Hem igen – och vad händer där?

30 november 2018

SAO PAULO: Nu bär det hem härifrån efter ett antal påtagligt intressanta dagar. Och det blev mycket mer än vad som planerats – när det blev bekant att jag var här lades det ena till det andra.

I dag hade jag så möjlighet att tala på den svenska handelskammaren här, och det har jag gjort ett antal gånger förut, även om det nu var för ett tag sedan.

Den svenska företagsnärvaron här är betydande och har många decennier på nacken i många av fallen.

Ericson kom till Brasilien i slutet av 1800-talet, landet är fortfarande en av dessa större marknader, och därefter har i stort sett samtliga större svenska företag etablerat sig här.

På mötet där jag talade gick man också igenom resultatet av den årliga undersökningen av de svenska företagens bedömning av sina förutsättningar i landet. Och det hade sitt intresse.

De senaste åren har varit besvärliga med en djup ekonomisk nedgång, men nu har siffrorna vänt uppåt, och till detta skall så läggas förväntningar om en tydligare liberal ekonomisk politik under de kommande åren.

Att åstadkomma nya jobb blir en viktig prioritet.

Bedömningen som redovisades är att över 80% tror att de utländska investeringarna, som också de nu vänt uppåt, kommer att fortsätta att öka under de kommande åren.

Men det innebär förvisso inte att himlen är molnfri.

Det finns allvarliga frågetecken när det gäller inte minst miljö- och klimatpolitiken, och hur mycket det kommer att vara möjligt att ta itu med ett ytterligt komplicerat skattesystem och med kvarstående protektionistiska tendenser när det gäller tullar och avgifter återstår att se.

Och hur förbindelserna med EU kommer att utvecklas är också en öppen fråga.

Alldeles tydligt är att det nu är förbindelserna med Trumps Vita Hus som har prioritet, men vilket genomslag i konkret politik av betydelse för handel och ekonomi detta kommer att få återstår att se.

Politiken mot den tidigare så storskaliga korruptionen kommer med all säkerhet att fortsätta eller intensifieras, och det hälsas allmänt, inte minst av företagen, med stor tillfredsställelse.

Det har varit intressanta dagar med möjlighet till samtal med skilda bedömare med skilda perspektiv på utvecklingen i landet.

Brasilien är ett land med många bottnar och nyanser – i dessa politiskt laddade dagar snarare fler än färre – och det är viktigt att försöka att bedöma den totala bilden.

Nu bär det hemåt, om än anhalten där blir alldeles för kort, men till det kan jag återkomma.

Söder härom pågår G20-toppmötet i Buenos Aires, dit också en försenad Angela Merkel nu anlänt.

Viktigast där blir tveklöst morgondagens middag mellan Donald Trump och Xi Jinping. Jag ser att börserna i USA nu t o m reagerar på olika uppgifter om vilka av presidentens rådgivare som kommer att vara med på middagen.

Här nere har jag inte sällan fått frågan hur det blir med regering i Sverige framöver, och jag har djärvt ställt ut prognosen att det nog kommer att bli en sådan.

Normalt brukar vi veta ungefär vilken regering det blir, men vara lite osäkra på vilken politik den kommer att föra.

Men i dagens upp-och-ned-vända svenska värld just nu verkar det vara tvärt om.

Huruvida det i slutändan blir en regering Löfven eller en regering Kristersson vet jag inte.

Men jag vet att antingen det blir den ena eller den andra kommer den att föra framför allt en ekonomisk politik mer till höger och mer liberal än tidigare.

Antingen blir det en Löfven som tvingas till det, eller blir det en Kristersson som faktiskt vill det.

Och skall det röras till riktigt kan vi få en moderat statsbudget i kombination med en socialdemokratisk regering som förpliktar sig till viktiga delar av alliansens ekonomiska politik.

Logiken i den process som i så fall tar oss dit undandrar sig för ögonblicket mitt bedömande.

