Trevlig söndagskväll

STOCKHOLM: Denna dags absoluta höjdpunkt ligger fortfarande framför oss – fest med anledning av att Alf Svensson fyller 80 år.

Och det är ju värt att fira.

Alf var ledare för sitt parti i inte mindre än 31 år,vilket är milt sagt respektingivande, och under den perioden avverkade de övriga partierna i det vi ju nu beskriver som alliansen inte mindre än 15 andra partiledare.

Också jag var ju en av dem.

Tillsammans gick vi ju igenom en del tumult, inklusive att manövrera en regering när vi hade sverigedemokraternas företrädare som lätt desorganiserade vågmästare i riksdagen.

Men det blev trots det en hel del gjort – t o m en bra över Öresund.

Så det blir alldeles säkert en trevlig söndagskväll.

Någon gång under kvällen inflyter det säkert bulletiner från Skopje med resultatet av folkomröstningen i Makedonien jag skrivit om tidigare.

Rapporterna hitintills vad gäller valdeltagandet ser inte alltför uppmuntrande ut, också i det att detta verkar vara avsevärt högre i landets västra och mer albanskt dominerade delar.

Men vi får hoppas att slutresultatet ser annorlunda ut.

I debatten hör hemma fortsätter svallvågorna efter det upprop som en mindre politiserande klick på UD drog igång inför regeringsbildningen.

På DN Debatt i dag går den f d rättschefen och den f d personalchefen på UD till rätta med dessa tendenser. Man skulle önska att det i alla fall internt är motsvarande klarhet från dagens chefer i regeringskansliet.

Det är faktiskt viktiga nationella värden som står på spel.

På tisdags är det enligt uppgift dags för ny talmansrunda i riksdagen igen. Om så mycket ändrats tills dess återstår att se.

Fundamentala förhållanden är viktiga att ha klart för sig.

För att Stefan Löfven skall komma tillbaka som statsminister krävs att hela eller delar av alliansen lägger ner sina röster och accepterar honom. Att det är detta socialdemokraternas intensiva manövrerande, inklusive allt mullrande om sverigedemokraterna, syftar till är ju tämligen uppenbart.

Sannolikheten för det skall lyckad kan bara beskrivas som låg.

För att Ulf Kristersson skall tillträda som statsminister krävs, under den rätt självklara förutsättningen att den samlade vänstern röstar nej, att sverigedemokraterna lägger ned sina röster.

Men det kommet nog att behöva rinna lite mer vatten under broarna, och föras lite mer samtal också över den s k blockgränsen, innan det är dags för avgörande i den frågan.

Nationen överlever sannolikt det.

För min del blir detta en vecka blandad med först några dagar här hemma – i morgon närmast den stora näringslivsdagen i Västerås – och sedan några dagar i New York.

Där är det styrelsemöte i International Crisis Group, och det brukar vara bra med en genomgång av olika internationella utmaningar efter det att tumultet och uppståndelsen kring det s k högnivåsegmentet av diskussion i FN:s generalförsamling har lagt sig.

Den makedonska frågan igen.

STOCKHOLM: Det må vara lite fjärran från regeringsbildning och annat här hemma, men betydelsen av morgondagens folkomröstning i Makedonien skall på intet sätt underskattas.

Går vi lite mer än ett sekel tillbaka i tiden var frågor kring just Makedonien högt upp på den europeiska diplomatins dagordning. Det vagt definierade området var skärningspunkten mellan turkiska, bulgariska, albanska, grekiska och serbiska intressen på ett sätt som hade skapat oro och instabilitet under lång tid.

Och såväl det första 1912 som det andra Balkan-kriget 1913 hade till stor del handlat om vad de olika makterna definierade som Makedonien. Och i första världskriget blev området självfallet åter krigsskådeplats.

Öppna konflikter skulle återkomma omedelbart efter det andra världskriget, med kopplingar mellan det grekiska inbördeskriget och den makedonska frågan som i viss utsträckning spökar fortfarande, främst i Grekland där det i landets nordliga makedonska provins finns en farhåga för att gränser skall ifrågasättas på nytt Historien sitter djupt i sydöstra Europa.

I det socialistiska Jugoslavien var den makedonska delrepubliken frontstat mot Nato-landet Grekland, och gränsen till den hårda albanska diktaturen var hermetiskt stängd. När det jugoslaviska upplösningsdramat inleddes var det många som uttryckte fasor för situationen just i Makedonien.

Dels handlade det om möjliga storserbiska anspråk på det som de ibland kallade Södra Serbien. Men den jugoslaviska försvarsmaktens tredje armé drogs faktiskt fredligt bort från republiken sedan den förklarat sin självständighet, och det tillhör historiens ironier att den person som ofta ges erkänsla för detta var sedermera generalen Mladic.

Men än mer handlade det om spänningen mellan det nya landets albanska och slaviska befolkningsgrupper. Situationen i Kosovo var spänd, och det fanns farhågor för att den skulle spilla över till Makedonien.

Det var skälet till att en preventiv FN-styrka, med också svenska soldater, stationerades i Makedonien mellan 1995 och 1999. Och stabiliteten bevarades också under denna period.

Sedan kom då Kosovo-kriget med den påfrestning som detta kom att innebära med hundratusentals flyktingar som visserligen togs emot men som man på inga villkor ville stanna, eftersom den nationella balansen i staten då skulle ha förskjutits. Att de relativt snabbt kunde återvända till Kosovo var utomordentligt betydelsefullt.

Kriget i Kosovo hade många bottnar, och en var ett inbördeskrig mellan olika generationer och politiska inriktningar i det albanska samhället. En yngre och mer radikal grupp tog till vapen också mot den äldre grupp som föredragit mer fredliga medel i kampen.

