Hem från dygnet i Delhi.

DELHI-FRANKFURT: Tyvärr blev mitt besök i Indien denna gång relativt kort, men det hindrade inte att det var påtagligt intressant på flera olika sätt.

CyFy-konferensen om cyberfrågor var av högsta globala klass.

Jag tror inte att jag sett någonting i eller i närheten av Bryssel med samma både djup och bredd när det gäller dessa frågor.

Och det visar att Indien snabbt håller på att bli en betydelsefull spelare i den allt viktigare globala cyberdiplomatin.

Halvt på skämt brukar jag säga att det är ledningarna i USA, Kina och Estland som, från mycket olika utgångspunkter, är de som ger dessa frågor hög prioritet.

Men samtal på olika nivåer i Delhi visar att man nu accelerera betydligt. Den betydande amerikanska delegation som var där för dialog om just dessa frågor var ett annat tydligt tecken på den saken.

Och fler kommer att komma.

Det är med största sannolikhet inte mitt sista besök i Indien i dessa frågor.

Viktig som CyFy-konferensen var kom den, milt uttryckt, att överskuggas av konfrontationen med Pakistan.

När jag skrev om detta när jag kom hit uttryckte jag förhoppningen att premiärminister Modi skulle avstå från alltför vidlyftiga militära åtgärder. Fokus låg då på andra – vattenfrågorna var de jag skrev om.

På den punkten fick jag både rätt och fel.

Bara timmar efter jag hade landat i Delhi – inget samband! – gick indiska smärre arméförband på några punkter över den så kallade kontaktlinjen i Kashmir och attackade olika positioner.

I sak var det påtagligt begränsade operationer – mindre än något av de militära alternativ som diskuterats offentligt.

Men de politiska signalerna kring dem var påtagligt intressanta att studera på nära håll.

Allt var uppenbarligen väl förberett.

Till Pakistan signalerades just hur begränsade operationerna var. Den indiska arméns operativa chef informerade sin pakistanska kollega i försiktiga ordalag om någonting mindre ”vid” – inte ”över” -kontaktlinjen.

Men till indisk opinion lät det annorlunda.

Någon timma efter frukost kallades plötsligt olika personer i Delhi till olika typer av möten för information om det man kallade ”surgical strikes” mot Pakistan.

Olika typer av kommentarer fick snabbt briefings. Politiska ledare samlades på kort varsel. Diplomater för nyckelländer kallades in.

Det meddelades att regeringens säkerhetsutskott hade först ett och sedan ytterligare ett sammanträde. Utrikesminister Sushma Swaraj åkte personligen hem till kongresspartiets ledare Sonia Gandhi för att informera henne.

Det var ett imponerande maskineri som drogs igång.

Media – speciellt TV – gick upp i övervarv omedelbart. Och hashtaggen #IndiaStrikesBack flashades över alla skärmar i detta hela dagen kvällen, och sedan på morgonen.

Om regeringen således i sak var försiktigt kalibrerad i sin åtgärd hade man förvisso ingenting emot någonting som liknade krigshysteri i framför allt TV.

Plötsligt framstod premiärminister Modi, som varit mycket bombastisk i opposition men mer försiktig i regeringsställning, som stark och kraftfull. Den politiska uppslutningen var total.

Och det skadar ju inte inför förestående viktiga delstatsval.

Hur fortsättningen blir återstår att se.

Den inledande reaktionen i Pakistan var att visa viss förvåning över upphetsningen eftersom knappt någonting hade hänt.

Det var förvisso klokt, men frågan är om detta kommer att hålla under de kommande dagarna.

Även om man i Delhi säkert hoppa att det för ögonblicket är slut på detta, skall man inte bortse från risken att Islamabad kommer att pressas topp någonting som trappar upp krisen ytterligare.

Hur det än blir med den saken har det varit bekymmersamt att ta del av stämningarna i media detta dygn.

Varje tillstymmelse till avspänning med Pakistan är borta. En företrädare för regeringspartiet BJP gick så långt som till att säga att inom ett år skulle den indiska flaggan vaja över Islamabad.

Man tar sig för pannan!

Nu kommer Delhi att försöka att diplomatiskt isolera Pakistan, och det kommer att få negativa verkningar också på arbetet med att hantera situationen i Afghanistan.

Tyvärr tror jag nästa kris kan komma relativt snart.

Den inledande återhållsamma reaktionen i Islamabad säger föga om vad som kan komma längre fram när man också i Rawalpindi – där det pakistanska militärkommandot ligger – samlat ihop sina tankar.

Självmordsattacker i Kashmir, terrordåd mot indiska mål i Afghanistan – möjligheterna är dessvärre många.

Och även under de bästa av scenarier just nu är risken för att nästa kris kommer att spåra ur – med allt vad detta kan innebära mellan dessa två kärnvapenmakter – icke försumbar.

