Hem igen – och vad händer där?

SAO PAULO: Nu bär det hem härifrån efter ett antal påtagligt intressanta dagar. Och det blev mycket mer än vad som planerats – när det blev bekant att jag var här lades det ena till det andra.

I dag hade jag så möjlighet att tala på den svenska handelskammaren här, och det har jag gjort ett antal gånger förut, även om det nu var för ett tag sedan.

Den svenska företagsnärvaron här är betydande och har många decennier på nacken i många av fallen.

Ericson kom till Brasilien i slutet av 1800-talet, landet är fortfarande en av dessa större marknader, och därefter har i stort sett samtliga större svenska företag etablerat sig här.

På mötet där jag talade gick man också igenom resultatet av den årliga undersökningen av de svenska företagens bedömning av sina förutsättningar i landet. Och det hade sitt intresse.

De senaste åren har varit besvärliga med en djup ekonomisk nedgång, men nu har siffrorna vänt uppåt, och till detta skall så läggas förväntningar om en tydligare liberal ekonomisk politik under de kommande åren.

Att åstadkomma nya jobb blir en viktig prioritet.

Bedömningen som redovisades är att över 80% tror att de utländska investeringarna, som också de nu vänt uppåt, kommer att fortsätta att öka under de kommande åren.

Men det innebär förvisso inte att himlen är molnfri.

Det finns allvarliga frågetecken när det gäller inte minst miljö- och klimatpolitiken, och hur mycket det kommer att vara möjligt att ta itu med ett ytterligt komplicerat skattesystem och med kvarstående protektionistiska tendenser när det gäller tullar och avgifter återstår att se.

Och hur förbindelserna med EU kommer att utvecklas är också en öppen fråga.

Alldeles tydligt är att det nu är förbindelserna med Trumps Vita Hus som har prioritet, men vilket genomslag i konkret politik av betydelse för handel och ekonomi detta kommer att få återstår att se.

Politiken mot den tidigare så storskaliga korruptionen kommer med all säkerhet att fortsätta eller intensifieras, och det hälsas allmänt, inte minst av företagen, med stor tillfredsställelse.

Det har varit intressanta dagar med möjlighet till samtal med skilda bedömare med skilda perspektiv på utvecklingen i landet.

Brasilien är ett land med många bottnar och nyanser – i dessa politiskt laddade dagar snarare fler än färre – och det är viktigt att försöka att bedöma den totala bilden.

Nu bär det hemåt, om än anhalten där blir alldeles för kort, men till det kan jag återkomma.

Söder härom pågår G20-toppmötet i Buenos Aires, dit också en försenad Angela Merkel nu anlänt.

Viktigast där blir tveklöst morgondagens middag mellan Donald Trump och Xi Jinping. Jag ser att börserna i USA nu t o m reagerar på olika uppgifter om vilka av presidentens rådgivare som kommer att vara med på middagen.

Här nere har jag inte sällan fått frågan hur det blir med regering i Sverige framöver, och jag har djärvt ställt ut prognosen att det nog kommer att bli en sådan.

Normalt brukar vi veta ungefär vilken regering det blir, men vara lite osäkra på vilken politik den kommer att föra.

Men i dagens upp-och-ned-vända svenska värld just nu verkar det vara tvärt om.

Huruvida det i slutändan blir en regering Löfven eller en regering Kristersson vet jag inte.

Men jag vet att antingen det blir den ena eller den andra kommer den att föra framför allt en ekonomisk politik mer till höger och mer liberal än tidigare.

Antingen blir det en Löfven som tvingas till det, eller blir det en Kristersson som faktiskt vill det.

Och skall det röras till riktigt kan vi få en moderat statsbudget i kombination med en socialdemokratisk regering som förpliktar sig till viktiga delar av alliansens ekonomiska politik.

Logiken i den process som i så fall tar oss dit undandrar sig för ögonblicket mitt bedömande.

Men än är mycket osäkert.

Det finns alldeles säkert de hemma i Stockholm som kommer att ha en lite jäktig helg.

Intensivt i Sao Paulo.

SAO PAULO: Det har sina sidor att försöka att klara dagar i denna jättemetropol på 23 miljoner människor med nio miljoner bilar och en infrastruktur som i vissa avseenden lämnar mycket övrigt att önska.

Denna morgon tog det en och en halv timme av bilköer för att ta mig till den konferens som jag skall delta i. Vid sidan av Djakarta är det nog den värsta trafik som jag varit med om.

Det handlar om hur det internationella systemet kan komma att påverkas av turbulensen i våra demokratier.

Vi ser ju hur avgörande viktiga internationella överenskommelser och mekanismer när det gäller att hantera gemensamma utmaningar – klimatfrågan, migrationsproblemen, handelsfrågorna, digitala regelverk – utmanas och direkt hotas av tendenser vi ser i en rad oliks länder.

Agendan och mötet bestämdes för ett bra tag sedan, men utgången av presidentvalet här i Brasilien har gjort både ämnet och platsen ännu mer relevanta.

Och även om våra diskussioner förväntas tala om det internationella systemet som helhet är det rött uppenbart att mycket kommer att handla om Brasilien och denna del av världen.

Till helgen tillträder en ny vänsterpopulistisk president i Mexico, och kring årsskiftet tillträder en ny högerpopulistisk president här i Brasilien.

Och det spekuleras mycket om vad dessa förändringar kan komma att innebära för länderna i frågan, för regionen och för de vidare internationella relationerna. Det blir mycket av de diskussionerna för min del under det kommande dygnet.

Men globalt kommer uppmärksamheten nu att fokuseras på G20-ländernas toppmöte i Buenos Aires ett par flygtimmar söder om här.

Den milt sagt kontroversiella saudiske kronprinsen har redan anlänt, och i dag passerar president Trumps säkerhetsrådgivare John Bolton Brasilia för samtal på väg till just Buenos Aires.

Och från Washington meddelas att man satt upp ett tätt program för bilaterala möten för presidenten för att möjligen kunna undvika den härdsmälta i viktiga relationerna som skedde vid G7-mötet i Canada.

Till detta program hör ett enskilt möte med president Putin, och hur det ryska aggressiva agerandet mot Ukraina kommer att hanteras där kommer att bli utomordentligt viktigt. Kreml tar steg efter steg, och kommer att fortsätta med det intill dess att det sätts mycket tydliga stoppbockar.

Men alldeles avgörande i Buenos Aires blir självfallet diskussionerna mellan president Trump och president Xi Jinping i handelsfrågorna. Att säga att världen håller andan är kanske att överdriva, men situationen är inte så långt därifrån.

Så att vara mitt i diskussionen mitt i Latinamerikas största land just nu känns alldeles rätt.

I morgon bär det hemåt igen, men innan dess är det mycket som står på programmet. Inte bara bilköer.

Vart går Brasilien?

SAO PAULO: Efter ett och ett halvt dygn av samtal i Brasiliens huvudstad Brasilia någon timmas flygtid härifrån har jag i kväll anlänt till denna det södra halvklotets största metropol och landets ekonomiska kraftcentrum.

Mina dagar här i Brasilien syftar till att försöka pulsen på vad detta stora land med sina ca 210 miljoner invånare, och en yta som skulle kunna rymma hela EU, står inför under de kommande åren.

De senaste åren har varit mycket krävande för det alltid lika lovande landet..