Det var fortsättningen på denna motsättning som 2001 ledde till nya stridigheter både i de delar av södra Serbien som har betydande albansk befolkning och i Makedonien. Jag var där och minns intensiteten i striderna framförallt i och kring staden Tetovo.

Efter starka internationella insatser blev det en politisk uppgörelse i det s k Ohrid-avtalet, med betydande nya rättigheter för den albanska minoriteten. Och i allt väsentligt har detta avtal också kommit att fungera sedan dess.

Över unga staten har dock hela tiden hängt konflikten med Grekland om statens namn. Athen har vägrat att erkänna staten under namnet Makedonien, och lagt in veto i såväl Nato som EU mot varje process siktande till medlemskap för landet i dessa.

Motståndet har varit starkt främst kring Thessaloniki och den del av Grekland som bär namnet Makedonien och dessutom bär vidare traditionerna från Alexander den Stores dagar.

I ett kvarts sekel har det fram och tillbaka pågått förhandlingar för att finna en lösning, men av olika skäl var det först i början på detta år som det blev möjligt. Man kom överens om att staten skulle döpa namn till Norra Makedonien, och också om en rad med detta sammanhängande frågor.

Men mot denna överenskommelse finns det ett starkt nationalistiskt motstånd i såväl Grekland som i Makedonien. Från motsatta utgångspunkter ses det hela närmast som ett förräderi.

Morgondagens folkomröstning handlar om huruvida landet skall godkänna kompromissen och därmed kunna börja ta steget in i först Nato och sedan EU.

Men det är, som alltid i denna region, ingen enkel sak.

Ett Ja blir det med all sannolikhet. Men viktigt är att det är ett valdeltagande över 50% och dessutom, även om det inte är något officiellt kriterium, att vi inte får en situation där detta Ja är ett resultat av främst den albanska minoriteten. Är så fallet finns risk för att legitimiteten i resultatet kan ifrågasättas av den slaviska majoriteten.

Motstånd mot överenskommelsen finns förvisso. I veckan har vi sett landets president Ivanov stå i FN:s generalförsamling och kalla denna ett nationellt självmord, och inte minst i de starka exilorganisationerna finns det starka känslor.

Ett klart, tydligt och brett förankrat Ja är av största betydelse både för landets och för regionens stabilitet.

Och det hoppas jag innerligt att det blir i morgon, och att jag slipper skriva betraktelser om de risker som annars kan komma att öppnas upp.

Lojaliteten inom regeringskansliet.

STOCKHOLM: I media rapporteras om att ett upprop nu undertecknats i regeringskansliet som svårligen kan ses som annat än riktat mot en möjlig kommande alliansregering.

Personerna i fråga kan ju knappast tro att SD skall bilda regering eller ingå i en sådan, och därför går det inte att göra någon annan rimlig tolkning än att det riktar sig mot möjligheten av en regering under Ulf Kristersson.

Att dess argumentation ligger påfallande väl i linje med vad socialdemokraterna just nu driver är svårt att undgå att notera.

Uppropet är utomordentligt anmärkningsvärt och bör leda till en djupgående debatt inom och utom regeringskansliet. Ytterst vittnar det faktiskt om bristande respekt för vårt parlamentariska och demokratiska systems sätt att arbeta.

Tjänstemän (och kvinnor, naturligtvis) i regeringens kansli skall vara lojala mot den regering som bildas enligt de procedurer som vår demokratiska författning lägger fast. Det måste gälla också om partier man personligen tycker mer eller mindre illa om bildar regering.

Skulle det vara så att man av personlig övertygelse inte klarar av denna lojalitet bör man självfallet säga upp sig. Vi har ju sett ett antal sådana fall i den amerikanska diplomatin under den senaste tiden. Ett aktivt politiskt engagemang för sin övertygelse driver man då vidare på andra sätt.

Detta upprop leder dock dessvärre till misstankar om att denna grundläggande syn på lojalitet mot en sittande regering inte finns hos delar av regeringskansliets tjänstemän.

Det är mycket allvarligt. Konsekvensen av detta riskerar att bli att vi får en ökad politisering av alla dessa tjänster eftersom det blir en regerings enda sätt att vara säker på lojalitet i sitt kansli. Och konsekvenserna av det blir på sikt förödande. Kvaliteten och kompetensen i hela vårt statsstyre riskerar att äventyras.

Som stats- och utrikesminister under åtskilliga år har jag aldrig haft anledning att tvivla på den grundläggande lojaliteten hos regeringskansliets tjänstemän, och detta har varit en stor styrka. Vilka partipolitiska preferenser de hade intresserade mig aldrig – kvaliteten i deras insatser var avgörande.

Och jag vet ju också många djupt troende gamla ”högermän” som aldrig tvekade i sin lojalitet som tjänstemän även under långa socialdemokratiska år då de annars hade många frågetecken. De tjänade staten, och de tjänade demokratin, och det skall de ha all heder av.

När nu vissa inom regeringskansliet själva reser allvarliga frågetecken kring dessa grundläggande principer undrar jag om de insett de fulla konsekvenserna av vad de gör.

Jag skulle gärna se en offentligt diskussion med dem eller de som är ansvariga för detta upprop.

Jag inbjuder till det – dock självfallet inte på arbetstid.

Spännande vecka inleds.

STOCKHOLM: I morgon inleds så en vecka med viss både inrikes och utrikes dramatik.