Men nu bär det hemåt igen.

Redan på söndag lyfter jag dock igen, och denna gång med Teheran i Iran som destination.

Det är med European Council on Foreign Relations som vi har ett program för försiktig dialog i regionen, och då självklart också med Iran.

Så det blir några dygn i den iranska huvudstaden med samtal med olika företrädare för regimen liksom andra mer eller mindre fristående bedömare.

Intressant blir det alldeles säkert.

Nya spänningar – risk för ”vattenkrig”.

NEW DELHI: Efter en dag av flygande har jag så landat här i den indiska huvudstaden en bit efter midnatt.

Det var en Airbus 380 som tog mig och mina ca 500 medpassagerare de 6.400 kilometrarna från Frankfurt och hit. Över Kaukasus, Turkmenistan, Afghanistan och Pakistan.

Och här skall jag delta i diskussionerna på den årliga stora CyFy konferensen om den nya cybervärldens alla olika utmaningar.

Jag ser på deltagarlistan att den samlar åtskilliga av dem som runt om i världen arbetar med vad vi kan kalla ”net governance”, och min uppgift här är ju bl a också att presentera och diskutera rapporten från vår globala kommission kring just dessa frågor.

Detta är ju frågor som rycker upp på den internationella dagordningen med allt större kraft.

Och i dessa sammanhang är Indien ett allt viktigare land. Landet har nu det näst största antalet nätanvändare i världen efter Kina, och det är slående hur stark den indiska närvaron är inte minst i Silicon Valley.

Det var ingen tillfällighet att vi hade ett av de viktigaste mötena med den globala kommissionen här, om än i Bangalore.

Då var det ju också tydligt att den indiska politiken i dessa frågor börjat få en mer modern och öppen inriktning. Och jag tycker mig se att den utvecklingen fortsatt sedan dess.

Så jag ser fram mot diskussioner under morgondagen och några timmar av fredagen innan jag måste återvända hem till Stockholm innan det sedan bär vidare till Teheran.

Som jag noterat också i kommentarer på Twitter har först situationen i Kashmir och sedan relationerna mellan Indien och Pakistan blivit en allt mer besvärlig fråga under de senaste månaderna.

Och nu finns det en högst påtaglig risk att konflikten kommer att eskalera ytterligare. Farorna skall alls inte underskattas.

Roten just nu ligger i situationen i Kashmir, där upplopp och hårda indiska säkerhetsåtgärder under sommaren lett till ett 90-tal döda.

Detta har lett till först uppskruvad retorik i Pakistan, sedan uppskruvad motretorik i Indien och därefter ett stort steg uppåt i konflikten när 18 indiska soldater dödades vid en attack, som här tydligt anses härröra från pakistanskt territorium, mot en armébas i området.

Nu handlar diskussionen i media här om vilka steg riktade mot Pakistan som premiärminister Modi måste ta.

Veckomagasinet India Today domineras av inte mindre än nio hela sidor med olika huvudsakligen militära optioner när det gäller Indiens möjligheter att slå tillbaka.

Med all sannolikhet leder dock medvetenheten om det ömsesidiga innehavet av kärnvapen till en klok återhållsamhet vad gäller alltför vidlyftiga militära optioner.

Men av det som diskuteras finns åtskilligt som i sig inrymmer betydande faror för eskalation.

Från indisk sida har man, som svar på vad man uppfattar som pakistansk uppmuntran av separatism i Kashmir, börjat prata på ett sätt som kan uppfattas som tydlig uppmuntran till separatism i Baluchistan i Pakistan.

Och detta är en ömsesidig lek med elden som egentligen inte borde ligga i någon av nationernas intresse.

Det kommande toppmötet med den regionala samarbetsorganisationen SAARC har nu ställts in, och i FN:s generalförsamling var tongångarna mellan de bägge länderna osedvanligt hårda under den gågna veckan.

Av det som nu diskuterats är nog det farligaste – om jag undantar mer omfattande militära operationer – det ifrågasättande av avtalet från 1960 om fördelningen av floden Indus vattentillgångar.

För att förenkla det hela – utan Indus vatten finns inte nationen Pakistan, men ca 80% av flodsystemets vatten kommer från eller flyter genom indiskt territorium.

Och vatten håller på att bli en allt viktigare fråga för hela denna region. För någon vecka sedan var det t ex allvarliga upplopp i Bangalore med anledning av en dispyt mellan två delstater om just vattenresurser.

Den indiske premiärministern Narendra Modi har nu hotfullt sagt att ”vatten och blod kan inte flyta samtidigt”, medan den pakistanske faktiske utrikesministern Sartaj Aziz sagt att en uppsägning av avtalet skulle vara en ”krigshandling”.

Det är hårda och hotfyllda ord.

Medling i ärendet ligger hos Världsbanken, men det finns all anledning att hoppas att också kraftfullare globala aktörer engagerar sig för att förhindra att vatten blir ett strypmedel i denna konflikt.