Med en utredning som startade vid en biltvätt, och som kommit att få namn efter denna, har det rullats upp ett gigantiskt nätverk av korruption som genomsyrat betydande delar av landets politiska liv och sträckte sig ända upp i presidentpalatset.

Den f d presidenten Lula tillhör ju dem som nu sitter i fängelse, och rättegångarna också mot andra personer på hög nivå fortsätter att rulla.

Och det var inga småsaker det handlade om.

Väskor med hundratals miljoner dollar växlade händer. Kontrakt i offentlig upphandling blev dubbelt så dyra. Personer med kontakter blev plötsligt mångmiljonärer eller t o m miljardärer.

Och att raseriet bland vanliga människor, som dessutom tvingats gå igenom en djup nedgång i ekonomin med stark ökning av arbetslösheten, växte sig starkt är knappast förvånande.

Till dessa utmaningar – raseriet över korruptionen, den kraftiga nedgången i ekonomin – skall så läggas det utbredda våldet i delar av det brasilianska samhället.

Förra året noterades 64.000 mord vilket är en bra bit mer än ett enstaka år i det syriska inbördeskriget. I Rio de Janeiro sätts nu armén in med också stridshelikoptrar på låg höjd över de kända stränderna.

Valet av den påtagligt starkt högerprofilerade Jair Bolsonaro till ny president har också i svenska media setts i samma sammanhang som de högerpopulistiska grupperingarna i Europa eller Donald Trumps seger i USA, men jag tror att det är att missuppfatta utvecklingen.

Den brasilianska utvecklingen har föga att göra med den typ av främlingsfientlighet vi sett i partier i Europa och delvis också i Donald Trumps olika kampanjer, men skall nog i stället i allt väsentligt ses i perspektivet av korruptionsskandalerna och våldsvågen i det brasilianska samhället.

Den f d presidenten Henrique Cardoso, som tillhör dem jag skall träffa i morgon, har skrivit om ”en tsunami av raseri” som svepte genom det brasilianska samhället.

Det tidigare regerande arbetarpartiet, vars sociala framgångar var obestridliga, ansågs ha misslyckats med brottsbekämpningen, och var alldeles tydligt djupt inblandat i den omfattande korruptionen.

Att detta ledde till att man förlorade i trovärdighet var inte så förvånande.

För något decennium såg vi ju hur motsvarande korruptionshärvor rev isär det italienska politiska landskapet.

I denna situation trädde den gamle militären Bolsonaro fram med sitt påtagligt robusta budskap. Han var inte en del av de tidigare misslyckandena, och uppfattades ge raka besked. Att hans retorik ibland var påtagligt brutal var man tydligen i många fall beredd att överse med.

Men nu är valet avgjort, och det handlar det om hur Brasilien faktiskt skall regeras efter det att han tar över i början av det nya året, och där finns betydande frågetecken.

Det politiska systemet, med delstater med stor makt, och med en påtagligt splittrad kongress som i många frågor har den avgörande makten, gör att systemet inte är alldeles enkelt att manövrera.

Traditionellt har det skett genom att presidenten lovat utnämningar till olika grupper i utbyte mot stöd, men denna väg har Bolsonaro avvisat, och i stället gått fram med utnämningar som inte är resultat av uppgörelser med olika grupperingar.

Åtskillig av de utnämningar som gjorts hitintills har nu också mött positiva kommentarer.

Inte minst gäller det på det ekonomiska området där behovet av omedelbara och smärtsamma reformer är mycket påtagligt. Det talas allmänt om ett starkt liberalt team som internationella bedömare förefaller att sätta ett påtagligt plus i kanten för.

Och som justitieminister har nominerats den person som drivit fram hela biltvätt-utredningen med alla dess konsekvenser, och som åtnjuter någonting som närmar sig nationell hjälte-status.

På andra områden reses dock påtagliga frågetecken.

Den nya utrikesminister har tidigare strött olika uttalanden omkring sig som lett till åtskilliga höjda ögonbryn. Och den starka kristna högern i den nya administrationen kommer säkert att sätta viss ytterligare av sin färg på utrikespolitiken.

Och det finns ett ifrågasättande av miljö- och klimatfrågorna som med all rätta ses som starkt oroande. Brasilien med sina enorma regnskogar i Amazonas är inte vilket land som helst i dessa avseenden.

Brasilia med sin modernistiska arkitektur är alltid fascinerande att besöka, och då inte minst utrikesdepartementets byggnad.

Nu var jag också inbjuden att tala om digitala frågor och diplomati på ett öppet möte med dess diplomatakademi. Det blev också ett spännande samtal med den tjänstgörande utrikesministern.

Här i den pulserande metropolen blir det så fortsatta samtal de närmast dagarna.

Nu kommer fokus att ligga mer på näringslivsfrågor – Sao Paulo är ju en Sveriges allra största industristäder – och på Brasiliens plats i världen.

Kris i Kerch. Ryssland trappar upp.

ÖVER SYDATLANTEN: Alldeles uppenbart har Moskva nu beslutat att eskalera sin konflikt med Ukraina, och plötsligt har vi en akut kris i Kerch-sundet som förbinder Svarta Havet med Azovska Sjön och de för den ukrainska ekonomin viktiga hamnarna där.

Detaljerna i gårdagens konfrontation kommer säkert att klarna, men huvuddragen förefaller klara.

Tydligt var dock att Ryssland fysiskt spärrade sundet med ett stort tankfartyg i farleden under den nybyggda bron, och att man därefter gick till anfall mot och bemästrade sig tre ukrainska marinfartyg som avsåg att gå genom sundet till den ukrainska hamnen i Mariupol.

Sundet regleras av ett avtal mellan Ukraina och Ryssland, och i detta stipuleras mycket tydligt om fri genomfart. Och det har inte förändrats av att Ryssland sedermera byggt en bro över sundet för att få en fast förbindelse till Krim.

Det finns broar över såväl Öresund som Store Bält, men rätten till fri passage in och ut ur Östersjön förblir oförändrad.

Det är svårt att se annat än att detta är en kris beslutad i Moskva.

Nyligen införd man mycket hårda ytterligare ekonomiska sanktioner mot Ukraina, och de tolkas då som ett försök att påverka det ukrainska presidentvalet i mars nästa år.

Men hur dessa skulle kunna få några ur Kremls synvinkel positiva effekter har jag svårt att förstå. Traditionellt har de dock en betydande fallenhet för åtgärder som snarast får en effekt motsatt den avsedda.

Nu kan det handla om en kombination av åtgärder för att fortsatt försöka att negativt påverka Ukrainas ekonomi och sådana mer avsedda att visa den machoimage som president Putin möjligen behöver för att bättra på sina fallande opinionssiffror.

Dessa har ju under den senaste tiden försvagats – om än de fortfarande ligger på en respektabel nivå.

I ryska officiella media förefaller man, föga förvånande, att försöka framställa det hela dom någon typ av ukrainsk provokation med stöd av s k hökar i USA.

Ukrainas handlingsmöjligheter i situationen förefaller mycket begränsade. Möjligen kan det finnas de som är frestade att militärt öka trycket mot de ryska enklaverna i Donbas, men det är förvisso inte utan risk.

Det är den internationella faktorn som är avgörande.

I går kväll levererades uttalanden från talesmän för såväl EU som Nato, men det återstår att se om det finns utrymme för mer robust agerande när man vaknat upp lite mer ordentligt.