Två veckor har passerat sedan vårt riksdagsval, och i morgon samlas den nya riksdagens ledamöter för upprop och val av bl a talman, och på tisdag eftermiddag är det så dags för det högtidliga öppnandet i sedvanliga former.

Under dessa två veckor har främst socialdemokraterna manövrerat för att försöka att spräcka upp alliansen, men hitintills finns det inga som helst tecken på att de ansträngningarna har några förutsättningar att lyckas.

Men det är nu det verkligen börjar.

I morgon väljs så ny talman, och går det som det ser ut att göra kommer denne att besluta om att relativt snart hålla den omröstning om statsministern som regeringsformen föreskriver, och jag skulle tro att man beslutar att göra det på tisdag förmiddag före det högtidliga öppnande som inleds kl 14.

Den omröstningen kommer Stefan Löfven att förlora, får därmed gå till talmannen för att entledigas, men ombeds samtidigt att sitta kvar intill dess att en ny regering bildats. Och den processen kommer sedan att påbörjas på onsdagen med att talmannen kallar företrädare för de olika partigrupperna till samtal.

Hur lång tid denna process kommer att ta innan han är redo att lägga fram ett förslag för kammaren för ställningstagande återstår att se. Jag skulle knappast tro att det kan ske omedelbart, men osvuret är dock bäst i dagens osäkra läge.

I den voteringen räcker det med att den föreslagna statsministerkandidaten inte får en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig.

Vänstern kommer självfallet att rösta nej till varje statsministerkandidat från alliansen. Om man så skulle lova dem att genomföra löntagarfonder före jul kommer de inte att avstå från att rösta nej till en borgerlig regering.

Hur Sverigedemokraterna kommer att ställa sig till ett förslag om Ulf Kristersson som statsminister för en alliansregering vet vi inte.

Tillsammans med den samlade vänstern kan de självfallet rösta ner Ulf Kristersson om de så vill. Skulle Sverigedemokraterna göra det går sannolikt uppdraget att försöka bilda regering på ett eller annat sätt tillbaka till Stefan Löfven, men då befinner vi oss ute på i hög grad okänd mark.

Men till detta kommer det att finnas anledning att återkomma.

Samtidigt som vår inhemska dramatik inleds generaldebatten i FN:s generalförsamling i New York, och på tisdag kliver Donald Trump som nummer två på listan upp i talarstolen.

Vad det blir av detta vet vi inte. För ett år sedan hotade han att utrota Nordkorea, men numera har ju regimen där kvalificerat in sig bland hans bästa vänner.

Sannolikt blir det i år Iran som kommer att bli föremål för de verbala utbrotten. Irans president Rouhani kommer också att befinna sig i New York.

På onsdagen skall president Trump så leda ett sammanträde i FN:s säkerhetsråd eftersom de innehar ordförandeskapet denna månad. Ursprungligen hade man sagt att det skulle handla om Iran, men sedan kom man på att det omedelbart skulle leda till en konfrontation med bl a Storbritannien och Frankrike, och huvuddelen av säkerhetsrådet i övrigt, och att dessutom Iran då skulle inbjudas till mötet och kunna svara.

Så den planen ströks, och nu skall mötet mer allmänt handla om icke-spridningsfrågor. Säkert kommer Trump att angripa det nukleära avtalet med Iran i alla fall, men intressant blir hur han formulerar sig om Nordkorea.

Atmosfären är heller inte den bästa efter det attentat som i går riktades mot en militärparad i södra Iran med ett stort antal dödade civila. Från Teherans sida har man uttalat stark misstanke om att någon av Gulf-staterna med uppbackning av USA stött den grupp som genomförde attacken, och det går int att omedelbart avvisa det som alldeles utan grund.

Från dessa håll har man varit rätt tydliga med att man haft för avsikt att stödja också olika typer av aktiva operationer mot och i Iran. Så länge man har amerikansk ryggtäckning kan det också fungera – annars vore det mycket farligt.

Men mycket annat kommer alldeles säkert att passera revy under diskussionerna i New York.

Den accelererande flyktingkrisen från sammanbrottets Venezuela. Den humanitära katastrofen och kriget i Yemen. Självfallet situationen i Syrien.

Och mer därtill.

Men från Stockholms horisont kommer det nog att vara utvecklingen på Helgeandsholmen som tilldrar sig mest uppmärksamhet.

Klart Brexit-besked i Salzburg.

STOCKHOLM: Det var ett informellt möte EU-ledarna hade i Salzburg, och sådana vare sig skall eller förväntas producera några mer konkreta beslut.

Åtskilligt av diskussionen förefaller att ha handlat om migration och gränser, och även om dessa frågor är viktiga handlade det nog mycket om den profil som den österrikiska regeringen ville ge mötet.

Förbundskansler Kurz hade tydligen varit i Kairo och imponerats av regimen där, men att se dialog med Egypten som någon avgörande del av EU:s svar på dessa utmaningar förefaller något malplacerat.

Men viktiga var de besked som rådets ordförande Donald Tusk hade att ge efter den diskussion de 27 länderna hade i dag om Brexit. Och det var påfallande barska besked.

För det första sade han att det krävdes en konkret och operativt möjlig lösning på frågan om hur gränsen med Nordirland skall hållas öppen. Och uppenbart är att en sådan fortfarande saknas.

För det andra sade han med stor tydlighet att det förslag om de framtida ekonomiska relationerna som den brittiska regeringen lagt fram ”inte kommer att fungera”.

Beskedet var kanske inte överraskande i sak, men trots detta överraskande i sin tydlighet omedelbart efter det att premiärminister May vädjat om en mjukare inställning i dessa frågor.

