Tre artiklar.

ZRNOVO: Sommaren med sol och värme rullar på över Europa, om än lite av överdos i de mer centrala delarna av kontinenten. Men här nere vid Medelhavet är det sedvanlig sommar.

Lite av aktiviteter blir det trots sommar också för min del.

För den intresserade finns länkar via twitter till tre artiklar av mig under den senaste veckan.

För Project Syndicate, med publicering lite här och var runt om i världen, skrev jag min månatliga kolumn med utgångspunkt från den uppmärksammade biografin av George Packer om den amerikanske diplomaten Richard Holbrooke.

Ämnet för boken är intressant i sig – vi arbetade ju tillsammans framför allt med Bosnien men senare också med Afghanistan – men därtill handlar den om viktiga skeden och brytpunkter i den amerikanska utrikespolitiken från Vietnam-kriget fram till just konflikten i Afghanistan.

Och innehåller åtskilliga reflektioner om politiska lärdomar.

För Financial Times skrev jag förra helgen en artikel om Europas mer utsatta och krävande roll i en värld präglad av ökade spänningar mellan dess olika ledande makter.

Artikeln var delvis ett sätt att föra ut en del av slutsatserna i studier som ECFR publicerat i ämnet under de senaste veckorna. En handlar om rekommendationer för EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik under de kommande fem åren och en handlar om olika aspekter på EU:s suveränitet i strategiska frågor.

Och för Washington Post skrev jag en artikel med anledning av president Trumos försök att få regeringen att ingripa i den pågående rättsprocessen om ett misstänkt fall av misshandel i centrala Stockholm.

Det handlade inte om vad som hänt eller inte hänt i det aktuella fallet, utan lite om principer dom ligger till grund för en rättstat, och varför utländsk inblandning i denna är någonting som vi har all anledning att avvisa.

Den artikeln fick sedan ett betydande genljud i en rad andra media, och alls icke bara i Sverige.

EU, Storbritannien, Iran och Ukraina mitt i sommaren.

ZRNOVO: Sommar är sommar, och det var ty följande ett tag sedan jag hade anledning att teckna ner några reflektioner här. Men världen har ju inte stått still.

Ursula von der Leyen fick stöd ov Europaparlamentet som ny ordförande i kommissionen, men fick det med påtagligt liten marginal, vilket väl visar på en del problem längre fram.

Hon fick det stödet efter ett linjetal inför parlamentet som strykte detta medhårs på en rad viktiga punkter, och där hon dessutom lade kursen tydligt så att den skulle ha stöd också till vänster om mitten. Men trots detta blev stödet inte så imponerande.

Viktigare än de problem som kan komma i parlamentet är dock att hon på ett antal punkter skisserade ambitioner som det inte kommer att vara alldeles enkelt att få alla medlemsstaters stöd för. Men det är ju en senare sak.

Först skall en ny kommission i dess helhet komma på på plats. Medlemsstaterna har till slutet av augusti att nominera sina kandidater, därefter sätter Ursula von der Leyen ihop sitt förslag och de olika kandidaterna utfrågas av parlamentet innn det blir dags för en omröstning om kommissionen i dess helhet.

Redan ser man konturerna av dragkamperna. Åtskilliga stater säger att de vill ha tunga poster när det gäller den ekonomiska politiken, och det är möjligt att det blir där som kampen kommer att stå hårdast. Av mycket stor strategisk betydelse blir vem som efterträder Cecilia Malmström som handelskommissionär, men också posterna kring den inre marknaden är ju av central betydelse. En fråga som säkert kommer att diskuteras är hur säkerhets- och försvarsfrågorna kommer att inordnas, och de tillhör ju dem som tillsammans med klimatfrågorna fått påtagligt ökad tyngd.

Också Sverige skall nominera en ny kommissionär.

Ursula von der Leyen har klart sagt att hennes kommission skall ha en jämn könsfördelning, men de nomineringar som hitintills kommit in ser ut ungefär som man hade kunnat förvänta sig i detta avseende.

Vid vart och ett av de fem tidigare tillfällen som Sverige haft att nominera en kommissionär har vi nominerat en kvinna. Jag anser självfallet att kompetens skall vara allena avgörande, men för de som talar om könsfördelningen borde det kanske vara naturligt att säga att det är hög tid för en man från Sverige.

Men jag utgår från att statsministern och partiledarna i sedvanlig ordning har överläggningar om detta.

Denna veckas viktigaste tilldragelse är bytet av ledare för det konservativa partiet i Storbritannien och därmed också av premiärminister. Allt talar för att det är Boris Johnson vi nu kommer att se på denna post.