Men en boll har satts i rullning, och det är nog så allvarligt. Indien har också anledning att vara medveten om att dess stora floder rinner upp på den tibetanska högplatån, och att kinesiska planer på dammar där ofta lett till starka reaktioner i Indien.

Det är och förblir en tragedi att dessa Indien och Pakistan inte kommit över traumat efter den bittra delningen 1947.

Kashmir förblir en ytterligt känslig och svår fråga, där förr eller senare politiska steg måste tas. Förr har olika tankar legat på bordet, men just nu förefaller det mesta låst.

Men det är självfallet, och alldeles oavsett detta, oacceptabelt att man i Pakistan under lång tid skyddat och utnyttjat terrorgrupper som ofta med Kashmir som motiv attackerat Indien.

Minns den spektakulära attacken mot Mumbai 2008. Dess ledande organisatör lär fortfarande gå fri i Pakistan, och det säger sig självt att detta inte är acceptabelt.

Och rivaliteten dem emellan driver också andra konflikter. Tydligast är detta när det gäller Afghanistan, vara bestående utmaningar tyvärr inte får någon större uppmärksamhet längre.

Annars har Indien i dessa dagar anledning att glädja sig åt att man i årliga Global Competitiveness Report är den nation som förbättrat sin position starkast.

På några år har man klättrat från plats 71 till plats 39, vilket inte är så dåligt, även om rivalen Kina ligger före på plats 28. Ryssland ligger, som jämförelse, på plats 43.

Och den indiska ekonomiska tillväxten är i dag den starkaste av alla i G20-kretsen.

För mig blir det dock mest globala cyberfrågor det kommande dygnet. Nog så viktigt.

Men lite samtal vid sidan av om också andra viktiga frågor i denna viktiga del av världen hoppas jag dock det skall bli möjlighet till.

Alla dessa tal i New York.

ABU DHABI: För sju år sedan tillhörde jag dem som satt i FN:s generalförsamling i New York och hörde USA:s nyligen tillträdde nye president Barack Obama hålla sitt först tal inför världsförsamlingen.

Mycket har hänt sedan dess, och inte minst därför tillhörde jag dem som häromdagen, via livestream, och efter att han läst om talet från 2009, följde hans sista tal som USA:s president till FN:s generalförsamling.

Då var förväntningarna på den nye presidenten skyhöga. Och han sade själv att det var ”a time when many around the world had come to view America with scepticism and distrust”.

Så skisserade han ett ambitiöst program.

Stänga famösa Guantanamo. Stora steg mot nedrustning av kärnvapen. Dra hem alla amerikanska soldater från Iraq. Stabilisera Afghanistan. Bli av med Al Qaeda. En tvåstatslösning för Israel och Palestina.

Och i andra sammanhang sammanfattades hans program som att avsluta två långa och plågsamma krig – Afghanistan och Iraq – och konfrontera på att bygga det amerikanska samhället i stället.

När han så talade i New York var det endast i några bisatser han återvände till sitt program från 2009. Det har ju kommit att bli lite annorlunda.

Men det innebär inte att hans tid inte inneburit stora och viktiga steg.

Åtskilliga i den amerikanska debatten verkar tycka annorlunda, men det är ett USA långt mer respekterar runt om i världen i dag än vad som var fallet då. USA:s s k mjuka makt är långt större.

Och mer eller mindre lyckades man häva världen ur den finansiella krisen 2008-2009. Det var ingen självklarhet.

Viktiga avtal har det också blivit.

Avtalet med Iran var viktigt för vad det åstadkom och än viktigare för var det förhindrade – ytterligare ett krig i denna region.

Och efter det spektakulära misslyckandet i Köpenhamn i december 2009 blev det förra året i Paris ett viktigt globalt klimatavtal.

Själv nämnde Obama också öppnandet mot Cuba som en av sina framgångar.

Men i åtskilliga av de avgörande utmaningar han nämnde 2009 har situationen näppeligen förbättrats.

Då, och även senare, talade han passionerat om fred mellan Israel och Palestina, och hans Washington har också gjort närmast heroiska ansträngningar i den riktning, dock utan synbart resultat.

Allra främst den israeliska politiken, om än i förening med den palestinska splittringen, har grusat alla förhoppningar.

Och den kamp mot Al Qaeda och terrorismen som Barack Obama övertog efter George Bush och 11 september har ju knappast avslutats. Usama bin Laden själv mötte sitt öde i Abbottabad i Pakistan i maj 2011, men utbrytarna i Daesh har etablerat sig, och i skuggan av kampen mig dem hållet gamla Al Qaeda på att vinna ny styrka.

Säkert hoppas Obama att Mosul skall kunna befrias ur Daesh’s grepp innan han lämnar Vita Huset, och det kan alls inte uteslutas, men få mer initierade bedömare tror att det är något mera än bara en övergång till en ny fas i denna utdragna kamp.

