där annars med stor sannolikhet också relationerna med såväl Ryssland som Kina kommer att diskuteras.

Angela Merkel har ju varit en tydlig förespråkare för fortsatt dialog med bägge dessa länder trots de uppenbara svårigheterna.

Klokt vore om man också ägnade situationen med pandemin lite uppmärksamhet. Jag tror att vi är i en farlig situation.

I såväl USA som Europa finns det nu en risk för att uppmärksamheten släpper, och det samtidigt som kurvorna för infektionen med framförallt delta-varianten börjar att vända påtagligt uppåt i olika länder.

Och globalt håller situationen på att förvärras.

Efter sju veckor av vikande siffror visar de siffror som inrapporteras till WHO nu att antalet fall ökar, och att det gäller i nästan samtliga av de regioner som WHO har indelat världen i.

Deltavarianten är nu bekräftad i mer än hundra länder runt om i världen, och i mer än tjugo länder rapporteras nu en exponentiell ökning av antalet konstaterade fall.

Också länder som trodde att allt var under kontroll – som Australien och Sydkorea – tvingas nu konstatera starka ökningar av antalet fall.

Det är uppenbart att det inte är tid att släppa uppmärksamheten – snarare att öka de gemensamma insatserna.

Rödgröna röra, Kinas jubileum, uttåget ur Afghanistan och pandemin.

STOCKHOLM: Som jag tidigare skrivit har den formel för att regera Sverige som formulerades i den s k januariöverenskommelsen 2019 nu havererat och med all sannolikhet förpassats till historien.

Någon alternativ formel för att ge någon typ av stabilitet förefaller de senaste dagarnas manövrerande heller inte att ha producerat.

Januariformeln har nu övergivits först av liberalerna och nu faktiskt också av Centerpartiet.

Ur krisen kommer en försvagad regering, ett centerparti som sitter i en betydligt svagare position och ett vänsterparti som tydligt framstår som krisens vinnare.

Hur detta kommer att gestalta sig längre fram återstår att se.

Det är svårt att undgå slutsatsen att den politiska krisen bara tar sommarledigt för att sedan återkomma under hösten i spelet om valårets budget.

Och hur olika partier kommer att svara på frågor inför valet 2022 om hur landet skall regeras är inte alldeles uppenbart.

Konstellationen med moderaterna och Kristdemokraterna har förvisso utmaningar i relationen till Sverigedemokraterna, men frågan är om inte dessa nu framstår som mindre än den mer fullfjädrade rödgröna röra som nu brutit ut på den andra kanten.

Ute i den vidare världen har det kinesiska kommunistpartiet under storstilat både verbalt och verkligt fyrverkeri firat sin 100-åriga födelsedag, och även om det talas åtskilligt om kommunism är det till betydande del också en uppvisning i en allt mer självmedveten kinesisk nationalism.

Jag såg att Xi Jinping talade om marxism, men enligt min mening har den mer moderna kinesiska utvecklingen föga med marxism att göra. Snarare handlar det om en kombination av en stenhård leninism och en delvis tämligen otyglad kapitalism.

Och hur denna kommer att klara kommande utmaningar förblir en öppen fråga. Jag tror att Xi Jinping bidragit till att långsiktigt försvaga Kina genom att frångå viktiga delar av Deng Xiapings politiska arv om ordnad maktväxlings inom partiet och en försiktig separation mellan statens och partiets funktioner.

Och jag skulle vara rätt övertygad om att det finns många också inom det slutna kommunistpartiet som tycker samma sak. Den s k rättelsekampanj som satts igång inom partiet är ju ett tecken så gott som något på den osäkerhet som finns.

Mycket handlar om upptakten till den partikongress som ju kommer i slutet av nästa år, och där Xi Jinping i brott mot Deng Xiaopings principer skall koras för en tredje period.

Relationer till omvärlden är nog inte det som dominerar tänkandet i maktens boningar i Peking – den interna stabiliteten och säkerheten är med all säkerhet det viktigaste – men utan betydelse är det inte.

Och jag noterar att Angela Merkel och Emmanuel Macron i dagarna skall ha en videokonferens med Xi Jinping om relationen mellan Europa och Kina.

På lite närmare håll fortsätter det amerikanska uttåget ur Afghanistan i allt snabbare takt. För några dagar sedan lämnades den stora flygbasen Bagram som var något av navet i den amerikanska närvaron.

Jag minns hur jag landade där mitt i natten tillsammans med FN :s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-Moon och vi utan mycket av hjälp fick orientera oss mellan förbipasserande drönare och annat innan vi kunde lokalisera några helikoptrar att föra oss vidare.

Men det allvarliga är nu hur talibanerna tydligt flyttar fram sina positioner. Det är mindre en fråga om att de besegrar regeringsstyrkorna, och mer en fråga om att dessa drar sig tillbaka eller i vissa fall t o m upplöses.

Jag läste en detaljerad redogörelse för utvecklingen i norra Afghanistan, som ju var den dåvarande svenska närvarons bas, där just detta var tydligt.

Och jag ser att talibanerna redan förefaller att ha övertagit kontrollen över en betydande del av gränsen till Tajikistan. Jag är övertygad om att det leder till betydande oro i stora delar av Centralasien, och inte minst i Kina.

Jag förvånas över att den amerikanska politiken är så fokuserad på sitt eget tillbakadragande att den bara i mycket begränsad del förefaller att försöka att mobilisera internationellt för den hjälp till politisk och ekonomisk stabilitet som måste till om inte situationen snabbt skall förvärras.

Särskilt ärofyllt kan detta tillbakadragande knappast framställas som.

I veckan möts finansministrarna i G20-länderna för att diskutera läget i den globala ekonomin.

Kommer den globala återhämtning med 6-7% detta år som man räknat med om vi får en ny deltavåg av pandemin som kommer att märkas påtagligt såväl i Europa som i Nordamerika?

Och själv hoppas jag självfallet att mötet skall leda till att man kan sluta det finansieringsgap för de olika insatser mot pandemin som faller under ACT-A och som jag ju ägnar en betydande del av min tid åt.

I morgon har vi stort digitalt möte med den s k Facilitation Council under ordförandeskap av Norge och Sydafrika som kanske kan ge vissa indikationer om detta.

.