Hur det sedan kommer att gå återstår att se. Jag höjer sannolikheten för att Storbritannien lämnar utan ett avtal vid utgången av oktober och höjer samtidigt sannolikheten för att vi kommer att se ett nyval i landet innan året gått till ända. Ingenting av detta är säkert – ingenting av någonting är dessa dagar säkert i Brexitannien.

Omedelbart när han går in i 10 Downing Street kommer Johnson att konfronteras med den kris med Iran man kommit in i. Med all sannolikhet var det på amerikansk begäran som man bordade och tog i beslag ett iranskt tankfartyg utanför Gibraltar, och i den allt mer upptrappade spänningen ledde ju detta till att Iran tog i beslag ett svenskägt men brittiskregistrerat fartyg i Hormuz-sundet.

Och där är vi.

Denna kris är i sig bara en mindre del av den övergripande kris som Trump-administrationens övergivande av avtalet med Iran och dess politik av ”maximalt tryck” på Iran lett till, och den krisen kommer med stor sannolikhet att fortsätta att trappas upp under de kommande veckorna.

USA sänder nu trupper till Saudiarabien, vilket inte skett sedan Gulf-kriget 1991, och från iransk utgångspunkt skulle jag tro att man är beredd att trappa upp i syfte att sedan kunna trappa ner som ett led i någon typ av öppning. Och jag noterar att vissa röster i regionen som tidigare stött den hårda amerikanska linjen nu börja att låta som européer som i stället talar om ”maximal” återhållsamhet”.

Det är intressant, men kommer nog dessvärre inte att förändra dynamiken i det mest omedelbara perspektivet. Fortsatt upptrappning – tidigast i september kan det komma till någon form av öppning.

I Ukraina resulterade gårdagens val till parlamentet Radan att president Zelenskys parti fick en egen majoritet. Med ca 42% av rösterna fick man ett starkare stöd än något parti någonsin haft i något av landets åtta val sedan självständighet. Smolket i glädjebägaren var möjligen att valdeltagandet sjönk under 50%.

Nu återstår att se hur presidenten utser en ny regering och vilken inriktning denna får. De ekonomiska siffrorna just nu är bättre än väntat, men förhandlingar med IMF om ett nytt avtal måste inledas tämligen omgående. Hanteringen av oligarken Kolomoyski blir av avgörande betydelse – presidenten måste visa att han inte står på dennes sida.

Och sedan kommer relationerna med Ryssland. Zelensky har ett start intresse av att ta ner intensiteten i konflikten i östra Ukraina, och ett möte med Putin i det s k Minsk-formatet inom de närmaste två månaderna är sannolikt. Med Ryssland kommer också gasfrågorna att bli stora under de närmaste månaderna.

Ny start i Grekland.

STOCKHOLM: Inte alldeles överraskande resulterar det grekiska valet i dag i att det blir regeringsskifte i Athen i morgon. Efter utgången av Europavalet var det väntat, men det fanns fortfarande frågetecken på hur påtagligt den politiska scenen skulle svänga.

Nu får Nea Demokratia ett mycket klart mandat, även om förlorande vänsterpartiet Syriza med ca 30% gör ett bättre resultat än många andra liknande partier i Europa.

Två saker är speciellt värda att notera.

Dels att Grekland inte följer det europeiska mönstret av ett allt mer splittrat politiskt landskap. Landets politik domineras tydligt av de två stora partierna, och dessa får bägge bättre resultat än några andra i respektive europeiska partifamiljer.

Dels att extremistiska partier till både höger och vänster går påtagligt dåligt. Den klassiska tesen att ekonomiskt plågsam politik leder till att extrema partier växer har inte visar sig stämma i Grekland.

Det blev, som jag skrivit tidigare, ett post-populistiskt val.

Nu återstår att se hur den grekiska politiken kommer att utvecklas. Sedan augusti förra året är man ute ur de förpliktelser som låg i de olika omfattande stödprogrammen, men statsskulden är utomordentligt hög och det återstår åtskilligt när det gäller att få den grekiska ekonomin varaktigt på fötterna.

Tillträdande premiärministern Mitsotakis talar om sänkta skatter och minskade utgifter för att få igång investeringar och tillväxt, och det behövs sannerligen.

Ett litet frågetecken får dock sättas för att han inte anser att landets statsbudget fortfarande behöver ett s k primärt överskott, d v s innan man betalar de olika utgifterna förknippade med den omfattande statsskulden.

Grekland har knappast råd med att inte uppfattas som strikt när det gäller de offentliga finanserna. Syndernas mångfald i det förgångna är inte alldeles bortglömda.