Och viktigt blir var USA säger.

President Trump siktar till att träffa president Putin i Buenos Aires mot slutet av veckan, och frågan är hur intresserad han är av att slå näven i bordet i denna fråga. Uteslutet är alls heller icke att det är just detta som Kreml räknar med när man nu trappar upp konfrontationen.

Ukraina har nu begärt ett möte med FN:s säkerhetsråd för att diskutera situationen, och det återstår att se hur och när ett sådant kan inkallas.

Jag utgår från att Sverige, på sluttampen av sitt medlemskap i rådet, kommer att vara mycket tydlig i frågan.

Skulle Ryssland trots mer eller mindre tydliga internationella protester de facto lyckas stänga sundet för allt och alla man inte tycker om är det en mycket allvarlig åtgärd och en påtaglig upptrappning av konfrontationen med Ukraina.

Blickar mot Bryssel och Buenos Aires.

STOCKHOLM: Om tumultet inom moderaterna inför Europavalet tänker jag för dagen inte skriva, även om jag förvisso har åsikter i frågan.

Bra för partiet har det – alldeles bortsett från allt annat – förvisso inte varit.

I morgon samlas man i Bryssel för toppmöte för att bekräfta avtalet om utträde med Storbritannien liksom den politiska deklarationen om riktlinjerna för den framtida relationen.

Om avtalet om villkoren för utträde har jag redan skrivit, och i frågan om detta kommet att kunna godkännas av underhuset i London finns för ögonblicket inte så mycket mer att säga.

Den allmänna meningen är att det kommer att bli svårt, men jag skulle tro att osvuret är bäst. Tumult är det hur som helst.

Den politiska deklarationen på 36 sidor kan ses som en förteckning på alla de frågor som måste lösas i det associationsavtal som under de kommande åren skall förhandlas fram mellan EU och Storbritannien.

Något friktionsfritt handelsutbyte som i dag kommer det inte att bli, men exakt hur relationen kommer att bli återstår att se.

Det finns de som tror att det de facto medlemskap i tullunionen som gäller under de år förhandlingarna pågår kommer att förlängas, men skrivningar i deklarationen pekar mer i riktning mot ett avtal i dessa avseenden met liknande det som slutits med Canada.

Men framför allt är det alla andra frågor som kommer att bli besvärliga. Fiskekvoter har t ex en erkänd förmåga att leda till starka känslor, och den frågan är dessutom nu knuten till andra frågor, vilket inte kommer att göra saken lättare.

Formuleringarna om samarbetet i olika utrikes- och säkerhetsfrågor är i princip bra, men hur detta kommer att utformas och hanteras är långt ifrån okomplicerat, och innebär dessutom betydande risker för t ex Sverige.

De närmaste åren blir mycket viktiga i det europeiska samarbetet. Mycket kommer att förändras.

Det spekuleras mycket i nya samarbetskonstellationer, och till dess hör det som kallas Hansa 2.0 och som omfattar såväl de nordeuropeiska länderna som Nederländerna, med betydande drivkraft från det senare landet.

Jag såg att Frankrikes stundtals något arrogante finansminister nu försökt att tillrättavisa sin nederländske kollega om detta samarbete.

Men det är en realitet att det nu sker ett sökande efter nya konstellationer, om än varierande sådana i olika typer av frågor.

Och för Sverige är det viktigt med en aktiv roll i detta arbete under de kommande åren. En regering med tydlig politik och inriktning i dessa frågor skulle i dessa avseenden vara en påtaglig fördel.

Toppmötet i morgon blir av allt att döma en relativt enkel affär. Den återstående tvistefrågan om Gibraltar förefaller gör ögonblicket, på ett eller annat sätt, att ha lagts åt sidan.

Och sedan är det tillbaka till tumultet i London.

En kommande veckan kommer världens blickar att riktas mot Buenos Aires och G20-ländernas toppmöte där.

Mötet i sig är kanske mindre intressant, men viktigt blir framför allt det bilaterala mötet mellan Donald Trump och Xi Jinping. Den prognos för detta jag hade tidigare är fortfarande min bästa gissning, men osvuret är som vanligt bäst.

Möjligen kan osäkerheten på de finansiella marknaderna något ha dämpat den omedelbara äventyrslysten när det gäller handelskrig, men den grundläggande motsättningen kommer att kvarstå.

Vid Rio de la Plata talas också om möte mellan Trump och Putin, och utöver detta kommer tydligen den saudiska mordanklagade kronprinsen att dyka upp och försöka se ut som om ingenting hänt.

Det uttalade i frågan om mordet på Khashoggi som president Trump producerade i tisdags måste nog rubricerar som ett svårslaget lågvattenmärke såväl moraliskt dom politiskt och diplomatiskt. Jag känner stark medkänsla med de amerikanska diplomater som har att försöka förklara sin presidents politik.

Och i Riyadh kan det svårligen uppfattas som annat än grönt ljus för fortsatt äventyrlighet, och den handlar ju inte minst om ett farligt agerande i regionen.

Jag kommer självfallet inte att befinna mig i Buenos Aires, men dock i den delen av världen, under den kommande veckan.

I morgon styr jag kursen mot Brasilien med ett antal dagar av olika engagemang i först huvudstaden Brasilia och därefter den ledande metropolen Sao Paulo.

På tisdag talar jag på diplomatakademin i Brasilia, och därefter såväl på en konferens med German Marshall Fund som vid möten med svenska handelskammaren i Sao Paulo.

Landet står inför stora förändringar med en kontroversiell ny president, samtidigt som Latinamerika i dess helhet också gör det.

Det var några år sedan jag senast var där, så jag ser fram mot en intressant vecka.

Risk för fyra förlorade år.

STOCKHOLM: Det svenska regeringsbildningsdramat fokuseras nu på om Stefan Löfven kan få med sig Jan Björklund och Annie Lööf i en gemensam regering som ger talmannen möjlighet att den 3 december föreslå honom som nygammal statsminister.

Envisa mediauppgifter, vars sanningshalt jag på intet sätt kan bedöma, hävdar att Jan Björklund försöker få med sig sitt parti på att gå med i en nygammal Löfven-regering. Samtidigt har dock Annie Lööf varit mycket tydlig med att hon inte avser att sätta sig i en sådan.

Den sondering som Annie Lööf utförde ville hon själv fokusera på sakfrågorna, vilket nog hade sitt värde, och i den översiktliga redovisning hon lämnade av sina samtal kunde hon konstatera att det i viktiga frågor som arbetsmarknaden och bostadspolitik rådde betydande motsättningar mellan de klassiska blocken.

I detta viktiga konstaterande ligger ju då att en s k blocköverskridande regering med all sannolikhet kommer att vara förhindrad att ta de avgörande steg på dessa områden som så uppenbart behövs.

Sådana är ju också av avgörande betydelse för att den stora integrationsutmaningen under kommande år kan hanteras, och den utmaningen kommer förvisso inte att bli lättare om ekonomin går in i en svagare period, vilket förefaller sannolikt.

På dessa områden är det enligt dessa besked från Annie Lööf bara en alliansförankrad regering som kan ge Sverige de reformer som behövs. På andra områden borde dock i alla fall förutsättningarna för s k blocköverskridande överenskommelser rimligen vara bättre.

