En hel del

Då och då har det sitt intresse att titta på statistiken över denna blogg.

Den har haft – som framgår här på sidan – ca 3,3 miljoner besök sedan den drogs igång.

Inte så illa.

Och det som besökts är 1 830 blogginlägg som jag författat.

I den statistiken ingår dock också den tidigare engelskspråkiga versionen.

Dessa 1 830 inlägg från min sida har sedan föranlett ca 51 000 mer eller mindre väl avvägda kommentarer från olika besökare.

Onekligen en hel del.

Lugnare dag – men bekymmer i Israel

En lite lugnare dag i dag efter den mera hektiska i går – med svallvågor efter olika utvecklingar på Balkan och med beskedet från konstitutionsdomstolen i Turkiet.

Jag hade ett bra samtal med Turkiets utrikesminister Ali Babacan i går kväll efter beslutet. Han hade just stigit av planet från Teheran efter viktiga och besvärliga samtal där. Den iranska frågan står högt på den internationella dagordningen.

Och vi kommer att ses relativt snart igen för fortsatta diskussioner.

I dag framträder så Radovan Karadzic inför FN-tribunalen i Haag. Det är ett kort och formellt offentligt möte.

När den viktiga rättegången startar är skrivet i stjärnorna. Just nu går man igenom de olika åtalspunkterna för att se i vilket utsträckning de behöver revideras. Andra rättegångar kan ha gett nya fakta – och en ny chefsåklagare kan göra en annan bedömning.

Beskedet från Jerusalem att premiärminister Olmert lämnar sin position kom inte alldeles oväntat. Han hade med all sannolikt inte klarat det interna valet i Kadima-partiet i september.

Men för fredsprocessen är detta utan tvekan en allvarlig tempoförlust.

I Paris för två veckor sedan sade såväl premiärminister Olmert som president Abbas till mig att det fanns hyggliga möjligheter till någon typ av principöverenskommelse före det att FN:s generalförsamling möts i september.

Nu måste det nog dessvärre framstå som mer tveksamt.

Mer hårdföra röster i Israel kräver de facto ett stopp på förhandlingarna innan det finns en ny regering på plats – och de hoppas självfallet på en mer hårdför sådan.

Och till skiftet i Israel kommer självfallet valet och administrationsskiftet i USA. Bekymmersamt.

Stor tillfredsställelse

Det är med stor tillfredsställelse jag noterar att försöken att göra vad som var en till juridik förklädd kupp mot den valda regeringen i Turkiet tillbakavisats i dag.

Därmed finns åter förutsättningarna för en tydlig reformprocess i Turkiet.

Det är min förhoppning att regeringen Erdogan nu skall accelerera den nödvändiga demokratiska reformprocessen i landet.

Liten tuva stjälper stort lass

Alldeles självklart är besvikelsen stor efter gårdagens misslyckande för de globala handelsförhandlingarna i Genève.

En tröst i eländet är att EU företrädde en rimligt tydlig kurs – det finns dock de inom unionen som är mindre tydliga när det gäller betydelsen av en fri handel – och på alla sätt försökte medverka till en uppgörelse.

Sammanbrottet kom mellan USA, Kina och Indien – och vi har att se fram mot en bitter ordväxling när de försöker fördela skulden för sammanbrottet.

Det stödpaket för det egna jordbruket som den amerikanska kongressen – mot president Bushs vilja – antog tidigare i år bär utan tvekan en betydande del av ansvaret.

Men också vilja från Indien och Kina att bibehålla begränsningar som kanske inte var rimliga.

I slutändan var det en liten tuva som tilläts att stjälpa ett stort lass.

Men denna tuva fruktar jag att vi kommer att se komma tillbaka när vi på allvar tar oss an de globala klimatförhandlingarna.

Den amerikanska kongressen kommer att villkora allt med att Indien och Kina gör betydande medgivanden i olika avseenden – och dessa kommer att svara att bördan av anpassning och förändring skall ligga främst på de mer utvecklade ekonomierna.