Men än är mycket osäkert.

Det finns alldeles säkert de hemma i Stockholm som kommer att ha en lite jäktig helg.


Intensivt i Sao Paulo.

29 november 2018

SAO PAULO: Det har sina sidor att försöka att klara dagar i denna jättemetropol på 23 miljoner människor med nio miljoner bilar och en infrastruktur som i vissa avseenden lämnar mycket övrigt att önska.

Denna morgon tog det en och en halv timme av bilköer för att ta mig till den konferens som jag skall delta i. Vid sidan av Djakarta är det nog den värsta trafik som jag varit med om.

Det handlar om hur det internationella systemet kan komma att påverkas av turbulensen i våra demokratier.

Vi ser ju hur avgörande viktiga internationella överenskommelser och mekanismer när det gäller att hantera gemensamma utmaningar – klimatfrågan, migrationsproblemen, handelsfrågorna, digitala regelverk – utmanas och direkt hotas av tendenser vi ser i en rad oliks länder.

Agendan och mötet bestämdes för ett bra tag sedan, men utgången av presidentvalet här i Brasilien har gjort både ämnet och platsen ännu mer relevanta.

Och även om våra diskussioner förväntas tala om det internationella systemet som helhet är det rött uppenbart att mycket kommer att handla om Brasilien och denna del av världen.

Till helgen tillträder en ny vänsterpopulistisk president i Mexico, och kring årsskiftet tillträder en ny högerpopulistisk president här i Brasilien.

Och det spekuleras mycket om vad dessa förändringar kan komma att innebära för länderna i frågan, för regionen och för de vidare internationella relationerna. Det blir mycket av de diskussionerna för min del under det kommande dygnet.

Men globalt kommer uppmärksamheten nu att fokuseras på G20-ländernas toppmöte i Buenos Aires ett par flygtimmar söder om här.

Den milt sagt kontroversiella saudiske kronprinsen har redan anlänt, och i dag passerar president Trumps säkerhetsrådgivare John Bolton Brasilia för samtal på väg till just Buenos Aires.

Och från Washington meddelas att man satt upp ett tätt program för bilaterala möten för presidenten för att möjligen kunna undvika den härdsmälta i viktiga relationerna som skedde vid G7-mötet i Canada.

Till detta program hör ett enskilt möte med president Putin, och hur det ryska aggressiva agerandet mot Ukraina kommer att hanteras där kommer att bli utomordentligt viktigt. Kreml tar steg efter steg, och kommer att fortsätta med det intill dess att det sätts mycket tydliga stoppbockar.

Men alldeles avgörande i Buenos Aires blir självfallet diskussionerna mellan president Trump och president Xi Jinping i handelsfrågorna. Att säga att världen håller andan är kanske att överdriva, men situationen är inte så långt därifrån.

Så att vara mitt i diskussionen mitt i Latinamerikas största land just nu känns alldeles rätt.

I morgon bär det hemåt igen, men innan dess är det mycket som står på programmet. Inte bara bilköer.


Vart går Brasilien?

28 november 2018

SAO PAULO: Efter ett och ett halvt dygn av samtal i Brasiliens huvudstad Brasilia någon timmas flygtid härifrån har jag i kväll anlänt till denna det södra halvklotets största metropol och landets ekonomiska kraftcentrum.

Mina dagar här i Brasilien syftar till att försöka pulsen på vad detta stora land med sina ca 210 miljoner invånare, och en yta som skulle kunna rymma hela EU, står inför under de kommande åren.

De senaste åren har varit mycket krävande för det alltid lika lovande landet..

Med en utredning som startade vid en biltvätt, och som kommit att få namn efter denna, har det rullats upp ett gigantiskt nätverk av korruption som genomsyrat betydande delar av landets politiska liv och sträckte sig ända upp i presidentpalatset.

Den f d presidenten Lula tillhör ju dem som nu sitter i fängelse, och rättegångarna också mot andra personer på hög nivå fortsätter att rulla.