Det valresultat som väljarna producerade gav ju knappast de bästa förutsättningarna för den starka regering som Sverige skulle behöva under de kommande åren.

De gångna fyra åren har ju varit långt från imponerande, och de föregående fyra inte heller idealiska.

Och nu finns alldeles påtagligt risken för att landet kommer att gå mot fyra förlorade år när det gäller de avgörande reformer som Sverige behöver.

Men den som lever får se.

Nu blir det samtal och möten i mängder, med ett sannolikt crescendo kring helgen efter den kommande, och därefter vet vi i alla fall lite mera.

Och det händer sannerligen åtskilligt utanför landets gränser också.

Jag återkommer till delar av det senare under dagen.

Diskussioner i moll – och Kina i nytt fokus.

WASHINGTON: En ny dag gryr i den amerikanska huvudstaden, och på morgon-TV kan man i sedvanlig ordning ta del av nya kriser och kontroverser.

Jag landade här tidigt i går, njöt av den vackra hösten, noterade att en och annan juldekoration redan hade kommit upp och hastade mellan olika möten.

Hos vännerna på Washington Post’s ledarredaktion, hos Vita Husets nationella säkerhetsråd om frågor av gemensamt intresse och hos vänner i den diplomatiska världen.

Samtalsämnen saknas det aldrig när man är här.

Sedan gäller det just nu att hålla igång samtalen så att de inte hinner komma fram till de plågsamma frågorna om vad som egentligen händer i Sverige när det gäller regeringsbildning.

På dem har jag nämligen inga rimliga svar.

I dag fortsätter diskussioner här i en grupp som samlats för att med olika perspektiv och erfarenheter bedöma olika aspekter av den globala utvecklingen. Vi började med middag i går kväll, och det blev en konversation som i betydande utsträckning fördes i moll.

Två observationer från olika samtal här kan vara värda att notera speciellt.

Den ena är att de digitala jättarna – Facebook främst av dem – hamnat i mycket påtaglig både finansiell och politisk motvind under de senaste veckorna. Börsen tvivlar på dem, och politiskt reser allt fler allt större frågor kring hur de hanterat den betydelsefulla position som det senaste decenniets utveckling gett dem.

Vad detta kommer att leda till återstår att se.

Deras förmåga att ”återskapa” sig själva genom innovation är betydande, men tveklöst är att de måste bli mer lyhörda för bredare sociala och politiska villkor än vad de tidigare har tenderat att vara. I den digitala tidsålder vi snabbt är på väg in i utgör de i allt högre grad samhällets avgörande infrastruktur i många avseenden.

Den andra är den snabbt förändrade inställningen till Kina.

När vicepresident Pence höll sitt anförande om Kina för ca sex veckor sedan – jag skrev om det då i samband med ett besök i New York – var det åtskilliga i Europa som ville se det som en ytterkantsposition i debatten.

Men så är det inte. Den hårda linjen mot Kina är nu allmänt omfattad, och även om åtskilliga reser frågetecken kring presidentens metoder och taktik, är det påfallande att stödet för stötriktningen i hans politik mot Kina är massivt.

Det innebär inte att det inte finns åtskilliga som hoppas att mötet mellan Donald Trump och Xi Jinping i Buenos Aires senare denna månad skall leda till någon typ av överenskommelse som förhindrar att handelskriget trappas upp ytterligare.

Mitt tips är fortfarande att det leder till någon typ av vapenvila i handelskriget påminnande om den mellan USA och EU i somras, men att den grundläggande motsättningen kvarstår och sannolikt t o m förstärks.

Och hur detta kommer att utvecklas är av uppenbar global betydelse, och jag kommer att ha anledning att återkomma till den frågan under de närmaste veckorna. Inte mist handlar det om hur Kina kommer att reagera och hur dess utveckling kommer att påverkas.

Också från Washingtons horisont tilldrar sig självfallet dramatiken kring Brexit ett visst intresse.

Premiärminister May har åstadkommit vad som är bästa möjliga avtal i värsta möjliga situation, men som det ser ut just nu kommer hon att få svårt att få en majoritet i underhuset med sig, och det spekuleras mycket om vad detta då kan leda till.

Viktigt är dock att ha klart för sig att det ju här bara handlar om hur Storbritannien lämnar EU och om villkoren för den ännu inte närmare tidsbestämda övergångsperiod då ett avtal om den nya relationen skall förhandlas fram.

På söndag träffas EU-ledarna för extra toppmöte, och det viktigaste dokumentär där är den deklaration om den framtida relationen som tydligen nu växt från sju till närmare 20 sidor, och där åtskilligt fortfarande förefaller att vara öppet.

Och det visar med all önskvärd tydlighet att förhandlingarna om det avtalet varesig kommer att bli enkel eller snabb. Fem år talas det inte sällan om.

Nu fortsätter min dag här, men i morgon hoppas jag vara hemma i Stockholm igen.

En region i kris och med kriser.

ABU DHABI: Jag tror att det vid det här laget är för nionde året som ett antal internationella såväl som regionala aktörer och bedömare när det gäller den bredare regionen av Mellersta Östern samlas här för några dygn av informella och öppna diskussioner.

Det har alltid funnits problem och utmaningar att diskutera, men när vi summerade i dag var det svårt att undvika slutsatsen att deras antal och komplexitet nog snarare ökat under åren.

Mycket har stått på agendan.

Vi har lyssnat på och diskuterat med FN-sändebuden i Libyen och Yemen, försökt dyka ner i den konflikt i Syrien som nu är inne i sitt åttonde år, hört FN-ambassadörer från ledande länder lägga ut texten, dykt ner i pessimismen om situationen mellan Israel och Palestina och cirklat runt alla olika utmaningar när det gäller relationen till Iran.

Men det finns också ämnen som behandlats mer försiktigt.

Några mer prominenta deltagare från Saudiarabien fanns inte med i år, de hade ställt in, och även om frågor ställdes om mordet på Khashoggi och vad detta kommer att innebära är det ett ämne man här helst undviker. Och samma sak gällde konflikten med Qatar, som detta år förbigicks helt.

Men mordet kommer att få konsekvenser. Uppenbart är att Vita Huset vill bevara sin strategiska relation till Riyadh, men ofrånkomligt är att även den kommer att påverkas.

Trump-administrationens fredsplan för Palestina har ännu inte sett dagens ljus, och nu är det väl sannolikt att nyval i Israel kommer att skjuta upp den ytterligare.

Dess tanke var nog att säkra israeliska intressen genom att få Saudiarabien att ge sitt godkännande till planen i utbyte mot en indirekt allians riktad mot Iran. Det förefaller forfarande vara tanken, men Riyadhs manöverutrymme har nog krympts ner en hel del också i detta avseende.

Relationerna till Iran dominerade min dag i Paris tidigare denna vecka, men här var perspektivet i den frågan av naturliga skäl något annorlunda.

Företrädare för administrationen i Washington lade ut texten om sina strävanden, men utan invändningar, framför allt från de närvarande europeiska rösterna, blev det inte.

Och också här i regionen noterar jag att man hoppas på att det längre fram skall komma till någon typ av nya förhandlingar. Men om det är realistiskt alls ligger det säkert en bra bit fram.