Och nu börjar det bli rejält bråttom. Allt skall egentligen vara klart till det ordinarie EU-toppmötet den 18 oktober, men finns det frågor som behöver städas upp har man nu planering för ett extra toppmöte i november.

Det kan nog ses som säkert att ett sådant kommer att behövas.

Kraftigt upptrappat handelskrig.

WASHINGTON: Mitt i tumultet om allt annat här meddelade Vita Huset i morse att man nu lägger 10% tull/skatt på kinesiska importvaror till ett värde av ca 200 miljarder dollar, och att man kommer att öka till 25% från årsskiftet om man inte kommit fram till någon överenskommelse med Kina innan dess.

Det innebär en dramatisk upptrappning av handelskriget, och innebär att Trump nu lagt tull/skatt på cs hälften av den samlade importen från Kina.

Att Kina skulle komma att svara på detta hade nog de flesta förutsett, men Trump försökte hindra detta genom att omedelbart säga att han då skulle lägga högre tull/skatt på ytterligare över 200 miljarder dollar av import.

Det hotet misslyckades uppenbarligen, för under dagen har Kina meddelat att man kommer att lägga någon form av tull/skatt på ca 60 miljarder dollar av inport från USA.

Och därmed kommer handelskriget mellan USA och Kina att trappas upp högst väsentligt. Jag tror inte vi har satt beslut om handelsrestriktioner av denna omfattning på många decennier,

En kinesisk delegation var planerad att komna hit inom kort för samtal, men om detta nu blir av förefaller för stunden skrivet i stjärnorna.

Exakt vad Trump strävar efter att uppnå med dessa breda och brutala åtgärder är inte alldeles klart, och därmed är det också oklart vad som krävs för att de skall tas tillbaka. Att försöka att bekämpa USA:s underskott i handelsbalansen med åtgärder som dessa är meningslöst.

Hotet att trappa upp från 10 till 25% vid årsskiftet är uppenbart avsett att tvinga fram någon form av kinesisk reträtt innan dess. Lite är det nog också en kompromiss mellan presidentens eget krav på 25% och de varningar som kommit också från hans egna rådgivare.

Att det finns problem med Kina som måste hanteras är dock alldeles klart, men det rimliga hade självfallet varit att försöka att hantera dem i samarbete mellan främst EU, Japan och USA. Det hade gett en styrka som inneburit betydligt bättre möjligheter till framgång, och det utan de skadeverkningar på den globala ekonomin vi nu riskerar att se.

Men nu lämnar jag Washington för denna gång. Och flyger hem till Stockholm igen.

Washington spekulerar om sig själv.

WASHINGTON: Världen finns förvisso där ute, men i denna högpolitiserade stad i dessa polariserade tider handlar det mesta ändå om Washington och om makten här. Kriserna avlöser varandra.

Om jag bortser från den senaste kring utnämningen till Högsta Domstolen är det nu upptakten till de s k mellanårsvalen till representanthuset och delar av senaten den 6 november som gäller. I högre utsträckning än vanligt har de alla förutsättningar att bli en folkomröstning om presidenten.

Den konventionella visheten här just nu är att demokraterna kommer att ta över majoriteten i representanthuset, och även om det är mindre sannolikt är det inte helt uteslutet att de får en majoritet i senaten också.

Men mycket kan hända.

Trump kampanjar nu intensivt på temat att vinner demokraterna kommer immigranter att välla in över landet och allt kommer att förlamas av en orättfärdig riksrättsprocess. Och alldeles utan effekt skulle jag inte tro att det budskapet kommer att vara.

Än viktigare blir självfallet vad som händer efter valet, och om det blir som man nu utgår från innebär det ju att möjligheterna till beslutsfattande under de återstående två åren av Donald Trumps första mandatperiod blir mycket begränsade.

På frågan om demokraterna i en sådan situation kommer att inleda ett riksrättsförfarande mot presidenten får jag olika svar av insatta politiska bedömare, men enighet råder i alla fall om att sannolikheten för det har ökat under den senaste tiden.

Själv har jag svårt att se att ett sådant förfarande kan åstadkomma så värst mycket mer än ytterligare fördjupad polarisering, och snarare öka än minska sannolikheten för att Donald Trump kan säkra en andra mandatperiod.

Den amerikanska ekonomin växer nu starkt, och presidenten tar självfallet äran av det. Och hans avregleringar har säkert på marginalen hjälpt, samtidigt som det är ofrånkomligt att de stora underskotten i budgeten kortsiktigt har fungerar som en betydande ytterligare stimulans.

Slående är dock hur frågor om underskott och statsskuld, som tidigare var centrala i den politiska diskussionen här, så gott som helt försvunnit. Men förr eller senare kommer de att återkomma – underskott och skulder av de storleksordningar vi nu börjar att se här gör sig alltid förr eller senare påminda.

Årets budgetunderskott uppskattas till storleksordningen 8.000 miljarder kr.

I media dessa dagar spekuleras om att presidenten skall besluta om nya omfattande tullar mot Kina, och uppenbart är att detta är en fråga där presidenten själv är i hög grad pådrivande.

Och detta är oroande. Hitintills har tullar och oro för handelskrig inte påverkat de globala siffrorna för handel och tillväxt nämnvärt, men ju mer detta trappas upp ju närmare kommer vi den punkt där det faktiskt riskerar att ske.

Det som det nu spekuleras om är ett beslut om en 10% tull på närmare hälften av den samlade kinesiska exporten till USA, och det är i så fall det en mycket kraftig och allvarlig åtgärd. Att det i så fall kommer någon typ av kinesisk motåtgärd är ofrånkomligt.

Det börjar bli farligt.