Och det var inga småsaker det handlade om.

Väskor med hundratals miljoner dollar växlade händer. Kontrakt i offentlig upphandling blev dubbelt så dyra. Personer med kontakter blev plötsligt mångmiljonärer eller t o m miljardärer.

Och att raseriet bland vanliga människor, som dessutom tvingats gå igenom en djup nedgång i ekonomin med stark ökning av arbetslösheten, växte sig starkt är knappast förvånande.

Till dessa utmaningar – raseriet över korruptionen, den kraftiga nedgången i ekonomin – skall så läggas det utbredda våldet i delar av det brasilianska samhället.

Förra året noterades 64.000 mord vilket är en bra bit mer än ett enstaka år i det syriska inbördeskriget. I Rio de Janeiro sätts nu armén in med också stridshelikoptrar på låg höjd över de kända stränderna.

Valet av den påtagligt starkt högerprofilerade Jair Bolsonaro till ny president har också i svenska media setts i samma sammanhang som de högerpopulistiska grupperingarna i Europa eller Donald Trumps seger i USA, men jag tror att det är att missuppfatta utvecklingen.

Den brasilianska utvecklingen har föga att göra med den typ av främlingsfientlighet vi sett i partier i Europa och delvis också i Donald Trumps olika kampanjer, men skall nog i stället i allt väsentligt ses i perspektivet av korruptionsskandalerna och våldsvågen i det brasilianska samhället.

Den f d presidenten Henrique Cardoso, som tillhör dem jag skall träffa i morgon, har skrivit om ”en tsunami av raseri” som svepte genom det brasilianska samhället.

Det tidigare regerande arbetarpartiet, vars sociala framgångar var obestridliga, ansågs ha misslyckats med brottsbekämpningen, och var alldeles tydligt djupt inblandat i den omfattande korruptionen.

Att detta ledde till att man förlorade i trovärdighet var inte så förvånande.

För något decennium såg vi ju hur motsvarande korruptionshärvor rev isär det italienska politiska landskapet.

I denna situation trädde den gamle militären Bolsonaro fram med sitt påtagligt robusta budskap. Han var inte en del av de tidigare misslyckandena, och uppfattades ge raka besked. Att hans retorik ibland var påtagligt brutal var man tydligen i många fall beredd att överse med.

Men nu är valet avgjort, och det handlar det om hur Brasilien faktiskt skall regeras efter det att han tar över i början av det nya året, och där finns betydande frågetecken.

Det politiska systemet, med delstater med stor makt, och med en påtagligt splittrad kongress som i många frågor har den avgörande makten, gör att systemet inte är alldeles enkelt att manövrera.

Traditionellt har det skett genom att presidenten lovat utnämningar till olika grupper i utbyte mot stöd, men denna väg har Bolsonaro avvisat, och i stället gått fram med utnämningar som inte är resultat av uppgörelser med olika grupperingar.

Åtskillig av de utnämningar som gjorts hitintills har nu också mött positiva kommentarer.

Inte minst gäller det på det ekonomiska området där behovet av omedelbara och smärtsamma reformer är mycket påtagligt. Det talas allmänt om ett starkt liberalt team som internationella bedömare förefaller att sätta ett påtagligt plus i kanten för.

Och som justitieminister har nominerats den person som drivit fram hela biltvätt-utredningen med alla dess konsekvenser, och som åtnjuter någonting som närmar sig nationell hjälte-status.

På andra områden reses dock påtagliga frågetecken.

Den nya utrikesminister har tidigare strött olika uttalanden omkring sig som lett till åtskilliga höjda ögonbryn. Och den starka kristna högern i den nya administrationen kommer säkert att sätta viss ytterligare av sin färg på utrikespolitiken.

Och det finns ett ifrågasättande av miljö- och klimatfrågorna som med all rätta ses som starkt oroande. Brasilien med sina enorma regnskogar i Amazonas är inte vilket land som helst i dessa avseenden.