Men det finns all anledning att hoppas att landet nu än tydligare är på väg bort från den djupa kris som drabbat så hårt. Åtskilligt av arbete återstår dock.

Inte alls så dåligt – men tid för att tänka efter.

HAMBURG: Efter att inte ha varit i denna stad på decennier har det nu slumpat sig så att jag nu är här för andra gången på ett par veckor och det dessutom kommer att bli ett tredje besök innan sommaren är över.

Men det finns ingen anledning att klaga över det.

Den gamla hansa- och hamnstaden har gått igenom en imponerande förnyelse. De renoverade hamnkvarteren är spektakulära, med det nya och inte alldeles billiga konserthuset Elbphilharmonie som tydligaste blickfånget.

Och där hade jag möjlighet att avnjuta en konsert i går kväll.

Mycket av uppmärksamheten också här i Tyskland ligger självfallet på det fortfarande pågående dramat i Bryssel om de olika positionerna inom EU- systemet för de kommande fem åren.

Att det skulle bli problematiskt var givet på förhand.

Jag tillhörde dem som redan från början var starkt skeptiska till systemet med s k spetskandidater, och minns ett partiledarmöte med EPP-partiet i Wien för ett antal år sedan,där jag ersatte Fredrik Reinfeldt och tillsammans med Angela Merkel försökte varna för vart detta system kunde leda.

Men det hjälpte föga. EPP-ledningen i Bryssel hade redan övertygat sig själv om systemets förträfflighet. Man talade i termer av att stärka demokratin i EU, men risken var ju att det skulle komma att bli tvärt om.

Och nu har detta system drabbats av ett spektakulärt magplask.

Ingen av de som spetskandidaterna föreslås för någon av de s k spetspositionerna eftersom de olika EU-partigrupperna hade grävt ner sig i sina positioner så till den grad att de blockerade varandra, och därför gjorde det nödvändigt för stats- och regeringscheferna att söka andra vägar.

Det tog sin tid, men det som nu ligger på bordet är betydligt bättre än vad det fanns anledning at befara för bara några dygn sedan.

De av dem jag känner – Ursula von der Leyen från Tyskland och Josep Borell från Spanien – har utan tvekan kompetens och erfarenhet för de positioner de nu föreslås till. Och samma gäller alldeles självklart Christine Lagarde på Europeiska Centralbanken.

Så det finns all anledning att sätta ett tydligt plustecken i kanten för detta.

Nu återstår att se hur den vidare processen blir.

Europaparlamentet skall nu om några veckor rösta om förslaget till kommissionsordförande, och det kommer alldeles säkert att vara många våndor inför den omröstningen.

I Tyskland går redan socialdemokraterna SPD i sitt miserabla tillstånd till attack not förslaget. Och inom EPP är det nog många som kommer att svälja hårt.

Men ytterst skall det nog mycket till för att Europaparlamentet skall säga nej.

I ställe blir det nog så att olika partigrupper och andra inte minst nationella intressen kommer att försöka att pressa ur Ursula von der Leyen så många löften av olika slag som möjligt. Jag har ett intryck av att Manfred Weber i sin kampanj hade ställt ut ett rundlig antal sådana, och de är nu plötsligt ingenting värda alls.

En innovation är nu dessutom att partigrupperna i Europaparlamentet håller på att förhandla fram en rätt omfattande politisk plattform som de vill binda kommissionen till och därmed minska ministerrådets möjligheter att sätta den politiska agendan.

Det är institutionell maktkamp av klassisk karaktär, men om det kommer att lyckas för parlamentet i det lite längre perspektivet är tveksamt.

Inom EPP-partiet kommer det förvisso att finnas anledning att ställa frågan hur man hamnade i denna position. Jag skulle nog säga att det behövs ett rätt rejält nytänkande. Fler debacle av denna art vore inte bra.

Värt att notera i den omfattande publiciteten som varit kring olika formella och informella turer och förhandlingar i dess frågor att den svenska regeringen verkar att ha varit helt frånvarande.

Några avtryck går hur som helst inte att finna. Länder som Kroatien eller Bulgarien, för att inte tala om Spanien eller Portugal, förefaller däremot art ha varit högst aktiva.

Totalt nya statsministrar i såväl Köpenhamn som Helsingfors kan förklara deras lite svårare situation, men det gäller ju inte för Sverige.

Men efter en halv dag här tar jag mig nu hem till Stockholm igen.

Snart blir det semester. Och min första resa efter den kommer faktiskt att gå till Hamburg. Men dit är det ett tag.