Washington spekulerar om sig själv.

17 september 2018

WASHINGTON: Världen finns förvisso där ute, men i denna högpolitiserade stad i dessa polariserade tider handlar det mesta ändå om Washington och om makten här. Kriserna avlöser varandra.

Om jag bortser från den senaste kring utnämningen till Högsta Domstolen är det nu upptakten till de s k mellanårsvalen till representanthuset och delar av senaten den 6 november som gäller. I högre utsträckning än vanligt har de alla förutsättningar att bli en folkomröstning om presidenten.

Den konventionella visheten här just nu är att demokraterna kommer att ta över majoriteten i representanthuset, och även om det är mindre sannolikt är det inte helt uteslutet att de får en majoritet i senaten också.

Men mycket kan hända.

Trump kampanjar nu intensivt på temat att vinner demokraterna kommer immigranter att välla in över landet och allt kommer att förlamas av en orättfärdig riksrättsprocess. Och alldeles utan effekt skulle jag inte tro att det budskapet kommer att vara.

Än viktigare blir självfallet vad som händer efter valet, och om det blir som man nu utgår från innebär det ju att möjligheterna till beslutsfattande under de återstående två åren av Donald Trumps första mandatperiod blir mycket begränsade.

På frågan om demokraterna i en sådan situation kommer att inleda ett riksrättsförfarande mot presidenten får jag olika svar av insatta politiska bedömare, men enighet råder i alla fall om att sannolikheten för det har ökat under den senaste tiden.

Själv har jag svårt att se att ett sådant förfarande kan åstadkomma så värst mycket mer än ytterligare fördjupad polarisering, och snarare öka än minska sannolikheten för att Donald Trump kan säkra en andra mandatperiod.

Den amerikanska ekonomin växer nu starkt, och presidenten tar självfallet äran av det. Och hans avregleringar har säkert på marginalen hjälpt, samtidigt som det är ofrånkomligt att de stora underskotten i budgeten kortsiktigt har fungerar som en betydande ytterligare stimulans.

Slående är dock hur frågor om underskott och statsskuld, som tidigare var centrala i den politiska diskussionen här, så gott som helt försvunnit. Men förr eller senare kommer de att återkomma – underskott och skulder av de storleksordningar vi nu börjar att se här gör sig alltid förr eller senare påminda.

Årets budgetunderskott uppskattas till storleksordningen 8.000 miljarder kr.

I media dessa dagar spekuleras om att presidenten skall besluta om nya omfattande tullar mot Kina, och uppenbart är att detta är en fråga där presidenten själv är i hög grad pådrivande.

Och detta är oroande. Hitintills har tullar och oro för handelskrig inte påverkat de globala siffrorna för handel och tillväxt nämnvärt, men ju mer detta trappas upp ju närmare kommer vi den punkt där det faktiskt riskerar att ske.

Det som det nu spekuleras om är ett beslut om en 10% tull på närmare hälften av den samlade kinesiska exporten till USA, och det är i så fall det en mycket kraftig och allvarlig åtgärd. Att det i så fall kommer någon typ av kinesisk motåtgärd är ofrånkomligt.

Det börjar bli farligt.

Med Canada finns fortfarande ingen överenskommelse, och med EU är det bara att hoppas att den vapenvila man kom överens om i juli kommer att hålla.

Avgörande blir hur Vita Huset agerar när det gäller den bisarra tanken att förklara att EU:s export av bilar till USA är ett hot mot landets säkerhet och då kraftigt öka tullar på denna.

Annars är det värt att notera att USA riskerar att marginaliseras i viktiga utrikespolitiska frågor.

I dag besöker Turkiets president Erdogan president Putin i Sochi för att diskutera utvecklingen i Syrien, och då specifikt Idlib. Turkiet vill förhindra en humanitär katastrof, medan Putin vill bli av med den sista betydande oppositionsenklaven i Syrien.

Den amerikanska rollen i denna konflikt är numera mer begränsad.

Och i morgon inleder Sydkoreas president ett tre dagars besök i Nordkorea för att diskutera ett utökat samarbete mellan de bägge länderna. Och även om den offentliga nordkoreanska profilen sänkts tydligt förefaller man här i staden ha uppfattningen att det nordkoreanska kärnvapenprogrammet fortsätter.