Det var den tuvan som fällde lasset nu – och det är den tuvan som riskerar att bli än större i klimatsamtalen.

Annars sägs det mig att 95 % av alla frågor hade lösts – inklusive extremt besvärliga ”långkörare” som handeln med bananer.

Då var det extra tragiskt att denna motsättning tilläts att stjälpa hela paketet.

WTO-chefen Pascal Lamy säger att han inte har gett upp helt och hållet.

Vi ger honom allt stöd i möjliga fortsatt ansträngningar…

Semester?

Semester är ett ganska relativt begrepp i dessa dagar – men det ligger ju lite i ämbetets natur.

Dagen har börjat med en intervju med BBC World Service med anledning av att Radovan Karadzic anlänt till FN-fängelset i Schveningen utanför Haag i Holland.

Som vanligt underströk jag betydelsen av att den kommande rättegången sköts på ett professionellt sätt, och av att också frågan om Radko Mladic på ett eller annat sätt bringas till avslut.

Sedan har jag fortsatt med samtal föranledda av utvecklingen i och kring Turkiet.

Snart kommer den Höge Representanten i Bosnien Miroslav Lajcak på besök för att över lunch diskutera hur vi skall se på Bosniens framtid – och inte minst den kommande internationella rollen.

Hur eftermiddagen efter det kommer att gestalta sig återstår att se.

Jag skall tala med Ewa Björling om konsekvenserna av misslyckandet i Genève i går – finns det någon möjlighet att trots allt rädda ett avtal?

Och dessutom har jag lovat att delta i en radiodiskussion om utvecklingen i Georgien.

Jag träffade ju i förra veckan bl a Matt Bryza från Washington innan han reste till Tbilisi och Sukhumi för att försöka att förbereda någon form av ”proximity talks” under den närmaste tiden. I Berlin driver man på – om än kanske inte alltid med alldeles realistiska och balanserade utgångsåunkter.

Men alla försök att förhindra krig och att värna Georgien måste välkomnas.

Och sedan händer det alldeles säkert någonting annat också…

Havererat?

Nyhetsbyråer hävdar just nu att världshandelssamtalen i Genève – efter sju år av intensiva förhandlingar – skulle ha havererat.

Det är i så fall utomordentligt dåliga nyheter.

I ett känsligt läge behöver den internationella ekonomin ökad tillförsikt för framtiden – ett misslyckande i Genève riskerar i stället att föra oss in i en ond cirkel av ökande problem och utmaningar.

Värna Turkiets demokrati

Samtidigt som Turkiet aktiverar en spännande och konstruktiv utrikespolitik i en rad olika frågor – samtalen mellan Syrien och Israel är bara ett exempel – går landet in i en djupgående inrikespolitisk kris.

Och den har många delar. Hur det bestialiska terrordådet i Istanbul i söndags – med nu 17 döda – passar in i bilden återstår att se.

Men främst handlar det om ett äldre auktoritärt etablissements försök att vräka åt sidan den öppna modernisering och demokratisering som AK-partiet och dess ledaren Recep Tayyip Erdogan står för.

Just nu utreds i Turkiet den s k Ergenekon-affären. Det handlar om ett anmärkningsvärt försök av en grupp som t o m inkluderar tidigare högt uppsatta generaler att åstadkomma kaos och kupp i landet för att bli av med AK-partiet. Det förefaller som om inte ens politiska mord har varit dessa mörkrets krafter främmande.

Samtidigt pågår det mer öppna försöket till juridisk kupp genom ett förfarande mot AK-partiet och många av dess ledande företrädare i konstitutionsdomstolen. Inom de närmaste veckorna kommer ett beslut – och det kan mycket väl leda till att partiet förbjuds och Erdogan avsätts som premiärminister.

Grunderna för detta är intill ytterligt lösa. Ingen tycks ta den juridiska delen av detta på allvar – det handlar om ett till juridik förklätt försök till politisk kupp.