Att Obama möttes med sådana förväntningar när han tillträdde berodde också på att man förväntade sig ett USA som fjärmade sig från tidigare unilateralism och mer inriktade sig på att fortsatt bygga en lagbunden internationell ordning.

Det har också varit Obama-administrationens ambition, men inte sällan har den haft problem med en majoritet i kongressen med andra instinkter. Och samtidigt har vi ju under senare år sett svårigheterna att tillräckligt effektivt möta såväl ett Ryssland som ett Kina när de finner att de kan utmana den internationella ordningen.

Den amerikanska politiken dilemma är ofta att medan USA förvisso är världens mäktigaste nation i de flesta avseenden, har vi gått mot en värld med många makter och myriader av utmaningar som innebär att även den starkaste maktens möjligheter i dag är mer begränsade.

I sitt tal sade Obama, med en underton av humor, att ”I’ve noticed as President that at times, both America’s adversaries and some of our allies believe that all problems were either caused by Washington or could be solved by Washington — and perhaps too many in Washington believed that as well.”

Och så är det. Med alla de utmaningar för en amerikansk president som ligger i bägge dessa konstateranden.

Också under mitt dygn här nere har jag försökt att fortsätta att följa vad som sagts i de olika anförandena i New York.

Men innehållet summeras nog bäst i en rubrik i dagens Gulf News:

”World Leaders Rage Against Their Neighbours.”

Talarstolen i FN:s generalförsamling har blivit en tribun för världens olika lokala eller regionala konflikter.

Den eskalerande retoriken mellan New Delhi och Islamabad är den del av detta som uppmärksammats mest här nere – länderna ligger nära, och med miljoner av medborgare arbetande här.

Och det höjda tonläget mellan Saudiarabien och Iran skall också läggas till listan av spdant som märktes i anförandena i New York.

Men annars handlade det mesta där, sorgligt nog, om den allt djupare tragedin i Syrien. Och också FN-systemets kontinuerliga misslyckande i frågan.

Det var under en kväll uppe på Bolagshotellet i Kiruna i maj 2013 som dialogen mellan USA:s John Kerry och Rysslands Sergey Lavrov om utvecklingen i Syrien började.

Jag tillhörde dem som då i den såg en av de få möjliga vägarna framåt.

Och man har också kommit en bra bit – men alls icke tillräckligt långt.

Det är ju en av historiens djupare ironier att när USA:s flygvapen, f ö tillsammans med också danska flygplan, för första gången bombade Assad-regimens stridskrafter var detta ett misstag som man fick be om ursäkt för.

Den ryska diplomatin har ju fört också USA till en punkt där det kan uppfattas som att också de amerikanska insatserna ger ett bidrag till Damaskus insatser.

Men goda möjligheter är det tragiskt ont om i den allt mer komplicerade situationen runt Aleppo och i norra Syrien.

Och dessvärre tyder det mesta på att tragedin kommer att fortsätta att fördjupas.

Själv har jag tillbringat ett dygn här i Abu Dhabi i samtal med såväl diplomatiska företrädare som olika representanter för närings- och affärsliv.

Och det ger alltid spännande perspektiv. Jag kommer att återvända hit relativt snart igen.

Nu bär det hemåt några dagar igen, innan jag i mitten av nästa vecka styr kursen mot New Delhi för diskussioner där allra främst om olika aspekter på den accelerande cyber-utvecklingen.

Framåt i Ukraina.

KIEV: att åka till YES-konferensen i Ukraina har tillhört de stående punkterna på mitt program sedan åtskilliga år tillbaka.

Traditionellt hölls de i anrika Livada-palatset i Jalta på Krim, men sedan 2014 har det av lätt insedda skäl inte varit möjligt, och nu är det i de ståtliga lokalerna i den gamla arsenalen i Kiev som vi träffas.

Senast var jag i Kiev i maj, och några mer avgörande förändringar av situationen sedan dess går det knappast att tala om.

Då hade den regeringen Yatsenyuk just efterträtts av regeringen Groisman, och det fanns betydande frågetecken både för om den skulle överleva parlamentariskt och om hur den skulle hantera reformpolitiken. Alla de ledande reformministrarna lämnade eller fick lämna i samband med ombildningen.

Att regeringen Yatsenyuk framgångsrikt stabiliserat ett land som bokstavligen stod på bankruttens rand när den tog över, och tagit itu med miljardslöseriet och svindleriet i energisektorn, är alldeles otvetydigt, och här handlar det om en i verklig mening historisk insats.

Populär blev den inte, men 11-dubblar man det för många viktiga gaspriset säger det sig själv att applåderna i alla fall från gaskonsumenterna tenderar att utebli. Och på ett eller annat sätt är de flesta i detta land gaskonsumenter.