Förr eller senare måste dock, enligt min mening, frågan om någon typ av arkitektur för regional säkerhet komma upp på agendan. Kanske finns här ett ämne för en mer strategiskt inriktad europeisk politik i denna region – det amerikanska tänkandet kommer nog inte hellre längre fram att komma in i dessa banor.

Just nu handlar mycket om konkret krishantering.

Konferensen i Palermo försökte ge nytt stöd till ansträngningarna i Libyen, men bilden är långt ifrån ljus. Det talas fortfarande om val, men dessa skjuts framåt, de tekniska förutsättningarna finns fortfarande inte och åtskilliga i landets politiska och militära strukturer är nog rätt nöjda med dagens situation.

Vissa paralleller finns med Jemen. Här håller krigsekonomin på att föra landet in i världens allvarligaste humanitära katastrof, men samtidigt finns det de som med vapen gör stora förtjänster på denna ekonomi.

Efter två misslyckade försök i Genève och ett i Kuwait är förhoppningen nu att samtal i Sverige skall kunna leda fram till ett ramverk för ett övergångsarrangemang som kan leda till fred. Men risken är att förnyade strider kring hamnstaden Hudayda kommer att lägga nya hinder i vägen.

Men även om så inte sker är utmaningarna enorma. Risken för att allt faller ner i ett nytt Somalia eller Libyen är alls icke obetydlig.

I hela detta vidare område finns dessa öppna konflikter, men också sköra stater med sviktande legitimitet, liksom större och klassiska nationer med avgörande utmaningar framför sig. Iran och Egypten kan tjäna som exempel på den senare kategorin.

Och vad jag ständigt framhåller är att långsiktig diplomati måste försöka att reducera konflikter och spänningar mellan regionens stater för att nödvändig energi kan fokuseras på den nödvändigs inte omvandling av dem utan viljan långsiktig stabilitet inte kommer att vara möjlig.

Saudiarabien är ett gott exempel på detta. Den vision 2030 man djärvt lanserade visade vad som måste göras, men utrikespolitisk äventyrlighet och inre repression riskerar nu att skapa en situation där utvecklingen i detta avseende riskerar att i stället gå baklänges.

Och delvis samma sak kan självfallet sägas om Iran. Här finns risken för att hård konfrontation från omvärlden leder till hård konfrontation såväl med omvärlden som med ett samhälle som vill och behöver förändring.

Som vanligt har det varit intressanta dagar.

Och i natt bär det för min del vidare till Washington. Tidigt måndag morgon lokal tid beräknas jag landa där.

Snabbt om 585 sidor Brexit.

PARIS: Den avgörande nyheten dessa dagar – med all respekt för vårt inhemska spektakel – är utan tvekan överenskommelsen i går om de omedelbara villkor under vilka Storbritannien avser lämna EU den 29 mars nästa år.

Det handlar omedelbart om en avtalstext på 585 sidor som reglerar tiden i första hand fram till december 2020 och om en politisk deklaration på sex sidor om vissa riktlinjer för tiden efter det att den s k övergångsperioden avslutats.

Om dessa texter och vad de innebär kommer det att talas åtskilligt de närmaste dagarna,och i dag närmast i underhuset i London och i Europaparlamentet i Strasbourg.

Detaljens är många, men försöker man att se skogen snarare än mängden av träd, är innebörden att Storbritannien under denna inledande period lämnar alla EU:s institutioner men kvarstår i dess tullunion och därmed också i huvuddelen av de olika förpliktelser som samarbetet innebär.

Från ekonomisk utgångspunkt är detta en förstklassig övning i skadebegränsning som i detta avseende väl är ungefär så bra som det är möjligt att åstadkomma.

Från politisk utgångspunkt är det självfallet en lite mer besvärlig operation. Och då uttrycket jag mig försiktigt.

Den militanta oppositionen i det konservativa partiet i Storbritannien rasar och säger att detta innebär att landet blir en ”vassalstat” till EU och att man alls inte lämnar på det sätt de säger att man lovat.

Och i sak har de förvisso betydande poänger i detta.

Man förblir i tullunionen och man förblir till stora delar i EU:s regelverk, men man förlorar inflytandet över dessa, och någon när det gäller tullar självständig handelspolitik blir inte heller möjlig.

Något reellt alternativ till denna överenskommelse torde knappast finnas, men det politiska tumultet i Storbritannien kommer alldeles säkert att bli betydande. Inom EU kommer processen att bli smidigare.

Viktigt att komma ihåg är att det som därefter måste ske efter det att an med denna överenskommelse lämnar är att förhandla fram en överenskommelse om relationen efter denna inledande s k övergångsperiod.

Och här är osäkerheten fortfarande betydande, även om man i en politisk deklaration kommer att komma överens om vissa riktlinjer.

Sannolikheten för att man skulle lyckas att förhandla fram en sådan överenskommelse under de närmaste två åren bedöms av de flesta som utomordentligt liten.

Med all sannolikhet kommer det att vara nödvändigt att förlänga den s k övergångsperioden, och det då kan handla om åtskilliga år.

En detalj som säkert kommer att spela en roll i den politiska debatten är att Storbritannien inte har rätt att ensidigt lämna tullunionen. Avtalet säger att ett sådant beslut måste fattas gemensamt.

Så ser det ut – och till det politiska tumultet kommer det att finnas anledning att återkomma. I Storbritannien kommer nog allt fler att fråga sig vilken som egentligen är vitsen med att lämna EU om det mest innebär att man förlorar inflytande. Och den frågan har betydande kraft.

Den omedelbara processen inom EU fokuseras nu på den politiska deklarationen om de framtida relationerna. Den kommer att slutförhandlas mellan medlemsstaterna under den kommande veckan och kommer i den form den då får att godkännas vid ett extra toppmöte lördagen därefter den 25 november.

Avtalet om villkoren för utträde måste sedan godkännas av såväl Europaparlamentet som det brittiska underhuset.

Själv fortsätter jag under dagen här i Paris diskussioner om utvecklingen i relationerna till Iran i ljuset av den politiska utvecklingen i såväl Teheran som Washington. Och det handlar självfallet om stabiliteten i hela den bredare region som Iran är en del av.

Och i kväll fortsätter jag till just den regionen och landar i morgon bitti i Förenade Arabemiraten.

Skall borgerliga partier fälla en borgerlig regering?

STOCKHOLM: Blir denna vecka historisk genom att borgerliga partier röstar mot en borgerlig regering?

Och vart leder i så fall utvecklingen därefter?

Den som lever får se, brukar det heta, men i dagsläget tyder det mesta på att centen och liberalerna inte vill ingå i en alliansregering i minoritet och att de dessutom kommer att rösta mot en alliansregering med de partier som vill.

Om de har några andra realistiska regeringsalternativ, någorlunda relaterade till vad de sade väljarna före valet, så är detta åtminstone för mig hitintills alldeles okänt.

Politik handlar om att vilja och att välja.

Det parlamentariska läget är förvisso inte enkelt, men det är det läge som väljarna gett oss, och då handlar ansvarstagande politik om att göra det bästa möjliga för att få igenom den politik man anser bäst för landet.

Föreställningen att en sådan regering skulle sitta i knäet på SD saknar verklighetsförankring.

Den regering jag en gång ledde i ett parlamentariskt läge som i vissa avseenden var än mer besvärligt satt inte i knäet på Ny Demokrati.