Självfallet kommer detta att få konsekvenser. Som ordförande i ministerkommittén i Europarådet kommer jag att ha en skyldighet att reagera. Samma sak gäller självfallet den Europeiska Unionen.

Men vårt agerande kommer att styras av vår önskan att hjälpa Turkiet och dess demokrater tillbaka till en tydlig europeisk reformväg. Att 47 % av väljarna i fjolårets val röstade på AKP kan inte negligeras – och allt tyder på att partiet skulle stå starkt i ett eventuellt nyval i år.

Kring dessa frågor utväxlas åtskilliga tankar mellan europeiska huvudstäder dessa veckor. Vi kommer inte att stå handfallna inför utvecklingen.

Och vi kommer att agera med kraft för att försöka värna Turkiets demokrati mot olika kuppmakare – och det alldeles oavsett vilken dräkt de råkar vara klädda i eller vilken väg de väljer.

Terrorn i Ahmedabad och Istanbul

Tyvärr demonstrerade den gångna helgen åter att terrorismen är ett tydligt och farligt hot mot våra öppna samhällen.

I fredags var det Bangalore, och i lördags detonerade inte mindre än 16 koordinerade bomber i Ahmedabad i centrala Indien med 49 döda som resultat.

Och i går var det i Istanbul det hände. Först en bomb och sedan en på samma ställe när tillräckligt många människor hade samlats. Sexton människor förlorade livet.

Indien och Turkiet är öppna demokratier som Spanien eller Storbritannien eller Sverige.

Vi har all anledning att starkt fördöma detta besinningslösa dödande av oskyldiga människor – och uttala vår förvissning om att demokratin i såväl Indien som Turkiet kommer att ha styrkan att övervinna också dessa utmaningar.

Pessimism eller optimism om Bosnien?

Eftersom det varit balkanskt tema här några dygn kan det kanske finnas anledning att fortsätta även denna dag.

Och nu med Bosnien.

Paddy Ashdown – en av mina efterträdare som s k Hög Representant i landet – har varit på besök i Sarajevo och publicerar i dag en gränsande till uppgiven artikel om landets tillstånd.

Han ser en mer eller mindre omedelbar risk för att landet åter splittras – och undrar om EU har kraften att hålla emot.

Jag är nog snäppet mindre pessimistisk än Paddy i bägge dessa hänseenden.

Att Bosnien på många sätt är en stapplande statsbildning är utan tvekan sant. Medan det finns tecken på att man i den serbiska delen i Banja Luka nu börjat att expandera ekonomin på ett mer systematiskt sätt förefaller det svårt att få den s k federationen i Sarajevo att fungera på ett rimligt sätt – och det trots ojämförligt bättre förutsättningar.

Utan sammanhållande faktorer håller jag helt med om att landet kunde vara på väg mot en ny delning.

Men så länge det som trots allt förenar de olika stridande grupperingarna är önskan att en dag komma med i den Europeiska Unionen tror jag att den risken är begränsad.

Premiärminister Milorad Dodik uppe i Banja Luka vet att Serbien är på väg mot EU – och att hans Republika Srpska bara kan gå samma väg som en del av ett Bosnien med huvudstad i Sarajevo.

Och han vet sannolikt att han måste acceptera att detta medför att denna gemensamma bosniska stat måste kunna leva upp till internationella förpliktelser och göra ett effektivt jobb på ett antal områden.

Att han sedan säkert kommer att titta på Belgien och andra exempel på ytterligt decentraliserade stater är en annan sak.

Avgörande för Bosniens framtid är att dess politiker förmår att se framåt snarare än bakåt. På den punkten finns det dessvärre åtskilligt övrigt att önska.

Men det går inte att bygga en bättre framtid bara genom att älta gamla oförrätter – hur hemska de än må ha varit.