Brasilia med sin modernistiska arkitektur är alltid fascinerande att besöka, och då inte minst utrikesdepartementets byggnad.

Nu var jag också inbjuden att tala om digitala frågor och diplomati på ett öppet möte med dess diplomatakademi. Det blev också ett spännande samtal med den tjänstgörande utrikesministern.

Här i den pulserande metropolen blir det så fortsatta samtal de närmast dagarna.

Nu kommer fokus att ligga mer på näringslivsfrågor – Sao Paulo är ju en Sveriges allra största industristäder – och på Brasiliens plats i världen.


Kris i Kerch. Ryssland trappar upp.

26 november 2018

ÖVER SYDATLANTEN: Alldeles uppenbart har Moskva nu beslutat att eskalera sin konflikt med Ukraina, och plötsligt har vi en akut kris i Kerch-sundet som förbinder Svarta Havet med Azovska Sjön och de för den ukrainska ekonomin viktiga hamnarna där.

Detaljerna i gårdagens konfrontation kommer säkert att klarna, men huvuddragen förefaller klara.

Tydligt var dock att Ryssland fysiskt spärrade sundet med ett stort tankfartyg i farleden under den nybyggda bron, och att man därefter gick till anfall mot och bemästrade sig tre ukrainska marinfartyg som avsåg att gå genom sundet till den ukrainska hamnen i Mariupol.

Sundet regleras av ett avtal mellan Ukraina och Ryssland, och i detta stipuleras mycket tydligt om fri genomfart. Och det har inte förändrats av att Ryssland sedermera byggt en bro över sundet för att få en fast förbindelse till Krim.

Det finns broar över såväl Öresund som Store Bält, men rätten till fri passage in och ut ur Östersjön förblir oförändrad.

Det är svårt att se annat än att detta är en kris beslutad i Moskva.

Nyligen införd man mycket hårda ytterligare ekonomiska sanktioner mot Ukraina, och de tolkas då som ett försök att påverka det ukrainska presidentvalet i mars nästa år.

Men hur dessa skulle kunna få några ur Kremls synvinkel positiva effekter har jag svårt att förstå. Traditionellt har de dock en betydande fallenhet för åtgärder som snarast får en effekt motsatt den avsedda.

Nu kan det handla om en kombination av åtgärder för att fortsatt försöka att negativt påverka Ukrainas ekonomi och sådana mer avsedda att visa den machoimage som president Putin möjligen behöver för att bättra på sina fallande opinionssiffror.

Dessa har ju under den senaste tiden försvagats – om än de fortfarande ligger på en respektabel nivå.

I ryska officiella media förefaller man, föga förvånande, att försöka framställa det hela dom någon typ av ukrainsk provokation med stöd av s k hökar i USA.

Ukrainas handlingsmöjligheter i situationen förefaller mycket begränsade. Möjligen kan det finnas de som är frestade att militärt öka trycket mot de ryska enklaverna i Donbas, men det är förvisso inte utan risk.

Det är den internationella faktorn som är avgörande.

I går kväll levererades uttalanden från talesmän för såväl EU som Nato, men det återstår att se om det finns utrymme för mer robust agerande när man vaknat upp lite mer ordentligt.

Och viktigt blir var USA säger.

President Trump siktar till att träffa president Putin i Buenos Aires mot slutet av veckan, och frågan är hur intresserad han är av att slå näven i bordet i denna fråga. Uteslutet är alls heller icke att det är just detta som Kreml räknar med när man nu trappar upp konfrontationen.

Ukraina har nu begärt ett möte med FN:s säkerhetsråd för att diskutera situationen, och det återstår att se hur och när ett sådant kan inkallas.

Jag utgår från att Sverige, på sluttampen av sitt medlemskap i rådet, kommer att vara mycket tydlig i frågan.