För 25 år sedan i dessa dagar undertecknades det s k Oslo-avtalet om en fredsprocess mellan Israel och Palestina på gräsmattan utanför Vita Huset. Av den blev det dessvärre inte så mycket, och nu verkar Vita Huset ha förlorat ens intresse för en sådan.

I övermorgon kommer dock Polens president Duda till Vita Huset för att försöka få ett utökat amerikanskt militärt engagemang i sitt land, och det blir intressant att se hur de försöken utfaller.

För mig är det denna gång ett kort besök här. Redan i morgon sätter jag mig på planet hem igen.

Men det kommer att bli ett antal ytterligare besök på denna sida av Atlanten under de närmaste månaderna


Inför ett avgörande år i Ukraina.

15 september 2018

KIEV: Få saker är viktigare när det gäller Europas framtida säkerhet än den långsiktiga utvecklingen av och stabiliteten för Ukraina.

Och det har självfallet med Rysslands framtida utveckling att göra. Skulle ryska försök att destabilisera Ukraina och successivt åter lägga landet under Moskvas kontroll lyckas skulle detta mycket väl kunna stimulera fortsatta ryska ansträngningar att återupprätta ett imperium som vissa av dem anser att man orättfärdigt har förlorat.

Våren 2014 befann sig Ukraina mycket nära militär, politisk och finansiell kollaps efter den ryska aggressionen, sammanbrottet för Yanukovich-regimen i Kiev och en massivt missköt ekonomi.

Presidentvalet i maj, där Pero Poroshenko fick brett stöd från landet i dess helhet, blev en vändpunkt. Och därefter pressades de ryska försöken att bryta sönder landet successivt tillbaka. I augusti tvingades president Putin skicka in reguljära bataljonsstridsgrupper i landet för att rädda vad som räddas kunde, och i september kom det till en vapenvila framförhandlad i Minsk.

Men viktigt var också massivt finansiellt och politiskt stöd från framför allt EU. Det var av avgörande betydelse för att stabilisera den mycket farliga situationen.

Sedan dess har mycket gjort för att reformera Ukraina och föra in landet på en långsiktigt stabil kurs. Det långtgående avtal med EU som det var president Putins avsikt att stoppa har trätt i kraft och börjar fungera. Ekonomin växer nu med 3-4%, vilket är en klar förbättring men egentligen borde vara mera.

Men kriget kring Donbas fortsätter. Kring 10.000 människor har dödats, och miljoner människor har tvingats på flykt. Ukraina tvingas till mycket omfattande och kostsamma satsningar på sitt försvar.

Till de aspekter på konflikten vi har anledning att uppmärksamma hör de ihållande cyberoperationerna, där det är uppenbart att Ryssland också utvecklat möjligheten till direkt disruptiva operationer riktade mot bl a elsystemet i Ukraina, och där delar av dessa operationer dessutom har haft betydande globala återverkningar. Cyberkrig känner inga gränser.

Och de politiska processerna för att få en verklig lösning på konflikten har stagnerat. Jag tillhörde dem som tyckte att det fanns vissa tecken på att Kreml skulle vara redo för något mer konstruktiv inställning efter det ryska presidentvalet, men av detta har vi inte sett någonting alls. Snarare har man gått bakåt.

Nu förefaller de flesta utgå från att någon lösning knappast är möjlig efter de olika valen i Ukraina nästa år. Och åtskilliga börjar tvivla på att en lösning inom överskådlig tid över huvud taget är möjlig.

Här i Kiev känns den väpnade konflikten i öst mycket långt borta, men presidentvalet i mars nästa år och parlamentsvalen ett halvår senare desto mer närvarande.

Hur det kommer att gå spekuleras det livligt om.

Här på YES-konferensen har president Poroshenko tydligt visat att han kommer att göra sitt yttersta för att bli återvald, Yulia Tymoshenko demonstrerar sina retoriska och populistiska talanger och synnerligen populäre musikerna Slava Vakarchuk bibehållit spänningen kring huruvida han ställer upp eller inte.

Oroande är att det finns en risk för att nödvändiga reformer nu skjuts på framtiden, kanske ända in i 2020, och än mer oroande är att en populistisk löfteskarusell under de bägge valrörelserna skapar betydande svårigheter för reformpolitiken också därefter.