Fem månader senare är bilden att reformtempot i ekonomin saktat av, men att de genomförda reformerna knappast är omedelbart hotade.

Detta skall nog sägas med reservationen att tendensen till populism i den ukrainska politiken inte skall försummas, och premiärminister Groisman sade i sitt framträdande på YES i dag att populismen var ett större hot Ukraina än de ryska stridsvagnarna. Det tror jag han har alldeles rätt i.

När det gäller reformeringen av det vacklande och korrumperade rättsväsendet, som försummats tidigare, har reformer dock nu kommit igång. Men det kommer att ta din tid innan de får genomslag.

På programmet nu står successiva privatiseringar av stora mängder av fortfarande statsägda, mer eller mindre fungerande, företag i Ukraina. Och det är viktigt framförallt för att effektivisera och modernisera den ekonomiska strukturen i landet.

Sakta håller tillväxten också på att komma tillbaka.

I Kiev är det svårt att se några tecken på ekonomisk kris, men landet är stort, och krisen i samband med den ryska aggressionen och den finansiella kollapsen har dock pressar ner BNP med kanske 20%. Nu talar man dock, också från IMF i samband med att man gav klartecken till ett nytt miljardlån, om en tillväxt över 1% i år och sannolikt över 2% nästa år.

Inte spektakulärt, men i alla fall på väg uppåt igen.

I sitt anförande på konferensen fokuserade president Poroshenko också på konflikten om Donbas, och underströk att först och främst gällde att verkligen få en fungerande vapenvila och ett acceptabelt säkerhetsläge i de ryskkontrollerade delarna. Sedan kunde man ta itu med Minsk-avtalets mer politiska delar.

Och det är ju en rimlig ordning.

Om det mot slutet av våren kanske fanns vissa små tecken som kunde tyda på en rörelse i riktning mot en överenskommelse är det i dag mycket svårare att upptäcka dessa. Läget förefaller låst. Kanske hoppas man i Moskva att en mer vänligt sinnad amerikansk president nästa år skall skapa en bättre möjlighet.

Kring den fråga spekulerades det livligt på konferensen, och ett antal prominenta amerikanska bedömare – demokraten David Axelrod och republikanen Karl Rove – fanns också på plats för att delge oss sina bedömningar.

Några definitiva svar gav de förvisso inte, men det är svårt att undvika intrycket av att en förlust för Hillary Clinton blir mindre och mindre osannolik.

Och frågetecknen om vad en Trump-administration skulle innebära är förvisso många. Hans påtagliga Putin-vurmande gör att hans popularitet i Kiev sannolikt ligger på europeisk bottennivå.

Men nu bär det hem till Stockholm för några dagar.

Och då kanske det också finns möjlighet att fånga upp lite av diskussionerna på det extra toppmötet mellan de 27 EU-staterna i Bratislava i går.

Nästa vecka är det så dags för sedvanliga generaldebatten i FN:s generalförsamling i New York.

När den öppnas på tisdag finns det kanske speciell anledning att lyssna på president Obama när han för sista gången framträder här. Sannolikt försöker han summera upp vad hans åtta år har inneburit, och kanske ge vissa signaler inför framtiden.

Annars blir det nog lite ledartomt.

Vare sig den ryske presidenten eller den kinesiske partiordföranden har funnit det mödan värt att detta år bege sig till New York.

Inga tvära kast, men tydlig glidande förändring.

STOCKHOLM: Det är söndag sen eftermiddag efter helg och ett antal mycket angenäma dagar hemma i fäderneslandet och dess huvudstad.

Fredagens säkerhetspolitiska utredning av ambassadören Krister Bringeus var alldeles uppenbart någonting som regeringen inte ville ha, och det blev närmast löjeväckande när man tog till det enda lilla tricket efter det andra för att minska den möjliga uppmärksamheten för rapporten.

Närmast som en besvärjelse förkunnades det att ingenting fick ändras och att några tvära kast inte var aktuella.

Nej, några tvära kast är förvisso inte aktuella, men att säkerhetspolitiken gradvis håller på att förändras kan det knappast råda någon tvekan om.

Bara ett exempel.

Det sägs i utredningen, att ”ett nära säkerhetspolitiskt samarbete med USA i dag är en grundbult i svensk utrikespolitik.”

Hade en socialdemokratiskt dominerad regering kunnat säga detta för några år sedan?

Knappast. Inga tvära kast – men desto tydligare glidning.

Och den bringeuska utredningen kommer att läsas och begrundas av många under åtskillig tid framöver, förhoppningvis leda till en öppen och saklig diskussion och därmed också påverka hur inriktningen och utformningen av vår säkerhetspolitik fortsätter att förändras.

Det kommer att fortsätta att mumlas och muttras nere i sanden. Men det förändrar föga.

Nu randas också för min del en ny vecka.