Skulle Ryssland trots mer eller mindre tydliga internationella protester de facto lyckas stänga sundet för allt och alla man inte tycker om är det en mycket allvarlig åtgärd och en påtaglig upptrappning av konfrontationen med Ukraina.


Blickar mot Bryssel och Buenos Aires.

24 november 2018

STOCKHOLM: Om tumultet inom moderaterna inför Europavalet tänker jag för dagen inte skriva, även om jag förvisso har åsikter i frågan.

Bra för partiet har det – alldeles bortsett från allt annat – förvisso inte varit.

I morgon samlas man i Bryssel för toppmöte för att bekräfta avtalet om utträde med Storbritannien liksom den politiska deklarationen om riktlinjerna för den framtida relationen.

Om avtalet om villkoren för utträde har jag redan skrivit, och i frågan om detta kommet att kunna godkännas av underhuset i London finns för ögonblicket inte så mycket mer att säga.

Den allmänna meningen är att det kommer att bli svårt, men jag skulle tro att osvuret är bäst. Tumult är det hur som helst.

Den politiska deklarationen på 36 sidor kan ses som en förteckning på alla de frågor som måste lösas i det associationsavtal som under de kommande åren skall förhandlas fram mellan EU och Storbritannien.

Något friktionsfritt handelsutbyte som i dag kommer det inte att bli, men exakt hur relationen kommer att bli återstår att se.

Det finns de som tror att det de facto medlemskap i tullunionen som gäller under de år förhandlingarna pågår kommer att förlängas, men skrivningar i deklarationen pekar mer i riktning mot ett avtal i dessa avseenden met liknande det som slutits med Canada.

Men framför allt är det alla andra frågor som kommer att bli besvärliga. Fiskekvoter har t ex en erkänd förmåga att leda till starka känslor, och den frågan är dessutom nu knuten till andra frågor, vilket inte kommer att göra saken lättare.

Formuleringarna om samarbetet i olika utrikes- och säkerhetsfrågor är i princip bra, men hur detta kommer att utformas och hanteras är långt ifrån okomplicerat, och innebär dessutom betydande risker för t ex Sverige.

De närmaste åren blir mycket viktiga i det europeiska samarbetet. Mycket kommer att förändras.

Det spekuleras mycket i nya samarbetskonstellationer, och till dess hör det som kallas Hansa 2.0 och som omfattar såväl de nordeuropeiska länderna som Nederländerna, med betydande drivkraft från det senare landet.

Jag såg att Frankrikes stundtals något arrogante finansminister nu försökt att tillrättavisa sin nederländske kollega om detta samarbete.

Men det är en realitet att det nu sker ett sökande efter nya konstellationer, om än varierande sådana i olika typer av frågor.

Och för Sverige är det viktigt med en aktiv roll i detta arbete under de kommande åren. En regering med tydlig politik och inriktning i dessa frågor skulle i dessa avseenden vara en påtaglig fördel.

Toppmötet i morgon blir av allt att döma en relativt enkel affär. Den återstående tvistefrågan om Gibraltar förefaller gör ögonblicket, på ett eller annat sätt, att ha lagts åt sidan.

Och sedan är det tillbaka till tumultet i London.

En kommande veckan kommer världens blickar att riktas mot Buenos Aires och G20-ländernas toppmöte där.

Mötet i sig är kanske mindre intressant, men viktigt blir framför allt det bilaterala mötet mellan Donald Trump och Xi Jinping. Den prognos för detta jag hade tidigare är fortfarande min bästa gissning, men osvuret är som vanligt bäst.

Möjligen kan osäkerheten på de finansiella marknaderna något ha dämpat den omedelbara äventyrslysten när det gäller handelskrig, men den grundläggande motsättningen kommer att kvarstå.

Vid Rio de la Plata talas också om möte mellan Trump och Putin, och utöver detta kommer tydligen den saudiska mordanklagade kronprinsen att dyka upp och försöka se ut som om ingenting hänt.