Och ett Ukraina som stagnerar i sin reformpolitik blir ett mindre stabilt Ukraina med svagare motståndskraft också mot fortsatta ryska försök att destabilisera och dominera. Konsekvenserna för Europa i dess helhet skulle riskera att bli allvarliga.

Internationella insatser är viktiga.

IMF är strikt i sina villkor för nödvändigt fortsatt stöd, en grupp är här just nu för förhandlingar, och EU har breda insatser för att hjälpa och vägleda med ett nytt miljardprogram undertecknat just i dessa dagar. Inget annat land utanför kretsen av medlemmar har fått ett så omfattande stöd av EU som Ukraina.

Men alldeles avgörande är självfallet egna insatser, och här resultatet av det kommande årets demokratiska processer alldeles avgörande.

Till gästerna på diskussionerna här i Kiev hörde också Bono, som mellanlandade på väg från Berlin till Lissabon på sin nya Europa-turné för ett mer politiskt samtal fyllt av den imponerande kombination av engagemang och vishet som denna rocksångare har.

Inte minst handlade det om ”den underbara idén” om det europeiska samarbetet och EU. Med sitt ursprung i det Irland han talade närmast kärleksfullt om är frågor om fred, kompromiss och förståelse mellan olika nationer och traditioner någonting dom ligger honom nära.

Men det handlade om inte bara om Europa, utan också – Bono är ju Bono! – om Afrika, dess utveckling och den betydelse denna har för Europas framtid. ”Misslyckas Afrika kan Europa inte lyckas” var hans mycket tydliga budskap.

Tidigt i morgon bitti lämnar jag så Kiev, och i morgon eftermiddag lokal tid landar jag i Washington om allt går som det skall.


Att bygga vidare vårt Europa.

12 september 2018

STOCKHOLM: I dag ligger mycket av fokus i Europa på utvecklingen i Europaparlamentet i Strasbourg, där dels kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker hållit sitt årliga programtal och dels en votering ägt rum med anledning av den politiska situationen i Ungern.

Junckers tal detta år levererades under den övergripande rubriken om att det är dags att stärka Europa suveränitet, och skapa bättre möjligheter för EU att agera på den internationella arenan i dessa geopolitiskt allt osäkrare tider.

Även om det inte sägs explicit handlar det om värna Europas handlingsmöjligheter i en tid när USA:s utveckling med president Trump och möjligen också därefter ter sig betydligt mycket met osäker.

Men detta är betydligt lättare sagt än gjort. Militärt såväl som finansiellt är banden över Atlanten mycket betydelsefulla, och även om steg mot ökad europeiska suveränitet både bör diskuteras och tas finns det nog bestämda gränser för vad som i det kortare perspektivet kan åstadkommas.

Till Junckers idéer hör att stärka eurons globala roll genom att t ex betala för viktig import av t ex olja i euro snarare än i dollar, och han säger att kommissionen under året skall lägga fram förslag på hur eurons ställning på olika sätt skall stärkas.

I praktiken handlar detta om att stärka dess ställning gentemot dollarn. Traditionellt opererar i många globala marknader, i synnerhet när det gäller råvaror, i dollar. Svensk export av t ex järnmalm eller papper och massa prissätts t ex traditionellt också i dollar.

Men med Junckers anförande har i alla fall en mer seriös diskussion om detta inletts. Och det kan vara nyttigt i sig.

Också när det gäller gemensamt försvar anser Juncker att mer måste göras, men här handlade det i år inte om mer än att vi måste genomföra de steg på detta område som redan beslutats.

Ett decennium efter den globala finsansiella kraschen, som ju sedan ledde till en djup kris också i Europa, kunde Juncker notera att de europeiska ekonomierna nu går bra igen. EU:s ekonomi har nu visat positiva tillväxtsiffror i 21 kvartal, och nästan 12 miljoner nya jobb har tillkommit sedan 2014.

Men om det var den ekonomiska krisen som dominerade förr, har det ju varit flyktingkrisen 2015 och dess efterbörd som dominerat under de senaste åren, och olika åtgärder på det området var också en viktig del av dagens anförande.

Det handlar om att ytterligare förstärka och bygga ut de samlade europeiska resurserna när det gäller kontroll av de yttre gränserna.