På onsdag håller Europakommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt årliga programtal inför Europaparlamentet i Strasbourg, och det kan nog förväntas att han där aviserar förslag om ett djupare säkerhets- och försvarspolitiskt samarbete också inom EU.

Och mot slutet av veckan har så de 27 EU-staterna extra toppmöte i Bratislava för att i ljuset av Brexit diskutera prioriteter i utvecklingen av samarbetet framöver. Kanske kommer diskussionerna att inriktas också på att komma lite längre i samband med att det i mars 2017 är 60 år sedan Rom-fördraget undertecknades.

Då kommer jag dock att befinna mig i Kiev på den årliga YES-konferens som jag haft som vana att vara med på sedan ett antal år tillbaka.

Vi brukade vara i Jalta på Krimn, men sedan 2014 har detta som bekant inte varit möjligt, och tills vidare hålls därmed konferensen i Kiev.

Men det är alltid en bra möjlighet till kontakter inte bara med ledande personligheter i Ukraina, utan också många av dem som i olika länder är engagerade i landets utveckling och framtid.

Bringeus utredning förändrar det mesta.

STOCKHOLM: Diskussionen om Sveriges säkerhetspolitiska vägval kommer aldrig att bli densamma efter den utredning av ambassadör Krister Bringeus som offentliggjordes i dag.

I dess mandat ingick inte att säga om Sverige borde bli medlem i Nato eller inte. Den frågeställningen var regeringen – av skäl som ju främst har med gamla politiska låsningar att göra – utomordentlig tydlig med att utesluta ur hans mandat.

Och kanske var det bra.

Utredningen kunde därmed fokusera på mer nyanserade och detaljerade säkerhetspolitiska frågeställningar, och gör det också på ett förtjänstfullt och intresseväckande sätt.

Det hindrar dock inte att den kommer fram till slutsater som tämligen så entydigt talar om ett starkare engagemang med och så småningom också medlemskap i Nato.

Men låt oss ta det steg för steg.

Först vad som måste vara vad man kallar ledstjärnan för vår säkerhetspolitik.

“En militär konflikt i Sveriges närområde må vara mycket osannolik. Men konsekvenserna, om den likväl skulle bryta ut, riskerar att bli katastrofala. Den säkerhetspolitiska ledstjärnan måste därför vara att ge det bidrag vi kan till att detta överhuvudtaget inte inträffar.”

Här finns en icke obetydlig förskjutning i förhållande till vad som mer eller mindre tydligt gällde under gångna decennier.

Då var ledstjärnan för säkerhetspolitiken att försöka att hålla vårt land utanför ett eventuellt krig i vårt närområde. Formeln var alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig.

Men nu, skriver Bringeus, att “Sverige med stor sannolikhet redan i ett tidigt stadium skulle dras in i en eventuell rysk-baltisk militär konflikt”.

Och för detta talar inte bara olika mer militära förhållanden, utan dessutom att “i det fall ett land som är medlem av både EU och Nato skulle drabbas av yttre aggression är det rimligt att anta att detta, för att försäkra sig om bredast möjliga militära och civila hjälp, åberopar artikel 42.7 och artikel 5 samtidigt.”

Genom vårt medlemskap i EU är vi då genom fördragets artikel 42.7 förpliktade till att ge också militär hjälp.

Konflikthanteringen kommer därmed att ske parallellt mellan såväl EU och Nato. I formella förpliktelser att ge hjälp finns faktiskt ingen avgörande skillnad – skillnaden ligger främst i att det inom Nato finns konkreta förberedelser för det.

Så den gamla optionen att försöka stå utanför är sedan länge avskriven. Och på denna punkt är Bringeus tydlig.

Den avgörande frågan blir då hur vi bäst kan bidra till att en sådan konflikt över huvud taget inte inträffar.

Också här är Bringeus tydlig på ett sätt som nog får en del att sätta kaffet i vrångstrupen.

“Den mest påtagliga militära effekten av ett Natomedlemskap vore av allt att döma att den osäkerhet som i dag råder om hur ett gemensamt uppträdande i en Östersjökris skulle gestalta sig undanröjs, och att västs samlade konfliktavhållande förmåga därigenom sannolikt skulle öka.”

På rak svenska: ett svenskt Nato-medlemskap skulle göra den konflikt i vårt närområde vi i alla fall aldrig kan stå utanför mindre sannolik.

Och att verka i den riktningen är ju det som Bringeus kallar “ledstjärnan” i vår samlade säkerhetspolitik.

I den Nato-debatt som hitintills dominerat har mycket handlat om att vi inte klarar av att försvara Sverige ensamma, och att vi kommer att behöva hjälp utifrån.