Det uttalade i frågan om mordet på Khashoggi som president Trump producerade i tisdags måste nog rubricerar som ett svårslaget lågvattenmärke såväl moraliskt dom politiskt och diplomatiskt. Jag känner stark medkänsla med de amerikanska diplomater som har att försöka förklara sin presidents politik.

Och i Riyadh kan det svårligen uppfattas som annat än grönt ljus för fortsatt äventyrlighet, och den handlar ju inte minst om ett farligt agerande i regionen.

Jag kommer självfallet inte att befinna mig i Buenos Aires, men dock i den delen av världen, under den kommande veckan.

I morgon styr jag kursen mot Brasilien med ett antal dagar av olika engagemang i först huvudstaden Brasilia och därefter den ledande metropolen Sao Paulo.

På tisdag talar jag på diplomatakademin i Brasilia, och därefter såväl på en konferens med German Marshall Fund som vid möten med svenska handelskammaren i Sao Paulo.

Landet står inför stora förändringar med en kontroversiell ny president, samtidigt som Latinamerika i dess helhet också gör det.

Det var några år sedan jag senast var där, så jag ser fram mot en intressant vecka.


Risk för fyra förlorade år.

23 november 2018

STOCKHOLM: Det svenska regeringsbildningsdramat fokuseras nu på om Stefan Löfven kan få med sig Jan Björklund och Annie Lööf i en gemensam regering som ger talmannen möjlighet att den 3 december föreslå honom som nygammal statsminister.

Envisa mediauppgifter, vars sanningshalt jag på intet sätt kan bedöma, hävdar att Jan Björklund försöker få med sig sitt parti på att gå med i en nygammal Löfven-regering. Samtidigt har dock Annie Lööf varit mycket tydlig med att hon inte avser att sätta sig i en sådan.

Den sondering som Annie Lööf utförde ville hon själv fokusera på sakfrågorna, vilket nog hade sitt värde, och i den översiktliga redovisning hon lämnade av sina samtal kunde hon konstatera att det i viktiga frågor som arbetsmarknaden och bostadspolitik rådde betydande motsättningar mellan de klassiska blocken.

I detta viktiga konstaterande ligger ju då att en s k blocköverskridande regering med all sannolikhet kommer att vara förhindrad att ta de avgörande steg på dessa områden som så uppenbart behövs.

Sådana är ju också av avgörande betydelse för att den stora integrationsutmaningen under kommande år kan hanteras, och den utmaningen kommer förvisso inte att bli lättare om ekonomin går in i en svagare period, vilket förefaller sannolikt.

På dessa områden är det enligt dessa besked från Annie Lööf bara en alliansförankrad regering som kan ge Sverige de reformer som behövs. På andra områden borde dock i alla fall förutsättningarna för s k blocköverskridande överenskommelser rimligen vara bättre.

Det valresultat som väljarna producerade gav ju knappast de bästa förutsättningarna för den starka regering som Sverige skulle behöva under de kommande åren.

De gångna fyra åren har ju varit långt från imponerande, och de föregående fyra inte heller idealiska.

Och nu finns alldeles påtagligt risken för att landet kommer att gå mot fyra förlorade år när det gäller de avgörande reformer som Sverige behöver.

Men den som lever får se.

Nu blir det samtal och möten i mängder, med ett sannolikt crescendo kring helgen efter den kommande, och därefter vet vi i alla fall lite mera.

Och det händer sannerligen åtskilligt utanför landets gränser också.

Jag återkommer till delar av det senare under dagen.


Diskussioner i moll – och Kina i nytt fokus.

20 november 2018

WASHINGTON: En ny dag gryr i den amerikanska huvudstaden, och på morgon-TV kan man i sedvanlig ordning ta del av nya kriser och kontroverser.

Jag landade här tidigt i går, njöt av den vackra hösten, noterade att en och annan juldekoration redan hade kommit upp och hastade mellan olika möten.