Frontex, med huvudkontor i Warszawa, har redan fått avsevärda förstärkningar, och spelar en allt viktigare roll när det gäller att hjälpa medlemsstater i mer utsatta situationer. Nu vill Juncker ytterligare stärka dess möjligheter att hjälpa till med avvisningar av vissa av de som inte får uppehållstillstånd – redan i dag spelar de en viktig roll i dessa frågor.

Här hemma i Stockholm fortsätter annars arbetet inför den regeringsbildning som kommer att ske efter det att den nya riksdagen samlats.

Jag har hitintills avhållit mig från att delta i det myckna offentliga spekulerandet kring detta, och tänker fortsätta med det utöver vad jag ju skrivit på denna plats.

I morgon lämnar jag dessutom Sverige för ett antal dagar.

Först bär det av till Kiev i Ukraina och den årliga stora YES-konferens där som ger möjlighet till dialog med Ukrainas olika företrädare, men också med många andra som brukar sluta upp.

Det vankas val till först president och därefter parlament nästa år, och det sätter redan sin prägel på den politiska atmosfären där.


Och vad händer nu?

10 september 2018

STOCKHOLM: Världen och Europa har inte stått still under den tid vi i Sverige bedrivit valrörelse, men innan jag vänder till dess olika utmaningar finns det väl anledning att säga någonting om det svenska valresultat och vad som nu kan komma att hända.

Valet innebar ett något mindre dåligt resultat för såväl socialdemokraterna som för moderaterna än vad som väntats och spåtts, och ett något mindre bra resultat för Sverigedemokraterna.

Socialdemokraterna fick dock sitt särklassigt sämsta resultat någonsin, medan moderaterna faktiskt hamnade något över sitt historiska snitt.

Och betydelsefullt var att moderaterna behöll den plats som landets näst största politiska parti man haft sedan 1979. Den väntade politiska jordbävning som det hade varit om SD övertagit den platsen, eller t o m blivit största parti, uteblev.

Nu väntar en intensiv period av politiskt manövrerande.

Såväl Socialdemokraterna som SD har ett fundamentalt intresse av att försöka bryta upp Alliansen, och de kommer bägge att komma med olika inviter och initiativ i detta syfte.

När Stefan Löfven talar om att han hoppas på blockpolitikens död är det ju Alliansens död han är ute efter, och när Jimmie Åkesson talar om samarbete med moderaterna och KD är han självfallet ute i exakt samma syfte.

Jag vill inte påstå att de kommer att direkt samarbeta i detta syfte, men tyst kommer de i alla fall att hoppas att de ömsesidigt lyckas med det.

Allt tyder på att Socialdemokraterna, troget sina traditioner, kommer att bita sig fast i bordet, och att Stefan Löfven kommer att försöka att dominera spelet med olika initiativ till samtal och samarbete.

Personligen tror jag dock att han skulle göra klokt i att avgå redan nu för att göra det möjligt för sittande talman Urban Ahlin att inleda den process av konsultationer som denne sedan om två veckor kan lämna över till en nyvald talman för att formellt avsluta.

Värdefull tid skulle sparas, och jag tror dessutom att det skulle etableras ett bättre klimat mellan de olika partierna än vad som blir fallet om det skapas ett intryck av att ett parti försöker att sätta sig över i alla fall andan i regelverket.

Men när detta är sagt tror jag inte att han kommer att göra detta, utan i stället försöka att sitta kvar tills han med all säkerhet fälls i den statsministeromröstning som jag förutsätter kommer omedelbart efter det att riksdagen samlats.

Den kan komma redan tisdagen 25 september innan det högtidliga öppnandet, eller kanske mer sannolikt dagen därpå. Beslutet om tidpunkt kommer att ligga i händerna på den talman som väljs den 24 september.

Processen därefter sker enligt vad som föreskrivs i regeringsformen. Den fjärde paragrafen i dess sjätte kapital reglerar förfarandet:

När en statsminister ska utses, kallar talmannen företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd. Talmannen överlägger med de vice talmännen och lämnar sedan förslag till riksdagen. Riksdagen skall inom fyra dagar, utan beredning i utskott, pröva förslaget genom omröstning. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar mot förslaget, är det förkastat. I annat fall är det godkänt.”