Också detta resonemang har stöd i Bringeus utredning:

“Utredningen konstaterar att även om Sverige upprätthåller vissa militära nyckelsystem av hög internationell klass – bland annat stridsflyg och ubåtar – är det en allmän uppfattning att den svenska försvarsförmågan i dag uppvisar inte oväsentliga brister. Slutsatsen är att Sverige för att kunna hävda sin suveränitet, i likhet med andra europeiska länder, i ett krisfall är beroende av stöd utifrån.”

Men det avgörande i utredningen är dock inte detta perspektiv – vad som behövs för försvaret av Sverige – utan perspektivet av vad som är bäst för att förhindra att denna situation över huvud taget uppstår.

I snäv mening blir slutsatsen densamma, men med det regionala konfliktförebyggande perspektivet i centrum blir slutsatserna samtidigt bredare.

Det pekas t ex på den möjlighet som vi medlem skulle ha ett i ett krisläge påverka Nato:s agerande – rimligtvis i den situationen ett mycket starkt svenskt intresse.

Med detta perspektiv ter sig också den viktiga relation med Finland som ju gått som ett spöke genom vår Nato-debatt annorlunda ut.

“Ur ett övergripande perspektiv måste den säkerhetspolitiska lösning som gynnar regionen i dess helhet också gagna Finland. Det är därför svårt att se att det ur svensk synvinkel skulle finnas enskild hänsyn att ta i förhållande till Finland.”

Den slutsatsen är starkt underbyggd av utredningens resonemang, men man kan vara övertygad om att den kommer att ge rubriker på andra sidan av Bottenhavet.

Alldeles överraskande kan slutsatsen dock inte vara. I den finska regeringens egen utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelse 2016 sägs, att “enligt en bedömning som regeringen låtit göra om effekterna av Finlands eventuella Nato-medlemskap är Nato en stabiliserande faktor i Östersjö-regionen.”

Förutom detta kom ju den berörda expertgruppen till slutsatsen att “medlemskap i Nato skulle uppenbarligen stärka Finlands direkta säkerhet eftersom landet då omfattas av säkerhetsgarantierna enligt artikel 5 samtidigt som medlemskapet starkare avskräcker från möjliga anfall mot landet.”

Ett explicit sådant resonemang för svensk del ger sig inte Bringeus in på, och det av det goda skälet att hans fokus ju ligger på det regionalt konfliktförebyggande, och att möjliga militära hot mot Sverige egentligen bara kan uppkomma när dessa misslyckats.

Med Finlands geografiska läge ter sig situationen, i alla fall teoretiskt, något annorlunda.

Finns det då ingenting i denna utredning som skulle kunna anföras mot att Sverige steg för steg skulle orientera sig mot ett fullt medlemskap i Nato?

Knappast, även om Bringeus lite konstlat frågar om det inte kunde bli svårare att driva olika initiativ på t ex nedrustningsområdet.

Det kan dock noteras att det är ett argument som den finska expertgruppen avfärdar med lätt hand:

“Erfarenheterna visar att medlemskap (eller icke-medlemskap) i Nato inte verkar ha någon betydelse för ett litet lands förmåga att ta diplomatiska initiativ i globala forum. Förmedling, medlande och utvecklingspolitik är inte element som är knutna till landets status i fråga om kollektivt försvar. Norge har inte varit mindre dynamiskt eller effektivt än Finland och Sverige i detta avseende.”

Så var det med den saken.

Mycket mer skulle kunna skrivas om resonemangen i Bringeus utredning. De bygger i mångt och mycket på ambassadör Tomas Bertelmans rapport för snart två år sedan, men för dem vidare med en öppenhet i resonemang och slutsatser som är unikt i ett officiellt svenskt säkerhetspolitiskt dokument i modern tid.

Debatten kommer inte att vara densamma efter detta.

Och det kommer säkerhetspolitiken, trots dagens besvärjelser, inte heller att vara.

Steg för steg, för snabbt för vissa, för långsamt för andra, kommer den att förändras.

Efter dagar i Turkiet.

ISTANBUL: Så är jag då på väg hem efter laddade dagar i först kort Istanbul och sedan primärt Ankara.

Lite trångt i dörrarna har det varit.

Europaparlamentets talman Martin Schultz stötte jag på hos oppositionspartiet CHP. Europakommissionen Avramopoulos svepte förbi.

I parlamentet fanns talmän från en rad parlament runt om i världen på besök – dock ingen jag kände närmare.

Och nu på planet från Ankara hade jag sällskap med FN:s flyktingkommissarie Filippe Grand. Och det blev en nyttig uppdatering om den vidare världens alla humanitära utmaningar.

Vårt program har varit tämligen så fullt.

President, premiärminister, vice premiärminister, utrikesminister, Europa-minister, ledare för största oppositionspartiet, kabinettssekreterare, delegation från främst kurdiska partiet och utöver det viktigare ambassadörer, fristående bedömare, mediarepresentanter och experter på olika relevanta frågor.

Och en mer utförlig rapport kommer vi att publicera vart det lider.