Så jag kan nog dela det mesta av Paddy Ashdowns beskrivning av verkligheten på marken i Sarajevo – men ser den europeiska integrationen som en starkare kraft för att trots allt förhindra att utvecklingen går alldeles snett.,

Balkanska konspirationsteorier

Journalisten Tonchi Percarn i dagens SvD verkar inte riktigt att ha läst min artikel om Radovan Karadzic i gårdagens SvD.

Sannolikt tillhör han den tradition på Balkan som ser mörka konspirationer i allt. Och som därför har svårt att acceptera ett besked när de får det.

Olika konspirationsteorier om att det på något sätt skulle ha funnits en överenskommelse mellan USA och antingen Milosevic eller Karadzic om att de inte skulle hamna i Haag har marknadsförts under lång tid.

De har alltid dementerats. Och de har aldrig kunnat beläggas.

Själv vet jag att det är fel – och skrev i gårdagens SvD om varför Karadzic inte arresterades under de år i mitten av 1990-talet då det hade varit rätt lätt att göra det.

Ett besked är ett besked.

Fredsmöjlighet på Cypern

I Lefkosa på Cypern möts i dag president Dimitris Christofias och den turkcypriotiske ledaren Mehmet Ali Talat för att komma överens om när formella förhandlingar om Cyperns återförening skall inledas.

Olika arbetsgrupper har diskuterat de olika frågeställningarna, och förväntningen är att man kommer att komma överens om en förhandlingsstart i september.

Cyperns delning är och förblir en skamfläck för Europa. Därtill kommer att den påverkar hela situationen i östra Medelhavet liksom samarbetsförutsättningarna i viktiga avseenden i Europa i dess helhet.

Mer omedelbart går delningen tillbaka på händelserna 1974 med grekisk kupp och turkisk invasion – även om svårigheterna har rötter längre tillbaka i tiden än så.

I april 2004 fälldes ett färdigt fredsförslag i en folkomröstning på den grekcyprioritiska delen av ön – medan den s k Annan-planen godkändes i den turkcypriotiska folkomröstningen.

Sedan dess har allt de facto varit blockerat, men med valet av Dimitris Christofias som ny president på Cypern tidigare i år skapades plötsligt nya möjligheter. Och det är därför formella förhandlingar nu kommer att kunna inledas.

Vi kommer självfallet att följa dessa förhandlingar med stort intresse.

Mehmet Talat har tidigare varit i Sverige, vi har löpande samtal med olika turkiska beslutsfattare också i denna fråga och president Christofias kommer att komma till Stockholm på besök alldeles efter sommaren.

Svårigheterna i dessa förhandlingar skall inte underskattas. Men samtidigt utgör de sannolikt den sista möjligheten att övervinna denna vackra ön skamfulla delning.

Mera Karadzic

I dagens SvD skriver jag om min dragkamp med den Radovan Karadzic jag medvetet aldrig mötte under mina år i Bosnien – men vars avskedshandling som president i Republika Srpska ligger någonstans i mina lådor.

Runt om skrivs det åtskilligt om denna tid och om denna man som är läsvärt för den som är intresserad.

Jag rekommenderar David Owen och Slavenka Drakulic.

Goda och insiktsfulla bedömare.

Barbariskt i Iran

Dödsstraff är alltid barbariskt och kan aldrig accepteras. Vår bestämda ståndpunkt i denna fråga har en mycket stark moralisk bas.

När nu åtta kvinnor och en man i Iran dömts till att stenas ihjäl finns det all anledning att protestera speciellt. Ett barbariskt straff görs än mer barbariskt.

Iran har officiellt tidigare sagt att man inför ett moratorium på denna alldeles speciellt grymma form av dödsstraff.

Genom ett skarpt uttalande av Europeiska Unionen uppmanar vi nu Iran att omedelbart stoppa dessa avrättningar.

Bättre för Indien

Det var bra att den indiska regeringen vann gårdagens förtroendeomröstning i parlamentet.

Genom att man nu inte längre kan vara beroende av kommunisternas bromsande inflytande har man möjlighet att genomföra viktiga reformer inte minst inför nästa års val.