Vi lade våra förslag och argumenterade för dem i riksdagen. När socialdemokraterna och Ny Demokrati i ett kritiskt läge gick samman sade jag omedelbart att vi var beredda att gå till nyval och ordningen återställdes därmed.

Lätt var det inte alltid, och idealisk var situationen förvisso inte.

Men vi sprang inte bort från det politiska ansvarstagandet, och vi gjorde nytta för Sverige genom den politik vi förde.

Jag ser ingen anledning till att detta inte skulle vara möjligt i dagens läge också.

Vi får se hur de närmaste dygnen gestaltar sig.

På den lite vidare scenen denna vecka kan noteras fredsansträngningar i såväl Libyen som Afghanistan.

I dag försöker den italienska regeringen samla de olika libyska aktörerna till en internationell fredskonferens i Palermo.

Om detta kommer att lyckas är nog fortfarande oklart. Den starke mannen i Benghazi sade i går att han inte skulle komma, vilket föranledde den italienske premiärministern att rusa dit och försöka förhandla villkor för hans närvaro.

Sedan en motsvarande konferens som Frankrike ordnade i slutet av våren har man inriktar de internationella ansträngningarna på att lösa upp knutar i Libyen genom att ordna val.

Många bedömare sätter starka frågetecken för den strategin.

Problemen i landet är många, men ett är att olika internationella aktörer drar åt olika håll. Också inom EU har spänningen varit påtaglig mellan Paris och Rom, och i arabvärlden har såväl Emiraten som Egypten aktivt undergrävt inte minst FN:s ansträngningar.

Vi får se vad Palermo möjligen kan producera.

Till Afghanistan kan det finnas skäl att återkomna. Det sker nu de särklassigt allvarligaste försöken att få till stånd en fredsuppgörelse sedan 2001.

I motsats till tidigare tillfällen finns en enighet i frågan mellan olika amerikanska aktörer, och därtill kommer aktiva insatser från just nu inte minst Moskva. Det författas åtskilliga papper, och diplomatin är intensiv.

För min del inleds denna vecka hemma, men sedan bär det iväg igen.

På onsdag kväll och torsdag samlar ECFR olika aktörer och bedömare i Paris för att diskutera den internationella politiken i fallet Iran, och därifrån fortsätter jag till Förenade Arabemiraten för några dygn med olika aktörer i och bedömare av den volatila regionen, och därifrån bär det sedan vidare till Washington för ett nytt kort besök där.

Lite om Trump och hans värld.

SANTA MONICA: I Florida och Arizona räknas fortfarande efter tisdagens senatsval där, men annars håller den amerikanska politiken på att återgå till sin sedvanliga konfrontation.

President Trump befinner sig i Paris för att delta i minnesfirandet 100 år efter vapenvilan i det första världskriget tillsammans med ett 60-tal andra stats- och regeringschefer, Rysslands Vladimir Putin bland dem.

Och president Macrons avsikt är alldeles uppenbart att med detta påminna om de grundläggande frågor om fred och krig som förblir viktiga, och det inte minst i en tid av ökad nationalism och ökade motsättningar.

Om det budskapet kommer att uppfattas av hans gäst från USA är väl mer tveksamt, men man kan ju hoppas att åtminstone delar av budskapet når fram till den allmänna opinionen i Europas olika länder.

Något bilateralt möte mellan Trump och Putin blir det inte i Paris, även om det förvisso finns saker att tala om, utan det har nu skjutits upp till G20-toppmötet i Buenos Aires alldeles i slutet av denna månad.

Men det viktigaste mötet där blir med all sannolikhet mötet mellan Trump och Kinas ledare Xi Jinping. Och frågan är att det kommer att leda till en vapenvila i det eskalerande handelskriget mellan de två länderna, eller att konfrontationen kommer att trappas upp med ytterligare höjda amerikanska tullar.

Oron för konsekvenserna av en sådan utveckling börjar försiktigt skönjas på börserna här, och i Kina samverkar olika faktorer till att de påverkats högst väsentligt. Mycket hänger på mötet i Buenos Aires.

Mycket tyder på motsättningarna i kretsen kring presidenten i dessa frågor lett till att det ännu inte finns en klar linje.

I går uttalade sig utrikesminister Pompeo positivt om de samtal han haft i Washington med den kinesiska utrikes- och försvarsledningen, men samtidigt gick presidentens handelsrådgivare Navarro till öppet angrepp på de företrädare för näringslivet som vill tro på en positiv utgång av samtalen.

Mitt tips är att det kommer att landa någonstans däremellan. President Trump kommer att säga att Xi Jinping är en stor och nära vän, ett antal processer för att sortera ut frågor kommer att sättas upp, nya tullhöjningar skjuts upp men det mesta kommer att förbli olöst.

Den amerikanska Kina-politiken har tydlig förändrats, och det skall sägas att detta är en utveckling som har ett betydande stöd här och som inleddes redan innan Trump tågade in i Vita Huset men som fått ny skärpa de senaste månaderna.

I Peking har man nu sannolikt kommit fram till slutsatsen att denna förändring är långsiktig, och alldeles säkert pågår det en diskussion om vilka konkreta politiska slutsatser det skall leda till.

Rent ekonomiskt understryker nu den kinesiska ledningen att man fortsätter att öppna upp sin ekonomi. Xi Jinping höll stort tal på den stora handelsmässan i Shanghai, och det förmedlades dessutom till amerikansk publik i helsidesannonser i ledande tidningar.

Och detta sammanfaller ju internt i Kina med att man nu erinrar om att det denna höst är 40 år sedan rodret lades om och man beslutade att steg för steg öppna upp Kina mot omvärlden. Det kommer att talas mycket om detta.

Men ingenting av detta förändrar att det är tydligt att relationen mellan USA och Kina nu gått in i en tydligare fas av strategisk rivalitet, och att detta kommer att påverka politiken på många områden.

Även utvecklingen i Nordkorea kommer självfallet in i det sammanhanget.

Dialogen med Pyongyang har i allt väsentligt avstannat, och det är tydligt att regimen där kommer att bromsa framsteg så länge man inte får några lättnader i den amerikanska politiken av maximala sanktioner.

En viss förändring av den amerikanska attityden torde vara på gång, men sannolikt otillräcklig för att få frågorna att röra sig framåt. Tills vidare får Washington böja sig med att det i alla fall inte sker ytterligare tester av kärnvapen eller långräckviddiga missiler.

I en annan del av världen har nu striderna kring hamnstaden Houdeida i Jemen, som är av alldeles avgörande betydelse för humanitär hjälp, trappats upp. De talas om intensifierade saudiska flyganfall.

En tolkning av detta är att det är möjligheten av att FN-medlaren Griffiths lyckas få ihop samtal, och att USA nu för första gången tydligt kräver en vapenvila, som nu lett till att man försöker skaffa sig positioner inför samtal och möjlig vapenvila.

Det mönster är inte obekant från situationer som denna, men det finns också en betydande rusk för att upptrappade strider som dessa leder till att freden blir mer avlägsen.

Mycket tyder dock på att det amerikanska tålamodet med den saudiska politiken i detta avseende börjar att rinna ut, och det är förvisso hög tid.

För mig har det varit styrelsesammanträde med RAND Corporation här, men i anslutning till det hade vi också videokonferens i går mellan kontoren här och i Washington för att gå igenom olika delar av den internationella utvecklingen. Inte minst handlade detta om utvecklingen i Europa och vårt närmaste närområde.