Med denna ordning är det mycket svårt att de att Stefan Löfven skulle ha möjlighet att återkomma som statsminister. Såväl Alliansen som SD skulle med all sannolikhet rösta mot, och tillsammans innebär klart över hälften av riksdagens ledamöter.

Ett förslag om Ulf Kristersson som statsminister kommer Socialdemokraterna och vänstern i övrigt säkert att rösta mot, men vad SD gör är mindre klart. De har möjligheten att tillsammans med Socialdemokraterna fälla förslaget, men kan också avstå och därmed låta det passera.

Men om allt detta är det för tidigt att spekulera just nu. Det är tämligen fullbelagt i den branschen, noterar jag i olika media.

Under tiden går världen vidare.

På onsdag framträder Europakommissionens ordförande Jean-Claude Juncker med sitt årliga programtal, och det blir också hans sista före valen till Europaparlamentet i maj nästa år.

Säkert kommer en rad initiativ för att stärka inte minst EU-ländernas yttre säkerhet och utrikespolitiska beslutskraft, och sannolikt står migrationsfrågorna fortsatt i centrum. Det kommer de också att göra på det informella EU-toppmöte som äger rum i Salzburg i mitten av nästa vecka, och där Stefan Löfven fortsatt kommer att företräda Sverige.

Även om mötet är beslutande kommer det att vara viktigt. Ofrånkomligt är nog också att den fortsatta processen om Brexit kommer upp till diskussion. Här har ju Boris Johnson nyss gett nytt bränsle åt den inhemska debatten genom att likna premiärminister Mays förslag med att man satt på sig ett självmordsbälte och gett avtryckaren till Bryssel.

Brexit blir en allt stökigare och för Storbritannien allt skadligare process.

Min egen vecka börjar i Stockholm, men på torsdag bär det av till Kiev i Ukraina för den årliga stora YES-konferensen det, och från Kiev bär det sedan vidare för några dygn i Washington.

Sedan är det nog bäst att återvända till Stockholm.


Valdag – och sedan två veckor.

09 september 2018

STOCKHOLM: Så har då den avgörande dagen infunnit sig. Sverige går till val. I kväll vet vi hur den riksdag som har den avgörande politiska makten i vår demokrati kommer att vara sammansatt de kommande åren.

Valrörelsen är över, även om det insmugit sig en tendens under senare år att fortsätta vissa aktiviteter även på själva valdagen. Det är jag i grunden mot.

Det har varit en varierande kompott av aktiviteter för min del under den senaste veckan.

En uppmärksammad TV-diskussion med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i Agenda i söndags. Dörrknackning i Nacka med Ulf Kristersson. Video på sociala media där Anna Maria och jag stärker oss med en pasta och hon talar inte minst om jämställdhetsfrågornas betydelse. Tidningsartiklar, bl a i SvD med de tio viktigaste skälen att rösta moderat. Hög aktivitet på mitt svenska Twitter-konto. Och i Uppsala, Stockholm och Linköping mer klassisk kampanj med såväl min företrädare som partiordförande Ulf Adelsohn som med ungdomsförbundet MUF:s ordförande Benjamin Dousa.

Själv har jag inte stått på någon valsedel sedan valet 1998 – det är två decennier sedan vid det här laget – och är inte heller kandidat till någonting. Men det har ändå känns viktigt att försöka att göra en insats.

Det har varit en valrörelse med två fronter – den mer traditionella mot det röda blocket och den allt viktigare mot den nationalistiska folkhemspopulismen hos Sverigedemokraterna. Och det säger sig självt att denna tvåfrontssituation i förening med de speciella förväntningar som ligger på ett parti med anspråk på att axla rollen också som statsministerparti inte varit okomplicerad för moderaterna.

Hur mandaten utfaller i kväll blir självfallet av stor betydelse. Men den enstaka största förändringen har redan inträffar i och med att allianspartierna ändrat principiell hållning till voteringen om statsminister.

Tidigare var det så att socialdemokraterna alltid röstade nej till förslag om borgerliga statsministrar, medan moderaterna lade ner rösten om ett förslag om socialdemokratisk statsminister kunde anses reflektera valresultatet. Men som en reaktion på den s k decemberöverenskommelsen har alliansens partier nu ändrat princip och kommer att rösta nej.