Indiens ekonomi behöver växa med ca 12 % om året för att få bukt med arbetslösheten. Och det kräver en fortsatt liberalisering av ekonomin.

Europeiska framgångar

Vid gårdagens utrikesministermöte i Bryssel kom två europeiska framgångar att stå på dagsordningen.

Och eftersom vi ofta diskuterar problem finns det då och då anledning att notera framgångarna.

Den första var självfallet arresteringen i Belgrad av Radovan Karadzic.

I april fattade vi – efter mycket omfattande diskussion – beslutet att underteckna det s k SAA-avtalet med Serbien.

Det hade funnits de som sagt att så länge inte bl a Karadzic fanns vid FN-tribunalen i Haag kunde ingenting ske. Men till slut kom vi fram till den förnuftigare linjen att med detta undertecknande ge ett stöd till de europeiska inriktade reformkrafterna i Serbien.

Utan detta beslut hade resultatet i det serbiska valet den 11 maj med all sannolikhet blivit annorlunda. Nu kunde i stället de Europa-orienterade stärka sina positioner.

Och det var detta som ledde till att man kunde bilda den regering som kunde tillsätta en ny chef för säkerhetstjänsten och – fem dagar därefter – gripa Radovan Karadzic.

I Bryssel diskuterade vi i går att nu sätta i kraft den s k interimsdelen av SAA-avtalet. Jag hoppas att det beslutet kan komma snart.

Den andra framgången var fredsoperationen i Tchad.

Det var vid utrikesministermötet i juni förra året som vi började diskutera behovet av den insatsen – beslutet kom lite senare.

Svårigheterna var betydande. Det tog lång tid att få fram trupper så det räckte – Sverige var bland de allra första som ställde upp och som var på plats. Logistiken var ett mardröm. Den politiska situationen var ytterligt komplex.

Sedan dess har situationen i och kring Darfur snarast försämrats samtidigt som vi sett ett krig genom ombud mellan Sudan och Tchad.

Men EUFOR-styrkorna har skyddat flyktinglägren och de humanitära hjälpinsatserna i östra Tchad. En del flyktingar har kunnat börja återvända.

Mycket återstår förvisso. Men vid vår halvtidsvärdering tillsammans med FN av EUFOR-insatsen var det de positiva dragen som var dominerande.

Nu inleds diskussionen med FN om vad som skall komma efter EU-insatsen. Det var ju ursprungligen FN som bad om denna insats.

Två icke obetydliga framgångar för den gemensamma europeiska politiken. Det finns anledning att notera sådana också.

Glädjande besked från Belgrad

Sent i kväll kom meddelandet från det serbiska presidentkansliet i Belgrad att Radovan Karadzic har arresterats.

Självfallet är detta ett utomordentligt glädjande besked. Jag upplevde själv hur frustrerande det var att han inte kunde ställas inför rätta omedelbart efter det att kriget i Bosnien hade avslutats.

Nu visar en ny serbisk regering vilja och handlingskraft när det gäller att leva upp till sina internationella och europeiska åtaganden.

Jag hoppas att det nu skall vara möjligt för FN:s krigsförbrytartribunal i Haag att relativt snart inleda den så länge efterlängtade rättegången.

Till Bryssel

Så bär det senare i dag för min del åter iväg till Bryssel. Det är morgondagens utrikesministermöte som leder till dagens resa.

Utrikespolitiken har inte semester.

Nyval eller ej i Indien?

När detta skrivs har den viktiga debatten inför den viktiga förtroendeomröstningen i Indiens parlament Lok Sabha redan inletts.

Om Manmohan Singhs regeringen förlorar den voteringen går landet mot nyval. Med kraftigande stigande priser på mat och energi kommer det inte att bli lätt för det regerande kongresspartiet.

Krisen har utlösts av att det indiska kommunistpartiet har undandragit regeringen det stöd den hitintills varit beroende av.