Men nu vänder jag hemåt igen.

Här lyser solen och allt fler åker runt på de elscooters som har blivit påtagligt populära. När jag blickar bort mot Malibu verkar gårdagens stora bränder ha lagt sig något, men i media rapporteras om de betydande skadorna såväl av den branden som den i norra Kalifornien.

I morgon förväntas jag vara tillbaka i Stockholm igen.

Så vad händer i november 2020?

SANTA MONICA: För omvärlden handlar resultatet av det amerikanska mellanårsvalet mindre om vad detta innebär för USA:s politik under de närmaste två åren än vad det säger om möjligheten för Donald Trump att bli återvald för ännu en fyraårsperiod 2020.

Det innebär förvisso inte att det som händer omedelbart saknar intresse, men när det gäller USA:s internationella agerande är presidentens konstitutionella ställning så stark att demokraternas övertagande av majoriteten i representanthuset i detta avseende inte ändrar situationen på något mer markant sätt.

Mer betydelsefullt är om det kommer att ske ytterligare personella förändringar av betydelse. Inte minst i Europa ses försvarsminister Mattis som en stabiliserande kraft, och skulle rykten om att han skall lämna visa sig vara sanna kommer det tveklöst att utlösa oro.

I media här saknas inte försök att dra slutsatser av tisdagens val gör vad som kan hända 2020, men någon entydig slutsats finns knappast.

Många demokrater hade nog hoppats att resultatet skulle bli än bättre, men det var nog så att presidentens retorik när han sade att han levererade resultat medan de mest levererade raseri fick ett visst genomslag. Och ekonomin går som sagt mycket bra just nu.

Men fortsättningen är vad som avgör.

Sannolikt kommer nu Nansi Pelosi tillbaka som representanthusets talman, men med sin relativt radikala agenda lyckas hon faktiskt var mindre populär än t o m presidenten.

Och blir det demokratiska agerandet med olika undersökningar och förhör överdrivet konfrontatoriskt riskerar det att snarare spela presidenten i händerna. Skulle man börja tala riksrätt skulle så alldeles definitivt bli fallet.

Avgörande för demokraterna blir nu att få fram en krets av personer ur vilken en person som med trovärdighet och kraft kan utmana president Trump i valet i november 2020 kan träda fram.

Och för det har man väl ungefär ett år på sig. En vecka kan vara en lång tid i politiken, brukar man säga, men ett år är i dessa hänseenden inte alltför länge.

Skulle demokraterna lyckas undvika fallgroparna, och få fram en rimlig kandidat, borde deras möjligheter dock vara goda. Det är dock två viktiga reservationer.

På den republikanska sidan är det tydligt att Donald Trump nu erövrat det parti där för tre år sidan knappast någon i mer eller mindre ledande ställning ville veta av honom.

Och han mobiliserar aggressivt dess nya bas. Mindre urban, något mindre utbildad, något äldre.

Men han vidgar den inte och han förlorar på marginalen. Trenderna är inte positiva.

För två år sedan var det Hillary Clinton och demokraterna som förlorade valet i högre grad än vad det var Donald Trump och republikanerna som vann det.

Och möjligheten för att det mönstret kommer att upprepas kan alls inte uteslutas.

Vägen fram till 2020, och den inleddes i går, kommer att avgöra hur det går 2020. Och mycket i den kommande internationella utvecklingen är beroende av det.

Ökad polarisering i USA sannolik.

SANTA MONICA: En sak är alldeles tydlig efter mellanårsvalet här i USA – polariseringen och konfrontationen i den amerikanska politiken riskerar att öka än mer.

President Trump höll efter valresultatet en presskonferens där han gjorde klart att försök från demokraternas sida att utnyttja sin majoritet i representanthuset till olika typer av undersökningar riktade mot honom kommer att ses som en krigsförklaring och besvaras som sådan.

Att detta kommer att avskräcka demokraterna är fick höggradigt osannolikt.

Och när presidenten därefter avskedade justitieministern Jeff Sessions uppfattades detta som ett försök att kontrollera den s k Mueller-utredningen eller t o m att lägga ner den helt sågs detta av åtskilliga just som en krigsförklaring.

Själva valresultatet har i media nu på kvällen närmast kommit i skymundan av detta drama.

Demokraterna erövrade, som väntat, kontrollen över representanthuset, och republikanerna bibehöll, som väntat, sin kontroll över senaten.

Och det innebär ju att den unika situation som rått de senaste åren, med ett parti kontrollerande såväl Vita Huset som kongressens bägge kamrar, nu är över. Och med stor sannolikhet innebär det att möjligheten att få igenom större beslut under de kommande två åren sannolikt kommer att vara begränsade.

Valresultatet kunde ha varit än värre för republikanerna, men borde egentligen ha varit betydlig bättre.

Och det säger jag mot bakgrund av att den amerikanska ekonomin nu går påtagligt bra, även om de senaste månadernas försvagning på börden möjligen är ett förebud om att toppen närmar sig.

Men med en sådan ekonomisk utveckling borde det regerande parti egentligen haft ett bättre resultat. Så blev det inte. Men inte heller blev den det jordskred för den demokratiska oppositionen som delar av denna nog hade hoppats på.

Nu ligger fokus naturligt nog på presidentvalet i november 2020, och redan nästa år kommer det kommande valet sannolikt att dominera den politiska scenen här. Och uppenbart är att Trump tänker ställa upp, slåss och vinna.

Hur förutsättningarna för det ser ut ger möjligen de många valresultaten härifrån viss insikt i.

Så jag får återkomma när svallvågorna av avskedandet av Sessions lagt sig något och analyser av de olika valresultaten börjar att strömma in.

Om också val i USA och osäkerheter i Europa.

ARLANDA: Fortfarande är det en relativt mild och angenäm november, men molnen ligger påtagligt lågt här ute vid Arlanda och landskapet försvinner i ett allt gråare dis.

Nyheterna domineras av resultaten av de olika valen i USA.

Som det ser ut nu förefaller det mig att ha gått ungefär som de olika instituten förespråkat, men möjligen marginellt bättre för republikanerna.

Men jag avvaktar med vidare kommentarer.

Just nu väntar jag på att mitt plan skall lyfta mot Los Angeles, och när jag väl är framme där kommer allt att vara sluträknat och de möjligen mer intressanta kommentarerna börja infinna sig.

Och då får jag återkomma därifrån.

Regeringsprocessen här hemma avstår jag i dag från vidare kommentarer till.

Vi går mot en statsministeromröstning sannolikt på onsdag nästa vecka. Därefter – på det ena eller det andra sättet – är vi inne i ett helt nytt skede och det finns anledning att tänka efter mycket noga hur alternativen då ser ut.

I går träffades EU:s finansministrar i Bryssel, och Sverige tillhörde de länder som satte stopp för kommissionens av främst Frankrike starkt understödda förslag att lägga en särskild omsättningsskatt på större företag i den digitala sektorn.

Och det gjorde vi alldeles rätt i.

På sikt är det ingen tvekan om att det finns anledning att diskutera hur framväxten av den digitala ekonomin kommer att påverka skattebaser och leda till nödvändigheten av att anpassa skattesystemet.

Så har det varit förr när det gäller stora ekonomiska systemskiften. Och inom ramen för OECD har också inletts en diskussion kring detta med målet om nå fram till en bred global konsensus.