Hos vännerna på Washington Post’s ledarredaktion, hos Vita Husets nationella säkerhetsråd om frågor av gemensamt intresse och hos vänner i den diplomatiska världen.

Samtalsämnen saknas det aldrig när man är här.

Sedan gäller det just nu att hålla igång samtalen så att de inte hinner komma fram till de plågsamma frågorna om vad som egentligen händer i Sverige när det gäller regeringsbildning.

På dem har jag nämligen inga rimliga svar.

I dag fortsätter diskussioner här i en grupp som samlats för att med olika perspektiv och erfarenheter bedöma olika aspekter av den globala utvecklingen. Vi började med middag i går kväll, och det blev en konversation som i betydande utsträckning fördes i moll.

Två observationer från olika samtal här kan vara värda att notera speciellt.

Den ena är att de digitala jättarna – Facebook främst av dem – hamnat i mycket påtaglig både finansiell och politisk motvind under de senaste veckorna. Börsen tvivlar på dem, och politiskt reser allt fler allt större frågor kring hur de hanterat den betydelsefulla position som det senaste decenniets utveckling gett dem.

Vad detta kommer att leda till återstår att se.

Deras förmåga att ”återskapa” sig själva genom innovation är betydande, men tveklöst är att de måste bli mer lyhörda för bredare sociala och politiska villkor än vad de tidigare har tenderat att vara. I den digitala tidsålder vi snabbt är på väg in i utgör de i allt högre grad samhällets avgörande infrastruktur i många avseenden.

Den andra är den snabbt förändrade inställningen till Kina.

När vicepresident Pence höll sitt anförande om Kina för ca sex veckor sedan – jag skrev om det då i samband med ett besök i New York – var det åtskilliga i Europa som ville se det som en ytterkantsposition i debatten.

Men så är det inte. Den hårda linjen mot Kina är nu allmänt omfattad, och även om åtskilliga reser frågetecken kring presidentens metoder och taktik, är det påfallande att stödet för stötriktningen i hans politik mot Kina är massivt.

Det innebär inte att det inte finns åtskilliga som hoppas att mötet mellan Donald Trump och Xi Jinping i Buenos Aires senare denna månad skall leda till någon typ av överenskommelse som förhindrar att handelskriget trappas upp ytterligare.

Mitt tips är fortfarande att det leder till någon typ av vapenvila i handelskriget påminnande om den mellan USA och EU i somras, men att den grundläggande motsättningen kvarstår och sannolikt t o m förstärks.

Och hur detta kommer att utvecklas är av uppenbar global betydelse, och jag kommer att ha anledning att återkomma till den frågan under de närmaste veckorna. Inte mist handlar det om hur Kina kommer att reagera och hur dess utveckling kommer att påverkas.

Också från Washingtons horisont tilldrar sig självfallet dramatiken kring Brexit ett visst intresse.

Premiärminister May har åstadkommit vad som är bästa möjliga avtal i värsta möjliga situation, men som det ser ut just nu kommer hon att få svårt att få en majoritet i underhuset med sig, och det spekuleras mycket om vad detta då kan leda till.

Viktigt är dock att ha klart för sig att det ju här bara handlar om hur Storbritannien lämnar EU och om villkoren för den ännu inte närmare tidsbestämda övergångsperiod då ett avtal om den nya relationen skall förhandlas fram.

På söndag träffas EU-ledarna för extra toppmöte, och det viktigaste dokumentär där är den deklaration om den framtida relationen som tydligen nu växt från sju till närmare 20 sidor, och där åtskilligt fortfarande förefaller att vara öppet.

Och det visar med all önskvärd tydlighet att förhandlingarna om det avtalet varesig kommer att bli enkel eller snabb. Fem år talas det inte sällan om.

Nu fortsätter min dag här, men i morgon hoppas jag vara hemma i Stockholm igen.