Och orsaken till det beslutet är överenskommelsen mellan Indien och USA om samarbete med utvecklande av den fredliga kärnkraften – ett avtal som varit kontroversiellt från många utgångspunkter.

För kritikerna i Indien för detta avtal landet alldeles för nära USA och underminerar den suveränitet man vill ha på det nukleära området. Därför går kommunisterna nu samman med den mer nationalistiska oppositionen för att fälla regeringen och fälla avtalet.

Men det förefaller trots allt finnas en chans att regeringen klarar morgondagens omröstning.

Då skulle man ha frigjort sig från kommunisternas bromsande inflytande och kunna genomföra ett antal viktiga liberaliserande reformer innan de val som i alla fall måste komma i maj nästa år. Den indiska ekonomin behöver ytterligare liberaliseringen för att fullt ut kunna frigöra sin potential.

Och det finns i grunden ingen anledning varför inte Indien över en längre period skulle kunna uppvisa kinesiska tillväxttal. Man är nästan där – men inte riktigt.

Avtalet med USA innebär att Indien får tillgång till bl a bränsle till sina kärnkraftverk i utbyte mot att man accepterar IAEA-kontroll på en betydande del av sitt program och de facto accepterar att fortsatta provsprängningar av kärnvapen inte skall ske.

Landet tar ett betydande steg in i den globala s k icke-spridningsregimen – enligt inhemska kritiker ett alldeles för stort steg.

Men i dag går landets kärnkraftverk på halv effekt därför att man saknar bränsle. Och landet behöver elektricitet – producerad på ett sätt som inte ökar utsläppen av koldioxid.

Så det finns all anledning att följa den viktiga debatten och den viktiga omröstningen i New Delhi.

Avgörande i Doha-förhandlingarna

I morgon måndag samlas i Genève handelsministrar från olika delar av världen för att inom ramen för World Trade Organisation göra ett sannolikt sista försök att föra den s k Doha-rundan för liberaliserad världshandel till ett framgångsrikt slut.

Betydelsen av detta kan inte understrykas starkt nog.

Skulle förhandlingarna misslyckas så skulle det vara det första misslyckandet för en världshandelsförhandling sedan den stora depressionen på 1930-talet.

De texter som nu ligger på bordet – om jordbruk och industrivaror – är knappast idealiska från alla utgångspunkter. Men vid det extra ministermötet i Bryssel i fredags gjorde Ewa Björling klart att de enligt vår uppfattning utgör en möjlig bas för en global överenskommelse.

Och samma uppfattning har EU:s handelsförhandlare Peter Mandelsohn.

Ett genombrott skulle utan tvekan ha en positiv inverkan inte minst på utvecklingsländernas möjligheter. Det är handel mer än bistånd som ger vägen ut ur fattigdom.

Ett misslyckande skulle inte bara innebära att de positiva effekterna inte uppstod, utan skulle också riskera allvarliga följdverkningar på en rad områden. Med all sannolikhet skulle klimatförhandlingarna under det avgörande året 2009 skadas på ett mycket allvarligt sätt.

Så det är mycket som står på spel de närmaste dagarna i Genève.

Trots en del interna motsättningar är det viktigt att EU kan vara en drivande kraft för en friare världshandel.

Globaliseringen ger en rikare värld.

Betydelsefullt i Bagdad

I samband med den stora – och mycket framgångsrika – Irak-konferensen i Stockholm i maj pågick intensiva samtal om en breddning av den irakiska regeringen så att i den ingick också den ledande sunnimuslimska politiska grupperingen.

Den hade ju lämnat regeringen i augusti förra året – vilket var ett betydande politiskt bakslag.

I dag kommer nyheten om att det irakiska parlamentet nu godkänt denna viktiga breddning av regeringen.

Och det är ingen tvekan om att det är en framgång för det långsiktigt så avgörande försoningsarbetet i Irak.

Vi har all anledning att välkomna dagens betydelsefulla nyhet från Bagdad.