Där är vi dock inte än, och att EU i någon slags halvamerikanskt nit då skulle springa i förväg med ett förslag som sannolikt främst skulle missgynna europeiska företag i den hårdnande globala konkurrensen förefaller mindre väl betänkt.

Tanken var att lägga skatt på omsättning snarare än på vinst. Det säger sig självt att det främst drabbar företag i ett inledande expansionsskede. Det tar ju ofta tid innan företag i denna sektor börjar uppvisa rejäla vinster.

Nu stoppades förslaget, och även om diskussionen förvisso kommer och bör fortsätta, bör EU nu koncentrera sig på att medverka i den globala diskussionen kring vägar framåt.

Förr eller senare kommer alla att ha ett intresse av detta.

Men diskussionen visar åter betydelsen av de europeiska och globala processerna för vår egen utveckling. Nu kunde vår s k övergångsregering agera i Bryssel med stöd av en bred politisk enighet hemma i frågan, men i övrigt är ju risken att vi håller på att tappa mark.

Finland har nu undertecknat avtalet om att gå med i den s k europeiska interventionsstyrka som Frankrike tagit initiativ till, medan Sverige tvekat och tövat och hamnat mer eller mindre hopplöst på efterkälken.

Det finns flera skäl till att detta är ett viktigt initiativ, inte minst därför att det också inkluderar Storbritannien.

Och i dessa tider av tragisk och kaotisk Brexit har vi ett mycket stort intresse av att bibehålla Storbritannien i varje struktur och samarbete relaterat till den europeiska säkerheten.

Det är ett entydigt svenskt intresse – men vi verkar saknar förmågan att formulera svensk politik. Den aktuella situationen försvårar självfallet, men denna tvekan och tövan fanns där också tidigare.

Men nu är det Santa Monica borta i USA som väntar på mig.

Där ligger huvudkontoret för den stora tankesmedjan och forskningsinstitutet RAND, i vars styrelse jag som enda utlänning sedan ett antal år tillbaka ingår.

Och i kväll inleds vårt styrelsesammanträde med informell middag vid randen av Stilla Havet.

Inför viktig vecka.

STOCKHOLM: För min del har den vecka i allt väsentligt varit en angenäm vecka hör hemma i Stockholm. Sådant skadar förvisso inte.

Efter den gångna veckans försök till gruppterapi är det i morgon dags för att låta försöken att bilda regering övergå i skarpt läge. Nu måste talmannen lägga förslag, och riksdagens partier måste i votering visa allvar.

Någon annan väg finns inte.

Vad detta kommer att resultera i finns det i skrivande stund inga garantier för.

Jag förblir av uppfattningen att det rimligaste vore att först pröva förslaget om Ulf Kristersson som statsminister i en alliansregering först.

En sådan skulle, enligt min mening, ha de klart bästa förutsättningarna att leverera den politik Sverige behöver.

Om det förslaget i en votering stoppas eller tolereras av Sverigedemokraterna kan vi inte veta säkert förrän voteringen sker. Och det skulle förvisso se underligt ut om centen och/eller liberalerna inte ens ville gå fram och testa denna möjlighet.

Skulle de inte vara med på att gå fram med det förslaget bör talmannen lägga ett annat förslag. Rimligen bör han då lägga fram Stefan Löfven trots det att det torde vara så gott som säkert att det fälls.

Och därefter börjar det i så fall bli riktigt skarpt – och då får vi återkomma till det.

Nyvalet är i slutändan en möjlighet, men ingenting talar i dagsläget för att ett sådant skulle förändra det grundläggande parlamentariska läget. Mandat skulle förskjutas, hit eller dit, men problemet skulle bestå.

Så det blir en intressant vecka.

I Norge avgjordes i fredags en långdragen regeringsdramatik när landsmötet i lilla Kristeligt Folkparti med röstsiffrorna 98 mot 90 röstade ned partiordförandens förslag att fälla den borgerliga regeringen Solberg och gå över till att stödja en röd regering.

Nu väntar i stället förhandlingar om att utvidga regeringen Solberg, och vad som händer i Arbeiderpartiet, där besvikelsen struligt nog är stor, återstår att se.

Norge är ju samtidigt skådeplatsen för den stora Nato-övningen Trident Juncture med betydande också svenskt och finskt deltagande.

Den svenska andra brigadstaben leder just nu svenska och finska förband i fördröjningsstrider i mellersta Norge, och F21 och Luleå flygplats har ju närmast förvandlats till en amerikansk flygbas. Dess Gripen-flygplan som är en del av övningen är i stället baserade i Bodö i Norge.

Här hemma var det stor uppmärksamhet kring förra årets stora Aurora-övningen, men här handlar det om någonting som i alla avseenden är betydligt större.

På den internationella scenen ligger uppmärksamheten under de kommande dagarna dels på ikraftträdandet av de amerikanska sanktionerna mot Iran och dels på det amerikanska mellanårsvalet på tisdag och dess konsekvenser.

Att USA lämnat det viktiga nukleära avtalet med Iran är ett elände, men än så länge förefaller det som om Iran fortfarande respekterar det fullt ut, vilket är viktigt. Vart de nya sanktionerna egentligen syftar är långt ifrån klart – en sammanhängande och logisk Iran-politik saknas så gott som helt från amerikansk sida.

Sanktionerna nu riktar sig i allt väsentligt mot europeiska företag och mot EU:s rätt och möjlighet att själv besluta om sin utrikespolitiska linje. Det gör dem än mer oacceptabla.

Mellanårsvalet har jag skrivit om i samband med ett av mina besök i USA under de senaste månaderna, och för ögonblicket är det knappast så mycket att tillägga i den delen.

Själv är jag kvar här några dagar till, men på onsdag landar jag i USA och kommer att vara där några dagar, vilket ger anledning att återkomna med reflektioner om valets konsekvenser från den amerikanska västkustens perspektiv,

Samtidigt är det i Helsingfors kongress med det europeiska Folkpartiet EPP inför de viktiga Europaparlamentsvalen i maj.

Utan att ha vela gå med på en öppen debatt mellan de två kandidaterna till partiets toppkandidatposition Alexander Stubb och Manfred Weber kommer man säkert att ha sytt ihop en majoritet för den senare. Så mycket av genuin öppenhet handlar det knappast om.

Var detta i slutändan kommer att betyda återstår att se.

EPP-kongressen blir dessutom Angela Merkels sista framträdande i detta forum i egenskap av partiledare för CDU, och hennes budskap kommer att bli viktigt. Dynamiken och dramatiken mellan henne och Ungerns premiärminister Victor Orban blir med all sannolikhet kongressens kärna.

Hur sedan politiken utvecklas i Berlin återstår att se.

Vad jag skrivit om tidigare – kollaps för SPD, stillastående för AfD och tydlig uppgång för de Gröna – har sedan dess förstärkts ytterligare.

Och i opinionsundersökningarna om ny CDU-ledare har Friedrich Merz intagit en tidig ledning. Jag känner honom rimligt väl från tidigare år, vi har stött på varandra då och då också sedan dess, och han är utan tvekan en mycket kapabel politiker.

Men oskrivet är bäst. Det återstår mer än en månad till det avgörandet. Mycket kommer att hända.

Just nu är den intressantaste frågan dock om Sverige skall få en ny regering.