Med Canada finns fortfarande ingen överenskommelse, och med EU är det bara att hoppas att den vapenvila man kom överens om i juli kommer att hålla.

Avgörande blir hur Vita Huset agerar när det gäller den bisarra tanken att förklara att EU:s export av bilar till USA är ett hot mot landets säkerhet och då kraftigt öka tullar på denna.

Annars är det värt att notera att USA riskerar att marginaliseras i viktiga utrikespolitiska frågor.

I dag besöker Turkiets president Erdogan president Putin i Sochi för att diskutera utvecklingen i Syrien, och då specifikt Idlib. Turkiet vill förhindra en humanitär katastrof, medan Putin vill bli av med den sista betydande oppositionsenklaven i Syrien.

Den amerikanska rollen i denna konflikt är numera mer begränsad.

Och i morgon inleder Sydkoreas president ett tre dagars besök i Nordkorea för att diskutera ett utökat samarbete mellan de bägge länderna. Och även om den offentliga nordkoreanska profilen sänkts tydligt förefaller man här i staden ha uppfattningen att det nordkoreanska kärnvapenprogrammet fortsätter.

För 25 år sedan i dessa dagar undertecknades det s k Oslo-avtalet om en fredsprocess mellan Israel och Palestina på gräsmattan utanför Vita Huset. Av den blev det dessvärre inte så mycket, och nu verkar Vita Huset ha förlorat ens intresse för en sådan.

I övermorgon kommer dock Polens president Duda till Vita Huset för att försöka få ett utökat amerikanskt militärt engagemang i sitt land, och det blir intressant att se hur de försöken utfaller.

För mig är det denna gång ett kort besök här. Redan i morgon sätter jag mig på planet hem igen.

Men det kommer att bli ett antal ytterligare besök på denna sida av Atlanten under de närmaste månaderna

Inför ett avgörande år i Ukraina.

KIEV: Få saker är viktigare när det gäller Europas framtida säkerhet än den långsiktiga utvecklingen av och stabiliteten för Ukraina.

Och det har självfallet med Rysslands framtida utveckling att göra. Skulle ryska försök att destabilisera Ukraina och successivt åter lägga landet under Moskvas kontroll lyckas skulle detta mycket väl kunna stimulera fortsatta ryska ansträngningar att återupprätta ett imperium som vissa av dem anser att man orättfärdigt har förlorat.

Våren 2014 befann sig Ukraina mycket nära militär, politisk och finansiell kollaps efter den ryska aggressionen, sammanbrottet för Yanukovich-regimen i Kiev och en massivt missköt ekonomi.

Presidentvalet i maj, där Pero Poroshenko fick brett stöd från landet i dess helhet, blev en vändpunkt. Och därefter pressades de ryska försöken att bryta sönder landet successivt tillbaka. I augusti tvingades president Putin skicka in reguljära bataljonsstridsgrupper i landet för att rädda vad som räddas kunde, och i september kom det till en vapenvila framförhandlad i Minsk.

Men viktigt var också massivt finansiellt och politiskt stöd från framför allt EU. Det var av avgörande betydelse för att stabilisera den mycket farliga situationen.

Sedan dess har mycket gjort för att reformera Ukraina och föra in landet på en långsiktigt stabil kurs. Det långtgående avtal med EU som det var president Putins avsikt att stoppa har trätt i kraft och börjar fungera. Ekonomin växer nu med 3-4%, vilket är en klar förbättring men egentligen borde vara mera.

Men kriget kring Donbas fortsätter. Kring 10.000 människor har dödats, och miljoner människor har tvingats på flykt. Ukraina tvingas till mycket omfattande och kostsamma satsningar på sitt försvar.

Till de aspekter på konflikten vi har anledning att uppmärksamma hör de ihållande cyberoperationerna, där det är uppenbart att Ryssland också utvecklat möjligheten till direkt disruptiva operationer riktade mot bl a elsystemet i Ukraina, och där delar av dessa operationer dessutom har haft betydande globala återverkningar. Cyberkrig känner inga gränser.

Och de politiska processerna för att få en verklig lösning på konflikten har stagnerat. Jag tillhörde dem som tyckte att det fanns vissa tecken på att Kreml skulle vara redo för något mer konstruktiv inställning efter det ryska presidentvalet, men av detta har vi inte sett någonting alls. Snarare har man gått bakåt.

Nu förefaller de flesta utgå från att någon lösning knappast är möjlig efter de olika valen i Ukraina nästa år. Och åtskilliga börjar tvivla på att en lösning inom överskådlig tid över huvud taget är möjlig.

Här i Kiev känns den väpnade konflikten i öst mycket långt borta, men presidentvalet i mars nästa år och parlamentsvalen ett halvår senare desto mer närvarande.

Hur det kommer att gå spekuleras det livligt om.

Här på YES-konferensen har president Poroshenko tydligt visat att han kommer att göra sitt yttersta för att bli återvald, Yulia Tymoshenko demonstrerar sina retoriska och populistiska talanger och synnerligen populäre musikerna Slava Vakarchuk bibehållit spänningen kring huruvida han ställer upp eller inte.

Oroande är att det finns en risk för att nödvändiga reformer nu skjuts på framtiden, kanske ända in i 2020, och än mer oroande är att en populistisk löfteskarusell under de bägge valrörelserna skapar betydande svårigheter för reformpolitiken också därefter.

Och ett Ukraina som stagnerar i sin reformpolitik blir ett mindre stabilt Ukraina med svagare motståndskraft också mot fortsatta ryska försök att destabilisera och dominera. Konsekvenserna för Europa i dess helhet skulle riskera att bli allvarliga.