Och därmed är det alldeles klart att regeringen Löfven kommer att få avgå efter det att Stefan Löfven förlorar den statsministeromröstning som kommet efter det att den nya riksdagen samlats om två veckor.

Under de två veckorna intill dess kommer det att manövreras flitigt inför den formella regeringsbildningsprocess som kommer att följa efter det att Stefan Löfven fällts i den omröstningen. Vi kan nog förvänta oss att man från socialdemokratisk håll kommer att fortsätta en intensiv kampanj inriktad på att misstänkliggöra alliansen för att förhandla med SD.

Sådana förhandlingar blir dock självklara i frågan om det talmansval som kommer allra först, men kommer inte att föras kring regeringsfrågan. På den punkten har man varit mycket tydlig.

Sedan Stefan Löfven förlorat omröstningen och gått till talmannen kommer hans regering om ombeddas att sitta kvar under den tid som bildandet av en ny regering tar. Begreppet expeditionsministär finns inte längre, men det är i grunden vad det kommer att vara.

Förutsättningarna för att han skulle kunna återkomma är svåra att se. Då är det betydligt lättare att se att Ulf Kristersson utses till regeringsbildare. Allianspartierna kommer att rösta för, de röda kommer att rösta mot, och sedan är det frågan om vad Sverigedemokraterna gör. Lägger de ned sina röster accepteras förslaget.

Men om detta är det för tidigt att spekulera i dag.

Nu är det valdagen som gäller, och i kväll har vi ett resultat.

Sedan följer de två veckorna fram tills riksdagen samlas. Därefter statsministervoteringen, och därefter en regeringsbildningsprocess som det då kommer att finnas all anledning att återkomma till.


Avgörandets vecka.

03 september 2018

STOCKHOLM: Så inleds den avgörande veckan i denna viktiga valrörelse. Och går vi på vad som gällde i valet 2014 kommer mer än hälften av väljarna denna vecka att fatta sitt beslut om vad de skall rösta på – och det kan mycket väl bli en högre siffra detta val.

Själv var jag ute i en Stockholmsförort i lördags för att tillsammans med främst lokala moderater men även Ulf Kristersson knacka dörr och prata politik. Så värst många besök blev det inte eftersom de vi träffade på hade mycket att säga, men trevligt och intressant var det i alla fall.

Och jag har dessutom bidragit med några videobudskap som sprids via sociala media när vi nu laddar om inför slutspurten. Mer av den varan kommer.

I Agenda i TV i går hade jag en kort debatt med Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna med hans krav på att Sverige skall lämna EU under den kommande mandatperioden i fokus.

Det är, enligt min tämligen så bestämda mening, det enstaka för Sverige farligast förslag som finns i denna valrörelse, och det är viktigt att det lyfts upp och belyses. Det skulle föra vårt land in i Brexit-liknande kaos och försvaga oss i varje tänkbart avseende.

Åkesson verkade leva i en värld där han tror att EU-samarbetet syftar till att avskaffa nationalstaten, vilket visar hur bristande hans verklighetsförankring i dessa frågor är. Så mycket mer än relativt simpel nationalistisk retorik riktad mot det europeiska samarbetet som det faktiskt ser ut hade han inte.

Eländigt, kort sagt.

I dag gör jag en utflykt till Bryssel för att delta i en diskussion på den stora ekonomiska tankesmedjan Bruegels årskonferens om de geopolitiska utmaningar som Europa står inför, men viktigt som det förvisso är återvänder jag sedan snabbt till Stockholm och valrörelsen igen.

Och under dagarna som återstår ser det ut att bli besök i alla fall i Uppsala och Linköping för olika diskussioner med söndagens avgörande i självklart fokus.

Att det riskerar att bli en besvärlig situation efter valet förefaller tämligen säkert. Regeringen Löfven kommer att få avgå, men hur en regeringsbildning därefter kommer att se ut är långt ifrån klart.

Från min utgångspunkt är det viktigt att alliansen blir större än de rödgröna. Det ger tveklöst en fördel i regeringsfrågan, om än det inte ensamt är avgörande. Ett bra moderat valresultat är självfallet angeläget, även om det förefaller som om vi förlorat en del under valrörelsen. Några procentenheter har sannolikt gått till Kristdemokraterna, som ju hitintills gjort en stark valrörelse.

Men det är under de kommande dagarna som det avgörs.