Till dessa hör en mer utförlig beskrivning av den Gülen-rörelse som enigt för oss beskrivits som kärnan i det ytterligt allvarliga försöket att vräka landets demokrati och konstitutionella ordning över ända den 15 juli.

Inte onaturligt har vi ägnat en hel del tid och samtal om den saken. Och den kan knappast förstås utan att dra perspektiven några decennier tillbaka i tiden.

Det turkiska samhället är i dag ett samhälle i blandad chock och triumf. Chockade över det som hände, traumatiserade över vad som kunde hänt men också till betydande del också triumferande över att det kunde slås tillbaka.

Och man fortsätter att slå tillbaka.

Gülen-kuppmakarna räknade säkert med att skepsis eller motstånd mot president Erdogan inom och utom landets gränser skulle kunna föra dem framåt, men underskattade det närmast hat som redan innan fanns mot deras rörelse i betydande delar av det turkiska samhället. Och det har sedan dess mycket påtaglig förstärkts.

Att staten och samhället måste värna sig mot strukturer som hotar dess konstitutionella ordning är självklart. Det gäller alla samhällen på ett eller annat sätt.

Nu rensas Gülen-anhängare och aktivister med stor frenesi ut ur de strukturer de infiltrerat eller på andra sätt skaffat sig kontroll över. Tydligast är detta inom olika säkerhetstrukturer och inom militären, men också i anknutna media, fristående skolor och vissa företag.

En viss åtskillnad måste göras mellan dem som förlorar anställning i t ex polis eller armé och de som faktiskt arresteras och därmed också riskerar rättegång och fängelse.

Kring detta förde vi självfallet samtal på olika nivåer.

Balansgången är står, och ingen sade att det är perfekt.

Det finns personer i kärnan av kuppen som fortfarande är på fri fot, och det finns alldeles säkert de som oskyldigt drabbats. Det talades om en överiver i åklagarväsendet som drivs också av hets i media och krav från opinionen.

Regeringen säger nu att undantagstillståndet inte kommer att förlängas utöver de tre månader man beslutad om, och därmed träder rättsstatens i Turkiet visserligen långt ifrån perfekta institutioner åter tydligt in i bilden.

Då blir också dialogen med och övervakningen från Europarådet viktig. Såväl dess generalsekreterare som ordföranden i dess ministerkommitté har ju varit i Ankara och diskuterat detta.

Relationen med EU är inte alldeles harmonisk för ögonblicket.

Visserligen tror jag att det vid det här laget är inte mindre än nio utrikesministrar från EU som varit på besök senaste veckorna, men det finns fortfarande en illa dold bitterhet över vad man uppfattar som bristande medkänsla omedelbart efter kuppförsöket.

Vi försökte efter bästa förmåga att gjuta lite olja på de vågorna, men vårt uppdrag handlade mer om en bredare dialog om de mer långsiktiga förbindelserna.

Här kommer ECFR att engagera sig under de närmaste åren.

Mer omedelbart kan man hoppas att det skall vara möjligt att öppna förhandlingar om kapitlen 23 och 24 i anslutningsförhandlingarna. De handlar om rättsliga frågor och rättigheter, och skulle ge EU en direkt möjlighet i dessa frågor som man saknar.

Den öppningen har hitintills blockerats av Cypern, men om en fredsöverenskommelse på den delade ön kan nås innan årets slut borde den möjligheten kunna öppnas upp. Och olika kontakter ger anledning till icke oväsentlig optimism i den frågan.

Alltför liten tid hann vi ägnade den kurdiska frågan och den vidare krisen i regionen, och då främst Syrien.

Men vi hann dock med ett mycket bra möte med HDP-partiet och en middag i går kväll med några av turkiska UD:s skarpaste personer fokuserade på växande utmaningar från Astana till Aleppo och därbortom.

På den sade vi bl a att vi inte riktigt visste hur död Uzbekhistans president Karimov var, men i dag vet vi att han nu är riktigt död. Och det handlar om Centralasiens såväl folkrikaste land som mest repressiva regim med allt vad som ligger i detta.

Turkiet är ett stort, rikt, viktigt och komplicerat land. Dess politiska utveckling är knappast rätlinjig vare sig nu eller i ett längre perspektiv. Historien är annorlunda än hos oss.

Men engagemang är viktigt, och det i all synnerhet i politiskt såväl som emotionellt omvälvande tider omedelbart efter ett kuppförsök som riskerade att störta landet ner i ett blodigt inbördeskrig.

Hur den fortsatta utvecklingen kommer att bli kan vi inte veta. Jag har skrivit tidigare om såväl mer demokratiska som mer auktoritära möjligheter.

Men det är bara med engagemang och närvaro som vi har någon möjlighet att påverka den saken. Att predika på distans hjälper föga.

Och utgången har stor betydelse också för oss.