Internationella insatser är viktiga.

IMF är strikt i sina villkor för nödvändigt fortsatt stöd, en grupp är här just nu för förhandlingar, och EU har breda insatser för att hjälpa och vägleda med ett nytt miljardprogram undertecknat just i dessa dagar. Inget annat land utanför kretsen av medlemmar har fått ett så omfattande stöd av EU som Ukraina.

Men alldeles avgörande är självfallet egna insatser, och här resultatet av det kommande årets demokratiska processer alldeles avgörande.

Till gästerna på diskussionerna här i Kiev hörde också Bono, som mellanlandade på väg från Berlin till Lissabon på sin nya Europa-turné för ett mer politiskt samtal fyllt av den imponerande kombination av engagemang och vishet som denna rocksångare har.

Inte minst handlade det om ”den underbara idén” om det europeiska samarbetet och EU. Med sitt ursprung i det Irland han talade närmast kärleksfullt om är frågor om fred, kompromiss och förståelse mellan olika nationer och traditioner någonting dom ligger honom nära.

Men det handlade om inte bara om Europa, utan också – Bono är ju Bono! – om Afrika, dess utveckling och den betydelse denna har för Europas framtid. ”Misslyckas Afrika kan Europa inte lyckas” var hans mycket tydliga budskap.

Tidigt i morgon bitti lämnar jag så Kiev, och i morgon eftermiddag lokal tid landar jag i Washington om allt går som det skall.

Att bygga vidare vårt Europa.

STOCKHOLM: I dag ligger mycket av fokus i Europa på utvecklingen i Europaparlamentet i Strasbourg, där dels kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker hållit sitt årliga programtal och dels en votering ägt rum med anledning av den politiska situationen i Ungern.

Junckers tal detta år levererades under den övergripande rubriken om att det är dags att stärka Europa suveränitet, och skapa bättre möjligheter för EU att agera på den internationella arenan i dessa geopolitiskt allt osäkrare tider.

Även om det inte sägs explicit handlar det om värna Europas handlingsmöjligheter i en tid när USA:s utveckling med president Trump och möjligen också därefter ter sig betydligt mycket met osäker.

Men detta är betydligt lättare sagt än gjort. Militärt såväl som finansiellt är banden över Atlanten mycket betydelsefulla, och även om steg mot ökad europeiska suveränitet både bör diskuteras och tas finns det nog bestämda gränser för vad som i det kortare perspektivet kan åstadkommas.

Till Junckers idéer hör att stärka eurons globala roll genom att t ex betala för viktig import av t ex olja i euro snarare än i dollar, och han säger att kommissionen under året skall lägga fram förslag på hur eurons ställning på olika sätt skall stärkas.

I praktiken handlar detta om att stärka dess ställning gentemot dollarn. Traditionellt opererar i många globala marknader, i synnerhet när det gäller råvaror, i dollar. Svensk export av t ex järnmalm eller papper och massa prissätts t ex traditionellt också i dollar.

Men med Junckers anförande har i alla fall en mer seriös diskussion om detta inletts. Och det kan vara nyttigt i sig.

Också när det gäller gemensamt försvar anser Juncker att mer måste göras, men här handlade det i år inte om mer än att vi måste genomföra de steg på detta område som redan beslutats.

Ett decennium efter den globala finsansiella kraschen, som ju sedan ledde till en djup kris också i Europa, kunde Juncker notera att de europeiska ekonomierna nu går bra igen. EU:s ekonomi har nu visat positiva tillväxtsiffror i 21 kvartal, och nästan 12 miljoner nya jobb har tillkommit sedan 2014.

Men om det var den ekonomiska krisen som dominerade förr, har det ju varit flyktingkrisen 2015 och dess efterbörd som dominerat under de senaste åren, och olika åtgärder på det området var också en viktig del av dagens anförande.

Det handlar om att ytterligare förstärka och bygga ut de samlade europeiska resurserna när det gäller kontroll av de yttre gränserna.

Frontex, med huvudkontor i Warszawa, har redan fått avsevärda förstärkningar, och spelar en allt viktigare roll när det gäller att hjälpa medlemsstater i mer utsatta situationer. Nu vill Juncker ytterligare stärka dess möjligheter att hjälpa till med avvisningar av vissa av de som inte får uppehållstillstånd – redan i dag spelar de en viktig roll i dessa frågor.

Här hemma i Stockholm fortsätter annars arbetet inför den regeringsbildning som kommer att ske efter det att den nya riksdagen samlats.

Jag har hitintills avhållit mig från att delta i det myckna offentliga spekulerandet kring detta, och tänker fortsätta med det utöver vad jag ju skrivit på denna plats.

I morgon lämnar jag dessutom Sverige för ett antal dagar.

Först bär det av till Kiev i Ukraina och den årliga stora YES-konferens där som ger möjlighet till dialog med Ukrainas olika företrädare, men också med många andra som brukar sluta upp.

Det vankas val till först president och därefter parlament nästa år, och det sätter redan sin prägel på den politiska atmosfären där.

Och vad händer nu?

STOCKHOLM: Världen och Europa har inte stått still under den tid vi i Sverige bedrivit valrörelse, men innan jag vänder till dess olika utmaningar finns det väl anledning att säga någonting om det svenska valresultat och vad som nu kan komma att hända.

Valet innebar ett något mindre dåligt resultat för såväl socialdemokraterna som för moderaterna än vad som väntats och spåtts, och ett något mindre bra resultat för Sverigedemokraterna.

Socialdemokraterna fick dock sitt särklassigt sämsta resultat någonsin, medan moderaterna faktiskt hamnade något över sitt historiska snitt.

Och betydelsefullt var att moderaterna behöll den plats som landets näst största politiska parti man haft sedan 1979. Den väntade politiska jordbävning som det hade varit om SD övertagit den platsen, eller t o m blivit största parti, uteblev.

Nu väntar en intensiv period av politiskt manövrerande.

Såväl Socialdemokraterna som SD har ett fundamentalt intresse av att försöka bryta upp Alliansen, och de kommer bägge att komma med olika inviter och initiativ i detta syfte.

När Stefan Löfven talar om att han hoppas på blockpolitikens död är det ju Alliansens död han är ute efter, och när Jimmie Åkesson talar om samarbete med moderaterna och KD är han självfallet ute i exakt samma syfte.

Jag vill inte påstå att de kommer att direkt samarbeta i detta syfte, men tyst kommer de i alla fall att hoppas att de ömsesidigt lyckas med det.

Allt tyder på att Socialdemokraterna, troget sina traditioner, kommer att bita sig fast i bordet, och att Stefan Löfven kommer att försöka att dominera spelet med olika initiativ till samtal och samarbete.

Personligen tror jag dock att han skulle göra klokt i att avgå redan nu för att göra det möjligt för sittande talman Urban Ahlin att inleda den process av konsultationer som denne sedan om två veckor kan lämna över till en nyvald talman för att formellt avsluta.

Värdefull tid skulle sparas, och jag tror dessutom att det skulle etableras ett bättre klimat mellan de olika partierna än vad som blir fallet om det skapas ett intryck av att ett parti försöker att sätta sig över i alla fall andan i regelverket.

Men när detta är sagt tror jag inte att han kommer att göra detta, utan i stället försöka att sitta kvar tills han med all säkerhet fälls i den statsministeromröstning som jag förutsätter kommer omedelbart efter det att riksdagen samlats.

Den kan komma redan tisdagen 25 september innan det högtidliga öppnandet, eller kanske mer sannolikt dagen därpå. Beslutet om tidpunkt kommer att ligga i händerna på den talman som väljs den 24 september.

Processen därefter sker enligt vad som föreskrivs i regeringsformen. Den fjärde paragrafen i dess sjätte kapital reglerar förfarandet:

”När en statsminister ska utses, kallar talmannen företrädare för varje partigrupp inom riksdagen till samråd. Talmannen överlägger med de vice talmännen och lämnar sedan förslag till riksdagen. Riksdagen skall inom fyra dagar, utan beredning i utskott, pröva förslaget genom omröstning. Om mer än hälften av riksdagens ledamöter röstar mot förslaget, är det förkastat. I annat fall är det godkänt.”

Med denna ordning är det mycket svårt att de att Stefan Löfven skulle ha möjlighet att återkomma som statsminister. Såväl Alliansen som SD skulle med all sannolikhet rösta mot, och tillsammans innebär klart över hälften av riksdagens ledamöter.

Ett förslag om Ulf Kristersson som statsminister kommer Socialdemokraterna och vänstern i övrigt säkert att rösta mot, men vad SD gör är mindre klart. De har möjligheten att tillsammans med Socialdemokraterna fälla förslaget, men kan också avstå och därmed låta det passera.

Men om allt detta är det för tidigt att spekulera just nu. Det är tämligen fullbelagt i den branschen, noterar jag i olika media.

Under tiden går världen vidare.

På onsdag framträder Europakommissionens ordförande Jean-Claude Juncker med sitt årliga programtal, och det blir också hans sista före valen till Europaparlamentet i maj nästa år.

Säkert kommer en rad initiativ för att stärka inte minst EU-ländernas yttre säkerhet och utrikespolitiska beslutskraft, och sannolikt står migrationsfrågorna fortsatt i centrum. Det kommer de också att göra på det informella EU-toppmöte som äger rum i Salzburg i mitten av nästa vecka, och där Stefan Löfven fortsatt kommer att företräda Sverige.

Även om mötet är beslutande kommer det att vara viktigt. Ofrånkomligt är nog också att den fortsatta processen om Brexit kommer upp till diskussion. Här har ju Boris Johnson nyss gett nytt bränsle åt den inhemska debatten genom att likna premiärminister Mays förslag med att man satt på sig ett självmordsbälte och gett avtryckaren till Bryssel.

Brexit blir en allt stökigare och för Storbritannien allt skadligare process.

Min egen vecka börjar i Stockholm, men på torsdag bär det av till Kiev i Ukraina för den årliga stora YES-konferensen det, och från Kiev bär det sedan vidare för några dygn i Washington.

Sedan är det nog bäst att återvända till Stockholm.

Valdag – och sedan två veckor.

STOCKHOLM: Så har då den avgörande dagen infunnit sig. Sverige går till val. I kväll vet vi hur den riksdag som har den avgörande politiska makten i vår demokrati kommer att vara sammansatt de kommande åren.

Valrörelsen är över, även om det insmugit sig en tendens under senare år att fortsätta vissa aktiviteter även på själva valdagen. Det är jag i grunden mot.

Det har varit en varierande kompott av aktiviteter för min del under den senaste veckan.

En uppmärksammad TV-diskussion med Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson i Agenda i söndags. Dörrknackning i Nacka med Ulf Kristersson. Video på sociala media där Anna Maria och jag stärker oss med en pasta och hon talar inte minst om jämställdhetsfrågornas betydelse. Tidningsartiklar, bl a i SvD med de tio viktigaste skälen att rösta moderat. Hög aktivitet på mitt svenska Twitter-konto. Och i Uppsala, Stockholm och Linköping mer klassisk kampanj med såväl min företrädare som partiordförande Ulf Adelsohn som med ungdomsförbundet MUF:s ordförande Benjamin Dousa.

Själv har jag inte stått på någon valsedel sedan valet 1998 – det är två decennier sedan vid det här laget – och är inte heller kandidat till någonting. Men det har ändå känns viktigt att försöka att göra en insats.

Det har varit en valrörelse med två fronter – den mer traditionella mot det röda blocket och den allt viktigare mot den nationalistiska folkhemspopulismen hos Sverigedemokraterna. Och det säger sig självt att denna tvåfrontssituation i förening med de speciella förväntningar som ligger på ett parti med anspråk på att axla rollen också som statsministerparti inte varit okomplicerad för moderaterna.

Hur mandaten utfaller i kväll blir självfallet av stor betydelse. Men den enstaka största förändringen har redan inträffar i och med att allianspartierna ändrat principiell hållning till voteringen om statsminister.

Tidigare var det så att socialdemokraterna alltid röstade nej till förslag om borgerliga statsministrar, medan moderaterna lade ner rösten om ett förslag om socialdemokratisk statsminister kunde anses reflektera valresultatet. Men som en reaktion på den s k decemberöverenskommelsen har alliansens partier nu ändrat princip och kommer att rösta nej.

Och därmed är det alldeles klart att regeringen Löfven kommer att få avgå efter det att Stefan Löfven förlorar den statsministeromröstning som kommet efter det att den nya riksdagen samlats om två veckor.

Under de två veckorna intill dess kommer det att manövreras flitigt inför den formella regeringsbildningsprocess som kommer att följa efter det att Stefan Löfven fällts i den omröstningen. Vi kan nog förvänta oss att man från socialdemokratisk håll kommer att fortsätta en intensiv kampanj inriktad på att misstänkliggöra alliansen för att förhandla med SD.

Sådana förhandlingar blir dock självklara i frågan om det talmansval som kommer allra först, men kommer inte att föras kring regeringsfrågan. På den punkten har man varit mycket tydlig.

Sedan Stefan Löfven förlorat omröstningen och gått till talmannen kommer hans regering om ombeddas att sitta kvar under den tid som bildandet av en ny regering tar. Begreppet expeditionsministär finns inte längre, men det är i grunden vad det kommer att vara.

Förutsättningarna för att han skulle kunna återkomma är svåra att se. Då är det betydligt lättare att se att Ulf Kristersson utses till regeringsbildare. Allianspartierna kommer att rösta för, de röda kommer att rösta mot, och sedan är det frågan om vad Sverigedemokraterna gör. Lägger de ned sina röster accepteras förslaget.

Men om detta är det för tidigt att spekulera i dag.

Nu är det valdagen som gäller, och i kväll har vi ett resultat.

Sedan följer de två veckorna fram tills riksdagen samlas. Därefter statsministervoteringen, och därefter en regeringsbildningsprocess som det då kommer att finnas all anledning att återkomma till.

Avgörandets vecka.

STOCKHOLM: Så inleds den avgörande veckan i denna viktiga valrörelse. Och går vi på vad som gällde i valet 2014 kommer mer än hälften av väljarna denna vecka att fatta sitt beslut om vad de skall rösta på – och det kan mycket väl bli en högre siffra detta val.

Själv var jag ute i en Stockholmsförort i lördags för att tillsammans med främst lokala moderater men även Ulf Kristersson knacka dörr och prata politik. Så värst många besök blev det inte eftersom de vi träffade på hade mycket att säga, men trevligt och intressant var det i alla fall.

Och jag har dessutom bidragit med några videobudskap som sprids via sociala media när vi nu laddar om inför slutspurten. Mer av den varan kommer.

I Agenda i TV i går hade jag en kort debatt med Jimmie Åkesson från Sverigedemokraterna med hans krav på att Sverige skall lämna EU under den kommande mandatperioden i fokus.

Det är, enligt min tämligen så bestämda mening, det enstaka för Sverige farligast förslag som finns i denna valrörelse, och det är viktigt att det lyfts upp och belyses. Det skulle föra vårt land in i Brexit-liknande kaos och försvaga oss i varje tänkbart avseende.

Åkesson verkade leva i en värld där han tror att EU-samarbetet syftar till att avskaffa nationalstaten, vilket visar hur bristande hans verklighetsförankring i dessa frågor är. Så mycket mer än relativt simpel nationalistisk retorik riktad mot det europeiska samarbetet som det faktiskt ser ut hade han inte.

Eländigt, kort sagt.

I dag gör jag en utflykt till Bryssel för att delta i en diskussion på den stora ekonomiska tankesmedjan Bruegels årskonferens om de geopolitiska utmaningar som Europa står inför, men viktigt som det förvisso är återvänder jag sedan snabbt till Stockholm och valrörelsen igen.

Och under dagarna som återstår ser det ut att bli besök i alla fall i Uppsala och Linköping för olika diskussioner med söndagens avgörande i självklart fokus.

Att det riskerar att bli en besvärlig situation efter valet förefaller tämligen säkert. Regeringen Löfven kommer att få avgå, men hur en regeringsbildning därefter kommer att se ut är långt ifrån klart.

Från min utgångspunkt är det viktigt att alliansen blir större än de rödgröna. Det ger tveklöst en fördel i regeringsfrågan, om än det inte ensamt är avgörande. Ett bra moderat valresultat är självfallet angeläget, även om det förefaller som om vi förlorat en del under valrörelsen. Några procentenheter har sannolikt gått till Kristdemokraterna, som ju hitintills gjort en stark valrörelse.

Men det är under de kommande dagarna som det avgörs.